Ur Fjärde Internationalen 1/1973
I dagarna har avtalsrörelsen i Finland inletts på allvar och redan har stora arbetargrupper börjat röra på sig. 100.000 metallarbetare har proteststrejkat en dag mot de långsamma avtalsförhandlingarna och andra yrkesgrupper väntas följa.
Men den finska arbetarkampen är inte bara fråga om avtalsförhandlingar och eventuella påtryckningsstrejker. Det gäller frågor om facklig och politisk splittring, det gäller krav från statsapparaten att ytterligare kontrollera löneutvecklingen etc. Precis som i Sverige måste kampen föras mot den fackliga byråkratin, mot de reformister som hela tiden strävar efter att integrera kampen och mot de revisionister som tvingar kampen kvar i ekonomismens tvångströja.
Senare hälften av 60-talet var en för den finska arbetarrörelsen de stora förändringarnas tid. Detta gäller såväl de allmänna villkoren för arbetarklassens kamp som de politiska och fackliga organisationernas sammansättning och karaktär.
På den politiska nivån hamnade det Socialdemokratiska partiet (SDP) i en återvändsgränd på grund av sin starka högerkurs och tvingades efter 1963 att gira åt vänster och söka nya samarbetspartner i stället för den politiska högern.
Det andra stora arbetarpartiet, Finlands kommunistiska parti (SKP), genomgick under åren 1964-66 den så kallade avstaliniseringen och tog ett långt steg i riktning mot socialdemokratin.
Dessa två parallella processer samt den huvudsakliga agrara finska kapitalismens behov av modernisering banade tillsammans vägen för en ny inrikespolitisk situation: grundandet av den s.k. folkfrontsregeringen våren 1966.
Denna lösning på den politiska nivån började snart också påverka de interna förhållandena inom fackföreningsrörelsen.
Denna var i mitten av 60-talet starkt splittrad. Den häftiga maktkamp som förts i slutet av 40-talet ledde som helhet till en socialdemokratisk seger. Socialdemokraterna vann majoriteten i de flesta förbunden — t.ex. Metallarbetarförbundet — men kommunisterna behöll viktiga positioner i några av dem — exempelvis Byggnadsarbetarförbundet. På 50-talet bröts dock den socialdemokratiska apparaten inom fackföreningsrörelsen sönder på grund av inre stridigheter inom den socialdemokratiska rörelsen.
Landsorganisationen (SAK) kom i praktiken i händerna på den ur SDP utbrutna minoritetsgruppen (TPSL), medan ”majoritetssocialdemokraterna” i SDP formade en egen, mindre, landsorganisation, SAJ. SAJ kom att politiskt representera den mest extrema form av antikommunism och fick också mycket snart stöd av CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten.
Utanför dessa två landsorganisationer fanns under början av 60-talet många olika förbund. Som helhet hade splittringen lett till en stark minskning av medlemsantalet i fackföreningsrörelsen. Sedan ”majoritets”-socialdemokraterna med hjälp av det ”nya” SKP fått en politiskt ledande position i hela samhället, började de sträva efter att också nå samma position inom fackföreningsrörelsen. 1967 kom det i dagen att SAJ haft förbindelser med CIA. Denna organisations bruksvärde minskade därigenom drastiskt. Den 1968 införda centraliserade inkomstpolitiken krävde en enhetlig och centraliserad fackföreningsrörelse. Alla dessa tre faktorer gynnande återföreningen av fackföreningsrörelsen. SDP och SKP slöt ett gemensamt fördrag och en ny enhetlig landsorganisation, SAK, grundades i januari 1969. I dess ledning hade SDP ungefär 60% av platserna mot SKPs 40%. Också det gamla SAJ var representerat.
Dessa förändringar hade mycket intressanta återverkningar på basnivå.
I slutet av 40-talet rådde en verklig stämning av ”inbördeskrig” på arbetsplatserna mellan socialdemokratiska och kommunistiska arbetare. Detta motverkade uppkomsten av en enhetlig kampfront långt in på 60-talet. (Generalstrejken 1956 utgör ett tillfälligt undantag.) Nu började dock en helt ny situation formas. Den kraftiga ekonomiska strukturförändringen visade sig i en regional koncentration av kapitalet till södra Finland och i en koncentration mot allt större företag. Äldre branscher — som metallindustrin — växte snabbt och helt nya — som den petrokemiska — föddes. Denna kvantitativa och kvalitativa strukturförändring ledde också till en utflyttning i massomfattning av arbetskraft från norra Finlands jordbruksområden till södra Finlands industriområden och till en omfattande nyrekrytering av unga arbetare till industrin.
Den nya arbetargenerationen hade inte upplevt 40-talets ”inbördeskrig” och de nederlag som följde i dess kölvatten. Den var i behov av enhetlig handling för att kunna kämpa mot den rationaliserade storindustrins försök att lösa sina problem på arbetarnas bekostnad. Arbetare på basnivå hade därför i allmänhet en positiv inställning till SDPs och SKPs samarbetsfraseologi. På så sätt kom samverkan på toppnivå mycket snart att stimulera en samverkan på basnivå som gick rakt emot den typ av samarbete som utövades i regeringen.
På arbetsplatserna började en helt ny typ av enhet att utvecklas: arbetarnas kampenhet. De stora arbetarpartiernas ledningar siktade dock till något helt annat. Detta fick arbetarna också praktiskt erfara då folkfrontsregeringen, med hjälp av fackföreningsledningen, 1968 startade den s.k. stabiliseringspolitiken. Fackföreningsledningen försökte på alla sätt motverka strejker. Men reaktionen mot denna politik lät inte vänta på sig.
På den politiska nivån yttrade den sig främst i SKP-oppositionens frammarsch. På arbetsplatserna visade den sig i ett stigande antal vilda strejker från och med 1968. En mindre, men inte helt oviktig faktor, var stimulansen från den internationella kampen — som t.ex. Maj -68 i Frankrike.
För att ge en uppfattning av arbetarkampens kvantitativa utveckling under 196772 kan det vara motiverat att presentera en liten tabell över antalet strejker, strejkande och strejkdagar under denna period:
| År | Strejker | Strejkande | 'Förlorade' arbetsdagar |
| 1967 | 43 | 26.591 | 320.665 |
| 1968 | 68 | 26.843 | 282.287 |
| 1969 | 158 | 83.207 | 161.083 |
| 1970 | 240 | 201.556 | 233.173 |
| 1971 | 838 | 403.300 | 2.711.100 |
| 1972 | 429 | 202.130 | 527.600 (t.o.m. 30/6 -72) |
Dessa siffror återger visserligen en hel del av arbetarkampens kvantitativa tillväxt, men de berättar inte särskilt mycket om dess kvalitativa aspekter.
Man kan urskilja flera olika tendenser och skeden i rörelsen.
Det första skedet vill vi ange som de vilda strejkerna under åren 1968-70. De genomfördes främst på stora arbetsplatser. De riktade sig framför allt mot de två första stabiliseringsavtalen — de s.k. Liinamaa-avtalen — även om lokala faktorer kunde spela en viktig roll: t.ex. avskedande av arbetare eller konflikter med förmän. De flesta kraftmätningarna ledde till seger för arbetarna. I allmänhet ledde de till att arbetare i större industrier nådde löneförhöjningar, som var påtagligt högre än de som Liinamaa-avtalen föreskrev. Detta förhållande utnyttjade SDP till demagogiska angrepp mot arbetarna som beskylldes för att ”ruinera der solidariska lönepolitiken”.
Att kamperna i de flesta fallen ledde till seger måste dels tillskrivas högkonjunkturen under 1968-70 — vilket tillät de starkaste industrierna att gå med på en del förbättringar — dels att arbetsköparna och fackbyråkratin överraskades och överrumplades. Solidariteten på arbetsplatserna var så stark att varken arbetsköparnas manövrer eller SDPs demagogiska försök att vända sina anhängare mot strejkerna lyckades. SKP-ledningen var lika överrumplad den och kunde inte göra mer än att försöka balansera mellan regeringen och arbetarna och hoppas att rörelsen snart skulle tyna bort igen.
Trots strejkrörelsens framgångar började dess begränsningar snart komma i dagen. Strejkernas lokala isolering — bristen på samordning — och avsaknaden av politisk ledning för dem underlättade en motoffensiv. Den enda politiska kraft som klart stödde rörelsen var SKPs ”gammalstalinistiska” opposition. Dess roll begränsades dock i allmänhet till ett muntligt stöd, inte till en aktiv organisering av rörelsen och vägledning för den. Den försökte inte ge den perspektiv som sträckte sig utöver ” den hårda lönekampen” genom att sträva efter att politisera den, genom kvalitativa krav och genom att försöka organisera en landsomfattande opposition i fackföreningarna på en programmatisk bas.
Alla dessa brister i strejkrörelsen slog igenom då högkonjunkturen började mattas och då staten, arbetsköparna ochiackbyråkratin satte igång en systematisk motoffensiv och ”disciplinering”.
