Ur Fjärde Internationalen 1-2/1982
Följande är ett kapitel ur Petr Uhls bok Le socialisme emprisonné (”Den fängslade socialismen”), som utkommit på det franska förlaget Stoch-La Bréche i Paris 1981. Kapitlet finns återgivet i det tredje numret av tidskriften Quatriéme Internationale som ges ut av Fjärde Internationalens internationella exekutivkommitté. Ur det numret har vi också översatt följande inledning av Ernest Mandel.
Utgivningen av denna bok är i sig själv en stor händelse. Det rör sig om det viktigaste verk som skrivits i en byråkratiserad arbetarstat sedan Rudolf Bahros Alternativet (x). Petr Uhls bok saknar den enastående filosofiska dimension som finns i Alternativet, men har i gengäld tre förtjänster som inte Bahros bok har. Den intar en entydig klasståndpunkt, d v s den identifierar sig helt och hållet med arbetarklassen. Den är produkten av en konkret politisk praktik i den tjeckoslovakiska socialistiska republiken (Petr Uhl har i tur och ordning varit en av de kommunistiska studentledarna vi Prags universitet, en av ledarna för det revolutionära socialistiska partiet och en av ledarna för Charta -77). Den står programmatiskt närmare en revolutionär marxistisk ståndpunkt.
I likhet med Bahro tar Petr Uhl kategoriskt avstånd såväl från tesen om ”statskapitalismen” som från tesen om ”den nya byråkratiska klassen”. För honom är byråkratin en parasitär kast. Att han samtidigt ifrågasätter beteckningen ”arbetarstat” tycks bero mer på själva termen än på dess innebörd. Han betraktar ju den tjeckoslovakiska staten rentav som en proletär diktatur som genomgått en byråkratisk degenerering. Att han påstår att man idag överskridit detta stadium (den proletära diktaturens) beror på att han har den kommande revolutionen snarare än en definition av rådande förhållanden i åtanke.
Enligt honom bör proletariatets diktatur, som ännu inte förverkligats i de kapitalistiska länderna ersättas med den socialistiska demokratin i öststaterna. Enligt vår mening kommer den politiska revolutionen genom att röja undan den politiska exploateringen av proletariatet, byråkratins monopol över maktutövningen, att återställa proletariatets diktatur i termens klassiska, marxistiska betydelse, d v s som en synonym till den socialistiska demokratin.
Förutom tesen om statens karaktär i öststaterna, försvarar Petr Uhl idén att det inom ramen för en självstyrande socialistisk demokrati kommer att vara överflödigt med ett revolutionärt avantgardistiskt parti. Samtidigt som han bestämt försvarar förekomsten av en mångfald politiska tendenser, anser han att revolutionära marxister bör nöja sig med informella och ”lösare” grupperingar. Vi godtar inte den uppfattningen även om vi kan förstå varför en revolutionär som utgår ifrån den tjeckoslovakiska verkligheten, försvarar den.
Vi uppmanar alla våra sympatisörer, alla medlemmar av arbetarrörelsen att läsa denna bok som är ett nytt bevis på marxismens pånyttfödelse i de byråkratiserade arbetarstaterna — en pånyttfödelse som går hand i hand med arbetarklassens politiska återaktivering och utvecklingen av den politiska revolutionen. Låt oss framförallt fördubbla ansträngningarna, oupphörligen utvidga kampanjen för frigivningen av Petr Uhl, som fortfarande sitter fängslad endast för ett åsiktsbrott (och värre ändå: för ”brottet” att försvara marxistiska, kommunistiska åsikter), liksom för frigivningen av alla politiska fångar i den tjeckoslovakiska socialistiska republiken och i samtliga byråkratiserade arbetarstater.
Petr Uhls bok får ändå större aktualitet genom den våldsamma utvecklingen av det polska proletariatets självständiga organisering, med alla de problem den medfört för det polska samhället och dess byråkratiska ledare. Dessa händelser har fått gehör — ännu så länge svagt — inom det tjeckoslovakiska proletariatet. På arbetsplatserna diskuterar arbetarna det som hänt i Polen trots att den information de får är ofullständig och en förvrängning av fakta. De nöjer sig för ögonblicket med att diskutera. Deras skepticism gäller inte så mycket strejkernas och fackföreningens (”Solidarnosc”) karaktär som det polska proletariatets möjlighet att idag försvara sina landvinningar mot byråkratins splittrings- och avledningsmanövrer och i morgon mot dess förtryck.
Inom den tjeckoslovakiska byråkratin däremot, råder en oro som gränsar till panik. När en av kommunistpartiets ideologer, professor Hruza, skenbarligen på tal om de kapitalistiska länderna säger:
”Frihet i den bemärkelsen innebär friheten att förråda arbetarklassens intressen, att överge dem, att bekämpa arbetarklassens främsta representant, kommunistpartiet, kort sagt att beröva arbetarklassens kamp dess egentliga mål, att leda in den i all sköns återvändsgränder... ”
kan alla förstå att han i själva verket syftar på Polens ”fria fackföreningar”. Vasil Bilak uttrycker sig ändå mera rakt på sak. Samtidigt som han försvarar tesen att ”imperialismen” efter Pragvåren försöker ”rucka det socialistiska samhället inifrån fabrikerna”, skriver han:
” Välorganiserade strejker, deras aggressiva hållning i förhållande till dem som inte vill befatta sig med dem, strejkkommittéernas medvetna verksamhet, samordningen av strejkkommittéerna i olika företag för att överta de politiska maktorganens funktioner, vilket de faktiskt börjat göra på en del håll — allt detta vittnar om väl övervägda förberedelser och om förbindelser med utländska centra.” (Rudo Pravo,14 oktober 1980).
Låt oss bortse från den paranoida och logiskt löjliga aspekten av argumentet (som fyller ett mycket bestämt politiskt syfte: att på förhand rättfärdiga förtrycket inklusive en utländsk militär intervention) om att samordningen av strejkkommittéerna skulle vara bevis för att det förekommer samarbete med utländska centra. För byråkrater med polismentalitet — liksom för minister Marcellin i maj -68, eller för Pinochet i Chile, liksom för otaliga poliser i de kapitalistiska länderna — utgör det faktum att miljoner arbetare går i strejk eller organiserar sig på arbetsplatserna, i hyresbostäderna och regionerna, ”beviset” för att det finns en internationell konspiration. Arbetarna skulle, enligt dessa herrar vara oförmögna att organisera sig själva utan hjälp av ”agenter”, ”spioner” och andra ”infiltratörer”.
Men Bilak och hans gelikar, står inför en mycket mera grundläggande motsättning, en verklig tidsbomb som placerats mitt i deras system för ideologiskt självförsvar och rättfärdigande. Hela byråkratins ideologi (såväl som de flesta verksamma grundlagar i de byråkratiserade arbetarstaterna) framhåller samtidigt både ”arbetarklassens” och ”partiets ledande roll”. Men vad händer om arbetarklassen i handling — genom att lugnt och sansat organisera sig, genom att använda sig av sina klassiska kampmedel: strejken, klassolidariteten, klassorganiseringen — i praktiken motsätter sig ”partiets ledande roll”, trots att den p g a statsapparatens tryck i ord tvingas bekänna partiets ledande roll?
Fackföreningen ”Solidarnosc” organiserar idag 8 miljoner lönarbetare, d v s 75 °lo av den polska arbetarklassen. Om ”partiet” så till den grad har förlorat, låt oss inte säga förtroendet men helt enkelt, kontakten med arbetarklassen att det är helt oförmöget att förutse och ta tag i denna rörelse, på vad sätt är då dess ”ledande roll” förenligt med ”ar- betarklassens ledande roll”? Om arbetarklassen genom att organisera sig självständigt, faktiskt tenderar att utöva den politiska makten, på vilken social, politisk eller teoretisk grund kan då partiet fortsätta att rättfärdiga sin egen ”ledande roll”, mot majoriteten av arbetarklassens vilja och intressen.
I det avseendet kommer den polska händelseutvecklingen, även mer än Pragvåren, att fördjupa stalinismens motsättningar och kris, såväl i öst som i väst. Det kan vi vara så säkra på!
