För Lenin var bolsjevismen från första början en rent rysk angelägenhet. Under flera år av sin politiska verksamhet, gjorde han aldrig något försök att upphöja det bolsjevikiska systemet till former för kamp i andra länder. Han var socialdemokrat, såg i Bebel och Kautsky arbetarklassens genegala ledare och lämnade den tyska vänstern ensam i sin kamp mot dessa Lenins hjältar och mot alla andra opportunister. Genom att ignorera dem förblev han kvar i oavbruten isolering omgiven av en liten grupp ryska emigranter och stod även fortsättningsvis under Kautskys inflytande även när den tyska vänstern, under ledning av Rosa Luxemburg, stod i öppen strid mot kautskyismen.
Lenin ägnade sig bara åt Ryssland. Hans mål var störtandet av den feodala tsarismen och erövringen av största möjliga politiska inflytande för hans socialdemokratiska parti i det efterrevolutionära Ryssland.
1917 års ryska revolution och dess storslagna kraft kastade honom långt bortom hans uppsatta mål. Det bolsjevistiska partiet såg sig plötsligt som innehavare av den politiska makten, som härskare över Ryssland.
Det insåg emellertid att det endast skulle kunna behålla makten och driva på processen för socialisering om det lyckades utlösa den proletära världsrevolutionen. Men dess egen verksamhet i detta avseende var ganska misslyckad. Genom att driva tillbaka det tyska proletariatet in i partierna, fackföreningarna och parlamentet och bidra till att förstöra tysklands starka rådsrörelse, knäckte det själva ryggraden på den gryende europeiska revolutionen.
Bolsjevikpartiet, som bestod av professionella revolutionärer å ena sidan och stora efterblivna massor å andra, förblev därmed isolerat. Det förmådde inte utveckla ett verkligt sovjetiskt system under åren av inbördeskrig, intervention, ekonomisk tillbakagång, misslyckade sociala experiment och med den improviserade armén. Trots att sovjeterna, som utvecklats av mensjevikerna, inte passade in i den bolsjevikiska ordningen, var det med deras hjälp som bolsjevikerna kom till makten. Med stabiliseringen av makten och den ekonomiska återuppbyggnaden visste inte bolsjevikpartiet hur de skulle anpassa det egendomliga sovjetsystemet till sina egna beslut och verksamheter. Likväl var socialismen också en önskan hos bolsjevikerna, och det behövde världsproletariatet för dess förverkligande.
Lenin ansåg det nödvändigt att vinna världens arbetare över till bolsjevikernas metoder. Det var därför oroväckande att världsproletariatet, trots den stora triumfen för bolsjevismen, visade så liten benägenhet att acceptera den bolsjevikiska teorin och praktiken, utan snarare tenderade att ansluta sig till rådsrörelsen, som uppstått i många länder, men som var särskilt starkt utvecklad i Tyskland.
Denna rådsrörelse kunde Lenin inte längre göra bruk av i Ryssland. I andra europeiska länder visade den starka tendenser till att motsätta sig den bolsjevikiska typen av uppror. Trots Moskvas enorma propaganda hade den så kallade "ultra-vänstern", som Lenin själv påpekade, haft större framgång i sin agitation för revolution på grundval av rådsrörelsen än alla de propagandister som skickats ut av bolsjevikpartiet. Kommunistpartiet som rättade sig efter bolsjevismen, förblev således en liten, hysterisk och högljudd grupp till största delen bestående av proletariserade skikt av bourgeoisin, medan rådsrörelsen vann verklig proletär styrka och drog till sig de bästa delarna av arbetarklassen. För att hantera denna situation måste bolsjevik-propagandan stegras. Framför allt skulle "ultra-vänstern" attackeras; dess inflytande måste förstöras till förmån för bolsjevismen.
Då sovjetsystemet hade misslyckats i Ryssland, hur kunde nu den radikala "konkurrensen" våga försöka bevisa för världen att vad som var omöjligt i händerna på bolsjevikerna mycket väl kunde bli verklighet oberoende av bolsjevikerna på andra ställen? Mot denna konkurrens skrev Lenin sin pamflett "Radikalismen - kommunismens barnsjukdom", föranledd av rädsla att förlora makten och indignation över kättarnas framgång. Från början publicerades denna broschyr med underrubriken "Ett försök till populär framställning av den Marxska strategin och taktiken", men senare togs även denna ambitiösa och dumma förklaring bort. Det var lite för mycket. Denna aggressiva, råa och hatiskt påvliga bannbulla var verkligt material för varje kontrarevolutionär. Av alla bolsjevikiska programskrifter var denna den mest avslöjande av dess verkliga väsen. Den är bolsjevismen demaskerad. När Hitler år 1933 förbjöd all socialistisk och kommunistisk litteratur i Tyskland, tilläts Lenins pamflett att publiceras och distribueras fritt.
