Tryckt första gången i Die Neue Zeit, vol. 2, 1906-07. Publicerat här med vissa förkortningar, kontrollerat mot en fotokopia av manuskriptet.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Hampstead den 11 mars 1861
Kära fru Weydemeyer!
Ert vänliga brev anlände i morse och för att visa hur mycket det gladde mig sätter jag mig nu genast ner och skriver ett långt brev, för jag förstod på ert brev att ni gärna skulle vilja höra av oss och fortfarande bevarar oss i samma vänskapliga minne som vi er. Och hur skulle väl sådana gamla partikamrater och vänner som vi, som ödet beskärt ungefär samma sorger och glädjeämnen, samma soliga och dystra dagar, någonsin kunna känna sig främmande för varann, även om de skiljs från varandra av tiden och oceanen. Alltså räcker jag er min hand långt borta ifrån, trycker handen på en tapper och modig kamrat i sorgen, en kamrat som kämpat och lidit mycket. Ja, kära fru Weydenmeyer, våra hjärtan har ofta varit tunga och sorgsna, och jag kan endast alltför väl föreställa mig vad ni måste ha gått igenom på sista tiden. Jag kan föreställa mig alla era strider, bekymmer och försakelser, för jag har så ofta måst uppleva samma saker själv. Men lidandet stålsätter och kärleken håller oss uppe!
Vi hade en mycket svår tid de första åren här, men jag har ingen lust att alltför mycket uppehålla mig vid alla dessa sorgesamma minnen och alla de förluster vi lidit, och inte heller vill jag tala om de kära bortgångna vilkas minne fortfarande lever i tyst sorg i våra hjärtan.
Nej, låt mig i stället få berätta för er om en ny period i vårt liv, som rymt inte bara mulna dagar utan också mer än en strimma av sol.
År 1856 for jag till Trier med våra tre flickor. Söta mors glädje blev rent obeskrivlig när jag besökte henne med hennes barnbarn. Men tyvärr fick glädjen inte vara länge. Denna den sannaste och bästa bland mödrar blev sjuk, och efter elva dagars lidande gav hon barnen och mig sin välsignelse och slöt för alltid sina kära, trötta gamla ögon. Er käre make, som vet vilken öm och god människa min mor var, kan säkert förstå vilken förlust detta betydde för mig. När vi lagt hennes älskade huvud till den sista vilan tog jag hand om det blygsamma arvet efter henne och delade upp det mellan min bror Edgar och mig, och sedan lämnade vi Trier. Dittills hade vi bott i usla, möblerade rum i London. Men de några hundra thaler mor efterlämnade åt oss efter alla de offer hon gjort för vår skull, gav oss möjlighet att hyra ett litet hus inte långt från den vackra Hampstead Heath (ni som har översatt The Woman in White[1] minns säkert namnet) och där bor vi fortfarande. Det är en verkligt furstlig boning i jämförelse med de eländiga kyffen vi har levat i tidigare, och trots att det inte kostade oss mer än 40 pund att möblera det ända uppifrån och ner (vi köpte mycket begagnat) kände jag mig i början nästan storståtlig i vår lilla salong. Hela linneförrådet och andra små minnen av en svunnen storhet löstes ut från "farbror" och jag kunde åter unna mig nöjet att få räkna min gamla skotska damastservetter. Undret varade visserligen inte så länge - för snart nog måste den ena ägodelen efter den andra vandra den gamla vanliga vägen till pantbanken igen - men det var ändå ett sällsport nöje att ha det så bra. Och sedan kom den första amerikanska krisen och vår inkomst sjönk till hälften. Återigen fick vi det svårt och måste skuldsätta oss. Det var omöjligt att undvika den saken, eftersom vi måste låta våra tre flickor fortsätta den utbildning de hade påbörjat.
