Ur Fjärde Internationalen nr 2 1983
Tidningspressen har under några år varit ömsom förvånad och ömsom sensationsnöjd över ett gryende främlingshat. Rasismen som företeelse tycktes inte vara väntad. Måhända detta har bidragit till att en debatt om rasismens grund och orsaker lyst med sin frånvaro i tidskrifter som åberopar hemvist i landets arbetarrörelse. Nedanstående inlägg i polemik mot Billy Erikssons uppfattning av rasism och hans slutsatser därav är därför mer än nödvändig. Debattinlägget här har även sänts till tidskriften Socialistisk Debatt för publicering där.
Vpk:s teoretiska tidskrift SOCIALISTISK DEBATT publicerade i nummer 1/1983 Billy Erikssons artikel om rasismen i Sverige. Eftersom Eriksson är vpk:s invandrarsekreterare och spelade en central roll som partiets representant i den gemensamma arbetsgruppen mot rasismen under dess första månader, måste artikeln ses som en representativ tolkning av vpk:s syn på rasismen och kampen mot densamma. Erikssons inlägg måste välkomnas som en nödvändig öppning av en debatt som behövs för att kartlägga rasismens grunder och den antirasistiska kampens framtida kurs. En kritisk genomgång av artikeln och vissa av dess slutsatser är därför nödvändig för att skapa bättre teoretiska och politiska förutsättningar för den gemensamma antirasistiska kampen.
I början av sin artikel ställer Eriksson den viktiga frågan om rasismens väsen utan att ge något annat svar än FN-konventionens långa, neutrala ”ordboksdefinition”. Denna definition försöker med vetenskaplig noggrannhet täcka alla fenomen som kan tänkas rymmas under rubriken ”rasism” — men utan att säga någonting om rasismens ursprung, samhälleliga funktion eller klasskaraktär. Av vpk:s invandrarsekreterare kunde man faktiskt vänta litet mer politiska och klassmässiga förklaringar än de som de goda liberalerna i FN kommit fram till! För att täcka denna gapande lucka i sin förklaring av rasismen gör Eriksson sen en märklig kullerbytta och drar ett enkelt likhetstecken mellan rasismen och fascismen. Denna oerhört snäva definition ger visserligen rasismen en klasskaraktär (alla vet ju att fascismen är reaktionär borgerlig rörelse) men lämnar samtidigt rasismens otaliga andra yttringsformer och dess bärare bland mycket breda grupper utanför allt ansvar. Om rasismen kunde reduceras till fascismen i dagens Sverige, skulle kampen mot den vara en mycket lätt uppgift: Det skulle bara gälla att samla 99,99% av befolkningen mot en handfull halvgalna fanatiker, organiserade i lika många hemliga smågrupper. Det gäller dock någonting mycket mer och för att förstå detta måste man börja igen från början: den marxistiska förklaringen för rasismens grundväsen och ursprung.
