Fjärde Internationalen 3/1979.
Ett svar till 10 oppositionella sovjetmedborgare i exil som kräver bojkott av Moskva-OS
Nio framstående sovjetmedborgare i exil, flera kända som socialister, har i ett öppet brev krävt bojkott av Moskva-OS. Bojkott av idrottsevenemang som politisk protest är inte något nytt. Den senaste stora bojkottdebatten gällde fotbolls-VM i Argentina.
Men är bojkottkravet riktigt när det gäller Moskva-OS? Nej, svarar den amerikanska trotskisten och Sovjetkännaren George Saunders i den här artikeln.
Som bilagor publiceras de nios upprop och ett antal inlägg från en debatt i den Londonbaserade tidskriften Labour Focus on Eastern Europe. Den inleds med att Tamara Deutscher som tidigare stått som medutgivare av tidskriften lämnar redaktionskommittén i protest mot att uppropet publiceras. Övriga bidrag är från andra av tidningens medarbetare.
Under det senaste året har ett flertal uppmaningar gjorts att bojkotta Sovjetunionen. Det skulle, menar man, vara ett sätt att stödja kampen för demokratiska rättigheter där. Uppmaningarna har stötts eller undertecknats av olika sovjetiska oppositionella. Sådana krav ställer viktiga principfrågor, och de har utlöst en hård debatt som det är värt att titta närmare på.
Ett sådant ”Upprop till socialister och kommunister i väst” från nio medborgarrättskämpar i exil publicerades i Frankrike i slutet av 1978. En engelsk översättning publicerades på insändarsidan i Labour Focus on Eastern Europe i januari 1979.
Dessutom har det bildats en Kommitté för att Bojkotta Moskva-OS (COBOM) i Frankrike. Den stöds av ett antal vänsterintellektuella. Ett uttalande har gjorts av de landsförvisade sovjetiska medborgarrättsaktivisterna Leonid Plyusch, Viktor Fainberg och Natalja Gorbanevskaja, som stöder kravet på en bojkott av Moskva-OS 1980.
Bojkottaktikens anhängare använder argumentet att sådana kampanjer har använts av vänstern mot förtryckarregimer på andra ställen i världen.
Man hänvisar till bojkotterna mot idrottsmän från Sydafrika, mot shahens kulturfestival i Iran 1976, och mot fotbolls-VM i Argentina 1978.
De sluter sig till att det därför inte finns någon orsak till varför arbetarrörelsen och dess allierade inte skulle använda bojkottvapnet mot förtryckarregimen i Sovjetunionen. De nio säger t ex:
”Kommunister, socialister och fackföreningsmedlemmar borde ha inlett kampanjer för att sociala-, fackliga, akademiska-, kulturella- och idrottsorganisationer i väst skall bojkotta Sovjetunionen och dess representanter; för att Sovjetunionen skall uteslutas från alla internationella sociala sammanslutningar; för att arbetare, förutom livsmedelsleveranser, skall vägra att utföra något som helst arbete åt Sovjetunionen, om så behövs med strejker som medel”.
Skulle en sådan bojkott av Sovjetunionen hjälpa de antibyråkratiska kämparnas strid för demokratiska rättigheter? Skulle en sådan kampanj få stöd från de inom arbetarrörelsen som försvarar den ryska revolutionens landvinningar, trots byråkratin och dess brott mot världens arbetarklass?
Svaret är helt klart nej. En sådan kampanj tjänar bara imperialismens intressen.
För det första har huvudargumentet för att bojkotta Sovjet sin grund i en felaktig jämförelse. Att klumpa ihop shahens Iran, Argentina, Sydafrika och Sovjetunionen är att fullständigt förbise den mest grundläggande skillnaden mellan dessa stater — deras klasskaraktär.
De tre första länderna är kapitalistiska. Sydafrika är dessutom en imperialistmakt. Deras brutala regimer har bara ett mål — att försvara privategendomen och utsugningen av de arbetande massorna. De representerar sina kapitalistklassers intressen i allians med — framför allt — USA-imperialismen.
Sovjetunionen, å andra sidan, är en arbetarstat. I en av de största massmobiliseringarna i historien avskaffade Sovjetunionens arbetare under bolsjevikpartiets ledning det privata ägandet av produktionsmedlen. När kapitalismen i slutet av 1 a världskriget störtades i Ryssland, representerade det ett historiskt slag mot imperialismen.
Imperialistmakternas mål är att slå tillbaka all utbredning av detta dödliga hot mot deras klassherravälde, och i sista hand att krossa det fullständigt. De strävar efter att vinna tillbaka och åter direkt kunna utsuga den tredjedel av mänskligheten som nu bor i länder där kapitalismen har avskaffats.
Det är inte de nio sovjetiska oppositionellas medvetna avsikt att stärka imperialisternas angrepp mot den mäktigaste arbetarstaten i världen. Flera av de nio anser sig vara socialister. Samtliga var ledande i den rättvisa kampen för demokratiska rättigheter i Sovjetunionen.
Turchin, Aleksejeva och Shragin har skrivit under uttalanden som försvarar amerikanska politiska fångar, som t ex Wilmington Ten och Charlotte Three.
Turchin och Schragin har försvarat den straffade mexikanske socialisten Héctor Marroquins rätt att få asyl i USA.
Plyusch talade till stöd för chilenska politiska fångar och för Rosenbergs söners rätt att få tillgång till regeringens dokument om komplotten mot deras föräldrar.
Lubarskij ger ut en exiltidning som innehållit detaljerad information om ett aktuellt fall med en stor ”revolutionär kommunistisk ungdoms”-rörelse i Leningrad.
Boris Weil och Vadim Belotserkovskij deltog på den konferens i Västberlin som anordnades till försvar för den östtyske marxisten Rudolf Bahro.
Och Pjotr Grigorenko har, även om han nu har blivit religiös och anti-leninist, en gång insett att de sovjetiska arbetarna och bönderna var de första i världen som visade att de kunde sköta sitt eget land utan några kapitalister.
Men just pga att det är sådana personer som utfärdat uppmaningen till bojkott, så blir dess förvirrande inflytande så stort.
