Ur Fjärde Internationalen 1-1975
De kommunistiska partierna bildades som proletariatet revolutionära förtrupp efter socialdemokratins kapitulation inför imperialismen 1914 och efter Oktoberrevolutionens seger i Ryssland. Dessa partier har genomgått en byråkratisk degenerering, en parallell till den som Sovjetunionen genomgått. Under trycket av den Kommunistiska Internationalen, som kontrollerades av den stalinistiska fraktionen i Moskva, har partierna förlorat sin interna demokratiska struktur. De har också förlorat förmågan att utarbeta en politisk linje som verkligen svarar mot klasskampens behov internationellt och nationellt. Degenereringen kulminerade när det tyska KP kapitulerade för Hitler utan kamp 1933 och när samtliga övriga kommunistpartier accepterade denna kapitulation utan självkritik eller en seriös genomgång av den linje som följts av Kommunistiska Internationalen från 1929 till 1933.
Sedan dess har de byråkratiserade och staliniserade kommunistpartierna följt zick-zack-svängarna i Kremls politik. Den internationella revolutionens intresse har systematiskt underordnats försvaret av det ”sovjetiska bålverket”. Detta i enlighet med teorin om ”socialismen i ett land”. De på varandra följande zick-zack-svängarna är:
– högerlinjen 1925-28 (stöd till Koumintang, den Anglo-ryska kommitten etc).
– den ultravänsteristiska politiken under den s.k tredje perioden 1929-1934.
– den högervridna politiken, allians med den ”demokratiska” bourgeoisin och den anti-fascistiska folkfronten 1934-1938.
–den plötsliga kursändringen till en mer vänsteristisk fraseologi under perioden 1939– 1941 med Hitler-Stalin-pakten (med en kriminell anpassning till nazi-imperialismen, speciellt 1940)
– politiken med den nationella fronten med västerns imperialistiska bourgeoisier inom ramarna för alliansen mellan Sovjetunionen och den anglo-ameriakanska imperialismen 1941-47. Detta ledde speciellt till de franska, italienska och grekiska kommunistpartiernas likvidering av de revolutionära möjligheterna som fanns i dessa länder vid slutet av andra världskriget. Dessa kommunistpartier deltog aktivt i återuppbyggandet av den borgerliga staten, armen och den kapitalistiska ekonomin; detta gick så långt som till att ge skydd åt den franska imperialismens kolonialpolitik;
– den ”hårda linjen” gentemot den amerikanska imperialismen som sammanföll med inledningen av det kalla kriget och accelererade i Koreakriget och Indokinakriget (1948-53). En anti-USA-imperialistisk fraseologi kombinerades med en aktivism (som i Ridgeway-demonstrationerna) och med den högervridna strategiska linjen med ”ny-demokrati” och ” revolution genom stadier”. Denna linje skiljde sig tydligt från den som fördes under den ”tredje perioden” och under perioden mellan 1939 och 1941.
Kommunistpartiernas natur framträder ur hela denna 30-åriga erfarenhet (1923-53). De är byråkratiserade arbetarpartier som genom sitt ursprung, program, tradition, social sammansättning och objektiva roll i samhället fortsätter att vara en del av den organiserade arbetarrörelsen. Detta bekräftas också av hur de betraktas av den imperialistiska bourgeoisin och av proletariatet. Deras politiska linje är inte en återspegling av bourgeoisins och småbourgeoisins intressen utan av den sovjetiska byråkratins. Det är denna bundenhet till Sovjetunionen, en degenererad arbetarstat, som på ett grundläggande sätt skiljer kommunistpartierna från de socialdemokratiska partierna. Även när de gör bourgeoisin historiskt avgörande tjänster, som de gjorde under folkfronterna eller under perioden 1944-47, gör kommunistpartierna inte detta på grund av någon anknytning till storkapitalet utan på grund av den sovjetiska byråkratins kontrarevolutionära politik.