När det gäller innehållet i denna pamflett, intresserar vi oss här inte för vad den säger i förhållande till den ryska revolutionen, bolsjevikernas historia, polemiken mellan bolsjevismen och andra riktningar inom arbetarrörelsen, eller omständigheter som gjorde det möjligt för en bolsjevikisk seger, utan endast för huvudpunkterna, som, vid tiden för diskussionen mellan Lenin och "ultra-vänstern", visar på den avgörande motsättningen mellan bolsjevismen och ultravänstern.
Bolsjevikpartiet, som ursprungligen hette den ryska socialdemokratin och utgjorde en del av den Andra Internationalen, byggdes inte upp i Ryssland, utan i utlandet, under emigrationen. Efter partisplittringen i London 1903, var den bolsjevikiska fraktionen av den ryska socialdemokratin inte mer än en liten sekt. Den "stora massan" bakom den fanns bara som fantasi i hjärnan hos dess ledare. Denna lilla förtrupp var emellertid en strängt disciplinerad organisation, alltid redo för militanta strider och ständigt gallrat för att bevara sin orubblighet. Partiet ansågs vara en krigsakademi för professionella revolutionärer. Dess viktigaste uppfostringsmedel var absolut ledarauktoritet, strängaste centralisering, järnhård disciplin, likriktning, kampvilja, och uppoffrandet av all individualitet för partiintresset. Vad Lenin faktiskt utvecklade var en intellektuell elit, en spetstrupp som, ifall revolutionen bröt ut, skulle ta ledningen och bemäkta sig makten. Det är meningslöst att logiskt och abstrakt försöka fastställa om denna typ av förberedelse för revolution är rätt eller fel. Problemet måste lösas dialektiskt. Andra frågor måste också tas upp: Vad var det för en revolution som förbereddes? Vad var målet för revolutionen?
Lenins parti arbetade inom den försenade borgerliga revolutionen i Ryssland för att störta den feodala tsarregimen. Ju mer centraliserad viljan av det ledande partiet i en sådan revolution och ju mer målmedveten, desto framgångsrikare blir arbetet med bildandet av den borgerliga staten och desto mer förhoppningsfull ter sig den proletära klassens ställning i den nya statsbildningen. Men vad som kan betraktas vara en lyckad lösning av det revolutionära problemet i en borgerlig revolution kan inte samtidigt sägas vara en lösning för den proletära revolutionen. Den avgörande strukturella skillnaden mellan det borgerliga och det nya socialistiska samhället utesluter en sådan inställning.
Enligt Lenins revolutionära metod utgör ledarna massornas huvud. Genom att besitta lämplig revolutionär skolning kan de bättre förstå situationen och föra befälet över de stridande styrkorna. De är professionella revolutionärer, generalerna för den stora civila armén. Denna distinktion mellan huvud och kropp, intellektuella och massor, befäl och trupp, motsvarar helt igenom dualiteten i klassamhället; den borgerliga samhällsordningen. En klass är utbildad för att härska; den andra att behärskas. Ur detta gamla klassrecept härrörde Lenins partikoncept. Hans organisation är bara en kopia av den borgerliga verkligheten. Hans revolution är objektivt fastställd av de krafter som skapar en social ordning, införlivandes dessa klassrelationer, utan hänsyn till de subjektiva mål som åtföljer denna process.
Den som önskar en borgerlig ordning finner denna i skilsmässan mellan ledare och massa, förtruppen och arbetarklassen, den strategisk rätta förberedelsen för revolutionen. Ju mer intelligent, skolad och överlägsen i sitt ledarskap och ju mer disciplinerad och lydig massan är, desto större är chanserna att sådan revolution måste lyckas. I strävan efter den borgerliga revolutionen i Ryssland var Lenins parti mest lämplig med hänsyn till hans mål.
