Skrivet: 1940
Källa: "Living Marxism" bd 5, nr 2, 1940.
Översättning: Per Henriksson
HTML: Jonas Holmgren
För trettio år sedan var varje socialist övertygad om att det stundande kriget mellan de väldiga kapitalistiska makterna skulle innebära kapitalismens slutgiltiga katastrof som skulle efterträdas av den proletära revolutionen. Även när kriget bröt ut och den socialistiska [rörelsen] och arbetarrörelsen kollapsade som revolutionär faktor, svallade hoppet hos de revolutionära arbetarna. Även då var de säkra på att världsrevolutionen skulle följa i världskrigets kölvatten. Och visst kom den. Som en lysande meteor flammade den ryska revolutionen upp och sken över hela jorden, och i alla länder reste sig arbetarna och började röra sig.
Bara några år senare stod det klart att revolutionen var stadd i förfall, att de sociala omvälvningarna minskade, att den kapitalistiska ordningen gradvis återställdes. Idag är den revolutionära arbetarrörelsen vid lägsta ebb och kapitalismen mer kraftfull än någonsin. Ännu en gång har ett större krig kommit, och återigen vänder sig arbetarnas och kommunisternas tankar mot frågan: kommer det att påverka det kapitalistiska systemet till sådan grad att en arbetarrevolution växer ur det? Kommer hoppet om en lyckosam kamp för frihet för arbetarklassen att bli verklighet denna gången?
Det står klart att vi inte kan hoppas på ett svar på frågan så länge som vi inte förstår varför de revolutionära rörelserna efter 1918 har misslyckats. Endast genom att undersöka alla de krafter som då var i rörelse kan vi få en klar insikt i orsakerna till det misslyckandet. Så vi måste vända vår uppmärksamhet mot vad som hände för tjugo år sedan i arbetarnas rörelse över världen.
Arbetarrörelsens tillväxt var inte den viktigaste, inte heller den mest betydelsefulla faktorn i förra seklets historia. Av huvudsaklig betydelse är tillväxten hos kapitalismen själv. Den växte inte bara i intensitet - genom kapitalet koncentration, den ökande perfektionen av den industriella tekniken, produktionsökningen - utan även i omfång. Från de första industri- och handelscentra - England, Frankrike, Amerika och Tyskland - började kapitalismen invadera andra länder, och har nu segrat över hela världen. Under tidigare sekler var främmande kontinenter underordnade till att vara exploaterade kolonier. Men vid slutet av 1800-talet och vid början av 1900-talet ser vi en högre form av erövring. Dessa kontinenter assimilerades i kapitalismen; de blev kapitalistiska själva. Denna högst betydelsefulla process som fortsatte med ökande hastighet det senaste seklet betydde en fundamental förändring av deras ekonomiska struktur. Kort sagt, där fanns basen för en serie av världsomspännande revolutioner.
De centrala utvecklade kapitalistiska länderna, med medelklassen - bourgeoisin - som härskande klass, var tidigare omgivna av mindre utvecklade länder i marginalen. Här var fortfarande den sociala strukturen helt agrar eller mer eller mindre feodal; de större slätterna odlades av bönder som var exploaterade av markägarna och stod i en ständig, mer eller mindre öppen, motsättning till dom och till envåldshärskarna som höll i tömmarna. I koloniernas fall intensifierades detta interna tryck genom det europiska kolonialkapitalets exploatering som gjorde markägarna och kungarna till sina förvaltare. I andra fall framkallades denna högre exploatering av finansiella lån från myndigheterna, som tog ut höga skatter från bönderna. Järnvägar byggdes, som införde fabriksprodukter som raserade de gamla hemindustrierna och fraktade iväg råmaterial och mat. Detta drev gradvis bönderna till världshandeln och som väckte dem till att bli fria producenter för en marknad. Fabriker byggdes; en klass av handelsmän och handlare, som kände ett behov av en bättre regering för sina intressen, utvecklades i städerna. Unga människor som studerade i västerns universitet blev de revolutionära talesmännen för dessa tendenser. De formulerade dessa tendenser i teoretiska program, förespråkade framför allt nationell frihet och oberoende, en ansvarig demokratisk regering, civila rättigheter och friheter, i avsikt att finna sig användbara platser som ämbetsmän och politiker i en modern stat.
