Ur Fjärde Internationalen 6/1984
1. Det internationella kapitalistiska systemet har gått in i sin värsta kris någonsin. Denna situation har drivits fram av ett antal samverkande faktorer:
• den fördjupade ekonomiska och sociala krisen sedan slutet av 1960-talet;
• en förskjutning av styrkeförhållandena i den internationella klasskampen till borgerlighetens nackdel — med de revolutionära segrarna i Indokina (1975) och Nicaragua (1979) som de två mest framträdande enskilda uttrycken;
• en skärpning av de inre motsättningarna inom den internationella borgarklassen (framför allt sedan mitten av 1970-talet) och krisen i dess ledning;
• den bestående kampförmågan hos de arbetande massorna i de av imperialismen dominerade länderna.
Imperialismens nederlag i Indokina följdes av det framgångsrika upproret mot shahens diktatur i Iran, sandinisternas maktövertagande i Nicaragua och uppgången i den revolutionära befrielsekampen i Centralamerika som helhet. Samtidigt har kampen också stärkts på annat håll i Latinamerika, där en hel rad diktaturer antingen sopats undan (som i Argentina och Bolivia) eller skakats av jättelika folkliga protester (som i Brasilien, Uruguay och Chile).
Hela denna utveckling är mycket oroande för den härskande klassen i USA och får Washington att mångdubbla sina ansträngningar för att kväsa de förtryckta folkens kamp på den latinamerikanska kontinenten.
Också i andra delar av den ”Tredje världen” har krisen och de drastiskt ökade umbärandena för de förtryckta folken, tvingat fram en rad massupplopp och rena uppror. I ett läge där 50 miljoner människor dör varje år i svält och bristsjukdomar världen över kommer de samhälleliga explosionerna allt tätare i den koloniala och halv-koloniala världen.
I många länder i Asien, Afrika och Latinamerika är denna utveckling en direkt följd av den så kallade Skuldkrisen. De massiva lånen till dessa länder under 1970-talet var både ett sätt för kapitalägarna i de imperialistiska länderna att bli av med överskottskapital och ett medel för de lokala härskande klasserna i den ”Tredje världen” att köpa sig tid, för att skjuta upp utbrotten av de mest akuta ekonomiska kriserna i sina länder.
Skuldkrisen har i dag lett till en strypning av dessa länders ekonomier, med Internationella Valutafonden som drivande kraft bakom den kapitalistiska åtstramningen i de underutvecklade länderna. Under dessa villkor får massmobiliseringarna mot den extrema åtstramningspolitiken också en direkt anti-imperialistisk innebörd.
Sedan slutet av 1970-talet har vi även sett en fortlöpande skärpning av motståndskampen i de utvecklade industriländerna, med Västeuropa som det främsta exemplet. Det är en kamp som riktar sig mot den gigantiska ökningen av de militära rustningarna och den samtidiga åtstramnings-, nedskärnings-, och arbetslöshetspolitiken.
Också i de byråkratiserade staterna i öst har ett växande antal människor gått ut i öppna aktioner för att försvara sina materiella och politiska intressen. Denna kamp — med framväxten av den breda självständiga rörelsen kring Solidarnosc i Polen 1980-81 som föregångsexemplet framför andra — riktar sig såväl mot det byråkratiska slöseriet med de samhälleliga resurserna, som byråkratins egna förmåner på de arbetande människornas bekostnad och dess diktatoriska styre.
2. Förändringen av de internationella styrkeförhållandena under perioden sedan slutet av 1960-talet — och framför allt då försvagningen av imperialismens förmåga att direkt och massivt ingripa militärt i andra länder efter nederlaget i Indokina — är inte något definitivt, en gång för alla givet.
I synnerhet efter 1979 har imperialismen, med den amerikanska borgarklassen i spetsen, medvetet inlett en motoffensiv i syfte att ta tillbaka det den tidigare förlorat och lägga grunden till en lösning av världskapitalismens kris på sina villkor. Det är en offensiv som tagit form på såväl det ideologiska planet som ekonomiskt, politiskt och militärt.
Befrielsekampen i den ”Tredje världen. — och i synnerhet då i Centralamerika och Mellersta Östern men också i Sydostasien och södra Afrika — har varit den främsta direkta måltavlan.