Men när den ryska revolutionen bytte karaktär, när de proletära dragen mer kom i förgrunden, upphörde Lenins taktiska och strategiska metoder att vara av värde. Om han ändå lyckades var det inte på grund av sin förtrupp utan på grund av sovjetrörelsen, som inte alls tagits med i hans revolutionära planer. Och när Lenin, efter den framgångsrika revolution som utfördes av sovjeterna, återigen kunde undvara denna rörelse, blev allt som hade varit proletärt i den ryska revolutionen också obehövligt. Den borgerliga karaktären av revolutionen kom i fokus igen, vilket fann sin naturliga fullbordan i stalinismen.
Trots sitt stora intresse för marxistisk dialektik kunde Lenin inte se de sociala historiska processerna på ett dialektiskt sätt. Hans tänkande förblev mekaniskt, följande rigida regler. För honom fanns det bara ett revolutionärt parti - sitt eget; endast en revolution - den ryska; bara en metod - den bolsjevikiska. Och vad som hade fungerat i Ryssland skulle fungera även i Tyskland, Frankrike, Amerika, Kina och Australien. Vad som var rätt för den borgerliga revolutionen i Ryssland skulle vara rätt även för den proletära världsrevolutionen. Denna enformiga tillämpning av det en gång upptäckta receptet rörde sig i en egocentrisk cirkel, opåverkad av tid och omständigheter, utvecklingsnivåer, kulturella normer, idéer och människor. I Lenin kom med stor skärpa kännedomen om maskinens tidsålder i politiken; han var "teknikern", "uppfinnaren" av revolutionen, en företrädare för den allsmäktiga viljan hos en ledare. Alla grundläggande egenskaper hos fascismen fanns i denna lära; hans strategi, hans sociala "planering", och hans konst att hantera människor. Han kunde inte se den djupt revolutionära innebörden av vänsterns förkastande av traditionell partipolitik. Han kunde inte förstå den verkliga betydelse sovjetrörelsen hade för den socialistiska inriktningen i samhället. Han hade aldrig lärt känna förutsättningarna för arbetarklassens befrielse. Myndighet, ledarskap, tvång, utövades från ett håll, och organisation, kadrer, underordning från ett annat - sådan var hans tankegång. Disciplin och diktatur är de ord som är mest frekventa i hans skrifter. Det är därför förståeligt varför han varken kunde förstå eller uppskatta idéerna och verksamheten hos "ultra-vänster", som inte tänkte acceptera hans strategi och som krävde vad som var det mest uppenbara och mest nödvändiga för den revolutionära kampen för socialismen, nämligen att arbetarna en gång för alla tar sitt öde i egna händer.
Att ta sitt öde i egna händer - detta nyckelord för alla socialismens angelägenheter - var det verkliga problemet i all polemik mellan ultra-väntern och bolsjevikerna. Oenigheten i partifrågan löpte parallellt med oenigheten gällande fackföreningarna. Ultra-vänstern ansåg att det inte längre fanns någon plats för revolutionärer i fackföreningar; att det snarast var nödvändigt för dem att utveckla sina egna organisationsformer inom fabrikerna, de gemensamma arbetsplatserna. Men tack vare sin oförtjänta myndighet hade bolsjevikerna, under de första veckorna av den tyska revolutionen, lyckats köra arbetarna tillbaka in i kapitalistiska, reaktionära, fackföreningar. För att bekämpa ultra-vänstern, för att fördöma dem som dumma och kontrarevolutionära, använde sig Lenin i hans pamflett återigen av sitt mekanistiska recept. I sina argument mot vänsterns ståndpunkt hänvisar han inte till tyska fackföreningar utan till bolsjevikernas fackliga erfarenheter i Ryssland. Till det allmänt accepterat faktum att fackföreningar i sin tidiga begynnelse var av stor betydelse för den proletära klasskampen. Fackföreningarna i Ryssland var unga och motiverade därför Lenins entusiasm. Situationen i andra delar av världen var emellertid annorlunda. Från att ha varit användbara och progressiva i sin begynnelse, hade de fackliga organisationerna i de gamla kapitalistiska länderna förvandlats till ett hinder för arbetarnas befrielse. De hade förvandlats till instrument för kontrarevolutionen, och den tyska vänster drog sina slutsatser från denna förändrade situation.
