Tryckt i Cahiers du communisme, franska kommunistpartiets organ, nr 3, mars 1949. Edgar Longuet var medlem av Frankrikes kommunistiska parti och dotterson till Karl Marx (son till hans dotter Jenny och Charles Longuet). Uppsatsen skrevs i mars 1949, inför 66-årsdagen av Karl Marx' död.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Vänskapen mellan Marx och Engels borde gå till historien vid sidan av den gamla legenden om Orestes och Pylades. Engels gjorde större delen av sitt liv igenom våld på sig själv genom att ta hand om en filial till sin fars företag i Manchester och ägna sig åt ett yrke som kändes fruktansvärt betungande för honom. Och han gjorde det enbart för att kunna hjälpa Marx och se till att denne fick fortsätta sitt arbete. Det kan inte råda något tvivel om att Marx och hans familj säkert skulle ha fått svälta om inte Engels hade varit.
Jag skulle också gärna vilja säga några ord om en annan person, som också spelade en mycket viktig roll för Marx och hans familj. Nämligen den förträffliga Hélène Demuth, inom familjen städse kallad Lenchen.
Hon trädde i tjänst hos min mormorsmor, baronessan von Westphalen, då hon var åtta eller nio år gammal, och följde min mormor, fru Jenny Marx, överallt, till Paris, Bryssel, London, alltifrån hennes bröllop och till hennes död. Hon upplevde alla barnen Marx' födelse och såg dem dö, följde familjen Marx genom fattigdomen, svältens och betryckets alla fasor, vakade över barnen, vännerna och dessa landsflyktingar som berövats allt, lyckades på något sätt skaffa mat åt dem också när allt i huset var pantsatt och tillbringade sina nätter med att sy och tvätta eller sitta hos familjemedlemmarna när de var sjuka. Jag minns henne själv med den största kärlek.
Denna beundransvärda kvinna förtjänade förvisso sin sista viloplats vid sidan av Marx, hans maka och deras dotterson Harry i graven på Highgatekyrkogården i London.
Och nu skulle jag gärna vilja ge en kort skildring av det liv som väntade en landsflykting eller en familj av flyktingar som kom till London utan några pengar. För Marx och hans familj inleddes ett liv av nöd och lidanden och umbäranden, som ges i ett nötskal i ett citat ur ett brev från Marx till Engels, där han förklarar att han "inte längre stod ut med dessa fruktansvärda nätter som hans hustru tillbringade i tårar" ...
I juni 1850 vräktes familjen Marx från sin dåvarande bostad och tog sin tillflykt till ett pensionat vid Leicester Square, varifrån de så småningom flyttade till en fattig och ömklig bostad vid Dean Street - ett rum och en liten kammare, så att det ena rummet på en och samma gång fick tjänstgöra som kök, arbetsrum och sällskapsrum.
Och svårigheterna bara fortsatte.
När Franzisca föddes år 1851 skrev Marx till Engels: "Samtidigt födde min hustru ett barn. Själva födelsen gick lätt, men trots detta ligger hon fortfarande till sängs, av husliga skäl snarare än av lekamliga sådana. Jag har bokstavligt talat inte så mycket som en farthing i huset, men däremot råder det ingen brist på räkningar från affärsidkarna, slaktaren, bagaren o.s.v.
Du är säkert ense med mig om att bilden inte är särskilt vacker och att jag står upp till halsen i det småborgerliga gungflyt. Vartill kommer att jag ovanpå allt detta beskylls för att utnyttja arbetarna och söka göra mig till diktator. Det är ju fruktansvärt!" ... I ett brev daterat den 8 september 1852 skrev han: "Min hustru är sjuk. Jenny [min mor] är sjuk. Hélène har drabbats av något slag nervfeber. Och jag har inte kunnat, kan fortfarande inte, kalla på läkare, eftersom jag inte har några pengar till medicin.
Hela den sista veckan har familjen fått leva på bröd och potatis, och jag undrar var jag alls skall finna något att äta i dag."
I januari 1855 föddes ett sjätte barn i familjen. Hon kallades Tussy (min moster Eleanor Aveling) och var så liten och klen att man fruktade att hon skulle dö när som helst. Några månader senare drabbades Marx av en av sitt livs största sorger: hans ende son Edgar, hans Mush, "överste Mush", dog i hans armar. Pojken hade kämpat med döden i veckor och Marx hade i sina brev berättat om hur han ömsevis blev bättre eller sämre. Men i ett brev daterat den 30 mars skriver Marx till Engels: "Sjukdomen har definitivt avslöjats som en tvinsot i buken, en ärftlig sjukdom i min släkt, och läkarna har givit upp allt hopp ... Mitt hjärta blöder och mitt huvud brinner, men jag måste ju försöka ta saken kallt. Hela sjukdomstiden igenom har pojken varit sig alldeles lik - snäll och ändå en utpräglad personlighet."
