Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det är i förhållande till dessa analyser, som just gäller de nuvarande formerna för motsättningarna inom bourgeoisin, som Statens roll i monopolkapitalismen, speciellt i dess nuvarande fas, måste ses. Men det som följer och som bestämmer Statens roll i förhållande till den inhemska bourgeoisin, måste ses i relation till Statens roll inom ramen för internationaliseringen av de kapitalistiska produktionsförhållandena. Slutligen kan denna genomgång av Staten göras uttömmande bara om man tar i beaktande klasskampen i dess helhet, alltså också innefattande de dominerade klasserna. Staten, som genomför och legitimerar klassdominansen, utgör den sammanhållande faktorn i samhällsformationen i dess helhet, och då den reproducerar de sociala förhållandena i formationen utgör den en förtätning av motsättningarna i dess helhet.
Låt oss säga på en gång att de marxistiska klassikernas analyser av Staten inte begränsar sig till Statens roll i "konkurrenskapitalismen" eller under 1800-talet, som det ofta påstås. Det är den grundläggande förebråelse som franska kommunistpartiets författare har riktat mot mina analyser i Politisk makt och sociala klasser och Fascism och diktatur. Det gäller bl.a. L. Perceval och J. Lojkine, Ph. Herzog, M. och R. Weyl, A. Gisselbrecht.[1]
Att jag hänvisar till dessa analyser och den kritiken beror på att själva kärnan i skiljaktigheten väl avgränsades. Mellan de här författarna finns visserligen tydliga skillnader som klarlägger de motsägelser de tvingas till, men man kan sammanfatta deras kritik: jag har stött mig på analyser hos Marx, Engels, Lenin och Gramsci, som visserligen var riktiga för den konkreta verklighet de stod inför, men som inte längre kan användas för analysen av Staten under statsmonopolkapitalismen, där Staten enligt franska kommunistpartiet har de kännetecken som togs upp i början av denna essä.
Den här kritiken framstår för mig som ogrundad. Det beror inte på att Statsformen under monopolkapitalismen, och speciellt under dess nuvarande fas, inte skulle uppvisa några specifika drag. Det beror istället på att de klassiska marxistiska analyserna av den kapitalistiska Staten inte bara kan tillämpas på alla statsformer, också den nuvarande, utan dessutom är de enda som gör det möjligt att ringa in de förändringar som äger rum nu.
1. Vi börjar med den väsentligaste frågan: de analyser som gäller "sammansmältningen av Staten och monopolen till en enda mekanism" i den nuvarande fasen (Statsmonopolkapitalismen), vilket dels implicerar att den enda dominerande fraktionen är den monopolkapitalistiska och att det icke monopolistiska kapitalet är uteslutet från den ekonomisk-politiska dominansens område, dels att själva monopolkapitalet är en fraktion som abstrakt "enats" av sig självt - dessa analyser är falska. Staten innehar idag fortfarande uppgiften att politiskt ena maktblocket och politiskt organisera monopolkapitalets hegemoni inom maktblocket, som består av flera borgerliga klassfraktioner och som genomkorsas av inre motsättningar. Relationen mellan Staten och monopolen ska inte ses idag, inte mer än tidigare då det rörde sig om andra kapitalfraktioners hegemoni, i termer av sammanfallande och sammansmältning. Staten tar framförallt hand om intressena hos hegemonifraktionen inom monopolkapitalet, eftersom denna fraktion har ledningen inom maktblocket och dess intressen upphöjs till hela kapitalets politiska intresse gentemot de dominerade klasserna.
Vi har ju sett att monopolkapitalet, som är en produkt av finanskapitalet, inte utgör en enad eller "integrerad" fraktion. Det är tvärtom genomkorsat av intensiva motsättningar som vi har gått igenom. Inom ramen för förhållandet Statmonopolkapital tar staten på sig hela monopolkapitalets intressen. Staten identifierar sig inte konkret varken med någon speciell del, eller något speciellt monopol, eftersom Staten ju verkar genom sina olika ingrepp för monopolkapitalets organisation och politiska sammanhållning, och dessa ingrepp påtvingas på sätt och vis den ena eller den andra delen av kapitalet. Förutom om man påstår något som är helt felaktigt, nämligen att monopolkapitalet utgör en "integrerad-sammansmält" enhet, som på något egendomligt sätt har egen kapacitet att organisera sig politiskt och ekonomiskt, och att Staten för närvarande nödvändigtvis "försvagas" gentemot "monopolens makt" (Staten och monopolen uppfattas som enheter som utbyter "makt"), måste man gå med på att den nuvarande Staten inte mer än förut är ett enkelt verktyg eller instrument som någon enda och sammanhängande "vilja" kan manipulera som den vill.