I inledningen till denna bok påpekade vi att alla människor, om de betraktas som individer, bör ha samma rättigheter — rättigheter som garanterar dem en fri utveckling. Vi påminde om att den personliga jämlikheten och friheten inte kan skyddas annat än av bestämda sociala förhållanden, att revolutionens upphävande av rådande förhållanden är förutsättningen för att denna skapande process skall komma igång. I den första delen har vi försökt teckna en kritisk bild av det tjeckoslovakiska samhället och på ett mer eller mindre spekulativt sätt gjort en bedömning av arbetarnas handlingsmöjligheter efter maktövertagandet och den byråkratiska centralismens sönderfall. I det här andra avsnittet vill vi försöka beskriva den samhällsorganisering som enligt vår mening bör vara målet för arbetarnas strävanden och resultatet av den revolutionära övergångsprocessen.
Samhällets demokratiska organisering är lika gammal som mänskligheten själv. Allteftersom samhället delats upp i klasser och sociala skikt har den ekonomiska makten och dess koncentrerade form, den politiska makten, hamnat i de regerande klassernas och skiktens händer. För att bevara denna klassuppdelning och värna om resultaten av civilisationens utveckling har dessa klasser och skikt upprättat stater. Dessa staters historia — och uppkomsten av den nedskrivna historien sammanfaller ofta med deras framväxt — är en kamp och en växelverkan mellan två grundläggande former av social organisering: en demokratisk och en diktatorisk (obligatorisk eller autokratisk) form.
Under klassamhällets historiska lopp har demokratin aldrig haft en fullständigt folklig karaktär. Den har inte varit annat än en demokrati i den härskande klassens, och möjligen dess allierades, tjänst. Folket (de förtryckta klasserna) har i bästa fall endast upplevt rätten att delta formellt i de minst viktiga politiska besluten.
Att vi drar uppmärksamheten till demokratins begränsning innebär inte att vi överger ansträngningarna att uppnå den. Tvärtom. Den totalitära makten (den byråkratiska diktaturen) bör ersättas med en demokratisk regeringsform. Samtidigt är vi medvetna om att den fullständiga demokratin, d v s garantin att varje individ åtnjuter samma rättigheter i förhållande till beslut som berör hans liv och arbete, inte kan förverkligas annat än genom att klasserna och arbetsdelningen gradvis avskaffas. Detta hindrar oss inte från att än en gång framhålla att det revolutionära upphävandet av det kapitalistiska systemet kommer att införa arbetardemokrati. Denna demokrati kommer under en viss tid att spela en förtryckande roll gentemot den besegrade bourgeoisien. Men detta system av förtryck (vars främsta beståndsdel bör vara en mekanism för självförstörelse) kan och bör skilja sig helt och hållet, inte bara från det stalinistiska systemet och dess blåkopior i Kina, på Kuba osv, utan även från 1917-1923 års leninistiska bolsjevikiska system. Detta är anledningen till att vi fortsätter att använda termen proletariatets diktatur för att känneteckna den period av arbetardemokrati som följer på bourgeoisiens politiska nederlag och ekonomiska expropriering. Vi påminner om att det tjeckoslovakiska samhället genomgått denna period med en stalinistisk avvikelse, d v s utan demokrati för arbetarna och utan proletariatets diktatur. Tjeckoslovakien har följt och följer fortfarande den byråkratiska diktaturens deformerade väg.
Eftersom det sovjetiska blockets länder befinner sig på en historiskt sett högre nivå i den sociala utvecklingen, drar vi slutsatsen att det är just demokratin som utgör framtidsperspektivet i våra länder. Den kommer inte att upprättas till priset av en socialt dyrbar klasskamp. De förhållanden som möjliggör införandet av arbetardemokrati är bättre i sovjetblockets länder. Där är det enbart den byråkratiska diktaturens täta men bräckliga skal som står i vägen för demokratin. När vårt samhälle brutit sönder detta skal kommer det vare sig att behöva lösa problemet med privategendomen av produktionsmedlen, med ett stort antal småborgerliga skikt, eller med förtrycket av de besegrade klasserna. Bortsett från en liten grupp högt uppsatta byråkrater kommer det inte att finnas någon att tillämpa diktaturen på. Därför anser vi att sovjetblockets samhällen inte längre kommer att behöva genomgå proletariatets diktatur.
Med stöd i de historiska erfarenheter som mänskligheten hittills gjort kan vi — förutom demokratins klasskaraktär som vi redan nämnt — konstatera att det finns två typer av demokrati: parlamentarismen och självstyret. Den ena är den bästa tillämpningen av den representativa demokratin och den andra av den direkta demokratin.
Den direkta demokratins ursprungliga regel — allas deltagande i besluten, som t ex de fria männens deltagande i det antika Grekland — har efter hand, genom bildandet av representativ organ, förändrats. Dessa organ börja de fatta beslut i väljarnas ställe och till sist ersatte den indirekta representativa demokratin den direkta demokratin. De organ som upprättades (åldermannaråd, senat, parlament, o s v) frånhändes ofta den verkställande makten men behöll den lagstiftande makten, som tydligen var viktigare. Dessutom kunde den härskande klassens viktigaste grupper utnyttja dessa organ. I andra fall som t ex i Polen eller i England, uttryckte parlamentet genom direkt demokrati, adelns eller en av dess fraktioners klassintressen. Med de borgerliga demokratierna har ett mera fulländat parlamentariskt system trätt fram som ger arbetarna illusionen av att de deltar i besluten genom att rösta var fjärde eller vart femte år och genom att på så vis välja de borgerliga politiker som får rätten att besluta i deras namn.
De som försvarar den indirekta demokratin — det finns många i vårt land — gör för det mesta gällande att det är tekniskt omöjligt att upprätta en direkt demokrati. De ärligaste bland dem uttrycker även sin misstro mot arbetarna.
Tillåt oss att i fråga om detta omedelbart påpeka att den historiska erfarenheten har lärt oss att ett allmänt självstyre självfallet inte kan upprättas från en dag till en annan. Men historien har också visat vilka oanade resurser som socialgrupper som frigjort sig från politiskt och ekonomiskt förtryck kan lösgöra. Den visar oss att antalet människor som engageras under loppet av en revolutionär process ökar oavbrutet. Mot de tekniska argumenten mot den direkta demokratin ställer vi de enorma möjligheter som den moderna tekniken, teleförbindelserna och datorerna erbjuder. Med deras hjälp kan man på nolltid få reda på befolkningens åsikter i en bestämd fråga. Det är självklart vare sig möjligt eller önskvärt att varje enskild individ yttrar sig i alla frågor som berör en viss region, eller t o m — om det gäller internationellt självstyre — hela världen. Vår princip är att en bestämd fråga bör lösas av de arbetare eller medborgare som direkt berörs. (Längre fram behandlar vi frågan om befogenheterna för varje organ av självstyrelse.).
Vi för vår del inbillar oss inte att den direkta demokratin omedelbart kommer att upprättas i början av den revolutionära processen. Det skulle vara tekniskt omöjligt och socialt för dyrbart. Vi utesluter inte heller möjligheten av att en indirekt representativ demokrati bibehålls. Men oavsett vilken roll var och en av dessa former av demokrati spelar, bör vi aktivt verka för att den direkta demokratins roll ständigt skall öka på bekostnad av den representativa demokratin. Detta är avgörande för de nya generationerna och för avskaffandet av klassers och arbetsdelningen.
Vår invändning mot parlamentarismen som en form av indirekt representativ demokrati motiveras inte enbart av vårt intresse för den direkta demokratin. Parlamentarismen är också uttryck för samhällets uppdelning i klasser och framkallar illusioner om delaktigheten i ledningen av de offentliga angelägenheterna. I själva verket fråntar den väljarna deras makt. Parlamentens positiva beslut är alltid en följd av ett tryck ”underifrån”. I bästa fall motsätter sig parlamenten nationella katastrofer i ord, om de inte splittrats innan. Deras opposition har på sin höjd ett moraliskt värde. I praktiken är det trots allt parlamenten som godkänt åtgärder som har lett till den borgerliga demokratins fall och tillkomsten av fascism eller borgerlig diktatur (Tyskland 1933, Prag 1938, Vichy 1940). Den borgerliga principen om åtskiljandet av den lagstiftande och den verkställande makten är orsaken till att en verklig kontroll av den lagstiftande makten över den verkställande är omöjlig. Den verkställande makten upprätthålls av en stående armé och polisen och utövar samtidigt ett inflytande över parlamentet. Den kan, som vi sett i Chile 1973, t o m ifrågasätta den parlamentariska demokratins principer. Dessutom bygger denna form av demokrati traditionellt på regionala val medan de viktigaste frågorna — i den produktiva sfären — avgörs av den ekonomiska maktens inre kretsar.
