Den revolutionära folkarmén i Argentina

Originalets titel: Urban Gerillas in Argentina (publicerad i New Left Review nr 71)
Översättning: ???
HTML: Martin Fahlgren.

ERP:s namn har återigen börjat fylla utrikesnyheterna i tidningar, radio och TV. Kidnappningen av FIAT-chefen Sallustro har väckt stor uppståndelse, men också stor nyfikenhet om vad för sorts organisation ERP egentligen är. ERP står under politisk ledning av PRT, den argentinska sektionen av Fjärde Internationalen. PRT kan karaktäriseras som kaderpartiet och ERP som massornas armé. Följande artikel av James Petras hämtad från New Left Review, nr 71, ger en initierad bakgrund till dagens aktuella händelser på den latinamerikanska kontinenten:

I juni 1966 tog general Juan Carlos Onganía högsta makten i Argentina. Under installeringsceremonin gav kardinal Caggiano sin välsignelse till militärdiktatorn. Under de följande månaderna fortsatte general Onganía att sända trupper till universiteten för att rensa ut alla vänster-, progressiva och/eller reformistiska professorer. Fastän Onganía kom till makten med en betydande del av den nationella peronistiska fackföreningsbyråkratins tysta medgivande, fortsatte han att våldsamt undertrycka strejker, blanda sig i fackföreningarna och fängsla eller avskeda tusentals fackföreningsmilitanter. Olje-, järnvägs- och hamnarbetarnas strejker krossades. Regeringsunderstödda funktionärer tog över fackföreningarna.[1] Många fackföreningsfunktionärer skrämdes: regeringen hotade att ta över deras icke obetydliga egendomar och banktillgodohavanden. Generalsekreteraren i argentinska LO (CGT), Augusto Vandor, och hans ”rival” Jose Alonso, tillkännagav åtskilliga stridsplaner (plan de lucha), men varje gång uppnådde man hemliga sista-minuten-överenskommelser med regeringen om att avblåsa strejken — utan att tillmötesgå ett enda av arbetarklassens krav. Med funktionärer från de största fackföreningarna som aktivt samarbetade med militärdiktaturen och med vanliga fackföreningsmilitanter som hetsas av arbetsköpare och polis, kunde fabriksägare och regeringen genomföra ett lönestopp utan vinst- eller prisstopp. Amerikanska företag och i synnerhet banker flyttade till Argentina en masse: tjogtals banker och stora industrier ”denationaliserades” medan ”olönsamma” företag som Tucumans sockerfabriker stängdes helt plötsligt utan ersättning eller hänsyn till de tusentals sockerarbetare som ställdes utan arbete. Tucumanos miste till och med sina torftiga utkomster.

Dessa Tucumanarbetare var de första att bryta den av Onganías diktatur påtvingade ”sociala freden”. Under hela 1967 och 1968 blev massmarscher av hungriga, arbetslösa sockerarbetare dagliga händelser: kommunalkontoren attackerades, sockerfabrikerna ockuperades och de gamla peronistiska byråkraterna ersattes av revolutionära socialistiska och peronistiska ledare från de djupa leden (peronistas de base). Diktaturen satte in armén, men det sociala våldet blev lika mycket rutin som bemötandet av detta våld. Hela Argentina blev medvetet om att ”Tucuman arde” — Tucuman brann. Konfrontationen mellan arbetarna och diktaturen vidgades; men utan stöd från fackföreningarna i de stora industricentra var kampen dömd att misslyckas; sockercentralerna (centrales) förblev stängda. Många arbetslösa sockerarbetare flyttade till Córdoba eller Buenos Aires. Av denna konfrontation mellan arbetare och militär drog emellertid många militanter den slutsatsen att massorna behövde en revolutionär, väpnad styrka; att under diktatoriska förhållanden fanns det bara en väg: den omedelbara organiseringen av en underjordisk Folkarmé med band till arbetarnas fackföreningar och revolutionära strider. Några av de viktigaste militära kadrerna i Folkets Revolutionära Armé (ERP), som framträdde 1969-70, var tidigare militanta ledare för sockerarbetarna.