Denna utveckling i den kapitalistiska världen inträffade passande nog samtidigt med utvecklandet av arbetarnas rörelse inom de centrala storkapitalistiska länderna. Här fanns då två revolutionära rörelser som inte enbart var parallella och samtidiga utan även hade många kontaktpunkter. De hade en gemensam fiende, kapitalismen, som i form av industriell kapitalism exploaterade arbetarna, och som i form av kolonial och finansiell kapitalism exploaterade bönderna i öst och i de kolonialiserade länderna och höll upp de despotiska härskarna. De revolutionära grupperna från dessa länder fann förståelse och hjälp endast hos de socialistiska arbetarna i västra Europa. Så de kallade sig själva socialister också. Den gamla illusionen att medelklassrevolutionen skulle bringa frihet och jämlikhet till hela befolkningen pånyttföddes.
I själva verket låg det en djup och fundamental skillnad mellan de två olika revolutionära målen, de så kallade västra och östra. Den proletära revolutionen kan enbart vara resultatet av den högsta kapitalistiska utvecklingen. Den sätter stopp för kapitalismen. Revolutionerna i de östra länderna var konsekvenser av början på kapitalism i dessa länder. Vid första anblicken påminner de om medelklassrevolutionen i väst-länderna och måste - med beaktande av det faktum att deras speciella karaktär på något sätt måste vara olika i olika länder - anses vara medelklassrevolutioner. Dock fanns inte en sådan numerär medelklass av hantverkare, småbourgeoisi eller förmögna bönder som det fanns i de franska eller engelska revolutionerna (därför att i öst kom kapitalismen plötsligt och med ett färre antal fabriker) men ändå, den generella karaktären är jämförbar. Även här har vi uppvaknandet från ett provinsiellt perspektiv i en agrar by till medvetandet om ett landsomspännande samhälle och med intressen över hela världen; uppkommandet av individualism som befriar sig själv från de gamla gruppbanden; framväxten av en kraft att vinna personlig makt och välstånd; frigörandet av sinnet från gammal vidskepelse och begäret efter kunskap som ett medel för framsteg. Allt detta är den mentala utrustning som är nödvändig för att föra mänskligheten från det långsamma livet under förkapitalistiska villkor till de snabba industriella och ekonomiska framstegen som senare kommer att bereda väg för kommunism.
Den allmänna karaktären hos en proletär revolution måste vara helt annorlunda. I stället för hänsynslös kamp för personliga intressen måste det vara ett gemensamt agerande för hela klassgemenskapens intresse. En arbetare, en ensam person, är maktlös; endast som en del av sin klass, som en medlem av en starkt sammanbunden ekonomisk grupp kan denne få makt. Arbetarnas egenarter inordnas i ledet genom sin vana att arbeta och kämpa tillsammans. Deras sinnen måste befrias från social vidskepelse och de måste se som en banal sanning att när de väl är starkt enade kan de producera ett överflöd och befria samhället från elände och brist. Detta är en del av den mentala utrustning som är nödvändig för att föra mänskligheten från klassutsugning, elände och kapitalismens inneboende undergång till kommunism.
Följaktligen är de två sorternas revolution helt olika, varande början på och slutet för kapitalismen. Vi kan se detta klart nu, trettio år senare. Vi kan även förstå hur de vid den tiden ansågs vara inte bara allierade, utan sammantvingade så som två sidor av samma världsrevolution. Den stora dagen förmodades vara nära; arbetarklassen med sina stora socialistiska partier och ännu större fackföreningar skulle snart gripa makten. Och sen på samma gång, när västkapitalismens makt bröts ner, skulle alla kolonier och östliga länder befrias från västlig dominans och fortsätta sina egna nationella liv.
En annan orsak till sammanblandning av dessa olika sociala mål var att vid den tiden var arbetarnas sinnen i väst helt och hållet ockuperade av reformistiska idéer om att reformera kapitalismen till mer demokratiska former och endast ett fåtal bland dem insåg meningen med en proletär revolution.