Lenin kunde själv inte hjälpa till att förklara att det under tidens lopp hade utvecklat ett skikt av ett "strängt fackföreningsorienterad, imperialistisk, arrogant, fåfäng, steril, egoistisk, småborgerlig, mutad och demoraliserad arbetararistokrati". Detta gille av korruption, detta gangsterledarskap, bestämmer idag reglerna för världens fackföreningsrörelse och lever på arbetarnas rygg. Det var om denna fackföreningsrörelse som ultra-vänstern talade när den krävde att de anställda skulle desertera från denna. Men Lenin svarade demagogiskt genom att peka på den unga fackföreningsrörelsen i Ryssland, som ännu inte har den karaktär som de sedan länge etablerade fackföreningar i andra länder har. Genom att begagna en viss erfarenhet från en viss tid och under särskilda omständigheter, ansåg han det möjligt att av detta dra slutsatser för världsomfattande tillämpning. Revolutionären, hävdade han, måste alltid vara där massor är. Men var finns massan i verkligheten? På fackliga kontor? På medlemskapmöten? I hemliga möten mellan ledarskapet och de kapitalistiska företrädarna? Nej, massorna finns i fabrikerna, på deras arbetsplatser, och det är där som det är nödvändigt att påverka deras samarbete och stärka deras solidaritet. Fabrikskommittén, rådssystemet, det är revolutionens verkliga organisationer, vilka måste ersätta alla partier och fackföreningar.
I fabrikskommittén finns det inget utrymme för yrkesmässigt ledarskap, ingen skilsmässa mellan ledare och följeslagare, inga kaståtskillnader mellan intellektuella och manskap, ingen grund för egoism, konkurrens, demoralisering, korruption, sterilitet och brackighet. Här måste arbetarna ta sitt öde i egna händer.
Men Lenin trodde annorlunda. Han ville bevara fackföreningarna; ändra dem inifrån genom att avlägsna de socialdemokratiska tjänstemännen och ersätta dem med bolsjevikiska tjänstemän; för att ersätta en dålig byråkrati med en god. Den dåliga sorten växer i en socialdemokrati; den goda under bolsjevism.
Tjugo års erfarenhet har under tiden visat idiotin med ett sådant koncept. Följandes Lenins råd har kommunisterna med åtskilliga metoder försökt att reformera fackföreningarna. Resultatet blev noll. Försöket att bilda egna fackföreningar var också lika med noll. Konkurrensen mellan socialdemokratiskt och bolsjevikiskt fackligt arbete var en tävling i korruption. Den revolutionära energin hos arbetstagarna förbrukades i just denna process. I stället för att koncentrera sig på kampen mot fascismen var de anställda sysselsatta med ett meningslöst och resultatlöst experiment i olika byråkratiers intresse. Massorna förlorade förtroendet för sig själva och deras "egna" organisationer. De kände sig lurade och förrådda. Fascismens metoder, att diktera varje steg för arbetarna, att hindra det egna initiativets uppvaknande, att sabotera allt begynnande klassmedvetande, att demoralisera massorna genom otaliga nederlag och att göra dem maktlösa - alla dessa metoder hade redan utvecklats under tjugo års arbete i fackföreningar, i enlighet med bolsjevikiska principer. Segern för fascismens var så lätt eftersom ledarna för fackföreningarna och partier hade förberett dem det mänskliga materialet i stånd att passa in i ett fascistiskt system.
Även i frågan om parlamentarismen verkade Lenin i rollen som försvarare av en förfallen politisk institution som blivit ett hinder för fortsatt politisk utveckling och en fara för den proletära frigörelsen. Ultra-vänstern bekämpade parlamentarismen i alla dess former. De vägrade att delta i val och respekterade inte parlamentets beslut. Lenin lade tvärtom mycket möda på parlamentarisk verksamhet och fäste stor vikt vid den. Ultra-vänstern hade förklarat parlamentarismen historiskt förlegad, t.o.m. som tribun för agitation, och såg i den inte mer än en ständig källa till politisk korruption för både parlamentariker och arbetare. Den dämpade det revolutionära medvetenhet och massornas fasthet genom att skapa illusioner om politiska reformer, och i kritiska situationer förvandlades parlamentet till ett vapen för kontrarevolutionen. Det måste förstöras eller, om inget annat var möjligt, saboteras. Den parlamentariska traditionen, som fortfarande spelar en roll för det proletära medvetandet, skulle bekämpas.
