Ur Fjärde Internationalen 4-75

J.P. Vargas

Kris i Spaniens ekonomi

Efter ett kort uppsving 1969 kom den spanska ekonomin in i en nedgång, som varade till slutet av 1971.

Därefter följde en ny expansionsvåg, som varade till 1974. De första tecknen på uppgång hade visat sig omkring slutet av 1971 och de bekräftades till fullo 1972, då de öppnade vägen för en av den spanska kapitalismens mest blomstrande perioder. [1]

Låt oss ta en snabb titt på några av de karakteristiska dragen hos denna expansion. Det är viktigt om man vill förstå varför den spanska ekonomin är inne i en recession i dag.

Den snabba expansionen, som började 1972, återspeglas helt i bruttonationalproduktens (BNP) tillväxt under de senaste åren: 1971 ekade BNP med 4,7%, 1972 med 7,7% och 1973 med 7,9%.

Denna kraftiga ökning berodde i grund och botten på industriproduktionens uppgång. Tillväxttakten inom den sektorn var 3,9% 1971, steg till 10,7% 1972 och lag på 9,5% 1973.

Samtidigt är det förvånande och intressant att observera hur tillväxttakten för jordbruksproduktionen sjönk under samma period: 1971 ökade jordbruksproduktionen med 6,1%, 1972 med bara 0,8% och 1973 med 5%.

Krisen inom jordbruket

Jordbruksproduktionens kris har flera följder, som är viktiga att visa på här:

För det första medför den en permanent försämring av handelsbalansen, eftersom importbehovet ökar. Underskottet tredubblades på tre år. Det steg från 12.274 miljoner pesetas 1971 till 24.511 miljoner 1972 och upp till 35.768 miljoner 1973 (100 pesetas är ung. 7.50 kronor).

För det andra leder jordbrukskrisen till att den protektionistiska handelspolitiken bevaras gentemot vissa basprodukter. Jordbruksproduktionen stimulerades av prisstegringar – 1972-73 steg allmänna levnadskostnadsindex med 11,4% och nära 7% hade sin grund i prisökningar på livsmedelsprodukter. På så sätt förvandlas den prispolitik som gynnar jordbruksprodukter till en av huvudorsakerna till dagens akuta inflation.

För det tredje påverkar denna jordbrukskris inte all jordbruksproduktion på samma sätt. Jordbrukskrisen är främst en kris för de små jordbruksproducenterna. För varje dag får dessa allt svårare att konkurrera med de stora jordegendomarna, som stöds av mekanismerna i den rörliga jordräntan, av att kunna tillägna sig överskottet från den protektionistiska och prisstödjande jordbrukspolitiken samt av mekaniseringsprocessen som särskilt gynnar stora jordegendomar.[2]

Men det viktigaste att peka på i denna jordbrukskris är att den för första gången inte har någon allvarlig återverkan på industriproduktionen. Dvs att jordbruksproduktionen har slutat spela den viktiga roll som den tidigare haft i den mycket speciella utvecklingen av det kapitalistiska produktionssätt som är förhärskande i den spanska staten.

Från 1972-73 års industriella boom till den nuvarande recessionen

Men låt oss nu inrikta vår uppmärksamhet på industriproduktionen, för det är inom denna sektor som den största expansionen koncentrerats.

Vi kan notera produktionsökningar inom alla industrigrenar 1973, med undantag för råvaruindustrierna, vissa sektorer av den kemiska industrin och inom textil-, konstfiber- och skoindustrierna – även om produktionen ökade förde två sistnämnda branscherna som helhet.

Siffrorna i tabell 1 ger en föreställning om den industriella produktionens ökning. En sådan expansion inom industri- och servicesektorerna medför en kraftig investeringsökning. Tabell 2 visar denna investeringsökning i alla sina beståndsdelar.

Tabell 1

Källa: Industriministeriet
* Reviderade, icke-definitiva siffror  ** Provisoriska siffror

Tabell 2

Källa: Handelsministeriets undersökningsavdelning
*Löpande index, 100 motsvarar samma period föregående år.

Men så tidigt som sista kvartalet 1973 bromsades efterfrågan av investeringar upp –  investeringar, som var den verkliga drivkraften bakom den snabba uppgången i aktivitet i den spanska ekonomin. [3] Under andra halvan av 1974 uppträdde tre faktorer som minskade investeringsexpansionen:

För det första avtog den inhemska efterfrågan på konsumtionsvaror. Detta hade sin grund i de prisökningar som var resultatet av den akuta inflationen.

För det andra ruinerades många byggnadsbolag genom ökningen av produktionskostnader, vilket ledde till en allvarlig produktionsnedgång inom denna viktiga industrisektor.

För det tredje ledde nedgången inom dessa sektorer till svårigheter för kapitalvaruindustrin och minskad tillväxt av investeringarna där.

Följderna av uppbromsningen av investeringarna avspeglades i en nedgång i den industriella produktionen, som klart anges av en indextabell för industriell produktion (tabell 3).