Och därmed är jag inne på den ljusa delen av vår tillvaro, den lätta sidan av vårt liv - våra älskade barn. Ni kan vara övertygad om att er käre make, som var så förtjust i våra flickor när de var små, säkert skulle glädja sig av hjärtat om han fick se dem nu, när de har utvecklats till knoppande ungmor. Jag måste faktiskt ta risken att låta som en skrytsam mor och sjunga mina älskade döttrars lov. De är båda två mycket snälla och godhjärtade, älskansvärt blygsamma och sant jungfruligt dygdiga. Jenny fyller sjutton den första maj. Hon är mycket tilldragande, rentav vacker, med tätt och tjockt, glänsande mörkt hår, mörka och glänsande milda ögon och en mörk, nästan kreolsk hy, som emellertid ändå har den typiskt engelska friskheten. Det behagliga och vänliga uttrycket i hennes äppelrunda, barnsliga ansikte får envar som träffar henne att helt överse med den inte särskilt vackra uppnäsan, och det är underbart att se när hon öppnar sin leende mun och visar sina vackra tänder.
Laura, som fyllde femton i september förra året, är med sina mer regelbundna drag kanske vackrare än sin syster och en fullständig kontrast till Jenny. Hon är lika lång, lika slank och lika fint byggd som Jenny, men är i alla avseenden blondare, ljusare och klarare i hyn. Övre delen av ansiktet skulle förvisso kunna kallas rent vacker, så behagfullt är det lockiga, kastanjefärgade håret, så vackra de underbara, grönskimrande ögonen, som alltid glittrar av munterhet, så ädel och välformad hennes panna. Men ansiktets nedre del är inte lika regelbunden och ännu inte fullt utvecklad. Båda systrarna har en verkligt blomstrande hy och är så renons på all fåfänga att jag ofta beundrar dem under tystnad, detta desto mera som man inte kunde säga samma sak om deras mor när hon var yngre och fortfarande gick i flickblus.
I skolan var de alltid bäst i klassen. De talar engelska flytande och kan en hel del franska. De kan läsa Dante på italienska och förstår också litet spanska. Det är bara tyskan som de har några större svårigheter med, trots att jag gör vad jag kan för att ge dem en lektion då och då; men de är inte ett dugg intresserade och jag saknar den rätta auktoriteten, så de har inte den minsta respekt för mig. Jenny har stora anlag för teckning och hennes pennteckningar är de finaste prydnader vi äger i vårt hem. Laura visade sig däremot så ointresserad av teckning att vi straffade henne genom att låta henne sluta med lektionerna. Å andra sidan övar hon gärna och energiskt på pianot och sjunger på ett helt förtjusande sätt duett med sin syster på engelska och tyska. Tyvärr kunde de inte få börja ta musiklektioner förrän helt nyligen - för ungefär ett och ett halvt år sedan. Vi hade inga ekonomiska möjligheter att betala några lektioner, och dessutom ägde vi inte heller något piano. Det vi har nu är hyrt och knappast värt att kallas ett piano. Båda flickorna bereder oss så mycken glädje genom att de är så älskvärda och blygsamma. Men deras lillasyster är hela husets lilla kelgris.
Barnet föddes just när min stackars älskade Edgar togs ifrån oss och all kärleken till lillebror, all den tillgivenhet som kommit honom till del, överfördes då till den nya lilla systern. De äldre flickorna fostrade och smekte henne med nästan moderlig omsorg. Och förvisso kan man knappast tänka sig ett mer förtjusande barn, så söt, snäll och godhjärtad som hon är. Det mest frapperande hos henne är att hon är så förtjust i att prata och berätta sagor. De sistnämnda får hon från Bröderna Grimm, hennes käraste ägodel som hon aldrig skiljer sig från vare sig dag eller natt. Vi läser de där sagorna för henne tills vi blir alldeles hesa, men ve oss om vi utelämnar ens en enda stavelse i historierna om den elaka dvärgen, kung Trastskägg och Snövit. Det är de där sagorna som har lärt henne tyska, vid sidan av engelskan som hon får i sig med luften som hon andas, och har gjort hennes tyska så korrekt och exakt. Hon är Karls verkliga kelgris och hennes glada pladder har skingrat många bekymmer för honom.
Vad hushållet angår, är vår Lenchen alltfort lika trogen och samvetsgrann som alltid. Nämn hennes namn för er make, och han kommer att kunna tala om för er vilken ovärderlig skatt hon städse har varit för mig. Hon har delat ljuvt och lett med oss i sexton års tid.
