Originalets titel: Utdrag ur kapitel 15 i Rogovins bok 1937 - Stalin's Year of Terror. Avsnittet handlar om de vänsterintellektuella som stödde Moskvarättegångarna.
Översättning: Göran Källqvist
HTML: Martin Fahlgren
Rogovin diskuterar kortfattat det stöd som Moskvarättegångarna fick i väst bland vänstersympatiserande intellektuella, exemplifierat med den tyskfödde författaren Lion Feuchtwanger, som var närvarande under den andra Moskvarättegången. Indirekt spelade Feuchtwanger också viss roll i den tredje Moskvarättegången 1938, där Bucharin nämnde i kritiska ordalag i sitt slutanförande (se Bucharins sista strid) – Bucharin hävdade där att Feuchtwanger inte tillräckligt höjde Stalin till skyarna! (Sannolikt var detta ett budskap som Stalin & Co ville få fram – Bucharin fick fungera som budbärare.)
Utomlands rättfärdigades rättegången också av liberaler i ”Sovjetunionens vänner”, i synnerhet av Pritt, som skrev att rättegången var juridiskt oklanderlig. I början av mars kom den berömda danska författaren Andersen-Nexø, som hade varit med på rättegången, till Oslo och förkunnade att han inte hade några tvivel om Pjatakovs vittnesmål om sitt möte med Trotskij.
Bland liberaler i väst intogs första platsen i fråga om att vilseleda allmänheten i väst otvivelaktigt av Feuchtwanger, som redan innan rättegången ens var slut framträdde i Pravda med artikeln ”Första intryck av rättegången”. I den ”slog han med tillfredsställelse fast” att ”rättegången mot det antisovjetiska trotskistiska centrumet hade spridit ljus över de motiv som har tvingat de anklagade att bekänna sin skuld. För de som ärligt försöker slå fast sanningen har det blivit lättare att bedöma dessa erkännanden som bevis”. Feuchtwanger insåg att denna förklaring inte var övertygande för världsopinionen och åberopade hjälp från ”en stor sovjetisk författares penna”, vilken ”ensam … kan förklara de anklagades brott och straff för människor i Västeuropa”.[1]
Som motvikt till de ”tvivlare” som menade att de anklagades uppträdande var omöjligt att förklara psykologiskt, hänvisade Feuchtwanger i sin bok Moskva 1937, till ”sovjetmedborgarnas” åsikter, som gav ”en mycket enkel” förklaring till de åtalades erkännanden: ”Under undersökningarna före rättegången blev de så grundligt avslöjade av vittnenas utsagor och dokumenten att det vore meningslöst att neka.” ”Bekännelsernas patetiska natur”, skrev Feuchtwanger vidare, ”måste i grund och botten tillskrivas översättningen. Det är svårt att överföra ryska tonfall, och vid en översättning låter det ryska språket lite egendomligt och överdrivet, som om dess grundläggande tonläge är väldigt högt.”[2]
Feuchtwanger lät dessa lingvistiska utvikningar åtföljas av en framställning av sina ”omedelbara intryck” av rättegången, som han var med på varje dag. Feuchtwanger tog upp det faktum att många av de som tidigare hade varit vänner till Sovjetunionen hade ändrat sin uppfattning efter den första Moskvarättegången, och skrev: ”Även för mig … verkade anklagelserna under rättegången mot Zinovjev inte värda att lita på. På mig verkade det som om de anklagades hysteriska bekännelser hade erhållits med någon sorts hemliga metoder. Hela rättegången verkade vara någon sorts teaterspektakel som hade iscensatts med ovanligt vilda och ohämmade konstgrepp. Men när jag deltog vid den andra rättegången i Moskva, när jag såg och hörde Pjatakov, Radek och deras vänner, kände jag hur mina tvivel upplöstes som salt i vatten … Om allt detta hade hittats på eller tänkts ut, då vet jag inte vad sanning skulle innebära.”[3]
Feuchtwanger lade till att rättegången i viss mån var en partidomstol där de anklagade fortfarande kände sig bundna till partiet. ”Därför är det ingen slump att rättegången ända från början hade karaktären av en diskussion, vilket är egendomligt för utlänningar. Domarna, åklagaren och de anklagade – och det såg inte bara så ut – var sammanlänkade av banden från ett gemensamt mål. De 7var som ingenjörer som provade en helt ny och komplicerad maskin. En del av dem hade förstört maskinen, de hade inte förstört den av illvilja utan bara därför att de på ett nyckfullt sätt ville pröva sina teorier om att förbättra maskinen [så här tolkade Feuchtwanger anklagelserna om terror, spioneri, sabotage, defaitism och så vidare! – V.R.]. Deras metoder visade sig vara felaktiga, men maskinen ligger lika nära deras hjärtas som andras, och därför diskuterar de sina misstag i ett öppet samtal med andra. Alla enas av sitt intresse för maskinen och av sin kärlek för den. Och det är denna känsla som får domarna och de anklagade att samarbeta så hjärtligt med varandra.”[4]
Feuchtwanger kompletterade denna rad av spetsfundigheter med att upprepa Sokrates' ord, som ”med avseende på några av Herakleitos' förslag sade följande: 'Det jag förstod är vackert. Därför drar jag slutsatsen att resten som jag inte förstod också är vackert.”[5]
Feuchtwanger undanflykter frammanades i hög grad av ”argument” som han lånade från Stalin, som ägnade flera timmar åt en ”uppriktig” diskussion med honom. Författaren erinrade sig att han hade berättat för Stalin ”om det dåliga intryck han hade gjort utomlands, även på personer som var vänskapligt inställda till Sovjetunionen, med de överdrivet enkla knepen under rättegången mot Zinovjev. Stalin skrattade lite åt de som krävde att få se en massa skrivna dokument innan de gick med på att tro på en konspiration. Erfarna konspiratörer, konstaterade han, har sällan till vana att förvara sina dokument på ett öppet ställe.” Stalin väckte speciellt Feuchtwangers tilltro genom det faktum att han talade ”med sorg och bestörtning” om sin vänliga inställning till Radek, som trots det hade förrått honom.[6]
Den här gången lät de ”förklaringar” som ”Sovjetunionens vänner” av Feuchtwangers sort gav inte lika övertygande för den utländska opinionen som de hade gjort efter den första rättegången – i första hand därför att nu kunde hela världen höra Trotskijs egen röst när han avslöjade dem.
Feuchtwangers Sovjetresa, hans sammanträffande med Stalin, och boken Moskva 1937 (tyskt original: Moskau 1937) behandlas utförligt i Karl Schlögel, Terror och dröm (Stockholm 2011), sid. 107-127 och sid. 159-162.
[1] Pravda, 30 januari 1937.
[2] Feuchtwanger, Moskva 1937, s 102. [ rysk utgåva]
[3] Ibid, s 91.
[4] Ibid, s 104-105.
[5] Ibid, s 103.
[6] Ibid, s 86.