Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983
— En jesuitpräst inledde sin krönika över vad som hänt i Latinamerika efter Columbus så här: ”Det är helt visst och sant att det är historikerns plikt att säga sanningen och intet annat än sanningen men det är inte nödvändigt för honom att säga alla sanningar”. Denna enkla regel är också ledstjärnan för den allmänna meningens företrädare idag, journalister, författare, ministrar, och experter av alla de slag. I en dagstidning fanns det nyligen en genomgång av hur mycket den svenska kronan förlorat i köpkraft i skilda länder. Säkert var varenda siffra rätt. Dylika sanningar finns det gott om. Vad som orsakat allt, vad som varit grunden för devalvering och svångrem, där lämnas allmänheten i sticket.
När det talas om att vi måste arbeta oss ur krisen, så finns däri en gnutta av sanning. Den gnuttan kan mycket väl hävdas som skäl till att skriva ner den svenska kronans värde i förhållande till andra valutor.
Skilda länders valutor och hur de förhåller sig till varandra, kort sagt vad de är värda, har en enkel grund. Ländernas produktion, eller rättare sagt ländernas genomsnittliga arbetsproduktivitet- och intensitet. Låt ett tänkt exempel belysa detta:
I Sverige skapar en genomsnittlig, enkel arbetstimme ett värde som mätt i pengar är lika med 96 kronor. I England är det motsvarande lika med 8 £. Men en engelsk arbetstimme motsvarar bara en 2/3 svensk arbetstimme (det förstås ju lätt att arbetsproduktiviteten-och intensiteten inte kan vara lika i alla länder på samma gång). Då är ju en engelsk arbestimme, som var i pengar mätt lika med 8 £, lika med 64 svenska kronor. D v s l£ är lika med 8 svenska kronor.
Skilda länders valutor förändras alltså i förhållande till varandra i enlighet med ländernas sjunkande eller ökande genomsnittliga arbetsproduktivitet- och intensitet. Sjunker den i Sverige jämfört med England, då måste den svenska kronan sjunka i värde till det engelska pundet. Detta enkla förhållande har kommit att kallas arbetsvärdelagen. Det är den som i grunden styr valutornas förhållande till varandra. Vill man så kan man säga att det pågår en ständig devalvering (eller revalvering) utan att det behöver innefatta politiska beslut på högsta nivå såsom vi känner igen devalvering från tidningsskriverier.
Men säg den förklaring som inte grumlas av andra skäl. Människan är som bekant uppfinningsrik.
Inflationen utvecklas olika i skilda länder och detta påverkar valutförhållandet (därför att valutorna inte mera räknas utifrån ett enda gemensamt värde — guldmyntfoten). Inflationen har ett flertal orsaker, men låt oss här befatta oss endast med en av dem: att öka penningmängden. Det är tillräckligt för att belysa valutaförhållandet.
En av dessa berömda uppfinningsrika var den amerikanske presidenten Roosevelt på 30-talet. Han har gått till historien med tacksägelsen ”Save the US for capitalism” (att detta drog med sig ett nytt världskrig, behöver man som bekant inte säga i samma andetag). Krisen var verklig i USA på 30-talet, bl a sjönk livsmedelsproduktionen kraftigt. För den enskilde lantbrukaren såg det ut så här: Räntan som han betalade var i genomsnitt 6%, det betydde då 600 $ i reda pengar men intäkten han fick från försäljningen av årets skörd uppgick inte till mer än 400 $. För lantbrukarna fanns bara en lösning, inflationspolitik. Vilket Roosevelt genomförde. Guldmyntfoten övergavs och sedelpressarnas takt ökades. Dollarns värde sjönk således ökade prisnivån, skörden inbringade mer i reda pengar m a o lönade det sig att arbeta och följaktligen steg jordbruksproduktionen.
Således kan en valuta sjunka i förhållande till en arbetstimme i ett land och då måste landet med störst inflation få en värdesänkning på sin valuta i förhållande till de andra länderna.
Varje regering kan (under förutsättning att de liksom i detta land sitter i en statsmakt som kontrollerar penningpolitiken, kreditpolitiken, bankväsendet o s y) bestämma valutaförhållandet så att det avviker från vad som i grunden bestäms av arbetsvärde-lagen. En devalvering, att nerskriva valutans värde i ett land i förhållande till de övriga ger fördelar på exportmarknaden. Revalvering är ett annat, att göra tvärtom skriva upp den egna valutans värde, för att förhindra verkningarna av en utifrån kommande inflation. Andra länder kan välja au godta ett annat lands åtgärder, såsom Norge gjorde då den svenska regeringen devalverade, eller följa med så som den finska regeringen gjorde eller straffa landet ifråga med t ex handelshinder. I värsta fall, såsom historien visat, leder detta till ett valutakrig.
