Ur Wilhelm Liebknecht: Karl Marx zum Gedächtnis, Nürnberg 1896.
Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
"Det enda jag har att berätta om Morens vistelse i Mustafa (Alger) är att vädret var fruktansvärt, att Moren hade en mycket kunnig och vänlig läkare där och att alla på hotellet var mycket vänliga och uppmärksamma mot honom.
Hösten och vintern 1881-82 vistades Moren till en början hos Jenny i Argenteuil utanför Paris. Vi träffade honom där och stannade några veckor. Sedan for han söderut, till Sydfrankrike och Alger, men var dålig vid återkomsten därifrån. Hösten och vintern 1882-83 tillbringade han i Ventnor på Isle of Wight, och återvände i januari 1883 efter Jennys död.
Och nu till Karlsbad. Vi for dit första gången 1874, då Moren remitterades dit av sin läkare på grund av leverbesvär och sömnlöshet. Eftersom hans första vistelse där gav så gott resultat reste han dit på nytt 1875, ensam den gången. Året därpå, 1876, gjorde jag honom sällskap igen, eftersom han sade att han saknat mig alltför mycket året innan. I Karlsbad skötte han sig mycket samvetsgrant, och gjorde exakt allt som ordinerades honom. Vi fick många goda vänner där. Moren var en underbar reskamrat. Han var alltid på gott humör och alltid öppen för nya glädjeämnen - ett vackert landskap eller ett gott glas öl. Och hans enorma historiska vetande gjorde vartenda ställe vi kom till mera levande och närvarande i det förflutna än i själva nuet.
Jag har för mig att det bör ha skrivits en hel del om Morens Karlsbadvistelser. Bland annat lär det finnas en tämligen lång artikel i ämnet, men tyvärr minns jag inte vilken tidning den stod i.
År 1874 var vi ju och hälsade på er i Leipzig. På återvägen for vi över Bingen, som Moren gärna ville visa mig, eftersom han och mor hade varit där på sin smekmånad. Under dessa båda resor besökte vi också Dresden, Berlin, Prag, Hamburg och Nürnberg.
År 1877 var det meningen att Moren på nytt skulle fara till Karlsbad, men i samma veva fick vi upplysningar om att de tyska och österrikiska myndigheterna tänkte utvisa honom om han kom, och eftersom resan var alltför lång och dyrbar för att kunna företas på vinst och förlust, med risken att han bara blev utvisad när han kom fram, upphörde han att fara dit. Detta blev en stor besvikelse för honom, för han kände sig alltid föryngrad efter kurvistelsen där.
Att vi for till Berlin berodde till stor del på att vi gärna ville träffa fars trogne vän och svåger, min käre morbror Edgar von Westphalen. Men vi stannade bara ett par dagar. Moren blev mycket road när han fick höra att polisen hade kommit till vårt hotell den tredje dagen, bara en timme efter vår avresa.
Hösten 1881 var vår kära Mömchen (mamma) så sjuk att hon knappt kunde lämna sängen. Samtidigt hade Moren fått en allvarlig lungsäcksinflammation, följden av att han helt hade struntat i sina egna krämpor. Läkaren, vår gode vän doktor Donkin, räknade inte med att det fanns mycket hopp för honom. Det var en fruktansvärd tid för oss. Vår kära mor låg sjuk i det stora yttre rummet och Moren i det lilla rummet närmast. De som var så vana vid varandra, vilkas liv var så oupplösligen sammanflätade med varandra, fick inte ens ligga i samma rum längre.
Vår kära gamla Lenchen - ni vet ju vad hon betydde för oss - och jag måste vårda dem båda två. Läkaren förklarade att det var den omvårdnad vi gav Moren som räddade honom. Och hur det än må ligga till med den saken, så vet jag i varje fall att varken Lenchen eller jag någonsin kom i säng på tre veckors tid. Vi var på fötter natt och dag och när vi var alltför trötta vilade vi någon timme i omgångar.
Moren blev så småningom herre över sin sjukdom. Jag kommer aldrig att glömma den morgon han kände sig stark nog igen för att kunna gå in i mammas rum. När de äntligen fick vara tillsammans blev de genast unga igen - en ung flicka och en älskande yngling, som båda stod på livets tröskel, och inte längre en gammal sjukdomshärjad man och en döende gammal kvinna, som snart skulle skiljas från varandra för alltid.
Moren blev allt bättre, och trots att han ingalunda var stark ännu, verkade det dock som han höll på att återvinna krafterna.
