Efter att den Röda Armén befriat Östeuropa från Hitler-fascismens förtryck och terror, kunde till en början den av kriget mycket försvagade arbetarklassen skaffa sig ett visst inflytande över produktionen. I Östtyskland innebar detta att arbetarna utsåg lokala ledningar för fabrikerna, företagsråd. Dessas uppgifter blev helt enkelt att få i gång produktionen. Företagsråden upplöstes 1948, då byråkratin hunnit sätta sig tillrätta på sin ledarplats. Hela fabriker nedmonterades och forslades till Sovjet.
Slutet av 1940- och början av 1950-talet kännetecknas av uppbyggnaden av den tunga industrin. Byråkratin handlar efter sitt klassintresse: att skapa ett så stort ekonomiskt överskott som möjligt att kontrollera genom den planerade ekonomin. Därför satsar man på uppbyggnaden av produktionsmedelsindustrin - för att skapa en större produktionsapparat, som i sin tur producerar ett större överskott.
Till en början kommer denna byråkratins klassmålsättning inte i direkt konflikt med arbetarklassens intresse av att få produktionsapparaten återuppbyggd. Men allteftersom allt större del av det nationella ekonomiska överskottet investeras i produktionsmedelsindustrin istället för konsumtionsmedelsindustrin uppstår en brist på konsumtionsvaror.
På våren 1953 uppstår i Östtyskland direkt brist på matfett, grönsaker och andra nödvändighetsvaror. När så direktiv kommer om att produktionsnormerna höjts - och att om dessa inte uppfylls så kommer lönerna att sänkas - blir detta en signal till en strejkrörelse.
Den 15 juni håller 60 byggnadsarbetare vid Friedrichshain-sjukhuset ett möte, där man protesterar mot ökningen i arbetsnormerna. Protesterna sprider sig längs byggen vid Stalin-allén. Nästa morgon formeras en demonstration. Från början är man 300 arbetare. Efter ett tag har 10.000 demonstranter samlats längs Stalin-allén, alla arbeten vid byggena ligger nere. I spetsen för demonstrationen bärs en banderoll med texten: "Ner med den 10%-iga ökningen av normerna". Man ropar: "Vi är arbetare och inte slavar! Sätt stopp för utsugarnormerna! Vi vill ha fria val! Vi är inte slavar!" Demonstrationen går till regeringsbyggnaden och kräver att Ulbricht ska tala till de församlade. När inte någon representant för regeringen visar sig beslutar man sig för att uppmana till generalstrejk för sina krav.
Den 17 juni är de flesta större städer i Östtyskland i generalstrejkens grepp. Grotewohl, Östtysklands president, erkänner efteråt att åtminstone 300.000 arbetare varit ute i strejk. På de olika arbetsplatserna agerar man på likartat sätt: Arbetarna går i strejk, samlas till stormöten, väljer en strejkledning - och går sedan i en demonstration mot stadens centrum för att framföra sina krav. Vartefter som man kommer fram till stadens centrum tas allt mer politiska krav upp: "mer bröd och kött" byts ut mot "Frige fångarna", "Vi vill inte vara slavar!" o.s.v. Så småningom ansluter sig andra grupper till demonstrationerna, som t.ex. husmödrar och studenter.
Så småningom går demonstranterna till aktion. I Meresburg t.ex., marscherar 10.000 arbetare från Leunaverken upp, under det att de sjunger revolutionära sånger möter 1000-tals arbetare upp från Bunafabrikerna, stormar polisstationen, rensar partihögkvarteret, bryter sig in i fängelset och friger fångarna.
Strejkkommittéerna ställs genast inför flera uppgifter. Man tvingas ibland att ta över fabrikernas ledning, på en del håll sparkar man direktörerna just i syfte att ta över. Man upprättar kontakter med andra fabriker för att samordna aktioner. Med andra ord: strejkkommittéerna förvandlas från protest- till maktorgan - arbetarråd.
I Halle samlas kommittéerna och väljer en central aktionskommitté för staden. I Magdeburg väljs en central strejkkommitté på 25 personer genom omröstning på stadens torg, o.s.v. Dessa kommittéer utgör en form av dubbelmakt gentemot den vanliga administrationen. Kommittéerna börjar organisera transporterna, livsmedelsförsörjningen, man ser till att arbetet återupptas på gas- och elverken. I Halle låter aktionskommittén ockupera den lokala radiostationen och man förbereder tryckandet aven egen tidning. Rådsrörelsen sprider sig, och det börjar upprättas en regional samordning av råden.
I detta läge inser byråkratin att den inte längre har läget under kontroll, och man kallar därför på hjälp från de sovjetiska trupperna. Tanks rullar in i Berlin och möter arbetarnas demonstrationer med våld. Arbetarna slår tillbaka med de små medel man har till förfogande: Flaskor och käppar. Efter ett par dagar är upproret krossat till priset av ett okänt antal döda och 1000-tals arresterade. Senare avrättas 6 "ledare". Men månader efteråt fortsätter sittstrejker...
Efteråt försöker den östtyska regimen framställa upproret som initierat av CIA. Mot detta talar dels det faktum att det främst var arbetarklassen som gick till aktion, borgare och småborgare höll sig relativt lugna. Dels också det faktum att radion i Västberlin, RIAS, vägrade att sända de strejkandes krav och uppmaning till generalstrejk. När de ryska tanksen gick till attack, for folk till de Brittiska och Amerikanska myndigheterna i Västberlin för att begära hjälp och vapen. Man blev utkastade...
Lenin och de ryska bolsjevikernas ideologi av tidig Sovjet-årgång var knappast någon död företeelse i och med att Lenin gick i graven 1924. Lenins och bolsjevikpartiets förnekande av arbetarklassens förmåga att själva ta sitt öde i egna händer och genomföra socialismen genom att bygga upp klassens egna organ, arbetarråd; detta förnekande levde (och lever!) kvar inom den s.k. kommunistiska arbetarrörelsen långt efter Lenins död och förstärktes genom stalinismens likvidering av det gamla bolsjevikpartiet under 30 och 40-talen.
Mycket riktigt dyker också bolsjevismens ideologi upp också i efterkrigstidens Östtyskland. Som bärare av denna ideologi uppträder det av Walter Ulbricht ledda "Förenade Socialistpartiet". Ett statsbärande parti av traditionellt leninistiskt snitt.
Arbetarinitiativen i Östyskland i mitten och slutet på 40-talet, och i början på 50-talet, mötte ingen större förståelse från detta partis sida. I den av partiet kontrollerade fackliga tidskriften Arbeit gjordes upprepade påhopp på arbetarnas egna initiativ. En mentalitet och argument påminnande om socialdemokratins utvecklades: arbetarna skulle inte ge sig på några våghalsiga försök att bygga upp egna maktorgan, utan snällt och tålmodigt infoga sig i de av Ulbricht-gänget förordade fackliga organisationerna. Dessa organisationer skulle enbart ha rådgivande funktion och som målsättning "medinflytande". (Inflytande tillsammans med vilka kan man fråga) Någon reell arbetarmakt var inte möjlig, och enligt Arbeit måste försök i den riktningen bekämpas.
1953 års arbetarrevolt uppvisar ett tragiskt slut. Med vapenmakt eller hot om militär slakt tvingades arbetarna att återgå till sina respektive arbeten, upplösa kommittéerna, och infoga sig i de av Ulbricht-gänget påbjudna fackliga organisationerna.
Ännu ett östeuropeiskt rådsuppror låg krossat i spillror, men inte förgäves ändå. Rådsupproret 1953 var en av de första signalerna om det aktiva arbetarmotstånd som snart skulle resas i de olika östeuropeiska länderna under de närmaste åren. Dessa arbetaruppror har gett erfarenheter om självständig organisering och arbetardemokrati, som inte ens den mest brutala stalinistiska repression kan utplåna.
Chris Harman: Bureaucracy and Revolution in Eastern Europe.
Benno Sarrel: La classe ouvrière d'Allemagne orientale.