När vi talar om parlamentarismen syftar vi på det system av indirekt demokrati som för närvarande råder i de borgerligt liberala länderna. Vi tänker inte ett ögonblick på det förment representativa system som vårt land och de andra staterna i Östblocket känner till. Vad än må stå i grundlagen har det ingenting med den representativa demokratin att göra. De illusoriska valen är bara påtvingad enighet med den byråkratiska ledningens politik. De olika ”representativa” instanserna är ingenting annat än redskap för den totalitära makten. De fyller ingen annan funktion än att ge sken av en viss demokrati som, för tillfället, kallas ”socialistisk demokrati” och som gör anspråk på att uttrycka folkets vilja. Detta gäller i lika hög grad för de ”sovjeter” som ombildades i slutet av tjugotalet och som existerar ännu idag.
När förtryckta samhällsgrupper vill förändra sina levnadsvillkor, söker de återerövra de strukturer och politiska mekanismer som de tidigare lärt känna och som innehåller aspekter som de har lättare att godta än de rådande samhällsförhållandena. Men de ger dessa traditionella former ett nytt innehåll. Reformerna i Tjeckoslovakien åren 1968-69 har klart visat detta.
Ledd av sin längtan att avskaffa den parlamentariska demokratin som fanns i vårt land, sökte sig befolkningen till de försök till borgerlig demokrati som gjordes i Tjeckoslovakien mellan de båda krigen. Ändå kommer man inte att finna ett enda exempel där denna återgång till den parlamentariska demokratin åtföljs av en vilja att överlåta den ekonomiska och politiska makten till bourgeoisin och att erkänna denna som klass.
M a o ägde en förändring av innehållet, d v s ett utbyte av den parlamentariska demokratins klassbas, rum. Den parlamentariska demokratin blev hela folkets demokrati. Trots det anser vi att denna form av demokrati är ofullständig, ja t o m skadlig för den kommande revolutionära utvecklingen. Den stödjer sig huvudsakligen på den indirekta demokratins princip. Den utesluter per definition att befolkningsmajoriteten fattar direkta beslut. Vidare handlar det om en princip om regional indelning som åsidosätter problemen med producenternas arbete och effektiva samordning. Dessa förslag har med ett ord uppkommit som komplement till en uppfattning att den politiska pluralismen innebär att partier tävlar om makten. (Vi behandlar pluralismen i nästa kapitel).
I den skiss till ett minimiprogram som vi lagt fram i första delen av denna bok, utesluter vi inte att det under revolutionens gång kan förekomma parlamentarism eller åtminstone tendenser som pekar i den riktningen. Men vi kommer alltid att framföra vår kritik mot detta system och vi hoppas kunna övertyga befolkningen om dess nackdelar jämfört med självstyret. Vi har uppnått ett samhälleligt utvecklingsstadium där den indirekta demokratin blivit en anakronism och en hämsko. Självstyrelsesystemet och den direkta demokratin kan, däremot, spela en motsatt roll. Vi har kommit fram till slutsatsen att den direkta demokratins element — som utgör vårt främsta huvudbry — inte kan existera och utvidgas annat än inom ramarna för ett system av självstyre. Parlamentarismen tillåter dem inte att utvecklas. Detta innebär inte att självstyret är ett undermedel eller en magisk lösning. Ett system av självstyre utan direkt demokrati, ett system som frångår de grundläggande principerna om massornas kontroll, den aktiva minoritetsrätten, ett system som inte offentliggör de politiska besluten, som stimulerar den sociala stratifieringen, som försvaras av en stående och permanent armé, av en polis, som ger företräde åt så kallade nationella intressen; ett sådant system kommer förr eller senare att urarta till en totalitär diktatur eller till ett nytt klassamhälle. Det kan även förena båda.
Självstyre har under klassamhället en lika rik historia som parlamentarismen. Under antiken och medeltiden var självstyret ett uttryck antingen för sociala grupper eller nya stater, eller en form av avståndstagande från dåtidens sociala organisering och institutioner (antika Grekland, stads-staterna, Hussite-rörelsen[1], Reformationen).
Ett annat exempel på ett system för självstyre är de unga amerikanska Förenta Staterna (USA) som enade de invandrade nybyggarna mot Englands kung, indianerna och fransmännen. Denna organisering som till en början var väldigt demokratisk (bortsett uppenbarligen från slavarna) urartade så småningom under det amerikanska kapitalets inflytande för att slutligen utmynna i det nuvarande representativa demokratiska systemet. Detta är för övrigt ett av de minst demokratiska; det har enbart bevarat några kvarlevor av det tidigare självstyret som t ex valet av domare och sheriffer.
Förra seklets socialister; som funderade över de olika möjliga formerna för social organisering preciserade begreppet självstyre. Men de lyckades inte frigöra sig från det amerikanska experimentets inflytande, framför allt inte anarkisterna.
Vid samma tid koncentrerade marxisterna sin uppmärksamhet på medlen för arbetarklassens maktövertagande. De flesta analyserna av självstyret inbegrep ett småborgerligt produktionssystem, återgången till naturen, samhällets atomisering och statens avskaffande från en dag till en annan. Problemen med den offentliga förvaltningen gavs särskild uppmärksamhet.
Innan vi lägger fram vårt förslag för självstyre anser vi det nödvändigt att här redogöra för vår tolkning av denna term. Till skillnad från våra föregångare, förra seklets och även senare föregångare, föreställer vi oss inte självstyret som en kommuns eller nationell minoritets förvaltning inom ramarna för en flernationell stat, d v s som ett nästan uteslutande representativt system.
Vi uppfattar det som ett institutionaliserat maktsystem som omfattar hela samhället — en organisering av den ekonomiska och politiska makten som samordnar de lagstiftande, verkställande och dömande funktionerna. Självstyret som system har internationella band och omfattar alla den mänskliga aktivitetens områden. Historien har sett flera sådana försök till självstyre. Den har sett de parisiska kommunardernas heroiska beslut 1871. Arbetar-, bonde- och soldatdelegaternas sovjeter i Ryssland (1905- 1917) var också organ för självstyre, men av en övervägande representativ karaktär. Från allra första början framträdde tendenser till att omvandla dessa sovjeter för att passa den byråkratiska ledningens intressen. Dessa tendenser härrörde huvudsakligen från de objektiva villkoren för revolutionens utveckling. De sökte avskaffa sovjeternas självstyrande funktion, och lyckades få en förankring under andra hälften av tjugotalet. Trots det kom arbetarnas frihetslängtan till uttryck i spontana aktioner mot den sovjetiska makten, eller snarare, mot den kontrarevolutionära aspekten; Kronstadtupproret, bildandet av fabrikskommittéer som visade arbetarnas ekonomiska makt, återaktiveringen av fackföreningarna och deras strävan efter makten, arbetaroppositionen inom bolsjevikpartiet. Men de tendenser till självstyre som redan under bolsjevikernas herravälde haft svårt att komma till uttryck kvävdes under stalinismen.
Element av självstyre trädde åter fram i Spanien under inbördeskriget, tack vare socialisternas och anarkisterna initiativ. Men stalinisterna satte stopp för dem och fascisterna begravde dem för gott. Självstyre har likaså omedvetet upplevt en tillfällig seger under namn av ”rådsrepublik” eller ”rådssocialism”, efter andra världskriget i Ungern och Bayern.
Vi kan också följa självstyrets öde efter andra världskriget: ju mer den nationella revolutionen frigjorde sig från Kreml, desto fler element av självstyrelseelement sattes spontant i verket av arbetarna, mot härskarnas i Moskva vilja. Jugoslavien är det enda exemplet där dessa element givit upphov till ett övergripande system. Jugoslaviens kommunistiska ledarskap har i och med brytningen med Kreml stött sig på detta system.
Vi har, dock, en kritisk inställning till det jugoslaviska självstyret. De element av direkt demokrati som inskränkte sig till de stora besluten om företagen har inte utvecklats. I verkligheten finns det inga organ för självstyre i de olika produktionsbranscherna, inte heller, vilket enligt vår mening är värre, finns ett organ för självstyrelse som omfattar hela samhället. Självstyret förekommer vare sig inom de improduktiva sfären, konsumtionssfären eller inom den offentliga sektorn. Det har i huvudsak ersatts av en regional parlamentarism; ett system av beslutande församlingar. Den centrala makten tillhör stats- och partibyråkratin såväl på det politiska som på det ekonomiska planet. I landets ekonomiska liv spelar teknokratin, det utländska kapitalet och banden till dollar- området, en utomordentligt stor roll.) Det jugoslaviska självstyret förblir uppsplittrat och därför svagt. Det tillämpas inte på, och löser inte annat än en liten del av problemet. Byråkratins och teknokratins makt förstärker denna svaghet desto mer eftersom den jugoslaviska arbetarklassen är liten och föga medveten. På så sätt har Jugoslavien blivit det bästa exemplet på omöjligheten att bygga socialism i ett land.
