Från Fjärde Internationalen 3/74.
Socialdemokratin har startat en programdebatt inför sin partikongress 1975. Det gamla partiprogrammet från 1960 upplevs av hela partiet som inaktuellt och förlegat. Det behövs nya friska tag inför 80-talet. ”Grip tag i framtiden”, utropade tidningen Arbetet och satte det som devis för sin programdiskussion.
Och visst blev det debatt. Där debatterades alla de viktiga frågorna: Löntagarmakt, näringspolitik, fysisk miljö. Naturligtvis skall man också slå fast de grundläggande idéerna om den ”demokratiska reformismen”. Dessa bör man inte ifrågasätta om man vill behålla sitt (politiska) huvud.
Men i övrigt är det ju ett utmärkt tillfälle för vänstersossarna att valsa runt på spalterna och spy sin galla över regeringen:
”...högerblåsten har skapat ett ihållande korsdrag som sopat undan både radikala tjänstemän, riksdagsbeslut, partikongressuttalanden och vallöften”, som Lars-Erik Karlsson skriver.
Men så är det ju också ett av de få tillfällen ”de radikala” har möjlighet att säga något högt.
Förutom debatten i pressen har förlaget Tiden givit ut ett par böcker med direkt anknytning till programdebatten: Villy Bergström, Kapitalbildning och industriell demokrati; Sten Johansson, När är tiden mogen; Jan Lindhagen, Socialdemokratins program.
Men enligt vad sossepressen påstår är det inte blott i partipressen som debattens vågor går höga. I grundorganisationerna lär det ha debatterats livligt. När programkommissionen med Tage och Olof i spetsen satte sig och började sortera papper efter det att ”streck” hade satts i debatten lär det ha funnits gott om inlägg. Dessa skall sedan sammanställas fram till sommaren. Sedan skickas det nya programförslaget ut på remiss för att slutligen antas vid partikongressen nästa år.
Låt oss för ett ögonblick klargöra orsakerna till att en programdebatt blivit nödvändig.
Tiden har uppenbarligen sprungit ifrån socialdemokraterna. Det gällande partiprogrammet skrevs 1960 mitt under den socialdemokratiska guldåldern. Den långa högkonjunkturen under hela 50-talet visade ingen märkbar avmattning. Lars-Johan Waldén beskriver i ett avsnitt i en artikel i Tiden (nr2/74) den inställning till näringspolitiken som präglade partiet då LO-SAP gav ut skriften ”Samordnad näringspolitik”.
”Början på 60-talet, det var det skede då man trodde på en närmast naturbunden ekonomisk tillväxt — inte bara i Sverige. År 1960 hade OEEC (numera ungefär OECD) satt upp som mål en ökning av BNP på 50 procent fram till 1970. Det är också denna syn på samhällsekonomi som i mycket präglar Samordnad näringspolitik. Faktorer som bromsar arbetskraftens rörlighet och produktionstillväxten skulle elimineras både på marknaden och i människornas sinnen. Entusiasmen inför att behärska marknadsekonomins kortsiktiga balansproblem medförde att man sänkte garden inför de mer långsiktiga störningseffekterna i det kapitalistiska systemet.”
Det är utan tvekan en korrekt beskrivning. Men även om den kapitalistiska ekonomin såg bra ut, såg inte situationen för arbetarklassen lika bra ut. En höjning av reallönerna och i stort sett full sysselsättning uppvägde bara devis effekterna av strukturrationaliseringar, folkomflyttningar från Norrland och andra glesbygder och en outhärdlig höjning av arbetsintensiteten. Allt detta ledde till utslagningen av arbetare, partiell arbetslöshet, miljöförstöring och ett ökat främlingskap.
Men det allvarliga låg som sagt i bristen i förmågan att se in i framtiden. Och hur skulle det kunnat gå till för ett parti som sedan länge är en del av kapitalismen? Ett parti som på 30-talet hjälpte en krisdrabbad kapitalism att överleva i stället för att störta den. Och som under hela 50-talet med hela sin politik levt sig in i folkhemsdrömmen och somnat till där.
Inte för att en marxist kan förutse alla ekonomiska förändringar i den kapitalistiska ekonomin, det är omöjligt. Men ett vetenskapligt närmande till kapitalismen ger möjlighet att analysera vissa tendenser.
För sossarna kom utvecklingen efter mitten av 60-talet som en överraskning. Den socialdemokratiska byråkratin som förvaltat kapitalismen med arbetarklassens tysta samtycke blir förvirrad. Efter att ha dribblat bort sig själva under studentrörelsen, där de miste en hel studentgeneration, står de nu inför allvarligare problem. Den minskade ekonomiska tillväxten har börjat slå igenom även i Sverige och till de tidigare belastningarna på arbetarklassen har nu förts en kraftig arbetslöshet och ett begynnande angrepp på levnadsstandarden.