Syftet har varit att hindra den socialistiska revolutionen att sprida sig vidare från Nicaragua ut över den latinamerikanska kontinenten; att hindra ”smittan” från den palestinska befrielsekampen och inbördeskriget i Libanon att gripa omkring sig; och att visa all världens folk att det inte lönar sig att sätta sig upp mot imperialismen när den mobiliserar sina styrkor.
Genom åtstramningspolitiken, de militära rustningarna, de växande angreppen på fackliga och politiska fri- och rättigheter och andra försök att försvaga arbetarrörelsen i industriländerna, försöker den internationella borgarklassen att driva sina motståndare till total reträtt.
Med en intensiv ideologisk kampanj och en skärpt ekonomisk och militär utpressningspolitik mot den sovjetiska ledningen och byråkratierna i andra stater i öst, vill imperialismen slutligen också tvinga fram fler och fler eftergifter och överenskommelser på egna villkor i förhållande till dem.
Den vill till exempel uppnå en situation där Sovjet-byråkratin för att uppnå en någorlunda ”fredlig samexistens” med imperialismen, är beredd att skära ytterligare i det redan njugga stödet till sandinisterna i Nicaragua och befrielserörelserna i andra delar av Centralamerika.
Imperialismen vill undanröja varje form av sovjetisk inblandning i det diplomatiska spelet och de politiska konflikterna i Libanon och Mellersta Östern som helhet.
Och vill man förmå ledarna i Kreml att vidmakthålla och öka pressen på den vietnamesiska stats- och partiledningen, för att fortsätta att dämpa återverkningarna av den indokinesiska revolutionen.
Imperialismens vidgade samverkan med Folkrepubliken Kina, senast uttryckt vid Ronald Reagans Kina-besök våren 1984, har samma syfte: att hålla tillbaka den folkliga befrielsekampen i Sydost- och Ostasien så att man gemensamt, så långt det går, kan stabilisera förhållandena i området.
Om dessa syften kan uppnås, kommer det starkt att förbättra styrkeförhållandena till imperialismens fördel och göra det möjligt att tvinga fram fler och än större eftergifter från byråkratiernas sida längre fram. I sista hand kommer det också att handla om försök från imperialismens sida att återerövra de marknader som gått förlorade i länderna i öst.
3. Denna imperialistiska motoffensiv har inte varit verkningslös, utan tvärtom lett till flera påtagliga delsegrar.
• Upprättandet av militärdiktaturen i Turkiet (i september 1980) säkrade en förhållandevis stabil utpost i ett oroligt område. Den blodiga högerregim som då upprättades och som fortfarande styr landet, har inget gemensamt med den glättade bild av dess roll som spreds i svensk press i samband med militärens makttillträde — när det skrevs och sades att den kommit till stånd för att göra slut på våldet ”såväl från höger som från vänster”.
• Efter den israeliska invasionen i Libanon (sommaren 1982) och den direkta västmaktsinterventionen därefter, trycktes den palestinska kampen tillbaka och den palestinska ”paraplyorganisationen” PLO försvagades påtagligt. Det betydde dock långt ifrån ett slut på den folkliga befrielsekampen i området. Det hjältemodiga motståndet har fortsatt att sätta sin prägel på de av Israel ockuperade palestinska områdena. USA, Frankrike, Italien och Storbritannien har tvingats dra tillbaka sina direkta interventionsstyrkor från inbördeskrigets Libanon. En växande radikal opposition motsätter sig Arafat-gruppens högerinriktade kompromisspolitik inom PLO. Men imperialismen behåller sina trumfkort. Man har en stöttepelare i det sionistiska Israel — och ett nära och intensivt samarbete med de reaktionära arabregimerna i området. Det ger den en stark plattform för fortsatta angrepp på den palestinska befrielsekampen och de arabiska massorna.
• I Iran har borgarklassen — eller rättare: den del av borgarklassen som befinner sig i ett intimt samarbete med den muslimska ledningen — tills vidare lyckats återvinna kontrollen över utvecklingen, frånsett vissa delar av Kurdistan.
Den befrielsekamp som förts av kurderna och andra nationella minoriteter — som emellertid tillsammans utgör en majoritet av Irans befolkning — har gång på gång utsatts för våldsamma och blodiga attacker. Ett brett och oerhört brutalt förtryck har utlösts mot alla radikala och framstegsvänliga krafter. Prästväldet har institutionaliserats. Samarbetet har efter hand fördjupats med en rad imperialistiska stormakter. Genom denna kontrarevolution har det mesta av de ursprungliga landvinningarna efter upproret mot shah-regimen 1979, gått förlorade. Så öppnas vägen för en fortsatt reaktionär utveckling, i ordets verkliga mening.