Pojken var också mycket intelligent och hade ärvt faderns kärlek till böckerna.
Den 12 april 1855 skrev min stackars morfar till Engels: "Som du förstår känns vår bostad tom och övergiven sedan vi förlorat det barn som var dess liv och själ. Ord kan inte beskriva hur ohyggligt vi saknar vårt barn. Jag har förvisso fått uppleva många sorger och lidanden, men först nu har jag insett vad verklig olycka vill säga. Jag känner mig alldeles bruten. Lyckligtvis har jag ända sedan begravningsdagen haft en så fruktansvärd huvudvärk att jag inte längre kan räknas bland de levande.
Under de fruktansvärda lidanden jag har måst genomgå denna tid har det enda som hållit mig uppe varit tanken på din vänskap och övertygelsen om att vi två fortfarande har ett förnuftigt arbete att uträtta här på jorden."
Några veckor senare förlorade min mormor sin mor och ärvde därvid några hundra thaler, så att familjen kunde flytta till en något hälsosammare bostad vid Grafton Square.
Marx hade också ett annat barn som dog mycket tidigt. Omständigheterna kring detta barns död var ytterst vidriga och gjorde ett så tragiskt intryck på min morfar att "han i flera dagar var alldeles utom sig".
Och ännu i många år förblev livet lika hårt för Marx och hans familj.
Medarbetarskapet i New York Tribune gav honom under några år en något bättre ekonomisk ställning, men sedan kom fattigdomen på nytt, så grymt att Marx skrev till Engels att han tänkte anförtro barnen åt några vänner, avskeda Hélène Demuth, hyra ett möblerat rum tillsammans med hustrun och söka anställning som vanlig kassör.
År 1863 fick han emellertid ett mindre arv efter sin avlidna mor. Något senare dog också hans gamle vän Wilhelm Wolff och testamenterade sin lilla förmögenhet till honom. Detta gav Marx möjlighet att äntligen göra sig fri från sina skulder, inklusive de han ådragit sig genom Neue Rheinische Zeitung, och i den mån hans hälsa tillät det helt ägna sig åt sitt vetenskapliga arbete. Hans hälsotillstånd förbättrades emellertid inte och flera gånger var han rentav livsfarligt sjuk.
I fortsättningen upplevde Marx knappt ett enda år då han inte plågades av bölder eller karbunklar, vartill kom de besvär som orsakades av en leversjukdom han ådragit sig.
Det skulle ha varit mycket intressant att få visa hur Marx, trots att han hela tiden hetsades av materiella, andliga och lekamliga svårigheter, ändå lyckades klara en så gigantisk uppgift.
Men eftersom jag inte vill göra dessa anteckningar alltför långa, inskränker jag mig till att först och främst nämna hur Marx kunde tillbringa hela dagarna, från tio på morgonen till sju på kvällen, på British Museum med att gå igenom blåböcker, parlamentshandlingar, sociala och ekonomiska avhandlingar o.s.v. och sedan tillbringade hela nätterna med att arbeta vidare hemma.
Han försökte gång på gång tjäna sitt levebröd på intellektuellt arbete, men lyckades i allmänhet aldrig finna någon förläggare - vartill kom att Engels inte ville sanktionera att han slösade bort sin tid på arbeten av mindre vikt och därför manade honom att ägna varje tillgänglig minut åt förberedelserna för det stora nationalekonomiska verk han planerade. I gengäld gav han honom ständig hjälp.
Men en hjälp som inte räckte till.
Neue Rheinische Zeitung inbringade bara skulder.
Det var därför Marx 1851 gick med på att skriva för New York Tribune. Detta tvingade honom till omfattande studier, som emellertid delvis kunde utnyttjas också för hans stora vetenskapliga verk. Och hans artiklar var utan tvekan värdefulla bidrag till den moderna tidens allmänna och ekonomiska historia.
Tyvärr fick han emellertid betalt endast för cirka en tredjedel av dessa artiklar, eftersom de andra refuserades av tidningens chefredaktör, som därför inte heller ansåg sig bunden att betala honom något honorar för dessa.
Sägas bör att det var med stora farhågor och onda aningar som Marx tog itu med det otacksamma litterära arbete som inte ens inbringade så pass mycket att han kunde skaffa levebröd åt sin familj.
År 1852 måste han ägna en stor del av sin tid åt arbete i samband med arresteringarna i Köln och annorstädes av Kommunistiska förbundets medlemmar och rättegångarna mot dessa.
Marx och hans vänner i London arbetade outtröttligt för att bevisa att rättegången bara var ett gyckelspel, där polisen och regeringen spelade falskt från början till slut.
