Ur Fjärde Internationalen 5/1984
I ett tidigare nummer av denna tidskrift (nr 5/76) förekom följande definition av det revolutionära programmet:
”Det ...är helheten av den revolutionära rörelsens erfarenheter, dess teoribildning. Programmet är resultatet av en vetenskaplig teoretisk produktion och kampen för att förena teorin och klasskampen.”
En av de centrala delarna av Fjärde Internationalens program, av dess teoribildning, är teorin om den permanenta revolutionen. Det är en teori som anger den strategi som en majoritet av världens befolkning, i de koloniala och halv-koloniala länderna, bör följa för att frigöra sig från imperialismen och genomföra en socialistisk omvandling av samhället. Enligt Ernest Mandel är det Trotskijs största bidrag till marxismen, och enligt Pierre Frank en av den revolutionära marxismens viktigaste lärdomar överhuvudtaget.
Detta hindrar självfallet inte att teorin, precis som varje annan teori, kan ifrågasättas. Varje ny revolutionär process kräver en omprövning av tidigare erfarenheter. I dag är det främst händelseutvecklingen i Centralamerika som ställer teorin om den permanenta revolutionen på prov.
På Fjärde Internationalens tolfte världskongress, i början av 1985, kommer denna utveckling att utgöra en av de viktigaste diskussionsfrågorna. Dels, vilket knappast behöver påpekas, p g a dess oerhörda betydelse, men också därför att det finns en strömning inom organisationen vars analys av händelseutvecklingen innebär ett totalt ifrågasättande av teorins giltighet. I det kommande numret av tidskriften hoppas vi återge den del av denna strömnings uppfattningar såsom de framförts i förkongressdiskussionen inom den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, samt olika tolkningar som lagts fram av de som tillämpar teorin på det revolutionära förloppet i Centralamerika, främst Nicaragua.
Det här numret har vi emellertid vikt nästan i sin helhet åt en artikel som försöker redogöra för teorins innebörd. Denise Avenas visar på vad sätt lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen, som teorin grundar sig på, lyckas uttrycka föreningen eller växelverkan mellan ekonomi och politik, eller, rättare, mellan de objektiva och de subjektiva faktorerna i samhällsutvecklingen.
Det är denna lags förmåga att fånga upp och ge uttryck för helheten som gör att man med fog kan kalla den för en av den revolutionära marxismens viktigaste lärdomar. Det som är häpnadsväckande är att den, trots att den formulerades redan 1906 i Trotskijs bok ”Resultat och framtidsutsikter”, och trots den ”avstalinisering” av marxismen som ägde rum i slutet på 60-talet, ännu inte blivit allmängods bland de som åberopar sig på den materialistiska historieuppfattningen.
Mot teorin om den permanenta revolutionen ställde Stalin på slutet av 20-talet sin teori om ”socialism i ett land” — en ensidig teori som uteslutande tar hänsyn till den ekonomiska aspekten av samhällsutvecklingen, vilken uppfattas som en rad stadier som med nödvändighet följer på varandra i en bestämd ordning. Med hjälp av lösryckta citat ur vissa av Lenins texter, formulerade Stalin teorin för att tjäna sina egna intressen. De tragiska följderna av dess tillämpning har vi bevittnat alltför många gånger.
Men stalinismen ledde inte `bara' till nederlag och blodbad, utan även, till följd av Stalins fastställande av sin egen mekaniska tolkning av den historiska materialismen som den enda vetenskapliga på slutet av 30-talet, till en stagnation av den marxistiska teorin. När på 60-talet texter av Marx som tidigare varit okända, främst därför att de dittills varit förbjudna, började publiceras och diskuteras, ledde detta tyvärr inte till att Trotskijs teori erkändes. I stället växte i Västeuropa två skolor fram som var och en ensidigt utgick ifrån den objektiva respektive den subjektiva aspekten av den historiska utvecklingen. Strukturalismen med sitt åtskiljande av vetenskap och ideologi, och erkännande enbart av Marx ekonomiska skrifter som vetenskapliga, är till syvende och sidst bara en annan variant av Stalins ensidigt ekonomisk deterministiska historieuppfattning. Frankfurtskolan å andra sidan, med sin betoning av Marx ungdomsskrifter, representerar en ensidigt idealistisk uppfattning. Slutsatsen av den ena är att historien helt och hållet bestäms av krafter, vilka människan inte kan påverka. (I den mån den överhuvudtaget förmår förklara historiska förlopp.) Medan den andra ser den historiska utvecklingen som ett stegvis förverkligande av från allra första början inneboende mål. Ingen av dessa två skolor lyckas förena, se samspelet mellan, dessa två: de ekonomiska lagarna och det historiska subjektet.
I dag när båda dessa ”skolor” sett en tillbakagång, kanske det finns större gehör för Trotskijs historiesyn bland de som fortfarande omfattar det socialistiska idealet. Av den anledningen och för att ge en bakgrund till en del av de frågor som står på spel på Fjärde Internationalens tolfte världskongress, anser vi det motiverat att ägna nästan ett helt nummer åt Avenas artikel.
”Vad är stalinismen?” är ytterligare ett bidrag till den diskussion mellan Perry Anderson och Phil Hearse om Trotskijs syn på stalinismen, som vi publicerade i tidskriftens första nummer 1984. Också den diskussionen är i någon mån relevant i förhållande till Internationalens kongressdiskussion, då den kräver en omprövning av begrepp som byråkrati och, i sin förlängning politisk revolution. Chris Arthur påpekar att Phil Hearse inte lyckas besvara de frågor Perry Anderson väcker angående Trotskijs karakterisering av Sovjetunionens utrikespolitik som helt igenom kontrarevolutionär. Där Anderson efterlyser fakta, svarar Hearse med en definition, som ställd emot fakta visar sig, enligt Arthur, vara ohållbar.