Originalets titel: "Les classes sociales dans le capitalisme aujourd'hui".
Översättning: Inga Brandell
Digitalisering: Jonas Holmgren
Den nya småbourgeoisins strukturella bestämning i den samhälleliga arbetsdelningen koncentreras i dess verkan på de agerandes ideologi, som direkt påverkar de politiska klass-ståndpunkterna. Låt oss på en gång säga att denna verkan skiljer sig inom de olika fraktionerna av den nya småbourgeoisin, som bestämningen kan avgränsa i de nuvarande omvandlingarna. Det hindrar inte att denna ideologiska verkan har en gemensam kärna, som är utmärkande för hela den nya småbourgeoisin. Slutligen uppvisar denna ideologiska inverkan på den nya småbourgeoisin ett nära släktskap med den som den traditionella småbourgeoisins egen klassbestämning har på dess ideologi, och därmed rättfärdigas deras gemensamma klasstillhörighet, till småbourgeoisin.
Det är nödvändigt att först lägga fram några riktlinjer för genomgången av den småborgerliga ideologin. På grund av småbourgeoisins klassbestämning i en kapitalistisk formation har den i själva verket ingen autonom klasståndpunkt på lång sikt. De två huvudklasserna är bourgeoisin och proletariatet. I klassideologins starka mening existerar bara de två huvudklassernas ideologi, de som förblir politiskt motsatta ända till slutet. Det innebär att såsom koherenta och relativt systematiska enheter existerar bara den dominerande borgerliga ideologin, och den med arbetarklassen förbundna ideologin.
I småbourgeoisins fall kan man därför bara tala om en småborgerlig underideologi. Inom ramen för den ideologiska klasskampen (de olika ideologierna existerar inte "i sig" inom den "allmänna ideologins" stängda fält) består denna underideologi av den (dominerande) borgerliga ideologins inverkan på de småborgerliga agerandes egna aspirationer angående deras specifika klassbestämning. Den borgerliga ideologin inverkar givetvis också på arbetarklassen, annars skulle den inte vara dominerande. Men där slår dess verkan mot en klasspraktik i hjärtat av den kapitalistiska utsugningen, och tar andra former än när det gäller småbourgeoisin. Bakom den borgerliga ideologins inverkan på arbetarklassen skymtar alltid det Lenin kallade "klassinstinkten", och som inte är annat än klassbestämningens ständiga återkomst i praktiken, en klassbestämning som i fabriken och i den materiella produktionen bär upp mervärdesutvinningen.[1]
I den borgerliga ideologins anpassning/förvridning till småbourgeoisins egna aspirationer, invävs specifika ideologiska element som kommer från småbourgeoisins klassbestämning. Småbourgeoisin som också är utsugen och dominerad av kapitalet, men på ett helt annat sätt än arbetarklassen.
Vidare finns det i en kapitalistisk formation samtidigt en ideologi som hänger samman med arbetarklassen. Själva den dominerande ideologin (en kapitalistisk formations "kultur") har i sin "diskurs" "element", som Lenin påpekade, från denna ideologi. Det kan t.o.m. ta formen av en "borgerlig socialism", som Marx påpekade i Manifestet, eller under kapitalismens början när det gällde de "feodala" storgodsägarna av en "feodal socialism". När det gäller småbourgeoisin är situationen naturligtvis en annan. Det är en klass som själv är utsugen och dominerad, och detta förhållande visar sig i att dess ideologi innehåller element från arbetarideologin, tätt sammanlänkade med de element som tillhör småbourgeoisins utsugning och underkastelse. Arbetarklassens ideologi har en egentlig närvaro i den småborgerliga underideologin på ett mycket mer direkt och omfattande sätt än när det gäller den dominerande ideologin. Arbetarideologins närvaro i den småborgerliga underideologin fyller en särskild funktion eftersom den motsvarar småbourgeoisins egentliga verkliga polarisering.