I början av 1969 verkade det, ytligt sett, som om Onganía återigen hade fått full kontroll över situationen: strejkerna var få och fackföreningsfunktionärerna åt ur hans hand. Onganías lag och ordning prisades av amerikanska investerare som en förebild för Latinamerika. Men inom ett år var denna fasad fullständigt krossad. I maj 1969 ägde ett av de massivaste proletära upproren på detta halvklot rum i Córdoba; efteråt sköts två participacionistas, fackföreningsfunktionärer som samarbetade med regeringen; och fem större gerillaorganisationer och oräkneliga kommandogrupper flerdubblade de väpnade aktionerna och kom att dagligen störa ”lag och ordning”.

Cordobazon — som Córdobaarbetarnas uppror i maj 1969 vanligen kallas — var en spontan hatexplosion mot Onganíadiktaturen mot lönesänkningar, polisstatsförtrycket och de tusen och en förolämpningar som regimen påtvingat de lönearbetande klasserna. Under flera dagar övertog arbetarna kontrollen över sina egna barrios (kvarter), byggde barrikader och bekämpade först polisen och sedan armén. Döda, skadade och arresterade uppgick till flera tusen och egendomsskador till miljoner (pesos). En i tiden obegränsad generalstrejk fick en massiv uppslutning — liksom varje strejk sedan dess (över ett dussin) har fått. Cordobazon följdes av stora resningar i Rosario (den tredje industristaden i Argentina) och i mindre skala i andra städer.

När nu Onganías fasad av lag, ordning, styrka och stabilitet allvarligt skakats, sammanträdde det militära ledarskapet och beslöt att det var nödvändigt att offra mannen för att rädda systemet. En ny general skickades efter från Washington. I juni 1970 ersatte Marcelo Livingston Juan Carlos Onganía som militärens utvalda ”Republikens president”. Men att byta generaler och att göra mindre eftergifter till arbetarna minskade inte spänningarna. Tre landsomfattande generalstrejker i oktober och november var helt igenom effektiva. Nio generalstrejker i Córdoba — under de första fem månaderna 1971 — i vilka alla från bilarbetare till skoputsarpojkar lade ned sina verktyg —skapade nervositet i regeringen. I mars 1971 utnämnde general Livingston en Reagan-typ vid namn Uriburu till guvernör i Córdoba, den femtielfte guvernören på 5 år. I sin första större deklaration deklarerade Uriburu att lagens och ordningens krafter måste skära huvudet av den ”subversiva ormen”. Inom en vecka hade arbetarna tagit till barrikaderna och 48 timmar senare var gatorna i folkets händer. Córdobas polis försvann och när ”lag och ordning” åter uppenbarade sig var det i form av federal polis, ditflugen från Buenos Aires.

Vid begravningsprocessionen för en av de två unga arbetarna som dödats av polisen, fladdrade den underjordiska gerillans — ERP — flagga från en motorcykel som kördes av två militanter. Efter dagar av intensiva gatuslagsmål, med trettiotusen marscherande ilskna arbetare, vågade ingen myndighetsfunktionär ens försöka arrestera dessa ERP-militanter. Den artonårige arbetarens kista var svept i ERP:s fana. Uriburu föll utan nåd och Livingston ersattes av general Lanusse. Den nye presidenten var medveten om att de flesta argentinier hade fått nog av generaler vid makten: han legaliserade alla borgerliga partier, föreslog fria val inom tre år och lovade expresident Peron en trygg återkomst till Argentina. I utbyte mot dessa eftergifter litade han på att Peron skulle hjälpa till att pacificera landet.

Varför har general Lanusse visat ett plötsligt intresse för ”demokrati” och för att Peron ska återvända? När allt kommer omkring hade Peron en gång fängslat Lanusse på fyra år i Tierra del Fuego för att ha konspirerat för att störta hans regering. Alla militärregimer — inklusive de båda senaste — har vägrat att legalisera den dominerande nationalpopulistiska peronistiska politiska rörelsen ty de var medvetna om att, vid vad som helst som liknade fria val skulle sannolikt peronisterna och Peron få en överväldigande majoritet. Men idag tycks den tänkbara faran från en nationalpopulistisk arbetarrörelse mycket mindre hotande för Argentinas härskare än arbetarklassens radikalisering och de snabbt växande beväpnade gerillagrupperna, som i allt högre grad hamrar mot regeringen och de utländska och nationella koncerner som stöder den.

Idag finns det åtminstone fem större gerillagrupper: de Revolutionära Väpnade Styrkorna (FAR), Montoneros, de Peronistiska Väpnade Styrkorna (FAP), de Argentinska Befrielsestyrkorna (FAL) och Folkets Revolutionära Armé (ERP). Enbart under 1970 deltog dessa och andra kommandogrupper i åtminstone etthundrasjuttiofem aktioner som sträckte sig från tågöverfall (i Jessie Jamesstil, med två variationer: de gav sötsaker till barnen för att de skulle hålla sig lugna och de rånade inte passagerarna utan endast regerings- och företagskassor), till att expropriera mjölk- och köttbilar och leverera varorna i villas de miseria, slumbostäderna som omger de stora städerna.

FAR var den argentinska gerilla som bildades för att knyta an till Che Guevaras bolivianska gerilla och organiserades ungefär samtidigt med Onganías golpe (kupp) 1966. I och med mordet på Guevara och den bolivianska gerillans nederlag gick FAR in i en period fylld av interna diskussioner, vars vågor åter gick höga i och med Cordobazon 1969. Under förra året gick de över från en castristisk ståndpunkt till en peronistisk.

Montoneros är sammansatt av f.d. högerfolk och socialkristna som har gått över till att omfatta Perons nationalpopulistiska rörelse. Politiskt är de de mest oklara och ”moderata” av gerillagrupperna, fastän de taktiskt har tillgripit politiska mord på bl.a. f.d. presidenten Aramburu, som var ansvarig för avrättningen av 27 peronister under 50-talet.

FAP är den revolutionära peronismens väpnade arm — och är troligen den största av de väpnade peronistiska grupperna. FAR, FAP och Montoneros diskuterar f.n. en sammanslagning av de tre till en enda peronistisk gerillaorganisation.

FAL och ERP är två icke-peronistiska, marxistiska gerillagrupper som varken identifierar sig med Peking eller Moskva. FAL bildades 1962, men dess egentliga tillväxt och aktivitet skedde efter Cordobazon i maj 1969. Den sista av de stora gerillagrupperna som organiserades, ERP, är troligen den som växer snabbast, som är mest aktiv och har det största folkliga stödet. ERP har den klaraste uppfattningen om hur man knyter gerillakampen till den växande arbetarrörelsen.

Under det att militären har förlorat varje tillstymmelse till prestige bland medelklassen och även delar av överklassen —den hade aldrig något egentligt folkligt stöd — har gerillan ökat sina attacker. I januari och februari 1970 utfördes åtta aktioner; under samma månader 1971 utfördes 108 aktioner. Mellan januari och augusti 1970 noterades 85 väpnade aktioner; mellan september och december ägde 175 aktioner rum; och under januari-april 1971 inträffade 201 aktioner. Få människor sympatiserar med regeringen; knappast någon rapporterar någon ”misstänkt” aktivitet ens i borgerliga barrios. De militära funktionärerna bär civila kläder till och från kontoret. Mord på poliser och militärer väcker ingen indignation hos medelklassen. Många yrkesverksamma från medelklassen har kommenterat: ”Om dom (militären) vill styra med våld, så får dom svar på tal”. Naturligtvis har gerillan fått betala sitt pris: över tvåhundra i fängelse — alla har fått uthärda en ohygglig tortyr — och över två dussin har dödats. Men de organisatoriska strukturerna är intakta och den väpnade rörelsen växer.

ERP:s växande politiska och militära kapacitet avspeglades under mars och april månad 1971 då man deltog i 36 identifierade aktioner, medan de andra gerillagrupperna utförde 19.[2] ERP har organiserat olika sorters aktioner ägnade att stärka organisationen ekonomiskt och militärt, för att vinna politiskt stöd bland arbetarna och de lägre klasserna, för att demoralisera oppositionen och för att stärka arbetarorganisationernas kamp. ERP är en självfinansierande organisation — man är inte beroende av pengar utifrån, utan litar till expropriationer av banker och andra finansiella institutioner. Den 12 februari 1971 utförde två av ERP:s kommandogrupper (”29:de maj” och ”Che Guevara”) det största rånet i Argentinas historia då man tog 121.000.000 pesos (1,5 milj. kr) från en amerikansk-tillverkad, antagligen skottsäker, väpnad bil, genom att genomborra den med en bazooka. Tolv dagar senare distribuerade samma två kommandogrupper en vattenpump, en vattentank, overaller, skolböcker, filtar, medicin och mjölk till olika fattigkvarter i Córdoba. De exproprierade pengarna försörjer inte bara ERP-aktivister utan resulterar också i en omfördelning av inkomster, från de övre till de lägre klasserna. ERP hejdar allt oftare mjölk- eller köttbilar och fördelar varorna direkt bland de fattiga — många gånger med lastbilsförarnas tysta medgivande. Efter att ha identifierat sig behöver gerillan ofta inte ta fram vapnen: lastbilsföraren frågar bara: ”Vilket område idag?” Inom slumområdena har distributionskommittéer vuxit upp för att sköta fördelningen av varorna. De två vanligaste sätten att komma över vapen är att avväpna poliser eller att överfalla poliskommissarier. (Att idag gå in på en polisstation är som att gå in i en helveteslabyrint: inuti finns rader av barriärer och utanför bevakade passager genom taggtråden, bemannade av nervösa maskingevärsbehängda poliser. Naturligtvis är polisen nervös efter tjogtals incidenter och därför är det inte rekommendabelt att sakta in eller parkera framför polisvakter.) Under avtalsförhandlingarna mellan FIAT-koncernen och fackföreningarna, utövade ERP tryck på bolagsförhandlarna genom att kasta brandbomber mot deras kontor — och de har vidtagit liknande aktioner mot andra motsträviga arbetsgivare som därmed blir medgörligare till att förhandla sig fram till ett avgörande och i mindre grad lita till att diktaturen ska avbryta strejker.

ERP åtnjuter en vitt spridd folklig sympati från de fattiga, i synnerhet från landets inre delar. Men de båda aktioner som renderade dem mest respekt och aktivt stöd bland breda lager av industriproletariatet och småbourgeoisin, var utväxlingen av Swiftfången och deras aktivitet i Viborazon[3] — det andra Córdobaupproret i mars 1971.

Den 23 maj rapporterade ERP:s bulletin Röda Stjärnan: ”Kommandogruppen Luis M. Blanco[4] ur ERP från staden Rosario har arresterat och ställt Stanley Sylvester, brittisk hederskonsul i denna stad och direktör för Swifts packhus, till den revolutionära rättvisans fria disposition.” Syftet med arresteringen var att ”tillämpa folklig rättvisa på ett imperialistiskt bolag som åtnjöt regeringens stöd att utsuga arbetarna och den argentinska nationen.” ERP tog upp Swiftarbetarnas krav (som fackföreningsfunktionärerna hade varit oförmögna och/eller ovilliga att kämpa för) och gjorde dem, tillsammans med ytterligare några, till ett villkor för Sylvesters frigivelse.

ERP krävde:

1. Återanställning av alla Swiftarbetare som fortfarande är utestängda från arbete (officiell kungörelse innehållande siffror som bevis).[5]

2. Retroaktiv löneåterbetalning till alla arbetare.

3. Nedskärningar av alla produktionskvoter i alla sektioner i fabriken.

4. Omedelbart upphörande av alla trakasserier av arbetarna från chefernas, övervakarnas, förvaltarnas, förmännens och nattvakternas sida.

5. Erforderlig medicinsk tillsyn och vård av arbetsskador.

6. Minska den kalla luften i de kylda avdelningarna, som har inverkat på många arbetares hälsa och som tvingat havande kvinnor att överge sitt jobb.

7. Som gottgörelse till förpackningsarbetarna för alla skador som tillfogats dem under de föregående månaderna, ska Swift distribuera varor som mat, skor och skolmateriel till ett värde av 25 miljoner pesos[6] till specificerade barrios.

8. Fullständig publicering av alla ERP-meddelanden angående denna aktion i massmedia.

ERP specificerade barrios, skolor och förnödenheternas art, vilket visade dess intima kunskaper om barrios behov — och dess nära samarbete med de fattiga.

Swift fick 12 timmar på sig att acceptera och 48 timmar att uppfylla kraven. I händelse av ett negativt svar hotade ERP att ”vidta de åtgärder som den revolutionära domstolen beslutade”. Swift accepterade snabbt — och ett helt tåg av lastbilar lastade snart varorna och levererade dem till folket. Trots att halva den argentinska armén gjorde en undersökning från hus till hus, kunde man inte finna Sylvester. ERP släppte honom först när Swift hade fullföljt deras krav. ERP:s framgångsrika förhandlingar med militärregeringen å arbetarnas vägnar mottogs entusiastiskt i bokstavligen hela landet.

Det faktum att Swift, ett amerikanskt företag ökänt för dess utsugning av argentinska arbetare, tvingades på knä inte bara tilltalade industriarbetarna och sluminnevånarna som kunde dra direkt nytta av det, utan applåderades av proletariatet och även Buenos Aires medelklass. ERP-aktionen bevisade att utsugarna kunde bekämpas och göras ned i de frågor som var mest iögonenfallande för arbetarklassen i dess kamp mot företagen och militärapparaten. Nyckeln till förståelse för denna aktions enorma popularitet ligger i det faktum att den väpnade kampen infördes direkt i klasskampen; det var en väpnad aktion som direkt gynnade folket — demaskerade förrädarna till fackföreningsbyråkrater under klasskonfrontationens förlopp. Det framgångsrika införandet av den väpnade gerillarörelsen direkt i arbetarklassens kamp och ett avståndstagande från ett ”militärt synsätt” (väpnad konfrontation mellan gerilla och polis och arma) är vad som skiljer ERP från alla andra gerillagrupper i Argentina och kanske från de flesta grupper i Latinamerika. ERP inte bara talar om att länka gerillan till masskampen: de var med när barrikaderna byggdes i Córdoba, sida vid sida med arbetarna. ERP är den väpnade närvaron, skuggan som följer direktörerna när de sätter sig ned för att förhandla med FIAT-arbetarna. ERP är närvarande hos arbetarna i Córdoba, Rosario och Tucuman: när de går ut på gatorna vet de, och polisen vet, att bakom de obeväpnade marscherande massornas knutna nävar och fanor finns ett allt större antal maskingevär. Bland de unga slumbarnen håller ERP verkligen på att bli en legend. När gymnasielärarna börjar dagens lektioner och anteckningsböckerna plockas fram, finns röda stjärnor med ERP:s initialer på framsidan. Blåsiga dagar flyger drakarna, som ERP delat ut i Rosarios kåkstäder, över åkrarna med ERP:s symbol. Ty ingen polis vågar gå in i slummen och ta en leksak från ett barn, i synnerhet när han inte har något annat att byta ut den mot än en batong.

Noter:

[1] Dessa gangsters tränades många gånger i det US-CIA-AFL-AID-finansierade American Institute of Free Labour Development i Costa Rica. Bland understödjarna är George Meaney och ett antal koncerndirektörer. Bland professorerna återfinns några av de mest reaktionära och intellektuellt ohederliga människorna i ”Latin America Studies”.

[2] Många direktaktioner görs av oidentifierbara kommandogrupper; det finns också aktioner av någon av de större grupperna som av en eller annan anledning inte lämnar något meddelande som erkänner handlingen.

[3] Efter det att guvernör Uriburu deklarerade att han skulle skära huvudet av den subversiva ormen kallade arbetarna sitt uppror för ”Ormupploppet” (Viborazon) och under deras marsch bar de ett 20 meter långt banor i form av en orm.

[4] ERP är uppdelat i kommandogrupper, vanligen uppkallade efter militanter som stupat i strid.

[5] Vid ett tillfälle hade över tretusen arbetare avskedats av Swift i en manöver för att få ett statligt finansiellt stöd.

[6] Ungefär 315.000 kr