Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Vi har nu sett på de egentliga ekonomiska klassbestämningarna av den nya småbourgeoisin i förhållande till produktivt och improduktivt arbete, som utmärker gränserna som skiljer den från arbetarklassen.
Men i den strukturella klassbestämningen ingår också de politiska och ideologiska relationer som inringar dess plats i hela den samhälleliga arbetsdelningen. Det är av vikt på två sätt att hänvisa till dessa relationer i det här sammanhanget:
1. Ekonomiska förhållanden, såsom distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete, är otillräckliga för att bestämma klassgränserna mellan arbetarklassen å ena sidan, och vissa sektorer i utkanten av den nya småbourgeoisin som är direkt inblandade i en materiell produktionsprocess: det gäller övervakare av arbetsprocessen, ingenjörer och tekniker.
2. De ideologiska och politiska relationerna är avgörande, även när det gäller redan analyserade grupper inom den nya småbourgeoisin, för vilka de ekonomiska förhållandena och distinktionen produktivt/improduktivt arbete tydligt bestämmer gränserna som skiljer dem från arbetarklassen. De är avgörande, eftersom de griper in i dessa gruppers relationer med varandra, och i deras gemensamma klasstillhörighet (ny småbourgeoisi), och vidare i deras relationer med den traditionella småbourgeoisin, och slutligen i den nya småbourgeoisins fraktionering på grund av polariseringen som går tvärs igenom den.
Låt oss börja med första punkten, som är avhängig av frågan om organisationen av själva den produktiva arbetsprocessen. Till att börja med inskränker jag mig till frågan om vissa agenters klasstillhörighet, såsom t.ex. "förmännens", för att kunna ställa det allmänna teoretiska problemet om "ledande och övervakande arbete", som i själva verket har en mycket större räckvidd. Här visar sig på en gång problemet med sammankopplingen mellan produktionsförhållanden och arbetsprocess, i form av samband mellan teknisk arbetsdelning (Marx' term är 'arbetsdelning i manufakturen') och samhällelig arbetsdelning, som endast är det sätt på vilket frågan om artikuleringen mellan produktivt arbete i allmänhet och produktivt kapitalistiskt arbete ställer sig i själva arbetsprocessens organisation. Vi kan än en gång sammanfatta de grundläggande påståenden som har styrt hela analysen:
1. Arbetsprocessen existerar inte i sig som en autonom nivå av produktivkrafterna, utan alltid i bestämda samhälleliga former, som framförallt hänger ihop med bestämda produktionsförhållanden: det är produktionsförhållandenas dominans över arbetsprocessen som ger deras sammankoppling formen av en produktionsprocess.
2. I organisationen av själva arbetsprocessen är det den samhälleliga arbetsdelningen, direkt beroende av produktionsförhållandena, som dominerar över den tekniska arbetsdelningen.
3. Den samhälleliga arbetsdelningen hänger direkt samman med de politiska och ideologiska villkoren för samhällsklassernas bestämning och reproduktion. I form av samhällelig arbetsdelning inom själva produktionsprocessen, hänger den direkt samman med dessa politiska och ideologiska "villkor" såsom de existerar inom denna process.
4. När vi kommer till de agerande, som innehar samhällsklassernas platser, säger vi att det är den samhälleliga arbetsdelningen inom produktionsprocessen som dominerar över deras plats i den tekniska arbetsdelningen.
Dessa påpekanden är alltså av särskild vikt för analysen av vissa arbeten, som är direkt inblandade i den materiella produktionsprocessen och i skapandet av mervärde. Det gör det möjligt att klargöra Marx' analyser, särskilt de som gäller det ledande och övervakande arbetet i produktionsprocessen. Jag vill säga på en gång att dessa analyser uppvisar klara tvetydigheter bl.a. därför att Marx studerar "för sig" den tekniska arbetsdelningsaspekten, och den samhälleliga arbetsdelningsaspekten, utan att alltid visa hur den första aspektens samband med den andras dominans utformas. Det finns ingen anledning att dölja att denna oklarhet, som till stor del hänger ihop med Marx' framställningsordning, också hänger ihop med "ekonomiskt-tekniskt" slagg som återfinns i hans verk, när det gäller en rad frågor, och som det inte finns någon anledning att här ta upp. Men marxismen är ingen stelnad dogm. Bl.a. har den proletära kulturrevolutionen i Kina gjort det möjligt att göra betydelsefulla framsteg just inom detta område.
Låt oss ändå i Marx' analyser av det ledande och övervakande arbetets "dubbla natur" (å ena sidan ... å andra sidan) hålla fast vid den vikt han tillmäter den samhälleliga arbetsdelningen:
"Arbetet med uppsikt och ledning uppträder naturligtvis överallt där den direkta produktionsprocessen är en samhällelig kombination, och inte isolerat arbete av självständiga producenter. Men detta arbete är av två slag.
Å ena sidan, allt arbete, i vilket många individer samarbetar, kräver naturligtvis en kommenderande vilja för sammanhanget och enheten i processen och för funktioner som inte gäller delarbeten, utan företagets totala funktion på samma sätt som en orkester behöver en dirigent. Detta är ett produktivt arbete som måste utföras inom varje sammansatt produktionssätt.
Å andra sidan uppkommer ... sådant arbete med uppsikt och kontroll nödvändigtvis i alla produktionssätt som vilar på motsatsen mellan arbetaren som direkt producent och en ägare till produktionsmedel. Ju större denna motsättning är, desto större roll spelar denna uppsikt över arbetet. Därför når den sitt maximum i slavsystemet. Men den är också oumbärlig i det kapitalistiska produktionssättet, då produktionsprocessen samtidigt (min understrykning N.P.) är en process där kapitalisten konsumerar arbetskraften."[1]
Under den sista aspekten motsvarar det den kapitalistiska produktionens "faux frais".
Låt oss sätta in dessa analyser i de kapitalistiska produktionsförhållandenas samband. Kapitalets plats karaktäriseras här på ett specifikt sätt i jämförelse med andra produktionssätt av det faktum att det ackumulerar samtidigt det ekonomiska ägandet av produktionsmedel och förfogandet över dem. De direkta producenterna (arbetarna) är helt åtskilda, ja fråntagna sina arbetsmedel och arbetsföremål. I den kapitalistiska samhälleliga arbetsdelningen tenderar ledningen av arbetsprocessen, säger Marx, att bli "kapitalfunktion", och kapitalet tar över den helt och hållet. Det inträffar inte av en händelse. Det är nämligen så att under de kapitalistiska produktionsförhållandena (ägande och förfogande hör till kapitalet) så organiseras hela arbetsprocessen enligt kapitalets krav. Arbetarnas fråntagande och skiljande från arbetsmedlen, formen för den kapitalistiska utsugningen av dem, innebär att det inte finns någon arbetsdelning och samordning av arbetsuppgifterna som skulle motsvara några "produktionens tekniska" villkor, som skulle finnas i sig. Det ledande och övervakande kapitalistiska arbetet är inte en teknisk uppgift, liksom arbetsdelningen inom själva arbetarklassen, framförallt uppdelningen av arbetsmomenten, inte är ett resultat av "maskineri" eller "storindustri" i sig, utan av deras kapitalistiska existensform.
Det kapitalistiska arbetets särskilda organisation, som Marx kallar fabriksdespotism, beror på den samhälleliga arbetsdelningens dominans över den tekniska arbetsdelningen:
"Medan den kapitalistiska ledningen har ett dubbelt innehåll, emedan den produktionsprocess som den leder är dubbelsidig, å ena sidan en samhällelig arbetsprocess för framställning av produkter och å andra sidan kapitalets produktion av mervärde, så är den till formen despotisk. Med utveckling av samverkan i större skala utvecklar denna despotism sina särskilda former."[2]
Även här tycks Marx lägga lika ansvar (å ena sidan ... å andra sidan) för denna despotism på socialiseringen av "produktivkrafterna" och utvinnandet av mervärde (på produktionsförhållandena). I den sista meningen tycks han t.o.m. ge den första aspekten en avgörande betydelse när han understryker sambandet mellan despotismens utveckling och samverkans. Emellertid ligger det inte alls till så, vilket kan ses i det förra citatet om arbetsprocessens ledning och övervakning. Marx sätter den i direkt samband med motsatsen mellan "ägare" och "direkt producent", när han säger att den "når sitt maximum i slavsystemet" där "socialiseringen av produktivkrafterna" ju är mycket mindre utvecklad än i kapitalismen.
Fabriksdespotismen är kort sagt den gestalt den samhälleliga arbetsdelningens dominans över den tekniska arbetsdelningen tar i kapitalismen. Det ledande och övervakande kapitalistiska arbetet är den direkta reproduktionen inom produktionsprocessen av det politiska förhållandet mellan kapitalistklass och arbetarklass.[3]
Men hur ligger det nu till med klassbestämningen hos de agerande vars huvudsakliga funktion är präglad av ledande och övervakande arbete såsom t.ex. förmän och andra "produktionens underofficerare"? Det vore felaktigt att framställa bestämningen som en dubbel klasstillhörighet under hänvisning till deras arbetes "dubbla karaktär" och säga att de å ena sidan tillhör arbetarklassen (produktivt arbete) eftersom de utför det arbete som är nödvändigt för varje samverkande process, och å andra sidan inte tillhör den eftersom de förverkligar de politiska exploateringsrelationerna. Det vore felaktigt, eftersom man då inte uppfattar sammankopplingen på deras plats mellan den tekniska arbetsdelningen och den samhälleliga under den sistnämndas dominans. Den analysen skulle vara lika felaktig om den gällde kapitalisterna. Som Marx säger: "Eftersom kapitalisten representerar det produktiva kapitalet i dess värdebildningsförlopp så fyller kapitalisten en funktion i produktionen som består i att exploatera produktivt arbete ... Som ledare för arbetsprocessen kan kapitalisten utföra ett produktivt arbete i den meningen att hans arbete, som integreras i den totala arbetsprocessen, kan ingå i produkten." Liksom man inte kan tala om dubbel klasstillhörighet för kapitalisterna (kapitalist- och arbetarklass) kan man inte göra det när det gäller dessa agenter.
De tillhör i själva verket inte arbetarklassen, eftersom den strukturella klassbestämningen och den plats de har inom den samhälleliga arbetsdelningen är präglade av de politiska förhållandenas dominans som de för igenom över arbetsdelningens produktiva arbete. Deras huvudsakliga funktion består i att få fram, "samla", arbetarnas mervärde. De utövar makt som tillhör kapitalets plats. Kapitalet har tilltvingat sig "ledningsfunktionen" i arbetsprocessen, men det är inte nödvändigtvis kapitalisterna själva som utövar makten: "Liksom kapitalisten frigöres från kroppsarbete, först när hans kapital har nått den minimistorlek, som är förutsättningen för att den egentliga kapitalistiska produktionen kan börja, frigör han sig på ett senare utvecklingsstadium även från det arbete, som är förknippat med att omedelbart övervaka och leda den enskilde arbetaren och arbetargruppen, genom att han överför denna funktion till en särskild sorts lönarbetare."[4]
Men å andra sidan måste dessa utövare skiljas från "managers". I monopolkapitalismens utveckling kan företagsledare utöva makt som härrör ur förfoganderelationen (ledning och kontroll över arbetsprocessen), men också vissa av dem som härrör ur den ekonomiska äganderelationen, och de utövar för övrigt makten direkt från toppen. De befinner sig alltså på kapitalets egen plats och tillhör därför bourgeoisin. De agerande det här är frågan om är däremot dominerade av kapitalet, och är bara dess underlydande maktutövare. Dessa underlydande agenter är också inför kapitalet utsugna. Även de utför merarbete, d.v.s. arbete som delvis inte betalas ('faux frais') och säljer sin arbetskraft, medan betalningen av företagsledare i huvudsak kommer ur företagsprofiten.
Frågan om en klassgräns mellan dem som har som uppgift att leda och övervaka arbetsprocessen markeras indirekt av Marx' eget uttryck: "ledande och övervakande arbete". Uttrycket syftar inte på en klar distinktion mellan olika sorters arbete, eftersom allt ledande arbete samtidigt är övervakande arbete och tvärtom (därför konjunktionen), men det syftar implicit på en differentiering i den samhälleliga arbetsfördelningen mellan ledande instanser och underlydande instanser (därför två termer "ledning" och "övervakning").
Till slut ska vi om så behövs påminna om det som fullständigt skiljer dessa analyser från den institutionalistiska/funktionalistiska strömningen och dess makt- och auktoritetsbegrepp. Här analyseras de politiska förhållandena ifråga endast som platser i den samhälleliga arbetsdelningen och de olika maktmoment, som härrör från dem, är till sin natur förenade med relationerna inom produktionsförhållandena. Fabriksdespotismen är den gestalt de politiska förhållandena tar i den utvidgade reproduktionen av samhällsklasserna på själva den plats där produktions- och exploateringsförhållanden uppstår. Den makt som följer ingår inte på något sätt i de "organisationella" relationerna inom ett "företag" såsom "institution". Själva det kapitalistiska företaget är bara sammankopplingen mellan produktionsförhållanden, politiska och ideologiska förhållanden i en produktionsenhet, som är centrum för underkastande av naturen och utsugning.
Vi kommer nu till frågan om de ideologiska förhållandena i den samhälleliga arbetsdelningen inom den materiella produktionen, och deras sammankoppling med de politiska förhållandena. Vi skall ta itu med problemet med uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete, som först kommer att genomgås med hänsyn till den strukturella klassbestämningen av ingenjörer och tekniker direkt inblandade i den materiella produktionen. Men uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete gäller mycket mer än bara detta fall, och angår i själva verket hela den nya småbourgeoisin i förhållande till arbetarklassen.
Den marxistiska teorin har länge uppvisat ett tydligt "obehag" vad gäller frågan om uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete. Å ena sidan har marxismens klassiker alltid understrukit antingen denna uppdelnings avgörande roll för klassuppdelningens "historiska uppkomst" (Marx, Engels), eller också det nära sambandet mellan upphävandet av åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete och avskaffandet av klassexploateringen, ja t.o.m. samhällets uppdelning i klasser (Lenin, Mao). Men å andra sidan skjuts uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete tydligen undan när det gäller att definiera klassbestämningen i en samhällsformation, särskilt kapitalistisk. Det står klart att vi står inför ett mycket viktigt problem, som på nytt ställdes av kulturrevolutionen i Kina. Om man inser den avgörande vikt övervinnandet av uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete har för en socialistisk utveckling, kan man inte längre nöja sig med enkla påståenden, och gå runt frågan om denna uppdelnings exakta betydelse för själva klassbestämningen i en kapitalistisk formation.
Summariskt skulle jag vilja säga att grunden till "obehaget" ligger först och främst i det faktum att för marxismen sammanfaller uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete absolut inte med uppdelningen av produktivt/icke produktivt arbete i det kapitalistiska produktionssättet. Marx' många utspridda analyser förefaller klara i detta avseende: de gäller den produktive kollektive arbetaren i den kapitalistiska produktionens utveckling: "Eftersom med utvecklingen av arbetets reella underkastelse under kapitalet, d.v.s. under det specifika kapitalistiska produktionssättet, det inte längre är den individuelle arbetaren, utan mer och mer en samhällelig sammansatt arbetskraft som blir den kollektiva arbetsprocessens verkliga funktionär, och eftersom de olika arbetskapaciteter som är inblandade i produktionsapparatens uppbyggnad deltar på mycket olika sätt i den direkta varuproduktionen ..., en mest med sina händer, en annan mer med sitt huvud, en som manager eller tekniker, en annan som övervakare och en tredje som den verklige manuelle arbetaren ... så faller ett växande antal av arbetskraftens funktioner in under begreppet produktiv arbetare som är direkt exploaterad av kapitalet och underordnad dess värdebildnings- och produktionsprocess."[5] För att definiera den produktiva kapitalistiska arbetaren är det utan intresse att veta om den individuella arbetarens funktion står nära eller långt från det direkta manuella arbetet: ... "För att arbeta produktivt är det nu inte längre nödvändigt att direkt bearbeta arbetsföremålet: det är tillräckligt att vara ett organ i arbetskollektivet och att utöva den ena eller den andra av dess funktioner."[6]
Dessa analyser hos Marx har använts direkt av försvararna av "den nya vetenskapliga och tekniska revolutionen", för att vidga arbetarklassens gränser till att innesluta de nya grupperna: ingenjörer, tekniker o.s.v. Det har inte alltid gjorts på samma sätt men grunden är densamma från Richta till Garaudys "nya historiska block", från Mallets "nya arbetarklass" till FKP:s nuvarande teser om Statsmonopolkapitalismen. De sistnämnda är betydligt mer nyanserade i sin framställning men de inför en distinktion mellan kollektiv arbetare och produktiv arbetare som inte finns hos Marx.[7] De här grupperna (agents) antas utgöra en del av den kollektive arbetaren (arbetskollektivet) och, utan att det ännu preciseras, vara en del av den produktive arbetaren. De är nästan-arbetare och framstår som ett av dessa omtalade antimonopolistiska skikt som bara FKP är skicklig i. Det är onödigt att upprepa något som andra har påvisat tillräckligt, nämligen att de i själva verket i FKP:s och CGT:s praktik ofta assimileras med arbetarklassen.