Arbetarklassen börjar trevande göra motstånd mot denna utveckling. De vilda strejkernas antal ökar. Även inom socialdemokratin börjar medlemmarna höja sina röster mot den högerkurs som partiledningen fortsatt.
Enligt ett referat i Aftonbladet den 30.3 i år av de förslag (från rörelsen) som inkommit till programkommissionen framgår det att det genomgående krävs att man skall ”socialisera mer” och ”socialdemokratin kritiseras för att inta en alltför passiv hållning till det privata näringslivet". Detta framgår också av olika debattinlägg i partipressen.
I dag kan man knappast mer än ana sig till en spricka i den svenska socialdemokratin av det slag som drabbat så många partier ute i Europa (Italien, Holland, Luxemburg, Frankrike, Danmark ; se Fjärde Internationalen nr 2/73). En mindre vänsteropposition har ju funnits i flera år nu, främst lokaliserbar till studenterna.
Men denna förblir ointressant så länge den inte förbinds med en vänsterströmning bland de (lägre) fackliga aktivisterna. En sådan kan man inte med bästa vilja i världen se manifestera sig i dag.
Debatten om IB-affären är dock ganska intressant. Där kunde man se en häftigare polemik mellan ”polisanhängarna” och dem som känner sig obehagligt berörda av den häftighet varmed Bratt och Guillou togs ned. De allt större statsbyråkratiska skikten inom SAP får breda ut sig på bekostnad av ”rörelsen”. Många av programdebattörerna drömmer sig tillbaka till de gyllene tiderna på 20-talet då folkrörelserna stod i full blom. Folkrörelserna, vart tog dom vägen? (Jan Lindhagen) Men det är inte bara en fråga om sentimentalitet. De fackliga organisationernas behov, såsom de upplevs av arbetarklassen, kommer alltmer i konflikt med statsapparaten som vi skall se senare i avsnittet om den sjunkande tillväxten. Och även om parti- och fackföreningsbyråkrati hittills varit som siamesiska tvillingar så finns det förutsättningar för att den fackliga ledningen påverkas av basen i en situation av ökad konfrontation.
Det är intressant att notera hur FCO i Gävle-Dala i sin verksamhetsberättelse som kom ut för några veckor sedan (5.4-74) kritiserar partiet som sägs vara ”en diffus samling beslutsfattare, som lever i en värld skild från arbetsfolkets”. De menar att ”de som företräder partiet har fjärmat sig från fackföreningsrörelsens grundvärderingar” och slår fast ”att partiet uppfattas som tjänstemannastyrt (Ur Arbetet den 6.4 -74).
Vänstersossen Lars-Erik Karlsson, specialist på företagsdemokrati, skriver i Arbetet den 8.1:
”I takt med partiväsendets 'förstatligande' (finansieringsmässigt), ett växande antal partifunktionärer och beslutsmaktens förläggning till en inre cirkel lyfter SAP från sin sociala bas och blir en mer eller mindre fritt svävande kommersiell organisation som säljer 'trygghet' och 'samhällssolidaritet' vart tredje år. Få socialdemokratiska väljare kommer någonsin i kontakt med en lokalorganisation och mellan valen är arbetarklassen helt demobiliserad.”
Så nog behövs det en programdebatt.
Innan vi går vidare till de aktuella stridsfrågorna skall vi ägna ett avsnitt åt vad ett partiprogram kan vara för något.
Det första svenska socialdemokratiska partiprogrammet skrevs 1897 av Axel Danielsson. Sedan har programmet reviderats, d v s grundsatserna har skrivits om, 1911, 1920, 1944 och 1960. Trots att det inte finns många likheter kvar mellan programmet 1897 och 1960 så finns en, och det är är uppdelningen av programmet i grundsatser och politiskt program. Denna uppdelning är medvetet kopierad från det tyska socialdemokratiska parti programmet antaget i Erfurt 1891. Detta program betraktas allmänt, och särskilt av socialdemokrater, som det första programmet grundat på marxismen. Det är dock en sanning med komplikationer som vi skall se. Visserligen bygger programmet på den marxistiska ekonomiska teorin, men däremot saknas många av de inslag som fanns i Marx och Engels skrifter om Pariskommunen och i det Kommunistiska Manifestet.
I Erfurtprogrammets första del, grundsatserna eller maximiprogrammet, klargörs den kapitalistiska utvecklingen och vad den innebär av upplösning av gamla produktionsförhållanden. Där visas också på hur arbetarklassen sammansluter sig i fackliga och politiska organisationer, samt slutligen att arbetarklassen måste ta över den politiska makten och omforma produktionen till en socialistiskt organiserad. I den andra delen, det politiska programmet eller minimiprogrammet, ställs de omedelbara uppgifterna. Det handlar om krav på allmän och lika rösträtt, yttrandefrihet och åtta timmars arbetsdag.