För att uppnå motsatt effekt, opererade Lenin med tricket att göra en distinktion mellan de historiskt och de politiskt förlegade institutionerna. Visst, argumenterade han, parlamentarismen var historiskt föråldrad, men så var inte fallet politiskt, och man måste räkna med den. Man måste delta eftersom att det fortfarande spelade en politisk roll.
Vilket argument! Även kapitalismen är endast historiskt och inte politiskt passé. Enligt Lenins logik är det då inte möjligt att bekämpa kapitalismen på ett revolutionerande sätt. Snarare måste en kompromiss hittas. Opportunism, förhandlingar, politisk kohandel - det skulle bli följden av Lenins taktik. Likaså är monarkin bara historiskt, men inte politiskt förlegad. Enligt Lenin skulle arbetarna inte ha någon rätt att göra sig av med den, utan skulle vara tvungna att hitta en kompromisslösning. Samma påhitt skulle vara sant när det gäller kyrkan, även den är bara historiskt men inte politiskt förlegad. Dessutom hör stora massor till kyrkan. Lenin påpekade att som revolutionär måste man vara där massorna är. Följdriktighet skulle tvinga honom att säga: "Gå i kyrkan, det är din revolutionära plikt!" Slutligen finns det fascism. Även fascism kommer en dag att vara historiskt förlegat, men politiskt fortfarande finnas kvar. Vad är då att göra? Att acceptera faktum och få till stånd en kompromiss med fascismen? Enligt Lenin resonemang skulle en pakt mellan Stalin och Hitler bara visa att Stalin faktiskt är den bästa lärjungen till Lenin. Och det kommer inte alls vara förvånande om bolsjevikiska agenter inom den närmaste framtiden kommer hylla pakten mellan Moskva och Berlin som det enda verkligt revolutionära taktiken.
Lenin ståndpunkt i frågan om parlamentarismen är bara ytterligare ett exempel på hans oförmåga att förstå de grundläggande behoven och egenskaperna för den proletära revolutionen. Hans revolution är helt och hållet borgerlig; det är en kamp för majoriteten, för statliga positioner, för ett grepp om rättsapparaten. Han ansåg det t.o.m. vara viktigt att få så många röster som möjligt i valkampanjer för att ha en stark bolsjevikfraktion i parlamenten, bidra till att avgöra formen och innehållet i lagstiftningen och delta i det politiska styret. Han lade inte alls märke till att dagens parlamentarism är en ren bluff, en tom låtsaslek och att den verkliga makten i det borgerliga samhället ligger på helt annat håll; att trots alla möjliga parlamentariska nederlag skulle borgerligheten alltjämt ha tillräckliga medel förhanden för att hävda sin vilja och intresse på icke-parlamentariska områden. Lenin insåg inte den demoraliserande inverkan parlamentarismen hade på massorna, han lade inte märke till förgiftningen av den samhälliga moralen genom den parlamentariska korruptionen. Som mutade, köpta och kuvade, var parlamentariska politiker rädda om sin inkomst. Det fanns en tid i det förfascistiska Tyskland då reaktionärer i parlamentet kunde få igenom vilken lag som helst bara genom att hota med att åstadkomma en upplösning av parlamentet. Det fanns inget mer fruktansvärt för den parlamentariska politikern än ett sådant hot, vilket skulle innebära slutet för dennes lättförtjänta inkomst. För att undvika ett sådant slut sade de ja till vad som helst. Och hur är det i dag i Tyskland, i Ryssland, i Italien? De parlamentariska trälarna saknar åsikter, egen vilja och är inget annat än villiga tjänare för sina fascistiska herrar.