Emellertid gällde debatten mycket länge frågan om dessa agenter "tekniskt sett" utförde ett produktivt arbete eller inte. Förutsättningarna för den debatten var följande: a) en ekonomisk/teknisk reduktion av själva begreppet produktionsprocess till en i sig neutral process. b) vetenskapen och tekniken som neutrala krafter avskurna från de politiska och ideologiska villkoren. c) en ekonomistisk reduktion av klassbestämningen av dessa, som om deras arbetes karaktär av produktivt kapitalistiskt arbete vore tillräckligt för att de skulle tillhöra arbetarklassen oberoende av politiska och ideologiska bestämningar.
Ur dessa förutsättningar följer slutsatsen som man oundvikligen kommer till: framväxten av den kollektive produktive arbetaren som gör "vetenskapens bärare" till arbetare (produktivt arbete), leder till övervinnandet av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete genom arbetets omtalade "socialisering". Det är just här det aktuella pratet om automatiseringen som övervinnande av denna uppdelning kommer in.
Dessa analyser är helt och hållet falska. Om man går till Marx' många texter i det här ämnet ser man att trots vissa oklarheter så understryks alltid enheten i frågans två aspekter, d.v.s. de politiska och ideologiska villkor under vilka den kollektive produktive arbetaren uppstår. Det oföränderliga i Marx' analyser är följande;
1) Det är arbetsprocessens socialisering (utvidgad samverkan) som leder till den kollektive produktive arbetarens (arbetskollektivets) framväxt.
2) Samma socialisering fördjupar, samtidigt, uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete.
Hos Marx gäller det alltså hela tiden den kapitalistiska socialiseringen av arbetet.
Som exempel på problemets formulering tar jag här bara ett avsnitt ur Kapitalet om den kollektive produktive arbetaren (och som jag översätter direkt från tyskan). Det är ett avsnitt värt att uppmärksamma, eftersom det visar hur Marx i sin framställning griper tag i frågans två aspekter i ett enda svep: "Hittills har vi betraktat arbetsprocessen abstrakt, oberoende av dess historiska former, som en process mellan människan och naturen ... Denna definition av produktivt arbete har sin utgångspunkt i den enkla arbetsprocessen men är alldeles otillräcklig för den kapitalistiska produktionsprocessen. Denna tankegång skall här närmare utvecklas.
Försåvitt arbetsprocessen är rent individuell, utför den enskilde arbetaren alla dess funktioner, vilka senare blir åtskilda ... Tankearbete och kroppsarbete är naturligt förenade i arbetsprocessen av den enkla anledningen att det är samma producents hand och hjärna som fungerar. Senare blir de åtskilda, och det uppstår ett fientligt motsatsförhållande mellan dem (feindliche Gegensatz i originaltexten N.P.). Produkten framställes inte längre omedelbart av en enskild producent utan förvandlas till en samhällelig produkt, som är resultatet av ett arbetskollektivs gemensamma arbete, medan den enskilde arbetaren kan stå arbetsföremålet och dess bearbetning närmare eller mer fjärran. När arbetsprocessen får karaktären av samverkan, utvidgas därför nödvändigtvis begreppet produktivt arbete och begreppet produktiv arbetare. För att arbeta produktivt är det nu inte längre nödvändigt att direkt bearbeta arbetsföremålet; det är tillräckligt att vara en del av den kollektive arbetaren ..."[8]
Detta är en anmärkningsvärd text, för i ett enda svep och i ett enda stycke visar Marx: a) att bärarna av intellektuellt arbete tenderar att utgöra en del av den kollektive produktive arbetaren (det produktiva arbetskollektivet) men b) att samtidigt, t.o.m. av samma skäl, skiljs det intellektuella arbetet ut i ett fientligt motsatsförhållande till kroppsarbetet. Hur ska detta motsatsförhållande mellan dem som utför det manuella och dem som utför det intellektuella arbetet, åtskilda inom själva det produktiva arbetet, förstås? Det är det som är frågan. Det är nödvändigt att gå närmare in på uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete, eftersom det är den som utgör det centrala i problemet. Jag vill redan nu framföra min grundtes i denna fråga: Uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete begränsar sig inte bara till en teknisk arbetsdelning, utan utgör i själva verket i varje produktionssätt med klassuppdelning det koncentrerade uttrycket för relationen mellan de politiska och ideologiska förhållandena (politiskt-ideologiska i denna mening) i deras artikulering till produktionsförhållandena: d.v.s. såsom de existerar och reproduceras just i gestalt av deras relation (politiskt-ideologisk) inom själva produktionsprocessen och vidare i hela samhällsformationen. Uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete tar specifika former i det kapitalistiska produktionssättet som kännetecknas av en speciell "åtskillnad" mellan de två.
Det utesluter till att börja med varje försök att förstå uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete och termernas innehåll med några allmänna kriterier, som i det här fallet nödvändigtvis blir inadekvata empiriska kriteria: t.ex. beskrivande kriterier av biologiskt/fysiologiskt slag ('naturliga rörelser', 'tänkande') eller som arbete med "händer" och med "huvud", 'rena' jobb och 'smutsiga' jobb, de som 'verkligen gör något' och de som inte gör det o.s.v.
Här är det frågan om att dra alla slutsatser av påståendet (proposition) att uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete inte sammanfaller med uppdelningen produktivt/improduktivt arbete. Att de inte sammanfaller innebär att de inte har samma status: när det gäller uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete räcker det inte att säga, som för distinktionen produktivt/icke produktivt arbete, att den bara existerar under bestämda politiska och ideologiska villkor (de ena eller andra villkoren), eftersom den bara är den koncentrerade formen av dessa villkor. Hos Marx fann vi en allmän definition av produktivt och improduktivt arbete, vars status vi undersökt, men det finns ingen av samma slag för det manuella och intellektuella arbetet, utan bara enkla beskrivande meningar. Tvärtom, varje gång Marx ger den allmänna definitionen av produktivt arbete som arbete som direkt ingriper i den materiella produktionsprocessen, är han noga med att precisera att det inte är samma sak som manuellt arbete, som man däremot inte finner någon allmän definition av (för övrigt är inte intellektuellt arbete hos Marx bara det han kallar immateriell produktion). Och vidare: när Marx talar om ett bestämt produktivt arbete är det alltid för att markera att det inte sammanfaller med det manuella arbetet, antingen därför att det intellektuella arbetet i förkapitalistiska produktionssätt fanns direkt i det manuella arbetet (hade inte "skilts" från det, men genom andra texter av Marx och Engels vet vi att uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete fanns där), eller också därför att det intellektuella arbetet under kapitalismen kan ingå i arbetskollektivet. Att en sådan allmän definition utifrån produktion och arbetsprocess inte finns, beror på att när det gäller arbetsprocessen, är uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete bara den gestalt denna process politiska och ideologiska villkor tar i själva dess förlopp.
Låt oss för ögonblicket hålla fast vid dessa analyser, vars konsekvenser kommer att framgå klart längre fram: reproduktionen av uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete täcker ett område som är betydligt mer omfattande än det som beskrevs med uttrycken 'smutsigt' och 'rent' arbete och får mycket mer komplicerade former.
Uppdelningen mellan manuellt arbete/intellektuellt arbete, och själva dess innehåll, är alltså beroende av ett givet produktionssätt. Hur ligger det till med det kapitalistiska produktionssättet och hur verifieras där den tes som framförts särskilt i fallet ingenjörer och tekniker?