Erfurtprogrammet och alla kopieprogram skrevs och fyllde en funktion under kapitalismens uppåtgående skede, fram till första världskriget. Det var en period då arbetarrörelsen började formeras, då politiska och fackliga organisationer krävde utrymme för sin verksamhet. De fackliga och demokratiska rättigheterna och en höjning av levnadsstandarden och utbildningsnivån var oumbärliga förutsättningar för att formera klassen till den sista striden.
Men den sista striden stod inte på dagordningen. Kapitalismen växte snabbt och kunde klara av vissa eftergifter för arbetarrörelsen. Exempelvis blev möjligheterna till parlamentariskt arbete allt större. 1 samma takt växte en byråkrati fram, delvis med ursprung inom småborgerligheten, som såg den förberedande formeringen av arbetarklassen som ett mål i sig. (Se mer i E. Germain, Om byråkratin, Röda Häften 1) Visionerna i grundsatserna försvann allt mer i ett dimhöljt fjärran.
Förbindelsen mellan dagsprogrammet och grundsatserna saknades fullständigt. Den dagliga inskränkta kampen fördes utan en klar strategi framåt. Hela de väldiga partiapparaterna utvecklades till fackliga centralorganisationer och till valmaskiner och stelnade där.
Grundsatserna plockades fram till Första Maj för att dyrkas som en framtida utopisk gud.
Situationen som var omogen blev dock snabbt mogen och övermogen i och med att första världskriget bröt ut. Produktivkrafterna kunde inte samsas inom respektive nationsgränser utan brakade samman i ett förödande krig. Och i krigets spår följde hela det kapitalistiska systemets upplösning. De ekonomiska problemen avlöste varandra, levnadsstandarden sjönk och misären bland proletärerna växte. Upprorets tid var inne och i Ryssland, Tyskland, Ungern o s v reste sig proletariatet. Tiden var mogen.
Vid denna tidpunkt föddes en ny programtradition eller rättare sagt återupplivades en gammal, den från Kommunistiska Manifestet. Men det var inte den förstelnade och inskränkta socialdemokratin som stod för denna. Det var de nya kommunisterna: Bolsjevikerna, Kommunistiska Internationalen och Spartakisterna.
Deras brytning var medveten och klar. Rosa Luxemburg säger:
”Vårt program står i medveten opposition mot Erfurtprogrammets ledande princip. Det står medvetet i opposition mot att de näraliggande s k minimikrav som formulerats för den politiska och ekonomiska kampen åtskiljs från det socialistiska slutmålet vilket betraktas som ett maximiprogram. Det är i medveten opposition mot Erfurtprogrammet som vi likviderar resultaten av 70 års utveckling, och först och främst likviderar krigets omedelbara resultat. Vi förklarar att vi inte erkänner minimi- och maximiprogram. Vi känner bara en sak: Socialismen; detta är det minimum vi skall säkra.” (Tal vid Tysklands Kommunistiska Partis grundande kongress 29-31 december 1918. Röda Häften 8 sid 17.)
Motståndet mot programmets uppdelning betydde ingalunda att Rosa Luxemburg och Kommunistiska Internationalen var motståndare till minimikrav eller dagskrav. Tvärtom! Det är bara så att under den ruttnande kapitalismen kolliderar varje konsekvent kamp för minimikraven oundvikligen med hela det kapitalistiska systemet. Uppgiften för de medvetna proletärerna var därför att formulera och kämpa för en strategi som med utgångspunkt från varje lokal strid kunde driva kampen vidare.
När kapitalisterna gick i konkurs vid höjda löner, var det nödvändigt för arbetarklassen att organisera sig för att expropriera fabrikerna. När priserna steg fick kommittéerna själva ta hand om matdistributionen.
På detta sätt kunde man skapa en hel serie övergångskrav och organisationsformer som alla hade som mål att krossa den borgerliga statsapparaten och kapitalismen. Sådan var den programtradition som bolsjevismen skapade. Det övergångsprogram som antogs vid Fjärde Internationalens grundningskongress 1938 utgör fortfarande ett av de bästa programmen formulerat efter dessa principer
De socialdemokratiska partierna valde en annan väg. De valde att rädda kapitalismen, vilket bl a innebar att man gav avkall på en konsekvent kamp för dagskraven. Och den gamla typen av program behölls bl a av det svenska partiet. Naturligtvis har grundsatserna förflackats alltmer och dagskraven har blivit allmänna oh floskelartade: ”Lokaliseringspolitik med sikte på'...Aktiv markpolitik...Företagsbeskattning som främjar...Bostadspolitiken inriktas...”. En naturligt följd av inväxten i statsapparaten. Men programmets uppbyggnad är densamma som tidigare
Emellertid påverkar tiden även socialdemokrater. Ett förvridet utslag av tidens tryck är den :turnera ständigt pågående diskussionen om företagsdemokrati. En diskussion som i den påbörjade programdebatten gett utdelning i en hel serie mer eller mindre skumma förslag om ”en socialistisk strategi” och krav på att ”socialisera med löntagarpengar”.