Det kan inte råda någon tvekan om att parlamentarismen är helt igenom urartad och korrupt. Men varför stoppade inte proletariatet denna urartning av ett politiskt instrument som en gång hade använts för deras egna syften? Att avskaffa parlamentarism genom en heroisk revolutionär handling skulle ha varit betydligt mer användbart och pedagogiskt för det proletära medvetenhet än det eländiga drama under vilken parlamentarismen har avskaffats i det fascistiska samhället. Men en sådan inställning var helt främmande för Lenin, liksom den är främmande idag för Stalin. Lenin bekymrade sig inte för arbetarnas befrielse från deras psykiska och fysiska slaveri; han hade inte brytt sig om massornas falska medvetande och deras mänskliga självalienation. Hela problemet för honom var ingenting mer eller mindre än en fråga om makt. Precis som en borgare tänkte han i form av vinster och förluster, mer eller mindre, kredit och debit, och alla hans affärsliknande beräkningar behandlade endast yttre ting: medlemsantal, antal röster, platser i parlamentet, lägeskontroller. Hans materialism är en borgerlig materialism som handlar om mekanismer, inte om människor. Han är inte riktigt i stånd att tänka i socio-historiska termer. Parlamentet är för honom ett parlament; ett abstrakt begrepp i ett vakuum, som innehar samma betydelse i alla länder, i alla tider. Visst är han medveten om att parlamentet går igenom olika stadier, och han påpekar detta i sina diskussioner, men han använder inte sin egen kunskap i sin teori och praktik. I polemiken för parlamentarism gömmer han sig bakom det tidiga kapitalistiska parlamenten i en uppgående fas av kapitalismen, för att inte få slut på argument. Och om han angriper de gamla parlamenten, så är det ur fördelaktigt perspektiv för det unga och sedan länge föråldrade. Kort sagt, han drar slutsatsen att politik är det möjligas konst. Men för arbetarna är politiken revolutionens konst.
Återstår att ta itu med Lenins ståndpunkt i frågan om kompromisser. Under världskriget såldes den tyska socialdemokratin ut till borgerligheten. Likväl ärvde den - mycket mot sin vilja - den tyska revolutionen. Detta gjordes i stor utsträckning möjligt tack vare Ryssland, som hade sin del i dödandet av den tyska rådsrörelsen. Den makt som hade fallit ner i knät på socialdemokratin, användes inte till någonting. Socialdemokratin förnyade bara sin gamla klassamarbetspolitik - nöjda med att dela makten över arbetarna med borgerligheten under kapitalismens restaurering. De radikala tyska arbetarna bemötte detta svek med följande slogan: "Ingen kompromiss med kontrarevolutionen". Här var ett konkret fall, en specifik situation, som kräver ett klart beslut. Lenin, som var oförmögen att värdesätta de verkliga frågorna som stod på spel, gjorde av denna konkreta specifika fråga ett allmänt problem. Med en uppsyn hos en general och en ofelbarhet hos en kardinal, försökte han intala ultra-vänstern att kompromiss med politiska motståndare under alla förhållanden är en revolutionär plikt. Om man idag läser de avsnitt i Lenins pamflett som behandlar kompromisser kan man inte låta bli att dra en jämförelse mellan Lenins yttranden 1920 med Stalins nuvarande linje beträffande kompromisser. Det finns inte en enda bolsjevik-teoretisk dödssynd som inte blev bolsjevikisk verklighet redan under Lenin.
Enligt Lenin borde ultra-vänstern ha varit beredd att underteckna fördraget i Versailles. Men det kommunistiska partiet, fortfarande i enlighet med Lenin, gjorde en kompromiss och protesterade mot Versailles-fördraget i samarbete med hitleristerna. Den "nationalbolsjevism" som propagerades 1919 i Tyskland av vänstermannen Lauffenberg, var enligt Lenins uppfattning en "himmelskriande absurditet ". Men Radek och Kommunistpartiet hade - återigen i enlighet med Lenins princip - ingått en kompromiss med den tyska nationalismen och protesterat mot ockupationen av Ruhr, och Schlageter firades som en nationalhjälte. Nationernas förbund var med Lenins egna ord "ett band av kapitalistiska rövare och banditer", som arbetarna bara hade att bekämpa in i det sista. Stalin gjorde emellertid - i enlighet med Lenins taktik - en kompromiss med just dessa banditer och Sovjetunionen kunde träda in i förbundet. Begreppet "folk" är enligt Lenins åsikt en kriminell eftergift till småborgerlighetens kontrarevolutionära ideologi. Detta hindrade inte leninisterna, Stalin och Dimitrov, från att göra en kompromiss med småborgerligheten för att kunna starta den underliga "folkfronts"-rörelsen. För Lenin var imperialismen den största fienden för världsproletariatet, och mot den måste alla krafter mobiliseras. Men Stalin, återigen på äkta leninistiskt manér, är helt upptagen med att ordna en allians med Hitlers imperialism. Är det nödvändigt att ge fler exempel? Historisk erfarenhet lär, att alla kompromisser mellan revolution och kontrarevolution endast kan gynna den senare. Den leder bara till bankrutt för den revolutionära rörelsen. All kompromisspolitik i revolutionen är en bankrutt-politik. Det som började som en ren kompromiss med den tyska socialdemokratin fann sitt slut med Hitler. Vad Lenin rättfärdigade som en nödvändig kompromiss fann sitt slut med Stalin. Genom att diagnostisera den revolutionära icke-kompromissen som en "barnsjukdom" visade Lenin att han led av "äldresjukdomen" opportunism - av pseudo-kommunism.