Den huvudsakliga analys Marx gjort av den kapitalistiska uppdelningen mellan manuellt och intellektuellt arbete finns inom ramen för analyser av den kapitalistiska socialiseringen av arbetet, av maskineri och storindustri, och hänger direkt samman med den välkända frågan om uppsplittringen av arbetet (enkelt och komplicerat arbete). Dessa frågor har ju ofta uppfattats som sammanhängande med nödvändiga tekniska krav i "storindustrin" som sådan, när de i själva verket hänger samman med industrins kapitalistiska form. Lenin själv gick inte fri från allvarliga oklarheter på den här punkten, särskilt i sin bedömning av taylorismens "positiva" tekniska aspekter som enligt honom kunde tillämpas i det socialistiska "företaget". För Marx utgör faktiskt maskineri och storindustri, efter manufakturstadiet som är övergångsformen mellan feodalism och kapitalism (arbetets formella underkastelse under kapitalet), den exakta formen för utvidgad reproduktion av de kapitalistiska produktionsförhållandena (arbetets reella underkastelse under kapitalet). Den kapitalistiska arbetsdelningen manuellt/intellektuellt arbete hänger alltså direkt samman med dessa förhållandens specificitet, särskilt vad gäller produktionsmedlens skiljande och fråntagande från den direkte producenten, såsom det reproduceras i arbetets reella underkastelse under kapitalet:
"Produktionens tankekraft utvecklas på en enda sida eftersom den försvinner från alla andra. Vad delarbetarna producerar samlas hos kapitalet. Uppdelningen i manufakturen gör att produktionens tankekraft ställs emot dem som främmande egendom och som en makt som dominerar dem. Denna uppsplittring ... fulländas i storindustrin som gör vetenskapen till en produktivkraft avskild och oberoende av arbetet och tvingar in den i kapitalets tjänst."[9]
För att understryka denna viktiga form i den kapitalistiska uppdelningen går Marx så långt att han säger: "Det är typiskt för det kapitalistiska produktionssättet att dela på olika arbeten, alltså också de manuella och intellektuella ..."
I sina analyser börjar Marx med att uppställa ett samband mellan tankearbete och vetenskap som båda är "avskilda" från den direkte arbetaren, och i motsatsställning till honom. Hur återfinns på denna väg de politiska och ideologiska förhållandena i klassbestämningen av ingenjörer och tekniker?
1. Först och främst genom sambandet mellan vetenskap och ideologi. Det ämnet är alltför omfattande och viktigt för att vi här ska kunna gå till grunden med det. Enkelt kan vi säga att den "vetenskap" det rör sig om, som kapitalet tillägnat sig, finner man aldrig ren eller neutral, utan alltid i den form den tagits över av den dominerande klassen, d.v.s. såsom ett vetande nära invävt i den dominerande ideologin. Det är fallet även med det som betecknas som "grundforskning": det är vetenskapen som sådan som i sin uppbyggnad är underkastad de sociala, politiska och ideologiska villkoren för dess uppbyggnad, och inte bara "den tekniska tillämpningen". Det gäller än mer eftersom det inte finns någon grundläggande uppdelning mellan vetenskap och teknik, åtminstone efter den industriella revolutionen (maskineri och storindustri). Men frågan leder ännu längre, eftersom när det gäller tekniker och ingenjörer, rör det sig just om de vetenskapliga kunskapernas "tekniska tillämpning" på arbetsprocessen, och det är den omfattande utvecklingen av det, som för närvarande orsakar ökningen av dessa grupper. Vetenskapens tekniska tillämpning står direkt i den kapitalistiska produktionens tjänst, i meningen att den tjänar de kapitalistiska produktivkrafternas utveckling, eftersom produktivkrafterna endast existerar dominerade av produktionsförhållanden. Dessa tillämpningar är alltså invävda i den ideologiska praktik som motsvarar den dominerande ideologin. Den dominerande ideologin själv existerar inte bara i "idéer" och i artikulerade ideologiska helheter, utan får kropp och förverkligas i en mängd materiell praktik, riter, 'know-how' o.s.v., som också finns inom produktionsprocessen. Vetenskapens tekniska tillämpning finns här omedelbart som materialisering av den dominerande ideologin.
När det gäller frågan om ingenjörer och tekniker kan en första slutsats dras av detta. Deras arbete med att tillämpa vetenskapen är präglat av den dominerande ideologin som de förkroppsligar även i sitt "vetenskapliga" arbete. De är alltså 'bärare' av reproduktionen av de ideologiska förhållandena inom själva den materiella produktionsprocessen. Deras roll i reproduktionen med vetenskapens tekniska tillämpning som ansats, får just sin kapitalistiska gestalt i uppdelningen mellan tankearbete och kroppsarbete, en uppdelning som visar den kapitalistiska produktionsprocessens ideologiska villkor.
Det finns alltså inget "tekniskt" skäl inbyggt i "produktionen" för att vetenskapstillämpningen ska få formen av en uppdelning mellan intellektuellt arbete och manuellt arbete. Vi vet ju samtidigt att vetenskapen i sista hand är resultatet av de direkta arbetarnas egna sammanlagda erfarenhet. Det är riktigt att det vetenskapliga förloppet inte bara är detta. Det består också av ett eget systematiseringsarbete (det "allmänna arbetet" med Marx ord) och vetenskapligt experimenterande, som inte kan reduceras till den "omedelbara erfarenheten". Men detta egna arbete existerar i uppdelningen kroppsarbete/tankearbete bara i den kapitalistiska formen. Uppdelningen hänger direkt samman med kunskapsmonopolet, som är den kapitalistiska formen för tillägnande av vetenskaplig kunskap, och för reproduktion av det ideologiska förhållandet dominans-underkastelse, genom den ständiga uteslutningen till underkastelsesidan av dem som inte kan eller inte antas "kunna".
Gramsci uppfattade mycket väl den aspekten på frågan, när han betecknade dessa ingenjörer-tekniker som moderna intellektuella. Låt oss för ögonblicket hålla fast att för Gramsci var dessa ingenjörer och tekniker intellektuella, d.v.s. "ideologiska funktionärer" med hans egen term, eftersom de har ett särskilt förhållande till vetandet och till vetenskapen i det kapitalistiska produktionssättet, och eftersom de ingår i den kapitalistiska uppdelningen kroppsarbete/tankearbete. Gramsci går t.o.m. så långt att han anser att majoriteten av dem är bourgeoisins organiska intellektuella.[10]
2. Dessa analyser leder direkt till ett andra påpekande som gäller innehållet i det kapitalistiska intellektuella arbetet inom produktionsprocessen, och som pekar i samma riktning som föregående analys. Av det faktum att vetenskapens tekniska tillämpning i de kapitalistiska ideologiska formerna hänger samman med det intellektuella arbetet, följer ändå inte alls att allt kapitalistiskt intellektuellt arbete inom produktionen har liknande tillämpningar. Den kapitalistiska uppdelningen tankearbete/kroppsarbete är inte en produkt av vetenskapens avskiljande från de direkta producenterna. Detta avskiljande är bara en deleffekt av de direkta producenternas avskiljande från produktionsmedlen, som är den direkta förutsättningen för sambandet mellan intellektuellt arbete och reproduktion av de kapitalistiska ideologiska förhållandena. Emellertid finner man aldrig vetenskapens tekniska tillämpningar som sådana, utan de är alltid grundläggande sammanbundna med den dominerande ideologins förkroppsligande i form av olika 'know-how'. Däremot finner man i det intellektuella arbetet en mängd praktik som ingenting har att göra med vetenskapstillämpning: de olika know-how-riterna, "managementtekniken", den "socialpsykologiska" tekniken i företag o.s.v., listan skulle kunna göras lång.
Här ställs frågan om sammanlänkningen mellan de politiska förhållandena och de ideologiska förhållandena i det intellektuella arbetets gestalt, men låt oss för ögonblicket stanna vid de sistnämnda. Även om den praktiken inte har något att göra med vetenskapens tekniska tillämpning (även "ideologiserad"), så legitimeras den ändå, och det är ingen slump, av att den är fylld av ett vetande som arbetarna inte besitter. Man skulle alltså kunna säga att i själva den kapitalistiska produktionsprocessen faller på den intellektuella sidan allt arbete (oavsett all empirisk/naturalistisk bedömning av dess "innehåll"), som har formen av en kunskap, från vilken de direkta producenterna är uteslutna, antingen därför att de inte gör arbetet fast de kan det (och det är inte heller en slump), eller också därför att de faktiskt inte kan göra det (eftersom man systematiskt håller dem på avstånd), eller också för att det helt enkelt inte finns något där att kunna göra.