Med det kalla krigets slut som början (första Genève-konferensen 1954) inleddes en lång period av närmande och samarbete mellan Sovjet-byråkratin och imperialismen. Den nuvarande fasen i denna utveckling, den s.k detenten, är endast den senaste av många(slutet på första Indokinakriget, Eisenhower-Chrusjtjevmötet, stoppandet av kärnvapenproven i atmosfären etc) Sedan 20 år tillbaka har kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa inte genomgått någon grundläggande zick-zacksväng. Inriktningen har varit den strategiska linjen med ”fredlig samexistens”, vilken utesluter möjligheten av en proletär revolution och revolutionär kamp för maktövertagandet i de imperialistiska länderna. Denna strategi baserar sig på följande antaganden:
a/ Kampen mellan det ”socialistiska lägret” och det ”imperialistiska lägret” är det huvudsakliga uttrycket för klasskampen i världsskala (en reviderad och tillrättalagd version av teorin om ”socialismen i ett land”).
b/ Så länge som inte det ekonomiska styrkeförhållandet mellan det ”socialistiska lägret” och det ”imperialistiska lägret” modifieras på ett avgörande sätt (speciellt genom en högre per-capita-produktivitet i Sovjetunionen än i de imperialistiska länderna) är ”övergången till socialism” omöjlig i väst.
c/ Mellan monopolkapitalismens system som det nu fungerar i Väst och störtandet av det kapitalistiska systemet finns det en mellanliggande fas av ”anti-monopolistisk allians” – en klassallians mellan arbetarklassen, den urbana och rurala småbourgeoisin och de ”anti-monopolistiska” sektorerna av bourgeoisin. Denna allians fordrar att kommunistpartierna tar bort alla målsättningar från sitt program som ifrågasätter existensen av det kapitalistiska systemet i sin helhet. Politiken förutsätter att statsapparaten överlever, den skall endast ”demokratiseras”.
d/ Efter det kalla krigets politiska isolering försöker nu kommunistpartierna bryta denna, främst genom att söka en allians med socialdemokratin och fackföreningsbyråkratin. Av det skälet måste partierna undvika varje politisk inriktning som skulle kunna leda till en avgörande opposition mot den reformistiska byråkratin(särskilt i fackföreningarna eller under strejker). Den ”internationella detenten” betraktas också den som ett medel att bryta den politiska isoleringen som kommunistpartierna befinner sig i.
Kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa har följt denna grundläggande orientering under tjugo år utan några viktiga zick-zack-svängningar och utan några periodiska återvändanden till en anti-kapitalistisk eller revolutionär fraseologi eller intern skolning jämförbar med den som fanns tidigare,
Detta faktum har naturligtvis påverkat medvetenheten och aktiviteten hos medlemmar och sympatisörer. Dessa effekter är tillräckliga för att man skall kunna konstatera en förändring. Men kommunistpartiernas utveckling är inte endast en funktion av strategin för en ”fredlig samexistens”, ”den reformistiska vägen till socialismen”. Den är också bestämd av stalinismens internationella kris, av återverkningarna inom kommunistpartierna av utvecklingen av ett nytt massavantgarde i Europa och av den häftiga stegringen av arbetarklassens kamp och radikalisering. Vi skall här försöka analysera de kombinerade effekterna av dessa tre processer.
De europeiska kommunistpartiernas tjugoåriga anknytning till strategin för ”en anti-monopolistisk allians” och ”avancerad demokrati” har lett till en socialdemokratisering av dessa kommunistpartier :
a) Dessa partier förstärker avsevärt reformistiska ideologier och illusioner som tidigare representerades av den klassiska socialdemokratin: en i grunden elektoralistisk orientering; systematiskt uppmuntrande av illusioner om det borgerliga parlamentet och för borgerliga parlamentsmedlemmar; försök att begränsa strejker inom strikt ekonomiska ramar; avsaknad av varje revolutionär skolning etc.
b) Med undantag för några överlevande från den gamla generationen (nästan alla av dessa är byråkrater), behåller KP-medlemmar nästan ingen kontinuitet i tanke eller, mer viktigt, i erfarenhet med den kommunistiska Internationalens programmatiska bas eller Lenins läror om borgerlig demokrati, proletariatets diktatur, världsrevolutionen, avvisandet av koalitionsregeringar med bourgeoisin etc. Militanter som skolats i reformistisk dagskravspolitik kommer att bli allt mindre kapabla att göra en snabb vändning mot en helt annan praktik (vilket också var fallet hos majoriteten av de socialdemokratiska militanterna 1914).
c/ De begränsade men reella framgångarna som kommunistpartiernas nyreformistiska politik haft i flera länder i det kapitalistiska Europa (majoritetspositioner i parlament, framgångar inom den fackliga apparaten, parlamentariska positioner, positioner inom ”massorganisationer” som kooperationen, kvinno- och kulturella organisationer etc) skapar en objektiv och social dynamik i riktning mot en socialdemokratisering.
Delar av kommunistpartiernas apparater, främst då kommunistpartier med ett massinflytande, håller på att vinna positioner inom den borgerliga parlamentariska staten och det borgerliga samhället jämförbart med de som vanns av den klassiska socialdemokratin. Precis som inom den klassiska socialdemokratin så motverkas inte detta genom en systematisk antikapitalistisk skolning och praktik.
d/ Den långa perioden av relativ stabilitet för kapitalismen i Västeuropa (1949 - 68) och avsaknaden av revolutionära explosioner i den delen av världen, har på ett avgörande sätt förstärkt kommunistpartiernas utveckling. Detta kan jämföras med effekterna av den imperialistiska expansionen i Europa mellan 1893 och 1914.
Det pågår för närvarande en socialdemokratisering av kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa. Men det vore fel att av detta dra slutsatsen att denna process redan slutförts och att kommunistpartierna redan har omvandlats till rena socialdemokratiska partier. Följande faktorer talar för att denna utveckling ännu inte fullbordats och att kommunistpartierna ännu inte genomgått en kvalitativ förändring i sin sociala karaktär:
a/ Kommunistpartierna i Europa har ännu inte brutit sina band med den sovjetiska byråkratin. Dessa band är materiella (vi får inte underskatta det finansiella stödet från de byråkratiserade arbetarstaterna, de fördelar KP-ledarna har av detta stöd, de länkar som finns mellan den ledande kadern i kommunistpartierna och arbetarstaterna). Dessa band är i första hand politiska. Genom att referera till Sovjetunionen och den ”internationella kommunistiska rörelsen” kan kommunistpartierna rättfärdiga sin existens inför de breda massorna och sin högerlinje inför de mest ”hårdföra” av deras egna arbetarmilitanter. Om det skulle uppstå en akut konflikt mellan den egna imperialistiska bourgeoisin och Sovjetunionen, det må vara en direkt konflikt eller en konflikt via ”mellanliggande länder” (som i Mellanöstern eller Afrika), så har inte kommunistpartierna gått så långt att de är beredda att sälla sig till Sovjetunionens motståndare. Den pågående socialdemokratiseringen gör att delar av kommunistpartierna kommer att inta en sådan position om en konflikt inträffar (det såg vi redan 1939-40). Men innan det finns några bevis på motsatsen hävdar vi att majoriteten av apparaten inte är benägen att göra en sådan definitiv kapitulation inför imperialismen.
b/ Kommunistpartierna fortsätter att attrahera de mest erfarna och militanta äldre arbetarna (inte de unga); de som har en vag men reell antikapitalistisk medvetenhet, och i en rad länder de som demonstrerar en militans som är långt överlägsen den som de socialdemokratiska arbetarna uppvisar.
c/ Den imperialistiska bourgeoisin i Europa fortsätter att betrakta kommunistpartierna och deras apparater som en fientlig social formation, som inte är integrerad och som är omöjlig att integrera i det kapitalistiska samhället. Även fast ett regeringssamarbete med kommunisterna kan accepteras som en sista lösning för att undvika en revolutionär kris, så är detta samarbete strikt begränsat till vissa delar av statsapparaten och närstående apparater. Bourgeoisin avvisar t.ex kommunisterna inom armen, den repressiva apparaten eller diplomatkåren. Och det finns inga KP-ledare eller kadrer i de stora privatkapitalistiska firmornas styrelser.
I konsekvens med detta är det korrekt att definiera kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa som byråkratiserade arbetarpartier som befinner sig i en process av socialdemokratisering, men som fortfarande på ett avgörande sätt förknippar sig själva med den sovjetiska byråkratins historiska intressen (som indirekt uttrycks genom ideologin om ”det socialistiska lägret”).
