Originalets titel: "Die Revolution ist keine Parteisache!", Berlin-Wilmersdorf, 1920.
Översättning: Michael Wirth
Med bourgeoisiens härskarmakt kom parlamentarismen. Med parlamenten kom de politiska partierna. Den borgerliga tidsåldern fann i parlamenten till att börja med den historiska kampplanen för sin uppgörelse med krona och adel. Det inriktade sig politiskt och gestaltade lagstiftningen efter kapitalismens behov. Men kapitalismen är ingen homogen företeelse. De olika skikten och intressegrupperna inom bourgeoisien uttryckte sina olikartade anspråk. För att avgöra denna kamp uppstod partierna, som skickade sina representanter och aktörer till parlamenten. Så blev parlamentet till forum för alla strider om den ekonomiska och politiska makten. Om makten kring lagstiftningen, och senare också - i det parlamentariska systemet - om regeringsmakten. Striderna inom parlamentet såväl som inom partierna är dock endast strider med ord. Program, tidningspolemik, flygblad, mötesreferat, resolutioner, parlamentstal, beslut - allt bara ord. Om parlamentet sjönk ner - ju längre tid, desto mer - till pladderkammare, så var partierna från första början rena valberedningsmaskiner. Inte av en slump kallades de valföreningar.
Bourgeoisie, parlamentarism, politiska partier beror av varandra i växelverkan. Det ena hör till det andra. Inget är tänkbart utan det andra. De markerar det borgerliga systemets fysionomi i den borgerligt-kapitalistiska epoken.
1848 års revolution fastnade i sin begynnelse. Men den borgerliga erans ideal: den demokratiska republiken, upprättades. Bourgeoisien, vanmäktig och feg till sin natur, visade varken kraft eller vilja nog att förverkliga idealet genom kamp. De kröp till korset inför krona och adel och nöjde sig med rätten till ekonomisk utsugning av massorna och reducerade parlamentarismen till en komedi.
För arbetarklassen uppstod då plikten att skicka företrädare till parlamentet. Dessa tog de demokratiska kraven ur bourgeoisiens förrädiska händer. Propagerade för dem med eftertryck. Sökte genomföra dem inom lagstiftningen. Socialdemokratien skapade för detta ändamål ett demokratiskt minimiprogram. Ett program för praktiska samtidskrav för den borgerliga tiden. Dess verkan inom parlamentet bestämdes av dessa krav. Behärskades av strävan att driva fram välgärningen lagstadgad rörelsefrihet också för arbetarklassen och dess politiska verksamhet genom utbyggnad och fulländning av den borgerligt-liberala formella demokratien. När Wilhelm Liebknecht föreslog att man skulle hålla sig fjärran från parlamentet[1], så var det att missta sig på den historiska situationen. Om det socialdemokratiska partiet ville verka som parti, var det tvunget in i parlamentet. Det fanns ingen annan möjlighet att verka eller räknas politiskt.
När syndikalisterna vände sig bort från parlamentarismen och predikade en antiparlamentarism, var denna deras insikt i den tilltagande ihåligheten och korruptionen inom den parlamentariska verksamheten till ära för den. Men praktiskt krävde de det omöjliga av socialdemokratien. De krävde ett mot de historiska påbuden gående beslut. Att uppge sig självt. Detta kunde inte socialdemokratien gå med på. Den hörde till parlamentet, för den var ett politiskt parti.
Parti i historisk bemärkelse, som de borgerliga partierna, som SPD och USPD. Ledarna har första ordet. De talar, lovar, lockar och kommenderar. Massorna, om de infinner sig, står inför fullbordade fakta. De har att ställa sig i marschformation. Måste marschera i takt. Måste tro, tiga och räkna. Måste ta emot och utföra befäl och instruktioner.
Och de måste välja!
Deras ledare vill in i parlamentet. Alltså måste de välja dem. Medan massorna framhärdar i stum undergivenhet och devot passivitet, gör ledarna storpolitik i parlamentet.
Även KPD har blivit ett politiskt parti.
Även KPD vill in i parlamentet.
KPD:s central talar osanning när den intalar massorna, att de endast vill in i parlamentet för att spränga det.
Den talar osanning när den försäkrar, att inte vilja utföra något parlamentariskt-positivt samarbete i parlamentet.
Den kommer inte och kan inte och vill inte spränga parlamentet.
Den kommer att och måste och vill utföra "positivt arbete" i parlamentet! Den lever därav!
Den har blivit ett parlamentariskt parti som alla andra partier.
Ett parti av kompromisser, av opportunism, av kritik och av kamp med ord.
Ett parti som har upphört att vara revolutionärt.
Ta en titt på det!
Det återvänder till parlamentet. Det erkänner fackföreningarna. Det bugar sig inför den demokratiska författningen. Det sluter fred med den härskande makten. Det ställer sig på de reella maktförhållandenas mark. Det tar del av den nationella och kapitalistiska restaurationens verk.
Vad skiljer det från USP?
Det kritiserar i stället för att säga nej.
Det opponerar sig i stället för att revolutionera.
Det förhandlar i stället för att handla.
Det pladdrar i stället för att kämpa.
Därmed upphör det att vara en revolutionär kommunistisk organisation.
Det blir till ett socialdemokratiskt parti. Endast skilt från Scheidemann och Däumig genom nyanser.
Det är USP:s efterbörd.
Snart kommer det att bilda regering med Scheidemanns och Däumigs parti.
Och det kommer att vara slutet för det.
Men det finns en tröst kvar för massorna: det finns alltid en oppostion!
Den här oppositionen ställer inte upp på avmarsch in i motrevolutionens läger.
Vad kunde den göra? Vad gjorde den?
Den samlade sig och slöt sig samman till en politisk organisation. Måste det vara så?
De politiskt mest mogna, de revolutionärt mest beslutna och aktiva elementen har till uppgift att bilda revolutionens falang. De kan endast genomföra denna uppgift som falang, d.v.s. i sluten formation. De är det revolutionära proletariatets elit. Ur slutenheten vinner de en ökande kraft. Och tilltagande djup av insikt. Som proletariatets avantgarde förvandlar de det tydligt vacklande och oklara till en vilja till handling. I det avgörande ögonblicket utgör de det magnetiska centrat för all handling.
De är en politisk organisation.
Men inget politiskt parti.
Inget parti i överförd bemärkelse.
Namnet Kommunistiska Arbetarpartiet är den sista yttre resten - och snart umbärliga - av en tradition, som tyvärr inte kan sköljas bort som svampar från en igår ännu levande, men idag ifatthunnen politisk ideologi för massorna.
Men också den resten kommer snart att sköljas bort.
Organisationen av revolutionens kommunistiska förtrupp kommer inte att få lov att vara något vanligt parti, då kommer det att straffas med undergång. Det kommer att straffas genom upprepning av det öde som nu tillfaller KPD.
Tiden för partigrundanden är förbi, eftersom tiden för de politiska partierna överhuvudtaget är förbi.
KPD är det sista partiet - dess bankrutt är det mest försmädliga., dess slut det mest ovärdiga, mest ärolösa ...
Men vad blir det av oppositionen?
Och vad blir det av revolutionen?
Revolutionen är ingen partiangelägenhet. Alla tre socialdemokratiska partier lider av vanföreställningen att betrakta den som deras partiangelägenhet och deklarera revolutionens seger som sitt partimål.
Revolutionen är den politiska och ekonomiska angelägenheten för hela den proletära klassen.
Endast proletariatet som klass kan genomföra revolutionen till seger.
Allt annat är vidskepelse, demagogi och politiskt charlataneri.
Det handlar om att omfatta proletariatet som klass och utlösa dess aktivitet för den revolutionära kampen. På bredast möjliga basis, i vidaste bemärkelse.
Därför måste alla till revolutionär kamp beredda proletärer, oavsett varifrån de kommer och ur vilket läger de rekryteras, samlas som revolutionär företagsorganisation på verkstäderna och i fabrikerna och sammanfattas inom ramen för den Allmänna Arbetarunionen.
Den Allmänna Arbetarunionen: det är inte kreti och pleti, ingen blandad sallad, ingen slumpmässig hop. Det är sammanfattningen av alla till revolutionär aktivitet beredda proletära element, som bekänner sig till klasskamp, till rådssystemet och till proletariatets diktatur.
Det är proletariatets revolutionära armé.
Denna Allmänna Arbetarunion har sina rötter på fabrikerna och byggs upp efter industrier, nedifrån och upp, federativt i det nedre skiktet, medan det övre skiktet hålls samman organisatoriskt med ett system av revolutionära representanter. Den växer fram underifrån ur de arbetande massorna. Följdriktigt stiger den uppåt, kött och blod av proletariatet, massornas handlingskraft, besjälad av revolutionens heta andedräkt.
Den är ingen ledarskapelse.
Ingen utstuderad konstruktion.
Inget politiskt parti med parlamentariskt pladder och betalda pampar.
Heller ingen fackförening.
Det är det revolutionära proletariatet.
Vad är det då som KAPD vill uträtta?
Det vill skapa revolutionära fabriksorganisationer.
Det vill propagera för den Allmänna Arbetarunionen.
Det vill formera de revolutionära massornas kadrar i uppbyggnad på fabrik efter fabrik, från ekonomisk sektor till nästa, utbilda dem till stormning, befästa och göra dem kraftigare inför den avgörande striden, tills varje motstånd från den sammanbrytande kapitalismen kan övervinnas.
Det vill låta tilliten till den egna kraften flöda in i de kämpande massorna, i det att de befrias från streberaktiga och förrädiska ledare, något som borgar för varje seger.
Och från den Allmänna Arbetarunionen kommer den kommunistiska rörelsen utkristallisera sig, med början i fabrikerna, stigande upp över ekonomiska sektorer och slutligen sträckande sig över hela riket.
Det nya kommunistiska "partiet" som inte är något parti längre.
Som dock - för första gången - är kommunistiskt!
Revolutionens hjärta och hjärna!
Låt oss åskådliggöra processen mycket konkret:
På en fabrik finns 200 man. En del av dem tillhör den Allmänna Arbetarunionen och propagerar för den, inledningsvis utan framgång. Men redan i nästa strid, där fackföreningarna naturligtvis misslyckas, bryts förbannelsen. Snart har 100 man gått över till unionen. Av dessa är 20 kommunister, övriga är USP-folk, syndikalister, oorganiserade. USP har i förstone störst förtroende. Dess politik behärskar stridernas taktik, som utkämpas på fabrikerna. Men ju längre tiden går, desto mer syns det att USP:s politik är falsk och icke-revolutionär. Arbetarnas förtroende för det avtar. Kommunisternas politik slår sig igenom. Av 20 kommunister på fabriken blir det 50, sedan 100 och fler. Den kommunistiska gruppen behärskar politiskt snart hela fabriken, behärskar unionens taktik, behärskar striderna kring det revolutionära målet. I stort som i smått. Från fabrik till fabrik, från ekonomisk sektor till nästa fortplantar sig den kommunistiska politiken. Den slår igenom, den vinner ledning, den blir till huvud, till hjärna och ledande idé.
Från de kommunistiska gruppernas celler på fabrikerna och från de kommunistiska massornas parceller i de ekonomiska sektorerna bildas - under uppbygge av rådssystemet - den nya kommunistiska rörelsen.
Således: en "revolutionering" av fackföreningarna, en "ombyggnad"? Och hur länge skall denna process då ta? Åratal? Decennier? Till 1926 eller?
Inte på något sätt!
Målet är inte att avveckla, lägga ned eller att i någon ny form upprätta den betongkoloss som den sju miljoner starka centralfackföreningen utgör.
Målet är att ha kontrollen över de för industrin, för den samhälleliga produktionsprocessen och därmed för revolutionskampens avgörande utslagsgivande fabrikerna. Kontrollen, som kapitalismen - hela industrier, hela ekonomiska sektorer - kan vrida ur händerna på oss.
Där den beslutsamma handlingsberedskapen hos en enstaka fabriksorganisation under vissa omständigheter kan överträffa effekten av en hel generalstrejk.
Där en fabriks David besegrar fackföreningsbyråkratiens Goliath.
KPD har upphört att förkroppsliga den kommunistiska rörelsen i Tyskland.
Må de sedan nog så högljutt åberopa Marx, Lenin eller Radek! De utgör nu bara den sista länken av motrevolutionens enhetsfront.
Så när snart det kommer att i ljuv enhet med SPD och USP presentera sig i en "rent socialistisk" arbetarregering, och försäkra en "lojal opposition" gentemot arbetarmordens och arbetarförräderiernas partier, är det bara en etapp ytterligare.
Dess avstående från revolutionär förintelsekamp mot Ebert och Kautsky (KPD:s Rote Fahne från 21 mars 1920) är redan ett stillatigande förbund.
Ebert - Kautsky - Levi.
Den döende kapitalismens sista stadium.
Den tyska bourgeoisiens sista "politiska nödhjälp"
Slutet.
Slutet också för partierna. Partipolitiken. Partibedrägeriet. Partiförräderiet.
Och den nya början är den kommunistiska rörelsen.
Det Kommunistiska Arbetarpartiet.
De revolutionära fabriksorganisationerna, förenade i den Allmänna Arbetarunionen.
De revolutionära råden.
Den revolutionära rådskongressen.
Den revolutionära rådsregeringen.
Den kommunistiska rådsdiktaturen.
[1] Jfr. Wilhelm Liebknecht, Über die politische Stellung der Sozialdemokratie, insbesondere mit Bezug auf dem Norddeutschen "Reichstag" von 1869 ["Om socialdemokratiens politiska ställning, med särskild hänsyn till den nordtyska "Riksdagen"]