Detta samband mellan den dominerande ideologin och kunskapen visar sig som legitimering av det intellektuella arbetet, som är åtskilt från det manuella arbetet och som förfogar över kunskap, och är helt specifikt för det kapitalistiska produktionssättet och den borgerliga ideologin. Det hänger huvudsakligen samman med tvånget för bourgeoisin att ständigt "revolutionarisera" produktionsmedlen, som Marx har analyserat i Kapitalet. Sambandet kommer till uttryck inom alla områden av den borgerliga ideologin. Ett signifikativt exempel på det är att, t.o.m. under övergången från feodalismen till kapitalismen, och sedan under kapitalismens konkurrensstadium, som båda är kännetecknade av den borgerliga statens grundläggande och den juridisk-politiska regionens dominans i bourgeoisins ideologi, legitimerades den (politiken, juridiken) uttryckligen, från Machiavelli till Thomas Moore, och i senare begreppsutveckling (Montesquieu, Benjamin Constant o.s.v.) på ett vetenskapligt tekniskt sätt, d.v.s. grundad på en apodiktisk (obestridlig) épistémé-modell. I motsats till en kunskap (vetande) som legitimeras på "naturlig" eller "sakral" väg legitimeras detta kunnande som en "rationell vetenskaplig praktik", och grundas som opposition mot det den betecknar som "utopi", inom ramen för den juridiskpolitiska ideologin. Det visade sig direkt i den juridiskpolitiska ideologins inverkan på utvecklingen av en funktionärskår och en centraliserad byråkrati inom den borgerliga staten. Den alldeles speciella åtskillnad mellan intellektuellt och manuellt arbete, som uppbyggnaden av den borgerliga staten och dess kår av agenter, skilda från samhället, implicerade (skillnad mellan "allmänt" och "privat"), grundades på kunskapens indragande i den juridisk-politiska ideologin i form av "vetenskap".
Sambandet mellan borgerlig ideologi och kunskap förstärks emellertid betydligt, och får samtidigt särskilda former under det monopolkapitalistiska stadiet, som utmärks av att dominansen inom den borgerliga ideologin förflyttas till ideologins ekonomiska region: här finns de olika formerna av "teknokratism". Det förstärkta sambandet återfinns på ett omvänt sätt i vissa aspekter av revolten mot denna ideologi. Det är en revolt som utvecklas som direkt motsatt (och i moralisk form), och alltså fortfarande är dominerad av borgerlig ideologi. Det ger olika former av förkastande av vetenskapen, av "ekologisk" återgång till "naturens" ursprung o.s.v.
Men detta är bara en aspekt på frågan om ingenjörer och tekniker, och gäller än så länge bara de ideologiska förhållandena. När dessa ingenjörer och tekniker inlemmas i den kapitalistiska produktionsprocessen genom vetenskapens tekniska tillämpning, blir de flesta av dem därigenom inblandade i arbetsprocessens politiska förhållanden av ledning och övervakning.
Det görs först på ett indirekt sätt, genom de tekniska tillämpningarna eftersom de är tillämpbara just i en kapitalistisk arbetsprocess, som i sig innehåller dessa förhållanden: en "teknisk tillämpning", gjord för att ingå i det kapitalistiska arbetet vid löpande bandet, har redan i sig den makt som härrör ur det ledande och övervakande arbetet: "I den kapitalistiska kombinationen av dessa arbeten framstår detta arbete å ena sidan som ett arbete som tjänar en främmande vilja och en främmande intelligens och står under dennas ledning, och som har sin andliga enhet utanför sig självt; och å andra sidan framstår det samtidigt i sin materiella enhet som underordnat maskineriets objektiva enhet, det fasta kapitalets enhet, vilket som ett besjälat odjur objektiverar de vetenskapliga tankarna och faktiskt är det som bestämmer ..."[11] Men det görs också på ett direkt sätt: dessa ingenjörer och tekniker har ofta hand om ledande och övervakande arbete själva: de kontrollerar direkt arbetarnas "effektivitet", att avkastningsnormerna uppnås o.s.v.[12]
Dessutom är det eftersom de har funktioner i samband med kunskap, som de utför det ledande och övervakande arbetet. Deras intellektuella arbete, som är skilt från det manuella, står för utövandet av fabriksdespotismens politiska förhållanden, som legitimeras av och sammankopplas med kunskapsmonopolet och kunskapssekretessen, d.v.s. reproduktionen av de ideologiska dominans- och underkastelserelationerna. Denna nära sammankoppling utmärker det intellektuella arbetet som skilts från det manuella arbetet i den kapitalistiska produktionsprocessen. De politiska relationerna är i verkligheten alltid legitimerade och uppfyllda av den dominerande ideologin, och det är denna ideologiform (förhållandet till "kunskapen"), som gör sig gällande i de kapitalistiska relationerna inom produktionsprocessen. Det gäller nu mer än någonsin, eftersom legitimeringen av makten i fabriken förflyttas från den gudsgivne patronens "naturliga kunskap", i riktning mot en teknisk legitimitet.
När sambandet till den kunskap som är skild från de direkta producenterna alltså innefattar ledande och övervakande uppgifter i fabriken, legitimeras å andra sidan de ledande och övervakande uppgifterna genom sambandet med kunskapen. Visserligen kan man alltid ta upp fallet med de f.d. legionärerna som på Citroën kontrollerar de löpande banden med militär disciplin, men det tillhör inte de vanligaste fallen. Det är tvärtom inte en slump, att de olika kategorierna av förmän, som ändå har som direkt uppgift att övervaka, framställer sig själva som innehavare av speciell kunskap i förhållande till arbetarna som de kontrollerar. Det är just därför att det ledande och kontrollerande arbetet, som är nödvändigt i varje "samverkande förlopp" i den kapitalistiska samhälleliga arbetsdelningen, befinner sig på det intellektuella arbetets sida: "Den stora maskinella industrin fullbordar skilsmässan mellan kroppsarbetet och produktionsprocessens intellektuella styrka, som förvandlas till kapitalets makt över arbetet. Den enskilde arbetarens skicklighet försvinner som en obetydlig bisak inför vetenskapen, de väldiga naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som tillsammans är förkroppsligade i maskinsystemet och som utgör grundlaget för 'Mästarens' makt ... Arbetarens underkastelse skapar en kaserndisciplin, som utformas till en fullständig fabriksregim. Där är det redan förut omnämnda övervakningssystemet fullt utvecklat ..."[13]
Hur ligger det nu till med den strukturella klassbestämningen av ingenjörer och tekniker? De tillhör inte arbetarklassen, trots att det är riktigt att de alltmer tenderar att utgöra en del av det kapitalistiska produktiva arbetet i de ekonomiska förhållandena (den produktive kollektive arbetaren) genom vetenskapens tekniska tillämpning inom produktionsprocessen under monopolkapitalismens nuvarande fas (det relativa mervärdet är dominerande).
Denna tendens finns, men den förverkligas just som en tendens i förhållande till det produktiva arbetet, på ett motsägelsefullt sätt: motsägelse som sätter gränser för tendensen. Det är inte oviktigt att påminna om, att en del av vetenskapens tillämpning under kapitalismen inte syftar till att öka de kapitalistiska produktivkrafterna, utan till att förstöra de existerande produktivkrafterna bl.a. i den kapitalistiska formen för existerande arbetsmedels och utrustnings "ersättning" och "modernisering". Det ingår i bourgeoisins kamp mot de nuvarande formerna för den genomsnittliga profitkvotens fallande tendens, en kamp som å ena sidan huvudsakligen har som syfte att öka exploateringsnivån genom intensiv utsugning av arbetet (arbetsproduktivitet: de vetenskapliga tillämpningarnas roll), och å andra sidan har som syfte att förstöra värde, ja förstöra, en del av det existerande konstanta kapitalet (en samtidig roll för de vetenskapliga tillämpningarna). Men att dessa ingenjörer och tekniker inte hör till arbetarklassen, beror inte på de vetenskapliga tillämpningarnas "destruktiva" sida, eftersom tendensen till att de deltar i det kapitalistiska produktiva arbetet fortfarande råder, även om det är på ett motsägelsefullt sätt.
