Ur Fjärde internationalen 5/1976
Programdiskussion, programdebatt ! Titt som tätt förekommer och hänvisas till detta i olika politiska organisationer.
Men är inte programdebatt och program något mer än en diskussion om allt mellan världsläge och gratis barnstugor ? Har inte programmet en vidare funktion än att bara redovisa en organisations ståndpunkter i en rad frågor?
Vi menar att vi måste ge ett jakande svar. Varje programdebatt måste också innefatta en klarhet över problem som ligger bortom en diskussion om vilken politik programmet . skall anvisa. Vilket slags program vill vi ha? Finns det flera olika typer av program, och hur skall vi i så fall skilja dem åt? För vem och vilka arbetar vi fram ett program ? Vad använder vi programmet till ? Att besvara frågor av det här slaget är en nödvändig uppgift i samband med varje programdiskussion. Det är nödvändigt för att programmet skall bli mer än en referens och uppslagsbok för de mest energiska partimedlemmarna.
Det är också nödvändigt för att vi skall finna en framkomlig väg mellan !vå ganska vanliga in-1 ställningar till programmet och programarbetet: å ena sidan den som ser programmet som något så stort och omfattande att uppgiften att skriva det inte kan ställas förrän en i det närmaste fullständig kunskap om det svenska klassamhället inhämtats: å andra sidan den som har en tendens att kalla varje uppsättning formulerade politiska ståndpunkter – tillfälliga eller ej – för program.
Det var för att börja markera denna väg som Ken Lewis genom KAF:s Politiska Byrå ombads skriva en teoretisk bak, grundtext till frågan om programmet. Den texten föreligger nu i form av en artikel, som vi publicerar som ett individuellt inlägg. Artikeln kommer att diskuteras i olika organ inom KAF. Samtidigt är vi övertygade om att den är användbar i den diskussion som förs, och kommer att föras i och kring KAF om det ”förslag till inriktning för en kämpande arbetarrörelse” som förbundet gav ut inför riks dagsvalet. Det senare visar också Ken Lewis genom att i slutet av sin artikel ta upp detta ”programdokument) till granskning och peka på några av dess brister.
Inför vale antog KAF:s CK ett programmatiskt dokument ”Arbetarklassens befrielse kan bara vara dess eget verk — förslag till inriktning för en kämpande arbetarrörelse”. Skriften ger upphov till en viktig diskussion om vad det revolutionära programmet är och framför allt vilken funktion det är avsett att fylla i klasskampens utveckling.
Den revolutionära marxismen använder sig av flera programbegrepp: det revolutionära programmet, övergångsprogrammet, handlingsprogrammet (eller ibland aktionsprogrammet) och även ”handlingsprogram” för den fackliga rörelsen, hyresgäströrelsen solidaritetsrörelsen osv. Ett annat närstående begrepp som ibland används synonymt med något av de ovannämnda är ”plattform”.
I följande artikel ska vi försöka utreda dessa begrepp, föreslå funktionella definitioner och slutligen granska KAF:s egna programmatiska dokument.
Det revolutionära programmet
Det revolutionära programmet är den revolutionära rörelsens samlade internationella och historiska erfarenheter. Det är produkten av den fortlöpande klasskampen eller mer precist: den revolutionära marxistiska organisationens vetenskapliga analys av klasskampens lärdomar och proletariatets uppgifter i kampen för den socialistiska revolutionen. I så motto är programmet aldrig något avslutat, ”färdigt”. Det måste ständigt vidareutvecklas utifrån våra växande erfarenheter och allteftersom kapitalismen och världen runt omkring oss förändras. Sådana heltäckande programmatiska dokument är ytterst sällsynta i den revolutionära rörelsens historia. Det Kommunistiska Manifestet var det första försöket till ett sådant programmatiskt dokument. Men redan i början av 1870-talet skrev Marx att delar av programmet var föråldrade pga de konkreta erfarenheter och lärdomar som Pariskommunen gav upphov till framförallt vad gäller teorin om staten.
Över 100 år av kampen för socialism har berikat vårt program på åtskilliga punkter sedan Marx tid: teorin om den permanenta revolutionen, om det revolutionära partiet och klassmedvetandets utveckling, om imperialismen, om sovjeter och proletariatets diktatur, om de traditionella arbetarorganisationernas urartning och sedan även den första arbetarstatens degenerering och den politiska revolutionens program i dessa stater; folkfronten kontra den proletära enhetsfronten; övergångsprogrammet — för att nämna de viktigaste områdena. På var och en av dessa punkter finns det ett rikt material i form av böcker, pamfletter och resolutioner. Idag fortsätter det programmatiska arbetet kring en rad nya eller tidigare eftersatta frågor: analysen av senkapitalismen, analysen av teknologins roll i utvecklingen (t ex kärnkraften) och en förnyad diskussion om familjen under kapitalismen osv.