Och sedan dog mor, den 2 december 1881. Hennes sista ord - som märkligt nog var på engelska - var riktade till hennes 'Karl'.
När vår käre General (Engels) kom, sade han någonting som var nära att driva mig till vanvett.
'Moren är död, han också.'
Och han hade rätt.
När vår kära mor gick hädan, gjorde Moren det också. Han kämpade hårt för att hålla fast vid livet, för han var en kämpe in i det sista - men samtidigt var han en bruten man. Hans allmäntillstånd försämrades allt mer. Om han hade varit självisk skulle han ha låtit allting rasa. Men det fanns en sak som var viktigare än allt annat för honom - hängivenheten för saken. Han ville göra sitt yttersta för att hinna fullborda sitt stora verk, och det var därför han gick med på att göra en ny resa för att försöka återvinna hälsan.
Våren 1882 for han till Paris och Argenteuil, och där stötte jag till. Sedan tillbringade vi några verkligt lyckliga dagar där tillsammans med Jenny och barnen. Därefter for Moren först till Sydfrankrike och sedan till Alger.
Vädret var dåligt under hela hans vistelse i Alger, Nizza och Cannes. Från Alger skrev han det ena långa brevet efter det andra till mig. Jag blev emellertid av med en hel del av dessa, eftersom jag enligt hans önskan skickade dem vidare till Jenny, som inte sände tillbaka så värst många av dem.
När Moren kom hem igen var han mycket svag och vi började frukta det värsta. På sina läkares inrådan tillbringade han hösten och vintern i Ventnor på Isle of Wight. Här bör jag kanske inflicka att jag själv, på Morens enträgna begäran, tillbringade tre månader under denna tid i Italien, tillsammans med Jennys äldste son Jean (Johnny). I början av år 1883 for jag över till Moren, och hade då med mig Johnny, hans älsklingsbarnbarn. Jag var tvungen att fara tillbaka eftersom jag hade en del lektioner jag måste hålla.
Och sedan kom det sista, fruktansvärda slaget: nyheten om Jennys död. Jenny, Morens förstfödda, den av oss döttrar han älskade mest, dog plötsligt (den 11 januari). Ändå hade vi dessförinnan fått brev från Moren - jag har dem framför mig just nu - där han berättade att Jenny höll på att bli bättre och att vi (Hélène och jag) inte behövde vara oroliga. Telegrammet om hennes död kom bara en timme efter detta brev från Moren. Jag for omedelbart till Ventnor.
Jag har upplevat mången sorgens stund i mitt liv, men ingen så svår som denna. Det kändes som om jag överbringade min egen fars dödsdom. Under hela den långa och pinande resan grubblade jag förtvivlat över hur jag alls skulle kunna berätta vad som hänt. Men jag hade inte behövt grubbla över den saken, för mitt ansikte avslöjade mig. I samma ögonblick vi möttes sade Moren: 'Vår Jennychen är död.' Sedan uppmanade han mig att genast fara till Paris och hjälpa till att ta hand om barnen. Jag skulle helst ha velat stanna hos honom, men han tålde inga motsägelser. Jag hade knappt varit en halvtimme i Ventnor ens, förrän jag anträdde den dystra återfärden tillbaka till London. Därifrån fortsatte jag till Paris. Jag gjorde Moren till viljes, för barnens skull.
Jag ser helst att jag slipper berätta om min hemkomst. Jag ryser vid blotta tanken på den där tiden, på all dess ångest och vånda. Nog därom. Jag kom hem igen och Moren återvände hem för att dö.
Några ord till bara om vår kära mor. Hon låg döende i månader, under de fruktansvärda plågor cancern ger. Och ändå miste hon aldrig ett ögonblick sitt goda humör och sin klara intelligens. Hon frågade med ett barns otålighet efter resultaten av valet i Tyskland (1881). Och du skulle ha sett hur hon jublade över segern! In i det sista var hon munter och stark och försökte skingra vår oro över henne med skämt. Ja, trots sina fruktansvärda plågor kunde hon faktiskt skämta och skratta åt både läkaren och oss andra, för att vi var så dystra och allvarliga. Hon var vid medvetande nästan ända in till slutet, och när hon inte längre förmådde tala - hennes sista ord var riktade till 'Karl' - tryckte hon våra händer och försökte le.
Vad Morens död angår, så vet du ju redan att han lämnade sitt sovrum och gick in i arbetsrummet vid Maitland Park, sjönk ner i sin länstol och gick hädan i stillhet.