Det tyder på två saker: 1) Dels att arbetarideologins närvaro i den småborgerliga underideologin hela tiden tenderar att samtidigt domineras av de specifikt småborgerliga ideologiska elementen, och av den borgerliga ideologin, som också med sin närvaro bygger upp den småborgerliga ideologin. Med andra ord är den småborgerliga underideologin ett särskilt slagfält och område för kampen mellan den borgerliga ideologin och arbetarklassens ideologi, med inslag av specifikt småborgerliga element. Detta kampfält är inte ett obestämt område, utan det omgärdas av den borgerliga ideologin och de småborgerliga ideologiska elementen. Arbetarideologins erövringar och framgångar, för att fortsätta med den militära metaforen, i en kapitalistisk formation på just det fältet, som har en avgörande betydelse intas inte desto mindre ständigt av dessa småborgerliga element. Även när småborgerliga sektorer intar arbetarklassens ståndpunkter gör de det ofta, enklare uttryckt, genom att samtidigt fylla dem med sin egen ideologiska praktik. Men det sker inte likformigt. Området är inte obestämt, och det är inte heller enhetligt på grund av de fraktioneringar/polariseringar som skär genom småbourgeoisin i dess klassbestämning. Det hindrar alltså inte att hela bitar av småbourgeoisin kan inta arbetarklassens klasståndpunkt, och dessutom placera sig på arbetarklassens eget ideologiska fält. Här har för övrigt arbetarklassens revolutionära organisationer en av sina uppgifter.
2) Men å andra sidan betyder det här också att småbourgeoisins specifika ideologiska element också kan ha inverkan på arbetarklassens ideologi, på grund av småbourgeoisins egen klassbestämning, på ett särskilt sätt i förhållande till den borgerliga ideologins specifika inverkan. Det är för övrigt den huvudfara, som hela tiden lurar på arbetarklassen. Det kan ta formen av en sammansmältning av dessa element och arbetarideologin i gestalt bl.a. av småborgerlig socialism inom arbetarklassen, men det har också förut tagit formen av anarko-syndikalism och revolutionär syndikalism.
Det gäller att ha dessa anmärkningar i minnet för analyserna som följer. De är i själva verket kopplade till viktiga förutsättningar: de olika ideologierna och underideologierna kan bara existera i ideologisk klasskamp, och ska huvudsakligen ses, inte som uppbyggda begreppsenheter, utan i sin materialisering och klasspraktik.[2] Det är utifrån dessa principer det enas inverkan på det andra kan begrundas. Det rör sig inte om redan uppbyggda enheter, som "sedan" påverkar de "andra" genom mellanhänder/överföringar, enligt den förenklade bilden av en rad ideologiska länkar som "för vidare" till övriga sin samverkan (interaktion), kort sagt en "kedjepåverkan". Själva uppfattningen om "överföring" (om "ömsesidigt inflytande") i uppbyggandet av det ideologiska fältet är i grunden felaktig. Den ideologiska kampen finns där, som sådan i uppbyggnaden av all klassideologi, d.v.s. inom den. Det gäller isynnerhet den småborgerliga underideologin, som varken är ett "relä" eller en "överföringslänk" för den borgerliga ideologins "inflytande" på arbetarklassen. Om den kommer in i denna påverkan, beror det på att den själv är det ställe där den borgerliga ideologin, arbetarideologin och småborgerliga ideologiska element finns samtidigt på ett särskilt sätt.