Förra året fick vi en svår prövotid genom de infama och lågsinta angreppen inom hela den tyska, amerikanska etc. pressen. Ni kan inte föreställa er vilken oro och hur många sömnlösa nätter den där historien utsatte oss för.[2] Processen mot Nationalzeitung kostade massor av pengar och när Karl var färdig med sin bok kunde han inte finna någon förläggare till den. Han blev tvungen att låta trycka den på egen bekostnad (25 pund) och nu när den har kommit ut är man alldeles tyst om den i hela denna fega och lågsinta köpta press. Det gläder mig mycket att höra att ni tyckte om den. Er åsikt om den är nästan ord för ord densamma som det omdöme vi fått höra från alla våra vänner här. Men pressens medvetna tystnad har lett till att försäljningen givetvis inte har blivit ens tillnärmelsevis så stor som vi annars skulle ha haft rätt att hoppas. Men den uppskattning boken rönt hos alla som verkligen betyder något får vara vår tröst för ögonblicket. Till och med Karls motståndare och fiender erkänner dess stora betydelse. Butcher kallar den ett kompendium i samtidens historia och Lassalle skriver att boken är ett konstverk som beredde honom och hans vänner en obeskrivlig njutning och berättar att de blev utom sig av glädje och förtjusning över den kvickhet boken rymmer. Engels betraktar den som Karls bästa bok, och det gör Lupus också. Lyckönskningarna strömmar in från alla håll och till och med den gamle skurken Ruge kallar den "ett välskrivet nonsens". Jag är mycket nyfiken på om den skall bemötas med samma tystnad i Amerika. Detta skulle i så fall vara rent himmelsskriande, desto mer som alla spalter tidigare stod öppna för alla möjliga värdelösa lögner och bakdanterier. Er make kan kanske hjälpa till att få den spridd?
Vad mig själv anbelangar, så hade jag knappt hunnit renskriva manuskriptet - som fortfarande låg i pressarna - när jag plötsligt började känna mig rent eländig. Jag överfölls av en fruktansvärd feber och vi tvingades tillkalla en läkare. Han kom den 20 november och undersökte mig länge och grundligt. Sedan sade han till mig, efter att först ha stått tyst en lång stund: "Kära fru Marx, jag beklagar djupt, men ni har faktiskt fått kopporna - barnen måste omedelbart ut ur huset." Ni kan säkert föreställa er vilken skräck och jämmer hans ord förorsakade i hela huset. Vad skulle vi ta oss till? Liebknechts erbjöd sig emellertid genast att ta hand om våra barn under min sjukdom, och flickorna drog i landsflykt, medförande sina fattiga ägodelar.
Själv blev jag för var timma som gick allt sämre, koppmärkena slog ut fruktansvärt och jag led oerhört. Det brände som eld i mitt ansikte och jag var helt ur stånd att sova. Dessutom var jag dödsens orolig för Marx, som hela tiden gav mig den ömmaste vård. Det slutade med att jag förlorade bruket av alla mina sinnen, trots att jag hela tiden var vid fullt medvetande. Jag låg vid ett öppet fönster för att få svalka genom den kalla novemberluften, samtidigt som en väldig brasa flammade i kaminen och jag låg där med is på mina brännheta läppar, och då och då fick jag några droppar rödvin. Jag kunde knappt svälja, min hörsel blev allt sämre och till slut slöts också mina ögon och jag lämnades i ovisshet om huruvida jag kanske skulle försänkas i evig natt.