Stalinismens internationella kris har också haft en djupgående inverkan på kommunistpartiernas utveckling i Västeuropa. Kremls brott först med Jugoslavien, sedan med det kinesiska KP (två exempel som visar den oförsonliga motsättningen mellan Sovjetbyråkratin och världsrevolutionens framåtskridande, hur deformerat detta framåtskridande än är); den sovjetiska byråkratins krossande av först den ungerska revolutionen, sedan ”Pragvåren”; den delvisa återförsoningen mellan Moskva och Belgrad; uppkomsten av en politisk intellektuell opposition i Sovjet och dess återverkningar i väst; återverkningarna av den kubanska revolutionens seger som säkrades oberoende av Kreml och i motsättning till det kubanska KP s linje; den Indokinesiska revolutionens skiftande öden; uppkomsten av en rad kommunistiska masspartier som utvecklats oberoende av Moskva och Peking (det indiska KP-M, det japanska KP, det vietnamesiska KP) – alla dessa uttryck för stalinismens internationella kris har mer och mer påverkat kommunistpartiernas orientering.
Vissa kommunistpartier har alltmer avskiljt sig från den traditionella stalinismen och öppet börjat kritisera sovjetbyråkratins attityder, både dess internationella orientering och vissa av dess interna politiska beslut. Detta gäller speciellt det italienska, holländska och spanska KP och den ”interna” fraktionen av det grekiska KP. Vissa av stalinismens klassiska teser har ifrågasatts mindre än andra. Fortfarande stöds den sovjetiska diplomatin även om det inte längre sker villkorslöst och dogmen om den ”ledande staten” och det ”ledande partiet” har endast förkastats öppet i ett fåtal fall. Det måste ändå understrykas att ett avgörande steg på vägen mot uppsplittringen av KP-blocket togs vid Warsawapaktsarméernas invasion av Tjeckoslovakien. Majoriteten av de västeuropeiska kommunistpartierna fördömde invasionen, endast det västtyska, finska, luxemburgska, portugisiska och grekiska (den ”externa” delen) uttryckte sitt villkorslösa stöd.
Förvisso följdes denna blygsamma ”frigörelse” från Kreml av en kapitulation i förhållande till den ”normalisering” som påtvingades det tjeckoslovakiska KP. Men den attityd som har intagits till förföljelserna av oppositionella intellektuella i Sovjet bekräftar att kommunistpartiernas agerande i augusti 1968 inte var en isolerad händelse. KP-ledarna i Västeuropa får allt svårare att backa upp de beslut (vare sig det gäller internationella eller nationella frågor) som tas av det sovjetiska kommunistpartiet. Endast i vissa fall ges detta villkorslösa stöd och då kan det förklaras av det omedelbara materiella beroendet som vissa kommunistpartier (t.ex det västtyska, finska, portugisiska eller grekiska kommunistpartiet) har till Sovjet.
Den avgörande utvecklingen pekar i motsatt riktning. Denna utveckling är icke desto mindre motsägelsefull. Å ena sidan uttrycker den de förändringar som skett i världssituationen och i Sovjetunionen självt, förändringar som gör stalinismens viktigaste dogmer allt mindre trovärdiga. Föreställningen om ”den belägrade fästningen” håller inte längre efter den kinesiska revolutionens seger och genom att Sovjet framträtt som en stark Euroasiatisk militärmakt. Kreml framstår som åtminstone medansvarig till splittringen av det ”socialistiska lägret”, det visar sig om inte annat i den sino-sovjetiska konflikten. Det blir mer och mer uppenbart att byråkratisk centralism, byråkratiska privilegier och avsaknaden av proletär demokrati i Sovjet spelar en bromsande roll både för de ekonomiska och kulturella framstegen i Sovjet. Den ”sovjetiska modellen för socialism” har inte längre så stark attraktionskraft på arbetarklassen i Väst. Denna utveckling gör att den offentliga kritiken från sovjetbyråkratin endast leder till smärre skärmytslingar inom kommunistpartierna i Västeuropa. (Det franska kommunistpartiets attityd till Solzjenitsynaffären är ett exempel).
Men å andra sidan motsvarar detta avståndstagande från sovjetbyråkratin också ett tryck som utövas av kommunistpartiernas omedelbara sociala omgivning. Krav ställs på ett närmande till socialdemokratin till varje pris, på att återuppta kontakterna med intelligensian och den ”liberala” bourgeoisin, och på att bli respektabelt och ges återinträde i koalitionsregeringar. Ändringen i attityden till EG och till ett deltagande i NATO hos kommunistpartier som snart avser att delta i koalitionsregeringar belyser detta mycket klart. Dörren lämnas öppen för att kommunistpartierna eller splittringar från partierna skall utvecklas mot centristiska eller rent av vänstercentristiska positioner eller en högerutveckling, dvs ytterligare socialdemokratisering. Det senare är utan tvekan det dominerande elementet i kommunistpartiernas motsägelsefulla utveckling.
Vi måste göra en distinktion mellan de kommunistpartier som har ett massinflytande och som spelar en avgörande roll i arbetarrörelsen i respektive land (fr.a det italienska, franska, portugisiska och spanska KP och i mindre utsträckning det grekiska KP) och de ”små” kommunistpartierna som endast har ett minoritets (ibland endast marginellt) inflytande inom den organiserade arbetarrörelsen. Det finns förvisso mellanliggande fall, som det finska KP och det brittiska. (Det förra har en minoritetsposition inom arbetarklassen men är ändå ett parti som har ett massinflytande på det politiska planet och i fackföreningarna, det senare saknar betydelse på det politiska planet men innehar starka positioner bland de mest kampvilliga delarna av fackföreningsrörelsen).
Trots detta är distinktionen mellan dessa båda kategorier mycket användbar. Regeringsdeltagande är en realistisk möjlighet på kort eller lång sikt endast när det gäller partier med ett massinflytande. (Det finska kommunistpartiet kan räknas till den första kategorin i detta hänseende. Och vi kan inte utesluta en kvalitativ förändring av styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen i andra länder som leder till en stark tillväxt av kommunistpartierna).
Den strukturella socialdemokratiseringsprocessen är klart mer avancerad i masspartierna än i de ”små” kommunistpartierna. För den senare kategorin finns inte den materiella basen för att avskilja sig från den sovjetiska byråkratin.
De har inte förvärvat positioner inom den borgerliga staten och har inget perspektiv på att delta i regeringen inom den närmaste framtiden. (Ett undantas från den regeln ar det holländska KP, vars brott med Kreml efter utbrottet av den sino-sovjetiska konflikten gick längst).
Detta innebär inte att de ”små” kommunistpartierna följer en mindre högervriden linje än de kommunistiska masspartierna eller att deras politiska socialdemokratisering är mindre uttalad. Men det innebär att deras funktion i massrörelsen (speciellt i fackföreningsrörelsen och under strejker) är objektivt annorlunda och betraktas av massorna på ett annorlunda sätt. I jämförelse med de socialdemokratiska apparaterna som fortsätter att dominera fackföreningarna, betraktas militanterna i de ”små” kommunistpartierna fortfarande som mycket mer kampvilliga arbetarledare . Detta även om de företräder en reformistisk politik och en klassamarbetslinje. Under dessa förhållanden kan varje radikalisering inom arbetarklassen lättare resultera i ett ökat fackligt inflytande för KP-militanterna.
Dessutom betraktas det inte som en tragedi av Kreml att de kommunistiska masspartierna kan ledas till att inta positioner som är kritiska till Sovjetbyråkratin i syfte att underlätta deras regeringsdeltagande. I den förändrade världssituationen, vilken är ett resultat av imperialismens försvagning, går Västeuropas kommunistpartier mer in för att demonstrera för de egna bourgeoisierna att de inte kämpar för att omkullkasta kapitalismen än att utöva ett prosovjetiskt tryck på de egna bourgoisierna.
I det kapitalistiska Europa har vi sett uppkomsten av ett nytt massavantgarde, stimulerad av ungdomsradikaliseringen och senare det plötsliga stegrandet av arbetarkampen. Kommunistpartierna togs inledningsvis på sängen av denna radikalisering och av politiseringen av avantgardets olika komponenter. De blev överflyglade. Detta p g a den sekteristiska attityd som kommunistpartierna intog till studentexplosionerna, de vilda strejkerna och den radikala formen för organisering av kampen. De fördömde dessa fenomen ”en bloc” som ”småborgerlig ultravänsterism”, ”anarkism”, ”vänsteropportunism” etc. Kommunistpartierna överflyglades och de uppkom betydelsefulla organisationer till vänster om kommunistpartierna, vilket ändrade styrkeförhållandena inom arbetarrörelsen om än på ett modest sätt.
Men djupet i den sociala krisen, försämringarna i det ekonomiska klimatet och uppsvinget i arbetarkampen påverkar med nödvändighet också kommunistpartierna. De kan inte fortsätta att inta en fientlig attityd till reaktionerna hos miljontals män och kvinnor. I praktiskt taget varje land i Europa har kommunistpartierna gjort en försenad men ändå effektiv ”vändning mot ungdomen”. Efter att ha ignorerat den massiva studentrörelsen, erbjuder de den nu ett svar på de huvudsakliga behoven hos denna del av avantgardet: sökandet efter en länk till arbetarklassen och arbetarrörelsen. Likaledes försenat, och med mer tvetydiga avsikter, försöker de ta ledningen i klasskampen. Detta både för att förhindra att yttersta vänstern stärker sitt inflytande i fabrikerna och på samma gångförstärka deras förhandlingssituation gentemot bourgeoisin. Avsikten är att bryta sig ur den politiska isoleringen och komma i regeringsställning i vissa fall.
Förvisso är detta mer markerade deltagande i massrörelser sedan 1969 fyllt av motsättningar. Samtidigt som kommunistpartierna inte längre direkt försöker krossa masskampen, utan snarare försöker leda in den i reformistiska banor, så innebär varje försök att uppmuntra kampen en risk för att de reformistiska ramarna sprängs. Ju mer kommunistpartierna dessutom deltar i kampen ju större är chansen att radikaliseringen inom arbetarklassen och ungdomen också påverkar partierna och underblåser de oppositionsströmningar som finns. Bourgeoisin tvivlar på kommunistpartiernas förmåga att leda in kampen i ofarliga banor och är därför tveksam till ett KP-deltagande i koalitionsregeringar.
Slutligen så hotar också närmandet till socialdemokratin att accentuera de existerande motsättningarna och till och med framkalla nya. De socialdemokratiska partierna kan komma att passera kommunistpartierna till vänster därför att de förra är angelägna om att återerövra sin klassbas, återigen få samma parlamentariska status som KP och självfallet försöker de utmana KP:s hegemoni över den organiserade arbetarrörelsen i vissa länder. Socialdemokraterna försöker bygga på militansen inom fackföreningarna och tar upp paroller med en anti-kapitalistisk och anti-byråkratisk inriktning, som t.ex paroller om självförvaltning.
När kommunistpartierna försöker motverka dessa manövrer hindras de av rädslan att ge efter för ”ultravänsterismen” och av sina kvarvarande band med sovjetbyråkratin. Men det avgörande hindret är deras oförmåga att modifiera sin egen grundläggande strategiska inriktning. Det är därför inte på något sätt uteslutet att kommunistpartierna, efter att ha nått vissa parlamentariska framgångar och efter att ha rekryterat unga människor, kan helt plötsligt komma att lida parlamentariska förluster och se styrkeförhållandet inom arbetarrörelsen ändras till deras nackdel. Detta kan vi redan skymta i Frankrike, Belgien och Holland. Denna process kan underlätta ifrågasättande av kommunistpartiernas strategi inom partierna själva, speciellt om det sammanfaller med en allvarlig kris i Sovjetunionen eller en revolutionär resning i Västeuropa.
Medan Allende-regimens fall i Chile sågs som ett väldigt nederlag för kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa (eftersom det chilenska KP praktiserade samma strategi som kommunistpartierna i väst sedan länge identifierat sig själva med) så har den portugisiska diktaturens fall utan tvekan ökat trovärdigheten för denna strategi i ögonen på arbetarklassen och till och med hos dess avantgarde i Västeuropa. En hel rad centristiska grupperingar som för en tid sedan intog sekteristiska ultravänsteristiska positioner i förhållande till kommunistpartierna håller nu på att närma sig och till och med ställa sig bakom kommunistpartiernas politik. Splittringen inom Bandera Roja-gruppen i Spanien, där delar av ledarskapet har gått till kommunistpartiet, är en av de mest tydliga manifestationerna av denna utveckling.
Utan att gå in på en mer detaljerad analys av de rent konjunkturella eller t o m ”nationella” aspekterna av detta skall vi i alla fall peka på vissa mer djupgående förklaringar:
a/ Det nya uppsvinget i arbetarkampen och politiseringen av väldigt breda skikt av arbetare har haft den klassiska effekten att massarbetarpartierna har vunnit mer till höger än de förlorat till vänster till de centristiska och revolutionära organisationer. Detta gäller speciellt arbetare från små och medelstora industrier, i provinsstäderna, bland manschettarbetare och tekniker, i landsbygdsområden etc. dvs. bland arbetare som nyligen radikaliserats. Denna utveckling står inte i någon som helst motsättning till den djupare politiseringen av andra skikt.
b/ Kommunistpartiernas reformistiska strategi har en reell trovärdighet i avsaknad av ett revolutionärt massparti. Även de mest politiserade skikten inom arbetarklassen som vill gå utöver den ”parlamentariska vägen till socialismen” är medvetna om att utan ett sådant parti är en revolutionär seger på kort sikt omöjlig. Ett experiment med en regering av arbetarpartier eller t o m en ”nydemokratisk” regering framstår som det enda praktiska alternativet i en situation av kapitalistisk kris.
c/ Själva kapitalismens fördjupade kris förstärker till en början attraktionskraften hos kommunistpartierna, därför att krisen ställer frågan om regeringsmakten och den politiska makten i centrum. Det räcker inte att endast ta sin tillflykt till generaliserade direkta aktioner som inte leder till synbara politiska slutsatser.
Det är p g a detta som de kommunistiska arbetarmilitanter, som tidigare föll tillbaka på facklig aktivism och i sin fackliga aktivitet kom närmare de revolutionära militanterna, nu åter sätter sin tilltro till kommunistpartierna och därmed distanserar sig från revolutionärerna.
Klasskampen måste nå en ny och högre nivå för att denna utveckling skall vändas. Antingen måste kampen uppnå en nivå av masstrejker med fabriksockupationer som leder till uppkomsten av potentiella dubbelmaktsorgan och som därigenom konkret visar ett revolutionärt alternativ till de reformistiska ”lösningarna” och som påskyndar utvecklingen av revolutionära masspartier. Eller också måste kommunistpartiernas deltagande i regeringen leda dem till att återigen totalkonfrontera masskampen (som i Portugal), vilket skulle stimulera icke föraktliga sektorer av arbetarklassen att passera kommunistpartierna.
Att analysera kommunistpartiernas utveckling är inte en akademisk sysselsättning utan ett arbete som avser att hjälpa oss att korrekt ta upp kampen mot stalinism och reformism och i vår strävan att bygga det revolutionära partiet. Vi måste lägga vinn om att göra en noggrann och seriös analys av kommunistpartierna. Det är inte tillräckligt att definiera deras orientering som rätt och slätt en ”folkfrontsinriktning”.
Det är naturligtvis möjligt att definiera folkfronten så vagt och så brett att den kan inkludera praktiken hos alla arbetarpartier som har en reformistisk inriktning. Om man med folkfront menar varje form av klassamarbete med bourgeoisien, så har socialdemokratin praktiserat folkfronten ända sedan 1914 om inte sedan 1900, och kommunistpartierna i det kapitalistiska Europa har praktiserat den sedan 1934. Men denna definition är så vag att den sammanblandar den heliga alliansregeringen 1914, Kerenskijregeringen från 1917, Ebert-Scheidemann-regeringen från 1918, de brittiska och svenska socialdemokratiska regeringarna, Blum- och Azaña-regeringarna från 1936, de Gaulle-regeringen från 1944, Mollet-Mendesregeringen 1955 och till och med Waldeck-Rousseau-Millerand-regeringen 1903. Den förlorar varje värde som vägledning för revolutionärerna i utarbetandet av en revolutionär taktik. Det står helt klart att revolutionärernas taktik inte kan vara densamma i alla de ovanstående fallen.
Det är möjligt att begränsa folkfrontsbegreppet något genom att definiera det som varje form av koalitionsregering med bourgeoisin. Men bortsett från det faktum att det är fullkomligt möjligt att praktisera en prokapitalistisk, kontrarevolutionär politik utan att nödvändigt@ vis har borgerliga ministrar i kabinettet (se Ebert-Scheidemann-regeringen, Attlee- och Wilson-regeringarna, de socialdemokratiska regeringarna i Sverige), så är denna första begränsning av definitionen i stort sett otillräcklig för att åtskilja vad som är speciellt för en folkfront. Förvisso så var Churchills regering 1940, liksom den franska regeringen 1914, för att inte tala om Waldeck-Rousseau-regeringen i Frankrike eller Brandt och Schmidtregeringarna i den tyska förbundsrepubliken, alla ”koalitionsregeringar med bourgoisin” och kan uppenbarligen inte karakteriseras som folkfrontsregeringar.