Som en del av Fjärde Internationalen ser vi det som mest naturligt att denna typ av programmatiskt arbete sker på internationell nivå på samma sätt som Marx på sin tid och Komintern på dess första kongresser bedrev detta arbete. Det är också Kominterns och Fjärde Internationalens dokument som utgör KAF:s programmatiska referensram. Inom kort kommer Fjärde Internationalen att inleda en diskussion om ett nytt samlat programmatiskt dokument.
Att skriva ett programmatiskt dokument kan aldrig vara ett självändamål. Programmets funktion är att ge vägledning i den revolutionära kampen. Därför måste varje programskrivning utgå från den konkreta situationen i klasskampen. Tyngdpunkterna i programmet kommer att bero på vilka uppgifter som står i förgrunden i kampen.
Inför och under det första imperialistiska omfördelningskriget var analysen av imperialismen och arbetarklassens inställning till kriget av central betydelse i Europa och stod därför också i centrum för det programmatiska arbetet på olika internationella konferenser. Lika naturligt är det att programskrivningar i olika länder kommer att lägga tyngdpunkterna olika , beroende på de särskilda förhållanden som präglar klasskampen där, t ex den nationella frågan på Irland eller lärdomarna av folkfrontens nederlag i Chile.
Och givetvis måste vi i Sverige bygga vårt program på den svenska kapitalismens speciella drag och utveckling och dess relationer till världsekonomin och klasskampen i världsmåttstock.
Men till syvende og sidst beror programmet också på det parti som ska bruka det. En liten propagandagrupp, som saknar inplantering och inflytande i arbetarklassen, kommer bara att kunna åstadkomma och arbeta med ett mycket allmänt program, som kanske till största delen bygger på den internationella revolutionära rörelsens samlade historiska erfarenheter och inte på klasskampens aktuella läge. Men att hålla sig kvar på ett sådant program (som
vissa dogmatiska ”trotskistiska” sekter) är dömt att misslyckas. Ty för att partiet ska kunna anta korrekta programmatiska ståndpunkter krävs inte endast kunskaper om den revolutionära rörelsens historiska erfarenheter. Programmet är resultatet av en marxistisk, dvs vetenskaplig, analys av vilka uppgifter klasskampen ställer. Och ett sådant vetenskapligt arbete förutsätter en noggrann kunskap om samhällets funktionssätt på alla plan; dvs det förutsätter dels att partiet behärskar och förmår tillämpa marxismens metod, dels en intim kontakt med arbetarklassen och andra klasser och skikt, en inplantering i de viktigaste miljöerna, och kontinuerligt deltagande i klasskampen på alla nivåer. Programmet måste växa fram i föreningen av den revolutionära marxistiska teorin och praktiken i klasskampen. Därför är programarbetet och partibygget en enda sammanflätad process.
Men även om det existerar ett intimt och ofrånkomligt samband mellan arbetarklassens aktuella och historiska erfarenheter och det programmatiska arbetet, så kan man inte säga att alla, eller ens de flesta arbetare, utan vidare kan omfatta denna teoribildning. Eftersom marxistisk teori inte är en automatisk produkt av klasskampen utan resultatet av ett vetenskapligt arbete är tillägnelsen av denna teori individuell och sker genom ett deltagande i den teoretiska produktionen — programarbetet — och partiets kamp för att förena denna teori med klasskampen.
Sammanfattningsvis: Det revolutionära programmet är helheten av den revolutionära rörelsens erfarenheter, dess teoribildning. Programmet är resultatet av en vetenskaplig teoretisk produktion och kampen för att förena teorin med klasskampen, och det är därför aldrig ”färdigt”. Programmet lever genom och utvecklas av det revolutionära partiet.
Det var Lenin som först på ett systematiskt sätt behandlade problemet med det revolutionära programmets förhållande till arbetarklassen. Han utgick ifrån att den socialistiska revolutionen skiljer sig från tidigare revolutioner därigenom att den har som mål att på ett medvetet sätt störta det bestående samhället för att skapa ett samhälle som bara existerar som en teori — tidigare revolutioner har antingen försökt återupprätta en tidigare samhällsform (slav- och bonderevolutioner) eller legalisera ett redan existerande och dominerande produktionssätt (den borgerliga revolutionen).
Lenin konstaterade att den klass, arbetarklassen, vars historiska uppgift det är att genomföra denna revolution, inte är spontant revolutionär — att den inte spontant uppnår ett revolutionärt klassmedvetande.