Parallellt med detta har vad som från början var ett försvar mot Iraks angreppskrig (hösten 1980 till sommaren 1982), omvandlats till ett iranskt angreppskrig på Iraks mark. Detta blodiga utnötningskrig ligger varken i de iranska eller irakiska folkens intressen. Det uttrycker de särskilda intressena hos de styrande skikten i de båda länderna, men ligger också i linje med imperialismens medvetna splittringspolitik, för att fritt kunna söndra och härska i området.
• I och med invasionen av Grenada satte den amerikanska regeringen och dess stödtrupper i oktober 1983 stopp för en revolutionär samhällsomdaning och ett samhälleligt föregångsexempel för många andra folk i området. Invasionen visar imperialismens beredskap att, så snart tillfälle ges, slå till direkt militärt mot revolutionär kamp på olika håll i världen.
I synnerhet ledningen för det sandinistiska Nicaragua och för befrielserörelsen FDR/FMLN i El Salvador pekade omedelbart och med all rätt på risken för en direkt amerikansk invasion också i deras länder. En sådan har ännu inte kommit till stånd. Detta beror på flera samverkande faktorer:
• det politiska motståndet i USA självt och den taktiska splittringen inom den amerikanska borgarklassen;
• den internationella solidaritetsrörelsens protestaktioner; och framför allt:
• de revolutionära ledningarnas egna folkliga mobiliseringar och revolutionära diplomati.
Även om en direkt amerikansk invasion alltså inte ägt rum, innebär alla dess andra attacker, inklusive det massiva stödet åt ”contras” verksamhet, att det i praktiken ändå råder krigstillstånd — och då inte bara i inbördeskrigets El Salvador, utan i ökande grad också i Nicaragua. Detta krigstillstånd har helt omformat den politiska situationen i området och präglar med nödvändighet helt villkoren för den sandinistiska ledningen.
• I södra Afrika har den vita rasistregimen i Pretoria nyligen nått en viktig framgång, trots det starka och tilltagande motståndet från den svarta befolkningen i själva Sydafrika och en bestående nationell medvetenhet hos folken i länderna runt Sydafrikas gränser. Detta i form av de gräns-, handels- och fredsavtal som man lyckats pressa fram med de borgerliga och småborgerliga ledningarna i de omkringliggande ”frontstaterna”.
• Också i de utvecklade industriländerna som sådana, har de kapitalistiska regeringarna kunnat inhösta en serie enskilda framgångar. Nya kärnvapenmissiler har installerats trots folkliga protester. Nedläggningshotade företag har kunnat stängas. Reallöner har pressats tillbaka. Sociala nedskärningar har genomförts. Anti-fackliga åtgärder har vunnit laga kraft. Reaktionära och invandrarfientliga bestämmelser har drivits igenom. Väpnade attacker mot andra länder har inte kunnat stoppas — därför att den anti-imperialistiska rörelsen inte varit tillräckligt stark, osv.
En varaktig kapitalistisk krislösning förutsätter dock något mer, något helt annat än dessa olika ekonomiska, politiska och militära delsegrar. Den kan bara komma till stånd om krisen drivs, till sin yttersta spets, om motståndet från den organiserade internationella arbetarrörelsen kan brytas i grunden och på ett bestående sätt; om fältet sålunda lämnas fritt för ett nytt krig om marknader, en drastisk höjning av profiterna och en ny kapitalistisk expansion utifrån nya teknologiska insatser...
Den imperialistiska motoffensiven äger fortfarande rum inom ramen för de styrkeförhållanden i stort som tagit form under efterkrigstidens ekonomiska och sociala utveckling och de politiska förskjutningarna från slutet av 1960-talet. Inte i något imperialistiskt land har arbetarklassen tvingats till total reträtt. I de flesta koloniala och halvkoloniala länder har imperialismen misslyckats med att upprätta stabila regimer och styresformer. Inte i något av länderna i den så kallade socialistiska världen, har kapitalismen återupprättats.
4. Den imperialistiska motoffensiven under framför allt den senaste femårsperioden, har gått ut på att försöka att helt och hållet ta tillbaka det politiska initiativet i världsmåttstock och då också förmågan att använda militära maktmedel efter behov.