Rasismen kan ses som en ideologi vars främsta innehåll består av hat, förakt och systematiserade fördomar mot individer tillhörande andra raser, vilka oftast beskrivs som ”lägre varelser”. Rasdiskriminering återigen kan ses som den praktiska konsekvensen av denna ideologi, med syfte att förtrycka, isolera eller utrota dessa ”lägre varelser”. En konkret genomgång av den moderna rasismens historia visar dock att det är inte rasteorin som givit anledning till den rasdiskriminerande praktiken, utan precis tvärtom. Människosläktets historia är visserligen full av exempel på tidvisa utbrott av främlingshat och förföljelser, men den moderna rasismens ursprung och utveckling är olösligt bunden med den moderna kapitalismens och borgarklassens framväxande. De medeltida européerna hade ingen anledning att se på den övriga världens folk som ”lägre varelser” och på sig själva som ”världens naturliga härskare”. Detta ändrades först när den framväxande kapitalismen gav Europas härskare ekonomiska motiv, och vissa tekniska uppfinningar gav tekniska möjligheter att börja erövringen av världens andra kontinenter: Det som hände under följande århundraden är välbekant. De blodiga kolonialkrigen, utrotandet och/eller förslavandet av Afrikas, Amerikas och Asiens ”infödingar”, den systematiska plundringen av dessa kontinenters naturrikedomar till den europeiska kapitalismens syften o s v. Det var dessa materiella förtycksförhållanden som skapade behovet av en ideologi som skulle motivera och berättiga imperialismens brott i de breda massornas ögon. M a o skapade kapitalismen och imperialismen rasismen som sin ideologiska sidoeffekt och täckmantel. Och det var inte bara marginella grupper i västländerna som anammade den rasistiska ideologin. Tvärtom blev den under kolonialismens alla århundraden en integrerad del av den officiella statsideologin i dessa länder (inklusive Sverige). Den bars upp och kultiverades av de härskande kapitalistklasserna — inklusive dessas liberala delar — och slog rot i bred omfattning bland de ”lägre”, arbetande klasserna. Detta gamla mäktiga rasistiska idéarv har levt vidare i tusen olika former i den postkoloniala kapitalistiska världen — även om nya behov har givit den delvis nya former.
Det nya elementet i efterkrigstidens Sverige och övriga västvärld, som givit rasismen ny funktion och delvis ny karaktär, har varit de massiva migrationsrörelserna av arbetskraft från kapitalistvärldens ”svaga länkar” till dess starkaste tillväxtländer. Dessa rörelser (och den direkta kolonialismens slut) har visserligen gjort den gamla typens öppet rasistiska statsideologier oanvändbara, men inte minskat rasismens betydelse för de härskande klasserna. Rasismen behövs och används i dag — i mer eller mindre dolda former — för att splittra de arbetande från varandra. De invandrade arbetarna kanaliseras systematiskt till arbetsmarknadens sämsta jobb och avskedas först samtidigt som de bemöts med diskriminerande behandling på olika nivåer i samhället. En väldig polisiär-adminstrativ apparat har satts upp för att strikt kontrollera invandringen, välja ut de som får ”privilegiet” att komma in och jaga och utvisa de icke-önskvärda. Allt detta motiveras med att ”skydda svenska jobb” ”Hindra kulturkollisioner” eller skydda invandrarna själva — men den verkliga funktionen är söndra och härska. Den svenska borgarkassen behöver invandrad arbetskraft, men under sin egen strikta kontroll och med starkt begränsade rättigheter i arbetslivet och samhället. Och under kristider — som nu — behöver den invandrararbetare som arbetslöshetens påstådda syndabockar och som en ”reservarmé” vilken man kan göra sig av med utan att provocera fram enade kampåtgärder till försvar för allas jobb.
Slutsatsen som man kan dra av allt detta är att rasismens rötter fortfarande ligger i borgarklassens intressen. Det är denna samhällsklass som helhet — och inte bara vissa delar av den — som bär det yttersta ansvaret för rasismen fortlevnad i sina olika former. Och rasismens fara kanaliseras inte i första hand genom små fascistiska grupperingar underifrån — även om dessa måste självklart bekämpas kraftfullt. Rasismens och diskrimineringens huvudfara kommer i dag uppifrån: från arbetsgivarna och från den borgerliga statens olika myndigheter och institutioner. Av detta finns det otaliga exempel, som Eriksson känner bra till och som han säkert håller med om. Synd bara att han tiger om alla dessa centrala aspekter i en artikel som ställer sig uppgiften att analysera rasismen i Sverige.