Spontant går arbetarklassen ut till kamp mot olika aspekter av det kapitalistiska förtrycket utan att ha som mål att avskaffa detta samhälle och ersätta det med ett annat. Men denna kamp ger upphov till ett elementärt klassmedvetande som Lenin kalla de fackligt medvetande — en medvetenhet om behovet av att sluta sig samman i försvarsorganisationer. (Detta fackliga medvetande har i viss bemärkelse en politisk motsvarighet i reformismen, dvs att de breda arbetarmassornas uppslutning bakom politiska partier som de uppfattar som sina, representerar ett framsteg i klassmedvetandet, trots dessa partiers inomkapitalistiska perspektiv. Diskussionen om detta mycket viktiga fenomen som bl a Kent Åke Andersson inledde får tas upp vid ett annat tillfälle.)
Detta elementära eller spontana klassmedvetande och den kamp arbetarna spontant tar upp mot kapitalismen såg Lenin som utgångspunkten för att utveckla ett revolutionärt klassmedvetande — att förena det revolutionära programmet, teorin, med klasskampen.
Men om arbetarklassen som helhet inte är spontant revolutionär är det ändå så att det finns stora skillnader i medvetenhet inom klassen. Massan av arbetare upprätthåller inte en permanent aktivitet i klasskampen, men delar av klassen gör det. Massan av arbetare drar inte några långtgående slutsatser av de strider de deltagit i , utan ser endast till det kortsiktiga målet i kampen. Men en del arbetare slår vakt om klassens uppnådda positioner och förbereder framtida strider. Det är denna mer avancerade del av arbetarklassen som schematiskt sett är mest mogen för att till ägna sig det revolutionära programmet. Det är dessa arbetare som lättast kan överskrida en pragmatisk medvetenhet och uppnå en teoretisk förståelse av klasskampens villkor och arbetarklassens historiska uppgifter. För Lenin var dessa mera avancerade arbetare av avgörande betydelse i kampen att förena det revolutionära programmet med klasskampen. De spelar oftast en ledande roll i förhållande till massan av arbetare och de förkroppsligar kontinuiteten i arbetarklassens dagliga erfarenheter, vilket är av oerhörd betydelse i uppbygget av ett revolutionärt parti.
Men massan av arbetare kommer inte att kunna uppnå ett revolutionärt medvetande genom att teoretiskt, individuellt, tillägna sig det revolutionära programmet. Kapitalismens hela funktionssätt varuproduktionen och varufetischismen, det alienerade arbetet, den fysiska förslitningen av arbetskraften, den kulturella utarmningen etc — omöjliggör detta. Massorna kan bara bli medvetna genom egna konkreta erfarenheter. Först när arbetarklassen i massomfattning fått egna erfarenheter av ett konkret alternativ till bourgeoisins herravälde kommer de att i praktiken — om än inte teoretiskt, vetenskapligt-marxistiskt — inse behovet av att störta kapitalismen, att ersätta bourgeoisins stat och de produktionsförhållanden som denna stat försvarar.
De senaste 60 årens erfarenheter har lärt oss att denna process till praktiskt anti-kapitalistiskt medvetande innehåller två viktiga element: konstituerandet av arbetarklassen som klass, stående i motsättning till bourgeoisin och dess stat, samt — inom ramen för denna process — kampen mot reformisterna om ledarskapet för arbetarklassen. Det är dessa element samt insikten om omöjligheten för arbetarmassorna att uppnå ett teoretiskt revolutionärt medvetande under kapitalismen som utmärker övergångsstrategin och övergångsprogrammet.
Teorin om övergångsprogrammet utgår från Lenins teori om klassmedvetandets utveckling och fördjupar denna teori med erfarenheterna från den ryska revolutionen och den revolutionära vågen i Europa efter första världskriget. (en fördjupning som påbörjades av Komintern innan dess stalinistiska urartning).
Det är uppkomsten av sovjeter i den ryska revolutionen som erbjuder lösningen på problemet med klassmedvetandets utveckling. Sovjeten — arbetarrådet — enar arbetarklassen och centraliserar dess aktivitet oberoende av bourgeoisin och dess stat. Arbetarråden har sin grund i arbetarmassornas upplevda behov av enhet i kampen — i en elementär klassmedvetenhet i en situation av skärpt och utbredd kamp. Istället för lokala konfrontationer mellan uppsplittrade delar av arbetarklassen och bourgeoisins centraliserade maktapparat, tenderar konfrontationen att centraliseras klass mot klass — den borgerliga staten mot arbetarråden. Inom ramen för denna tilltagande konfrontation kan allt fler arbetare börja förstå motsättningen mellan sina klassintressen och bourgeoisins. Myten om den borgerliga statens ”neutralitet” utsätts för starka påfrestningar.