Världskriget 1914-18 skar djupa fåror genom den sociala strukturen med sitt fullständiga förstörelse av produktivkrafterna, speciellt i centrala och östra Europa. Härskare försvann, gamla omoderna regeringar störtades, sociala krafter underifrån släpptes lös, olika klasser av olika människor försökte få makten och förverkliga sina klassmål, i en serie av revolutionära rörelser.
I de högt industrialiserade länderna var arbetarnas klasskamp redan den dominerande historiska faktorn. Nu hade dessa arbetare genomgått ett världskrig. De lärde sig att kapitalismen inte bara gjorde anspråk på deras arbetskraft, utan även på deras liv; totalt, till kropp och själ, ägdes de av kapitalet. Förstörelsen och utarmningen av produktionsapparaten, eländet och försakelserna som genomleds under kriget, besvikelsen och sorgen efter freden piskade upp vågor av otålighet och uppror i de deltagande länderna. Eftersom Tyskland hade förlorat var arbetarnas uppror störst här. I stället för en förkrigskonservatism växte en ny anda i de tyska arbetarna, sammanflätade som de var av mod, kraft, längtan efter frihet och efter revolutionär kamp mot kapitalismen. Det var bara en början, men det var en första början på en proletär revolution.
I de östra länderna i Europa hade klasskampen en annan sammansättning. Den landägande adeln fördrevs; bönderna tog marken; en klass av små och medelstora markägare växte fram. Tidigare revolutionära konspiratörer blev ledare och ministrar och generaler i de nya nationalstaterna. Dessa revolutioner var medelklassrevolutioner och som sådana indikerade de början på en obegränsad kapitalistisk och industriell utveckling.
I Ryssland gick den här revolutionen djupare än någon annan stans. Eftersom den krossade den tsaristiska världsmakten, som under ett sekel hade varit en dominerande makt i Europa och den mest hatade fienden för all demokrati och socialism, ledde den ryska revolutionen de revolutionära rörelserna i Europa. Dess ledare hade i många år varit förbundna med de socialistiska ledarna i Västeuropa precis som tsaren hade varit de engelska och franska regeringarnas allierade. Det är sant att de viktigaste sociala beståndsdelarna i den ryska revolutionen - landövertagandet av småbönderna och krossandet av envåldshärskarna och adeln - visar att det var en medelklassrevolution och bolsjevikerna själva betonade denna karaktär genom att ofta jämföra sig med jakobinerna i den franska revolutionen.
Men arbetarna i väst, själva vana vid en tradition av småborgerlig frihet, ansåg inte detta främmande för dem. Och den ryska revolutionen gjorde mer än enbart väckte deras beundran; den visade på ett exempel i aktionsmetoder. Dess makt vid avgörande tillfällen var den spontana massaktionen av industriarbetare i storstädernas makt. Utifrån dessa aktioner byggde de ryska arbetarna även upp den mest ändamålsenliga organisationsformen för självständiga aktioner - sovjeterna eller råden. Följaktligen blev de vägvisare och lärare för arbetare i andra länder.
När det tyska imperiet kollapsade ett år senare, i november 1918, hyllades och välkomnades de ryska bolsjevikernas appell om världsrevolution av de främsta revolutionära grupperna i Västeuropa. Dessa grupper, som själva kallade sig kommunister, var så starkt imponerade av den proletära karaktären av den revolutionära kampen i Ryssland att de översåg det faktum att Ryssland, ekonomiskt, endast stod på tröskeln till kapitalism, och att de proletära centrarna endast var små öar i oceanen av primitiva småbönder. Dessutom resonerade de att när världsrevolutionen kom så skulle Ryssland bara vara en världsprovins - den plats där kampen började - varpå de mer avancerade storkapitalistiska länderna snart skulle ta ledningen och fastställa världens verkliga riktning.
