Ur Fjärde Internationalen nr 3-4 1984
Till politikers och ekonomers förvåning gick det kapitalistiska världssystemet inte in i en kris efter andra världskriget. I stället började en längre epok med exceptionell tillväxt. Anti-kommunismen frodades och i Sverige kom socialdemokratin att nästan fullständigt dominera arbetarrörelsen. På 1960-talet talades det om ideologiernas död. Fördelningspolitiken skulle göra slut på klassorättvisorna en gång för alla. Tilltron till statsingripanden efter keynesianskt mönster, var mycket uttalad.
Men expansionen bröts och under 1970-talet började problemen hopa sig. Debatten om samhällets utveckling och framtid var inte längre oproblematisk. Arbetslösheten och inflationen ökade och de rika spekulerade i konst och ädla stenar. De politiska partierna, LO och SAF utarbetade förslag på hur det svenska samhället skulle ta sig ur krisen. Förslagens innehåll är välkänt: håll ned löneökningstakten, spara inom den offentliga sektorn och satsa på exportindustrin. Högerns politiska styrka har ökat markant på mittenpartiernas bekostnad. Dessvärre har högervågen ännu inte brutits.
I stort sett har arbetarklassen förhållit sig passiv under hela 1970- och 80-talen, vilket ökat högerns och SAF:s manöverutrymme. Under våren 1984 har vi i samband med avtalsförhandlingarna, sett ett ökat antal vilda strejker. Kanske är dessa påtryckningsstrejker ett förebud om tilltagande aktivitet och motstånd.
Trots talet om vänsterns och marxismens kris, kan man inte säga att den svenska vänstern har lamslagits under den här perioden, långt därifrån. Men man kan inte heller påstå att vänsterns analyser och offensiva förslag har präglat debatten om krisen och dess verkningar. Föreliggande nummer av Fjärde Internationalen bör ses som ett försök att täcka något av denna lucka.
Anwar Shaiks artikel ger en bra introduktion till debatten om marxistisk kristeori. Hans artikel upptar större delen av detta nummer. I våra ögon är det väl så motiverat. Framför allt då det på svenska inte finns någon bra introduktion till debatten om marxistisk kristeori. Och att skaffa sig en uppfattning om det kapitalistiska systemets krisbenägenhet är nödvändigt för varje socialist som syftar till att utveckla en strategi för kapitalismens upphävande. Shaik ger en bra bild av hur olika teoretiker har närmat sig problemet med kapitalismens kriser från ganska olika utgångspunkter. Något som också påverkar deras bedömning av det kapitalistiska systemets möjligheter att överleva.
Ur arkiven har vi hämtat en text av Leo Trotskij från 1923. Han behandlar en del metodologiska problem som vi tvingas ta ställning till vid en analys av konkreta samhällsförhållanden. Trotskij varnar för faran att hänföra varje politisk och ideologisk förskjutning till förändringar i den ekonomiska utvecklingen. Detta samtidigt som han poängterar den ekonomiska utvecklingens betydelse för att förstå just dessa förskjutningar. Man kan säga att han pekar på spänningsfältet mellan grundläggande ekonomiska strukturer och det mänskliga subjektets handlingsutrymme. Annorlunda uttryckt varnar han för såväl ekonomism som voluntarism. Det verkligt intressanta är att han gör detta utifrån en diskussion om kapitalismens längre utvecklingsfaser. (För en genomgång av några centrala teorier om kapitalismens långa utvecklingsfaser, se FI nr 2/83.)
Om Trotskijs sextio år gamla artikel begränsar sig till metodologiska problem — vilket också är ett av skälen till att den har behållit sitt värde — utgör Ernest Mandels dagsaktuella artikel ett exempel på en konkret analys. Det är ett försök att förklara det skenbart motsägelsefulla i föreningen mellan den pågående ekonomiska krisen och det nya uppsvinget. Något direkt samband mellan de två artiklarna, eller mellan Mandels och Shaiks artikel, eller Shaiks och Trotskijs, finns inte. Ändå tror vi att de kompletterar varandra, så att en läsning av den ena ökar förståelsen för de frågor som behandlas i den andra.
Ove Holmströms artikel om vården, vårdbehovet och den sparnit som drabbar bl a denna del av den offentliga sektorn, bör provocera fram en viss debatt. Vi vill här understryka hur viktigt det är att svenska socialister utvecklar en självständig syn på hur sjukvården skall se ut för att bäst svara mot människors behov. Det är nödvändigt om vår roll inte enbart skall begränsas till att kritisera andra politiska partiers vårdpolitik. Att i konkreta politiska termer visa på den socialistiska vägen framåt, är lika viktigt på det här som på alla andra områden.
Red.