Vidare: att dessa ingenjörer-tekniker inte hör till arbetarklassen, beror inte heller på att de vetenskapliga tillämpningarna i själva verket tjänar, som så ofta sagts med rätta, den monopolistiska tillväxtens inriktning och prioritet, och inte "produktionen" som sådan: "Sammanfattningsvis är en betydlig del av de produktivkrafter som sätts till verket av det kapitalistiska produktionssättet, och särskilt en betydande del av kunskap, kompetens och vetenskaplig forskning "produktiva" och funktionella, bara i förhållande till den monopolistiska tillväxtens speciella inriktning och prioriteringar. En hel del av denna vetenskapliga och tekniska personal och en god del av denna forskning skulle vara av liten eller ingen nytta i ett samhälle där den främsta uppgiften vore att tillfredsställa de många människornas sociala och kulturella behov."[14] Därigenom används en definition av produktivt arbete, grundad på nyttan, som är felaktig (detsamma skulle kunna sägas om arbetarna i lyxindustri eller vapenindustri).
Men teknikerna och ingenjörerna tenderar att ingå i det produktiva kapitalistiska arbetet eftersom de direkt skapar värde för kapitalet i mervärdesproduktionen. Att de såsom grupp inte tillhör arbetarklassen beror på att de, från sin plats i den samhälleliga arbetsdelningen, förverkligar underkastelsen av arbetarklassen under kapitalet i de politiska och ideologiska förhållandena (uppdelningen tankearbete/kroppsarbete) och att den aspekten är dominerande i deras klassbestämning.
Visst kan man göra differentieringar bland ingenjörer och tekniker, bl.a. mellan dem som finns i industrier eller branscher där de leder och kommenderar manuella arbetare, och dem som finns i branscher där de själva utgör den huvudsakliga arbetskraften, och där de alltså inte utför några ledande eller övervakande uppgifter över andra arbetare. S. Mallets analyser angående denna "nya arbetarklass" (ingenjörer och tekniker) var för övrigt grundade på Touraines hypotes om de tre "faserna" (A, B, C) i den kapitalistiska arbetsprocessen, som ingår i ett "tekniskt" perspektiv på arbetsprocessen. Fas A motsvarar "polyvalent kvalificerat arbete" (manufaktur), fas B maskineri och storindustri som studerats av Marx, d.v.s. "delarbete" med stor majoritet specialiserade arbetare, och fas C automatiseringens införande: ingenjörer och tekniker, som kontrollerar de automatiska maskinerna, och har en helhetsvision av arbetsprocessen dominerar starkt, och delarbete och specialarbetare (manuellt arbete) tenderar att försvinna. På så sätt skulle ingenjörerna och teknikerna själva bli den huvudsakliga, om inte den enda, produktivkraften. Därur följer vissa analyser av Friedman, och enligt dem skulle automatiseringens fas C ha avskaffat uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete i produktionsprocessen.[15]
Vi vet att dessa analyser från 50- och 60-talen visat sig falska. De tog verkligen inte hänsyn till det dubbla förloppet kvalifikation/dekvalifikation av arbetet under monopolkapitalismen, utan framställde det "teknologiska (utvecklings-) förloppet" som självständigt utanför de kapitalistiska produktionsförhållandena. Det betyder inte att viktiga skillnader inte har inträffat under monopolkapitalismens nuvarande fas, men de nya förändringarna av arbetsprocessen, och den stora ökningen av ingenjörer och tekniker, motsvaras inte av en minskning av outbildade arbetare, utan tvärtom snarare av stagnering och minskning av kvalificerade yrkesarbetare. Detta måste ses på internationell nivå, eftersom Förenta Staternas situation inte är representativ, arbetets "dekvalificerade" del drivs ut bland annat till de europeiska länderna. Men om man tar dessa länder, och särskilt Frankrike, ser man i INSEE:s enkla helt deskriptiva statistik att den omtalade industriella "moderniseringen" och "omstruktureringen" som verkligen ägde rum från början av 60-talet, inte alls motsvaras, tvärtom, av en minskning av specialarbetare, varken inom hela den franska samhällsformationen, eller inom de branscher och industrier, med några få undantag, där "omstruktureringen" ägde rum:
| 1954 | 1962 | 1968 | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Yrkesarbetare | 2.837.442 | 2.345.080 | 2.506.180 | ||||||
| Specialarbetare | 1.815.265 | 2.465.080 | 2.650.380 | ||||||
| Okvalificerade arbetare |
1.125.323 | 1.405.140 | 1.489.140 | ||||||
| Tekniker | 193.220 (privat sektor) |
343.986 | 533.940 | ||||||
| Förmän | 141.480 (privat sektor) |
306.142 | 360.120 | ||||||
| Ingenjörer | 81.140 (privat sektor) |
138.061 | 190.440 | ||||||
| Källa: Insee | |||||||||
Längre fram ska vi ta upp INSEE:s kategori "ingenjörer", vars största del i själva verket hör till bourgeoisin, eftersom de innehar platsen för kapitalets ledande agenter, men nu koncentrerar vi oss på förhållandet mellan tekniker och arbetarklass. Låt oss först lägga märke till att kategorin kvalificerade yrkesarbetare är mycket överskattad i den här statistiken, eftersom den innehåller mer och mer individer som på grund av arbetets dekvalificering utför enkla okvalificerade uppgifter. Vidare att den snabba minskningen av diversearbetare efter 1968 till en viss del inte motsvarar förändringar i arbetsuppgifter, utan en förflyttning av mallen efter maj-händelserna, då stora delar av dessa okvalificerade arbetare fick status som specialarbetare. Låt oss gå ett steg vidare och påpeka att:
a) delen specialarbetare är betydligt större i de koncentrerade företagen, de utgör 17,6 % av alla arbetare i företag med mindre än 10 anställda, men 40,6 % i företag med mer än 500 anställda. På grund av Frankrikes eftersläpning när det gäller detta, och den nuvarande starka tendensen till "omstrukturerad" koncentration, är det huvudsakligen antalet specialarbetare som kommer att öka betydligt;
b) det omtalade införandet av "automatisering" för inte alls nödvändigtvis med sig en ökning av tekniker och en minskning av specialarbetare. Enligt en undersökning gjord av C.N.R.S. är det bara i 36 % av företagen som automatiseringen har medfört en ökning av tekniker och ingenjörer.[16] P. Naville understryker att "den personal som arbetar på den automatiserade utrustningen består till omkring 80 % av okvalificerad arbetskraft". Hos Renault t.ex. ökade delen tekniker mellan 1965 och 1968 med omkring 60 %, men det gjorde också delen specialarbetare,[17] och isynnerhet på bekostnad av de kvalificerade arbetarna. T.o.m. i exceptionella och privilegierade branscher, som t.ex. petrokemi som redan tycks ha uppnått en hög automatisering på grund av karaktären på det arbete som utförs, utgjorde tekniker och ingenjörer 1968 mellan en tiondel av de anställda (kemisk industri) och en fjärdedel (oljeindustri).[18]
Kort sagt, trots bristen på precision och många oklarheter i statistiken inom detta område, ser man tydligt att förändringarna under monopolkapitalismens nuvarande fas inte sker under tecken av någon teknisk process i sig, utan under tecknet av utsugning och dominantens förflyttning i riktning mot intensiv exploatering av arbetet (relativt mervärde). Och det åtföljs visserligen av ett ökande antal tekniker men visar sig vad gäller dess effekter för arbetarklassen huvudsakligen i en omfattande dekvalifikation av arbetet.
Såsom grupp befinner sig alltså ingenjörer och tekniker alltid i en situation där de kommenderar och kontrollerar de direkta producenternas arbete. Det bör tilläggas att det samband Marx etablerade mellan uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete och det maskinella delarbetet inte ska uppfattas i teknisk mening. Jag påminner om detta på grund av den aktuella debatten, och de olika försöken vad gäller specialarbetarnas arbete i grupp (sammanförande av olika uppgifter). Detta kan inte, inom de kapitalistiska produktionsförhållandena, sätta ifråga uppdelningen manuellt/intellektuellt arbete och ingenjörernas och teknikernas plats i sammanhanget, eftersom uppdelningen hela tiden reproduceras i nya former inom ramen för dessa förhållanden.