Operation ”disciplin” kom att genomföras på flera olika sätt. Både moroten och piskan har kommit till användning. Tyngdpunkten har dock på senare tid allt mer kommit att ligga vid den senare metoden. Det viktigaste redskapet för denna operation har statsapparaten utgjort. Arbetsdomstolen — som var i flitig verksamhet redan 1968-69 — har under de senaste åren fått rätt att utdöma allt högre böter för lokalavdelningar och fackförbund. Ett system av tvångsmedling i så gott som alla typer av strejker har planerats sedan en tid. En serie repressiva lagar har stiftats, exempelvis en undantagslag av samma typ som den i Västtyskland. En annan lag har i praktiken tillintetgjort tjänstemännens strejkmöjligheter. Kulmen hittills nåddes under sommaren 1972 i och med krossandet av hamnarbetarstrejken.
Arbetsköparnas åtgärder har hårdnat påtagligt. De s.k. svarta listorna har blivit allt vanligare och lågkonjunkturens början 1970 gjorde det allt lättare att rensa ut ”agitatorer” från produktionen under arbetsnedskärningar och fabriksnedläggningar.
Den fackliga ledningen har deltagit flitigt i ”normaliseringen” sedan den kommit över den första överrumplingen. De viktigaste medlen har därvid varit uteslutningar av rebelliska funktionärer eller lokalavdelningar. Speciellt Transportarbetarförbundet har använt sig av sådana medel. Fackbyråkratin har också använt sig av allt mer målmedvetna försök att splittra arbetarna på basnivå genom en gammal variant av primitiv antikommunism, i synnerhet sedan SKP våren 1971 lämnade regeringen.
Samtidigt är det uppenbart att morotsmetoden inte helt övergivits.
Fackföreningsrörelsens ledning och staten använder integration vid sidan av repressionen.
De två senaste inkomstpolitiska avtalen har de försökt göra så lockande som möjligt genom att smycka dem med olika ”social- och pensionspaket”. Det är också uppenbart att SDP-ledningen ingalunda syftar till en total brytning med SKP utan genom skickliga manövrer försöker få stöd från SKP-majoriteten. De försöker också hålla igång diskussionen om ”arbetsplatsdemokrati” — en ideologisk sockerbit för arbetarna, som dock verkar mindre ivriga att sluka den.
Missnöjet med de två första Liinamaaavtalen var så starkt att själve president Kekkonen såg sig tvingad att ingripa med all sin auktoritet i slutet av 1970 för att därigenom säkra det tredje inkomstpolitiska fördraget, som efter honom fått beteckningen UKK-fördraget. Men inte ens Kekkonens auktoritet var tillräcklig. De två största fackförbunden — det kommunistledda Byggnadsarbetarförbundet och det SDP-ledda Metallarbetarförbundet – beslöt efter medlemsomröstning att förkasta UKK-fördraget och kämpa för bättre avtal. De båda förbunden gick ut i strejk i februari-mars 1971. Tillsammans var antalet strejkande ungefär 100.000. (Byggnadsstrejken var en s.k. punktstrejk.)
Denna sju veckor långa kamp var den största enhetliga strejkrörelsen i Finland efter generalstrejken 1956. De strejkandes kamp anda och militans låg på en mycket hög nivå. Trots detta blev slutresultatet ett avtal som endast var något bättre än UKK-fördragets allmänna nivå och detta upplevdes av de flesta strejkande som en motgång. Den huvudsakliga orsaken till denna utgång var fackledningens — främst Metall-ledningens — taktik. Den hade för avsikt att lära arbetarna att strejk inte lönar sig, att trötta ut dem. Dels organiserade Metalls förbundsledning strejken på ett sådant sätt att arbetarnas strejkkassor oundvikligen skulle komma att tömmas innan de välrustade arbetsköparnas reserver och avstod medvetet från att använda effektivare och mer utvecklade kampformer; dels försökte den under hela den period strejken pågick undergräva de strejkandes kampmoral genom att ”trots allt” propagera för återgång till arbetet och genom att återkommande organisera nya medlemsomröstningar om ungefär samma villkor som tidigare. Slutligen — tredje gången — röstade en knapp majoritet för avtalet och detta var en signal till Byggnadsarbetarna att också sluta sin strejk.
Våren 1971 lyckades den fackliga ledningen på detta sätt bibringa' arbetarna ”lärdomen” att stora officiella strejker inte lönar sig. Efter det har den ägnat mycken kraft åt att tillsammans med arbetsköparna krossa de vilda strejkerna. Denna hårda linje utformades slutgiltigt vid SAKs konferens sommaren 1971. Se dan dess har fackbyråkratins ord och dåd blivit allt skarpare.
Antalet vilda strejker minskade under 1971-72 jämfört med perioden 1969-70, främst på grund av utrationaliseringar och fabriksnedläggelser. Trots det har den förblivit på en hög nivå. Och en ny högkonjunktur förväntas snart.