Det handlar inte om taktik. Uppropet tror att man kan bekämpa Sovjetbyråkratin genom att mobilisera arbetarrörelsen till stöd för de imperialistiska regeringarnas antikommunistiska kampanj.
Det framgår uttryckligen i den del av uppropet som öppet uppmanar kommunister, socialister och fackföreningsmedlemmar i väst att ”organisera påtryckningar på sina egna regeringar och kräva att de tar till kraftfulla diplomatiska och politiska åtgärder” för att motverka de sovjetiska myndigheternas kränkningar av de mänskliga rättigheterna. (Vår kursivering).
Med andra ord ber de arbetarna sätta tilltro till och stödja sin värsta fiende — deras egen kapitalistklass.
Om denna ståndpunkt skulle tillämpas konsekvent, så skulle det ge en vänstertäckmantel åt imperialisternas kampanj för att slå tillbaka de framgångar arbetarna i Sovjetunionen tillkämpat sig. Imperialisterna har använt ekonomiska bojkotter mot varje arbetarstat alltsedan den ryska revolutionen.
När kapitalisterna under inbördeskriget 1918-21 satte bolsjevikregeringen i Sovjetunionen i blockad, så var det en del av deras kamp för att återupprätta kapitalismen i Sovjetunionen genom att direkt stödja de kontrarevolutionära vita arméerna och faktiskt invadera sovjetiskt territorium.
Även om kapitalisterna misslyckades med sitt försök att återupprätta kapitalismen, så genomförde de icke desto mindre en annan föresats. De försvagade 'den nya arbetarregeringen och gav den ändlösa svårigheter, som sedan kunde dras fram som ”bevis” på att socialismen var ekonomiskt osund.
Efter 2:a världskriget genomförde imperialisterna en handelsblockad mot de nya arbetarstater som uppstått under denna enorma omvälvning.
De påtvingade den kinesiska arbetarstaten samma ekonomiska isolering under nästan trettio år.
När den kubanska revolutionära regeringen 1960 exproprierade de amerikanska trusternas miljondollar-investeringar, och gjorde slut på en mer än halvsekellång USA-imperialistisk dominans, så svarade Washington med att organisera en ekonomisk blockad som pågår än idag. Man släpper inte ens igenom mediciner.
I Vietnam har imperialismen inlett ett försök att isolera och försvaga den nyaste arbetarstaten. Man har påtvingat Vietnam en fullständig blockad.
I samtliga fall har revolutionärerna gått mot dessa kampanjer och påvisat deras reaktionära karaktär. Denna ståndpunkt var riktig 1918, 1950 och 1960. Den är riktig även idag.
Varje stöd åt att fortsätta eller återinföra sådana bojkotter kan — oavsett vilka mål organisatörerna har — bara hjälpa imperialismen, och därmed användas för att misskreditera de antibyråkratiska kämparnas sak i deras egna länder.
Förslag att ställa sig bakom de härskande klasserna i de kapitalistiska länderna kommer med all säkerhet inte heller att få något stöd från de oppositionellas enda allierade i väst — arbetarklassen. Det finns ett lärorikt exempel på detta.
Georgij Vins, en av de fem fängslade sovjetiska oppositionella som utväxlades mot två påstådda sovjetiska spioner, inbjöds den 1 a maj i år på middag hos New Yorks borgmästare. Utanför borgmästarens hem demonstrerade tusentals arbetare, som var anställda hos New Yorks kommun, mot borgmästarens planer att stänga nio sjukhus.
Med syftning på arbetardemonstrationen sa Vins till några journalister: ”Enligt min uppfattning krävde dessa personer något rättmätigt — jag hade lust att ansluta mig till dem.” ”Men”, tillade han, ”jag är borgmästarens gäst.” Gäst? Eller fånge?
New Yorks arbetare vore en mäktig allierad till försvar för de sovjetiska medborgarnas grundläggande rättigheter, inbegripet de sovjetiska arbetarnas rättigheter. Men de kommer inte att vinnas för ett stöd till denna kamp om de identifierar de oliktänkande med boigmästaren som sänker deras löner, skär ned på deras sociala service och tar från dem deras jobb.
Tänk vilken oerhörd effekt det skulle haft om Vins hade gått ut från borgmästarens middag och otvetydigt visat sitt stöd för dessa kapitalismens utsugna och förtryckta. Det hade ökat sympatin för de sovjetiska oliktänkandes sak.
Men om de ses som lättlurade offer för kapitalistiska politiker i väst, och som en del av imperialisternas angrepp på arbetarstaterna — som de nios upprop får dem att framstå som — kommer de att förlora de allierade som de själva erkänner har ”ett stort inflytande”.
Tamara Deutscher, en framstående person som tidigare skrivit mycket till stöd för sovjetiska oppositionella, har klart uttryckt detta.
Efter att Labour Focus publicerat de nios upprop skrev Deutscher till redaktörerna och bad att de skulle stryka hennes namn från listan över sponsorer för tidningen. I hennes brev, som publicerades i mars-april numret, stod bl a:
Uppropet kräver inget mindre än en massbojkott av Sovjetunionen, och ett totalt avbrytande av alla förbindelser mellan väst och öst — med andra ord att Sovjetunionen isoleras och sätts i karantän. Sådana metoder skulle inte på minsta sätt gynna demokratiseringsprocessen i öst. Tvärtom, de skulle bara stärka de reaktionära krafterna i bägge lägren. Det inte så avlägset förgångna har lärt oss att stalinismen var som värst under den period då Sovjetunionen var isolerat.
Den riktiga vägen för oppositionella är en allians med arbetarrörelsen och de sociala proteströrelser som finns under kapitalismen. Det är ingen lätt väg. På denna väg finns inga lindriga universitetsjobb, inga lukrativa kontrakt för böcker som kanske inte säljer, inga förklädda men frikostiga CIA-understöd, och betalda bekvämligheter av alla de slag. Men det är den enda väg som kan leda till att de som idag sitter i fängelse, arbetsläger och på psykiatriska sjukhus släpps fria — och att de sovjetiska arbetarna mobiliseras för att sopa bort den byråkrati som med sådana metoder upprätthåller sin makt.
COBOMs uppmaning till bojkott av olympiaden i Moskva försöker undvika vissa av de andra förslagens fallgropar. De går uttryckligen mot Carters kampanj för ”mänskliga rättigheter” och understryker den amerikanska utrikespolitikens imperialistiska karaktär. De pekar också på att en del av de anläggningar som ska användas vid vinterolympiaden i USA 1980 har föreslagits att bli fängelser efter tävlingarna. Det är en inte mindre talande symbol än det faktum att sovjetiska fångar används för att bygga anläggningar till Moskva-OS.
Men i grund och botten är COBOM s uppmaning lika reaktionär. Det är ett farligt principiellt misstag att förespråka någon som helst åtgärd som riktas mot en arbetarstat, och som kan utnyttjas av imperialisterna, föras vidare och införlivas i deras offensiv mot arbetarstaterna.
Om vänsteranhängare till kampen för demokratiska rättigheter i Sovjetunionen reste till Moskva och uttryckte sitt stöd, så vore det, t o m på en rent praktisk nivå, mycket mer effektivt än en bojkott av de Olympiska spelen.
Allt eftersom spelen närmar sig har Sovjetledarna blivit mer och mer oroliga inför denna framtidsutsikt. Detta klargjordes i ett tal som Viktor V. Grishin, ledare för Moskvas partikommitté och medlem i Politbyrån, nyligen höll.
Enligt en rapport i New York Times den 9:e maj, sa Grishin på ett författarmöte att det fanns behov att ”stärka” Moskvamedborgarnas ”patriotiska och internationalistiska uppfostran”.
Detta är speciellt viktigt i samband med de 22:a Olympiska spelen. Vi måste försäkra oss om att huvudstadens invånare visar utlänningarna hjärtlighet och gästvänlighet, understryker fördelarna med den sovjetiska livsstilen och vårt samhälles framsteg, och samtidigt tillbakavisar propagandan för främmande idéer och principer, samt angreppen mot vårt land och socialismens och kommunismens idéer.
Detta vore ett utmärkt tillfälle att just diskutera ”socialismens och kommunismens idéer”. T ex varför kamrat Grishins Kommunistiska Parti sätter arbetare på mentalsjukhus.
Invånarna i Moskva kanske har en del intressant att säga om detta. De kanske t o m skulle uppskatta information om det, om nu kamrat Grishin inte har informerat dem om dessa speciella fördelar med den nuvarande livsstilen under den sovjetiska byråkratin.
En grupp socialistiska aktivister i Västtyskland har antagit en annan linje än COBOM, och de har uppmanat de som ska delta i Moskva-OS att ”omforma spelen till en internationell tribunal till försvar av de mänskliga rättigheterna i både öst och väst”.
De föreslår att det genomförs protester i Moskva, och att dessa organiseras av individer som är kända för sin aktivitet i kampen mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i de kapitalistiska länderna i väst.
Bland undertecknarna av detta upprop märks Heinz Brandt, Jacob Moneta, Daniel Cohn-Bendit, Rudi Dutschke och Peter Von Oertzen. Alla har de varit aktiva i kampen för medborgerliga rättigheter i Västtyskland och under kampanjen för frisläppandet av den östtyske marxisten Rudolf Bahro.
Det är endast denna sorts kampanjer, utan någon som helst uppknytning till imperialismens reaktionära mål, som verkligen kan hjälpa till att föra kampen för demokratiska rättigheter i Sovjetunionen framåt.
Enligt vår uppfattning finns det nu, innan förändringarna i Sovjetunionens högre parti- och statsledning äger rum, möjlighet för personer i väst som stöder den demokratiska socialismen, att påverka inriktningen på dessa förändringar av Sovjetunionens och östblockets politiska liv.
Den nuvarande situationen i Sovjetunionen kännetecknas av en alltmer ökande kris inom alla samhällsgrenar — ideologiskt, politiskt och ekonomiskt. Det hårda förtrycket mot medborgarrättsrörelsen är en återspegling såväl som ett resultat av denna förvärrade kris. I och med att det äger rum en förändring av ledarskapet finns två möjliga utvecklingar: antingen en utveckling i demokratisk riktning, eller en utveckling mot en farligare form av totalitärt styre.
Enligt vår uppfattning har reaktionerna från vänsterkretsar i väst ett stort inflytande på folkmajoritetens medvetenhet i Sovjetunionen, inbegripet en betydande del av partimedlemmarna. Genom att protestera mot de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och östblockets länder, genom att stödja medborgarrättskämpar i dessa länder, genom att lägga fram nya konstruktiva idéer om den demokratiska socialismen, ökar vänsterkretsarna i väst chanserna för en utveckling i demokratisk riktning. Och ju starkare påtryckningarna är, ju större är möjligheten att det sker en positiv förändring av det politiska livet i östblockets länder.
Enligt vår åsikt är för närvarande påtryckningarna mot Sovjetunionens kommunistparti från vänsterkrafter utomlands fortfarande mycket svaga. Kommunister som verkligen är intresserade av en rörelse mot demokratisk socialism, skulle ha gynnat en sådan utveckling genom att — låt oss inte vara rädda för orden — ställa ”broderpartiet” SUKP inför ett ultimatum: antingen respekterar de de grundläggande mänskliga rättigheterna — i första hand ett frigivande av alla politiska fångar — eller så ställs de inför ett avbrytande av alla förbindelser partierna emellan.
Kommunister, socialister och fackföreningsmedlemmar borde ha inlett kampanjer för att sociala-, fackliga-, akademiska-, kulturella- och idrottsorganisationer i väst skall bojkotta Sovjetunionen och dess representanter; för att Sovjetunionen skall uteslutas från alla internationella sociala sammanslutningar; för att arbetare, förutom livsmedelsleveranser, skall vägra att utföra något som helst arbete åt Sovjetunionen, om så behövs med strejker som medel. De borde dessutom arbeta för att organisera protestkampanjer mot det politiska förtrycket i Sovjetunionen och länderna i östblocket. Och sist, men inte minst, borde de organisera påtryckningar på sina egna regeringar och kräva att de tar till kraftfulla diplomatiska och politiska åtgärder som svar på Sovjetmyndigheternas uppenbara kränkningar av humanitära regler och principer i internationella överenskommelser och dokument, som har erkänts eller undertecknats av Sovjetunionen.
Vi anser inte att det program vi skisserat är maximalistiskt. Vi föreslår inte att man ska kräva ett regeringsskifte i Sovjetunionen eller länderna i östblocket — detta är naturligtvis en fråga för befolkningen i dessa länder — utan bara att man ska respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna, bara att det ska skapas förhållanden där medborgarna kan använda yttrandefriheten.
Regeringarnas krossande av medborgarnas, även arbetarklassens, grundläggande rättigheter i de s k socialistiska länderna innebär en utmaning för i första hand den internationella socialistiska rörelsen, och det vore mycket smärtsamt om vänsterkretsar i väst inte kunde ge ett verkligt svar på denna utmaning, och om de misslyckades med att utnyttja varje tillfälle att rubba det ”socialistiska lägret” ur sitt dödläge.
Ludmilla Aleksejeva, Pjotr Grigorenko, Valentin Turchin, Vadim Belotserkovskij, Anatolij Levitin-Krasnov, Kronid Lubarskij, Boris Weil, Leonid Plyusch, Boris Shragin.
I Labour Focus från januari-februari 1979 publicerade ni ett brev som innehåller en vädjan till socialister och kommunister i väst. I er inledning understryker ni undertecknarnas betydelse, en ”mycket auktoritativ grupp sovjetiska socialister och medborgarrättskämpar”, och ni lägger uppenbarligen stor vikt vid deras uttalande, som ”mycket skarpt” ställer ”mycket viktiga frågor för socialister” och ”kräver allvarlig eftertanke”. Och ändå finns det inte i hela numret någon ledarkommentar där ni tar avstånd från, eller på något sätt visar att ni är oense med, de åsikter undertecknarna ger uttryck för, och er inledning tyder på att redaktionen intar en i bästa fall neutral ståndpunkt till uppropet.
Labour Focus är, som ni säger i era redaktionella målsättningar, inte en ”debatt” — utan en ”informations”-tidning, och enligt min uppfattning borde den inte upplåta sina sidor till diskussioner, speciellt inte sådana som utgår från premisser som är skilda från socialistiska principer. De flesta av uppropets undertecknare kan knappast kallas socialister; och de flesta har gott om utrymme för sina åsikter i borgerliga och högertidningar.
Uppropet kräver inget mindre än en massbojkott av Sovjetunionen, och ett totalt avbrytande av alla förbindelser mellan väst och öst — med andra ord att Sovjetunionen isoleras och sätts i karantän. Sådana metoder skulle inte på minsta sätt gynna demokratiseringsprocessen i öst. Tvärtom, de skulle bara stärka de reaktionära krafterna i bägge lägren. Det inte så avlägset förgångna har lärt oss att stalinismen var som värst under den period då Sovjetunionen var isolerat.
Jag har med allt större oro betraktat er behandling av vissa av problemen med de oppositionella i öst. Det faktum att uppropet fick stå oemotsagt, utan kritiska kommentarer av dess innehåll, fick mig att besluta mig för att dra tillbaka mitt stöd till tidningen, och det är med verklig sorg jag anser att jag måste be er stryka mitt namn från listan av sponsorer.
I januarinumret av Labour Focus publicerar ni ett upprop från olika utvandrare från Sovjetunionen. Det kräver ett svar. För det första riktar sig detta upprop till ”personer... som stöder den demokratiska socialismen”. Dessa personer har rätt att i sin tur fråga de som skrivit under uppropet om ”demokratisk socialism är något som ni stöder? ”Om så är fallet, hur går det då ihop med att ni skriver i den reaktionära Springerpressen och dess organ Kontinent? Pjotr Grigorenko har nyligen i en artikel i denna tidning klagat över att socialister i väst gjorde lite eller inget för honom medan han satt häktad i Sovjetunionen.
Men Bertrand Russelstiftelsen samlade ihop mer än 10.000 namn från europeiska universitet för ett upprop som vädjade om frisläppande av Grigorenko och Vladimir Bukovskij. Amerikanska socialister, liksom australiensiska kommunister, deltog aktivt med möten och pamfletter i detta arbete. När Bukovskij slutligen anlände till England kom han aldrig till ett avtalat möte med en ledare för Bertrand Russel-stiftelsen. Istället visade han sig snabbt tillsammans med Margareth Thatcher på en gala som National Association for Freedom anordnat. Vi menar inte att någon av dessa f d fångar är skyldiga oss något tack för vårt arbete för dem. Vår kamp för att de skulle släppas fria gällde en demokratisk princip, och vår kampanj hade inte som villkor att de skulle vara överens med vår politik. Men vi har verkligen inget behov av deras råd om hur man tjänar den ”demokratiska socialismen” i allians med Thatcher och Springerpressen.
Mer allvarligt är undertecknarnas angrepp på avspänningspolitiken. Det är en alarmerande uppmaning att åter starta ett kallt krig, eller ännu värre trappa upp det utöver sin hittills högsta punkt. De flesta positiva framsteg sedan Stalins död vad gäller medborgerliga och mänskliga rättigheter i Sovjetunionen, har åtföljts av vidgade ”sociala-, fackliga-, akademiska-, kulturella- och idrottsliga” kontakter: och våra egna erfarenheter av agitation mot t ex psykiatriska övergrepp i Sovjetunionen har visat att agitationen, för att kunna nå åtminstone vissa framgångar, är beroende av det faktum att sovjetiska psykiatriker var, och ville vara, med i internationella psykiaterförbund. Zhores Medvedevs kampanj mot Lysenkos dominans inom den sovjetiska genetiken stärktes på samma sätt av samtal med kollegor i internationella sammanslutningar. Kontakterna mellan fackföreningarna sätter också tryck på de sovjetiska myndigheterna, något som jag av egen erfarenhet känner till.
Att uppmana kommunister i Västeuropa att ”avbryta förbindelserna partierna emellan” är nästan lika dumt och skadligt. Att de italienska kommunisterna behåller förbindelserna med Sovjetunionens Kommunistparti samtidigt som de publicerar Roy Medvedev i sina partitidningar är ett viktigt bidrag för att legitimera demokratiska argument inom den kommunistiska rörelsen. Om de skulle bryta dessa band skulle de överlämna sina sovjetiska kollegor till de mest reaktionära och rasistiska ledarna, vilket vore en allvarlig försummelse av de plikter de står inför.
Grigorenkos och hans kollegors agitation fyller en speciellt viktig funktion för konservativa i väst, som står inför en ekonomisk kris i världsskala och återuppkomsten av massarbetslöshet i samtliga mer betydande kapitalistiska länder. I synnerhet ungdomsarbetslösheten är ett svårt strukturellt problem. Ett möjligt svar på denna kris är återupprustning. Detta svar har fördelen att det ger de unga ”arbete” i uniform. Inget av detta kommer emellertid att gynna de medborgerliga rättigheterna i väst, och det är svårt att inse hur en ökande repression i NATO-länderna skulle göra det lättare att uppnå demokrati i öst.
I sin besynnerligt begränsade kampanj för ”mänskliga rättigheter” har president Carter (tillsammans med David Owen) i det längsta försvarat shahen av Iran. Ändå har förtrycket i Iran under 60- och 70-talet uppenbarligen varit mer naket och utbrett än i Sovjetunionen. Men militärt och ekonomiskt har envåldshärskaren i Teheran varit ”allierad” med väst. Vad anser Grigorenko om de politiska fångarna i Iran, eller för den delen i Indonesien eller Latinamerika? Vad bör anhängare av demokrati, för att inte tala om demokratiska socialister, göra angående de ständiga världsomspännande kränkningarna av mänskliga rättigheter i de imperialistiskt dominerade länderna?
En sak är klar: en hysterisk upptrappning av krigsförberedelserna skulle allvarligt skada de mänskliga rättigheter som redan vunnits, både i öst och väst. Attacker mot avspänningen kommer, oavsett hur de motiveras, oundvikligen att åtföljas av nya påtryckningar för upprustning.
Även om de flesta av oss inser att Grigorenkos personliga syn på Östeuropa har förklarliga rötter i den behandling han utsatts för, så vore det av dessa orsaker väl godtroget att kalla det en ”arbetar”-syn. Allt det som han och hans kollegor råder oss till är just det som vi inte borde göra.
Brevet från Ludmilla Aleksejeva, Pjotr Grigorenko, Valentin Turchin och de andra berörde en välkänd öm punkt: är socialister och kommunister i väst, i sin beslutsamhet att inte stödja sin egen härskande klass antikommunism, alltför motvilliga att anamma en klar och otvetydig ståndpunkt om undertryckandet av grundläggande medborgerliga och demokratiska rättigheter i de ”faktiskt existerande socialistiska” länderna? Enligt min åsikt är denna anklagelse fullständigt berättigad. Trots ”eurokommunismens” uppkomst, trots framväxandet av en ”ny vänster” som är oberoende från Moskva, och trots att det under senare år bildats kommittéer som t ex British Eastern Europe Solidarity Campaign, så är västvärldens arbetarrörelses aktivitet till stöd för den demokratiska och socialistiska oppositionen i Östeuropa fortfarande alltför liten i förhållande till vad som behövs — om än bara för att återupprätta socialismens goda namn från det dåliga rykte som femtio års byråkratisk tyranni givit det. Det finns heller inget tvivel om att dessa sakernas tillstånd inte bara orsakats av att man varit upptagen med kampen mot den inhemska fienden. Orsaken är en verklig motvilja mot att alltför öppet kritisera Sovjetunionen. Kommer inte en kampanj mot de politiska regimerna i Moskva och resten av Östeuropa, oavsett hur noggrant vi skiljer mellan den härskande byråkratin och det icke-kapitalistiska samhälle den styr, av nödvändighet att missförstås och misstolkas i den atmosfär av officiellt uppbackad antikommunism som nu råder?
Med tanke på denna motvilja från vänstern i väst vore det felaktigt att förebrå författarna för att de ställer frågan så skarpt som de gör. Det största problemet idag är inte en farlig anti-sovjetism från vänsterns sida, utan apati, likgiltighet och tvetydighet. Uppropets grundläggande utgångspunkt är i själva verket lika oantastlig som dess underförstådda kritik av socialister i väst: insisterandet på att, eftersom ”den nuvarande situationen i Sovjetunionen kännetecknas av en alltmer ökande kris inom alla samhällsgrenar”, så finns det ”möjlighet för personer i väst som stöder den demokratiska socialismen, att påverka inriktningen på dessa förändringar av Sovjetunionens och östblockets politiska liv.” Reaktionerna på eurokommunismen — bedömt både utifrån den hysteriska reaktionen från den ”sanna marxismen-leninismens” påvar och de ständiga hänvisningarna till den i den östeuropeiska oppositionens skrifter — vittnar, som författarna till uppropet säger, om det ”stora inflytande på folkmajoritetens medvetenhet i Sovjetunionen, inbegripet en betydande del av partimedlemmarna”, som vänstern i väst kan utöva. Och vem kan ha något att invända mot de flesta av de aktiviteter söm föreslås i uppropet — ”protestera mot de systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Sovjetunionen...”, ”stödja medborgarrättskämpar”, ”lägga fram nya konstruktiva idéer om den demokratiska socialismen”?
Tanken att dessa aktiviteter skulle kunna gynna antikommunismen är i grunden felaktig. Det har alltid varit motvilja mot, eller ännu värre blank v, gran, att kraftfullt försvara demokratin, som mer än all borgerlig propaganda har misskrediterat socialismen (borgarpropagandan behöver trots allt inte hitta på den ”faktiskt existerande socialismens” fasor).
Det verkliga problemet med uppropet uppstår när författarna förespråkar kampanjer, paroller och åtgärder som verkligen reser möjligheten av en verklig praktisk anti-sovjetisk allians med borgerliga antikommunister och den kapitalistiska staten. De föreslår att socialister i väst ska ställa Sovjetledarna inför ett ultimatum: ”Om ni inte vidtar åtgärder för att återinföra grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter kommer vi att vägra att samarbeta med er på alla nivåer, och vi kommer att driva kampanjer för att alla organisationer i väst och våra regeringar ska bojkotta er tills dess ni gör det.”
Enligt min åsikt vore det fel att på ett abstrakt sätt diskutera det riktiga eller felaktiga i en bojkottaktik mot Sovjetunionen. Det beror helt på vem som bojkottar vem, och av vilka orsaker. Om resultaten från NUMs (National Union of Miners —brittiska gruvarbetarnas fackförening) senaste undersökning av fallet Klebanov hade lett till att de beslutat att bojkotta alla officiella bjudningar med byråkraterna i den ryska ”gruvarbetarfackföreningen” tills dess dessa presterat ett mer seriöst svar, så hade det varit utmärkt. En sådan åtgärd skulle stärkt och uppmuntrat de sovjetiska arbetare som försöker frigöra sig från de officiella fackföreningarnas förmyndarskap. Ett okritiskt accepterande av de ryska ”förklaringarna”, och ett fortsatt bibehållande av ”vänskapliga förbindelser”, skulle innebära hjälp och stöd till att den sovjetiska arbetarklassen förnekas grundläggande fackliga rättigheter. På samma sätt blir mycket av de västliga kommunistpartiernas kritik mot Sovjetunionen tvetydig genom det sätt på vilket de fortfarande behandlar de officiella förbindelserna med ”broderpartierna” i Östeuropa. Varför skulle inte Gordon Mclennan som villkor för sin nästa resa till Östberlin ställa ett tillfredsställande svar från SED (Socialistische Einheitspartei Deutschlands = östtyska kommunistpartiet) på de frågor CPGB (Communist Party of Great Britain = brittiska kommunistpartiet) ställt om Rudolf Bahro?
Det är något helt annat att organisera påtryckningar på våra regeringar ”och kräva att de tar till kraftfulla diplomatiska och politiska åtgärder som svar på Sovjetmyndigheternas uppenbara kränkningar av humanitära regler och principer...”, eller att kräva att ”Sovjetunionen ska uteslutas från alla internationella sociala sammanslutningar”, eller att ”Sovjetunionen och dess representanter ”skall bojkottas generellt av ”sociala, fackliga, akademiska, kulturella och idrottsorganisationer i väst”. Uppropet nämner inget om bojkott av OS i Moskva 1980, men en sådan ligger i linje med det, och krävs av många andra.
Olympiska spelen är i själva verket av stor symbolisk betydelse. Att man valt Moskva är för att ge publicitet åt avspänningsprocessen mellan Sovjetunionen och väst. Man syftar till att på världens TV-skärmar visa att Sovjetunionens långa isolering från ”världsgemenskapen” har upphört.
Det finns två anledningar till varför vi inte ska uppmana till bojkott av OS i Moskva, och varför vi inte ska förespråka den generella bojkottaktik som uppropet föreslår. Den första är att även om man anser att avspänningen är en fortsättning på det kalla kriget med andra medel, även om man medger dess begränsningar och det faktum att det inte är humanitära motiv som ligger bakom bägge sidors handlande utan kallt beräknade maktintressen, så är det ändå uppenbart att socialister inte har något intresse av att bedriva kampanjer mot den. På vilket sätt skulle vi gynnas av att det kalla kriget startar på nytt? Under de senaste tio åren eller så har det skett en positiv utveckling som delvis är en biprodukt av avspänningen: en mindre uttalad antikommunism i väst (man har t ex i Västberlin tvingats tillåta det tidigare förbjudna Kommunistpartiet att återuppstå legalt — delvis för att röja väg för en ”normalisering” av förhållandena med Östtyskland); lindrandet av trafikrestriktionerna över den f d ”järnridån” (och det är ingalunda bara affärsmän som gynnas av det); och t o m en viss, om än kanske bara kosmetisk, förbättring av vad Carter tycker om att kalla Sovjetunionens ”protokoll över mänskliga rättigheter”. Avspänningsprocessen, speciellt Helsingforsöverenskommelsen, har inte bara gett upphov till illusioner, utan också en ny vilja att kämpa för grundläggande rättigheter. Det är svårt att se vad vi skulle ha för intresse av att upphäva allt detta.
Sådana medel skulle säkerligen inte tvinga Sovjetbyråkratin att återinföra demokratiska friheter, snarare tvärtom. I själva verket stöds avspänningen av långt ifrån alla ledare i både öst och väst. I bägge lägren finns det starka fraktioner som är mycket väl medvetna om vilka risker det innebär att riva ner de traditionella kalla krigsbilderna, och som försöker återinföra en konfrontationspolitik. I väst används de ”mänskliga rättigheterna” alltmer för att återuppta ett antikommunistiskt korståg i det kalla krigets anda. I öst betraktar delar av byråkratin avspänningen med illa dold misstänksamhet. På bägge sidor skulle ett återvändande till det kalla kriget givetvis innebära ett ökat förtryck mot alla demokratiska eller socialistiska avvikande åsikter. Men oavsett vad som händer borde det stå klart att västvärldens kapitalistiska regeringars politik aldrig kommer att motiveras utifrån någon omsorg om demokratin. De söker efter den bästa möjliga strategin för att driva tillbaka ”kommunismen” och återansluta Östeuropa (och Kina) till den kapitalistiska världsmarknaden. Ur detta härstammar min andra, mer grundläggande, invändning mot den kampanj uppropet förespråkar: att kräva av den amerikanska, brittiska, västtyska och andra liknande regeringar att de ”tar till kraftfulla diplomatiska och politiska åtgärder” för att tvinga Sovjetunionen att återinföra demokrati är inte bara att ha illusioner om vilken effekt det skulle få på Moskva, det är också likvärdigt med att sprida den farligare illusionen att Carter/Reagan, Callaghan/Thatcher, Schmidt/Kohl faktiskt är potentiellt allierade till den demokratiska socialismen. Många klassmedvetna arbetare skulle — i detta fall helt riktigt — vägra att ha något som helst att göra med en kampanj till stöd för den östeuropeiska opposition som gör sådana upprop. Det skulle motverka lösandet av det problem som beskrevs ovan — motviljan att tala ut om Östeuropa — och snarast stärka missuppfattningen att socialisternas offentliga opposition mot Bresjnev och co oundvikligen gynnar den antikommunistiska reaktionen.
Nej, arbetarrörelsens nödvändiga solidaritetskampanj för den demokratiska och socialistiska oppositionen i Östeuropa måste alltid vara fullständigt oberoende från alla borgerliga ”mänskliga rättighets”-kampanjer. Det är inte bara frågan om formellt organisatoriskt oberoende, utan det gäller den politiska inriktningen. En jämförelse med tidigare — och som jag tycker korrekta — kampanjer, som t ex kampanjen för att tvinga fram en bojkott av Sydafrika, Chile eller fotbolls-VM i Argentina, är lärorik i detta avseende: då var det frågan om att få arbetarrörelsens tyngd att utöva inflytande på regeringarna för att tvinga dem att bryta samarbetet med, och bidra till störtandet av, regimer som var, och är, oerhört beroende av stödet från ”våra” regeringar. Kampanjerna avslöjade hyckleriet i ”våra” regeringars demokratiska retorik. I fallet Sovjetunionen kan ingen hävda att Bresjnev har blivit tillsatt eller hålls kvar vid makten av Pentagon, CIA eller Whitehall. Om västvärlden avbröt samarbetet med Moskva skulle det knappast innebära regimens sammanbrott. Den borgerlige demokratens hycklande retorik är i själva verket beroende av fördömandet av den ”kommunistiska diktaturen”, inte av att dölja hans samförstånd med den. När ”våra” regeringar intar en hårdare hållning vad gäller demokratiska rättigheter i de ”socialistiska” länderna, så kommer både demokratin och socialismen att förlora på det.
Tamara Deutscher och Ken Coates protesterar mot det brev som undertecknats av Ludmilla Aleksejeva m fl, både mot dess innehåll och att Labour Focus publicerade det. Brevet är kritiskt mot avspänningen. Det uppmanar enträget demokratiska socialister i väst att förespråka en bojkott av vissa sorters internationella kontakter. Det skulle vara ett sätt att sätta tryck på Sovjetregeringen så att den skulle hålla fast vid sina förpliktelser mot de mänskliga rättigheterna. Undertecknarnas socialistiska rekommendationer ifrågasätts. Eftersom, enligt Tamara Deutscher, de flesta av dem inte kan kallas demokratiska socialister, argumenterar hon att de borde nekas utrymme i Focus, eller åtminstone att redaktionen skulle tagit avstånd från deras åsikter.
Tamara Deutscher och Ken Coates verkar vilja att Focus ska anta det endimensionella kriteriet att bedöma personer efter de åsikter de har, snarare än att bedöma åsikter efter vilka personer som har dem. Man verkar påstå att Vladimir Bukovskij — och förmodligen också de miljontals Bukovskijs som bor i Östeuropa — ska behandlas på samma sätt som den lilla grupp politiker i väst som är för att öka de internationella spänningarna. Men det motstånd mot avspänningen som görs av politiker som vill utnyttja sådana spänningar som ett botemedel mot arbetslösheten i de kapitalistiska länderna är vitt skilt från det motstånd mot avspänningen som finns bland de som ser den som en legitimering av förtryckarregimerna i Östeuropa. Oppositionella i totalitära länder griper ofta efter varje halmstrå. Det beror på att de är relativt isolerade i sina egna samhällen, där det uppenbarligen inte lönar sig att vara oppositionell. Vad gäller ”oliktänkande” från länder som militärt ockuperas av Sovjet, så gör deras länders synbart hopplösa situation att de intar en liknande ståndpunkt.
Många östeuropeiska oppositionellas politiska naivitet är bara ett symptom på den politiska primitivitet som de barbariska politiska förhållandena påtvingat oppositionen. De västliga kritikernas oförmåga att inse detta tyder antingen på att dessa kritiker i stor utsträckning fortfarande har illusioner om ”Sovjet”-regimen, eller bara på deras ideologiska inskränkthet.
Både Tamara Deutscher och Ken Coates verkar se avspänningen som något fullkomligt gott. Givetvis kan man bara välkomna avspänningen i den utsträckning den minskar de militära förberedelserna. En ingrediens i de östeuropeiska förtryckarregimernas propaganda är emellertid att det pris väst måste betala för freden är att de ska upphöra med den ”ideologiska krigföringen”. I själva verket finns det inga bevis för att den fredliga samexistensen på något sätt beror på en ideologisk vapenvila. De sovjet-tyska relationerna 1939-41 visade att krig kan utbryta trots ömsesidiga vänskapliga tongångar. En av de vänskapliga parterna beslutade nämligen att starta ett ”förrädiskt angrepp” mot den andra. Mer aktuella exempel är relationerna mellan Kina och Sovjet, som visar att fredlig samexistens kan upprätthållas trots ömsesidiga smädelser på statlig propagandanivå. Det som gäller för propaganda på statlig nivå gäller givetvis ännu mer för arbetarrörelsens politik. Det är ett fullständigt mysterium hur de ståndpunkter fackföreningarna eller Labourpartiet kan anta på något sätt kan bidra till den ”hysteriska upptrappningen av krigsförberedelserna”.
Tamara Deutscher och Ken Coates lyckas inte påvisa att det finns ett direkt samband mellan graden av förtryck i Sovjetunionen och dess relativa diplomatiska isolering. Således spelar Tamara Deutschers minne henne ett spratt när hon påstår att ”stalinismen var som värst under den period då Sovjetunionen var isolerat”. En av den stalinistiska terrorns höjdpunkter kom faktiskt 1937 — under Sovjetunionens militärpakt med Frankrike, och vid en tidpunkt då det ägde rum en dittills oöverträffad ökning av antalet medlöpare i väst. Vad gäller Ken Coates, så överdriver han helt enkelt den vikt kontakter med väst hade på de ”positiva framstegen. . . vad gäller medborgerliga och mänskliga rättigheter i Sovjetunionen”. I synnerhet Gulaginnevånarna skulle utan tvivel uppskatta dessa de senaste framstegen i Sovjet.
Detta innebär givetvis inte att man bör följa de råd som brevets nio undertecknare förespråkar. Socialister i väst står inför frågan vad som är det effektivaste sättet att hjälpa den sovjetiska arbetarklassen och Östeuropas förtryckta folk. Detta måste avgöras i ljuset från förhållandena så som de existerar. Den handlingslinje socialister slutligen väljer att förespråka ska emellertid bestämmas enbart utifrån taktiska överväganden. Av denna orsak bör bojkott inte uteslutas. Det faktum att Tamara Deutscher och Ken Coates gör det tyder på att för dem fler saker är inblandade. I detta skiljer de sig inte från den stora majoriteten inom vänstern i väst, vars stöd till de oppositionella krafterna i Östeuropa alltid varit tvetydigt. Det är pga av denna inställning inom vänstern som motståndarna till förtryckarregimerna i Östeuropa söker stöd hos högern i väst. Tamara Deutschers och Ken Coates' argument gör föga för att skingra deras tvivel.
Jag skulle vilja uttrycka min bestörtning över resonemanget i Tamara Deutschers brev. Jag vill främst varna läsarna för att gå i den fälla Tamara Deutscher kan tvinga oss i, nämligen att göra en omaterialistisk skillnad mellan vad som är debattmaterial och vad som är information.
Även om Labour Focus redaktionella målsättningar verkligen uteslöt all debatt (vilket de inte gör), så skulle det ingalunda innebära att informationen i Labour Focus inte kan debatteras. Det skulle bara innebära att Labour Focus inte publicerar debatten, såvida inte, som i detta speciella fall, läsare reagerar och kräver att få bli publicerade!
Tamara Deutscher har följande argument:
* Labour Focus har publicerat en text från sovjetiska medborgare, med vilken hon är mycket oense (vilket hon har fullkomlig rätt att vara).
* Hon ser därför texten som en ”diskussion”, och hon anser att Labour Focus i ledaren skulle ha klargjort att det var en debattext.
* Hon anklagar redaktören för att göra Labour Focus till en allmän debattidning.
Detta låter uppriktigt sagt som ”Moment 22”: utan kommentar är texten ett debattämne, som redaktörerna försöker klä ut till ett stycke information; med kommentar blir informationsstycket en debatt, och som sådant borde det inte heller tryckts!
För de som var överens med brevet kan texten faktiskt inte framstå som något annat än ren information; för de som, liksom jag, inte var överens med det, var det också ett stycke information (liksom en debattfråga), där informationen var att klyftan mellan de mest framstående icke-marxistiska socialistiska oppositionella från Sovjetunionen och de marxistiska socialisterna i väst vidgas på ett alarmerande sätt.
Varför i hela världen ska Labour Focus tiga som en mussla?
Lås oss nu övergå till innehållet i de oppositionellas upprop. Vi måste klart och tydligt slå fast att det inte finns något principiellt hinder för socialister att starta en kampanj för bojkott av Sovjetunionen. I vår dagliga kritik av Sovjetunionen vet vi hur lätt vi kan avskilja oss från inpiskade antikommunister; det finns ingen orsak till att vi i en kampanj för en bojkott av Sovjetunionen inte skulle kunna föra fram samma klasståndpunkter och synpunkter. Som G. Minnerup så väl framställer det: ”det vore fel att på ett abstrakt sätt diskutera . . .en bojkottaktik... Det beror helt på vem som bojkottar vem, och av vilka orsaker.” De sovjetiska oppositionellas upprop är helt oacceptabelt pga att de inte ens börjat fundera över vilken sorts klassallians de skulle bilda. Som det nu står kan deras upprop med lätthet antas i sin helhet av de värsta kalla krigsförespråkarna. En sådan bojkott skulle hota många Sovjetarbetares levnadsstandard och ge byråkratin tillfälle att framställa sig som deras förkämpe.
Att, som G. Minnerup, klumpa ihop detta öppet reaktionära upprop med den sorts bojkott av OS som många socialister — speciellt på kontinenten — förespråkar, är emellertid i bästa fall ett rent tankefel och i värsta fall ren intellektuell oärlighet. G.M. skriver: ”Uppropet nämner inget om bojkott av OS i Moskva 1980, men en sådan ligger i linje med det, och krävs av många andra.” Om Günther här hade tillämpat sina egna utmärkta kriterier (vem bojkottar vem, och av vilka orsaker) för att bedöma en bojkott, så kanske han bland dessa ”många andra” kunde skilt det revolutionära arbetarvetet från de hysteriska småborgerliga agnarna.
Man kan faktiskt inta en proletärt internationalistisk ståndpunkt i en kampanj för en bojkott av OS, och en sådan kan åtföljas av proletära kampmetoder (blockad mot transporter, blockad av träningsanläggningar, motrapporter i de olika nyhetsmedia, propaganda om OS och idrottens roll i allmänhet, etc. . .). Huruvida dessa strider kan förverkligas eller ej, och i vilken grad, blir — liksom i all annan kamp — en fråga om styrkeförhållanden. Med tanke på målet för en sådan bojkott (genomförandet av den demokratiska oppositionens alla krav) och med tanke på dess måltavla (både de härskande klasserna i väst och den i Sovjetunionen och deras avspänningsmaskopi) så finns förutsättningarna för att en sådan bojkott skulle få ett oerhört stöd inom arbetarrörelsen. Påpekas bör att en sådan kampanj inte skulle innebära att man uppmanar en borgerlig regering att bojkotta Sovjetunionen. Det skulle (och borde) vara en kampanj inom arbetarrörelsen, klargöranden, förklaringar och, om möjligt, aktioner.
Kan G. Minnerup förklara för oss hur kampanjer för en bojkott, som vägleds av den taktik, de mål och de allianser som skisserats ovan, kan sägas oundvikligen leda till att man glider tillbaka in i det kalla kriget?
”Om ni angriper oss, så kommer ni att släppa in Tories”, säger våra Labourparti-ledare. ”Om ni angriper avspänningen öppnar ni dörren för det kalla kriget”, säger G. Minnerup och många andra (sic).
Förvisso förhåller sig avspänningen till det kalla kriget som borgerlig demokrati till fascism. I detta skede, när risken för ett återvändande till det kalla kriget inte på något sätt är särskilt stor (oavsett hur mycket demagogerna än gapar), är socialisternas uppgift att göra sitt yttersta för att utnyttja de möjligheter avspänningen ger och utveckla en internationell arbetarpraktik, utmana avspänningen och (givetvis) bestämt avvisa den sorts klassamarbete som skulle möjliggöra ett återupptagande av det kalla kriget.