Ur Fjärde internationalen 1-2/1984
Utvecklingen i Mellanöstern de två senaste åren har varit dramatisk. Israels annektering av de ockuperade Golan-höjderna i november 1981 utlöste den mäktigaste vågen hittills av palestinskt motstånd på Västbanken och i Gaza. Den barbariska israeliska invasionen i Libanon var i första hand ett försök att, genom att krossa PLO, knäcka motståndet i de områden som ockuperades 1967, och bereda vägen för annektering.
Följderna av Libanonkriget har varit oerhörda, för alla inblandade parter. Motsättningar som länge funnits inom stater och politiska partier har kommit upp till ytan och exploderat.
* Den libanesiska staten är mer söndersliten och kaotisk än någonsin. Västimperialismens, Israels och Syriens styrkor möts i ett land där klasser och folkgrupper kämpar mot varandra.
* Den sionistiska krigsmaskinen fann sig inte bara stå inför starkare militärt motstånd än någonsin förr: För första gången mötte ett israeliskt krig en kraftfull inre opposition, där vänstersionistiska, icke-sionistiska och anti-sionistiska krafter, judar och palestinier kunde. samarbeta. I takt med att den ekonomiska krisen förvärrats pyr nu också missnöje bland grupper som stödde kriget.
* Efter det militära nederlaget i Libanon har den palestinska befrielserörelsen PLO skakats av inre strider. Konflikten gäller inställningen till de olika utspel som gjorts på den diplomatiska nivån, det gäller synen hur organisationen skall styras och den gäller förhållandet till de arabiska stater som vill göra den palestinska rörelsen till en bricka i sina egna spel.
Mycket av dagens motsättningar och debatter blir svårbegripliga om man inte tar del av de diskussioner som förts under 60- och 70-talen, både inom den palestinska rörelsen, den israeliska vänstern och internationellt. I detta nummer av Fjärde Internationalen publicerar vi en analys av de arabiska borgarklassernas utveckling av Mohammad Ja'far. Men vi har valt att i huvudsak koncentrera oss på inlägg kring en frågeställning: Vilket perspektiv bör socialister ha på Palestinas framtid och på de båda folk som kämpar om landet, det förtryckta palestinska och det förtryckande israeliska? Vad bör vänstern kämpa för?
PLO har sedan mitten av 60-talet haft som sitt långsiktiga mål ett enhetligt, arabiskt, ”sekulärt, demokratiskt” Palestina, med lika medborgerliga rättigheter för alla religioner.
Sedan 1974 har organisationen kommit att lägga allt större tonvikt på diplomatiska ansträngningar, i förhållande till den väpnade kampen, och tonvikten har förskjutits från hela Palestina till en palestinsk stat ”på varje del av hemlandet som har befriats”.
Synen på det framtida Palestinas sociala karaktär och på vilka klasser som är de viktigaste för befrielsekampen är mycket olikartade inom PLO. Bland palestinierna finns mycket skilda inställningar till den israelisk-judiska befolkningen, till möjligheterna och formerna för en framtida samexistens med den. En extrem ståndpunkt (och mycket verklighetsfrämmande) är den som Abu Musa företräder: Att majoriteten av israeler är invandrare från (Väst) Europa och bör återvända dit. En stor del av palestinierna i Israel och Västbanken stöder de israeliska (Rakakh) och palestinska kommunistpartierna, som har motsatt uppfattning. Samtidigt som de erkänner PLO som palestiniernas legitima företrädare, tillerkänner de staten Israel rätt att existera. Kommunistpartierna har vunnit respekt genom att försvara palestiniernas demokratiska, sociala och fackliga rättigheter mot den rasistiska och förtryckande sionistiska staten.
Inom PLO har DFLP närmast kommit att se den judiskisraeliska befolkningen som en nationell, inte bara en religiös, grupp. PLO-ledningens linje (som Arafat framfört bl a i FN) är att den judiska befolkningen som idag finns i landet skall ha rätt att leva där med fulla medborgerliga och religiösa rättigheter, men inte med ställning som nationell minoritet.
Också inom den israeliska icke-sionistiska (Rakakh) och anti-sionistiska vänstern finns olika uppfattningar om hur kampen mot sionismen skall föras och om den grad av självbestämmande som den judisk-israeliska befolkningen bör har när den sionistiska staten besegrats. En del av denna debatt reflekteras i inläggen.
Detta material om Palestina/Israel uttrycker alltså inte en fastlagd ståndpunkt, vare sig Socialistiska Partiets eller redaktionens. De speglar olika socialistiska icke-sionistiska positioner. Vår förhoppning är att det skall väcka frågor och debatt. Däremot vill vi försöka underlätta för läsaren genom att i anslutning till artiklarna säga några ord om de olika artiklarna och deras författare.