Denna klassgräns mellan ingenjörer och tekniker å ena sidan, och arbetarklassen å den andra, kan verifieras på en hel rad punkter.
1. Låt oss åter ta uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete. Denna grundläggande uppdelning tenderar i själva verket att reproduceras på ett specifikt sätt på varje sida om skiljelinjen. Den tenderar att reproduceras i specifika former inne i det intellektuellas "läger", och likaså i specifika former inom det manuella arbetets "läger". Det intellektuella och det manuella arbetet har tendens att interiorisera och mångfaldiga inom sig gränsen som skiljer dem åt. Vad gäller arbetarklassens arbete, det manuella, är det tydligt att dess kapitalistiska organisation i "kvalifikationer" inte bara är en teknisk uppdelning, utan att kvalifikationerna (yrkesarbetare, specialarbetare o.s.v.) också är präglade av reproduktionen av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete (här snuddar vi vid frågan om arbetararistokratin ur en sidovinkel). Den införda reproduktionen av denna uppdelning är i detta avseende bara den gestalt de kapitalistiska ideologisk-politiska förhållandena resulterar i hos arbetarklassen, ja i själva den kapitalistiska arbetsprocessen.
Men ändå existerar denna uppdelning som klassgräns: de yrkeskunniga arbetarna utövar absolut inte på specialarbetarna och inte heller de senare på diversearbetarna den ledning och övervakning, kopplad till legitimeringen av kunskapen och kunskapsmonopolet, som ingenjörer och tekniker utövar över hela arbetarklassen. Detta går emot precis hela den institutionalistiska-funktionalistiska analysinriktningen, som ser "företaget" (företagsbyråkratin) som en "institution" som framförallt utmärks av maktförhållanden i en nästan social-psykologisk mening: makt/auktoritet cirkulerar från toppen till botten i kontinuerliga hierarkiska trappsteg av delegering (företagsledare-tjänstemän-tekniker-förmän-yrkesarbetare-specialarbetare-okvalificerade arbetare).
2. Klassgränsens existens kan också verifieras genom en rad betydelsefulla tecken: först och främst lönenivån. Visst existerar det lönedifferentieringar också inom arbetarklassen. Men man kan observera ett mycket betydande hopp, som skiljer sig från graderingarna på löneskalan inom arbetarklassen, mellan å ena sidan de "bäst betalda" yrkesarbetarna och å andra sidan de "minst betalda" teknikerna. Om man ser till den genomsnittliga årliga nettolönen i francs för heltidsanställda, inom den privata och halvprivata sektorn 1969, kan man konstatera följande: okvalificerade arbetare: 8.854, specialarbetare: 10.467, yrkesarbetare: 13.116, men: förmän: 20.667, tekniker: 22.272 och ingenjörer: 45.756.[19]
Vi vet att lönerna motsvarar på ett "abstrakt" sätt kostnaden för reproduktion och underhåll på hela det samhälleliga arbetets nivå, men av det följer ändå inte alls att varje konkret differentiering i lönehierarkin i sin helhet motsvarar faktiska kostnadsskillnader: politiska komponenter finns alltid i lönehierarkin. Det gäller också lönehierarkin inom arbetarklassen där den konkreta lönespridningen till stor del motsvarar bourgeoisins politik som har som syfte att splittra arbetarklassen. Det är alltså klart att det signifikativa avståndet mellan arbetarnas löner och teknikernas och ingenjörernas, bara till en del motsvarar de reella skillnaderna i kostnad för att utbilda och reproducera deras respektive arbetskraft. En betydande del motsvarar kapitalets "faux frais" för att reproducera de ideologiska villkoren för utpressningen av mervärde, och för ledande och övervakande uppgifter över arbetsprocessen, och sammanfaller alltså med klassgränsen.
3. Att denna gräns existerar kan till slut också verifieras utifrån reproduktionen av de agenter som innehar arbetarklassens plats respektive ingenjörernas och teknikernas, som kan uppfattas genom agenternas fördelning och cirkulation på dessa platser. Denna sida av reproduktionen är sekundär i förhållande till reproduktionen av själva platserna, men här har den värde som ett viktigt indicium.
Vad kan konstateras gällande förflyttning i en generation, d.v.s. agenter som byter plats under sitt yrkesverksamma liv? Inom arbetarklassen finns en tydlig förflyttning mellan okvalificerade arbetare som blir specialarbetare, och specialarbetare som blir yrkesarbetare, även om det är nödvändigt att understryka stelheten i fördelningen av agenter inom själva arbetarklassen. Men procenttalet minskar på ett betydande och signifikativt sätt när det gäller för en agent att, från att ha varit yrkesarbetare, bli tekniker, vilket tyder på att det finns ett hinder som inte är något annat än klassgränsens inverkan på de agerande. Bland okvalificerade manliga arbetare, som under sitt yrkesverksamma liv byter plats, blir 48,5 % specialarbetare, bland manliga specialarbetare som byter plats blir 43,7 % yrkesarbetare, men bland yrkesarbetare (manliga) som byter plats blir bara mellan 10 och 14 % tekniker.[20] Den största delen av de få arbetare som under sitt yrkesverksamma liv lämnar arbetarklassens plats (i medeltal 4 till 5 manliga arbetare på 100 under en period på 5 år: när man är arbetare förblir man det) blir anställda inom distribution, tjänstesektorn eller oftast hantverkssektorn (de blir "oberoende"). Den del som förblir inom produktionen och går över till kadern i vid mening är oerhört liten: ungefär 1 manlig yrkesarbetare på 100 under 5 år, och det gäller praktiskt taget aldrig specialarbetare, okvalificerade arbetare och naturligtvis aldrig kvinnor. Allt detta är precis tvärt emot den borgerliga ideologins påståenden om "social rörlighet". Förhållandena förändras något när det gäller förflyttning mellan generationer, men huvudtendensen är densamma.[21]
Men klassbestämningen av dessa agenter (ingenjörer och tekniker) är också beroende av deras plats i förhållande till kapitalet. Eftersom de alltmer ingår i det kapitalistiska produktiva arbetskollektivet, och alltmer tjänar kapitalets värdeökning genom mervärdesproduktion, är också de exploaterade av kapitalet då en stor del av deras arbete byts mot kapital. Deras ställning gentemot kapitalet är också beroende av de ideologiska och politiska förhållanden de är uppknutna i. Liksom företaget som apparat inte är en hierarkisk pyramid med kontinuerliga avsatser från toppen till botten ända in i arbetarklassen, utgör den inte en sådan hierarki för agenterna utanför arbetarklassen heller. I motsats till vad ideologierna om den omtalade "teknostrukturen" hävdar, så befinner sig inte "icke-arbetarna" alla i samma ställning gentemot kapitalet. Det är därför man måste vara väldigt uppmärksam på användandet av termen hierarki, som hos många författare förutsätter en lineär kontinuitet mellan agenterna och döljer klassgränserna.[22] Vi skall återkomma till det.
I den politiska arbetsledande och arbetsövervakande relationen utgör alltså dessa agenter den underordnade instansen, medan olika kategorier "företagsledare", som direkt upptar kapitalets plats och direkt utövar den makt som härrör ur den, utgör de ledande instanserna. I förhållande till dessa befinner sig ingenjörer och tekniker i produktionen i en underordnad ställning (de är dominerade av kapitalet) och påtvingas den monopolistiska produktionens målsättning.
