Ur Fjärde Internationalen 3-1973
I. När detta skrivs råder en bräcklig vapenvila i det ”fjärde kriget” mellan Israel och arabstaterna. Medan kanonerna rengörs inför nästa omgång och medan blodet tvättas bort från tanksen, uppför diplomaterna och politikerna på nytt sitt skuggspel. Som skottspolar flyger de mellan Washington och Kairo, mellan Tel Aviv och Washington, mellan Washington och Moskva – allt för att man skall få anta resolutioner som är tillräckligt luddigt formulerade för att tillfredsställa alla parter. Spelet går vidare i jakten på det gäckande spöket – freden.
Vi talade nyss om ”det fjärde kriget”. Det var en eftergift till det borgerliga språkbruket. Ty det är endast i borgerliga massmedia som verkligheten kan slitas sönder på ett sådant sätt. I själva verket har vi ett enda långt utdraget krig i Västasien, ett krig som hittills pågått i 25 år, ett krig som pågått ända sedan Israel skapades 1948.
Vad är det som skapat detta långa krig? Varför kan man inte få fred i Västasien? I de borgerliga massmedia är bilden klar och entydig: det lilla tappra Israel står mot de arabiska horderna, ”demokratins utpost” står mot oljediktatur, det ”sociala experimentet” står mot feodala, efterblivna samhällen. Detta lilla tappra land får inte leva i fred, det störs ständigt av stridslystna och fanatiska grannar som inte ens drar sig för att angripa på försoningsdagen, den heligaste av alla heliga dagar.
Så kan verkligheten bara se ut om den speglas genom ett förvrängt borgerligt medvetande, om den färgas av bourgeoisins myter. I det perspektivet blir arabernas kamp mot Israel bara en irrationell hatorgie utan orsak.
Det är de revolutionära marxisternas uppgift att delta i kampen mot sionismen. En av de viktigaste delarna i detta värv är att visa vad konflikten i Västasien verkligen gäller, att avslöja sionismens verkliga karaktär, att motverka den borgerliga historieförfalskningen och visa på en socialistisk lösning. För att bidra till detta arbete publicerar vi i detta nummer av Fjärde Internationalen tre artiklar om konflikten i Västasien.
– den första är en historisk framställning av konfliktens rötter. Den visar övertygande hur sionismen ända från början gått in för att driva ut araberna ur Palestina och upprätta en ny stat på rasmässig grund. Artikeln har skrivits av Jon Rothschild, en kamrat i vår amerikanska broderorganisation, Socialist Workers Party.
– den andra artikeln är en intervju med en libanesisk trotskist, som berättar hur hans grupp ser på den nuvarande utvecklingen. Intervjun gjordes i början av den nya arabiska offensiven, och de paroller han för fram bör värderas utifrån det faktum att de ställs i ett läge då de arabiska arméerna hade initiativet. Även om vissa delar av intervjun nu blivit inaktuella, har vi dock valt att ta med den som ett dokument. Den har också stort värde genom den analys som vår kamrat gör av omgrupperingen inom den arabiska bourgeoisin och de effekter denna kan få på världspolitiken.
– den tredje artikeln är ett uttalande från vår israeliska broderorganisation, Matzpen-Marxist, också den utfärdad i början av kriget. Våra israeliska kamrater arbetar under utomordentligt svåra förhållanden, i ett land där hela den politiska atmosfären förgiftats av chauvinism och rasism. Desto mer beundransvärt är då deras arbete; att de – till skillnad från de två israeliska kommunistpartierna –inte kapitulerar för dessa stämningar, inte anpassar sig till sionismen. De vågar gå mot strömmen, de har förstått att det är kommunisternas främsta uppgift att alltid säga arbetarna sanningen – även i de lägen när arbetarklassen blivit mottaglig för borgerlig ideologi, ja först och främst då. De har också fått betala priset. Inte bara genom avskedanden, avstängning och social utfrysning, utan också genom direkt repression från statsmaktens sida.
II. Varför bekämpar vi kommunister Israel? Det finns tre skäl: Israel är en rasistisk statsbyggnad, den är expansionistisk och den tjänar som imperialismens brohuvud i arabvärlden. De två senare funktionerna är uppenbara för alla som vill se. Men den första är inte lika självklar. Genom en skicklig sionistisk propaganda i västvärlden – en propaganda som verkligen förstår att spela på de sentimentala strängarna – har Israels inre uppbyggnad dolts. I själva verket var det sionismens uttalade målsättning från början att skapa en judisk nationalstat i Palestina. Man ville inte ha ett Palestina där judar och araber kunde leva tillsammans. Nej, redan från början deklarerade man att den arabiska befolkningen måste bort, på ett eller annat sätt. De skulle ersättas med judiska invandrare från andra länder. Sionismen försökte inte integrera de judiska invandrarna i det palestinska samhället. Istället avskar man dem, bildade en egen stat i staten, utestängde araberna från ”sin” arbetsmarknad, byggde ”sina” jordbrukskolonier, skapade ”sin” ekonomi och byggde celler i den framtida statsapparaten (egen förvaltning, egen polis och armé etc.). Denna process dokumenteras utmärkt i kamrat Rotschilds artikel.