Öststaterna står utanför detta. Därför att om ett land alltför kraftigt övervärderar sin valuta slutar omvärlden att ta emot den på gällande villkor. Den blir inkonvertibel.
Räntehöjningar, d v s ökade inkomster på utlånade pengar (något som den svenska regeringen gjorde före devalveringen i höstas) håller priset uppe på en valuta i det egna landet. Det är för att förhindra att pengar söker sig ut ur landet.
Slutligen påverkas priset på ”varan” pengar även av utbud och efterfrågan liksom gäller för andra varor under kapitalismen, vilket ju är något självklart.
De borgerliga hävdade att devalveringen i Sverige var en följd av att de utländska bankerna bedömt, att kronans värde skulle falla efter en SAP seger i riksdagsvalet. Därför att SAP:s löftespolitik om att ge bidrag i olika former skulle öka penningmängden på marknaden d v s höja prisnivån, d v s öka inflationen. I riksdagstermer sagt, att underbalansera budgeten, d v s tillfälligt skyffla ut mera pengar än vad statskassan får in (vilket var det som ovannämda Roosevelt gjorde). Denna förväntan är förstås en faktor.
Vad berodde nu då devalveringen i höstas på?
-Berodde den på att produktiviteten sjunkit i landet mer än utomlands? Svårt att nu svara på. Inte omöjligt.
-Berodde den på en högre inflation i landet än i omvärlden? Knappast.
-Berodde den på spekulation om kronans framtida värde under en SAP-regering. Det har sannolikt påverkat. Men detta förklarar inte särdraget med den svenska devalveringen. Det mest sannolika är att devalveringen sänkt priset på kronan mer än vad som motsvaras av vad vi sagt ovan d v s arbetsvärdelagen och marknadslagarna. En del tidningar talade om en devalvering på 7-8% som motsvarade ”rätt pris”. Således verkar inte en ”överdevalvering” osannolik. Det skulle innebära att den svenska kronan nu är ganska kraftigt undervärderad, d v s sämre i förhållande till andra valutor, än vad den ”borde” vara. Devalveringen var alltså främst dikterad av politiska överväganden.
Vad kan finnas för skäl? Det har varit ett mycket bekvämt sätt för den socialdemokratiska regeringen att genomdriva en hård svångremspolitik gentemot löntagare och samtidigt ge de inhemska industriföretagen stora konkurrensfördelar på exportmarknaden och den konkurrensutsatta hemmamarknaden. Devalveringen innebär höjda priser vilket slår hårdast på dem som är helt beroende av lönen. Det är därför avtalsrörelsen fått det förlopp den fick. Först spela ut arbetare mot tjänstemän, sedan den offentliga sektorn mot de anställda i den privatägda industrin. Kort sagt spela löntagare mot varandra så att detta förhindrar dem att börja enas i krav på kompensation.
Den allmänna meningen som råder nu är att de flesta är beredda att gå med på försämrade levnadsvillkor om det löser krisen, ökar sysselsättningen, får igång ekonomin igen, såsom den socialdemokratiska regeringen lovat. Återstår frågan. Löser åtgärderna krisen?
Varför är det kris?
För att svara på den frågan måste man veta vad krisen beror på, och det mera konkret än vad som schematiskt beskrevs ovan. Vem vet det? Bland nationalekonomer finns det olika bud, det finns olika ”förklaringar”. En del säger att det beror på ”det höga kostnadsläget” d v s att lönerna är för höga. Ett fåtal håller ännu fast vid Keynes och säger att ”den effektiva efterfrågan är för liten”.
Medicinen blir därefter. ”Sänk kostnaderna” (löner och sociala utgifter som pensioner, sjukförsäkringar, arbetslöshetsersättningen o s v) Vi måste ”spara oss ur krisen”. Detta dystra budskap förs ut av de flesta nationalekonomer. Fåtalet kvarlevande keynesianer säger tvärtom: ”Stimulera efterfrågan”, ”underbalansera budgeten”, ”bygg ut den offentliga sektorn”, för ”svångremspolitiken borrar oss bara djupare ner i krisspiralen”.
Ingen är dock värd att sätta tillit till. Båda dessa ekonomiska skolor sysslar bara med att beskriva och försöka förklara det som syns på ytan. Krisen framträder ju som sjunkande lönsamhet för bolagen och då ser de kostnaderna som boven i dramat. De kostnader som omedelbart kan påverkas är löner och på omväg via riksdagen, de sociala avgifterna, det som i högtidstal kallas sociala rättigheter. Men krisen framträder också som problem att få avsättning för produkterna. Följden är fabriksnedläggelser och arbetslöshet. Då ser man istället en bristande efterfrågan som boven i dramat. Alltså förordar man att den ska hjälpas upp med statliga åtgärder.
Men varför lönerna blivit för höga just nu, och fortfarande efter lönesänkningsavtal sägs vara för höga, trots att reallönen sjunkit med mer än en månadslön per år sedan högkonjunkturårets nivå 1974, det kan man inte svara på. Varför efterfrågan blivit för liten i förhållande till kapacitet och utbud, det har man inget annat svar på än att de beror på spararna själva.
Vi kan fastslå att ingen idag i landet har någon ordentlig analys av krisen, vad som orsakat den, hur den haft sitt förlopp här i landet. Men vi kan även se klart att de grundläggande redskapen härför finns hos gamla Marx.
Kortfattat sagt visade han följande. Kapitalismen, produktion utifrån privatägande av produktionsmedlen och för vinst, har i sig en inneboende benägenhet att förr eller senare leda till kriser. Då alla till synes rationella åtgärder bara motverkar varandra och förvärrar tillståndet. Kapitalisterna konkurrerar med varandra, konkurrensen leder till tvånget att rationalisera, införa alltmera arbetsbesparande arbetsmedel om det så är maskiner som nutida datorer och robotar. Den ”rationella” följden blir, att en allt större andel av det insatta kapitalet måste gå till råvaror, halvfabrikat, maskiner, drivmedel, byggnader o s v och en allt mindre andel till mänsklig arbetskraft. Men det är endast arbetskraften som när den används, förbrukas, skapar nytt värde och dessutom ett större värde än den själv har och behöver för att hållas vid liv. Råvarorna, halvfabrikaten, maskinerna, drivmedlen, byggnaderna överför bara sitt värde till produkterna (råvarorna direkt, maskinerna ”droppvis”). De är ju i sin tur tidigare produkter. Om nu den större andelen av det satsade kapitalet går till råvaror och en mindre del till arbetskraft så innebär detta att det överskott, det mervärde, som arbetskraften skapar minskar mätt i procent av hela det satsade kapitalet. Mervärdet blir alltså mindre, d v s vinstprocenten sjunker. Denna benägenhet till en sjunkande vinstkvot (profitkvotens fallande tendens) alstrar kriser, ty om vinsten visar sig vara benägen att sjunka minskar kapitalisternas vilja att göra långsiktiga investeringar. Kapitalbildningen eller kapitalackumulationen stannar upp. Investeringarna minskar. Detta alstrar i sin tur kris först för industrin som producerar långsiktiga investeringsvaror — ex.vis stålindustrin — och så sprider sig krisspiralen i hela ekonomin.
Den kapitalistiska lösningen på detta är givetvis att skapa sådana villkor att vinstprocenten återigen höjs och hålls på denna högre nivå.
Hur går det till?
1. Sänkta löner och sociala kostnader, vilket ökar överskottet, mervärdet, för kapitalisterna och höjer vinstprocenten.
2. Sänkta kostnader för råvaror, maskiner o s y, genom utslagning av de mindre effektiva råvaru- och maskinproducenterna (LKAB, Svenska stålverk o s y) och genom uppköp av utkonkurrerade bolag till mycket billiga priser av dem som överlever, vilket minskar kapitalandelen som läggs ner på råvaror, maskiner o s y och därigenom höjer vinstprocenten.
3. Genom att en mängd kapitalister slås ut och deras kapital förstörs, och därigenom minskar det totalkapital i samhället som ska dela på det totala överskottet, mervärdet, vilket höjer vinstprocenten, och genom att detta möjliggör ett förhöjt kapacitetsutnyttjande för dem som överlever i konkurrensen vilket minskar kapitalandelen för maskiner och byggnader o s v.
4. Genom att minska nödvändiga men improduktiva kostnader (som administration för försäljning, bokföring och liknande) och genom ökad omloppshastighet för kapitalet (t ex genom minskad lagringstid för råvaror och halvfabrikat liksom för färdiga produkter).
Det här är några av de viktigaste vägarna för att vinstprocenten ska höjas, självfallet kan man ange fler och alltmer förfinade förfaringssätt.
I förhållande till ovansagda hur verkar då regeringens devalvering och svångremspolitik?
För det första, så innebär devalveringen att inhemska företag får en konkurrensfördel till omvärldens. Det visar sig som endera möjligheten till höjda vinster och/eller sänkt pris och större marknadsandel (vilket kan bidra till höjd vinst genom ökat kapacitetsutnyttjande). Detta löser inte krisen, utan omfördelar den bara. Det som inhemska företag vinner förlorar utländska företag, eller som en norsk minister sa ”arbetslösheten exporteras” men detta under villkor att lönerna hålls nere och fackföreningarna inte tillkämpar sig ersättning åt sina medlemmar.