Så småningom tog emellertid min starka konstitution överhanden, stödd och hjälpt av den ömmaste och ädlaste vård, och därför sitter jag nu här igen alldeles frisk men med ansiktet vanställt av koppärr och med en röd färg som är exakt som den nu så moderna "magenta"-nyansen. Barnen fick inte återvända till det föräldrahem de längtade så intensivt efter förrän på julaftonen. Men då blev vår återförening också rent obeskrivligt rörande. Flickorna överväldigades helt av sina känslor och kunde knappt hålla tårarna tillbaka när de fick se mig. Ännu fem veckor tidigare hade jag tryggt kunnat ställa mig vid mina blomstrande unga döttrars sida. Märkligt nog hade jag inte ett enda grått hårstrå ännu, och mina tänder och min figur var utan vank och lyte, så att alla var ense om att jag lyckats bevara mitt utseende väl. Men allt det där var borta nu och jag föreföll mig själv som ett slags korsning mellan en noshörning och en flodhäst, som snarare hörde hemma på zoo än bland den kaukasiska rasens medlemmar. Men bli nu bara inte alltför förskräckt. Det är bättre redan, och koppmärkena håller på att läka igen.
Men knappt hade jag hunnit ur sängen förrän min käre Karl blev sjuk. Det var den fruktansvärda ängslan, oron och allt det myckna som plågade honom som tvingade honom i säng. Hans kroniska leveråkomma blev för första gången akut. Men Gud ske lov blev han bättre igen efter fyra veckors lidanden. Under tiden hade Tribune återigen skurit ner våra inkomster till hälften och i stället för att tjäna pengar på Karls bok måste vi betala av på en växel. Vartill så kom de väldiga utgifter vi ådragit oss på grund av den hemska sjukdomen. Så ni förstår hur vi hade det i vintras.
Karl bestämde sig då för att göra en snabbvisit i Holland, hans fäders, tobakens och ostens land. Han tänker försöka få litet pengar av sin farbror. Så för tillfället är jag alltså gräsänka och väntar på vad resan till Holland skall kunna inbringa. I lördags fick jag ett första brev med vissa förhoppningar och sextio gulden. Sådana affärer kan ju inte bedrivas med alltför ogrannlaga brådska; de kräver takt, diplomati och skicklighet. Samtidigt hoppas jag dock att Karl skall lyckas få litet pengar där. Så snart han har lyckats något så när med sitt ärende i Holland, tänker han i all hemlighet göra en tripp till Berlin för att undersöka hur landet ligger och om möjligt söka ordna med en månads- eller veckotidskrift. För den sista tidens erfarenheter har ju endast alltför tydligt visat oss att inga framsteg är möjliga så länge vi saknar en egen tidskrift. Om Karl lyckas grunda en ny partitidskrift, kommer han säkert att skriva till er make och be honom sända korrespondenser från Amerika.
Bara någon dag efter Karls avresa blev vår trogna Lenchen sjuk och är fortfarande sängliggande, men åtminstone på bättringsvägen. Så jag har förvisso händerna fulla, och detta brev är skrivet i största hast. Men jag varken kunde eller ville hålla mig tyst, och det har gjort mig gott ända in i hjärterötterna att få utgjuta mig för min äldsta och trognaste väninna. Just därför ber jag inte alls om förlåtelse för att jag har skrivit ett så långt brev om allt möjligt. Jag lät helt enkelt pennan rusa iväg med mig och hoppas och önskar bara att dessa hastigt nedklottrade rader skall ge er litet av samma glädje jag kände när jag läste ert brev.
Jag tog genast hand om växeln och skötte om allting precis lika bra som om min herre och husbonde hade varit hemma.
Mina flickor sänder sina käraste hälsningar till era barn - den ena Lauran hälsar den andra - och jag skickar också med en kyss till dem var. Och de vänskapligaste hälsningar även till er själv. Var tapper och modig i denna onda tid. Världen tillhör de orädda. Var ett fast och troget stöd åt er make och fortsätt att hålla er i bästa form till såväl kropp som själ och att vara era kära barns goda och "orespekterade" kamrat. Och hör av er igen så snart ni kan.
Er
Jenny Marx
[1] Kvinnan i vitt, en berömd roman av Wilkie Collins.
[2] Jenny Marx anspelar på den förtalskampanj mot Marx som den småborgerlige demokraten Vogt och hans klick under år 1860 bedrev i en rad tyska, schweiziska, franska och amerikanska tidningar. Marx' Herr Vogt, som publicerades i november 1860, var ett svar på dessa angrepp.