Inom arbetarråden, liksom inom arbetarklassen som helhet, finns då fortfarande mer eller mindre starka reformistiska illusioner. Men dessa splittrar inte längre klassen i direkt handling. Revolutionärerna kan, inom ramen för arbetarråden och deras konfrontation med den borgerliga staten, dvs utifrån arbetarklassens komkreta erfarenheter, ta kamp mot de reformistiska illusionerna och för en revolutionär politik.
”Att förena teorin med klasskampen” kan därför översättas till en konkret strategisk inriktning: att i kampen säkra uppkomsten av arbetarråd — ett generaliserat och centraliserat system av de arbetande massornas egna organ för självorganisering. Genom uppkomsten av arbetarråden skapas en situation där arbetarnas organisationer och aktiviteter kommer i direkt konflikt med den borgerliga statens institutioner. Arbetarnas samlade styrka, deras organiserade makt, ställs mot den borgerliga makten — staten. Det är bara genom sina egna erfarenheter av en sådan situation av ”dubbelmakt” som massan av arbetare kan komma till politisk insikt om sina egna klassintressen och behovet av att slutgiltigt ersätta den borgerliga staten med sina egna maktorgan. Det är denna konkreta erfarenhet, denna klassmedvetenhet som uppstår i kampen, som är grunden till arbetarmassornas brott med reformisternas klassamarbetsideologi.
Övergångsprogrammets mål är att säkra uppkomsten av en sådan dubbelmaktssituation. Men dubbelmakten låter sig inte utropas och uppstår inte heller spontant. Den kommer till stånd genom att massorna — alltså inte bara kommunisterna — som mål för sin kamp ställer krav vars förverkligande kräver att arbetarna inkräktar på de kapitalistiska produktionsförhållandena. Övergångsprogrammet är ett system av krav, som utifrån en analys av den objektiva utvecklingen uttrycker klassens djupaste behov. Eftersom förverkligandet av detta system av krav är oförenligt med den kapitalistiska ekonomins och den borgerliga statens normala funktionssätt, kommer arbetarmassorna i sin kamp för dessa konkreta krav att allt mer komma i konfrontation med den borgerliga staten. De kommer att i praktiken påbörja en revolutionär omvandling av samhället utan att behöva omfatta ett fullständigt revolutionärt marxistiskt medvetande.
Övergångsprogrammet kan innehålla krav som till synes har helt olika karaktär: övergångskrav, demokratiska krav, spontana krav. Detta beror på att en hel rad faktorer i den konkreta utvecklingen avgör vilka krav som kan bidra till uppkomsten av en dubbelmaktssituation. 1 Ryssland 1917 var det ”fred, jord och bröd”. 1 Spanien idag kan kampen för amnesti, som har utvidgats till att omfatta återanställning av alla som avskedats för politisk eller facklig verksamhet, mycket väl bidra till dubbelmaktens förverkligande. Exakt vilka krav som kan fylla denna funktion går inte att avgöra på förhand. Här ligger ett avgörande ansvar på det revolutionära partiet att välja ut och utveckla de krav och kampavsnitt som kan koncentrera massornas aktivitet i en strategisk bana.
Den strategiska huvudfåran i övergångsprogrammet — det som förenar strategins form och innehåll — är kampen för olika former av arbetarkontroll. Arbetarkontroll anger en kampinriktning som kan skänka de mest blygsamma krav en strategisk betydelse. T ex för att uppnå och försvara ett krav på sänkt arbetstakt måste arbetarna själva organisera sin egen kontroll över en den av produktionsprocessen. Genom ingrepp i de kapitalistiska produktionsförhållandena och en permanent självorganisering finns det i varje situation av arbetarkontroll ett frö till den framtida dubbelmakten. I Portugal före november 1975 kunde vi på nytt se arbetarkontrollens dynamik. Kampen för arbetarkontroll i olika former växte fram ur den portugisiska arbetarklassens djupaste behov. Behovet av att hindra arbetsköparnas sabotage av ekonomin efter diktaturens fall, behovet av att garantera sysselsättningen, behovet av att ge ett stöd till lantarbetarnas försök att skapa ett nytt kooperativt jordbrukssystem på den jord de hade ockuperat osv. Men utvecklingen i Portugal visar att det inte räcker med en utbredd kamp för arbetarkontroll och andra övergångskrav. Den form som självorganiseringen tar liksom självorganiseringens generalisering och centralisering har också en oerhörd betydelse. I Portugal var självorganiseringen uppsplittrad, ofta sekteristisk — den omfattade endast en minoritet av arbetarna och tog inte sällan avstånd från de breda reformistiska strömningarna inom arbetarklassen — i första hand socialistpartiet. Detta försvårade skapandet av ett system av arbetarråd som ju förutsätter att massan av arbetare sluter upp kring gemensamma mål. Därför kunde reformisterna öppet ta avstånd från självorganiseringen, isolera de mest avancerade arbetarna, utan att riskera att förlora sitt stöd i klassen. En förståelse för dubbelmaktens dynamik och klassmedvetandets utveckling är nödvändig för att undvika denna typ av sekteristisk uppsplittring. Då kan man utnyttja de mera avancerade skikten inom arbetarklassen för att vinna massan av arbetare till enhet i handling och därigenom börja bryta reformismens grepp.