För det andra så innebär devalveringen tillsammans med det att fackföreningsrörelsens medlemmar hålls i schack, att kostnaderna för arbetskraften sänks och att alltså överskottet, mervärdet, ökar i storlek och detta bidrar till att höja vinstprocenten. Detta överförs i sin tur till andra länders löntagare som ett förstärkt lönenedpressningstryck på dem genom konkurrensen på världsmarknaden. Man kan säga att försämring av löner och arbetsvillkor förvandlas till ett medel i den internationella konkurrensen mellan företagen i olika länder.
Internationell solidaritet
Det är således inte enbart någon allmän välvilja och allmän mänsklighet som ligger bakom påståendet att arbetarna i olika länder har gemensamma intressen. Det är grundat i verkligheten, det är den logiska slutsatsen arbetare måste dra om man är beredd att försvara sina och sina barns intressen, för de egna levnadsvillkoren är ömsesidigt beroende av levnadsvillkor för arbetare i alla länder. Denna sak har alltså en lika reell grund som kapitalismen har sin.
Somliga hävdar att lönenedpressningen bara förvärrar, krisen eftersom köpkraften minskar och alltså även marknaden för produkterna. Men detta är inte hela sanningen. Det arbetarna förlorar i köpkraft vinner ju kapitalet. Kapitalisterna skulle ju således kunna köpa mer investeringsvaror. Men sannolikt har dessa halvsanningsägare ändå rätt i att krisen förvärras eftersom den ännu inte nått sin botten. Orsaken är att den höjning av vinstprocenten som lönenedpressningen för med sig ännu inte är tillräcklig för att vända nedgången till en ny högkonjunktur. Företagarna använder uppenbarligen inte sina vinstökningar till ökade investeringar.
Men inte desto mindre är lönenedpressningen ett steg på vägen till en kapitalistisk krislösning. Att krisen hela tiden fortsätter att fördjupas motsäger inte detta. I själva verket fordrar en kapitalistisk lösning att krisen fördjupas. Hur långt det måste gå nedåt för att det ska vända uppåt kan knappast någon svara på, men vi vet ay erfarenhet att det djup som kapitalismen dyker ner i för med sig andra företeelser. Det räcker att påminna om krisen på 30-talet och vars följder inte var slut innan det andra världskriget var slut. Men kriserna under kapitalismen har visat sig för varje gång bli allt djupare och utdragna och mer omfattande ju äldre produktionssystem blivit. Hur lång är den mörka tunneln och vad är det för ljus som väntar i slutet. När socialdemokratin talar omi den mörka tunneln, ett yttryck som är hämtat från England, som vi måste gå igenom, att vi måste göra uppoffringar idag för en ljusare framtid då tycks det nog klart att mången socialdemokrat bedrar sig själv. Få tycks ha klart för sig vidden av de uppoffringar detta skulle innebära och än färre tycks vara på det klara med vilka risker det innebär. Är risken att allt fler ungdomar förlorar chansen till ett drägligt liv? Är risken att medborgerliga fri- och rättigheter inskränks allt mer eller att de helt försvinner? Är risken att vi får genomlida ett nytt världskrig? Kapitalismens drivkrafter har hittills visat att den förr eller senare ställer dessa frågor som inte går att undgå att lämna obesvarade. Skulle det vara värt dessa uppoffringar för att bibehålla en fri aktiemarknad för ett fåtal?
Ingen kan förneka att inte människorna själva kan ingripa i händelser som påverkar deras eget liv och deras framtid. Många kan föreställa sig en bättre morgondag. Det finns alltså andra vägar att lösa krisen än den kapitalismen skulle kräva. Till sin kärna blir den frågan att ifrågasätta om produktionen och därmed hela samhällets existens och utveckling ska bestämmas av att pengar satsas för att bli mer pengar. Är det inte både möjligt, tänkbart och naturligt att utgå ifrån vilka tillgångar som finns hos människorna och i naturen och använda dem på bästa sätt för att tillgodose våra självvalda behov och för att förverkliga ”det goda livet”. De flesta i arbetarrörelsens led är idag klara på att förebilden inte står att finna i öststaterna. Även dessa samhällen är i kris idag, även de måste välja en ny väg såsom händelserna i Polen visar.
Det finns med andra ord inga bekväma förebilder. Vi får bekväma oss att själva tänka ut och skapa vår egen väg.
Och en möjlig strategi
för befrielse?
Där beror allt på människorna, ensamma, eller tillsammans, på oss.
Det finns ansatser till att börja förstå, till att börja tala!
Det finns små grupper av människor
Det finns ganska många enstaka människor För alla dessa
en omöjlig organisation!
Genom dessa
en möjlig analys
som prövas genom allt flera
människor. Det finns
inget annat sättGöran Sonnevi. Ur hans diktsamling ”Det oavslutade språket”.