Det är i den meningen man fortfarande kan tala om Statens relativa autonomi gentemot monopolkapitalet: relativ autonomi som finns både i huvudmotsättningen (bourgeoisi-arbetarklass) och i kampen och motsättningarna inom kapitalet (som är det viktiga för oss i det här sammanhanget). Relativ autonomi som på så sätt endast är en yttring av Statens roll för monopolkapitalets politiska sammanhållning och organiserandet av dess hegemoni. Det är klart att denna relativa autonomi varken ska uppfattas som Staten som en "skiljedomare" i monopolens motsättningar, eller som en plats för en sammanhängande och rationell politik, som ligger "utanför" monopolkapitalet. Att förkasta analyserna av "Statens och monopolens sammansmältning till en enda mekanism" leder inte alls till något stöd för synen på Staten som "oberoende" gentemot monopolen, utan uppmanar till avståndstagande från en problemformulering som i termer antingen av "sammansmältning", eller av "oberoende", framställer förhållandet Stat-hegemonifraktion som ett förhållande mellan enheter som står inför varandra, där Staten kan "inneha" egen "makt", och där antingen den ene "suger upp" den andre (tar ifrån den dess "makt": sammansmältning), eller gör "motstånd" mot den andre (oberoende eller skiljedom). Det är dessutom så att när man hävdar att det för närvarande sker en sammansmältning låter man oundvikligen förstå att Staten tidigare skulle innehaft en oberoende eller dömande ställning - vilket är helt felaktigt. Staten har ingen egen "makt". Men den utgör å andra sidan den motsägelsefulla plats där styrkeförhållandena, som också skär igenom den dominerande klassen och just hegemonifraktionen - monopolkapitalet -, förtätas.[2]
De motsägelser som är typiska för kommunistpartiets forskare bör f.ö. påpekas: de visar på de återvändsgränder som följer av den officiella tesen om sammansmältningen, eller "förenandet", och den enda mekanismen, som har uttryckts på de 81 partiernas konferens, på FKP's symposium i Choisy-le-Roi och i Traité du capitalisme monopoliste d'Etat. Den här tesen finns rätt upp och ned i den kritik som L. Perceval och J. Lojkine har riktat mot mig. Men ibland får man höra annat. Ph. Herzog skriver t.ex., utan att rygga tillbaka inför bristen på sammanhang, efter att ha framfört gentemot mig den kritik som nu har blivit rituell: "Det är inte möjligt att uppfatta monopolstaten som en sammansmältning mellan de två termerna ... Vi har sagt att de statliga ingreppen återspeglar och konsoliderar ett styrkeförhållande: vi anser att de utan tvekan för närvarande huvudsakligen återspeglar finansoligarkins intressen i deras dynamik. Men som vi har sett så sätts också monopolen i motsatsställning genom styrkeförhållandet: Staten tenderar att vara gemensam för dem, men den tillhör inte något av dem ... Att Staten och monopolen inte sammansmälter motsvarar tre aspekter i verkligheten: ... genom oligarkins inre kamp leder det nödvändiga sökandet efter relativt sammanhängande statliga ingrepp till ett handlande som i allmänhet inte direkt speglar en viss grupps intressen, och som alltså i viss utsträckning påtvingas dem alla ..."[3] Men i så fall kan man också ställa vissa frågor om själva begreppet statsmonopolkapitalism. Har inte H. Claude, framstående teoretiker inom FKP, nyligen än en gång hävdat att eftersom Statens roll varit betydande sedan imperialismens början, är det enda nya element som kan legitimera användandet av begreppet Statsmonopolkapitalism just den sammansmältning mellan Staten och de privata monopolen som Claude för sin del anser som genomförd?[4]
2. Den andra aspekten på den här frågan pekar på det faktum att den monopolistiska fraktionen med sina motsättningar inte är den enda dominerande fraktionen: Det är bourgeoisin i sin helhet som utgör den dominerande klassen. Det icke monopolistiska kapitalet, som också är djupgående splittrat i olika fraktioner, har såsom en enhet del i makten, medan monopolkapitalet utgör hegemonifraktionen.[5] Men det betyder ändå inte att det icke monopolistiska kapitalets deltagande i den borgerliga klassdominansen mer än tidigare skulle utgöra en verklig maktdelning mellan dominerande fraktioner utan hegemoni och hegemonifraktion: såsom tidigare tjänar Staten på ett helt dominerande sätt hegemonifraktionens intressen. Men det betyder att det i sista hand gäller monopolkapitalets politiska intresse på lång sikt. Vilket implicerar något vi tidigare tagit upp den exakta betydelsen av, nämligen en kompromisstrategi gentemot det icke monopolistiska kapitalet, och en specifik roll för Staten i det sammanhanget, beroende på att det inte rör sig om en sammanhängande, "rationell" och uttalad strategi, utan om ett resultat av styrkeförhållandena.
Statens olika ingrepp, som motsvarar monopolkapitalets intressen, syftar alltså samtidigt till utvidgad reproduktion av kapitalet, d.v.s. av hela det samhälleliga kapitalet. Ur den här synvinkeln visar det sig alltså felaktigt att påstå att Staten uteslutande tjänar de "stora monopolen", och inte de andra fraktionerna inom bourgeoisin. Men det är nödvändigt att gå längre: Statens ekonomiska ingrepp till förmån för monopolkapitalet är inte några enkla "tekniska" ingrepp som härrör ur den "monopolkapitalistiska produktionens" villkor, utan de är, som Statens alla ekonomiska ingrepp, politiska interventioner. Till sin form och konkreta utformning tar de i allmänhet hänsyn till det icke monopolistiska kapitalet, och till nödvändigheten av sammanhållning inom maktblocket. Det icke monopolistiska kapitalet visar sig i pertinent verkan[6] inom ramen för Statens monopolistiska "ekonomiska politik". Till slut ska vi också påminna om att man kan nämna många, visserligen begränsade, fall, då Statens interventioner i alla fall har varit "till förmån" för det icke monopolistiska kapitalet. Det gäller till och med krediter, statlig finansiering, skatter. Det rör sig då naturligtvis inte om verkliga åtgärder från Statens sida för att hjälpa det icke monopolistiska kapitalet att överleva och att motstå monopolkapitalet, utan det är ett resultat av det icke monopolistiska kapitalets motstånd mot att helt absorberas av monopolkapitalet. Staten är inte heller i det här sammanhanget skiljedomare mellan monopolkapital och icke monopolistiskt kapital, utan det förblir sant att den representerar en förtätning av deras motsägelsefyllda relation. Det är för övrigt ett av skälen till de inre motsägelserna i Statens "ekonomiska politik".