Om vi ser till den internationella klasskampen som helhet har stormakterna i väst förstås långtgående gemensamma intressen. Men när det handlar om den närmare utformningen av politiken — i enskilda länder och regioner och i olika internationella frågor — visar det sig också en rad meningsskiljaktigheter inom det imperialistiska lägret. Det har gång på gång skapat spänningar och en öppen polemik mellan olika borgerliga regeringar. Dels skärps ju nu dragkampen om en stagnerande ekonomisk världsmarknad, dels skiljer sig regeringarna gång på gång åt i sina bedömningar av hur de gemensamma intressena bäst kan tas tillvara. Det handlar då både om hur de uppfattar de internationella styrkeförhållandena och de politiska villkoren för att de skall kunna driva igenom sina målsättningar i de egna länderna.
Trots att USA fortfarande är den ekonomiskt och militärt starkaste imperialistiska staten, har den — om vi ser till hela perioden sedan slutet av 1960-talet — försvagats ekonomiskt i jämförelse med Japan och länderna inom den Gemensamma marknaden.
Under senare år — i synnerhet slutfasen a Jimmy Carters presidentskap och under Reagan-administrationen — har USA förstärkt sina försök att återta sin starka politiska dominans i det imperialistiska lägret och i kraft av det återvinna ekonomiska fördelar som gått förlorade och alltmer strömlinjeforma den imperialistiska motoffensiven efter egna behov. Men just den relativa ekonomiska försvagningen och de politiska spänningar som existerar, för att den härskande klassen i USA också måste ta hänsyn till risken att man går för långt; det vill säga, att man i stället för att stärka enigheten och sammanhållningen kring den egna politiken snarare provocerar fram nationella och regionala ”avvikelser” hos sina bundsförvanter.
Debatten inom den amerikanska borgarklassen speglar detta problem och likaså den internationella kärnvapendebatten. Medan vissa strömningar inom till exempel den västtyska eller brittiska borgerligheten vill stärka banden ännu hårdare till USA-imperialismen, fruktar andra grupper att detta helt skulle undergräva deras egen folkliga förankring.
5. Vi ser i dag en samtidig skärpning av klasstriderna på alla tre ”kampfronterna” i världen: i de utvecklade industriländerna, i de av imperialismen dominerade koloniala och halvkoloniala staterna och i de byråkratiserade samhällena i öst. Den inbördes påverkan mellan striderna på olika håll i världen blir nu också tydligare.
• Det gäller till exempel förhållandet mellan den anti-imperialistiska befrielsekampen i Asien, Afrika och Latinamerika — och solidaritetsrörelsen och anti-krigsarbetet i de imperialistiska länderna.
• Det gäller en starkare ömsesidig påverkan mellan den fackliga kampen i de högindustrialiserade västländerna och den som förs i de mest industrialiserade länderna i den ”Tredje världen”.
• Det är också lätt att påvisa att den anti-byråkratiska kampen i Polen — med den massiva självorganiseringen i och kring Solidarnosc — spelat en positiv roll för debatten och aktiviteten hos många andra arbetarorganisationer på olika håll i världen. De fackliga delegationerna till Polen innan kuppen 1981 och det humanitära stödet och solidaritetsarbetet sedan dess, har i sin tur spelat sin roll för att underlätta den fortsatta kampen mot den byråkratiska diktaturen.
I ett läge av fördjupad kris för det kapitalistiska systemet i världsmåttstock, kommer också lokala konflikter att i ökad utsträckning få en regional eller internationell prägel. Detta därför att ekonomiska och militära åtgärder i en viss del av världen får starkare följdeffekter också på annat håll, i ett läge av ömsesidigt beroende och samtidigt växande obalans.
Imperialismen har ibland haft svårt att ingripa direkt, militärt, mot revolutionära ”härdar” på olika håll i världen. Den har då tvingats sätta sin lit till militära aktioner från sina bundsförvanter i området (av typ Israel, shahens Iran eller den sydafrikanska apartheid-regimen). Också detta har bidragit till att fortplanta konflikterna.
Under sådana villkor kommer människorna på olika håll i världen, ofta inbegripna i en parallell kamp mot sina respektive förtryckare, att i ökad utsträckning behöva samordna sina ansträngningar över nationsgränserna.
Hela denna utveckling ställer bristen på effektiv, internationell organisering av arbetarrörelsen i blixtbelysning. Under sådana förhållanden blir det ännu mer oumbärligt att slå vakt om och bredda den internationella samordningen som likväl existerar, fackligt, politiskt och inom den anti-imperialistiska solidaritetsrörelsen.