Vid andra världskrigets slut framträdde även tendenser till självstyre i Tjeckoslovakien. I och med att de var så svaga levde de inte länge. De antog formen av företagsråd som skulle leda produktionen. Men de fungerade framförallt som stöd för PCT:s byråkratiska maktövertagande. Efter februari 1948 upplöstes dessa råd.
Vi bör också söka inspiration i de kinesiska folkkommunerna och algeriska erfarenheter efter befrielsen. De senaste åren efter den fascistiska diktaturens fall kunde vi iaktta framväxten av element av självstyre i Portugal. Soarez-regimen har undertryckt dem. Det är intressant att notera framväxten av likartade element i två så skilda system som Portugal och Polen: bland andra bildades hyresgästkommittéer, först i Portugal och två år senare, i Polen (försök att skapa en ”kommitté för försvar av hyresgäster”).
Man kan med exemplet från 1956 bekräfta också giltigheten av den teoretiska slutsatsen att självstyret gör sig gällande varje gång en verklig revolutionär massrörelse äger rum. Det året skapades arbetarråd spontant i Polen och Ungern och till och med ett råd för hela Budapest. I Polen omvandlades dessa råd senare till byråkratiska maktinstanser medan de i Ungern upplöstes under loppet av 1957. Händelseutvecklingen i Ungern 1956 gav upphov till en revolutionär process som avbröts tvärt av sovjetiska tanks. Denna tolkning är för oss den viktiga trots förekomsten av en stark prokapitalistisk liberal strömning inom rörelsen. De polska och ungerska rådens krav var väldigt lika de krav som formulerades hos oss under omdaningsprocessen 1968. Även vad gäller yttrande- och mötesfriheten, friheten till konstnärlig utövning och vetenskaplig forskning.
Vi har redan, i sjätte kapitlet av första delen av boken, analyserat de första stegen mot bildandet av ett självstyrelsesystem i Tjeckoslovakien 1968-69. Vi kommer att avsluta den analysen genom att fästa uppmärksamhet vid det tilltagande intresset för självstyret inom vänsterkretsar och bland de stora arbetarorganisationerna i Västeuropa, USA, Japan, Mexico och på annat håll. Diskussionerna om självstyre, som till en början inskränkte sig nästan uteslutande till anarkisterna och de små grupperna, förs nu även utanför den yttersta vänsterns kretsar.[2]
I det borgerliga parlamentariska systemet uttrycker partierna de sociala klassernas, delarna av klasser, skiktens eller korporationernas etniska gruppernas, politiska och ekonomiska intressen. Ledningarna för de starkaste partierna fattar gemensamt eller, mera sällan, ensamma alla beslut som rör samhället, under påverkan av det nationella och internationella kapitalets mest inflytelserika kretsar. Dessa ledningar rättfärdigar sin makt formellt med den kontroll parlamentet vars medlemmar är bundna av en partidisciplin som de utövar. En riksdagsman är först och främst ansvarig inför sitt parti och därefter inför sina väljare. Partierna utövar den reella makten genom de verkställande institutionerna: regeringen, förvaltningen och dess lokalorganisationer. Den dömande funktionen (rättvisan) påverkas också av de politiska partierna. Eftersom inte alla sociala klasser och skikt förfogar över ett kapital berövas de möjligheten att delta i besluten som rör hela samhället, trots att stalinister (som säger sig vara kommunister eller ibland ”eurokommunister”) och reformister (som säger sig vara socialister eller socialdemokrater) sitter i parlamentet och deltar i de borgerliga staternas regeringar. Folkomröstningarna som då och då organiseras i de skandinaviska länderna, i Schweiz, i Frankrike eller i Italien gäller enbart oviktiga frågor och är ofta tvivelaktiga. Folkomröstningarna i den borgerliga demokratin underminerar m a o den direkta demokratin som blir illusion. Under den borgerliga demokratin kan partisystemet beröva även dem som förfogar över ett kapital möjligheten att delta i besluten. Följaktligen är ett stort antal skikt ur småbourgeoisin, inklusive bönderna, en övervägande del av ”mellan” bourgeoisien, och i vissa fall en del av storbourgeoisien, ofta uteslutna från besluten. En majoritet av intelligentsian befinner sig i samma situation. Första rangens politiker är utomordentligt duktiga i konsten att göra kompromisser mellan olika delar av kapitalet — särskilt mellan de internationella monopolen — och i olika sätt att vara befolkningen till lags. Denna, det möjligas konst, kännetecknas av hemliga överenskommelser och förhandlingar, politiska intriger och korruption.
Den här negativa bilden av den borgerliga formen av politisk pluralism kan inte döljas av partiella och kortvariga framgångar, av reformer i en del delar av världen (förbättring av arbetarnas levnadsstandard, medborgerliga rättigheter). Den ekonomiska och sociala utvecklingen i en del borgerliga Länder har genomförts trots parlamentarismen och inte tack vare den. Ingen har hittills bevisat motsatsen. Dessa ”bestämda” och kategoriska slutsatser motsvarar den nuvarande kunskapen om samhällets historiska utveckling.
Vi vill dock inte underskatta de reformistiska eller borgerliga politiker som offrat alla sina krafter, sin hälsa och ibland även sitt liv i kampen för social utveckling — som de uppfattar den.
Det kapitalistiska samhällets politiska pluralism är beroende av den borgerliga demokratin. När den borgerliga demokratin faller i ruiner, när den ersätts av fascismen eller av någon anna diktatorisk form av samhällets organisering, undanröjs eller beskärs oppositionspartiernas handlingsfrihet avsevärt. Ibland hotas t o m partiernas existens på samma sätt som de oberoende fackföreningarnas och de andra sociala organisationernas existens. Man får inte glömma att den borgerliga världen av idag alltmer använder sig av dessa totalitära former och att framförallt många stater som nyligen upprättats i Afrika, och majoriteten av länderna i Latinamerika, har totalitära, militaristiska och polisiära regimer. Makthavarna i dessa länder har officiellt tagit avstånd från den borgerliga demokratins principer, och naturligtvis från all demokrati överhuvudtaget. Det politiska, ekonomiska och kulturella förtrycket för med sig ett ofantligt lidande för invånarna på den största delen av vår planet.
I diktaturer av Sovjets och Kinas typ finner vi likartade förhållanden som i de borgerliga diktaturerna. Här förekommer vare sig oppositionspartier, sociala organisationer eller oberoende fackföreningar. Emellertid skryter dessa länder, till skillnad från de fascistiska eller militära diktaturerna, om fördelarna av att ha en så kallad marxistisk ideologi — den byråkratiska ledningen kan av flera olika skäl inte överge den. Den förnyar lite och bevarar, som en sorts historisk relik, en politisk organisering som inte har något annat mål än att upprätthålla illusionerna om systemets demokratiska karaktär. Emellanåt organiserar man ”valet” till en nationell folkfront. Fronterna, de icke-kommunistiska partierna, fackföreningarna, folkförsamlingarna, kamrarna, sovjeterna eller de stora råden är i allmänhet bara drivaxlar åt den byråkratiska makten. När den politiska oppositionen inte är bannlyst är den starkt begränsad.
Vid tiden för demokratiseringsprocessen i Tjeckoslovakien växte olika projekt fram vars syfte var att återställa den politiska pluralismen. Ansträngningarna var för det mesta förknippade med ombildandet av partier som tidigare försvunnit eller till förnyelsen av redan existerande pseudo-partier. Vi har redan påpekat att nästa revolutionära process förmodligen kommer att åtföljas av likartade tendenser.
Vi framför klart och tydligt vår invändning mot uppfattningen att den kommande sociala organiseringen bör kännetecknas av konkurrensen mellan olika partier som tävlar om makten för att slutligen utöva denna som en koalition eller individuellt. Ombuden kommer endast att ansvara inför ledningarna för sina partier. Små politikergrupper kommer än en gång att fatta besluten i befolkningens namn.