Det är också i det här sammanhanget som de nuvarande gränserna för Statens relativa autonomi gentemot monopolkapitalet och maktblocket i dess helhet visar sig. Den relativa autonomin betecknar här Statens och dess olika apparaters egen specifika roll i utarbetandet av monopolkapitalets politiska strategi, i organiserandet av dess hegemoni gentemot det icke monopolistiska kapitalet inom ramen för den "instabila kompromissjämvikten" (Gramsci), och för den politiska sammanhållningen inom klassalliansen vid makten. Betydelsen av den relativa autonomin förstås om man jämför med tesen om sammansmältningen och en enda mekanism. Staten tillhör inte en viss monopolgrupp, för att använda Herzogs ord, men den tenderar inte heller att bli deras "gemensamma sak", eftersom Staten inte är en sak, utan en relation, mer exakt uttryckt förtätningen (kondensation) av ett styrkeförhållande. Statens relativa autonomi ska här förstås som en relation mellan å ena sidan Staten och å andra sidan monopolkapitalet och bourgeoisin i dess helhet, en relation som alltid ska ses som klassrepresentation och politiskt klassorganiserande.[7]
Jag har försökt visa detta konkret inom ramen för monopolkapitalismen, när det gäller fascismen. Jag skall säga ett par ord om de speciella motsägelserna i de kommunistiska forskarnas kritik, som jag tycker är särskilt intressanta eftersom alla dessa forskare betraktar fascismen, och speciellt den tyska nazismen, som ett föregripande, men typiskt fall av Statsmonopolkapitalism. M. och R. Weyl, L. Perceval, J. Lojkine och andra har våldsamt förebrått mig för att inte ha sett den "exklusiva" relationen mellan Staten och monopolkapitalet i en period då monopolkapitalet är den enda dominerande fraktionen, och att ha ifrågasatt uppfattningen om den fascistiska Staten som en enkel hantlangare som uteslutande lydde monopolkapitalistiska order, kort sagt att ha förkastat tesen om sammansmältningen och en enda mekanism. Men även här finns det andra ljud i skällan som visar på återvändsgränderna i resonemanget. A. Gisselbrecht t.ex. som är väl bevandrad i fascismens konkreta problem konstaterar, efter att ha gjort den vanliga kritiken av mina analyser: "Det skulle verkligen vara i motsättning till den marxistiska statsteorin att framställa den fascistiska makten som "direkt" dominans, eller monopolens "skapelse", deras verkställande organ. Staten är snarare styrelseutskott för den kapitalistiska klassens intressen i dess helhet (understruket av Gisselbrecht), något som både lämnar utrymme för motsättningar mellan olika grupper inom klassen och för en viss aktiv roll för de beslutande statliga organen".[8] Gisselbrecht går t.o.m. ännu längre och hävdar att "den naiva tanken på en fascistisk utsprungen stat, passiv hantlangare till monopolen ... är främmande för marxistisk forskning".[9] Och det säger han själv! Naturligtvis träffar det just tesen om sammansmältningen och en enda mekanism.
Och Lojkine själv tvekar inte, när han själv gör en analys av Statens roll under monopolkapitalismen, att helt motsäga sig när han t.ex. hävdar:[10] "Den borgerliga Staten, som är den politiska organisationen i bourgeoisins tjänst (det är inte längre bara monopolkapitalet) har dubbla funktioner:
1) bevara sammanhållningen inom hela samhällsformationen;
2) få bourgeoisins herravälde att segra helt. Den första funktionen implicerar emellertid den andra, eftersom kapitalistklassens dominans förutsätter närvaron av ett organ som är oberoende av samhället (understruket av Lojkine) och kapabelt att "reglera" och "sätta normer för" klasskampen." Vi bevittnar här en mycket anmärkningsvärd och betydelsefull förändring av Lojkines ståndpunkt: den stolte försvararen av tesen om sammansmältningen och en enda mekanism tvekar inte att upphöja sig själv till försvarare av en gammal oklarhet, som hänger ihop med Marx' ungdomsanalyser av en av samhället "oberoende" Stat. Något som jag hade varnat klart för i mina analyser av Statens relativa autonomi och Statens roll som sammanhållande faktor för hela samhällsformationen.
Men det rör sig inte här om brist på sammanhang hos en viss forskare, inte ens om verkliga motsägelser inom tesen om sammansmältningen och en enda mekanism: motsägelserna här är bara skenbara. Den idealistiska, instrumentella uppfattningen om Staten som ligger under denna tes, rättfärdigar helt och hållet, samtidigt, tesen om Statens verkliga oberoende gentemot samhällsklasserna. Ett "verktyg" är på samma gång möjligt att helt manipulera av den som innehar det (monopolkapitalet), och helt oberoende från innehavaren i den betydelsen att det kan användas, som det är, av en annan innehavare (arbetarklassen). På så sätt når man fram till Herzogs andra analyser, som redan omnämnts, om den neutrala Staten, "en organisk produktionsfaktor", och de oundvikliga konsekvenserna av den synen, när det gäller övergången till socialismen, som anses möjlig utan att statsapparaterna bryts ned.
3. Den komplexa relationen mellan Staten och maktblocket i den nuvarande fasen har viktiga effekter på själva statsapparaterna i de imperialistiska metropolerna. Det är viktigt att se i det här sammanhanget, dels att tesen om sammansmältningen mellan Staten och monopolen till en enda mekanism, som förutsätter att det finns en enda dominerande fraktion, som själv är en abstrakt enhet, blockerar all analys av de interna motsättningarna i den nuvarande Staten, dels att den instrumentella tesen mer allmänt implicerar att motsättningarna mellan fraktionerna vid makten visar sig bara som yttre slitningar kring de olika delarna av staten-instrumentet, som är en metafysisk enhet, då varje fraktion försöker dra så mycket åt sig som möjligt. I själva verket ingår dessa motsättningar i de kapitalistiska statsapparaternas själva struktur. De motsägelsefulla relationerna mellan maktblockets fraktioner, under monopolkapitalets hegemoni, finns i relationerna mellan olika delar av Statens repressiva apparat, mellan Statens ideologiska apparater, och i de relationer som knyts inom var och en av dem. Såsom maktrelationer yttrar sig styrkeförhållandet inom maktblocket i motsägelsefulla relationer inom själva Staten och dess apparater, som var och en är privilegierat säte för den ena eller den andra fraktionen inom maktblocket, och likaså som interna motsättningar mellan den nuvarande Statens olika interventioner. Statens relativa autonomi innebär sålunda inte heller en sammanhängande och rationell vilja hos agenterna i Staten/väsendet. Den existerar konkret som ett motsägelsefullt "spel" inom statsapparaterna, verkligen som resultat av det styrkeförhållande som Staten utgör förtätningen av.
De nuvarande motsägelsefulla relationerna inom (och mellan) de politiska apparaterna (partier, parlament o.s.v.), inom regeringsapparaten, inom den kommunala apparaten, inom armén, inom de olika ideologiska apparaterna (skola, kultur, information o.s.v.) är inte helt enkelt resultat av de dominerade klassernas kamp, utan de uttrycker också motsättningarna inom maktblocket. När det gäller det sistnämnda, och i motsats till de effekter som de dominerade klassernas kamp har på Statsapparaterna, så uttrycker sig ofta relationerna mellan olika fraktioner av bourgeoisin som säten och bastioner för motsatt makt inom apparaterna.
Men det måste än en gång upprepas här, att det ändå inte rör sig om olika "skilda delar" av Staten, och om någon verklig delning av statsmakten mellan de fraktioner som utgör maktblocket. Den kapitalistiska Staten utmärks nu som tidigare av en egen inre enhet i apparaterna, som bara är uttryck för hegemonifraktionens intressen, och av sin roll just som sammanhållande faktor för maktblocket.