Resultatet kan bara beskrivas med ett ord: folkmord. Den palestinska befolkningen har drivits bort från sin jord och lever sedan 25 år tillbaka under fruktansvärda förhållanden i flyktingläger. Den spillra som lever kvar i den judiska staten utsätts för en fullständig uteslutning ur samhället: de förtrycks socialt, politiskt, nationellt och kulturellt. Den politiska överbyggnaden, staten, har också kommit att följa Israels rasistiska karaktär. Staten Israel är en demokrati för judar, men en diktatur för araber. Så ser verkligheten ut i den ”demokratiska utposten”.
Kamrat Rotschild visar att denna politik är en konsekvens av hela sionismens ideologi. Man ville inte utnyttja arabisk arbetskraft. Också ekonomin blev rasistisk. Den arabiska arbetskraften drevs iväg och ersattes av judisk invandrararbetskraft. Denna process var ett grunddrag i zionismen.
Men det verkar nu som om sionismen hamnat i sina egna inre motsättningar. Expansionismen har nu hamnat i konflikt till rasismen. Genom sexdagarskriget 1967 erövrade Israel landområden med en talrik arabisk befolkning. Vad skulle man göra med den? De politiska förhållandena är sådana att de inte kan drivas iväg än en gång. Skall man integrera de nya landområdena med staten Israel eller inte? Sionismens ledning har öppet splittrats på denna fråga. I dessa landområden finns gott om billig, arabisk arbetskraft. Israeliska kapitalintressen trycker på för att integrera de nya områdena. Men en annan flygel inom den sionistiska ledningen oroar sig för statens framtid. Om områdena integreras, då kommer araberna snart att vara majoritet i den judiska staten.
Det är dessa frågor som den sionistiska ledningen splittrats på. ”Gammalsionisterna” har strävat emot, men än en gång visar sig ekonomin vara starkare än politiken. Allt fler israeliska företag etablerar sig i de ockuperade områdena. Varje dag förs arabiska arbetare över till det ”egentliga Israel” i specialbussar. En process har nu startat där den judiska staten alltmer kommer att leva på arabisk arbetskraft. Detta kommer inte att minska statens rasistiska karaktär. Tvärtom. Om processen fortgår kommer Israel alltmer att bli ett Sydafrika, där klassgränserna följer etniska gränser.
Vilken linje Israel än må följa, står en sak utom all diskussion: Israel kommer inte att förlora sin aggressiva och rasistiska karaktär. Den kommer tvärtom att förstärkas. Det gör att vi också kan förutse att det inte blir någon fred i Västasien. Freden kan endast bygga på helt andra styrkeförhållanden, på att den sionistiska staten krossas och ersätts av ett socialistiskt samhälle där det finns plats för både judar och araber.
Rasismen är ett av de värsta intellektuella miljögifter som finns, det räcker med några få gram för att göra folk debila och få dem att förlora varje spår av sunt förnuft. Det är ytterligare en följd av sionismen att rasismen nu förts in i Västasien, att sionismen lyckats hetsa de judiska massorna mot palestinierna. Utan detta rashat, utan dessa pogromer skulle inte sionismen kunna leva.
Men sionismen föder inte bara rasism, den föds också av den. Under 100-tals år har den judiska befolkningen i Europa utsatts för svåra förföljelser. Under kapitalismens nedgångsperiod har antisemitismen ökat våldsamt i styrka. Den har blivit ett redskap i de härskandes händer. Effekterna har blivit oerhört tragiska – den judiska minoriteten i Europa har så gott som utplånats under de senaste 70 åren. Folkmordet påbörjades av den ryske tsaren, det fortsattes av nazismen och det fullbordas nu av byråkrattema i Östeuropa, som inte ens drar sig för att använda detta smutsiga vapen. Om denna anti-semitismen inte funnits, skulle inte heller sionismen kunnat få något grepp över den judiska befolkningen. Sionismen skulle då ha varit en hjälplös liten sekt. Utan anti-semitism, ingen sionism. Stalinismens förräderi mot den palestinska saken består inte bara i ett direkt stöd till sionismen (som 1948) utan också i det indirekta stöd man ger den genom att av egna, inrikespolitiska syften utnyttja anti-semitismen och driva bort judarna från Sovjetunionen.
Vi, revolutionära marxister, ger ett villkorslöst och helhjärtat stöd till det palestinska folkets kamp mot sionismen. Vi säger öppet att den sionistiska staten Israel måste krossas, att detta är den enda möjligheten till en varaktig fred i Västasien. Vi förklarar också att kampen mot sionismen inte är en kamp mot judarna. Tvärtom visar vi att sionismen innebär en ny fara för judarna, att den inte innebär någon trygghet för det judiska folket. För oss innefattar också kampen mot sionismen en kamp mot anti-semitismen.
Red.