Den politiska pluralismen som vi föreslår har ingenting gemensamt med politiska partiers maktutövning. I självstyrelsesystemet har varje grupp helt naturligt rätten att bilda en eller t o m flera organisationer — det må vara en opinionsgrupp (t ex en diskussionsklubb) eller en handlings-, intresse- o s v- grupp. En del av dessa organisationer kommer framförallt att uttrycka bestämda sociala gruppers intressen (grupper av arbetare som förenats enligt typen av arbete eller specialisering, studenter, olika delar av intelligentsian, jordbrukare osv). Andra kommer att vara oberoende fackföreningar, professionella- och fritids-klubbar, eller även kulturella, religiösa eller nationella föreningar. De kan också uttrycka olika åldersgruppers intressen. Att bilda sådana organisationer, vara aktiv i dem, frivilligt ansluta sig till dem och utträda ur dem är en självklar rätt och därmed kan man vare sig förbjuda, förhindra eller kräva en förhandsregistrering av en sådan verksamhet. Om majoriteten av befolkningen anser att en viss organisations verksamhet är skadlig för samhällsutvecklingen, då kan man använda lämpliga åtgärder mot denna organisation; begränsa dess handlingsfrihet eller förhindra dess verksamhet. Majoriteten av befolkningen kommer att vara skyldig att yttra sig direkt — d v s var och en för sig — om en stor del av denna organisations handlingsfält. Vem som helst (t ex ett politiskt parti, en kyrka, en grupp individer o s v) kan organisera sådana kampanjer och de tekniska medlen, inklusive kostnaderna, kommer i princip att bestämmas på förhand.
Vi menar att dessa restriktioner skall tillämpas på de organisationer som inte bara i ord (dessa skadar ingen) utan även i handling vänder sig mot det politiska systemets grund i syfte att erövra makten till förmån för en bestämd politisk grupp och med avsikt att utesluta stora massor av befolkningen från besluten. De skall också tillämpas på de organisationer som kommer att försöka förverkliga sina rasistiska, nationalistiska eller religiösa ideal. Ett maktingripande mot en anti-demokratisk organisation kommer att vara nödvändig — efter ett majoritetsbeslut från befolkningen — om denna organisation t ex utfört våldshandlingar eller bildar sin egen väpnade styrka, eller om den för att uppnå sina mål, försöker muta individer i stor skala. Maktingripandet bör motsvara organisationens avsikter: beslag av vapen eller finansiella medel, o s v. Vi tror att det inte ens i sådana fall är möjligt att förbjuda dessa organisationers verksamhet. Det kommer för att skydda samhällets intressen att räcka med att begränsa deras handlingsfrihet.
Om man måste göra ett maktingripande mot en organisation, anser vi att det är särskilt viktigt att man inte förföljer dess medlemmar som individer, så länge som de inte gjort sig skyldiga till våldsdåd, vars skadliga följder blivit vederbörligt bevisade. Och även i sådana fall bör de garanteras yttrande, rörelse- och mötesfrihet, dock inte friheten att på ett organiserat sätt bedriva den verksamhet som majoriteten av befolkningen fördömt.
De politiska partiernas interna liv är uteslutande beroende av deras medlemmar. Dessa måste avgöra om de låter sig företrädas och befallas av sitt ledarskap. Vi tror att detta är möjligt så länge som principen om att all politisk aktivitet skall vara offentlig tillämpas. D v s så länge som de tillfälliga representativa organens verksamhet och det interna politiska livet, inklusive de politiska partiernas verksamhet, är offentliga (finanser, beslut, dokument). Helheten kommer på så vis att vara under den allmänna opinionens kontroll.
Det är självklart att det i de representativa organen (självstyrelseorganen) kan, vid sidan av icke-organiserade individer, finnas medlemmar av politiska -partier eller andra organisationer. Den outtalade principen om att valda personer i självstyrelseorganen skall vara ansvariga inför dem som valt dem och inte inför sina partier eller organisationer, kommer att garanteras av själva styrelsesystemet: allmänheten kommer att kontrollera deras aktiviteter genom kommunikationsmedlen, fackföreningarna, rotationen av och valet till tjänsterna, genom den minoritetsrätt som vi kommer att beskriva längre fram.
Vi uppfattar politiska partier m a o som diskussionsklubbar, intresse-, handlings- eller opinionssammanslutningar, eller även som påtryckningsgrupper som lägger fram sina förslag till befolkningen som beslutar. Partierna behöver inte överge de förslag som majoriteten av befolkningen eller av arbetarna förkastat. De kan fortsätta att gång på gång föreslå dem — även i andra former. De kommer självfallet också att ha tillgång till egna tidningar och tidskrifter. Upplagan och deras existens bestäms av medlemmarna. Man kan fastställa principer och regler — t ex enligt antal medlemmar eller deras popularitet — för tilldelningen av sändningstider i radio och tv. Kostnaden bärs upp av alla medborgare. Partiombuden kommer att ha en konsultativ röst när de representativa organen fattar beslut. Självfallet kommer ledningarna för de politiska partierna eller partierna själva absolut inte att kunna förfoga över en elitarmé, som idag är fallet med t ex folkmilisen som består uteslutande av medlemmar av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet.
Partierna kommer inte heller att kunna organisera barn såsom det tjeckoslovakiska kommunistpartiet gör, för att därmed sprida en ”ideologisk skolning” redan i småbarnsskolan. Vi stöder m a o inte förekomsten av professionella som avlönas av de politiska partierna. Det bör inte finnas betalda tjänstemän och funktionärer.
I framtiden kommer utvecklingen av det sociala självstyret och den direkta demokratin att göra de politiska partierna, i ordets klassiska bemärkelse, överflödiga. Den ideologiska kampen kommer att föras direkt. Individerna kommer att organisera sig kring konkreta problem. De kommer inte längre att behöva isolera sig i stela former. Politiska partier tillhör perioden av klasskamp. Denna uppfattning kan emellertid inte användas som argument mot den politiska pluralismen, och mot förekomsten eller bildandet av politiska partier. Dessa kommer att existera så länge det finns människor som vill organisera dem.
Vi avslutar med att säga att den politiska och ekonomiska makten kommer från första början av den samhälleliga utvecklingen mot självstyre att tillhöra arbetarna själva och inte politiska partier. De politiska partierna kommer endast att handla i egenskap av rådgivare och försvarare av olika politiska ståndpunkter. De kan också spela en betydelsefull roll i kontrollen av maktutövningen och i kampen mot byråkratiseringen eller mot all annan urartning av självstyrelsesystemet.
I detta kapitel framlägger vi grundprinciperna för samhällets självstyre. Vi är väl medvetna om att verkligheten kommer att vara mycket avlägsen från våra hypoteser. Det är anledningen till att vi i vissa fall avstått från att återge specificerade detaljer. Vi har koncentrerat oss enbart till sådana detaljer som klargör garantierna mot maktmissbruk. Under framställningens gång kommer vi att använda oss av termer som förklaras längre fram. Vi ber läsaren därför att betrakta detta kapitel som en helhet och att då det råder oklarhet gå vidare i texten. Vi har delat upp vår framställning i delavsnitt som beskriver självstyrelsesystemets grunder. De övriga viktiga frågorna kommer att behandlas i efterföljande kapitel.
Så länge som det alienerade arbetet råder, och det kommer inte att upphävas omedelbart, ser vi arbetsförhållandena, d v s villkoren för produktionen och produktionsförhållandena, som avgörande. Följaktligen är demokratin framförallt en demokrati inom produktionen, ur vilken det demokratiska systemet för beslutfattande inom konsumtionens, kulturens och andra områden härstammar. Den produktiva sfärens och produktionsförhållandenas betydelse kommer — i synnerhet i början av den revolutionära processen — att minska enbart i samma takt som arbetarnas makt inom självstyrelsesystemet stabiliseras, fritiden ökar, människan tillfredsställer sina mest olikartade intressen och arbetsdelningen småningom dör bort.
Vi tror, därför, att den ekonomiska och politiska maktens tyngdpunkt, under den revolutionära processens första faser, kommer att ligga i produktionen och arbetet i allmänhet, och att villkoren för försvagandet av denna ekonomiska och politiska makt till förmån för besluten utanför arbetets område kommer att skapas samtidigt.