Och låt mig till slut bara påminna om att det var just när han hade det som allra svårast som Marx skrev den ytterst väldokumenterade, djuplodande och inträngande Louis Bonapartes artonde brumaire.
Under hela den tid Marx skrev denna bok kunde han inte ens lämna sin bostad, därför att han hade pantsatt sina kläder.
Åren gick, fortfarande under samma materiella umbäranden, de långa dagarna av sjukdom, perioderna av obevekligt hårt arbete, och trots allt fördes det stora verket vidare. Det var en kämpes, en tänkares och en skapares verk, för Marx nöjde sig inte med enbart arbetet i sin studerkammare, utan ägnade också sina krafter åt att leda Internationella arbetarassociationen samtidigt som han arbetade med sitt väldiga teoretiska verk.
Samtidigt var hans bostad, särskilt under den tid då han bodde i Maitland Park (i ett hus som föll offer för nazisternas bomber), trots allt en öppen fristad för alla flyktingar och kämpar, både engelsmän och andra.
Jag minns från min tidiga barndom själva atmosfären i detta hus där Marx bodde tillsammans med sin maka - som alla sjukdomar och dödsfall till trots alltid hade ett välkomnande leende till reds för alla sina gäster, de flesta landsflyktingar - och döttrarna Jenny, Laura (senare gift med Paul Lafargue) och Eleanor, alla tre märkliga genom sin intelligens och kultur, alla tre väl förtjänta av en egen biografi.
Marx dyrkades av sina döttrar och avgudade barn, så det är lätt att förstå hur han måste ha lidit under de förluster som drabbade honom. Ja, Marx avgudade barn och var alltid glad och kärleksfull när han fick vara tillsammans med dem.
Djupast i sitt hjärta dolde denne orädde kämpe en myckenhet känslighet, vänlighet och öm hängivenhet.
Han kunde leka med barn på barnens vis, utan en tanke på att sådant kunde inverka störande på hans värdighet. På gatorna i den stadsdel där han bodde var han allmänt känd som Daddy Marx, "Pappa Marx", en snäll farbror som alltid hade några karameller i fickorna åt alla barn.
Så småningom blev det vi barnbarn som fick uppleva all denna tillgivenhet. "Massor av kyssar till dig och dina små män", skrev han till min mor.
Han skrev aldrig ett brev utan att tala litet om barnen också:
"Och nu måste du berätta utförligt om allt vad Jean och de andra har haft för sig."
I ett brev från 1881 skrev han till min mor:
"Tussy har med Engels' hjälp just transporterat lådan med barnens julklappar till Paketkompaniet. Hélène ber mig särskilt meddela att blusen till Harry [som dog strax efter Marx själv], den till Eddy [jag själv] och den lilla baretten till Pa [min bror Marcel] kommer från henne. Laura skickar en liten blå kostym till Pa. Jag sänder en sjömanskostym till min käre Jean. Mamma brukade skratta så gott ännu de sista dagarna hon levde, när hon berättade för Laura om hur du och hon for till Paris med Jean för att skaffa honom en kostym som fick honom att se ut som en 'Bourgeois Gentilhomme'."
Eftersom Jean var äldst for han och hälsade på honom oftare än vi andra.
"Hälsa Jean", skrev han i ett annat brev till mor, "att i går när jag tog en promenad i Maitland Park kom parkvakten i all sin glans och frågade hur det stod till med Johnny."
De namn han använde när han talade om sina barnbarn var ofta lika originella som charmerande:
"Massor av kyssar till Jean, Harry och den ädla 'Vargen'. Vad 'den store okände' angår, kan jag inte ta mig sådana friheter med honom." ("Vargen" var jag, eftersom jag var ökänd för min glupande aptit, och "den store okände" var min bror Marcel som fötts i april 1881 och som han ännu inte sett.)
Bättre lär jag väl inte kunna bevisa vilken tillgivenhet han kände för sina barnbarn, än genom att citera sista stycket i ett brev han skrev till sin dotter strax efter min mormors död:
"Jag hoppas få tillbringa mången vacker dag ännu tillsammans med dig och värdigt fullgöra mina plikter som morfar."
Tyvärr fick Karl Marx inte någon möjlighet att förverkliga denna önskan.
Utmattad av flera på varandra följande sjukdomar och djupt skakad och påverkad av sin hustrus död, drabbades han bara några månader senare av ännu en fruktansvärd sorg. I januari 1883 dog; nämligen Jenny Longuet, hans äldsta dotter och min mor. Detta sista slag, som kom efter så många år av lidanden och elände ledde den 14 mars 1883 till att döden skördade också denne geniale man, som helgat sitt liv åt arbetet för proletariatets frigörelse och som till sist sista andetag kämpade för mänsklighetens lycka.
Som Friedrich Engels sade vid hans grav:
"Hans namn kommer att leva vidare genom tidsåldrarna och hans verk också!"