Med hänsyn till den nya småbourgeoisins klassbestämning upptäcker man följande grundläggande ideologiska drag: 1) Ett ideologiskt antikapitalistiskt drag, men som ligger nära reformistiska illusioner. Den nya småbourgeoisins utsugning upplevs huvudsakligen i löneformen och i ägandets roll för utsugningen, men också i förfogandet, eftersom produktionsmedlen ofta är gömda (icke produktivt lönarbete). Kraven gäller huvudsakligen inkomstfrågor och koncentreras ofta runt en omfördelning av inkomsterna genom "social rättvisa" och en "jämlik" skattepolitik, som är den bas den småborgerliga socialismen ständigt återfaller på. De småborgerliga agerande vill ofta, trots att de är fientliga till de "stora rikedomarna", bevara lönehierarkin, samtidigt som de understryker nödvändigheten av mer rättvis "rationalisering". Här finns den ständiga skräcken för proletarisering, som uttrycks i motstånd mot en revolutionär omvandling av samhället, på grund av den otrygghet som upplevs i förhållande till lönen och på grund av penningfetischismen. Tillsammans med dessa agerandes egen isolering i konkurrensen på den kapitalistiska arbetsmarknaden och i själva deras arbetsvillkor - eftersom socialiseringen av arbetsprocessen inte har den effekt för dem (och alltså inte klassolidaritet), som den har för arbetarklassen som är direkt invecklad i produktionen, - ger det upphov till de speciella korporatistiska formerna för den fackliga kampen. Isoleringen i konkurrensen är grunden till ett sammansatt ideologiskt förlopp som får sin gestalt i den småborgerliga individualismen.
2) Ett drag som ifrågasätter de politiska och ideologiska förhållanden, som dessa agerande underkastas och som inte ligger nära omstörtning av dessa förhållanden, utan "nyanpassning" av dessa förhållanden, genom "medbestämmande". Krav till kapitalet på att ta över en större del av "ansvaret" i den "beslutande makten", och för en "uppvärdering" av det intellektuella arbetet till dess "rätta värde". Det leder i allmänhet inte till något ifrågasättande av uppdelningen intellektuellt arbete/manuellt arbete i förhållande till arbetarklassen. Det uttrycks tvärtom ofta i krav på "rationalisering" av samhället, som skulle låta det intellektuella arbetet blomma utan profitens "hinder", kort sagt i form av "vänster-teknokratism". Den tvetydiga form som kraven på "självstyre" tar hos vissa småborgerliga grupper (tekniker t.ex.) är väl känt, för att bara ta ett exempel. Dessa krav innebär för dem att de i en ny form tar bourgeoisins plats, medan de för arbetarklassen sammanfaller med arbetarkontroll. Kraven fixeras vid "organisations"-former, krav på "decentralisering" av beslutsprocessen, av förändring av arbetets "auktoritära" ram, utan något mer grundläggande ifrågasättande. Den anti-auktoritära kampen, som här utvecklas i form av revolt mot byråkratiseringen och uppsplittringen av det intellektuella arbetet, är långt från den omfattning och det innehåll som den anti-hierarkiska arbetarkampen har. De småborgerliga agerande är för övrigt starkt fästa vid hierarkin, visserligen "anpassad", både i deras interna relationer och i deras relationer till arbetarklassen.
Det är överflödigt att påpeka att detta drag varken är allmänt eller beständigt i hela den nya småbourgeoisin. Jämsides finns underkastelse och interiorisering av de "moraliska värdena", av "ordning", "disciplin", "auktoritet", den "rättmätiga hierarkin", ledningen o.s.v. i de grupper som underkastas den samhälleliga arbetsdelning vi tagit upp. Samtidigt som de kritiserar sina existensvillkor och ger de socialdemokratiska regeringarna ett värdefullt stöd, utgör de också en lika omfattande bas för den kända tysta majoriteten. 3) Ett ideologiskt drag angående förändring av deras situation, inte genom en revolutionär omvandling av samhället, utan genom myten om stegen. Rädd för proletarisering nedifrån, attraherad av bourgeoisin ovanför, hoppas den nya småbourgeoisin ofta på ett "avancemang", en "karriär", på det "sociala uppåtstigandet", kort sagt på att bli borgare (se de ideologiska aspekterna på den borgerliga mimetismen), genom den "individuella" övergången uppåt av de "bästa", de mest "kompetenta". Än en gång finner vi den småborgerliga individualismen. Detta koncentreras för den nya småbourgeoisin särskilt till skolan på grund av den roll den spelar i detta avseende. Man tror alltså på en "neutral kultur", och på skolan som en övergångsbrygga, eller en cirkulationsgång, där de bästa utmärks och kan stiga upp till en borgerlig ställning, eller åtminstone till en högre ställning i det intellektuella arbetets egen hierarki. Alltså krav på en "demokratisering" av apparaterna, för att de ska ge "lika möjligheter" åt de individer som är mest lämpade att delta i "eliternas förnyelse", utan att röra vid själva den politiska maktstrukturen. Den elitära uppfattningen om samhället i form av "meritokrati", är tätt kopplad till småbourgeoisins vilja till samhällelig rättvisa. Denna attityd gäller inte enbart skolan, utan kan vidgas till att gälla, i olika utsträckning, i de olika samhällsformationerna alla Statsapparater (det gäller ibland också armén). De uppfattas då som stegar för de underordnade och mellanagenternas avancemang, som ju ofta kommer ur småbourgeoisin. Denna attityd hos småbourgeoisin kan överföras till en bild: småbourgeoisin har inte sönder de stegar som den inbillar sig kunna klättra uppför.
4) Ett ideologiskt drag är "makt-fetischismen", som Lenin talade om, och som den här gången angår attityden gentemot Statens politiska makt. På grund av denna småbourgeoisis ställning som mellan-klass, polariserad mellan bourgeoisin och arbetarklassen, och också på grund av dess agerandes isolering (småborgerlig individualism), har den en stark tendens att betrakta Staten som en kraft som i sig är neutral, och vars roll skulle vara att agera som skiljedomare mellan samhällsklasserna. Den klassdominans som småbourgeoisin underkastas av bourgeoisin genom Staten, uppfattas ofta som en "teknisk" deformering av Staten, som går att rätta till genom en "demokratisering", som skulle vara i linje med dess rätta natur. Krav som gäller "administrationens" "humanisering" och "rationalisering", mot Statens "teknokratiska centralism", och som inte frilägger den politiska maktens egentliga natur.
Dessutom måste tas i beaktande, för det första den småborgerliga individualismen och mellanställningen som är grunden till småbourgeoisins omöjlighet att organisera sig på lång sikt i ett eget och autonomt politiskt parti, och för det andra:
a) småbourgeoisins ställning i förhållande till det intellektuella arbetet och det faktum att Statsapparaten, som rättfärdigar uppdelningen intellektuellt/manuellt arbete, också befinner sig på det intellektuella arbetets sida;
b) det faktum att Statsorganisationen innebär rättfärdigandet av den byråkratiserade hierarkin och auktoriteten, som en stor del av småborgarna underkastas;
c) och slutligen Statens roll i fördelningen/kvalifikationen av småborgerliga agerande.
Dessa fakta bestämmer ofta en sammansatt attityd hos småbourgeoisin som identifierar sig med Staten som den anser rättmätigt vara dess Stat och dess legitima politiska organisatör. Det är väl känt att detta i Frankrike har yttrat sig i den republikanska vänsterjakobinismen, som är långt från försvunnen. Statens roll som apparat för klassdominansen upplevs som en "abnormitet" hos en Stat vars "auktoritet bör återupprättas" genom "demokratisering", d.v.s. genom att öppna den för småbourgeoisin, och få den att respektera "allmänintresset", där det förstås att "allmänintresset" är dess intresse såsom mellanklass, förmedlare mellan bourgeoisin och proletariatet. Det är här som det finns en tendens till en "korporatistisk Stats"-uppfattning, som är en degraderad form av den kända Statssocialismen. Till detta bör läggas att denna ideologiska aspekt är särskilt påfallande hos de småborgerliga statstjänstemannaskikten, som själva är direkt underställda denna interna ideologi, som utmärker Staten som apparat. Det ideologiska draget med en neutral Stat, som representerar allmänintresset, spelar en större roll här, eftersom det är en väsentlig del av Statsapparaternas interna ideologi.
Det är känt att dessa ideologiska aspekter ofta tar formen av krav på "socialism" genom "välfärdsstaten" (den "sociala Staten") som styr och rättar till de "sociala ojämlikheterna". Men det är också känt att de jämsides kan knytas till vissa aspekter på den "starka Staten" i form av social cesarism. Det har tidigare visat sig i ett särskilt förhållande mellan de olika fascismerna och bonapartismerna och stora delar av denna nya småbourgeoisi.
