Se även den engelska utgåvan.
... Situationen hos oss har den stora fördelen att vi nu befinner oss mitt inne i den industriella revolution som i England och Frankrike i huvudsak tillhör det förgångna. Där har man en så klart markerad åtskillnad mellan land och stad, jordbruksområde och industriområde, att det hela inte låter sig förändras annat än ytterst långsamt. De flesta män och kvinnor av folket växer upp i samma förhållanden som de vid vuxen ålder tvingas att leva i; därigenom blir de vana vid dem och betraktar inte ens kris- och depressionstider som någonting anmärkningsvärt. Därtill kommer att man erinrar sig hur tidigare revolutionsrörelser misslyckats. I Tyskland däremot befinner vi oss ännu mitt i ett livligt utvecklingsskede. Det gamla bondesamhällets industriella produktion, som producenterna endast drev till husbehov, trängs alltmera undan av den typ av kapitalistisk hemmaindustri som på andra håll i sin tur fått ge plats för en maskinellt genomförd tillverkning. Genom att vår industri på så sätt släpar efter i så många avseenden, blir den sociala omvälvningen så mycket mer genomgripande. Eftersom engelsmännen och fransmännen redan skaffat sig monopol på masstillverkningens produkter - såväl sådana som avsetts för masskonsumtion som rena lyxvaror - får vår egen industri nöja sig med att huvudsakligen exportera ren småpotatis. Även dessa varor framställs emellertid i stora mängder, och eftersom detta inte genast sker i form av maskinell tillverkning, blir den kapitalistiska hemmaindustrin så mycket vidare spridd inom de områden där den innebär en revolutionerande förnyelse. Om man undantar Ostpreussen, Pommern, posen, det gamla Bayern samt större delen av Brandenburg, finns det hos oss inte många trakter där bondebefolkningen inte tvingas att i allt större utsträckning gå över till en sådan industri. Det sålunda industriellt förnyade området blir härigenom större än det är på något annat håll.
Vidare: Eftersom hemmaindustrins arbetare oftast fortsätter att sköta sina små jordbruksområden, kan man här i högre grad än någon annanstans pressa ner lönerna. Föreningen av jordbruk och industri, som tidigare utgjorde grundvalen för den lille mannens lycka, underlättar nu på ett utomordentligt verkningsfullt sätt den kapitalistiska utsugningen. Potatisåkern, kon och de små jordlapparna gör att arbetskraften kan säljas under sitt värde - de framtvingar helt enkelt detta, eftersom de binder arbetaren vid den egna torvan, som ändå inte kan trygga hans försörjning. Det är detta som gör det möjligt för vår industri att exportera sina varor - hela mervärdet får köparen nämligen till skänks, medan kapitalisten skaffar sig sin vinst genom att göra avdrag på den normala lönen. Sådant sker inom nästan all lantlig hemmaindustri, men sällan i så hög grad som hos oss.
Därtill kommer den omständigheten att vår industriella revolution, igångsatt genom 1848 års omvälvning med dess borgerliga framsteg (sådana de nu en gång var), i oerhörd grad påskyndades genom 1) undanröjandet av de inre hindren under perioden 1866-70 och 2) de franska milliarderna, som ju i alla fall måste användas till kapitalistiska investeringar. Därför erhöll vi en industriell revolution av vida mer djupgående och omfattande slag än vad man kunde bevittna i våra grannländer, och dessutom hade vi ett intakt och ofördärvat proletariat, som inte lidit några demoraliserande nederlag och som tack vare Marx ägde exempellöst stora kunskaper om den ekonomiska och politiska utvecklingen och villkoren för en kommande samhällsomstörtning. Alla dessa fördelar gör emellertid att det helt enkelt är vår plikt att lyckas.
Jag delar inte Din uppfattning om den rena demokratin och dess roll i framtiden. Självfallet måste den spela en vida mer underordnad roll i Tyskland än i länder vilkas industriella utveckling spänner över en större tidrymd. Detta hindrar dock inte att den i revolutionsögonblicket kan få en viss, om ock övergående, betydelse för borgerligheten: den förs ibland fram som en sista räddningsplanka för den borgerliga ekonomin och kan till och med mobiliseras som ett försvar för direkt feodala tendenser. Vid sådana tillfällen får den stöd av samtliga reaktionära grupper; alla reaktionära personer börjar plötsligt att uppträda som om de ständigt varit övertygade demokrater. 1848 gick alla feodala och byråkratiska krafter sålunda samman med liberalerna för att kunna hålla de revolutionära massorna tillbaka - när detta väl lyckats, skyndade man sig naturligtvis att avbryta samarbetet och sätta igång med att oskadliggöra även liberalerna. I Frankrike kunde det republikanska "Nationalpartiet", landets svagaste parti, inneha regeringsmakten från maj 1848 ända fram till Bonapartes val i december - helt enkelt därför att det plötsligt stöddes av alla reaktionära krafter i riket. Utvecklingen har varit densamma i alla revolutioner: i ett sista försök att rädda sig försöker de besegrade överlämna makten till det mest menlösa av alla de någorlunda regeringsfähiga partierna. Nu kan vi ingalunda vänta oss att vi redan när krisen kommer skall ha majoriteten av väljare bakom oss. Hela bourgeoisien och resterna av den feodalt härskande klassen kommer tillsammans med en stor del av landsortsbefolkningen och de småborgerliga grupperna att sluta upp omkring ett frasradikalt, i realiteten ytterst borgerligt parti, som mycket väl kan tänkas bli representerat i den provisoriska regeringen och till och med för någon tid komma i majoritetsställning. Hur vårt parti bör uppträda i en sådan situation är än så länge en fråga av mer akademiskt intresse, men ett utmärkt exempel på hur en minoritet inte bör bete sig har vi i socialdemokratins agerande i Paris-regeringen under februaridagarna 1848.
Självfallet kan det hela komma att gå en smula annorlunda till i Tyskland - av militära skäl. Som läget är just nu, kan det inte komma några yttre impulser från något annat land än Ryssland. Om så inte sker, om impulsen måste komma till innanför Tysklands gränser - då kan initiativet till en revolution endast komma från armén. Mot en modern armé har ett obeväpnat folk mycket små möjligheter att hävda sig. I ett sådant fall - om våra unga reservister, som saknar rösträtt men äger god vapenkännedom, gör en kraftfull insats - då kan man lämna den rena demokratins idé åt sidan. Även detta är emellertid ännu endast ett spörsmål av föga mer än akademiskt intresse; även om jag, som så att säga tillhör partiets generalstab, är skyldig att ta det med i beräkningen. Så snart krisen blivit ett faktum kommer vi i alla händelser endast att ha en motståndare: alla de reaktionära krafterna, vilka plötsligt kommer att ha grupperat sig kring den rena demokratins idé - och det är ett faktum som vi enligt min mening bör försöka att hålla i minnet ...