Ur August Bebel: Ans meinem Leben, delarna 1 och 3, Stuttgart 1911 och 1920.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Det var först mot slutet av 1869, då jag satt i fängelse, som jag äntligen fick tid och ro att ordentligt studera första boken av Marx' Kapitalet, som hade kommit ut redan på sensommaren 1867. Fem år tidigare hade jag försökt läsa Marx' Bidrag till kritiken av den politiska ekonomin, som kom ut 1859, men det hade stannat vid försöket. Alltför hårt arbete och kampen för tillvaron gav mig inte den ledighet som jag behövde för att andligen kunna smälta en så svår bok. Kommunistiska manifestet och Marx' och Engels' övriga böcker blev allmänt kända inom partiet[1] först i slutet av 1860-talet och början av 1870-talet. Det första arbete av Marx som jag själv stötte på - och också läste med stort välbehag - var hans Invigningstal vid Internationella arbetarassociationens grundande. Jag läste detta tal år 1865. Och i slutet av 1866 anslöt jag mig till Internationella arbetarassociationen ...
Först 1880 kunde jag äntligen anträda en resa till London, där Marx och Engels bodde. Jag hade länge planerat en sådan resa, men alltid måst skjuta den på framtiden igen.
Omständigheterna kring valet av Hirsch till redaktör för Sozialdemokrat och de onda aningar detta väckte inom majoriteten av partiets ledning gjorde att jag fann det lämpligast att äntligen företa den där Londonresan. Hirsch befann sig också i London, så jag skulle kunna få tala ut med honom samtidigt. Dessutom ville jag ha med mig Bernstein, som var persona ingrata hos Marx och Engels och också hos Hirsch,[2] till London och lejonets kula, för att visa att han inte var så ond som de båda gamlingarna trodde. Jag hyste till och med vissa hemliga förhoppningar om att få Bernstein vald till redaktör i stället, om Hirsch avböjde redaktörskapet för Sozialdemokrat. Följaktligen begärde jag att Bernstein skulle "gå till Canossa" tillsammans med mig och han gick genast med på den saken. Eftersom Bernstein hade sina synnerligen goda skäl att undvika Tyskland[3] träffades vi i Calais.
Den första vi sökte upp efter vår ankomst till London var Engels, som satt vid frukosten när vi kom hem till honom någon gång mellan tio och elva. Engels gick aldrig till sängs före klockan två på natten. Han mottog oss mycket vänligt och vi blev genast goda vänner. Samma sak hände med Marx, som vi besökte på eftermiddagen samma dag. Engels hade nyligen förlorat sin hustru, men inbjöd mig dock att bo hemma hos honom, och naturligtvis utnyttjade vi vår tid där till ett grundligt utbyte av åsikter i alla tänkbara ämnen, varvid Bernstein tydligt och klart vann bådas förtroende.
Under vår vistelse i London tjänstgjorde Engels, som hade bättre tid och mera ledighet, som vår vägvisare och tog oss med på sightseeing. Paul Singer dök också upp under vår vistelse där; han kom just tillbaka från Manchester till London på sin årliga affärsresa. Den enda söndag vi tillbringade i London denna gång var vi allesammans bjudna på middag hemma hos Marx.
Jag hade då redan gjort fru Marx' bekantskap. Hon var mycket distinguerad och en strålande värdinna. Hon hade genast vunnit all min sympati. Denna söndag lärde jag också känna paret Marx' äldsta dotter, som hette Jenny liksom sin mor och var gift med Longuet. Hon kom på besök med sina barn. Det blev en mycket behaglig överraskning att se med vilken värme och tillgivenhet Marx, som på den tiden överallt skildrades som en förfärlig misantrop, lekte med sina barnbarn och hur förtjusta de där barnbarnen var i sin morfar. Också de båda yngre döttrarna, Tussy, senare gift Aveling, och Lafargues maka Laura var där. Tussy var med sitt svarta hår och sina kolsvarta ögon sin fars fullkomliga avbild, medan den blonda och mörkögda Laura liknade modern. Båda var mycket söta och livliga.
Främlingar frapperades av det öknamn, "Moren", som Marx' maka och barn alltid använde till honom, som om han inte hade något annat namn. Han hade fått det på grund av sitt kolsvarta hår och skägg, som vid denna tid hade diverse vita stänk, medan mustaschen fortfarande var helt svart. Också Engels hade sitt öknamn. Familjen Marx och andra nära vänner kallade honom "Generalen", varvid ordet alltid uttalades på engelska. Det var hans studier i den militärvetenskap som alltid intresserat honom alldeles speciellt som renderat honom detta öknamn. Hans åsikter i militära frågor och i fråga om krigföring betraktades som auktoritativa.
När jag dagen före min avresa kom på besök hos familjen Marx, låg fru Marx till sängs. Marx lät mig komma in till henne för att säga adjö, men sade mycket bestämt åt mig att vi inte fick prata längre än en kvart. Men vi råkade genast i ett så livligt samtal att jag alldeles glömde bort hennes tillstånd, och stannade över en halvtimme hos henne. Till slut blev Marx otålig och kom in och frågade om jag tänkte ta livet av hans hustru. Det var med sorg och smärta jag tog farväl av henne, för sjukdomen hon led av var obotlig. Hon dog året därpå ...
Engels var mycket sympatisk och charmerande som människa. Han instämde helt i Luthers åsikt att vin, kvinnor och sång är livets glädjeämnen, men glömde för den skull aldrig arbetets allvar. Han arbetade hårt så länge han levde. Vid sjuttio års ålder lärde han sig rumänska och visade fortfarande samma levande intresse för allt. Denne alltid glade och välvillige man hade ett häpnadsväckande minne för alla möjliga småsaker och komiska episoder i det händelserika liv han levat och berättade dem gärna i sällskap för att ge liv åt samtalet. En kväll i hans sällskap var något som hans vänner och kamrater bevarade i kärt minne. Samtalet var alltid lika livligt, vare sig det rörde sig om allvarliga eller glada ting. Engels kunde också konsten att dricka. Han ägde en god vinkällare och tyckte om när hans gäster gjorde heder åt hans vin.
På söndagarna höll Engels öppet hus. Dessa puritanska söndagar då ingen glättig människa alls kan uthärda livet i London, stod Engels' hus öppet för alla, och ingen lämnade det igen förrän vid två-tretiden på natten. Jag gästade honom flera gånger fram till 1895, och en gång fick jag glädjen att se honom som min gäst - när han år 1893 gav vika för min envishet och bestämde sig för att göra en resa till kontinenten och begagnade tillfället att besöka den internationella kongressen i Zürich och sedan fortsätta till Wien.
När han dog år 1895, 75 år gammal, kändes det som om en del av mig själv hade dött med honom. Och det var många andra som kände på samma sätt.
[1] Tyska socialdemokratiska arbetarpartiet.
[2] Bebel syftar här på Marx' och Engels' misstro mot Bernstein, som tillhörde 1879 års högeropportunistiska "Zürichtrio". Trions andra medlemmar var Höchberg och Schramm.
[3] De socialstadgar som antagits 1878 tillämpades vid denna tid i sin fulla kraft i Tyskland. De stadgade om förbud mot socialdemokratiska partiet och dess press och om allehanda repressiva åtgärder mot partiets medlemmar.