Men naturligtvis är det fråga om ”reformistiska strategier” som på intet sätt bryter mot den borgerliga legalismen. Det gäller närmast att socialisera inom kapitalismens ram. Den heliga riksdagen måste vara strategins gudomliga boning. Och det orörbara kapitalet måste helgas genom ersättningsoffer. En sån strategi, som mera tar hänsyn till den omedelbara parlamentariska situationen än till de objektiva behoven, är sämre än ingen strategi alls.
Men låt oss nu gå över till de mera konkreta problemen, som behandlas i den pågående programdebatten.
Det stora problemet för socialdemokratin i Sverige och för varje regering i ett kapitalistiskt samhälle i dag är den s k långsiktiga kapitalbildningen. Villy Bergström har detta problem som centralt i sin bok Kapitalbildning och industriell demokrati. Hans utgångspunkt är traditionellt socialdemokratisk. Han menar ”att kapitalets räntabilitet måste hållas i närheten av en internationell standard. I annat fall blir de privata företagens aktivitet här i landet för låg för att generera full sysselsättning...” D v s vad som är bra för ex - portindustrin är bra för arbetarklassen, åtminstone om socialdemokratin kan städa upp bland utslagna och arbetslösa.
Investeringstakten i den svenska ekonomin ökade med i genomsnitt 15 procent per år fram till 1961 men därefter har ”investeringsutvecklingen i industrin ingett vissa bekymmer”. Inte så att ekonomin skulle ha stagnerat eller det är risk för att den sackar efter betänkligt i den internationella konkurrensen. Men det har funnits en del problem med betalningsbalansen som ger onda aningar. Sparandet, d v s vad kapitalisterna lägger på hög för framtida investeringar, har dock inte sjunkit lika snabbt som bruttovinsterna. Det beror på att de liberala skattereglerna tillåter att vinster överförs till investeringsfonder etc som inte beskattas. Trots detta har inte företagens sparande i form av nedplöjda vinster, investeringsfonder och avskrivning räckt till för att finansiera de nödvändiga investeringarna trots att dessa sjunkit i procent räknat.
Självfinansieringsgraden har alltså sjunkit och företagen har alltmer blivit beroende av att låna pengar till investeringar. Ty investera måste man . Under slutet av 40-talet rådde en mycket kraftig investeringsvåg. Men de maskiner som köptes då är i stor utsträckning utslitna nu och måste ersättas. En del av investeringarna går därför åt till att ersätta utsliten utrustning (ca 47 procent av bruttoinvesteringarna). Detta är ett exempel på vad marxister kallar sjunkande profitkvot. Produktiviteten stiger, framför allt på grund av fler och dyrare maskiner per arbetare. Mervärdet (överskottet) stiger och även lönerna (L) eftersom arbetarklassen ställer krav. Mervärdet (M) stiger dock i allmänhet snabbare. Investeringskostnaderna för maskiner och byggnader (I) plus löner stiger dock snabbare, vilket innebär att profitkvoten M/( I+L) blir mindre och sparandet och tillväxten minskar.
På kort sikt löser alltså kapitalisterna problemet genom att ge sig ut på kreditmarknaden för att låna till investeringar. Intressant i sammanhanget är nu att bankerna och de privata försäkringsbolagen har minskat sin andel av utbudet på kreditmarknaden. De har nu ca 55 procent av utbudet. De offentliga försäkringsinrättningarna helt dominerade av AP-fonderna, har i stället ökat sin andel och har 34 procent av utbudet.
Sådan är bakgrunden, självfinansiering och privata lån räcker inte till de nödvändiga investeringarna. Man kan skissera allehanda lösningar på dessa svårigheter men inom kapitalismens ram är det i sista hand endast en som räknas: Kapitalisterna måste öka sin andel av det producerade värdet på bekostnad av arbetarklassen, mervärdet måste öka i förhållande till lönerna, profiterna måste stiga. Förr eller senare kräver det en politisk och facklig konfrontation med arbetarklassen. Lönerna måste frysas eller hållas ner på något sätt och för att garantera detta måste fackliga och politiska rättigheter för arbetarklassen avlägsnas. Strejkrätten begränsas ytterligare och den fackliga byråkratin får tjänstgöra som arbetsmarknadspolis. Radikala grupper måste klämmas åt. Tories politik i England under de senaste åren är ett exempel på detta. Att det inte var ett uttryck för någon ”elakhet” utan för kapitalets intressen visas av att Labour nu tagit över en viktig del av inkomstpolitiken. Problemen är desamma över hela den kapitalistiska världen...