Men den första upproriska rörelsen bland de tyska arbetarna slogs ner. Det var bara en avancerad minoritet som deltog; den stora massan höll sig undan, och vårdade illusionen att tystnad och fred nu var möjligt. Mot dessa rebeller stod en koalition av det socialdemokratiska partiet, vars ledare innehade regeringsplatserna, och de gamla regerande klasserna, bourgeoisin och arméofficerarna. Medan de förra vyssjade massorna till inaktivitet, organiserade de senare beväpnade förband som krossade den upproriska rörelsen och mördade de revolutionära ledarna, Liebknecht och Rosa Luxemburg.
Den ryska revolutionen hade lösgjort mer energi hos bourgeoisin genom skräck, än den genom hopp hade släppt lös hos proletariatet. Trots att bourgeoisins politiska organisation för tillfället hade kollapsat, var deras reella materiella och andliga makt enorm. Det socialistiska ledarskapet gjorde inget för att försvaga denna makt; de räddes inte den proletära revolutionen mindre än bourgeoisin. De gjorde allt för att bevara den kapitalistiska ordningen, under vilken de för tillfället var ministrar och presidenter.
Detta betyder inte att den proletära revolutionen i Tyskland var ett totalt misslyckande. Endast den första attacken, det första upproret hade misslyckats. Den militära kollapsen hade inte lett direkt till ett proletär styre. Arbetarklassens verkliga makt - en klar medvetenhet hos massorna om deras sociala position och nödvändigheten att kämpa, ivrig aktivitet bland dessa hundratusentals, entusiasm, solidaritet och stark enighet i aktivitet, medvetenhet om det suveräna målet: att ta produktionsmedlen i sina egna händer - hade kommit fram och vuxit gradvis i vilket fall. Så mycket elände och kris hotade i det uttömda, splittrade och utarmade efterkrigssamhället att nya slag tvunget måste komma.
I alla kapitalistiska länder, i England, Frankrike, Amerika så väl som i Tyskland, växte revolutionära grupper fram bland arbetarna 1919. De publicerade tidningar och pamfletter, de visade sina arbetskamrater nya fakta, nya villkor och nya metoder för kamp, och de fick stort gehör hos de förskräckta massorna. De visade på den ryska revolutionen som sitt stora exempel, dess metoder med massaktioner och dess sovjet- eller rådsformer för organisation. De organiserade kommunistiska partier och grupper, förenade sig med bolsjevikerna, det ryska kommunistpartiet. Följaktligen sattes kampanjen för världsrevolution igång.
Emellertid blev de här grupperna snart med ökande smärtsam förvåning medvetna om att andra principer och idéer än deras egna propagerades i kommunismens namn från Moskva. De pekade på de ryska sovjeterna som arbetarnas nya organ för självstyre i produktionen. Men gradvis blev det känt att de ryska fabrikerna återigen styrdes av direktörer tillsatta ovanifrån, och att de viktiga politiska platserna hade intagits av kommunistpartiet. De här grupperna i väst förde fram proletariatets diktatur, vilket i motsats till den parlamentariska demokratin förkroppsligade arbetarklassens självstyre som den politiska formen av den proletära revolutionen.
Men talesmännen och ledarna som Moskva sände till Tyskland och Västeuropa proklamerade att proletariatets diktatur var förkroppsligat i det kommunistiska partiets diktatur.
Kommunisterna i väst såg som sin huvuduppgift att upplysa arbetarna om det socialistiska partiets och fackföreningarnas roll. De visade att aktionerna och besluten från ledarna i dessa organisationer var ställföreträdande för arbetarnas aktioner och beslut, och att ledarna aldrig var kapabla att utkämpa en revolutionär strid eftersom en revolution består i just denna arbetarnas självaktivitet; att fackföreningsaktionerna och den parlamentariska praktiken är bra i en ung och stillsam kapitalistisk värld, men är helt opassande för revolutionära tider, då de fungerar som fientliga, reaktionära krafter genom att avleda arbetarnas uppmärksamhet från de viktiga strävandena och målen och att leda dem till inbillade reformer; att i händerna på ledarna används hela dessa organisationernas makt mot revolutionen. Moskva krävde däremot att kommunistpartierna skulle deltaga parlamentsvalen liksom i fackföreningsarbetet. Kommunisterna i väst predikade självständighet, utvecklandet av initiativ, självtillit, utdrivning av beroendet av och tron på ledare. Men Moskva predikade i allt starkare termer att lydnad under ledarna var en huvuddygd för en sann kommunist.