Arbetslösheten ökar

De sektorer som blivit mest påverkade av tillbakagången har som sagt huvudsakligen varit anslutna till konsumtionsvarusektorn – mat, drycker och tobak, tekoindustri, kläder och skor etc.

Den omedelbara konsekvensen av recessionen har blivit att avskedandena ökat. Arbetslösheten ökade markant under året, särskilt inom byggnadsindustrin (tabell 4).

Arbetslösheten förvärras av den anmärkningsvärda nedgången i utvandringen. Det gäller särskilt EG-länderna, som har drabbats allvarligt av krisen och som därför har infört ganska restriktiva begränsningar på invandringen av arbetare.

Denna nedgång i utvandring får ytterligare en viktig konsekvens – den påverkar handelsbalansen negativt p g a minskad valutainförsel eftersom utvandrarna skickar hem mindre pengar än beräknat. Denna valutainförsel har varit en av de viktigaste faktorerna för att ”stabilisera” den spanska kapitalismens utveckling.

Handelsbalansens underskott och inflation

Dessa fakta visar att krisen i Spaniens ekonomi måste betraktas inom den allmänna ramen för den kris som för närvarande skakar hela den imperialistiska kedjan.

I detta avseende kan man iaktta en försämring av handelsunderskottet för 1974 jämfört med 1973, med en klart tendens till snabbare ökning av importen än exporten.

En huvudorsak till importökningen har varit prishöjningarna på bränsle. Men det är också viktigt att påpeka att antalet turister sjunkit med 4 miljoner från 1973 till 1974. Denna nedgång har inneburit att den positiva balansen av intäkter och utgifter för turism praktiskt taget blir densamma 1974 som 1973 – nedgången i antalet turister kompenseras genom prishöjningar.

Tabell 3

Källa: Nationalinstitutet för statistisk

Tabell 4

Källa: Arbetsministeriet

Under den förra expansionsperioden nådde inflationen ända upp till 14,2% per år – den högsta nivån sedan 1959. 1971-72 var ökningen i det allmänna levnadskostnadsindexet 8,3%. 1972-73 var ökningen 11,4%. Detta index fortsatte sedan att stiga, liksom prisindex, under hela 1974.

Som vanligt försökte man vräka över inflationskostnaderna på arbetarklassen. Bland de många ekonomiskt-politiska åtgärderna i kungörelsen av den 30 november 1973 var  den enda effektiva åtgärden en lag om lönestopp. [4]

Men den exceptionella karaktären hos den spanska staten, som reflekterar den spanska borgarklassens oförmåga att etablera ett hegemoniskt ledarskap, har inte kunnat förhindra sammanbindningen mellan ekonomisk och social kris, som utmärker den nuvarande situationen. [5] Detta bevisas klart genom den ökade arbetarkampen från slutet av 60-talet. [6]

Och det är själva existensen av denna statsform som överför den ekonomiska kampen till politisk kamp. Detta gör objektivt sett den spanska staten till en av de svagaste länkarna i imperialistkedjan. Djupet hos den nuvarande krisen och oförmågan hos statsapparaten att ta itu med den illustreras utmärkt i resumén av rapporten från Agrupacion de Periodistas de Información Económica, utgiven av dagstidningen Informaciones i Madrid och publicerad den 22 april 1975:

”P g a olika anledningar har administrationen avstått från att agera på ett bestämt sätt under den kritiska fyramånadersperioden från november till mars, en tid under vilken levnadskostnaderna gick upp mer än 6%. 500 miljoner dollar av valutareserven försvann. Arbetsmarknadskonflikterna tredubblades. Pesetan devalverades kraftigt. Och slutligen upplevde produktivitetsaktiviteten den kraftigaste nedgången på de senaste 10 åren.”

Artikeln är översatt från Inprecor nr 27-28/75

Tabell 5

Källa: Nationalinstitutet för statistik

Noter:

[1] J Muñoz, S Roldán, J L García Delgado, A Serrano, La Economía Española 1973, Madrid: Edicusa, 1974, s. 17

[2] J Muñoz, S Roldán, J L García Delgado, La Economía Española 1972. Madrid: Edicusa, 1973, s. 68

[3] Coyuntura Económica Española, Información Comercial Española, nr 490, juni 1974, s. 34

[4] La Economía Española 1973, s. 77

[5] E Mandel, ”The Generalized Recession of the International Capitalist Economy”, Inprecor, nummer 16/E7, 16 januari 1975, och ”La recession et la combativité de la classe ouvriére”, Le Monde Diplomatique, november 1974

[6] Antalet förlorade arbetstimmar p g a strejker i Spanien var ungefär en halv miljon 1969. 1973 var det mer än 12 miljoner. Se E och A Lopez Campillo, ”La Strategie des Commissions Ouvriéres”, Le Monde Diplomatique, februari 1974

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA