Ur Fjärde Internationalen 1/79
I juni går de första valen till det s k EG-parlamentet av stapeln. Fjärde Internationalen har beslutat att ställa upp med kandidater och driva en samlad kampanj i åtta av EG:s nio medlemsländer, samt att samtidigt genomföra kampanjer mot EG-anslutning i de länder som har ansökt om medlemskap. Vi publicerar här det program som Internationalens kampanj byggs upp kring med det samlande temat ”Mot trusternas och storkapitalets Europa — för ett Europas Socialistiska Förenta Stater”.
Valen till det europeiska parlamentet, planerade till juni 1979, kommer att äga rum mitt i en allt starkare offensiv mot arbetarklassen i den europeiska gemenskapens länder. Kapitalistklassen försöker få arbetarna att betala den ekonomiska krisens kostnader. För att uppnå detta har de genomfört fler och fler fabriksnedläggningar, avskedanden, angrepp på lönerna, försök att ta bort vinster som uppnåtts av arbetarna vad gäller social trygghet, och ifrågasättanden av fackföreningarnas rättigheter. Företagsledarna pressar överallt på för att få till stånd en åtstramningspolitik. Långt ifrån att försvara arbetarklassens intressen på ett enat sätt gentemot arbetsköparnas offensiv, deltar Kommunist- och Socialistpartiernas ledningar antingen direkt i genomförandet av en sådan politik och anpassar sig till denna, eller så försvagar och demobiliserar de motståndskampen genom att splittra upp de olika striderna och genom sin avsaknad av något övergripande antikapitalistiskt alternativ.
De multinationella företagen samordnar mer och mer sina aktioner. I stället för att svara på detta med internationellt samordnade aktioner från arbetarnas sida, genomför Kommunist- och Socialistpartierna en klassamarbetspolitik på nationell och internationell nivå och ställer sig själva i spetsen för försvaret av de härskande klassernas ”nationella” intressen i sina respektive stater. På detta sätt förstärker ledningarna för Kommunist- och Socialistpartierna arbetarklassens uppsplittring.
Fjärde Internationalen deltar i kampanjen inför valet till det europeiska parlamentet för att säkra att en internationalistisk och antikapitalistisk röst kommer att göra sig hörd, en röst som talar för arbetarna, för kvinnorna, för de förtryckta nationaliteterna, för ungdomen, för invandrarna. Den kommer att försöka visa att det inför de europeiska borgarklassernas samordnade internationella aktioner är nödvändigt och möjligt att utveckla ett enat svar från den europeiska arbetarklassen och en kamp för samma mål i alla länderna.
Det europeiska parlamentet kommer framför allt att fungera som ett organ som skriver under de beslut som redan tagits av de stater och regeringar som försvarar kapitalets intressen i de nio länderna i den europeiska gemenskapen, en gemenskap helt och hållet grundad på den kapitalistiska marknadsekonomins principer. Detta innebär att tvinga arbetarna att bära bördan av arbetslöshet och av attackerna på levnadsstandarden och de demokratiska friheterna.
De europeiska valen är dock inte helt enkelt ett försök att dra arbetarnas uppmärksamhet bort från de allvarliga problem de står inför idag. De är inte enbart en propagandaoperation för att försöka putsa upp de europeiska institutionerna. Valen syftar också till att förstärka institutioner som skapats i avsikt att hjälpa den europeiska borgarklassen komma fram till och formulera åtgärder och målsättningar för att skydda sina intressen gentemot alla fiender och medtävlare.
Det arbetande folket har ingenting att hoppas på från och ingenting att försvara i denna kapitalistiska gemensamma marknad eller i dess parlament. Arbetarna har ingenting gemensamt med detta trusternas och bankernas Europa, med detta nykolonialistiska Europa som fortsätter att exploatera sina gamla kolonier, med detta imperialistiska Europa som är militärt allierad med den amerikanska imperialismen. Vi är oförsonliga motståndare till detta europas institutioner.
Vi avvisar argumentet att Europa kan representera en nyttig ”tredje kraft” mellan de två ”supermakterna”. Den europeiska imperialismen är på inget sätt bättre än den amerikanska imperialismen. De multinationella företag som är av europeiskt ursprung och som har en europeisk inriktning är på inget sätt bättre än de amerikanska och japanska multinationella företagen.
Vi motsätter oss inte trusternas Europa i namnet av ett spöklikt ”nationellt oberoende”, vilket är mer och mer utopiskt och reaktionärt i en epok av multinationella företag och ökande internationalisering av arbetarnas kamp. Att kräva protektionistiska åtgärder, vilket oundvikligen kommer att medföra motåtgärder från andra länder, innebär i verkligheten att sätta arbetarna i olika länder mot varandra. Detta bidrar objektivt till att generalisera nedgången i levnadsstandarden under förevändning av att försvara den ”nationella industrin”. Vi motsätter oss detta Europa i namnet av arbetarnas Europa, i namnet av Europas Socialistiska Förenta Stater. Gentemot de parallella myterna om ”europeisk solidaritet” och ”nationell suveränitet” sätter vi den internationalistiska solidaritetens paroll: ”Arbetare i alla länder, förena er!”
De förmenta förkämparna för ett enat Europa har vävt in dessa val i ett nät av nationella vallagar. De hindrar uppställandet av en enda vallista – oberoende av kandidaternas nationalitet — i samtliga nio länder. I de olika länderna har de rest oräkneliga hinder i vägen för uppställandet av kandidater. De förmenta ”försvararna av de mänskliga rättigheterna” förnekar miljontals invandrade arbetare de mest elementära medborgerliga och politiska rättigheter, som t.ex. rätten att rösta eller ställa upp som valkandidat. Vi slår fast att vårt mål i sådana här val skulle vara att ställa upp med en enda lista med kandidater som utgörs av arbetarmilitanter, företrädare för kvinnokampen, och ungdomar inte endast från den europeiska gemenskapens nio medlemsländer utan från alla berörda länder, inklusive med representanter för immigrantarbetare från icke-europeiska länder. De odemokratiska lagarna i olika länder hindrar oss från att göra detta. Vi kommer att försvara detta perspektiv trots att vi tvingas ställa upp med skilda vallistor på nationell nivå.
Medlemmar i Socialist- och Kommunistpartierna borde tänka över vilken skandal det är att vart och ett av deras partier i EG:s nio medlemsländer går sin egen väg i dessa val. De italienska och spanska kommunistpartierna stöder den gemensamma marknaden — under förevändning att det är möjligt att demokratisera den — medan de brittiska, västtyska och danska kommunistpartierna är motståndare till den. Vid en tid då de multinationella företagen manövrerar som de vill i världsskala, flyttar fabriker, maskiner och order från ett land till ett annat utifrån sina egna profitkalkyler och politiska syften, är det anmärkningsvärt att dessa partier är oförmögna att mot detta ställa ett enda internationellt program för att försvara det arbetande folkets intressen. Om inte deras nationalism och sekterism besegras i grunden, kommer det inte att bli någon kamp mot de multinationella företagen och trusternas Europa. Vi riktar en uppmaning till de arbetare som följer de Socialistiska och Kommunistiska partierna att kämpa för att deras ledningar skall bryta med klassamarbetspolitiken och försoningen med borgarna, att de skall bryta med en politik som splittrar arbetarklassen, och att de skall förklara sig vara för arbetarregeringar utan borgerliga ministrar, arbetarregeringar som skulle kunna tillfredsställa de arbetande massornas grundläggande krav.
Vi uppmanar fackföreningsmedlemmarna och alla arbetare i EG:s nio medlemsländer att kräva av sina fackföreningar att de organiserar massmobiliseringar och en kampanj av effektiva strejkåtgärder för trettiofemtimmars arbetsvecka. Många europeiska fackföreningar har ställt sig bakom detta krav. Vid en tid som denna då arbetslösheten har nått en sådan upprörande omfattning, kan denna paroll inte längre behandlas som enbart ett föremål för propaganda.
Det finns nästan fyrtio miljoner fackföreningsmedlemmar. Om den mobiliserades skulle denna styrka kunna tvinga igenom trettiofem timmars arbetsvecka utan sänkning av vecko- eller månadslönerna, med obligatoriskt proportionellt anställande för att fylla de jobb som skulle skapas, och med arbetarkontroll för att förhindra taktökningar.
Vi föreslår att fackföreningarna omedelbart sammankallar en Europeisk Fackföreningskongress, som skulle föra samman alla fackföreningar utan undantag och försäkra en bred, demokratisk representation av delegater från fabrikerna och de vanliga medlemmarna. En sådan kongress kunde utarbeta en konkret plan för kampen och omedelbara mobiliseringar för kravet på en trettiofemtimmarsvecka. Detta kunde följas upp genom försök att utveckla ett gemensamt arbetaralternativ till de kapitalistiska åtstramningsplanerna. Alla arbetarklassens organisationer i det kapitalistiska Europa bör ena sig i handling mot de olika regeringarnas åtstramningspolitik, utifrån en arbetarklassens socialistiska plan för att bekämpa krisen.
Genom att sätta ett arbetarnas Europa — ett Europas Socialistiska Förenta Stater som skulle upphäva Europas uppsplittring — mot trusternas och bankernas Europa uppmanar vi alla lönearbetare och fattiga bönder, vilken nationalitet de än har, att förena sig i kampen för socialismen, för ett samhälle utan arbetslöshet eller ekonomiska kriser och utan social ojämlikhet eller socialt förtryck. För att uppnå detta är det nödvändigt att expropriera kapitalisterna, avväpna borgarklassen och upprätta arbetarmakt genom demokratiskt valda och centraliserade arbetarråd. För arbetarna kommer detta att innebära inte endast en enorm utökning av deras ekonomiska och kulturella rättigheter och makt, utan också en kvalitativ utvidgning av deras politiska friheter, rättigheter och makt i jämförelse med borgerligt parlamentariska regimer.
En sådan socialistisk revolution skulle sopa undan allt det vanrykte som har staplats på socialismen av de stalinistiska byråkratierna i Sovjetunionen och Östeuropa och de brott de har begått. Den skulle uppenbara socialismens verkliga ansikte, vilket på ett avgörande sätt skulle påskynda en process av antibyråkratisk politisk revolution i ”folkdemokratierna” och likaså de amerikanska arbetarnas vinnande för socialismen, samtidigt som den politiska revolutionen i Östeuropa kommer att påskynda den socialistiska revolutionens uppsving i det kapitalistiska Europa.
Vår kampanj inför valen till det europeiska parlamentet i de nio länderna kommer att basera sig på ett enda, internationellt program. Vi lägger fram detta program för en diskussion kring det i alla arbetarrörelsens organisationer. Vi uppmanar dem att överväga en gemensam kampanj baserad på de viktigaste punkterna i detta program, vilket försvarar arbetarnas och den socialistiska revolutionens intressen i dessa val.
1. Mot åtstramningspolitiken som genomförs av borgarklassen för att få arbetarna att bära krisens bördor.
För samordnade fackliga aktioner i europeisk skala för att genomdriva trettiofem timmars arbetsvecka utan minskning av vecko- eller månadslönerna, med obligatoriska nyanställningar och med arbetarkontroll över arbetstakten.
Mot avskedanden och fabriksnedläggelser; för arbetarnas vetorätt; för konfiskering av nedlagda fabriker och deras igångsättande som nationaliserade företag under arbetarnas kontroll.
Öppna de multinationella företagens böcker! öppna den europeiska kommissionens böcker (inklusive de som rör den gemensamma jordbrukspolitiken)!
För att möta inflationen, som går hand i hand med arbetslösheten, kräver vi indexreglerade löner och sociala förmåner.
För att möta den kapitalistiska krisen föreslår vi att arbetarrörelsen utvecklar ett program som prioriterar att uppfylla massornas behov genom nationalisering utan kompensation av storindustrin, kreditsektorn och av utrikeshandeln.
Mot diskrimineringen av invandrade arbetare, kvinnor och ungdom, vilka är de främsta offren för arbetslösheten.
För en politik som bygger på billiga krediter och utveckling av kooperativa anläggningar för att hjälpa de fattiga bönderna, vilka är offer för den kapitalistiska krisen och de kapitalistiska mellanhänderna. Detta skulle göra det möjligt att öka böndernas inkomst och på samma gång sänka de priser som konsumenterna betalar för jordbruksprodukterna.
2. För total jämlikhet vad gäller samhälleliga, politiska och fackliga rättigheter för immigrantarbetare. Mot all rasistisk eller chauvinistisk lagstiftning som begränsar arbetarnas fria flyttning över gränserna. För att möta den rasistiska och nyfascistiska offensiven, enhet i handling inom hela arbetarrörelsen för att försvara förföljda eller hotade minoriteter och offer för diskriminering
3. Mot nykolonialismen; mot den europeiska imperialismen och dess aggression i Tchad, Sahara, Djibouti, Zaire, och på många andra håll.
Solidaritet med de koloniala folkens befrielsekamp!
Lämna NATO! Skrota dess kärnvapen! Mot de kapitalistiska arméernas Europa; internationell solidaritet med soldaternas kamp för sina demokratiska rättigheter och för bättre levnadsvillkor.
4. Mot förtrycket av nationella minoriteter i själva Europa, så som Baskerna och Katalanerna. För deras obegränsade rätt till självbestämmande. För ett självständigt, enat Irland. Bortdragande av de brittiska trupperna från Nordirland.
5. Solidaritet med massornas kamp i östeuropa och Sovjetunionen för sina demokratiska, politiska, fackliga och nationella rättigheter. Ner med byråkratins diktatur; för arbetarrådens makt! Ut med Warszawa-paktens trupper ur den Tjeckoslovakiska Socialistiska Republiken! För Tysklands socialistiska enande. För försvaret av de nationaliserade egendomssystemen mot imperialismen.
6. Mot nedsmutsningen och hotet mot miljön, orsakad av ett system som bygger på profit och konkurrens. Mot byggandet av kärnkraftverk. Stäng alla kärnkraftverk som är i drift. Hela sanningen om de nuvarande farorna från kärnkraftverken måste göras känd för alla.
7. För stöd åt kvinnornas kamp för lika rättigheter både i lagstiftning och i verkliga livet. Fri abort och fria preventivmedel efter behov. Lika lön för lika arbete. Speciella åtgärder för att kompensera effekterna av diskriminering av kvinnor vid utbildning och anställning. För kollektiva inrättningar av hög kvalité för att göra slut på den dubbla arbetsdagen.
8. Mot ökningen av repressiva lagar så som den lag som hindrar ”motståndare till konstitutionen” från att inneha vissa jobb i Västtyskland.
Totalt och kompromisslöst försvar av de demokratiska friheterna och rätten att strejka.
Mot det ”europeiska anti-terroristiska fördraget”, vilket inte är riktat mot terrorismen utan mot den radikala delen av arbetarrörelsen i sin helhet.
För arbetarnas och alla folks och idéers fria rörelse mellan alla Europas och världens stater.
För den demokratiska rättigheten till helt fri undervisning för alla och en lön till studenter från sexton års ålder; mot alla spärrar som hindrar tillträde till högre utbildning; mot den borgerliga utbildningen, vilken är formad för att passa profitjakt, specialisering och alienerat arbete.
9. För enhet i handling mellan alla partier inom arbetarrörelsen. Mot alla pakter med borgerliga partier. För fackföreningarnas totala oberoende från staten.
För att finna en väg ut ur krisen är det nödvändigt att störta kapitalismen, att slå in på vägen mot socialismen och för arbetarna att ta makten.
10. Fullt stöd till de portugisiska, spanska och grekiska revolutionärernas kampanj mot sina länders integrering i kapitalets Gemenskap. De framtida arbetarregeringarna i ett eller flera av de nio medlemsländerna måste bryta med den gemensamma marknaden, med trusternas och storkapitalets Europa och påbörja uppbygget av Europas Socialistiska Förenta Stater.
International Marxist Group (Storbritannien)
Ligue Communiste Révolutionnaire (Frankrike)
Gruppe Internationale Marxisten (Västtyskland)
Ligue Révolutionnaire des Travailleurs/ Revolutionaire Arbeiders Liga (Belgien)
Internationale Kommunisten Bond (Nederländerna)
Gruppi Communisti Rivoluzionari (Italien)
Ligue Communiste Révolutionnaire (Luxemburg)
Revolutionære Socialisters Forbund (Danmark)
Fjärde Internationalens Förenade Sekretariat.
Denna kampanj stöds av Fjärde Internationalens sektioner i de länder vars regeringar har ansökt om medlemskap i EG:
Liga Comunista Revolucionaria (Spanien)
Partido Socialista Revolucionario (Portugal)
Organosis Kommouniston Diethniston tes Ellados (Grekland)