'Generalen' fick sedan ärva den länstolen och hade den till sin död. Nu är den i min ägo.
Du får inte glömma Lenchen när du skriver om Morens liv. Att du inte kommer att glömma mor vet jag ju redan. Men Hélène var på sätt och vis den axel som allting i vårt hus roterade kring. Hon var vår bästa och trognaste vän. Så glöm inte Hélène när du skriver om Moren.
Du bad om några detaljer beträffande Morens vistelse i södern, och de följer här. I början av år 1882 tillbringade han och jag några veckor hos Jenny i Argenteuil. Mars och april tillbringade Moren i Alger, och i maj var han i Monte Carlo, Nizza och Cannes. I slutet av juni kom han tillbaka till Jennys hem och bodde sedan där under hela juli månad. Också Lenchen var i Argenteuil vid den tiden. Därifrån fortsatte han till Schweiz, Vevey och så vidare, tillsammans med Laura. I slutet av september eller början av oktober kom han tillbaka till England igen och for raka vägen till Ventnor, där Johnny och jag besökte honom.
Du frågade också efter några data, och här har du dem. Vår lille Edgar (Mush) föddes 1847, om jag inte minns fel, och dog i april 1855. Lille Fawkes (Heinrich) föddes den 5 november 1849 och dog i tvåårsåldern. Min syster Franzisca föddes 1851 och dog i späd ålder, omkring elva månader gammal.
Du hade också en del frågor rörande vår goda Hélène, eller 'Nym', som vi kallade henne mot slutet; det var Johnny Longuet som av okänd orsak döpte henne till det när han var liten. Hon städslade sig hos min mormor von Westphalen när hon var en liten flicka på 8-9 år och växte upp tillsammans med Moren, mor och Edgar von Westphalen. Livet igenom hyste hon stor tillgivenhet för gamle baron von Westphalen. Det gjorde Moren också. Han tröttnade aldrig på att berätta om gamle baron von Westphalen och hur hemma han var i Shakespeare och Homeros. Baronen kunde deklamera flera av Homeros' sånger ur minnet, från början till slut, och kunde de flesta av Shakespeares skådespel utantill både på tyska och engelska. Däremot var Morens far - som Moren också omfattade med stor beundran och tillgivenhet - en verklig '1700-talsfransman'. Han kunde Voltaire och Rousseau utantill på samma sätt som gamle Westphalen kunde Homeros och Shakespeare. Säkert måste Morens fantastiska versatilitet också ha berott på dessa 'ärftliga' inflytelser.
För att återgå till Lenchen, så vet jag faktiskt inte om hon kom till mina föräldrar före eller efter deras Parisvistelse (de flyttade till Paris strax efter bröllopet). Det enda jag vet är att mormor skickade henne till mor som 'den bästa hon kunde skicka henne, den trogna och tillgivna Lenchen'. Och den trogna och tillgivna Lenchen stannade för alltid hos mina föräldrar, och senare kom också hennes yngre syster Marianne till dem. Men det minns du förmodligen inte, för det var efter din tid ..."
Ett riktigare namn på den vore Marx' familjegrav. Den ligger på Highgatekyrkogården i norra London, på en höjd med utsikt över den väldiga staden ...
Vi socialdemokrater erkänner inga helgon eller helgongravar. Men miljoner människor minns med vördnad och tacksamhet den man som nu ligger begravd på denna kyrkogård i norra London. Och i tusentals år framåt, långt efter att den primitiva trångsynthet som försöker stävja arbetarklassens frihetslängtan har förvandlats till en otrolig saga från förflutna tider, kommer fria och ädla män och kvinnor att stå framför denna grav med blottad hjässa och säga till sina ivrigt lyssnande barn: "Här ligger Karl Marx begravd."
Här ligger Karl Marx och hans familj begravda. En enkel marmorsten, klädd med murgröna, ligger som en kudde vid den marmoromgärdade gravens huvudsida. Stenen bär följande inskrift:
JENNY VON WESTPHALEN
KARL MARX' älskade maka
Född den 12 februari 1814, död den 2 december 1881
OCH KARL MARX
Född den 5 maj 1818, död den 14 mars 1883
OCH HARRY LONGUET
deras dotterson
Född den 4 juli 1878, död den 20 mars 1883
OCH HÉLÈNE DEMUTH
Född den 1 januari 1823, död den 4 november 1890
Familjegraven här rymmer dock inte samtliga de medlemmar av familjen Marx som gått bort. De tre barn som dog i London begravdes på andra kyrkogårdar i staden: Edgar (Mush) säkert och de båda andra troligen på Whitefield Chapelkyrkogården vid Tottenham Court Road. Jenny Marx, älsklingsdottern, lades till ro i Argenteuil utanför Paris, där döden ryckte bort henne från en blomstrande familj.