En vanlig invändning mot övergångsprogrammet är att det är inomkapitalistiskt eller reformistiskt. Denna kritik är missriktad dels därför att den bortser från att övergångsprogrammet endast är en strategisk del av det revolutionära programmet och dels att övergångsprogrammets syfte är att massorna skall i handling överskrida de kapitalistiska produktionsförhållandena så att frågan om makten i samhället, rent av vilket samhälle och vilken stat, ställs i centrum i klasskampen.
En annan invändning är ungefär den motsatta: att övergångsprogrammet är för avancerat, att det inte går att mobilisera massorna kring det, eller att man hamnar i motsättning till de krav som massorna verkligen tar kamp för.
Visserligen omfattas övergångsprogrammet till en början endast av den revolutionära organisationen och dess närmaste sympatisörer. Massorna är inte beredda att ta kamp för så avancerade mål. Men partiet förhåller sig inte sekteristiskt till de strider som dessa arbetarmassor för, tvärtom; kommunisterna deltar i arbetarnas alla strider — om det inte är en kamp för rent reaktionära mål (rasistiska t ex) — stödjer dem, organiserar dem, och försöker utveckla dem i den riktning programmet — strategin — anger. Om övergångsprogrammet verkligen är ett vetenskapligt program kan det aldrig stå i motsättning till denna massornas kamp. Tvärtom anger det ett vidare perspektiv på den. Och kommunisterna försöker hela tiden popularisera och förankra olika övergångskrav inom arbetarklassen genom sin agitation. Till en början kommer bara de mest medvetna arbetarna att kunna vinnas för dessa krav. Hur fort övergångsprogrammet kan vinna förankring inom arbetarklassen är framför allt beroende av klasskampens nivå och den revolutionära organisationens styrka. Det är inte programmet som sätter massorna i rörelse. För detta svarar motsättningarna i det kapitalistiska samhället. Övergångsprogrammets funktion är att svara på dessa motsättningar och ange en inriktning för kampen som enar och organiserar arbetarklassens styrka och leder den fram till ett ifrågasättande av kapitalismen och dess stat.
Klasskampens nivå och de konkreta förhållandena i varje land är avgörande för att bestämma kommunisternas taktik, dvs hur man formulerar och för ut övergångsprogrammet, liksom vilken kombination av strategiska, taktiska, demokratiska och spontana delkrav det skall innehålla. I en situation av relativt outvecklad klasskamp kommer övergångskrav att få en mera propagandistisk roll än i en situation av utbredd masskamp. Då blir också kommunisternas ingripande och taktik mera beroende av de spontana delkrav och demokratiska krav kring vilka arbetarklassen kommer i rörelse.
Egentligen är övergångsprogrammet ett handlingsprogram och i populärt språkbruk finns det knappast någon anledning att använda begreppet övergångsprogram. Men i en diskussion om programmets funktion och innehåll kan det ändå vara av värde att använda båda begreppen och införa en viss distinktion mellan dem.
Schematiskt uttryckt är övergångsprogrammet ett handlingsprogram för en förrevolutionär situation, dvs en situation av djup instabilitet och skärpt klasskamp. I en sådan situation spelar den strategiska inriktningen en avgörande roll. Antingen förvandlas denna situation till en situation av utvecklad dubbelmakt där frågan om makten i samhället når ett avgörande (en revolutionär situation) eller också tröttas arbetarklassen ut, demoraliseras och kampen går tillbaka utan bestående resultat. Arbetarklassen riskerar då att få betala ett högt pris utan att ens ha siktat sitt mål.
Men i en situation av outvecklad klasskamp blir klyftan mellan de strategiska elementen och den spontana kampen så stor att förbindelsen är endast propagandistisk. Då är inte övergångsprogrammet ett handlingsprogram. Då måste kommunisternas handlingsprogram utnyttja varje element i den spontana kampen som pekar i samma riktning som strategin för att börja utveckla och popularisera kampen för de strategiska kraven. Man kan här tala om taktiska krav, dvs krav som formas utifrån den spontana kampen för att förankra den strategiska inriktningen. Somliga spontana krav, dvs krav som arbetarna tagit upp själva, fyller denna taktiska funktion, t ex krav på veto mot hälsofarligt arbete eller kravet på 6 timmars arbetsdag med full lön. Det är också nödvändigt att ta hänsyn till den revolutionära organisationens tillfälliga prioriteringar, som kan utnyttja gynnsamma styrkeförhållanden kring en viss fråga, t ex återigen 6-timmarsdagen som har fått en speciell aktualitet pga den särskilda kvinnoradikaliseringen som har ägt rum i Sverige sedan mitten av 60-talet.