Om man ser med kritiska ögon på den bild av bolsjevismen som Lenins pamflett ger, kan följande huvudpunkter anses vara bolsjevismens särdrag:
1. Bolsjevismen är en nationalistisk doktrin. Ursprungligen och väsentligen tänkt att lösa ett nationellt problem, den upphöjdes senare till en teori och praktik med internationell räckvidd - till en allmän doktrin. Dess nationalistiska karaktär framkommer även i sin ståndpunkt beträffande kampen för nationellt självbestämmande för undertryckta nationer.
2. Bolsjevismen är ett auktoritärt system. För den är toppen av den sociala pyramiden den viktigaste och avgörande punkten. Makten realiseras i en allsmäktig person. I ledarmyten firar det borgerliga personlighetsidealet sina största triumfer.
3. Bolsjevismen är en centralistiskt organiserad rörelse. Centralkommittén har ansvaret för alla initiativ, ledning, instruktioner och ordergivning. Liksom i den borgerliga staten spelar de ledande medlemmarna i organisationen borgerlighetens roll; medan proletariatet agerar i rollen som verkställare.
4. Bolsjevismen för en militant maktpolitik. Som enbart intresserade av politisk makt är det ingen skillnad från styrelseformerna i en traditionell borgerlig mening. Inte ens i den egna organisationen finns det inte något självbestämmande för medlemmarna. Armén tjänar som förebild för organisationen av partiet.
5. Bolsjevismen är en diktatur. Genom våld, terror och tvång styr de alla funktioner till undertryckandet av alla icke-bolsjevikiska institutioner och åsikter. Dess "proletära diktatur" är byråkratins diktatur eller en enda persons.
6. Bolsjevismen är en mekanisk metod. Den strävar efter att den automatiska likriktningen, den tekniskt säkerställda konformiteten och den mest effektiva totalitarismen som ett mål för social ordning. Den centralistiska planekonomin blandar medvetet ihop tekniskt-organisatoriska problem med socio-ekonomiska frågor.
7. Bolsjevismens sociala struktur är av borgerlig natur. Den avskaffar inte lönesystemet och vägrar proletariatets självbestämmande över lönearbetets avkastning. Den kvarstår därmed väsentligen inom den borgerliga samhällsordningens klassram. Kapitalismen är förevigad.
8. Bolsjevismen är ett revolutionärt inslag endast inom ramen för den borgerliga revolutionen. Utan att kunna förverkliga rådssystemet är den ur stånd att omvandla det borgerliga samhällets grundläggande struktur och ekonomi. Det upprättar inte socialism utan statskapitalism.
9. Bolsjevismen är ingen bro som så småningom leder till det socialistiska samhället. Utan rådssystemet, utan den revolutionära omvälvningen av människor och ting, kan den inte uppfylla de mest väsentliga av alla socialistiska krav, vilket är avslutandet den kapitalistiska mänskliga självalienationen. Det utgör det sista stadiet av det borgerliga samhället och inte det första steget mot ett nytt samhälle.
Dessa nio punkter utgör en oöverstiglig motsättning mellan bolsjevism och socialism. De visar med all nödvändig tydlighet den borgerliga karaktären hos den bolsjevistiska rörelsen och sin nära relation till fascismen. Nationalism, maktfullkomlighet, centralism, ledardiktatur, maktpolitik, terrorstyre, mekanistisk dynamik, oförmåga att socialisera - samtliga av dessa väsentliga egenskaper hos fascismen fanns och finns i bolsjevismen. I den fann den sin modell och sin lärofader. Av denna anledning måste kampen mot fascismen börja med kampen mot bolsjevismen!