Denna slags politik kan dock inte drivas till sin spets av socialdemokratisk regering på grund av den sociala basen i partiet. Låt oss ha detta i minnet när vi tittar närmare på de förslag Villy Bergström lägger fram. Han har tre möjliga sätt att angripa företagens problem:
1. Man använder AP-fonderna som riskvilligt kapital i industrin. Det finns inte tillräckligt med riskvilligt ägarkapital och därför måste man gå in och köpa aktier. Det är ju inte ett nytt förslag, utan det har ju redan börjat genomföras.
2. Man genomför ytterligare skattelättnader för att självfinansieringsgraden skall öka. Tyvärr är det otillräckligt ty ”den direkta företagsbeskattningen är nu så låg att inte mycket mer står att vinna på ytterligare liberaliseringar”!
3. I löneförhandlingarna avsätts en viss del varje år till branschfonder som används för finansiering av investeringar, forskning etc.
Av de tre alternativen fastnar Bergström framför allt för det tredje som dock tycks ha stora likheter med det första. Det förnämliga med detta förslag ur socialdemokratisk synpunkt är att ”löntagarorganisationerna” på så sätt skulle få inflytande över företagen i decentraliserade former samtidigt som kapitalbildningen säkras. Efter träget sparande på detta sätt kommer ”löntagarna” efter många år att komma i majoritet i styrelsen och så står porten vidöppen till den paradisiska ”löntagarstyrda ekonomin” och socialismen.
Äntligen har vi funnit den reformistiska strategin till ”socialismen”. Hur underbart enkelt och fredligt och demokratiskt skall vi inte kunna genomföra vad vi strävat efter i 80 år. Genom att hjälpa kapitalisterna att finansiera deras investeringar uppnår vi socialismen. Men nej, förresten, det är inte helt sant, ”det är en process (att demokratisera det ekonomiska livet) som innebär djupgående samhällsförändringar och en sådan åstadkoms inte enbart med några knepiga metoder för kapitalbildning i nya former” (Bergström, sid 62). Det behövs också ”en omfattande utbildningsverksamhet inom hela arbetarrörelsen och tjänstemannarörelsen” (ibid s 62). Det är just det fina med den här metoden ”att takten i kapitalbildningen precis kan anpassas till de förutsättningar som råder bland löntagarna att ta ett ökat ansvar för besluten i ekonomin och bland företagsledarna att anpassa sig till nya kontaktytor och nya beslutsformer” (ibid s 63).
Naturligtvis kommer detta att arbetarklassen avstår från att ta ut sina berättigade löneökningar och i stället låta pengarna stå kvar som skuldförbindelser i företagen att på kort sikt vara attraktivt för kapitalisterna. Det kommer otvivelaktigt att ge önskad effekt i form av ökande profiter. Däremot kommer nog inte arbetarklassen att jubla lika högt över att avstå några procent av löneökningen i en period av stigande priser och arbetslöshet. Och nog skall det bli intressant att se hur fackföreningsbyråkraterna skall försöka övertyga medlemmarna om att dom nu skall köpa upp allt det kapital de tidigare arbetat ihop åt kapitalisterna.
I och med att arbetarklassen då inte håller sig lugn kommer inte heller borgarklassen att acceptera metoden. Då kommer de att försöka på annat sätt, med konfrontation, med inkomstpolitik och ytterligare nedskärning av de fackliga rättigheterna. Socialdemokratins roll i sammanhanget blir då att ha förhindrat arbetarklassens förberedelser för konfrontationen.
En av effekterna av den minskade tillväxten är den ökande arbetslösheten. Både den öppna — redovisade — arbetslösheten och den dolda — önskemål om arbete — har stigit de senaste åren. Detta konstateras och beläggs med siffror i en rapport från LO-SAP3 näringspolitiska arbetsgrupp: Sysselsättningspolitik för 70-talet. Som namnet anger försöker man också skissera en politik för 70-talet.
Rapporten sammanställer en mängd siffror från Långtidsutredningen och Statistiska centralbyrån med prognoser för sysselsättningen. Där konstateras t ex att sysselsättningen inom industrin väntas minska med 115 000 under 70-talet medan den offentliga sektorn kommer att öka med 434 000 (s 34).
Typiskt för ett socialdemokratiskt arbete är hur man gör prognoser för den spontana kapitalistiska utvecklingen och sedan ovanpå detta försöker skapa en speciell sysselsättningspolitik. Bara själva tillvägagångssättet visar att resultatet måste inrymma en otrolig osäkerhet. Hur kommer t ex an rad djupa internationella lågkonjunkturer att påverka den svenska ekonomin och sysselsättningen i Sverige? Men vilken annan väg har sossarna än att acceptera kapitalismen och få arbetarklassen att göra detsamma genom begränsade åtgärder.