Målet i dessa ”lugnare” perioder är dels att vinna de mest medvetna arbetarna och andra politiserade skikt för det strategiska perspektivet så att övergångsprogrammet blir väl förankrat i klassen innan en förrevolutionär situation uppstår; och dels att genom ett direkt ingripande i den existerande kampen höja massornas klassmedvetande genom att ena klassen i kamp för konkreta krav och därmed också höja deras förtroende för sin egen styrka. Strategin kan då komma till uttryck på många sätt, t ex genom kampen för arbetardemokrati i allmänhet och kampens organisering i synnerhet, solidaritet med exemplariska aktioner osv. Den exakta kombinationen av olika element kommer att variera avsevärt inte minst beroende på den revolutionära organisationens inflytande och inplantering i arbetarklassen.
Kommunister deltar i och stödjer arbetarklassens dagliga kamp och stödjer de spontana krav som arbetarna tar strid för, även om dessa i sig är helt förenliga med kapitalismens fortlevnad. I handlingsprogrammet är det däremot viktigt att ta upp de spontana eller delkrav som vi vill popularisera och ställa för hela klassen utifrån vårt strategiska perspektiv. Det revolutionära marxistiska handlingsprogrammet skiljer sig från reformisternas och stalinisternas minimiprogram just .:äri att dess funktion är att införa strategiska element i arbetarkampen och därigenom höja klassmedvetandet.
Ett handlingsprogram skall i princip kunna användas i stort sett oförändrat i fackföreningarna, hyresgäströrelsen eller andra mera tillfälliga massrörelse' som t ex en rörelse mot arbetslösheten. Av pedagogiska skäl kan man skriva ”programmet” med tyngdpunkten förskjuten till en argumentering utifrån rörelsens centrala frågeställningar. De dagskrav som rörelsen kämpar för har också en given plats (och kan givetvis skilja sig något från de dagskrav man annars skulle ta upp i ett allmänt skrivet program). Det viktiga är att handlingsprogrammets syfte och funktion är de samma, var man än tar upp det och hur man än klär det under olika omständigheter. Någon annan syn på programmet för olika rörelser leder ofelbart till en steril ”taktism”, dvs en taktik utan förbindelse och stöd i en klar strategisk målsättning.
På sikt blir handlingsprogrammet eller enstaka strategiska krav grunden för den revolutionära organisationens enhetsfronts-taktik. I det perspektivet bildar de existerande massorganisationerna en viktig och nödvändig utgångspunkt trots, eller snarast just på grund av, att det är där reformismens grepp om arbetarklassen är starkast och mest direkt. Det är också i ett strategiskt perspektiv som kommunisterna kan utmana reformisterna, inte genom en överbudspolitik — en terräng som byråkraterna fullständigt behärskar.
Om handlingsprogrammet representerar den samlade strategiska inriktningen är det givet att man i olika konkreta situationer kan tvingas arbeta med en taktik som i mycket liten utsträckning kan utveckla det strategiska perspektivet. Speciellt i ett land som Sverige, där klasskampen befinner sig på en relativt låg nivå och där den revolutionära rörelsen är svag och dåligt inplanterad i arbetarklassen, kan en delplattform för konkret agitation och handling verka långt ifrån strategisk. En plattform för avtalsrörelsen kan innehålla krav som ”lika löneökningar för alla i kronor och ören”, ”avtal ut på beslutande omröstning” osv. Dessa är uttryck för vår strategi men på en mycket elementär nivå. Kraven är inte i sig strategiska. De kan uppfyllas helt utan att inkräkta på de kapitalistiska produktionsförhållandenas ”normala” funktionssätt eller bidra till klassens självorganisering. Men ett ingripande kring sådana krav kan påverka inriktningen i arbetarkampen och förbereda marken för de strategiska kraven. Att ena klassen och utveckla kampen för arbetardemokratin är båda nödvändiga förutsättningar för att vinna arbetarklassens majoritet för de strategiska kraven.