I detta nummer publicerar vi också en resolution om kriget i Libanon som antagits av den libanesiska sektionen av Fjärde Internationalen i november förra året. Med tanke på att sektionen befinner sig på plats och är aktivt indragen i kampen, bör dokumentet allvarligt beaktas i varje diskussion om de pågående stridigheterna. Det bör dock påpekas att resolutionen enbart uttrycker den libanesiska sektionens ståndpunkt. Vare sig andra sektioner eller Fjärde Internationalen i sin helhet har enats kring en värdering av händelseutvecklingen. Det är ett ämne som kommer att behandlas på den kommande världskongressen. Finland bytte president för två ar sedan. Den nya presidenten, Mauno Koivisto, var den första socialdemokraten i finländsk historia som nått denna ställning. Valet behandlades också utförligt i bl a svensk press. Men sedan har rapporteringen tystnat. Detta till skillnad från Frankrike där Mitterand, även han socialdemokrat, för några år sedan blev president. Tystnaden kring Koivisto i den utländska pressen är inte oförklarlig. Orsakerna är att söka i den tid som föregick Koivisto: Urho Kekkonens tid.
I ”Från Kekkonen till Koivisto” granskar Pekka Haapakoski denna tid, och värderar även valresultatet och den finska arbetarklassens förutsättningar att åstadkomma en samhällsomdaning i Finland.
En insikt om vad stalinismen är och drivkrafterna bakom den sovjetiska utrikespolitiken, är oundgänglig för en förståelse av den fria polska fackföreningen Solidarnosc kamp för demokratiska rättigheter. Den är också nödvändig om man vill verka för att omvandla fredsrörelsen till en verklig kraft som tar sin utgångspunkt i faktiska förhållanden, inte enbart en längtan efter fred. Reagans försök att framställa Solidarnosc kamp som anti-socialistisk, pro-kapitalistisk, liksom det faktum att Sovjet innehar och utplacerar kärnvapen, är två förhållanden som kräver att socialister klargör innebörden av ”försvaret av arbetarstaterna”. Detta är inte en akademisk fråga. Vilken uppfattning man har om den sovjetiska staten, om den sovjetiska byråkratin och om stalinismen mera allmänt, får mycket påtagliga konsekvenser. Så har t ex Perry Anderson påpekat i sin artikel i detta nummer, att de som tidigare inte accepterat definitionen av Sovjet som en degenererad arbetarstat (en arbetarstat som har urartat), utan i stället karaktäriserat den som ”byråkratisk kollektivistisk” eller ”statskapitalistisk”, förr eller senare helt kommit att överge socialismen, och i vissa fall t o m försvarat imperialismens angrepp mot andra länder.
Den debatt vi här publicerar är inte en upprepning av tidigare förda diskussioner om den sovjetiska statens karaktär. Perry Anderson tar klart avstånd från begreppen ”byråkratisk kollektivism” och ”statskapitalism” och anser Trotskijs analys av den sovjetiska byråkratins roll i inrikespolitiken i det väsentliga vara korrekt. Vad han ifrågasätter är att Trotskijs karakteristik av den sovjetiska utrikespolitiken fortfarande skulle vara giltig fyrtio år efter hans död. Anderson efterlyser m a o en konkret diskussion som även borde inbegripa Sovjetunionens inre ekonomiska utveckling, och som vi hoppas återkomma till. Den polemik mellan Perry Anderson och Phil Hearse som vi här återger, antyder endast en del av de frågor som bör vidareutvecklas, närmare undersökas.
Kriget mellan Storbritannien och Argentina för drygt ett år sedan, är som varje krig ohyggligt. Människor offrar sina liv av nöd (de tar värvning för att försörja sig), tvång, eller för ideal som inte motsvarar krigets faktiska orsaker (kända endast av de som, utan att själva delta i striderna, startar dem). Sanningen bakom varje krig, hur litet det än må vara bör därför påtalas. Detta gäller även kriget om Falklandsöarna (Malvinerna), som dessutom väcker en rad etiska och principiella frågor. I likhet med Israel/Palestina konflikten väcker det bl a frågan om nationers rätt till självbestämmande. Gunnar Wall berör denna fråga indirekt i sin kritik av artikeln ”Den brittiska imperialismen och Falklandsöarna” som vi publicerade i förra numret av tidskriften (4/83). Tyngdpunkten i hans inlägg gäller dock andra teoretiskt grundläggande frågor som orsakerna till olika sorters krig i den imperialistiska epoken. Att detta krig fortfarande är ämne för diskussion beror bl a på att det väcker sådana viktiga principfrågor.
Red.