5) Men dessa aspekter läggs också samman med de särskilda formerna för de småborgerliga agerandes revolt mot sina existensvillkor, som också hänger samman med deras klassbestämning. Det är en omfattande fråga, som också gäller problemet med klasståndpunkter. Därför nöjer jag mig här med att peka på att de våldsamma revoltexplosionerna ibland tar formen av "småborgerliga bondeuppror (jacqueries)" som hänger samman med den småborgerliga individualismen: kult av våldet som sådant, tillsammans med förakt för organisationsfrågan, helt anti-statliga reaktioner som sammanfaller med den "småborgerliga anarkismens" former o.s.v. Dessa revolter är utmärkande för perioder då dessa agerande, utan eget politiskt projekt på lång sikt, inte har förenat sig med arbetarklassens ståndpunkt, och handlar på ett symmetriskt motsatt sätt till de attityder som tidigare bestämde dem, alltså med en revolt som fortfarande i sin opposition bestäms av den borgerliga ideologin. Där ligger som känt kärnan i "den småborgerliga ultra-vänsterismen".
Låt oss nu övergå till den traditionella småbourgeoisin. Trots att den besitter en annan plats än den nya småbourgeoisin i de ekonomiska förhållandena är den likväl karaktäriserad på den ideologiska nivån, fast det finns vissa skillnader, av drag som är analoga med den nya småbourgeoisins. Det beror på att de ekonomiska förhållanden som utmärker den traditionella småbourgeoisins plats placerar den med särskilda aspekter i ett polariseringsförhållande till bourgeoisin och arbetarklassen. Den gemensamma ideologiska inverkan visar sig i de två gruppernas analoga klasståndpunkter, eftersom båda påverkas av klasspolariseringen.
Man kan alltså hävda att dessa båda grupper tillhör samma klass, småbourgeoisin. Men endast på villkor att genast precisera att småbourgeoisin inte är en klass som de två huvudklasserna i en kapitalistisk samhällsformation, bourgeoisin och arbetarklassen, och isynnerhet inte uppvisar den enhet som utmärker dessa. Den traditionella småbourgeoisin (småhandlare, hantverkare) kan inte föras samman med den nya småbourgeoisin på samma sätt som t.ex. bankkapitalet med industrikapitalet, när det gäller bourgeoisin. De småborgerliga gruppernas heterogena ekonomiska förhållanden finns fortfarande där. Att det går att betrakta den traditionella småbourgeoisin och den nya småbourgeoisin som tillhörande samma klass, beror på att samhällsklasserna enbart kan bestämmas i klasskampen, och att dessa två enheter polariseras just i förhållande till bourgeoisin och proletariatet.[3]
I den traditionella småbourgeoisins fall, som väsentligen tillhör den enkla varuproduktionen, har den ideologiska effekten studerats ingående av Marx, Engels och Lenin. De håller i detta fall fast vid att i detta fall småproduktion och småegendom på den ekonomiska nivån: 1) skiljer sig både från bourgeoisin (de tillhör inte kapitalet helt enkelt och krossas så småningom av det) och från arbetarklassen (de agerande äger produktionsmedel och butiker och utför inte, trots att de är direkta producenter, produktivt kapitalistiskt arbete, mervärde (något som är viktigt när det gäller hantverk); 2) de närmar sig både bourgeoisin (ägandet, som de är starkt fästade vid) och arbetarklassen (de är själva direkta producenter).[4] Polariseringen har ofta på den ideologiska nivån följande verkan:
a) Ett ideologiskt antikapitalistiskt "status quo"-drag. Mot de "stora rikedomarna" och de "stora egendomarna", men ofta fruktan för en revolutionär omvandling av samhället, ty denna grupp är oerhört angelägen om sin (lilla) egendom och fruktar att bli proletariserad. Starka krav mot monopolen, eftersom denna småbourgeoisi allt eftersom krossas och elimineras av monopolkapitalismen, men ofta i form av ett bakåtsträvande, en återgång till "jämlika möjligheter", till en "rättvis konkurrens", såsom denna småbourgeoisis vrångbild föreställer sig sitt förflutna under konkurrenskapitalismen. Denna småbourgeoisi vill ofta ha förändringar utan att förändra systemet. Också här kan urskiljas en vilja till "medbestämmande" i den politiska maktens "spridning", i form av en korporativ Stat och ett karaktäristiskt motstånd mot en radikal omvandling av makten.