Men statsmaktens enhet, förtätad som statsapparaternas institutionella enhet, byggs inte upp på något enkelt sätt, vare sig det skulle vara genom monopolens enhetliga vilja, eller genom att monopolen skulle ha övertagit fysiskt en stat/ett instrument med en inneboende instrumenten enhet. Den byggs i själva verket upp på ett komplicerat sätt, som följer klassmotsättningarna, genom hela rader av underordnande av vissa apparater under de som mer än andra förtätar hegemonifraktionens makt, och genom underordnade bestämningar, förbigåenden, vissa apparaters dubblering av andra, genom överflyttningar av "funktioner" mellan apparater och gap mellan reell makt och formell makt: genom apparaternas glidning från de ideologiska apparaternas område till de repressiva apparaternas område, och tvärtom, och slutligen genom betydelsefulla uppspaltningar inom varje apparat.[11]
Alla dessa anmärkningar och preciseringar utesluter naturligtvis inte att betydelsefulla förändringar inträffar, inte bara i den interventionistiska Statens form i förhållande till konkurrenskapitalismens "liberala Stat", utan också i den interventionistiska Staten i monopolkapitalismens olika faser. Själva kännetecknen för dessa faser - övergång, konsolidering och den nuvarande fasen -, alltså förändringarna i de kapitalistiska produktionsförhållandena, deras effekt på andra produktionssätt och produktionsformer, graden av internationalisering i de olika faserna, som visar sig i särskilda relationer inom maktblocket, har inverkan på Statens "ekonomiska funktioner", på Statens ökande dominans och på Statens förhållande till klasshegemonin, alltefter monopolkapitalismens faser.[12]
Det står utom tvivel att vi i imperialismens nuvarande fas bevittnar framväxten i de imperialistiska metropolerna av betydelsefulla förändringar i den interventionistiska Staten. Förändringar som kan förstås endast om man har i åtanke klasskampen i dess helhet i metropolerna. Statens "ekonomiska interventioner" har t.ex. aldrig varit så tydliga som i den nuvarande fasen, liksom överflyttningen av dominansen i riktning mot Staten aldrig så uttalad. Statens roll (till förmån för monopolkapitalet) är slutligen i den nuvarande fasen avhängigt av både dess traditionella funktioner och de avgörande funktioner den nu har:
1) i den nuvarande formen för de kapitalistiska produktionsförhållandenas internationalisering, genom införd reproduktion av det dominerande imperialistiska kapitalet i själva metropolerna, i den parallella utvidgningen av den egna bourgeoisin utrikes och i reproduktionen av de nya formerna för den imperialistiska arbetsdelningen: funktioner som analyserats i den föregående essän;[13] (ö.a.)
2) i de nuvarande formerna för minskningen av gapet mellan ekonomiskt ägande och förfogande, som motsvarar en utvidgning av den monopolistiska utsugningen och av de dominerande formerna för intensivt utnyttjande av arbete: här ligger bl.a. Statens nuvarande roll i finanscentraliseringen, men också dess roll i koncentrationen genom "omstruktureringar" och "modernisering av industrin" (en roll som är särskilt tydlig i Frankrike i och med VI:e planen), och ur vissa aspekter dess roll i de statliga inköpen, däri inräknat också militärutgifterna o.s.v.;
3) i monopolkapitalismens upplösande effekter på andra produktionsformer, som för närvarande är dominerande: Statens roll i elimineringen av den traditionella småbourgeoisin, i monopolkapitalets dominans över det icke monopolistiska kapitalet, i monopolkapitalismens penetrering och utvidgning inom jordbruket och i flykten från landsbygden o.s.v.: här gäller det huvudsakligen den statliga finansieringens roll;
4) slutligen i direkt igångsättande av de huvudsakliga mottendenserna mot profitnivåns sjunkande tendens, det vill säga:
a. i de nuvarande formerna för intensiv utsugning av arbete genom Statens ingrepp i arbetsproduktiviteten och i utvinningen av relativt mervärde: Statens roll för vetenskaplig forskning och för tekniska uppfinningar, för reproduktionen av arbetskraften och dess "kvalificering" (skolor, fortbildning o.s.v.), för urbaniseringen, för transporterna, för "hälso"området, för uppbyggandet av infrastrukturen.[14]
b. i den samtidiga värdeminskningen av vissa delar av det konstanta kapitalet, i de nya betingelserna för bestämmande av den genomsnittliga profitnivån: det är en av aspekterna på "den industriella moderniseringen", de statliga investeringarna, o.s.v.
Kort sagt rör det sig här om en rad förändringar som pekar på Statens roll och plats, och som utmärker de aktuella formerna för kapitalets utvidgade reproduktion. Men det gäller att inte av ovanstående anmärkningar göra en avslutad uppräkning av Statens nuvarande ingrepp. Det handlar om att fastställa de huvudsakliga strukturella förändringar som bestämmer över dess ingrepp, och inte att genomföra en beskrivande uppräkning eller genomgång av ingreppen. Det vore i själva verket möjligt att nämna mängder av andra viktiga statliga ingrepp, från dem på arbetsmarknaden ("inkomstpolitiken") till dem inom distributionsområdet och inom den "kollektiva konsumtionen" o.s.v.,[15] men alla dessa ingrepp härrör ur, och är i sista hand beroende av, de förändringar som jag har pekat på.