Västkommunisterna insåg inte direkt hur fundamental denna motsättning var. De såg att Ryssland, då det var attackerat från alla håll av kontrarevolutionära arméer, stöttade av de engelska och franska regeringarna, behövde sympatier och stöd från arbetarklassen i väst; inte från små grupper som våldsamt attackerade de gamla organisationerna, utan från de gamla massorganisationerna själva. De försökte övertyga Lenin och de ryska ledarna att de var felinformerade om de verkliga villkoren och den revolutionära rörelsens framtid i väst. Förgäves, naturligtvis. De såg inte vid den tiden att det i verkligheten var en konflikt mellan två revolutionära koncept, medelklassrevolutionen och den proletära revolutionen.
Det var helt naturligt att Lenin och hans kamrater var helt oförmögna att se att den annalkande proletära revolutionen i väst var något helt annat än deras ryska revolution. Lenin kände inte kapitalismen inifrån, vid dess högsta utveckling, som en värld av växande proletära massor, som rörde sig mot den punkt där de kunde ta makten över en potentiellt perfekt produktionsapparat. Lenin kände endast kapitalismen utifrån, som en utländsk, plundrande, förödande ockrare, så som det västliga finans- och kolonialkapitalet måste ha framstått för honom i Ryssland och andra asiatiska länder. Hans idé var att, för att segra behövde massorna i väst bara gå samman med den antikapitalistiska makten som etablerats i Ryssland; de skulle inte obstinat söka andra vägar utan skulle följa Rysslands exempel. Följaktligen behövdes en flexibel taktik i väst för att vinna de stora massorna av socialister och fackföreningsmedlemmar så snabbt som möjligt, för att förmå dem att lämna sina ledare och partier som var bundna till sina nationella regeringar, och för att gå med i de kommunistiska partierna, utan nödvändigheten av att ändra sina idéer och sin övertygelse. Så Moskvas taktik följde logiskt på det grundläggande missförståndet.
Och vad hade Moskva propagerat för med störst tyngd? De hade den lyckosamma revolutionens auktoritet mot den besegrade (Tyska). Kan du vara visare än dina lärare? Den ryska kommunismens moraliska auktoritet var så odiskutabel att till och med den uteslutna tyska oppositionen ett år senare bad om att få bli erkända som "sympatiserande" anhängare till den tredje internationalen. Men vid sidan av den moraliska auktoriteten hade ryssarna pengarnas materiella auktoritet bakom sig. En enorm mängd av litteratur betalad för Moskvas underordnade sköljde över västländerna: veckotidningar, pamfletter, stimulerande nyheter om framgångarna i Ryssland, vetenskapliga undersökningar som alla förde fram Moskvas syn. Mot denna överväldigande offensiv av högljudd propaganda hade de små grupperna av västkommunister, med sin brist på finansiella medel, ingen chans. Så det nya och spirande erkännandet av de för revolution nödvändiga villkoren slogs ner och ströps av moskvas mäktiga vapen. Vidare så användes de till Moskva underordnade till att stödja ett antal avlönade partisekreterare som under hot om uppsägning naturligt vändes till försvarare för den ryska taktiken.
När det stod klart att inte ens allt detta var tillräckligt skrev Lenin själv sin välkända pamflett "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom". Även om hans argument endast visade hans brist på förståelse för villkoren i väst, och det faktum att Lenin, med all sin obrutna auktoritet, så öppet valde sida i de interna meningsskiljaktigheterna, hade ett stort inflytande på ett antal västkommunister. Men ändå, oaktat det, stod majoriteten av de tyska kommunisterna fast vid den kunskap de hade tillskansat sig genom sina erfarenheter av proletär kamp. Så vid deras nästa kongress i Heidelberg var Dr. Levi tvungen att, med diverse fula trix, först splittra majoriteten - för att utesluta en del, och sen för att rösta över den andra delen - för att kunna vinna en formell och skenbar seger för moskvataktiken.