Det handlar om att utveckla solidariteten över alla gränser med offren för imperialismens utplundring och krig; att i gemensamma kampanjer motverka rasism, utlänningsfientlighet och borgerliga försök att skylla det egna landets svårigheter på de arbetande människorna i andra länder; att, i det sammanhanget, verka för samordnade kampanjer i underutvecklade och industrialiserade länder kring kravet att de imperialistiska länderna och internationella bankerna skall avskriva skulderna till ”Tredje världen”; — samt att i ökad omfattning samla arbetarrörelsen i olika länder till internationella manifestationer, upprop och konferenser för gemensamma intressekrav.
6. Det perspektiv vi har att leva med och arbeta under är ett av en utdragen kraftmätning inom var och en av den internationella klasskampens fronter och i världsmåttstock. Men vi lever samtidigt i en period av snabba förändringar och tvära kast, i enskilda länder och i anslutning till konkreta händelser. Det ökar spänningarna inom den organiserade arbetarrörelsen, där de traditionella ledarskapen — av socialdemokratiskt eller stalinistiskt märke — fått det svårare att hålla ställningarna i en period av ökade samhällsproblem, skärpta klasstrider och minskade manövermarginaler. Samtidigt skapar förhållandena nu nya öppningar för socialistiska vänsterströmningar — för Fjärde Internationalens sektioner och andra vänsterkrafter som de i ökad utsträckning kan samarbeta med.
Om detta är sant i allmänhet, då är det samtidigt förändringarna i villkoren för de etablerade reformistiska masspartierna i de utvecklade industriländerna ett ovanligt tydligt exempel. Där har den reformistiska arbetarrörelsen alltid haft och har fortfarande ett större utrymme för sin politik än i fattigare och mer instabila länder. Men de reformistiska partiledningarnas samverkan med kapitalet och dess direkta politiska representanter ger nu allt mindre materiellt utbyte för de arbetande människorna. Priset för denna klassamarbetspolitik blir däremot allt högre.
I sin strävan att beveka kapitalet till att hålla det ekonomiska maskineriet igång, tar reformisterna i ökad omfattning på sig rollen att genomdriva den åtstramningspolitik och de militära rustningarna som borgarklassen kräver.
Men ”mycket vill ha mer”. För varje åtgärd som går deras väg, sporras borgerskapet att skärpa sina krav och att öka priset för sitt deltagande i olika former av samarbete och samförståndslösningar.
Samtidigt växer missnöjet med reformisternas politik bland de ”egna” gräsrötterna, i takt med att erfarenheterna breder ut sig av deras ständiga eftergifter och beredskap att sälja ut de arbetandes intressen genom återkommande ”sociala pakter” med borgarklassen i de egna länderna och i världsmåttstock.
7. Den fördjupade kapitalistiska krisen, de skärpta klasstriderna och det allmänt minskade utrymmet för en reformistisk politik av traditionellt slag — är de tre faktorer som framför allt bestämmer de grundläggande villkoren för dagens internationella arbetarrörelse. Ett speciellt märkbart uttryck för de stora etablerade arbetarpartiernas ökade svårigheter finner man i den så kallade ”världskommunistiska rörelsens” kris. Det en gång så homogena blocket av stalinistiska partier — under det sovjetiska SUKP:s ledning — har efter hand splittrats upp allt mer, beroende på ett flertal orsaker:
• De segerrika revolutionerna i Jugoslavien, Kina och Indokina — under ledning av partier som i alla tre fallen allt mer kom att präglas av sina speciella kampvillkor — spelade var och en en betydande roll i denna utveckling.
• Den sovjetiska ledningens politik — såväl i form av det ohöljda byråkratiska slöseriet med landets resurser, som de polisiära övergreppen mot den egna befolkningen och utrikespolitiska aktioner av typ invasionen av Tjeckoslovakien, den förödande krigspolitiken i Afghanistan och dess övergrepp mot de arbetande massorna i Polen och andra länder i Östeuropa — allt detta kom i hög grad att bidra till att försvaga den internationella uppslutningen kring Kreml.
• Den växande mångfalden inom den socialistiska och kommunistiska rörelsen i Västeuropa (med ”eurokommunismen”) och i Latinamerika — efter den kubanska revolutionens seger, sandinisternas maktövertagande i Nicaragua och den fortsatta befrielsekampen på annat håll på kontinenten och i Karibien — är ytterligare faktorer som gör att man i dag inte längre kan tala om någon enhetlig världskommunistisk rörelse.