Detta leder mig vidare till ett annat påpekande: Statens nya interventioner, som det är fråga om här, framstår inte alltid direkt eller helt och hållet som "ekonomiska ingrepp" i den snäva mening som termen hade under det konkurrenskapitalistiska stadiet: ingrepp i "marknaden", och i uppbyggandet av den "ekonomiska infrastrukturen" - järnvägar t.ex. Det har lett till många analyser som går ut på en tillbakagång för närvarande för Statens "ekonomiska interventioner", som tas om hand direkt av de privata monopolen (organisation av marknaden, byggande av motorvägar o.s.v.) och en ökning för Statens "sociala" och " politiska" ingrepp.[16]
För mig förefaller det felaktigt, just därför att man i dessa analyser tillämpar begrepp, som utan att modifieras, hämtats inom ett annat analysområde, nämligen konkurrenskapitalismen.[17] Under det skedet, som utmärktes av det ekonomiskas dominans och av extensivt utnyttjande av arbete, var det ännu möjligt att i viss mån skilja mellan, å ena sidan Statens ingrepp i den utvidgade reproduktionen av produktionsbetingelserna, och å andra sidan Statens direkta ekonomiska ingrepp, utan att det för den skull innebär att ingreppen i detta skede var neutrala och åtskilda från Statens politiska interventioner i samhället. Men i det nuvarande stadiet, och framförallt i den nuvarande fasen, som utmärks av Statens dominerande roll och dominansens förskjutning i riktning mot intensivt utnyttjande av arbete, är det inte längre fallet. De politiska och ideologiska "betingelserna" för produktionen griper direkt in i kapitalets utvidgade reproduktionsprocess, de utgör t.o.m. själva formerna för dess existens.
Med andra ord rör det sig om ett nytt samband mellan det politiska, det ideologiska och det ekonomiska, som förändrar dessa begrepps innehåll och område på så sätt att produktionssfären omorganiseras i enlighet med reproduktionens politiska och ideologiska villkor och Statens ingrepp i detta avseende är redan i sig ekonomiska ingrepp.[18]
Det är alltså ovedersägligt att eftersom Statens dominerande roll allt mer sätter sina avtryck på dessa formationer, och monopolkapitalets ekonomiska dominans och politiska hegemoni kraftigt förstärks tenderar Staten nu att allt mer återspegla denna situation: spelrummet för dess relativa autonomi gentemot hegemonifraktionen, monopolkapitalet, omgärdas av betydligt snävare gränser än tidigare. Ur maktblockets synvinkel är begränsningen bara en effekt bland andra av det icke monopolistiska kapitalets väl genomförda beroende av monopolkapitalet, och av det faktum att det icke monopolistiska kapitalet redan har upphört att spela rollen av en autonom samhällskraft, utom i vissa bestämda, ovanliga lägen.
Det är på detta sätt, genom att exakt fastställa det aktuella förhållandet mellan Staten och klassmotsättningarnas fält, som det blir möjligt att lösa en hel rad närliggande problem som ställs av Statens nuvarande roll:
1. För det första framstår det tydligt att den roll Staten har för närvarande absolut inte ska uppfattas i någon mening som en "organiserad kapitalism", som genom en "rationaliserande instans" övervunnit de motsättningar, som ligger i det som vanligen kallas "produktionens anarki", och som när allt kommer omkring inte är annat än utkristalliseringen av klassmotsättningarna. Staten uppfyller visserligen sin allmänna uppgift som sammanhållande faktor i samhällsformationen, d.v.s. en allmän uppgift att "organisera" och "reglera", men den uppgiften kan inte skiljas från dess funktion i förhållande till klasskampen: Staten är det koncentrerade uttrycket för klasshegemonin. Detta innebär att en hel rad uppfattningar (som redan Keynes hade) bl.a. om den kapitalistiska planekonomin (se t.ex. Planen i Frankrike) som ses som en "rationell" och "koherent" politik genomförd av en apparat som till del är "teknisk" och "neutral", och som har lyckats neutralisera eller avtrubba de kapitalistiska motsättningarna, måste förklaras för felaktiga. De här uppfattningarna, som spridits i arbetarrörelsen av strömningen för "revolution uppifrån", d.v.s. de som tror på en övergång till socialismen uteslutande genom Staten (den allsmäktiga Staten, t.o.m. statssocialism), kan visa sig i olika former.
Det räcker inte i det här sammanhanget att, mot de teknokratiska analyserna som görs nu, typ Galbraith, påminna om att den kapitalistiska konkurrensen hela tiden reproduceras under monopolkapitalismen, och att statens administrativa apparat (byråkratkåren) inte kan uppfattas såsom utrustad med en egen vilja och makt och påtvingande hela samhället sin politik. Det är nödvändigt att gå längre och mot själva begreppet statsmonopolkapitalism framhäva:
a) motsättningarna inom maktblocket, som är en effekt av huvudmotsättningen, och som utesluter möjligheten att se området för klassdominansen som upptaget av en enda fraktion, de stora monopolen, enad och integrerad på ett abstrakt sätt, och som genom den instrumentella Staten utkristalliserar en sammanhängande och entydig politik;
b) själva det faktum att man inte kan tala om någon "rationell kärna" i den kapitalistiska planeringen som sådan, som skulle motsvara någon viss nivå hos produktivkrafterna, som klassmotsättningarna bara determinerade genom att förvrida den inneboende rationella aspekten. Kapitalistisk planering, i betydelsen ett faktiskt grepp om motsättningarna i den kapitalistiska reproduktionen, är helt och hållet otänkbar (myten om den organiserade kapitalismen)[19] - det är en slutsats som analyserna av statsmonopolkapitalismen riskerar att leda till, även om den uttryckligen bekämpas av författarna. Låt oss upprepa, än en gång, att Statens nuvarande roll och dess interventioner utgör den motsägelsefyllda förtätningen av ett styrkeförhållande, i motsats till den gamla, men fantastiskt ihållande borgerliga, idealistiska uppfattningen som, från Hegel till Weber och Keynes, i Staten ser det "civila samhällets" rationella kärna. Som närliggande exempel till stöd för dessa analyser, nöjer jag mig med att påpeka hur den statliga nationaliserade sektorn för närvarande fungerar helt kapitalistiskt.[20] Det här betyder naturligtvis inte att planekonomin skulle vara en illusion: den motsvarar både den monopolistiska reproduktionens logik, och logiken i den politik som Staten, såsom politisk apparat, för.
2. Men för det andra, och delvis som reaktion på tesen om statsmonopolkapitalismen, finns inom vänstern en rad analyser, som jag redan antytt, som helt enkelt ifrågasätter Statens avgörande roll idag. Staten skulle ha tömts på sin makt gentemot monopolens "koncentrerade makt". Det skall inte döljas att detta riskerar att leda till en mycket diskutabel politisk ståndpunkt, som delvis döljs av den aktuella debatten om "självstyre". Det är ett begrepp som innehåller många positiva politiska aspekter: huvudfrågan för den politiska kampen skulle inte längre vara Staten, som hädanefter är kapitalismens tomma skal, utan bara kapitalets makt i företagen. Jag vill inte påstå att teserna om självstyre nödvändigtvis sammanfaller med denna ståndpunkt, men vi är tvungna konstatera att ställningstaganden för "självstyre" och åsikten om den "nuvarande tillbakagången" för Statens roll ibland framförs tillsammans.