Men det är ännu intressantare att se dessa agenters ställning i sammankopplingen av de politiska förhållandena och de ideologiska förhållandena, d.v.s. inom själva det intellektuella arbetet. Precis som uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete tenderar att reproduceras i specifika former på det manuella arbetets område, så tenderar den att reproduceras i specifika former inom det intellektuella arbetets område. Man kan t.o.m. säga att reproduktionen är mycket mer intensiv inom hela tankearbetets område än inom det manuella arbetets område, eftersom kunskapssekretessens förtrollning där har sin favoritterräng. Dessa tekniker är själva direkt underkastade den kunskapssekretess och det kunskapsmonopol som innehas av de ledande instanserna. Själva deras intellektuella arbete tenderar att uppvisa samma uppsplittrade karaktär som finns i det manuella arbetet, och ibland framstår det t.o.m. som intellektuellt arbete vid bandet. Det visar sig direkt i de olika utbildningsvägarna: dels högskolor och dels olika specialiserade utbildningar. De förstnämnda utbildar för ett arbete som betraktas som "polyvalent", och kräver en "helhetssyn" på ekonomin: de som där utbildas och som kvalificeras som "ingenjörer", används bara till en liten del i produktionen, och får i allmänhet snabbt plats inom företagens ledning och administration. De tillhör då ofta (det borgerliga) kapitalets ledande instanser medan de sistnämnda i allmänhet förblir upptagna med produktionen direkt. Detta leder oss till ytterligare några påpekanden:
a) På grund av bristen på precision och förvirringen i INSEE:s officiella "yrkes"-statistik, och eftersom "ingenjörernas" yrkeskategori grundas på deras utbildning, tillhör vissa agenter som betecknas i statistiken som "ingenjörer", i själva verket i sina verkliga funktioner företagsledning ("managers") och kapitalets ledande instanser, och tillhör alltså bourgeoisin.
b) Reproduktionen av uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete inom det intellektuella arbetet gäller i själva verket själva den småborgerliga gruppen "ingenjörer-tekniker", och visar sig här som fraktionering av denna grupp i småborgerliga fraktioner, t.ex. teknikerna och vissa underordnade ingenjörer (tecknare, kemitekniker, byggnadstekniker, eller mekanikingenjörer, transportingenjörer o.s.v.) vars arbete hela tiden delas upp och nedvärderas (dekvalificeras) i förhållande till den övre fraktionen. Fraktioneringens effekter visar sig i lönehierarkin inom gruppen.
När det gäller detta finns i INSEE:s officiella statistik ett symmetriskt och exakt motsatt fel mot det föregående. Vissa "tekniker" och "lägre ingenjörer", som förs till dessa grupper på grund av sin skol- och yrkesutbildning och sina formella kvalifikationer, innehar i själva verket arbetarplatser och ska betraktas som hörande till arbetarklassen, inte genom det omtalade arbetskollektivet, utan helt enkelt därför att de i själva verket inte alls har en ingenjör- eller teknikertjänst ("white collar").
För att sammanfatta; ingenjörer och tekniker hör inte till arbetarklassen, trots att de mer och mer ingår i det produktiva arbetskollektivet, på grund av det dominerande draget hos de politiska och ideologiska förhållanden de bär upp. Dessa förhållanden gäller den strukturella klassbestämningen i den samhälleliga arbetsdelningen (intellektuellt arbete/manuellt arbete), och är inte samma sak som deras klasståndpunkt i en konjunktur. På grund av polariseringen av deras bestämning i förhållande till arbetarklassen och i förhållande till kapitalet, intar denna grupp och dess olika fraktioner ibland bourgeoisins klasståndpunkt och ibland också arbetarklassens ståndpunkt. Men i det sista fallet blir de inte för det arbetare: de utmärks fortfarande av skiljaktigheter, även på klasståndpunkten, gentemot arbetarklassen. Förutom många fall under maj 68 kan här som exempel på detta nämnas Lip-arbetarnas kamp.
[1] Kapitalet, Tredje Boken s. 349.
[2] Kapitalet Första Boken s. 289.
[3] Marx säger när det gäller storindustrin (utvidgad kapitalreproduktion): "Hur som helst förlorar producenterna sin autonomi eftersom införandet av ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt får som resultat dominans och underkastelse i produktionsprocessen" (understruket av Marx), Chapitre inédit s. 207. Det rör sig alltså där om politiska förhållanden, men politiska förhållanden så som de existerar och reproduceras i produktionsprocessen: de sammanfaller inte med dem som skapas runt Staten och dess apparater som är de politiska förhållandenas huvudsakliga läge.
[4] Kapitalet Första Boken, s. 289.
[5] Sixième Chapitre inédit ... a.a. s. 388 o. följ.
[6] Kapitalet Första Boken s. 443.
[7] Traité ... a.a. del I s. 211 o. följ.
[8] MEW del 23, s. 531-532. Kapitalet Första Boken s. 443- 444. Jag vill påpeka att den ursprungliga texten skiljer sig från J. Roys franska översättning (Editions sociales, tome II s. 183) på en avgörande punkt. Den mening jag kursiverat: "Senare skiljer sig dessa i en oöverstiglig motsättning" har helt enkelt försvunnit i den franska texten. Det skapar intrycket att "den produktive kollektive arbetarens" framväxt skulle innebära ett överskridande i ett av den kapitalistiska produktionens moment av åtskillnaden manuellt/intellektuellt arbete. Är detta ett resultat av J. Roys bristande arbete eller ett tecken på tvetydigheter i Marx egen text, eftersom Marx själv gick igenom den franska översättningen?
[9] Kapitalet Första Boken s. 314.
[10] Gramsci, Gli Intellectuali e l'organizazzione della cultura, Einaudi 1966, s. 5 o. följ. Se nedan s. 213 o. följ.
[11] Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin, 1971, s. 153. [Noten saknas i vår upplaga och har därför tillsvidare fått en godtycklig placering - MIA.]
[12] Se därom A. Gorz, "Technique, techniciens et lutte des classes" i les Temps Modernes, aug.-sept. 1971, och de texter som Gorz utvalt och presenterat i Critique de la division du travail, 1973.
[13] Kapitalet Första Boken, s. 368.
[14] Gorz, a.a. s. 151.
[15] Dessa analyser av Touraine och Friedman återfinns bl.a. i deras bidrag till Sociologie du travail i två delar, utg. av Friedman och Naville, 1967. När det gäller Franska Kommunistpartiets syn på den "tekniska och vetenskapliga revolutionen" nöjer jag mig med att citera några rader ur den omnämnda Traité (del I s. 189) utan någon kommentar: "Eftersom socialismen är ett arbetarsamhälle kommer den nödvändigtvis att ge denna djupgående förändring av produktivkrafterna en ny blomstring och ett nytt innehåll. Införande i stor omfattning av utvecklad automatisering tillsammans med utveckling av informationsnät, nya framsteg vad gäller vidden av de automatiserade maskinsystemens möjligheter, kommer att fördjupa den samhälleliga arbetsdelningen och alltså vidden av tillfredsställda samhälleliga behov samtidigt som uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete slutligen försvinner eftersom det manuella delarbetet försvinner."
[16] "L'automatisme, les travailleurs et les syndicats" i La Documentation française.
[17] P. Naville, L'Etat entrepreneur, 1971, s. 182 o. följ., s. 195 o. följ. Lägg märke till att Naville var en av de få arbetssociologer som inte gick på myten om den "nya arbetarklassen".
[18] Ph. de Hugues och M. Peslier, Les Professions en France, utg. INED, 1969. Och likaså G. Rerat och Cl. Vimont, "L'Incidence du progrès technique sur la qualification professionnelle" i Population, jan.-feb. 1967. När det gäller detta ämne se också C. Berger, "Non au revisionnisme sénile", i Cahiers du CERES, jan. 1972, G. Pottier, "Electronique: quelle nouvelle classe ouvrière?" i Politique aujourd'hui, okt.-nov. 1972.
[19] Dessa informationer, liksom de som följer angående löner har som källa: "les salaires dans l'industrie, le commerce et les services en 1969" av N. Chabanas och S. Volkoff, i Collections de l'INSEE, M. 20, jan. 1973. Se också P. Ranval, Hiérarchies des salaires et luttes des classes, 1972.
[20] Jag vill understryka att dessa procenttal inte gäller alla okvalificerade arbetare, utan bara de som förflyttar sig.
[21] I sammanförandet och omorganiseringen av dessa uppgifter har jag grundat mig på INSEE's undersökningar om utbildning från 1964 och 1970, som jag ger exakta hänvisningar till nedan. Dessa undersökningar är delaktiga i rörlighetsideologin (vilket framgår tydligt av framställningen) och jag har därför fått gå till det grundläggande siffermaterialet och omtolka det.
[22] När det gäller detta se C. Gajdos korrekta påpekanden, "Culture et impasse de la technique: les cadres de l'industrie", i Cahiers internationaux de sociologie, 1972 och mina påpekanden nedan s. 240.
Last updated on: 9.28.2008