Så kommer det sig att också partier som är måna om att upprätthålla någon form av fasta förbindelser med Moskva — om inte annat så därför att de är beroende av något slags materiell uppbackning — i flera fall avlägsnar sig från Kreml-byråkratins inriktning i sin praktiska verksamhet. Och så ökar möjligheterna till en politisk dialog och ett direkt samarbete med en del av dessa organisationer från Fjärde Internationalens och dess sektioners sida. Det gäller ett flertal länder i Latinamerika, men också i Sydostasien och delar av Afrika.
8. De politiska problemen hopar sig således för de socialdemokratiska partierna — och i än högre grad för den traditionellt kommunistiska rörelsen — som nu överallt försöker finna sin identitet, någonstans på vägen mellan lojaliteten till Moskva-byråkratin och en fullständig socialdemokratisering.
Men det är en utveckling som samtidigt har sin motpol i uppkomsten av nya politiska strömningar till vänster om de reformistiska byråkratierna. De kan ta formen av utbrytningar med uppbygget av nya vänsterpartier, radikala oppositionsrörelser inom fackföreningarna eller, i något fall, uppkomsten av organiserade vänsterströmningar inom ramen för ett reformistiskt parti.
Några exempel på denna utveckling är:
• framväxten av en allt mångformigare ”castristisk” rörelse och andra, nya, socialistiska strömningar i Latinamerika;
• omvandlingen av de thailändska och filippinska kommunistpartierna;
• utvecklingen av den oberoende massrörelsen kring polska Solidarnosc; och:
• uppkomsten av en mer eller mindre väldefinierad vänsteropposition mot de reformistiska ledningarna i en rad västeuropeiska länder; i allmänhet uttryckt genom radikala initiativ på facklig nivå, men i ett fall handlar det om början till ett alternativt — vänstersocialdemokratiskt — ledarskap i ett etablerat reformistiskt parti: nämligen den strömning som leds av Tony Benn inom det brittiska Labour-partiet.
Sammantaget ger denna politiska utveckling öppningar för uppbygget av Fjärde Internationalens sektioner som aldrig förr i dess historia, och ett perspektiv på ett möjligt samgående framöver med andra strömningar nationellt och internationellt.
Men liksom när det gäller de politiska förändringarna i stort måste detta uppbygge av kvalitativt starkare revolutionära arbetarpartier och en International av masskaraktär ses som en utveckling på längre sikt.
En närmare granskning av de politiska villkoren på tre fronter av den internationella klasskampen — Västeuropa, Centralamerika och Polen — illustrerar tydligt möjligheterna och gränserna för den aktuella utvecklingen. Det är också här vi finner de enskilda ”yttre” faktorer som betytt och betyder mest för det politiska arbetet också i vårt land.
9. Åren efter 1968 innebar ett uppsving för arbetarkampen i de flesta västeuropeiska länder. Det var en utveckling som bröts av på ett mycket påtagligt sätt i mitten av 1970-talet. Den första verkligt samordnade internationella lågkonjunkturen och den första mer samlade borgerliga åtstramningsoffensiven tog arbetarrörelsen på sängen.
De fackliga och politiska ledare som skulle ha kunnat utforma ett helhetsalternativ till de borgerliga angreppen, hukade sig under attackerna — när de inte rent av själva tog på sig uppgiften att driva igenom de asociala kontrakten emellan arbete, kapital och regering”.
I varje fall blev följden en snabb uppgång av arbetslösheten — till 10 miljoner 1975 (i dag är den 17 miljoner!) — de första allvarliga nedskärningarna av den sociala servicen och sänkta reallöner eller undanhållna löneökningar.
Utan ett samlat alternativ till de borgerliga krisåtgärderna ökade splittringen inom arbetarklassen. Ett borgerligt ”krismedvetande” hade lättare att slå igenom — och kapitalet nådde vissa delsegrar i en rad västeuropeiska länder. I några av dem, där den samhälleliga krisen varit som djupast — som i Spanien och Portugal — lyckades borgarklassen åter göra sig till herre över situationen och hjälpligt stabilisera sina länder.
Först i långsam takt, med att...
• krisen breddats till nya branscher och nya arbetargrupper inom nyckelindustrier;
• en del borgerliga vanföreställningar börjat skingras — och...