Denna ”glömskhet” får direkta — och farliga — politiska konsekvenser då Eriksson börjar fundera över bland vilka samhällsgrupper rasismen finns och vilka som kan tänkas ställa upp till kamp mot den. Från hans genomgång kunde man dra den slutsatsen att rasismens främsta grogrund i dagens Sverige finns bland arbetarklassen samt bland mer marginella grupper, som pensionärer och bönder. Det finns visserligen ingen anledning att blunda för att rasismens giftspridning kan slå rot bland delar av arbetarklassen och att det redan i dag finns organiserade rasister på vissa svenska arbetsplatser. Arbetarklassens allmänna passivitet och brist på socialistisk klassmedvetenhet kombinerat med dagens växande arbetslöshet och konkurrens om jobben ger ett visst utrymme för sådana tendenser, men det är viktigt att slå fast att ingen arbetande människa har ett objektivt intresse i rasismen och dess splittrande effekter. Arbetarnas intressen ligger i enad kamp mot huvudfienden — arbetsgivarna. Eriksson konstaterar helt rätt att svaret ligger i solidariteten mellan svenska och invandrande arbetare och säger t o m att det yttersta ansvaret för rasismen ligger hos det kapitalistiska systemet och dess inneboende tendenser, men han undviker noga att utifrån detta dra den logiska slutsatsen att ansvaret för rasismen bärs av borgarklassen som klass och förmedlas av de politiska krafter som stöder detta systems fortlevnad — de borgerliga, partierna.
Den politiska innebörden av denna glömskhet framkommer klart i slutet av artikeln där Eriksson lanserar idén om ”antirasistisk folkfront” som någon slags pakt eller koalition mellan arbetarrörelsens krafter och de borgerliga partierna mot rasismens fara. Ordet ”folkfront” leder omedelbart tanken till 30-talets Spanien och Frankrike eller till 70-talets Chile, där det just handlade om sådana ”borgerligt-socialistiska” koalitioner mot fascismen och/eller för demokratin. I alla dessa fall band koalitionerna arbetarklassens organisationer till den borgerliga legalitetens och det borgerliga systemets strikta ramar och förlamade arbetarklassens självständiga klassinitiativ med Francos/Pinochets seger som resultat. Så nog är folkfrontsidén ingen bra förebild för den framväxande antirasistiska rörelsen, eller hur Billy Eriksson?
I 80-talets Sverige handlar uppbygget av en antirasistisk rörelse inte i första hand om pakter eller koalitioner mellan de parlamentariska partierna. Det som behövs framför allt är mobilisering och organisering av antirasistiska aktivister på bostadsområden, i skolorna, på arbetsplatserna och överallt där människor lever och arbetar. Denna aktivism måste ha som en viktig målsättning att påverka och aktivera de stora politiska, fackliga och andra organisationerna i kamp mot rasism och diskriminering. Men den kan inte passivt vänta på initiativ från de stora organisationerna eller låta sig bli beroende av dessa. De flesta stora politiska partierna i dagens Sverige har ju apparater som är helt inriktade på parlamentarismens banor och helt olämpliga för mobilisering utanför dess ramar. Dessutom har de borgerliga partierna inget djupare intresse av att bekämpa rasismen, vars rötter i sista hand ligger i deras ekonomiska system. Det är självklart att dörren till den antirasistiska rörelsen skall hållas öppen till borgerliga antirasister som aktivt vill delta i arbetet på lika villkor men detta får inte användas som förevändning för att underordna rörelsen någon parlamentarisk partikoalition eller ge de borgerliga partiapparaterna någon vetorätt över rörelsens aktionsformer och målsättningar.
En av de få konkreta krav för det antirasistiska arbetet som Billy nämner i sin artikel är illegalisering av de rasistiska organisationerna. Det är viktigt att från början göra klart att kravet visserligen har diskuterats i den gemensamma arbetsgruppen mot rasism men inte antagits av den. Argument som kan resas mot detta krav är många, men har föga att göra med något missriktat försvar av ”rasisternas demokratiska rättigheter”. Framför allt har organisationsförbud alltid visat sig vara synnerligen ineffektiva medel i kampen mot rasistiska och fascistiska organisationer, som gång på gång har visat förmåga att dyka upp igen i tusen olika skepnader. Kampen mot rasismen kan definitivt vinnas bara genom att skapa en så stark organiserad opinion och så stark motorganisation i olika miljöer att rasisterna helt kan isoleras och tvingas tillbaka till sina råtthål. Detta kan bara uppnås genom vanliga arbetande människors egna aktiva insatser — inte genom legala ”genvägar”. Dessutom verkar Eriksson ha ett väldigt blåögt förtroende för den borgerliga statens ”goda syften”. Historiskt sett har organisationsförbud mot högerextremister i många länder använts som förevändningar att vidta motsvarande åtgärder mot vänsterorganisationer. Är det otänkbart för Eriksson att t ex en framtida moderatledd regering i ett skärpt samhälleligt läge kunde använda lagar mot ”högerextremister” som förevändning för lagar mot ”vänsterextremister”.