Dessa punkter kan, tillsammans med huvudmotsättningens former idag (bourgeoisi - arbetarklass) och den folkliga kampens uppsving i Europa likaså förklara en rad viktiga fenomen som visar sig här:
a) Först och främst den fördolda hegemonikrisen som nu berör de europeiska bourgeoisierna. Vi har konstaterat att de europeiska bourgeoisierna, i sina motsättningar med det amerikanska imperialistiska kapitalet, är uppbyggda, på klasskamps-planet och maktblocks-planet, av heterogena och konjunkturbundna grupper. Redan det är en viktig faktor för hegemoni-instabilitet när det imperialistiska kapitalets motsättningar införlivas med varje europeiskt nationellt maktblock. Samtidigt förvärras bara de inre motsättningarna i dessa maktblock, i en period då Statens roll blir allt större, och då begränsningen av dess relativa autonomi blir en absolut nödvändighet för monopolkapitalet. Även om det inte är riktigt att Staten för närvarande förvandlas till ett enkelt verktyg för monopolen, så är det däremot riktigt att den inom denna ram är allt mindre lämpad att effektivt fylla sin uppgift att organisera hegemonin. Statspolitiken begränsar sig ofta till en rad motsägelsefulla åtgärder och punktinsatser, som visserligen bär vittnesbörd om monopolkapitalets logik, men också avslöjar sprickor och brist på sammanlänkning i statsapparaterna, som återskapar maktblockets motsättningar när monopolkapitalets kapacitet att upprätta hegemonin samtidigt försvagas. I en stund då Statens roll är mer avgörande än någonsin tycks den vara drabbad i sina olika apparater av en representationskris (däri inbegripet också de politiska partierna) i sitt förhållande till maktblockets olika fraktioner: det är ett av skälen till de olika kontroverserna (åtminstone i den form de får inom själva bourgeoisin) angående "Statens styrning", "regionalisering", "decentralisering" o.s.v.
b) Till detta kommer ytterligare ett fenomen, som hänger ihop med den nya nära sammanlänkningen mellan det ekonomiska, Staten och ideologin. När den nuvarande staten tycks ha lyckats i viss mån "reglera" den "våldsamma" sidan av kapitalismens ekonomiska kriser (och det har ingenting att göra med myten om den "organiserade kapitalismen"), har den gjort det genom att följa en väg som framstår som paradoxal: det har kunnat genomföras bara i den utsträckning de ekonomiska kriserna direkt extrapoleras i kriser i överbyggnaden, i Staten, däri inbegripet också i dess ideologiska apparater. Det beror bl.a. på att Staten genom att direkt ta hand om kapitalets utvidgade reproduktion, och genom att reglera "de ekonomiska kriserna" själv nu tar på sig vissa funktioner som uppfylldes av dessa "kriser": värdeförstöring av vissa delar av kapitalet, inflation och arbetslöshet som direkt dirigeras av Staten (strukturell inflation och krypande inflation o.s.v.).[21] Buffert-staten, eller Staten som säkerhetsventil för de ekonomiska kriserna, förvandlas alltså till en Stat som resonansbotten för samhällsförhållandenas reproduktionskriser. Det är verkligen så att själva förhållandet mellan ekonomisk klasskamp och politisk klasskamp nu har förändrats: varje ekonomisk kamp i den nuvarande fasen stöter objektivt sett samman mer eller mindre direkt med Statens funktioner och apparater, delar och förgreningar. Utvidgningen av kapitalbildningen och Statens ingrepp inom en hel rad olika områden ("levnadsbetingelser och livsföring") som numera är direkt avhängiga av kapitalets utvidgade reproduktion, leder dessutom till en påfallande politisering av kampen för livskvalitén. En kamp som är desto viktigare, eftersom den inte bara sätter ifråga produktionens "betingelser", utan mer och mer direkt reproduktionen av själva produktionsförhållandena.[22] Numera fungerar alltså inte längre det politiska konsensus, som byggde på Staten som garant för "expansionen", och som uttrycktes särskilt klart i den keneysianska ideologin. Statens underkastelse under den monopolistiska reproduktionens logik, alltså det som upplevs som dess brist på förmåga att uppfylla massornas behov, har aldrig varit så iögonfallande som nu, då den ingriper inom alla de områden där dessa behov visar sig. Det är betecknande att bourgeoisin för första gången ser sig tvingad att presentera ett verkligt program, i en stund då den mindre än tidigare kan förverkliga det.
I denna situation framstår Staten idag som karaktäriserad av den instabilitet, som följer av en ständig förvaltning av bourgeoisins dolda hegemonikris.
c) Bourgeoisins strategi i denna situation består i att genomföra under alla förhållanden, samtidigt med ett ökande förtryck (repression), justeringar av legitimeringsprocessen som gäller relationen mellan den dominerande ideologins nuvarande former och omorganiseringen av statsapparaten.[23] Det är inte min uppgift att här gå in på den grundläggande diskussionen i frågan. Jag ska bara påpeka att dessa justeringar av legitimeringen, som inte inskränker sig till en enkel anpassning av relationerna mellan parlament och exekutiv, men som inte heller sammanfaller med ett fasciseringsförlopp i den rätta bemärkelsen, visar på omfattande förändringar av den borgerliga legitimiteten. Det sker samtidigt som en ideologisk kris drabbar dessa formationer. Förändringarna innehåller en hel skala, som går från en överflyttning av legitimiteten i den folkliga suveräniteten till legitimiteten i Statens byråkratiska administration, till förändring av de politiska partiernas och de ideologiska apparaternas roll, till total förändring av de juridisk-ideologiska gränserna mellan "det privata" och "det allmänna" (omstörtning av själva området för de grundläggande friheterna t.ex.). Det verkar alltså som om inte bara den traditionella formen för parlamentarisk demokrati, utan också en viss form för politisk demokrati överhuvudtaget, redan har försvunnit under den nuvarande kapitalismens strukturella förändringar. Hur det än är med det, så har förändringarna av legitimiteten ett huvudsakligt syfte: att dölja för folkets massor Statens nuvarande roll och naturen i den politiska makt som utkristalliseras, under masken av en teknisk och neutral instans, den nuvarande teknokratismen ersätter inom den borgerliga ideologin den juridisk-politiska regionens dominans. Ideologin om den "pluralistiska" Staten, "skiljedomare" mellan "samhällsgruppernas" intressen, bärare av "individernas-medborgarnas" "allmänna vilja" lämnar plats för ideologin om Staten som en "teknisk" instans, som står inför "produktionens" inneboende "krav" (nödvändighet), om "industrialiseringen" och om "det tekniska framåtskridandet".