De uteslutna grupperna fortsatte i några år att sprida sina idéer. Men deras uppfattning drunknade i moskvapropagandans enorma oväsen, de hade inget väsentligt inflytande på de politiska händelserna de följande åren. De kunde bara vidmakthålla och ytterligare fördjupa, genom inbördes teoretiska diskussioner och en del publikationer, sin förståelse för den proletära revolutionens villkor samt hålla sig levande för kommande tider. Början på en proletär revolution i väst hade dödats av en kraftfull medelklassrevolution i öst.
Är det korrekt att kalla denna ryska revolution som krossade bourgeoisin och introducerade socialismen för en medelklassrevolution?
Några år senare i Rysslands stora fattigdomsdrabbade städer dök speciella affärer med spegelglasfasader och med utsökta, dyra delikatesser upp, specialiserade för de rika, och luxuösa nattklubbar öppnade som frekventerades av gentlemän och damer i aftonkläder - departementschefer, höga ämbetsmän, fabriksdirektörer och -styrelser. De stirrades på med förvåning av de fattiga på gatorna och de desillusionerade kommunisterna sa: "Där går den nya bourgeoisin." De hade fel. Det var inte en ny bourgeoisi; men det var en ny härskande klass. När en ny härskande klass stiger upp kallar besvikna revolutionärer alltid dem vid den gamla härskande klassens namn. I den franska revolutionen kallades de uppgående kapitalisterna för "den nya aristokratin". Här i Ryssland var den nya klassen som tog plats i de gamla härskarnas sadel byråkratin. Den skulle i Ryssland spela samma roll som medelklassen, bourgeoisin, i väst hade spelat: utvecklandet av landet genom industrialisering från primitiva villkor till hög produktivitet.
Precis som bourgeoisin i Västeuropa, genom duglighet, tur och list, hade vuxit fram ur hantverkar- och småbondefolket, inklusive en del aristokrater, så hade även den härskande byråkratin i Ryssland vuxit fram ur arbetarklassen och småbönderna (inklusive tidigare ämbetsmän) genom duglighet, tur och list. Skillnaden är att i Ryssland ägde de inte produktionsmedlen individuellt utan kollektivt; så även deras inbördes konkurrens måste fortgå under andra former. Detta innebär en fundamental skillnad i det ekonomiska systemet; kollektiv, planerad produktion och utsugning istället för individuell slumpmässig produktion och utsugning; statskapitalism istället för privat kapitalism. För de arbetande massorna är skillnaden emellertid obetydlig, inte fundamental; än en gång är de utsugna av en medelklass. Men nu intensifieras utsugningen av myndigheternas diktatoriska form, av en total frånvaro av alla de friheter som i väst gör kamp mot bourgeoisin möjlig.
Denna det moderna Rysslands karaktär förutsade karaktären för den tredje internationalens kamp. Växlande mellan ett glödhett språkbruk och den mest livlösa parlamentariska opportunismen, eller en kombination av båda, försökte den tredje internationalen att vinna arbetarklassen i västs tillgivenhet. Den exploaterade arbetarnas klassantagonism mot kapitalismen för att vinna makt åt partiet. Den sög upp de ungas revolutionära entusiasm och alla de upproriska impulserna hos massorna, förhindrade dem att utvecklas till en växande proletär makt och offrade dem till meningslösa politiska äventyr. Den hoppades att med det kunna ta makten över bourgeoisin i väst; men den var inte kapabel till det, därför att förståelsen för storkapitalismens innersta karaktär var totalt frånvarande. Kapitalismen kan inte erövras av utomstående krafter; den kan bara krossas inifrån, av den proletära revolutionen. Klassdominansen kan bara krossas på en självständig proletär klass' initiativ och insikt: partidisciplin och massornas underlydnad under sina ledare kan bara leda till en ny klassdominering. Kommunistpartiets aktivitet i Italien och Tyskland förberedde rentav vägen för fascism.