Varje konkret plattform måste också utgå från de dagskrav som klassen tagit upp kamp för och styrkeförhållandena mellan den reformistiska byråkratin och olika ”avantgardistiska” skikt. Kommunisterna kommer aldrig atp kunna gå i närkamp med reformisterna om ledarskapet inom arbetarklassen, om de inte deltar i klassens alla strider, hur blygsamma de än är. Men kommunisterna kommer inte heller att kunna bli ett revolutionärt ledarskap för arbetarklassen om de inte från början, i varje liten strid, försöker höja klassmedvetenheten genom att införa ett strategiskt perspektiv för kampen. En taktik som inte utgår
från en strategi leder till opportunism; men en strategi som inte får en taktisk tillämpning leder till sekterism och avantgardets isolering från arbetarklassen och dess kamp.
Fram till senvåren 1976 hade inte KAF (eller dess föregångare RMF) något samlat programmatiskt dokument. Givetvis hade förbundet vid olika kongresser antagit resolutioner som innehöll viktiga programmatiska ståndpunkter, analyser och konjunkturella ställningstaganden. Likaså har vi i olika artiklar och pamfletter utvecklat olika element av Fjärde Internationalens programmatiska ståndpunkter och tillämpat dem på olika avsnitt av den svenska och internationella klasskampen. Men just ett handlingsprogram i samlad form har inte funnits.
Detta är inte att undra på om man ser till förbundets utveckling. Vid dess grundande 1971 var RMF en liten propagandagrupp. De flesta av dess ca 60 medlemmar hade det gemensamt att man brutit med stalinismens ideologiska tradition — speciellt den mao-stalinistiska varianten i KFML — och tagit ställning för Fjärde Internationalen utan att för den skull ha omfattat många av Internationalens grundläggande programmatiska ståndpunkter. Huvuddelen av medlemmarna hade sitt ursprung i den studentvänster som växte upp på 60-talet och organisationens verksamhet under de första åren präglades av en fortsatt ideologisk uppgörelse med den dominerande strömningen inom den nya vänstern — mao-stalinismen. Succesivt kom förbundet att koncentrera sina resurser på klasskampen i Sverige. Med de styrkor som anslutit sig genom den ideologiska debatten kunde vi efter 1973 prioritera ett politiskt arbete i olika konkreta sociala miljöer. I och med detta kunde förbundet påbörja ett verkligt programmatiskt arbete. Det var först i samband med försöken att formulera politiska svar på den svenska klasskampen som det blev möjligt att verkligen tillgodogöra oss Fjärde Internationalens programmatiska ståndpunkter — en process som är på intet sätt avslutad idag. T ex reagerade vi på ett snävt och ofullbordat sätt på uppkomsten av strejkkommittéer i strejkvågen. Det tog tid och praktiska erfarenheter innan vi kunde relatera dessa i och för sig mycket avancerade kampformer till ett permanent massarbete genom ett kommunistiskt arbete i de byråkratiserade fackföreningarna.
I början var den politiska propagandan ofta tämligen abstrakt, ett lanserande av strategiska begrepp i samband med olika händelser i klasskampen, men allt eftersom förbundet ökade sin närvaro i olika sociala miljöer kunde propagandan konkretiseras i förhållande till verkliga uppgifter och mål.
Även om KAF fortfarande huvudsakligen är en propagandaorganisation så har det skett en markant förändring i dess arbete och sociala sammansättning under de senaste två åren. Förbundet har skaffat sig en begynnande inplantering i arbetarklassen och andra lönearbetande skikt och har därmed börjat utveckla en bärkraftig politik på en mängd områden, även om detta i allt för hög grad skett på ett uppsplittrat och pragmatiskt sätt. I dag har förbundet en tillräcklig erfarenhet av ett politiskt arbete och en tillräcklig kontakt med klasskampen för att ta ett vidare steg i det programmatiska arbetet. Det är dags att dra samman förbundet i en diskussion om ett samlat handlingsprogram för den svenska klasskampen. Skriften ”Arbetarklassens befrielse...” är ett första utkast i det arbetet.
Diskussionen om detta utkast måste ta hänsyn till tre aspekter av programarbetet som berörts tidigare i denna artikel, dvs: vår teori om strategin och dess programmatiska uttryck, den objektiva situationen i den svenska och internationella klasskampen och en klar uppfattning om den organisation vars uppgift det blir att förena programmet med klasskampen.
Utan tvekan innehåller utkastet den kombination av strategiska, taktiska demokratiska och delkrav som nämndes tidigare i försöket att definiera handlingsprogrammet. Det övergripande elementet — en demokratisk och kämpande arbetarrörelse — utgör en konkretisering av det strategiska perspektivet utifrån den svenska klasskampens aktuella nivå och erfarenheterna av de senaste årens kamp. Det är också utifrån detta strategiska perspektiv som de aktuella uppgifterna i klasskampen binds samman.