Det vore mer korrekt att definiera folkfrontsregeringar som koalitionsregeringar av arbetarpartier (inkluderande kommunistpartierna) och borgerliga partier i en förrevolutionär eller revolutionär situation i vilken massornas antikapitalistiska strävanden och revolutionära potential avleds mot vägar som är förenliga med det kapitalistiska systemets överlevnad under rättfärdigandet (eller snarare förevändningen) av att en koalitionsregering med bourgeoisin är enda alternativet till kontrarevolutionens seger (tsaristisk, fascistisk, militaristisk osv).
Det är därför att koalitionen med de ”anti-tsaristiska”, ”anti-fascistiska”, ”anti-diktatoriska”, ”anti-imperialistiska” borgerliga partier står i centrum för KP:ernas och socialistpartiernas strategi som kravet på att ”kasta ut de borgerliga ministrarna” får sin fulla mening. Om detta krav av en händelse realiseras, innebär det en större möjlighet för massorna att uppleva hur ineffektiva de reformistiska ”lösningarna” är.
I situationer där de existerande regeringarna upplevs , som arbetarregeringar och inte koalitioner med bourgeoisin (så som t.ex varit fallet med samtliga Labourregeringar i Storbritannien), i situationer där det inte gäller att bekämpa allianser med borgerliga partier utan samarbete med arbetsköparna och förvaltandet av den borgerliga statsapparaten, där måste politiken riktas mot denna form av klassamarbete och inte mot närvaron av ett fåtal borgerligt-liberala ministrar inom kabinettet. Detta var situationen i Tyskland 1918-19, i Storbritannien 1945-51, 1964 och 1974; det var situationen i Chile 1972-73. Det skulle också bli situationen i Frankrike ifall ”vänsterunionen” skulle komma till makten i dess nuvarande form.
I alla dessa fall vore det att missa de centrala motsättningarna både i den objektiva situationen och i massornas medvetande, om parollen ”kasta ut de borgerliga ministrarna” gjordes till huvudaxel i agitationen. Inriktningen för att avslöja KP- och SP-ledarnas kontrarevolutionära politik måste i stället bestå av paroller som demaskerar deras samarbete med arbetsköparna och den borgerliga staten: nationaliseringar utan kompensation och under arbetarkontroll över fabrikerna och transportföretagen; avväpning av den borgerliga armen och de repressiva apparaterna och beväpning av proletariatet; formerandet, generaliserandet och förenhetligandet av dubbelmaktsorganen etc. Det kan vara nödvändigt att resa parollen om en arbetarregering ansvarig inför arbetarorganisationerna. Parollen om att ”kasta ut de borgerliga ministrarna” är i detta läge inte central. Men det innebär inte att parollen får överges. Situationen är fullständigt annorlunda vid en regeringsallians mellan kristdemokraterna och det italienska kommunistpartiet, den s.k ”historiska kompromissen” som söks av kommunistpartiet. I detta fall skulle en paroll som kräver uppbrytandet av koalitionen vara en central politisk paroll. Den skulle tjäna som samlingspunkt för en hel serie övergångskrav som understödjer ett generaliserande av masskampen och ger upphov till kommittéer av för-sovjetisk och sovjetisk typ.
Det är i denna mening som definitionen av kommunistpartierna som byråkratiserade arbetarpartier får en viktig politisk konsekvens för vår rörelse. Denna definition placerar kampen mot reformistiska ideologier och illusioner (elektoralism, parlamentarism, klassamarbete) i centrum för de revolutionära marxisternas uppgifter bland arbetarmassorna. Att få massorna att komma över de reformistiska illusionerna är en oundgänglig förutsättning för att främja både omvandlingen av en förrevolutionär situation till en revolutionär situation och omvandlingen av de revolutionära organisationerna till revolutionära masspartier.
En intelligent politik gentemot kommunistpartierna som kombinerar enhet i handling med överflygling av ledarskapet skulle uppenbarligen påskynda denna process.