Men även om alla barnen och barnbarnen sålunda inte fick sitt sista vilorum i familjegraven, ligger där dock en kvinna som förvisso tillhörde familjen, om också inte med blodsband - "den trogna Lenchen", Hélène Demuth.
Både fru Marx och Marx själv hade redan under sin levnad bestämt att också Lenchen skulle begravas i familjegraven. Och Engels, denne Eckart som var lika trogen som den trogna Lenchen, och de barn som fortfarande var i livet fullgjorde gemensamt den plikt som Engels själv fann självklar och riktig.
De brev från Marx' yngsta dotter som offentliggjorts på annat håll visar vad barnen Marx kände för Lenchen, vilken tillgivenhet de hyste för henne och hur de vördar hennes minne.
Sista gången jag besökte London for jag tillbaka över Paris och gjorde då en avstickare till Draveil, där Lafargue och hans hustru Laura Marx bor i ett förtjusande litet hus på landet. Där satt "Lörchen" och jag och formligen frossade i minnena från London-tiden och jag talade om för henne att jag hade funderingar på att skriva denna lilla bok. Då sade Laura exakt samma sak som Tussy sagt i det brev jag citerat härovan, och upprepade för säkerhets skull än en gång: "Glöm nu bara inte Lenchen!"
Jag har alltså inte glömt Lenchen, och kommer aldrig att glömma henne. För hon och jag var goda vänner i fyrtio år. Och ofta nog var hon också min "försyn" under dessa landsflyktens år i London. Många var förvisso de gånger då hon stack åt mig en six-pence när min egen börs var alldeles slak och tom och familjen Marx inte hade det alltför svårt - för i så fall hade Lenchen ingenting att ge bort. Jag har också i gott och tacksamt minne de många gånger då min egen förmåga som skräddare inte höll måttet, men Lenchen ryckte in och lappade och lagade något oumbärligt klädesplagg, som jag inte hade några som helst möjligheter att ersätta med ett nytt, så att det åtminstone hängde ihop några veckor längre.
Lenchen var 27 år när jag träffade henne första gången. Hon var ingen skönhet, men hade ett behagligt yttre och vacker figur. Hon hade åtskilliga friare och kunde ha gjort flera goda partier. Men trots att hon aldrig skrivit på något anställningskontrakt, fann hon det ändå helt naturligt att stanna hos Moren, fru Marx och barnen.
Alltså stannade hon, och hennes ungdom kom och gick. Hon stannade och fick uppleva fattigdom och nöd, delade ljuvt och lett med familjen. Någon vila kom aldrig Lenchen till del, förrän döden mejat ner de människor hon förenat sina öden med. Då fick hon äntligen vila ut hemma hos Engels; där dog hon också, in i det sista en självförglömmande varelse, vars tankar och omsorger alltid gällde andra. Nu vilar hon i familjegraven.
Vår vän Motteler, "röde postmästaren", som numera bor i Hampstead, inte långt från Highgate, beskriver graven på följande sätt:
"Marx' grav avgränsas av vit marmor; hällen med namn och födelse- och dödsår i svart är av samma stenart. Några tuvor, den vilda murgröna jag en gång hämtade hit från Schweiz, några små rosenbuskar och gräset som sticker upp ur det grus som är vanligt på gravarna här - de är alla de blygsamma prydnader som smyckar denna grav. Jag brukar besöka den två gånger i veckan och då rensar jag undan gräset om det börjar växa för tätt. Ibland behövs det också litet vattning, om sommaren är lika torr som de båda sista vi har haft (i år har vi här i England, trots att det är så regnigt på kontinenten, en svårare torka än i mannaminne och gräset står gult och vissnat till och med i parkerna). Inte ens med Lessners hjälp kunde jag helt skydda graven mot hettans och torkans härjningar, så vi blev tvungna att be kyrkogårdsträdgårdsmästaren se till den mer regelbundet. Vi gjorde detta med familjen Avelings samtycke; de bor så långt härifrån att de har svårt att komma hit mer än någon enstaka gång."
[1] Liebknecht citerar här ett brev till honom från Marx' yngsta dotter Eleanor.