Det är ingen tvekan om att Staten nu i viss mån lyckas (men för hur länge?) att genomföra det ideologiska företaget att reproducera privatiseringen av "individerna" inom "det allmännas" nya område. Även om de folkliga massornas ekonomiska kamp nu stöter samman direkt med Staten, måste man också se de begränsningar som för närvarande råder för denna objektiva politisering. Det våldsamma ifrågasättandet av Staten, som man kan konstatera för närvarande, utvecklas ofta samtidigt som en tillit, hos dem som ifrågasätter, till högern som innehar kommandospakarna: i Frankrike kan man mycket väl bränna upp skattemyndighetens kontor, eller slåss mot C.R.S., och samtidigt rösta för U.D.R. (gaullisterna ö.a.). Det innebär att den nuvarande teknokratiska ideologin är dominerande på så sätt att den fortfarande ofta dominerar de folkliga massornas kamp i motsatt form. Kampen ifrågasätter en "teknokratisk makt", som finns överallt, utan att alltid kunna frilägga dess politiska natur.[24]
Servan-Schreiber finns för att påminna oss om att bourgeoisin till och med kan ställa sig främst i denna kamp och föra den vilse.
[1] L. Perceval i sina två långa kritiska inlägg om mina böcker i Economie et Politique n. 190, maj 1970 och n. 204/5, juli-augusti 1971, J. Lojkine, Pouvoir politique et luttes de classe, a.a. i La Pensée, Ph. Herzog, Politique économique ... a.a., M. och R. Weyl, Ideologie juridique et Lutte de classe, Cahiers du CERM, A. Gisselbrecht, Le fascisme hitlérien, i Recherches internationales ā la lumiāre du marxisme, 1973, o.s.v.
[2] Det är intressant att notera att samma felaktiga uppfattning om sambandet Stat-samhällsgrupper finns precis på samma sätt hos en hel rad författare som formulerar problemet i instrumentella termer som enheter utanför varandra, där den ena (samhällsgrupperna) påverkar den andra (Staten) och underkastar sig den. Därmed knyter de an till en gammal empiristisk borgerlig tradition. Det gällde redan de olika uppfattningarna om "pressure groups" gentemot Staten i den "beslutsfattande processen", se t.ex. R. Dahl Who governs. Samma syn finns nu i en progressiv strömning, hos G. McConnel Private Power and American Democracy, N.Y. 1966, W. Domhoff, Who rules America, N.Y. 1971, J. Lowi, The End of Liberalism, N.Y. 1969, och slutligen också hos J. K. Galbraith Den nya industristaten (sv. övers. 1967). Det är frågor som Cl. Offe har fullständigt klargjort i Strukturprobleme des Kapitalistischen Staates, 1972, s. 66 o. följ.
[3] Ibid. s. 68.
[4] H. Claude, Le capitalisme monopoliste d'Etat, cahiers du CERM, n. 91, 1971, s. 21.
[5] Men även här måste man, som vi sett, alltid precisera vilken del av monopolkapitalet det exakt gäller: bank eller industri.
[6] Jag menar med pertinent (synlig) verkan det särskilda uttryck en klass eller klassfraktion får på den politiska nivån när den existerar på ett specifikt sätt utan att utgöra en samhällskraft. (Politisk makt ... a.a. s. 78 o. följ.).
[7] Att på detta sätt se Staten som ett förhållande (mer exakt som förtätningen av ett styrkeförhållande) innebär att man undviker det falska alternativet i dagens diskussion om Staten mellan Staten uppfattad som ett ting och Staten som ett subjekt. Som ting: den instrumentalistiska Statsuppfattningen, Staten som ett passivt verktyg i händerna på en fraktion eller klass, som subjekt: Statens autonomi, som i detta fall antas vara absolut, hänförs till dess egen vilja, som vi ska återkomma till, i form av det "civila samhällets" rationaliserande instans. I bägge fallen ses relationen Stat-klasser som en yttre relation. Men Statens relativa autonomi finns redan inskriven i dess struktur (Staten är ett förhållande), eftersom den är resultatet av klasskampen och klassmotsättningarna såsom de uttrycks och koncentreras på ett specifikt sätt inom själva Staten. Detta är något vi kommer tillbaka till och det är det som gör det möjligt att exakt fastställa byråkratins egen roll.
[8] Lojkine, a.a. s. 152.
[9] Ibid. s. 17, not 53.
[10] Ibid. s. 31.
[11] Lojkine "Contribution ā une théorie marxiste de l'urbaninisation capitaliste" i Cahiers internationaux de sociologie, januari-juni 1972, s. 141.
[12] Vi förfogar för närvarande när det gäller studier av politiska institutioner, som jag begränsar mig till, över en rad ständigt fler konkreta analyser som pekar i denna riktning. Men de är i allmänhet direkt invävda i den politiska analysen och kampen och kommer inte alltid ut som "böcker" eller tidskriftsartiklar. För att bara ge några indikationer kan jag nämna när det gäller Frankrike, förutom M. Castells, Fr. Godard, D. Vidal, J-M Vincents arbeten som citeras i denna text, också M. Amiots arbete om kulturpolitik och ideologiska apparater, J. Ions om urbaniseringspolitiken, CERAT-IEP-gruppen i Grenoble om kommunala institutioner o.s.v. På det internationella planet och bara som indikationer först de arbeten som finns på franska: M. Van Schendel, C. Saint Pierre, G. Bourques och N. Frenette i Quebec, tidskriften Contradictions (bl.a. A. Corten) i Belgien, Bandiera Roja i Spanien. När det gäller arbeten som inte översatts till franska finns G. Therborns i Sverige, vissa medarbetare i New Left Review i Storbritannien, och Kursbuch i Tyskland. I Italien finns mycket forskning, av bl.a. speciellt gruppen runt tidskriften Inquiesta, och i Grekland. J. SoléTuras arbeten i Spanien, E. de Ipola i Argentina, E. Villa i Mexiko, Fr. Weffort i Brasilien, A. Quijano i Peru o.s.v. Och till slut också de arbeten våra kamrater i Chile gjort, särskilt de runt den (f.d.) Escuela latinoamericana de sociologia i Santiago.