De kommunistiska partierna som tillhör den tredje internationalen och helt och hållet - materiellt och mentalt - är beroende av Ryssland är lydiga tjänare till Rysslands härskare. Härpå följde att när Ryssland efter 1933 kände att de måste sluta upp med Frankrike mot Tyskland, så var all tidigare oförsonlighet glömd. Komintern blev "demokratins" segrare och förenade sig inte bara med socialister utan även med några kapitalistiska partier i en så kallade folkfront. Gradvis började deras attraktionskraft, genom att låtsas representera de gamla revolutionära traditionerna, att försvinna; deras proletära efterföljare försvagades.
Men samtidigt började dess inflytande över den intellektuella medelklassen i Europa och Amerika att växa. Ett stort antal böcker och undersökningar inom alla områden av socialt tänkande släpptes av mer eller mindre kamouflerade kommunistiska partiförlag i England, Frankrike och Amerika. En del av dem var värdefulla historiska studier eller folkliga kompilationer; men för det mesta var de värdelösa framställningar av så kallad leninism. Allt detta var litteratur som bevisligen inte var avsedd för arbetare utan för intellektuella i syfte att vinna dem för rysslands kommunism.
Den nya framtoningen mötte vissa framsteg. Ex-sovjet diplomaten Alexander Barmine berättar i sina memoarer hur han med förvåning varseblev att just som han och andra bolsjeviker började tvivla på hur den ryska revolutionen hade utvecklas så börjad de medelklassintellektuella i väst, missledda av de lögnaktiga hyllningarna till femårsplanens succé, känna ett välvilligt intresse i kommunismen. Anledningen är klar: nu när Ryssland uppenbart inte var en arbetarnas stat längre kände de att detta statskapitalistiska byråkratstyre stod närmare deras egna ideal med ett styre av intelligentsian än storfinansens styre i Europa och Amerika. Nu när den nya härskande minoriteten över massorna etablerats i Ryssland behövde kommunistpartiet, dess utländska tjänare, vända sig till de klasser från vilka de nya härskarna för utsugning av massorna skulle stiga när den privata kapitalismen kollapsade.
Naturligtvis, för att lyckas med detta, behövde de en arbetarrevolution för att trycka ner den kapitalistiska makten. Sen behövde de skilja den från sina egna mål och göra den till ett instrument för deras partistyre. Så vi ser vilka olika svårigheter som den framtida arbetarklassrevolutionen kommer att möta. Den kommer inte bara att behöva bekämpa bourgeoisin, utan även bourgeoisins fiender. Den behöver inte bara kasta av sig sina tidigare härskares ok, utan även hålla ifrån mot de som försöker bli dess framtida härskare.
Världen har nu gått in i sitt stora imperialistiska krig. Hur försiktiga som de krigförande regeringarna än må vara när det kommer till att ta hand om de ekonomiska och sociala krafterna och i att förhindra helvetet från att helt bryta ut, kommer de inte att kunna hålla tillbaka en social katastrof. Med den allmänna utmattningen och utarmningen, mest urskiljbar på den europeiska kontinenten, med den fortfarande mäktiga andan av våldsam aggressivitet, kommer våldsam klasskamp åtfölja den oundvikliga nya produktionsordningen. Sedan när privatkapitalismen har brutits ner kommer det utmynna i en planerad ekonomi, statskapitalism, utsugning av arbetare på den ena sidan, och arbetarnas frihet och makt över produktionen på den andra.
Arbetarklassen går in i detta krig med en börda av den kapitalistiska traditionen av partiledarskap och en skenbild av revolution på ryskt sätt. Det fruktansvärda tryck under detta krig kommer att driva arbetarna till spontant motstånd mot sina regeringar och till en början på nya former för verklig kamp. När det händer att Ryssland går i fält mot de västliga makterna kommer de åter att öppna sin gamla låda med slagord och göra ett upprop till arbetarna om "världsrevolution mot kapitalismen" i ett försök att få över de upproriska arbetarna till sin sida. Så bolsjevismen kommer att få sin chans än en gång. Men detta vore ingen lösning på arbetarnas problem. När den allmänna misären ökar och konflikten mellan klasserna blir alltmer våldsam måste arbetarklassen, av egen nödvändighet, ta över produktionsmedlen och finna vägar att befria sig själv från bolsjevismens influens.
Anton Pannekoek