Men skriften visar samtidigt att förbundet ännu inte riktigt behärskar detta strategiska perspektiv. Sammanknytningen av de olika kraven är inte konsekvent genomförd. Man finner avsnitt som saknar en strategisk inriktning eller anknytning, och det blir ibland oklart vad som är viktigast bland olika typer av krav. Utkastet innehåller både element i ett handlingsprogram och ett antal delplattformar utan egentlig differentiering. Ibland är strategiska krav inbakade i delplattformar, ibland får de egna avsnitt och ibland antyds viktiga strategiska krav utan något aktuellt perspektiv. Sammanlagt framförs ett 80-tal krav av olika dignitet förutom diskussionen om arbetarrörelsens krisplan. Denna krisplan som representerar en kort sammanfattning av hela den strategiska inriktningen framställs som kulmen på alla de olika krav som har rests i tidigare avsnitt, det som k. ”foga samman kampen på olika områden.... Alla de krav vi reser måste fogas in i denna plan, ty det är endast genom den sam lade kampen för vår krisplan vi kan få dem tillgodosedda”. Den bristande systematiken i de tidigare avsnitten och det faktum att krisplanen inte ”fogar in” alla de krav som ställs utgör en allvarlig svaghet i ”programmet” som helhet. Risken finns att man kan hamna i det klassiska minimi-maximi-dilemmat som präglade socialdemokratin före 1: a världskriget: att man kan föra. kampen för dagskraven i ett till intet förpliktande ”socialistiskt perspektiv”.
Exakt hur eller varför denna bristande systematik uppstår är oklart. I förbundets valmanifest existerar problemet inte (utom i viss mån i fråga om kärnkraften). Där finner man en annan sys tematik — en klar förbindelse mellan de taktiska demokratiska och delkrav som reses och det strategiska perspektivet. Där ”infogas” dessa krav (mer eller mindre) i ett resonemang om arbetarrörelsens krisplan. Men där har också ett 60-tal krav försvunnit! Det är i sammanblandningen av delplattformar och handlingsprogrammet som den bristande systematiken och de bristande förbindelserna tycks ha uppstått.
Den sammanblandning av delplattformar och handlingsprogram som finns i ”Arbetarrörelsens befrielse...” har sin förklaring i förbundets utveckling. Förbundet har hut av en pragmatisk och delvis osammanhängande politisk praktik under den föregående perioden. Vi har utvecklat en politik för olika miljöer och rörelser isolerade från varandra och utan ett samlat strategiskt perspektiv. Ur den synpunkten är skriften ett stort steg framåt då den just försöker binda samman förbundets olika politiska verksamhetsfält i en strategisk helhet — som uppgifter för arbetarrörelsen.
I den programdebatt som ”Arbetarrörelsens befrielse...” öppnar blir det nödvändigt att genom omfattande diskussioner förankra ett gemensamt strategiskt perspektiv på alla områden och bekämpa den uppsplittrande praktik som avspeglas i utkastet. Valkampanjen har redan bidragit till denna korrigering. Vi måste ställa frågan: vilka delkrav bör vi ställa för hela arbetarklassen eller bör klassen göra till sina, och vilka ingår i delplattformar för den konkreta kampen i olika miljöer men saknar strategisk betydelse?
En annan sak är att oberoende av den exakta skrivningen eller klädseln som kommer att ges till handlingsprogrammet, så kan det mycket väl finnas ett behov av mera utförliga propagandaskrifter som utvecklar våra delplattformar på alla aktuella områden. Det är absolut inget fel i detta. Tvärtom, användningen av ”Arbetarklassens befrielse...” visar att det har funnits ett behov av en sådan skrift. Men i så fall måste de olika delplattformarna sättas in i sitt sammanhang i förhållande till de rörelser och miljöer där de är aktuella och — givetvis också — i ett klart förhållande till vårt handlingsprogram.
Det programmatiska arbetet är aldrig färdigt, sa vi i början av denna artikel och detta gäller i ännu högre grad för en ung revolutionär organisation som KAF. Det finns många aspekter av den svenska kapitalismens utveckling som kräver fördjupade analyser, som analysen av svensk imperialism, analysen av klasstrukturen i Sverige, analysen av den svenska statens utveckling och funktioner i dagens samhälle osv.
Men på kort sikt är det viktigaste att fortsätta debatten om handlingsprogrammet — dess funktion, form och innehåll. Speciellt måste vi förnya våra analyser av radikaliseringsprocesserna i samhället och relatera dessa till utvecklingen i SAP, LO och Vpk efter valnederlaget. Utifrån dessa diskussioner och våra konkreta erfarenheter av ett ingripande arbete med ”Arbetarklassens befrielse...” och Valmanifestet måste vi gå vidare i utvecklandet av ett program för en kämpande och demokratisk arbetarrörelse.