b) Ett ideologiskt drag som intimt hänger samman, inte med samhällets radikala omvandling, utan med myten om stegen. Den sammanlänkas med dessa småborgerliga agerandes ekonomiska isolering i konkurrensen, som också ger upphov till småborgerlig individualism. Rädd för proletarisering nedifrån, attraherad av bourgeoisin ovanför: även dessa småborgerliga agerande strävar efter att bli borgare genom de "bästas" och mest "kapablas" individuella övergång uppåt (genom att bli småföretagare). Även här tar denna aspekt ofta elitär form, en förnyelse av "eliterna", småbourgeoisins ersättning av bourgeoisin som "inte fyller sin uppgift" genom det kapitalistiska samhällets "demokratisering".
c) En ideologisk makt-fetischism. På grund av ekonomisk isolering (småborgerlig individualism), och åtskillnad från bourgeoisi och arbetarklass, tro på en neutral Stat ovanför klasserna. Denna småbourgeoisi väntar sig att en riktigt "demokratiserad" Stat kommer att få mannan att falla ned, kort sagt stoppa nedåtgåendet. Det utesluter inte våldsamma påtryckningar mot Staten. Den småborgerliga isoleringen, tillsammans med denna småbourgeoisis allmänna brist på kapacitet att organisera sig i ett eget, autonomt parti, det faktum att den betraktar Statsapparaterna (administrationen, armén, polisen) som vägar uppåt, ger dessutom ofta upphov till Statsdyrkan. I dessa fall identifierar sig även denna småbourgeoisi med Staten, vars neutralitet skulle sammanfalla med dess egen, och betraktar sig själv som en neutral klass mellan bourgeoisin och proletariatet, som grundpelare för en Stat som skulle vara "dess" Stat. Den har aspirationer på att vara samhällets "skiljedomare". Staten framstår då genom sina olika grenar och apparater som denna småbourgeoisis direkta politiska organisatör. Denna småbourgeoisi, som ofta varit den "demokratiska republikanska ordningens" stöttepelare, och också en viktig del av "vänsterjakobinismen", t.o.m. av en småborgerlig socialism, har också gett de olika fascismerna och bonapartismerna ett masstöd.
d) Denna sammansatta attityd hos den traditionella småbourgeoisin gentemot Staten hänger också ihop med den ideologi som inympats i den av Statsapparaterna. Den huvudsakliga rollen här har inte så mycket skolan (intellektuellt arbete), utan den specifika apparat som familjen utgör: det hänger samman med familje-exploateringen i dessa agerandes ekonomiska existens. För denna småbourgeoisi är det det säkraste stället för spridning av borgerlig ideologi, på grund av den avgörande roll familjen spelar i motståndet mot en radikal omvandling av samhällsförhållandena, och som är särskilt effektiv när det gäller dessa agerande, och som förenar dem med den nya småbourgeoisin i paret familj-skola.
e) Och slutligen ett sista element som är så känt att det inte behöver särskilt understrykas. Formerna för den våldsamma revolt som i bestämda konjunkturer utmärker denna småbourgeoisi är ofta det "småborgerliga bondeupprorets" former, som utmärks av den för den småborgerliga individualismen typiska "anarkismen", eftersom det inte finns någon autonom långsiktig politisk klasståndpunkt, och eftersom den inte intar arbetarklassens ståndpunkt.
Den gemensamma ideologiska inverkan på hela småbourgeoisin förs över till klasståndpunkternas nivå.
Småbourgeoisin har alltså inte någon egen och autonom klasståndpunkt på lång sikt. Det betyder helt enkelt att bara den borgerliga vägen och den proletära vägen (den socialistiska vägen) finns i en kapitalistisk samhällsformation: det finns ingen "tredje väg" i motsats till vad som hävdas av olika uppfattningar om "medelklassen". De två huvudklasserna är bourgeoisin och arbetarklassen. Det finns inte något "småborgerligt produktionssätt". Det innebär bland annat att småbourgeoisin aldrig någonsin någonstans har varit den politiskt dominerande klassen. Vad som ibland har uppträtt är följande:
a) att den i bestämda konjunkturer och regimer har innehaft den härskande klassens plats, som har sammanfallit med bourgeoisins politiska dominans och hegemoni. Det var bl.a. fallet under fascismernas första period, och också nu i vissa militära och bonapartistiska diktaturer i beroende länder, antingen i den "progressiva" formen då det sammanfaller med politisk dominans av vissa borgerliga sektorer med "nationella" aspirationer (Peru är ett exempel, eller den peronistiska populismen tidigare), eller också i "reaktionär" form, då det sammanfaller med komprador-bourgeoisins politiska dominans (Brasilien t.ex.). Men detta har också uppträtt i andra former i de europeiska länderna. Det räcker med att nämna början på Tredje Republiken i Frankrike, eller vissa socialdemokratiska regimer;
b) att den har lyckats, med hjälp av vissa regimer och särskilda kriser, få iväg en stor del av den gamla bourgeoisin och genom ett komplicerat ekonomiskt-politiskt förlopp ta dess plats (Egypten under Nasser t.ex.), eller till och med ersätta den utländska koloniala bourgeoisin med en form av Statsbourgeoisi (det är fallet i vissa afrikanska länder). Men i dessa fall är den politiskt dominerande klass som bourgeoisi (bourgeoisi vars plats den intagit), och inte alls längre som småbourgeoisi.
Låt oss komma tillbaka till vårt problem. Det faktum att småbourgeoisin inte har någon autonom klasståndpunkt på lång sikt innebär att dess klasståndpunkt enbart kan befinna sig inom styrkeförhållandet bourgeoisi/arbetarklass, och på det sättet förenas med (spela en roll för eller emot) antingen bourgeoisins klasståndpunkt eller arbetarklassens klasståndpunkt.
Detta sker på ett komplicerat sätt. Först och främst därför att småbourgeoisin ändå kan ingripa i bestämda konjunkturer och på kort sikt, på den politiska scenen som en autentisk samhällskraft, med sin specifika vikt och på ett relativt autonomt sätt. Det är ett avgörande faktum som ofta undgick den marxistiska analysen och kommunistpartiernas praktik på III:e Internationalens tid. Men även i dessa ganska sällsynta fall (eftersom de kräver något som är exceptionellt, nämligen småbourgeoisins organisering i ett specifikt småborgerligt parti) väger den relativt autonoma konjunkturella ståndpunkten ur ett mer långsiktigt historiskt perspektiv antingen för bourgeoisin, eller för arbetarklassen. Det komplicerade i situationen hänger också ihop med att de småborgerliga ståndpunkterna ofta förenas med den ena eller andra huvudklassen på ett indirekt sätt. Det gäller först och främst då ståndpunkten förenas med den borgerliga klasståndpunkten. Förloppet visar sig sällan i en uttrycklig och deklarerad allians mellan bourgeoisi och småbourgeoisi, ty i själva verket är alliansen oerhört motsättningsfylld och explosiv. Istället förverkligas den genom att småbourgeoisin ger ett särskilt stöd till Staten, som betraktas som "dess" Stat. Det gäller också med andra former när ståndpunkterna närmar sig den proletära klasståndpunkten. De markeras ändå av småborgerliga ideologiska drag.
Polariseringen av småbourgeoisins klasståndpunkter, som beror på dess polarisering i den samhälleliga arbetsdelningens strukturella bestämning (förmedlande klass) visar sig i kända fakta som dess politiska instabilitet, dess vacklan eller svängning från en borgerlig klasståndpunkt till en proletär klass-ståndpunkt. Dessa småborgerliga grupper kan ofta "svänga över" beroende på konjunkturen, och med mycket korta tidsintervaller, från en borgerlig klasståndpunkt till en proletär klasståndpunkt, och vice versa (det räcker med att påminna om förloppet i maj och juli 1968 i Frankrike). Det är självklart att ordet "vacklan" inte ska uppfattas som något drag i småbourgeoisins natur eller väsen, utan handlar om dess ställning i klasskampen. Denna vacklan är inte ett fritt fall, utan beror på de gränser som kapitalismens stadier och faser sätter upp, och de konjunkturer som utmärker dem.
Polariseringen av klasståndpunkten skär med komplicerade linjer genom hela småbourgeoisin, både den traditionella och den nya småbourgeoisin. Det visar sig i att i en kapitalistisk formation så gott som samtliga konjunkturer isynnerhet i den nuvarande fasen, intar "delar" av den traditionella småbourgeoisin och av den nya småbourgeoisin borgerliga klasståndpunkter, och "delar" proletära klasståndpunkter.
Det leder direkt till en rad andra frågor som framförallt gäller den nya småbourgeoisin på grund av dess nuvarande stora omfattning:
1) I vilken utsträckning täcker polariseringen av dess klass-ståndpunkt nuvarande förändringar i dess existensvillkor?
2) I vilken utsträckning sammanfaller den differentiella polariseringen av klasståndpunkterna inom den nya småbourgeoisin ("delar" som intar borgerliga klasståndpunkter, "delar" som intar proletära klasståndpunkter) med differentieringen i klassfraktioner? Hur ska dessa fraktioner i så fall avgränsas?
3) Vilken ställning har i detta avseende den traditionella småbourgeoisin?
[1] Den borgerliga ideologins speciella betydelse för skapandet av den småborgerliga underideologin gör det möjligt att begripa ett avgörande faktum som f.n. uttrycks i hela sin omfattning: varje ideologisk kris inom bourgeoisin får direkt återverkningar inom småbourgeoisin, och påverkar alltså direkt dess klasståndpunkter.
[2] L. Althusser, "Idéologie et appareils idéologiques d'Etat" i La Pensée, 1970. Det är som bekant det grundläggande felet i de olika "sociologiska undersökningarna" som försöker infånga olika klassers eller klassfraktioners "medvetande" genom de agerandes "frågor" och "svar" och som det finns många exempel på. Se när det gäller detta D. Vidals riktiga påpekanden i Essai sur l'idéologie, 1971.
[3] Det är den tes som jag försvarade och försökte bevisa i Fascism och Diktatur, fast antagligen på ett alltför snabbt sätt eftersom den inte ingick i mitt väsentliga analysobjekt. Den tycks mig emellertid fortfarande fundamentalt riktig. Sedan dess har samma tes hävdats ur en annan vinkel av Baudelot och Estabiet: "Småbourgeoisin ... består av heterogena samhällsskikt som kommer ur tidigare produktionssätt ... och av nya skikt som skapats av det kapitalistiska produktionssättets utveckling ... Enheten mellan dessa skikt på den ekonomiska nivån består av negationer (varken borgare eller proletärer). Denna enhet är inte bara en rest som teorin har svårt att integrera: den vilar på objektiva motsättningar i varje småborgares materiella existensvillkor. Det som håller samman enheten finns på den ideologiska nivån och visar sig i ständigt förnyade kompromissformer med identisk struktur mellan den borgerliga ideologin och den proletära ideologin." (L'Ecole capitaliste en France, s. 169, not 28).
[4] I förbifarten kan vi även här se att arbetsdelningen manuellt/intellektuellt arbete har en sekundär betydelse för klassbestämningen av dessa agerande. Eftersom de just är avhängiga av den enkla varuproduktionen är de inte i sitt förhållande till bourgeoisin och till arbetarklassen direkt underkastade denna uppdelning i dess specifika kapitalistiska form (hantverkaren är ett tydligt exempel på det).
Last updated on: 9.28.2008