Den målsättning som ställs upp i utredningen är att det behövs 300 000 - 400 000 nya jobb fram till 1980. Det finns dock andra målsättningar, t ex uttryckta i socialdemokratiska kvinnoförbundet, som tyder på att det behövs 700 000 nya arbetstillfällen. I detta har då räknats in ett krav på arbetstidsförkortning till 6 timmar per dag, ett krav som alltså sprider sig även till socialdemokrater. Det beaktas däremot ej av den näringspolitiska gruppen.
Men även kravet 300 000 - 400 000 nya jobb verkar besvärligt att uppnå enligt existerande prognoser. Den stora ökningen kommer på den offentliga servicen, där det inte torde ”vara någon tvekan om att det finns tillräckligt mycket otillfredsställda behov”, dessutom. Nu räcker det inte med att be till Gud och Skenbanken om detta för det behövs ”resurser”, som de inte har. Det fordras en ökad industriproduktion för att kunna finansiera utbyggnaden av sjukvård, skolor etc. Med existerande prognoser räcker inte ”den spontana” industriutbyggnaden till för målsättningen.
Nu har ju vi och Villy Bergström tidigare konstaterat att industrin har svårt att klara av sina investeringar. Det anser Näringspolitiska gruppen också, som hävdar att ”en kraftig satsning på industripolitiken” är nödvändig. Därmed är vi åter där vi började resonemanget. Det hela har blivit motsägelsefyllt. Å ena sidan måste sossarna angripa arbetarklassens levnadsstandard för att gynna industrin, å den andra påstår man sig vilja bygga ut den offentliga sektorn, vilket ger motsatt effekt. Det kan bara leda till att socialdemokratin kommer att slitas sönder när den försöker hålla ihop skänklarna i saxen som består av kapitalets behov och arbetarklassens förväntningar, och som alltmer avlägsnas från varandra.
Man kan bara i stället uppmana kvinnoförbundet att göra sitt krav om 6 timmars arbetsdag, som uttrycker ett verkligt behov hos arbetarklassen, till ett omedelbart krav. Att använda det som ett sätt att bekämpa arbetslösheten genom att alla delar på jobben. Minskad arbetstid med bibehållen lön! Låt inte arbetarklassens behov få stå tillbaka för kapitalets profitbehov och önskan om att utsuga några få under en lång arbetsdag medan resten får utgöra en reserv som håller nere lönerna!
För att nu återgå till Villy Bergström och hans bok, så påstår han ju att han har kommit på en strategi till socialismen. Vänsterfolk inom socialdemokratin som Lars-Erik Karlsson tar upp det i ett par artiklar i Arbetet. Han drar upp försöken med företagsdemokrati inom Statsföretag. Dessa har helt saboterats av Statsföretags ledning och grupper med arbetarmajoritet, som beslutar på avdelnings- och företagsnivå, har ersatts av samverkansgrupper med majoritet för företagsledningen. Efter dessa erfarenheter ”så kommer nu Villy Bergström med ytterligare ett av dessa halvofficiella förslag till industriell demokrati”. Hur skall man kunna tro annat än att ”det fiffiga med Bergströms förändringsmodell... är att den i och för sig inte alls behöver medföra företagsdemokrati”.
Lars-Erik Karlsson är också mycket kritisk mot regering och partistyrelse. Hans egen strategi går ut på att det inte finns några kompromisslösningar om maktfördelningen i företagen. Han är uppenbarligen för försök med företagsdemokrati och ”praktiska erfarenheter från försöksverksamhet och från fackligt arbete på lokalplanet”, om vilka besluts- och organisationsformer som ger verkligt inflytande för de anställda för en ny lagstiftning utan hänsyn till om det passar privata kapitalintressen eller ej”. Detta bör tydligen vara preludium till den ”reformistiska kniptångsstrategi” som han beskriver på följande sätt.
”I en tänkt idealsituation måste den andra maktfaktorn (den första var kapitalet) vara en socialistisk politisk rörelse som med en övervägande majoritet av befolkningen bakom sig tillsammans med 'realpolitiska' maktfaktorer (massmediakontroll, beredskap att direkt ta över produktion och distribution etc) lagstiftningsvägen ta kontroll över statens och kapitalägarnas centrala maktfunktioner. En sådan omvälvning, via en kniptångsstrategi av arbetarkontroll (!) i företagen och demokratisk kontroll av staten, bankväsendet, storföretagen bör teoretiskt vara möjlig som reformistisk strategi förutsatt att den socialistiska rörelsen (fackföreningsrörelsen och partiet) har skaffat sig en tillräckligt stark maktbas och att borgerligheten och kapitalägarnas makt via en serie framstötar har underminerats”. (Citaten ur L-E Karlssons artiklar i Arbetet den 8.1, 10.1, 14.1 och 5.2 1974)
Trots hans avståndstagande från partiledning och statsbyråkrati är det en parlamentarisk strategi till socialismen han förespråkar. Arbetarklassen skall acceptera hastigheten i det parlamentariska spelet och hur situationen utvecklar sig (var det inte så det skulle gå till i Chile?). Nu är ju inte detta något nytt. Redan i början av 20-talet diskuterades bland centristerna (de som stod någonstans mellan kommunistpartierna och de socialdemokratiska partierna) i Österrike en strategi som försökte binda samman parlamenten med de maktorgan som arbetarna skapade sig i striden, arbetarråden. Även bland svenska socialdemokrater diskuterades den ”industriella demokratin”. Det var reformismens alternativ till verkligheten, som bestod av intensiva arbetarstrider, där arbetarråd bildades på löpande band i Ryssland, Tyskland, Ungern m fl ställen. Det var också ett svar på det teoretiska området på de resolutioner om arbetarkontroll som Kommunistiska Internationalen antog vid sina första kongresser.
Det går inte att förtränga ens för en inbiten reformist att det runt om i Europa i dag breder ut sig en militant kamp för kontroll över produktionens alla delar. En kamp som tar sig uttryck i ockupationer av fabriker som vid varven i Upper Clyde i Skottland och vid klockfabriken Lip i Frankrike och som sprider sig ända till kontrollen av en hel stad (Nantes) i Frankrike under maj -68. Att centralisera denna kamp på så sätt att lokala fabrikskommittéer väljer delegater till regionala och nationella arbetarråd, det är vår väg. På så sätt skapas i en situation av klass-strider ett alternativ till maktlösa parlament som inte alls har med kampen att göra.
Men reformister vägrar att låta arbetarklassens befrielse vara dess eget verk. Det är viktigare att bekänna sig till borgerlig legalism än att driva kampen vidare. Reformistiska strategier tjänar endast syftet att avleda intresset från de verkliga problemen.
Vid diskussioner mellan dem som företräder den reformistiska resp. den revolutionära vägen till socialismen brukar till att börja med den förra kategorin beskylla den senare för att vara idealister och romantiker, för att inte basera sina teorier på den konkreta verkligheten. Efter en stunds diskussion brukar även förhållandet ändras och bli det motsatta. Och detta av naturliga skäl, eftersom revolutionärerna baserar sig på verkliga tendenser i en verklig klasskamp och erfarenheterna från högst reella sociala omvälvningar medan vänsterreformisterna ständigt motsägs av den konkreta utvecklingen i samhället. Även författaren Sven Lindqvist, som försvarat IB-avslöjarna mot sin partiledning, har hamnat i denna fälla. I Dagens Nyheters debatt om demokratin menar han att socialismen (?) måste medföra diktatur också över arbetarklassen men att detta pris är värt att betala i länder som de latinamerikanska där fattigdomen och nöden är stor, men att det är för högt i Sverige.
Vi ställer inte frågan om demokrati och diktatur på ett abstrakt sätt. Vi är visserligen inte för inskränkningar i yttrande-, mötes- och tryckfrihet under någon regim rent principiellt, men poängen ligger inte här. En proletär revolution är en i bästa mening demokratisk (folkstyrd) process där just de förtryckta och stora befolkningsgrupper som under den kapitalistiska regimen varit tvungna att hålla tyst, jobba och i bästa fall då och då lägga en lapp i en urna, plötsligt träder in på den politiska scenen. Och de träder inte in som debattörer på tidningarnas föga lästa kultursidor, utan i stället på de ställen där ingen lär kunna undgå att lägga märke till dem, på fabrikerna, i bostadsområdena, på gatorna. Och denna rörelse är demokratisk, proletärt demokratisk. Det är en organiserad rörelse, besluten fattas i fabriksråd, i arbetarråd, avsättbara delegater och representanter väljs, politiska grupper formerar sig. Vi kan bara hänvisa till erfarenheterna av den europeiska klasskampen alltsedan maj -68 för att bekräfta dessa påståenden.
Det är möjligt att några av vännerna inom den socialdemokratiska vänstern hänger med så långt att de håller med om att arbetarklassen har en förkärlek för demokratiska organisationsformer. Men vad händer sedan? Vad händer efter revolutionen? Kommer det inte att urarta då?
Vi kan svara att det naturligtvis inte finns några absoluta garantier, lika litet som det finns några garantier för den borgerliga demokratin under kapitalismen. Men till skillnad från t ex Sven Lindqvist menar vi att förutsättningarna i ett land som Sverige är betydligt mer gynnsamma än i de länder som redan gjort revolution för att inte utvecklingen ska urarta. Den ekonomiska situationen är betydligt mer gynnsam och arbetarklassen har en oerhörd tyngd i samhället (mer än hälften av befolkningen) och kommer inte att utan vidare lämna ifrån sig makten till byråkrater. Men även i det efterrevolutionära samhället kommer det att krävas en kamp för att upprätthålla den proletära demokratin. Och vi blir inte förvånade om vi som främsta motståndare då kommer att ha många av de småpåvar och fackbyråkrater som nu med SAP-partibok i näven ordar vitt och brett om den parlamentariska demokratins förtjänster.
Men trots sossevänsterns reformistiska grundsyn, vad har den för motiv att stanna kvar i ett parti där partiledningen betraktas som byråkrater och rövslickare på kapitalet och där kongressbeslut inte betyder någonting?
Man finner ett visst svar i det inlägg sons SSU-”Frihet” i Lund gör i en Arbetet-debatt om arbetet bland studenterna. Orsaken till att man arbetar inom partiet är ”att socialdemokratin är det farligaste hotet mot konkurrenssamhället och överklassens privilegier. Det finns alltid ett latent hot att basen aktiverar sig och denna aktivering får genast styrka då den har en organisation att tillgå”.
De ser som sin uppgift ”att förklara nödvändigheten av att man som socialist och marxist aktiverar sig i ett parti — SAP —där det oerhörda flertalet av arbetarklassen kommer att befinna sig vid en kris i kapitalismen”. I väntan på denna aktivering skall man då utforma en (reformistisk?) strategi ”om hur man från ATP, tandvårdsförsäkring och 'nya skolan' når det klasslösa samhället”.
Det finns ett korn av sanning i denna argumentation. Visst kan den socialdemokratiska basen aktivera sig och bilda en vänsterströmning vid en kris i kapitalismen. Detta förlopp måste naturligtvis marxister se som sin uppgift att påverka. Men ändå är det bara delvis sant om vi ser oss om i Europa i dag. För det kan ju inte undgå någon att en mycket stor del av ungdomen, även arbetarungdomen, i dag aktiverat sig utanför de socialdemokratiska partierna, i de nya revolutionära grupperna. Och de militanta arbetarledarna, i t ex England och Västtyskland har främst drivit sin verksamhet i fackföreningarna, som alltmer lösgjorts från sina moderpartier.
Att sedan det skulle vara möjligt för en vänsterströmning att ta över hela partiapparaten och omvandla den till ett effektivt instrument för arbetarklassens kamp är absurt. Kampen hinner alltid gå långt över de gamla byråkratiska apparaterna och skapa sig nya flexibla former innan dc förra skakas i grunden. Rådde det kanske inte en kris i kapitalismen under första världskriget och under tiden därefter? Den tyska arbetarklassen reste sig och bildade arbetarråd och den socialdemokratiska vänstern organiserade sig i Spartacusförbundet men det gamla byråkratiserade socialdemokratiska partiet i Tyskland bestod och dess ledare krossade revolutionen i blod.
Arbetarklassen behöver ett sammansvetsat och centraliserat parti som kan knyta samman den lokala kampen och aktiviteten och sprida varje erfarenhet. Denna organisation skapas inte dagen före arbetarmaktens utbrott. Den måste börja byggas redan i dag.
När socialdemokrater argumenterar mot detta är det samtidigt ett argument för att inte göra något nu. De sitter hellre och väntar på att basen skall aktivera sig och hokus pokus har den en ”organisation att tillgå”.
Göteborg den 25.4.74
KÄLLOR: Artiklar i Arbetet 10 12 -73 till 8.4 -74. Dagens Nyheter 1 0,13,23,31 mars. Aftonbladet 30.3. Tiden nr 2174. LO-SAP:s näringspolitiska arbetsgrupp: Sysselsättningspolitik för 70-talet. Sten Johansson: När är tiden mogen? (Tiden -74). Villy Bergström: Kapitalbildning och industriell demokrati, Tiden -74. Jan Lindhagen: Socialdemokratins program, del 1, Tiden -72. Partiprogram, socialdemokraterna, utgivet 1970.
Karl Kautsky: Zu den Programmen der Sozialdemokratie, Köln -68. Rosa Luxemburg: Om Spartacus, Röda Häften 8, Partisan -71. Kapitalismens dödskamp och IV Internationalens uppgifter, Övergångsprogrammet redigerat av Leo Trotskij, Röda Häften 2, Partisan -69. Teser från Kommunistiska Internationalens kongresser, Röda Häften 3/4 och 6/7, Partisan 1970. E Germain: Om byråkratin, Röda Häften 1, Partisan -69. Fjärde Internationalen nr 2 -73: Den europeiska socialdemokratins utveckling. E Mandel: Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre, Partisan -71.