Sist — men inte minst — tar Eriksson upp frågan om den antirasistiska rörelsens interna funktionssätt. För honom finns det två symmetriska faror: den maoistiska monolitismen i Vietnam-rörelsen (DFFG) och tendensfriheten som ”lanserades” av trotskisterna i Chilekommittén. Man kan visserligen hålla med Erikssons kritik av DFFG:s sekterism, men hans syn på tendensfriheten som orsaken till Chilekommitténs undergång är helt missledande. Chilekommittén har visserligen gått tillbaka till en slags skuggtillvaro efter sina storhetsår 1973-76, men detta har främst berott på den naturliga nedgången efter juntans tillfälliga stabilisering i själva Chile och inte minst på många vpk:ares vägran att låta den förvandla sig till en Latinamerikakommitté som kunde stöda kampen även i andra länder.
Billy Eriksson målar en grov nidbild av tendensfriheten genom att säga att den förutsätter ”olika fraktioner vilka har till uppgift att bekriga varandra”. Denna nidbild blir desto egendomligare då han själv inte presenterar något politiskt alternativ till ”monolitismens” och ”tendensfrihetens” faror. Frågan är följande: Hur reglerar man bäst de skilda uppfattningar, som nödvändigtvis kommer att uppstå i en rörelse som består av människor från olika politiska bakgrunder och med olika analyser om rasismen och kampen mot den. Är inte den naturligaste och den mest demokratiska metoden då att dessa olika analyser och uppfattningar bemöter varandra i en fri diskussion och söker stöd hos rörelsens medlemmar på lika villkor och att denna process sen leder till demokratiska majoritetsbeslut som alla följer. Det finns bara två andra alternativ: Antingen beslutar ledningen allt utan medlemsdiskussion, vilket leder just till monolitism a la DFFG eller också splittras rörelsen och dess beståndsdelar börjar agera skilt från varandra. Det finns inga absoluta garantier mot splittringens faror i någon bred rörelse eller ens i ett politiskt parti, men den effektivaste metoden att förebygga sådana tendenser är ett funktionssätt där alla medlemmar känner att de genom demokratiska och organiserade diskussioner kan vara med i bestämmandet av rörelsens kurs. Om Billy har någon annan fungerande demokratisk metod som praktiseras i vpk, skulle det vara bra om han skulle tala om hur den fungerar. Sådana exempel som fallet apk för några år sen eller vpk-Skara i fjol ger dock anledning att tvivla på att vpk har hittat någon ny överlägsen demokratisk metod att lösa sina interna motsättningar. Låt oss med alla krafter fortsätta det gemensamma antirasistiska arbetet Eriksson, men låt oss också seriöst börja diskutera några grundläggande frågor om rörelsens framtida kurs, för ditt inlägg har visat att det finns mycket att diskutera!
Pekka Haapakoski är medlem i den gemensamma arbetsgruppen mot rasism och i Socialistiska Partiet
Den gemensamma arbetsgruppen mot rasism nås under adress c/o Spånga föreningsråd, Box 4052, 164 04 Spånga. De utger tidningen Stoppa rasismen som är en politiskt och organisatoriskt obunden tidning med syfte att informera om rasismens och invandrarfientlighetens faror i Sverige och bidra till kampen mot dessa företeelser. Nyligen utkom nr 1/83 av Stoppa rasismen. Pris 4 kr. Kan beställas via pg 98 57 32-7.