I kraft av det föregående årets besvikelser var det relativt lätt att få med också de största förbunden under våren 1972 bakom ett fjärde inkomstpolitiskt avtal — H-L-avtalet (Hämäläinen-Laatunen). På basnivå var det dock på många ställen en ganska stormig reaktion och då hamnarbetarna i städerna längs Bottenviken beslöt att gå ut i strejk mot förbundsledningens vilja, fick de tjäna som varnande exempel för vad som händer med ”ansvarslösa” arbetare i inkomstpolitikens tidsålder.
Transportarbetarförbundets ledning stod för den första stöten. Den uteslöt de ”rebelliska” avdelningarna ur förbundet samt grundade nya lokalavdelningar med ”arbetsvilliga” i stället. Därefter började ett systematiskt krossande av strejken med hjälp av polis, strejkbrytare och en utbredd hetskampanj. Allt detta ledde slutligen till resultat. I strejkens slutskede kom landsorganisationen SAK med ett medlingsbud, som lovade att de strejkande arbetarna skulle kunna återvända till förbundet och arbetet. Efter strejkens slut förblev detta tomma löften.
Denna erfarenhet har tillsammans med den fortsatta lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten haft en viss demoraliserande effekt på strejkkampen, men man kan ingalunda säga att den finska arbetarklassen lidit definitiva nederlag. För att kampen skall kunna vidareutvecklas krävs dock nya metoder och en målmedveten ledning. Det kan här vara motiverat att ge en kort översikt över de viktigaste tendenserna i den finska arbetarkampen, perspektiven för den och de krafter som verkar på den.
Den röda tråden i den finska arbetarkampen under åren 1968-72 har varit kampen mot inkomstpolitiken, brottet mot dess snäva lönemarginaler. Under 196870 var denna kamp till stor del framgångsrik. Utrymmet för reformer var relativt stort, motståndaren oförberedd. Under 1971-72 ändrades villkoren radikalt, sedan dessa faktorer vittrat bort. Lågkonjunkturen ledde till en situation, där det blev allt svårare att tvinga igenom lönehöjningar. Samtidigt har kampen mot arbetslösheten, utrationaliseringar, produktionsnedskärningar och produktionsförskjutningar samt mot höjningen av arbetstempot blivit allt mer brännande behov.
Lösningen på dessa problem står inte att finna inom ekonomismens gränser. Kampen måste utvecklas till en kamp för arbetarveto mot kapitalets offensiv, drivas vidare till en kamp om arbetarkontroll av alla väsentliga aspekter av arbetsförhållandena och ges ett klart politiskt perspektiv: makten i hela samhället. Ett viktigt verktyg i denna kamp är uppbygget av en röd fackopposition som arbetar på permanent programmatisk bas.
Om dessa betingelser inte förverkligas inom de kommande åren finns det en risk att den nuvarande relativa tröttheten fördjupas till en fullständig demoralisering och på så sätt banar väg för definitiva nederlag.
Det existerar en viss, instinktiv, medvetenhet bland arbetarmassorna om behovet av ett perspektiv för kampen. Exempel på detta är de spontana ockupationsstrejkerna i Lievestuore 1971 (mot fabriksnedläggning), i Jyväskylä 1971 (mot nedskärning av arbetskraften) och i Simpele 1972 (mot produktionsnedskärning) — och detta i ett land utan någon som helst tradition av fabriksockupationer eller aktioner för arbetarkontroll.
Att det finns en viss beredskap att gå till kamp också i frågor utöver ”de fackliga problemen” visar inte minst de strejkaktioner som under 1972 genomförts mot högerns repressalier mot radiochefen och mot frihandelsavtalet med EEC. Det är sannerligen inte bristen på ”objektiva möjligheter” som är förklaringen till strejkkampens hittillsvarande begränsningar utan den finska arbetarklassens militanta men primitivt ekonomistiska kamptradition såväl vad gäller mål som medel samt fackföreningsvänsterns stalinistiska karaktär. Den stalinistiska vänstern bidrar till att hålla kvar arbetarkampen i ekonomismens tvångströja, men inte bara det: den upphöjer denna svaghet till en dygd och ett ideal.
I Finland är det särskilt svårt att kämpa mot denna tradition och den stalinistiska rörelsen på grund av landets ”speciella förhållanden” till Sovjetunionen och den sovjetiska byråkratin. Detta motstånd får inte hindra oss att börja kampen om den politiska ledningen. Ty, utan en vidareutveckling av kampen är det möjligt att den finska arbetarklassen under det kommande decenniet kan gå mot ännu allvarligare motgångar än 1918, 1930 och 1949.