[13] Liksom när det gäller koncentrationsförloppet kan inte Statens interventionistiska roll reduceras till en stegvis, enspårig och homogen process. Inom ramen för utvecklingen av Statens dominerande roll utvecklas vissa av dess ekonomiska funktioner snabbare, vissa långsammare, och vissa går till och med "tillbaka" relativt sett. Som Suzanne de Brunhoff med rätta påpekat: "Statens ekonomiska makt ingår inte i en ständigt ökande process, som inte går att vända ... Istället för att ständigt öka kan Statskapitalismens makt gå tillbaka ..." (Capitalisme financier public: influence économique de l'Etat en France 1948-1958, 1965 s. 202 o. följ.) J. Bouvier har särskilt visat att Statens roll som bank- och finansorgan har minskat från den IV:e till den V:e Republiken och påpekar med rätta: "Det innebär att det kvalitativa måste understrykas, d.v.s. politiken, när det gäller statsinterventionismens historia, vad gäller 'planering' och statliga bank- och finansorgan" (Un sičcle de banque franįaise, a.a. s. 153).
[14] M. Castells, Néo-capitalisme, consommation collective et contradictions urbaines, stencil, Centre d'étude des mouvements sociaux, 1973.
[15] A. Granou, Capitalisme et Mode de vie, 1973, P. Mattick, Marx et Keynes, 1972.
[16] Bl.a. Edmond Maires rapport till CFDT:s kongress (juni 1973) s. 26-27.
[17] Se ovan s. 53 o. följ.
[18] Men som jag påpekat gäller det en förskjutning av gränserna mellan Staten och det ekonomiska, och inte att den relativa åtskillnaden mellan dem som är typisk för kapitalismen försvinner. Det betyder alltså att den nuvarande Statens ekonomiska interventioner inte kan överskrida vissa gränser som ligger i kapitalismen. De tydligaste tecknen på dessa gränser är den nuvarande Statens kroniska skatte- och finanskris (se därom J. O'Connor, The Fiscal Crisis of the State, 1973).
[19] Se också bl.a.: E. Altvater, Zu einigen Problemen des Staatsinterventionismus i Janicke: Herrschaft und Krise, J. Hirsch, Funktionsveränderungen des Staatsverwaltung in spätkapitalistischen Industriegesellschaften, i Blätter für deutsche u. intern. Politik, februari 1969, Müller-Neusüss, Die Sozialstaatsillusion ... i Sozialistische Politik, 1970, U. Jaeggi, Kapital und Arbeit in der Bundesrepublik, 1973, J. O'Connor, "Scientific and ideological elements in the economic theory of governmental policy" i A critique of economic theory, ed. E. Hunt och G. Schwartz, 1972, Flatow-Huisken, Zum Problem der Ableitung des bürgerlichen Staates, i Probleme des Klassenkampfs, nr 7, maj 1973, Braunmühl o.a.: Probleme einer materialistischen Staatsteorie, a.a. särskilt J. Hirschs bidrag.
[20] Ph. Brachet, L'Etat-patron, théories et réalités, 1973.
[21] Det är alltså verkligen omöjligt att som hela den borgerliga ideologin betrakta kapitalismens "ekonomiska kriser" som det ekonomiska "systemets" dysfunktionella moment, som Staten såsom rationaliserande instans skulle ha som syfte att "undvika". Kapitalismens ekonomiska kriser ingår organiskt i reproduktionen av det samhälleliga kapitalet. Dessa kriser som på den politiska nivån kan ta sig uttryck i politiska kriser och revolutionära situationer, d.v.s. som möjligheter att kasta kapitalismen överända, framstår samtidigt som en koncentration av de tendenser som motverkar profitnivåns fallande tendens (kraftigt minskat värde för kapital, förstörelse av produktionskrafter o.s.v.). Dessa "ekonomiska kriser" rensar alltså upp i kapitalismen och framstår som själva villkoren för dess utvidgade reproduktion och fortsättning. Detta är tillräckligt för att uttrycka avståndet till de ekonomiska misstagen som i de ekonomiska kriserna ser en mekanisk faktor för kapitalismens sammanbrott. Men det som är viktigt här är Statens nuvarande roll i detta sammanhang. Staten reglerar i viss mån kapitalismens "vilda" ekonomiska kriser, men måste samtidigt direkt ta hand om krisernas organiska funktioner i kapitalets utvidgade reproduktion. Det rör sig alltså inte om en Stat som lyckas "undvika" kriserna, utan om en dirigering av krisen uppifrån av Staten som bara försöker reglera den "okontrollerade" sidan av den. Detta får direkta återverkningar i form av statsapparaternas interna kris och i form av ständiga motsättningar mellan dess olika ekonomiska funktioner.
[22] Se ovan s. 53 o. följ.
[23] Se därom J. Habermas, Legitimationsprobleme im Spätkapitalismus, 1973, Cl. Offe, Strukturprobleme des Kapitalistischen Staates, a.a., I. Balbus, Politics as sports: an interpretation of the political ascendency of Sports metaphor in America, stencil 1973, M. Duverger, Sociologie de la politique, 1973.
[24] Det är en deleffekt av detta ideologiska företag, i motsats till vad många samtida analyser av "teknokratin" hävdar. Den ena eller andra formen (Schelsky, "l'Etat technique" i Auf der Suche nach Wirklichkeit, 1965, H. Marcuse, Den endimensionella människan, sv. övers. 1968), anser att de nuvarande "teknologiska förändringarna" leder till en reell avpolitisering (klasskampen överskrids), t.o.m. en "teknisk alienering" ("manipulering") av individerna. Det kan också påpekas att trots att de kommer till slutsatser som verkar helt motsatta har dessa författare utgångspunkter som sammanfaller med dem som framförs angående den "vetenskapliga och tekniska revolutionen", som kommer att behandlas utförligt i den avslutande essän).
Last updated on: 9.28.2008