Som vi redan har nämnt är det tekniskt omöjligt för en individ att framföra sina åsikter i alla frågor. Det är nödvändigt att behandla varje fråga inom ett bestämt område. Detta är anledningen till att vi försvarar principen att det i varje fråga alltid är de direkt berörda som bör yttra sig. Denna allmänna princip är inte tillräckligt klar. Arbetarna kommer att bli tvungna att ena sig om en mera exakt formulering. Det kommer att bli nödvändigt att klargöra hur man skall gå tillväga då arbetarna i ett företag, en industribransch eller en arbetssektor inte försvarar mer än ett mycket inskränkt intresse, som strider mot hela samhällets intressen. Majoriteten av arbetarna, eller av befolkningen, bör i ett sådant fall ha rätten att riva upp dessa arbetares beslut och ersätta det med ett annat. De sätt på vilka dessa ingripanden kan göras bör fastställas på förhand. Även om det redan idag är möjligt att föreställa sig de institutionaliserade sociala relationer som kan garantera en intressegemenskap (och detta även i internationell skala) är det vår uppfattning att frågan bör lösas av arbetarna under den revolutionära processens gång, och efter en diskussion som inbegriper hela samhället.
Själva kommer vi att lägga fram de förslag som motsvarar vår syn på människan, på de förenade producenternas samhälle. Individerna kommer av princip att ha rätten att fritt förfoga över de tillverkade produkterna och produktionsmedlen de arbetar med. De kan skapa de arbetsförhållanden som de anser vara lönsamma så länge de inte skadar samhällets övergripande intressen. Varje människa på denna planet är medägare till alla materiella och andliga tillgångar var än de må finnas. I en värld som är uppdelad i sociala klasser, där utvecklingsnivån varierar mellan länderna, där arbetsdelningen och alienation råder, är dessa självklara mänskliga rättigheter omöjliga att förverkliga. Vi vet det. Vi är likaså medvetna om att dessa rättigheter under den revolutionära processens gång endast kommer att förverkligas steg för steg och med stor möda.
Det är lättare för oss att endast framföra vår åsikt i fråga om några tekniska åtgärder som , enligt vår mening, är nödvändiga för att förhindra maktmissbruk. Vi föreslår:
• Alla politiska beslut bör vara offentliga, tillgängliga för arbetarna, de politiska partiernas ombud, radion, pressen, televisionen osv. På så vis kan den hemliga diplomatin och korridors-politiken avskaffas. Hela det politiska livet kommer att stå under allmänhetens kontroll. De arbetare och medborgare som väljs till organ för självstyre kan ägna arbetet minst hälften av sin arbetstid under en given period (t ex tre månader). De kommer att avlönas som om de arbetade normalt. De kommer inte att på grund av sina tjänster åtnjuta några ekonomiska eller andra materiella förmåner. Delegatskapet i de självstyrande organen kommer också att vara tidsbegränsat (t ex till ett år, eller enbart tre månader).[3]
• I de fall då delegater ofta byts ut, blir det nödvändigt att tillåta de nya delegaterna en inskolningstid på mellan en och två månader. Utbytet av delegater bör äga rum med bevarad kontinuitet: vid varje tillfälle byts endast en del, t ex en fjärdedel, av självstyrelseorganet ut. Man bör tillämpa valprincipen på alla nivåer, förutom kanske vad gäller samordningskommittéerna. Delegaterna kan när som helst avsättas av sina väljare. Vi förordar sluten omröstning under den revolutionära processens första fas som ett undantag till den allmänna principen som kräver att all verksamhet skall vara offentlig. Vi är anhängare till detta undantag i början, med tanke på de tråkiga erfarenheter som arbetarna och befolkningen kommer att utsättas för (repressalier efter att ha uttryckt sina politiska ståndpunkter). Senare, när befolkningen själv konstaterar att farhågorna saknar grund, i en atmosfär av fritt politiskt liv, kommer den kanske att överge principen om sluten omröstning. Den slutna omröstningen bör enbart tillämpas i valet av delegater. Dessa delegaters agerande inom självstyrelseenheterna bör däremot vara offentligt och kontrollerat.
• En annan viktig princip är minoritetsrätten: i det fall då en del av väljarna (20%, 10% ja även 5%) i ett företag, en kommun, en verksamhetsbransch eller i hela samhället, är överens om att avsätta en viss förtroendevald, eller riva upp ett beslut som har tagits inom deras egna verksamhetsområden, bör det så ske om inte en lika stor del av befolkningen uttalar sig emot och det inom en på förhand bestämd tid. Detta är vad vi kallar för aktiv minoritetsrätt. Den kommer att användas mindre och mindre i takt med att breda skikt av befolkningen alltmer engagerar sig i det offentliga livet. Dessa på intet sätt uttömmande åtgärder bör garanteras största möjliga rotation av ansvarigheter, och det på bekostnad av ett smidigt och effektivt system. Dessa ansvarigheter bör utbytas vertikalt, inte horisontellt som i Jugoslavien, för att garantera att största möjliga antal medborgare deltar i de offentliga verksamheterna. Man kan också besluta att en förtroendevald i en självstyrelse inte får utöva alla valtjänsterna annat än under en bestämd period och inte heller under två eller tre på varandra följande perioder.
Dessa är alltså våra förslag. De bör ge försäkringar om att ingen människa i framtiden skall kunna bli byråkrat och att ett stort antal byråkratiska tjänster, utmärkande för den representativa demokratin, skall innehas av ett ständigt ökande antal individer, för att slutligen utövas av alla. Längre fram skall vi ta upp frågan om den fria pressen, om fackföreningarna, om den ekonomiska modellen och om fördragen (eventuellt lagarna) som gäller hela samhället — nödvändiga villkor för självstyrets existens och fortgång. Men låt oss redan nu påminna om att det viktigaste villkoret för att kunna garantera självstyrets existens är arbetarnas allmänna beväpning — ett villkor som är förknippat med upplösningen av statens armé och polisen.
Förvaltningen av samhällets angelägenheter antar för det mesta tre for mer. Den första är den lagstiftande. Den fastställer de allmänna principer som var och en bör följa (författningen och lagarna). Det är inom ramarna för detta som man lever, arbetar, roar sig, skolar sig, dör .osv. I de existerande systemen formulerades dessa normer av parlamentet eller av de statliga institutioner som ansvarar inför parlamentet eller inför de valda nationella råden. I vårt byråkratiska system fattas alla viktiga besluten av ”partiledningen”, d v s av den byråkratiska eliten. De mindre viktiga besluten fattas av den lägre parti- eller statsbyråkratin. Parlamentets båda kamrar (folkets och nationernas) liksom de nationella och kommunala församlingarna tjänar bara som prydnader. Allmänt sett kan vi konstatera att alla viktiga beslut — såväl i det kapitalistiska som det byråkratiska systemet — i första hand fattas för att försvara den härskande klassens och skiktens intressen, för att bevara det ekonomiska eller politiska systemet, de rådande produktionsförhållandena (eller deras grad av utveckling), status quo. Arbetarna är uteslutna från utarbetningen av sådana viktiga beslut, trots att varje system anstränger sig för att inför omvärlden och sig själv bevisa motsatsen.
Den andra formen av makt är den verkställande. Dess instrument är ministerierna och deras underordnade institutioner: administrationen, den repressiva apparaten (inklusive armén) och — framförallt i det byråkratiska systemet — partiapparaten, fackföreningsapparaten och den ekonomiska apparaten. Den verkställande makten är ofta knuten till den lagstiftande maktens institutioner på ett formellt sätt. I de borgerliga demokratiska systemen, är dessa två makter skilda åt.
Den tredje formen är den rättskipande makten. Det är framför allt den juridiska makten. Den medlar i konflikter mellan medborgare och i meningsskiljaktigheter mellan staten och medborgarna. Den är verksam i den civila rättens, arbetsrättens och ibland också i den ekonomiska rättens, familjens och straffrättens område. Den är antingen medlande eller befallande. Dessutom finns den ekonomiska skiljedomsfunktionen inom staten som avgör konflikterna mellan institutionerna. Den dömande makten tillämpas på grund av normerna (särskilt lagarna) som dekreterats av den lagstiftande makten. Tillämpningen av besluten tillkommer den verkställande maktens institutioner. Hela detta system av ”arbetsdelning” mellan den verkställande, den lagstiftande och den rättskipande makten är fullständigt främmande för den absoluta majoriteten av befolkningen, som inte har någon möjlighet att påverka den. I Tjeckoslovakien såg man 1968 en strikt uppdelning av dessa tre administrationsformer. Den borgerliga demokratin fungerade som exempel. Enligt vår mening förändrar inte denna maktuppdelning medborgarens alienation eller hans förhållande till institutionerna. Den tillåter i bästa fall en bättre kontroll över varje länk av makten. Möjligheten till missbruk är mindre. Detta är självfallet ett framsteg jämfört med det aktuella läget där de tre makterna är praktiskt taget koncentrerade i partiapparatens händer.
Den sociala förändringen som vi föreslår består av en överföring till basen för makterna (lagstiftande, verkställande, rättskipande) till de stora massorna av arbetare och befolkning. Följaktligen kan vi inte se några skäl till en strikt uppdelning av dessa tre former av samhällsstyre (här redan tre former av självstyre). Målet d v s var och ens deltagande i utövandet av dessa tre makter är utan tvekan ännu väldigt avlägset, men element till detta deltagande av en majoritet av befolkningen (och framförallt av arbetarna) bör framträda redan från början av den revolutionära processen. Dessutom bör de oupphörligen förstärkas. Det allmänna deltagandet grundat på jämlikheten är t o m en princip av den direkta demokratin som steg för steg kommer att ersätta den indirekta demokratin. Så länge som det finns institutioner för indirekt demokrati — och de kommer att finnas under ännu lång tid — föreslår vi att de tilldelas den lagstiftande och den verkställande makten, och det på förut nämnda villkor (offentlighet av verksamheten, beslutsfattandet osv). Skapandet av särskilda organ skulle bara bidra till byråkratisering och stelhet i ett system som så småningom skulle bli självbevarande. Man bör framför allt beakta att samtliga livs- och arbetsnormer kommer att väljas av de berörda medborgarna och arbetarna. De representativa självstyrelseorganen kommer bara att förbereda de lösningar som är nödvändiga för dessa val. De kommer att nöja sig med att leda diskussionerna kring de givna frågorna. Likaså kommer den verkställande makten att utövas av största möjliga antal förenade arbetare, bland annat inom de väpnade styrkorna. Demokratisering bör också nå fram till den dömande makten (rättvisan). Vi kommer att behandla denna fråga längre fram. Arbetarna kommer likaså att ena sig om vad som bör göras då en person eller grupp (t ex arbetarna i en fabrik, befolkningen i en kommun) går emot ett majoritetsbeslut. I vissa fall blir det nödvändigt att tillerkänna dem vetorätt, i andra då majoriteten kan ta stor skada av tillämpningen av en minoritetsuppfattning, kommer det att vara nödvändigt att fastställa majoritetens rätt att påtvinga minoriteten sitt beslut, och typerna av påtryckningar som får användas i det syftet (framför allt den ekonomiska påtryckningen). Besluten om dessa principer bör fastställas på förhand av alla invånarna. De kan under årens gång ändra dem efter behov.
Den mest demokratiska beslutsformen är den direkta. I samhället med självstyre kommer alla medborgare ofta ha möjligheten att uttrycka sina åsikter medelst folkomröstningar. Olika representativa självstyrelseorgan kommer emellertid att bildas för att garantera en oavbruten verksamhet och snabba beslut, framför allt i det fall där endast en del av befolkningen deltar i det aktiva politiska livet.
Till dessa självstyrelseenheter kommer följande att räknas: arbetarnas församlingar på företags- eller branschnivå, en kommuns eller ett bestäms distrikts invånares allmänna församlingar, råden och deras underlydande instanser. Dessa enheter kommer att verka inom olika områden av samhällslivet: arbetet, försvaret, kulturen, konsumtionen osv. Det är detta vi kallar självstyrelseområden. Det kommer att råda en hierarki mellan dem (grad av självstyre).
Varje arbetare i ett företag, i ett kooperativ eller varje medborgare kan bli medlem av självstyrelseenhetens råd. Hans aktivitet kommer att begränsas av de principer som lagts fram i början av detta kapitel. Valen till dessa råd kommer att äga rum före utgången av den föregående gruppens tjänsteperiod. Medlemmarna av den senare kommer på så vis få möjlighet att upplysa den nya gruppen om problemen. Den nya gruppen kommer att kunna delta i rådens beslut med en konsultativ i öst. Man kommer att anordna skolningsseminarier kring t ex organisationsteori, information, styrelseformer, industrisociologi och dess psykologi osv. (Då en rådsmedlem avsätts, är det självklart att han inte kommer att kunna överlåta sin plats åt en annan medlem som han själv väljer). Rådsmedlemmarnas arbete kommer också att kontrolleras genom varje arbetares rätt att ställa frågor beträffande tjänstemännens arbete. Frågorna bör obligatoriskt besvaras inom en fastställd tidsram (t ex en vecka).
Vi anser att arbets- och därmed produktionens område bör — åtminstone under revolutionsprocessens första fas — vara självstyrelsesystemets grundpelare. Det rör sig i stort om kedjan företag — bransch — samtliga arbetare. Handeln och finanserna är likaså beroende av detta område och kontrolleras av organen för självstyrande inom området. Även försvaret är en del av detta. Vi kommer framledes att tala i större detalj om sättet att garantera konsumenternas, vare sig de är producenter eller ej, rättigheter utanför den produktiva sfären. Vi kommer likaså att behandla tillämpningen av den civila familjerätten, straffrätten, invandrarpolitiken, kulturpolitiken (inklusive frågan om de nationella minoriteterna), utrikespolitiken och förtrycket av individer och grupper. För närvarande försöker vi att på ett institutionellt sätt bringa två områden, i vilka problem av olika slag kommer till uttryck, i överensstämmelse: produktionens område och området utanför produktionen. Även om det ibland är svårt att urskilja en klar uppdelning mellan de två kan man föreställa sig två sätt att organisera beslutsfattandet.
1). Självstyrande enheter grundade på den territoriella principen, som motsvarar produktionsområdets självstyrelseenheter. De senare följer samma schema som arbetsorganiseringen (i stort: företag-bransch-samtliga arbetare). De territoriella enheterna följer linjen: kommun-distrikt-samhället i sin helhet. De kommer att sköta problemen utanför arbetets område, med undantag av försvaret och en del juridiska problem. I den representativa demokratin är det systemet med två kammare som motsvarar denna modell.
Samarbete mellan de två typerna av själstyrelseenhet (de inom och de utanför produktionssfären) skulle kunna försäkras av blandkommissioner, i vilka representanter från dessa två typer av enheter skulle inta en plats. De skulle vara samordningskommittéer.
2) Systemet med en enda kammare är en annan möjlighet. Samordningskommittéerna skulle inom denna ram kunna bildas genom direkta eller indirekta val.[4] De skulle sköta problem som tillhör ett bestämt territorium och förbereda förslag i form av rekommendationer. Andra kommissioner (eller även dessa sistnämnda) skulle likaså kunna samordna aktiviteterna för de självstyrande arbetsenheterna i detta givna territorium (Staden, distriktet osv).
Här framför vi ett förslag som ligger inom ramen för den första typen, men som delvis skulle kunna tillämpas på den andra. Det skulle kunna garantera produktionssektorn prioritet. Inom denna sektor kommer enbart arbetarna att ha rätten att rösta om de direkta besluten. Inom området utanför arbetet kommer denna rätt att utvidgas till att gälla alla, vare sig de är arbetare eller ej. Under de första faserna av den revolutionära processen kan det t ex vara berättigat att ge arbetarna företräde också här. Så t ex vad gäller problemen som angår hela samhället, kommer alla att delta i omröstningarna i egenskap av medborgare, men arbetarna kommer att ha två röster: en som medborgare och en annan som arbetare. Vi föreslår denna antidemokratiska åtgärd — som överensstämmer med uppfattningen om militära arbetar- (och inte medborgar) enheter — enbart som en möjlig åtgärd att beakta under den revolutionära processens första faser. Så länge som arbetarmakten fortfarande är svag, kommer det att vara nödvändigt att lita på medvetenhetsnivån hos arbetarna i de stora kollektiven och framför allt hos industriarbetarna. Under den kommande utvecklingens gång, förmodar vi att en utjämning av den relativa vikten av områdena innanför och utanför arbetet kommer att äga rum. På längre sikt tror vi som vi redan nämnt på en kontinuerlig tillväxt av människans intresse utanför arbetets område.
Vi grundar våra förslag till uppbygget av grader av självstyre (med en viss hierarki av makten) framför allt på principen att det vid varje grad är samtliga arbetare eller medborgare som församlats i ett allmänt möte som har den viktigaste och avgörande rösten. Man kan dessutom använda folkomröstningar såväl inom ett företags som på bransch- eller kommunnivå, eller inom hela samhället. Man måste inom varje självstyrelseenhet på förhand bestämma vilka befogenheter var och en som har rätt att yttra sig i en bestämd fråga har och vilken representativitet enheten har. De representativa instansernas rättigheter bör så småningom överlåta sina rättigheter åt samtliga arbetare och medborgare, dvs åt den direkta demokratin. Detta problem är förknippat med förekomsten av arbetsdelning och möjligheterna att så småningom överskrida den (åtminstone i en del av dess former), och med produktivkrafternas utveckling (överflöd). Under en väldigt lång period bör icke desto mindre de representativa instanserna fortfarande lösa de mest skiftande uppgifter, förbereda lösningar, leda diskussioner och samordna de olika sociala gruppernas problem.
Utifrån dessa förslag kan vi nu bedöma vilka rättigheter de olika graderna av självstyre bör åtnjuta. För det första bildas basenheterna av arbetarna i produktionen eller i företag som beslutar, och av deras råd; och utanför arbetet av medborgarna i en kommun, ett bostadsområde eller en grupp av städer och deras råd. Valet till dessa basråd kan ske på två sätt: antingen väljer en liten grupp arbetare eller medborgare (verkstad, produktionslinje, liten kommun eller en del av denna kommun) sin representant utan att ta hänsyn till andra gruppers åsikter, eller så väljs alla representanter av samtliga väljare i basinstanserna. Sannolikt kommer det att vara önskvärt att kombinera dessa två former av omröstning och till dem tillägga majoritetens vetorätt mot en liten grupps kandidat, eller en stor majoritets (t ex 70%) möjlighet att avsätta en representant som de inte själva valt direkt.
För det andra innefattar de mellanliggande instanserna av självstyrelseorganisationerna enheter som samlar flera basenheter (d v s samtliga arbetare och deras råd). Dessa mellanliggande organ bildar tillsammans en självstyrelseenhet för samtliga arbetare eller medborgare. Inom arbetets område kan dessa mellanliggande lager bildas av ekonomiska produktionsenheter (en specialiserad institution eller även ett stort företag) eller av en verksamhetsbransch som t ex livsmedelsindustrin, den lätta industrin eller industrin i sin helhet. I områdena utanför arbetet kan man föreställa sig en grupp kommuner (en stad), ett distrikt, en region, ett land. Det är vår uppfattning att antalet mellanliggande organ bör vara så begränsat som möjligt för att förhindra tillväxten av byråkratin och bevara klarheten vid valet av representanter och i förståelsen av besluten. Vi tror att det är fruktbart att avskaffa en del regioner och skapa mellan 150 och 200 mindre distrikt i Tjeckoslovakien. Denna siffra skulle motsvara antalet distriktsrepresentanter i medborgarnas allmänna råd. Förslaget att återinföra nationssystemet (d v s förslaget om en trefaldig federation) är inte särskilt klart för oss. Vi kan inte se varför en hel rad frågor inte kan samordnas av samhällets nationella råd med hänsyn till länderna eller nationaliteterna. Å andra sidan anser vi att problemen angående utbildningen i Slovakien bör behandlas på ett annorlunda sätt än i de tjeckiska länderna. De mellanliggande organen i självstyret kommer att antingen ha en samordnande funktion (representanter väljs i så fall indirekt av basenheternas råd) och därmed formulera förslag till både basenheterna och de allmänna råden, eller ha fullständiga befogenheter (för vilket de bör ha samtliga arbetares eller medborgares fullmakt).
För det tredje: det tjeckoslovakiska arbetarrådet (CTT) kommer att vara samtliga arbetares representativa organ. Den andra kammaren — samtliga medborgares generalråd — kan ha samma status. Samhällets allmänna organ kan klassificeras på flera olika sätt.
Man kan t ex föreställa sig att besluten som gäller produktionen inte fattas annat än av producenterna (deras representanter), CTT eller av ett råd av producenter eller dess berörda medlemmar. Finansieringen och handeln kommer att beslutas av samtliga arbetare och medborgare. Besluten som gäller områdena utanför arbetet kommer att fattas av samtliga medborgare. I det syftet kan tre, eller bara två, eller även bara en kommission med två eller tre representantgrupper med olika kompetensområden att bildas med kontroll över hela samhället. Frågor som berör kultur, utbildning m m kommer att hänföras till de minsta rådens verksamhetsfält (t ex till samordningskommissionernas). Artisterna, lärarna, studenterna och kulturarbetarna kommer att skicka dit sina representanter på ett exklusivt sätt eller på ett proportionellt sätt som fastställs i förhållande till hela befolkningen. Dessa kommissioner skulle kunna täcka de verksamhetsområden som inskränker sig till ett land eller en nation (tjeckisk eller slovakisk). De nationella råden (ett eller flera) kommer att förfoga över flera konsultativa kommissioner och flera rådgivare. Det verkar vara lämpligare att låta t ex den lätta industrins arbetarråd, råden inom jordbruket, osv, tillsammans med specialiserade rådgivare och med hjälp av en begränsad byråkratisk apparat, uppfylla den roll som ministerierna uppfyller idag. I detta system där den verkställande och den lagstiftande makten är enade (i vilken samtliga arbetare och befolkningen i allmänhet kommer att väga tyngst) kommer självklart ministerierna, regeringarna och ambassaderna i utlandet inte att existera i nuvarande form. Administrationen kommer att vara mindre kostsam och kommer att förenklas i och med teknikens utveckling. Varje råd kommer att utnyttja expertrådgivarnas tjänster och de kommer att bygga sina relationer genom samordningskommissionen. Dessa expert- rådgivares verksamhet i råden kommer att regleras enligt de principer som vi framlagt i kapitlets första stycke. Vi kommer att återkomma till vissa av problemen med självstyret inom produktionen i de kommande kapitlen.
I takt med den internationella sammanflätningen kommer det att bli nödvändigt att skapa ett internationellt självstyrelsesystem. Man kommer följaktligen att skapa en samordningskommission för grannländerna, och senare för hela Europa. Dessa kommissioner kommer att ha två kammare (ekonomisk och utanför arbetet). I början kommer de enbart att ha en konsultativ funktion. Senare kommer alla de mellanliggande lagren (även de nationella rådens) att försvagas till förmån för beslut som fattas av befolkningen själv (med hjälp av kommunikationsteknikens utveckling).
De europeiska, afrikanska, amerikanska, osv, råden, och senare världsrådet kommer att förvandlas till distributionscentra för förberedelserna av diskussionen om hela mänskligheten; av beslut och för utvärderingen av resultaten av dessa beslut. Men vi befinner oss fortfarande väldigt långt från denna situation som kommer att ta en mycket lång tid att utvecklas.
[1] Leddes av Jean Hus (1369-1415) i Böhmen. Var en av initiativtagarna till Reformationen. Brändes i Constance i juni 1415.
[2] Man kan läsa om alla dessa erfarenheter av självstyre i antologin Contrôle ouvrier, conseils ouvriers, autogestion av Ernest Mandel, utgiven på franska av Maspero 1970. På svenska Arbetarkontroll, arbetarråd, arbetarstyre.
[3] ”Lagförslaget för de socialistiska företagen” som utkom 1969 (men som inte antogs) föreslog ett år som den minsta mandatperioden för dem som valdes till företagsråden, men angav ingen övre gräns. Dessutom fastställde det: ”Företagsrådens medlemmar kommer, för utövandet av sina tjänster att få löner och en bestämd bonus som står i proportion till företagets årliga ekonomiska resultat” (§ 13). Arbetarrådets stadgar som antogs av arbetarna på fabriken W. Pieck, CDK Prag, den 29 juni 1968, fastslog däremot: ”Rådsmedlemmarna väljs för tre år. Varje år förnyas, genom omröstning, en tredjedel av rådsmedlemmarna”. Man kan väljas för två på varandra följande perioder. Å andra sidan: ”Rådsmedlemmarna får inte erhålla någon annan belöning än en ersättning för de löner de tidigare haft och ett materiellt bistånd för flytt- och andra omkostnader” (Jmf Prag, arbetarrådens revolution, a.a.) NDT
[4] I de direkta valen, väljs samordningskommissionernas medlemmar avsamtliga arbetare eller medborgare i en bestämd institution, bransch, kommun eller distrikt. I de indirekta valen är det samordningskommissionens medlemmar som väljer arbetarnas representanter (antingen bland dem själva eller bland de arbetare som inte är verksamma i arbetarråden). I det andra fallet, och om indirekta val äger rum, kommer de som inte arbetar inte att ha rätt till aktiv röst utan enbart till passiv röst (d v s kan själva bli valda), och detta endast om arbetarråden väljer medlemmar till samordningskommissionen bland medborgare, utan hänsyn till om de arbetar eller ej.