• en påtaglig radikalisering börjat ta form och då framför allt på lägre nivåer inom fackföreningsrörelsen;
• har dessa villkor börjat förändras i en serie västeuropeiska länder.
Också under andra hälften av 1970-talet fanns det stridbara företrädare för arbetarnas intressen, som både manade till kamp och förmådde ge en inriktning för den. Men de var som regel allt för isolerade för att nå några varaktiga resultat.
I dag får sådana grupper ett helt annat gehör. I synnerhet under de senaste åren har förhållandena börjat förändras på ett märkbart sätt. Nya arbetarledare har vuxit fram och vunnit ett ökat förtroende. Detta både i de fall de själva kommit att personifiera en konsekvent kamp för de arbetandes intressen — och i lägen där de förmått att gå vidare genom att dra lärdomar av utvecklingen under det senaste årtiondet och omsätta dem i nya, praktiska initiativ. I synnerhet har vi sett denna utveckling på fabriksnivå och inom vissa industriregioner och arbetardistrikt. Men denna nya stridbarhet har svårare att göra sig gällande på högre samhällsnivåer än så länge. På den parlamentariska nivån står de ”gamla ledarna” till exempel tämligen ohotade. Det är ett förhållande som bara kan förändras under år av kamp framöver.
10. Utvecklingen i Västeuropa under den allra senaste tiden har gett upphov till en rad mycket stridbara arbetaraktioner mot den kapitalistiska krisen och krispolitiken:
• Den enastående stridbara och ihållande gruvstrejken i Storbritannien, som efter hand blivit till centrum för en allt bittrare strid mellan en utomordentligt reaktionär regering och den organiserade fackföreningsrörelsen — en kraftmätning som mer än någon annan strid sedan 1920-talet totalt förändrat det politiska landskapet i Storbritannien och som har en direkt påverkan på kampviljan och kampförmågan inom hela den västeuropeiska arbetarklassen;
• Den strejk som de västtyska metall- och tryckeriarbetarna våren 1984 utlöste för att driva ned arbetslöshetssiffrorna genom en allmän arbetstidsförkortning med bibehållen lön;
• De spanska och franska stål-, varvs-, bil-, textil-, och offentliganställdas strejkaktioner, som lett till växande sammanstötningar med de socialdemokratiska regeringarna i respektive land (och som i Spanien under första kvartalet 1984 lett till de högsta strejksiffrorna sedan inbördeskriget på 1930-talet);
• De upprepade massiva mobiliseringarna i Belgien som pekar i riktning mot en politisk generalstrejk mot den sittande högerregeringen;
• Den fortsatta nationella och sociala befrielsekampen på Nordirland;
• Kampen för bevarade, inflationsgaranterade, reallöner och förkortad arbetstid i Italien, som våren 1984 ledde till den mest omfattande rörelsen av självorganisering i Västeuropa sedan åren 1968-69.
Denna uppräkning är på intet sätt uttömmande. Viktiga strider har ägt rum också i andra länder i Västeuropa. Det är strider som uppenbarligen gynnades av den senaste konjunkturuppgången. Men orsaken till dem går djupare än så.
Under snart ett årtionde har den västeuropeiska arbetarrörelsen utsatts för en ständigt växande åtstramningsoffensiv och drabbats av angrepp på angrepp. De år som gått, den kamp som förekommit, den debatt som förts, de erfarenheter som vunnits och de nya arbetarledare som växt fram under stridernas gång — allt detta har tillsammans lett till en begynnande förändring av styrkeförhållandena, som missgynnat de etablerade reformistiska apparaterna.
Detta är en process som tveklöst också gynnats av den massrörelse mot kärnvapen och militära rustningar som sköt verklig fart från och med 1982. Detta både genom dess bredd, dess organisationsformer och — i flera länder — dess nära koppling till radikala fackliga strömningar och fackliga intressekrav (en koppling som också kommit att uttryckas i paroller som ”arbete — inte kanoner” och liknande).
Den här utvecklingen befinner sig fortfarande i ett inledande skede. Det är början på en förändring av styrkeförhållandena, med framväxten av nya arbetarledare som ännu inte på något sätt utgör ett homogent politiskt skikt, utan präglas av den ojämna kampnivån i — och mellan — olika västeuropeiska länder. Men det är en utveckling som samtidigt innebär nya och bättre villkor för uppbygget av Fjärde Internationalens västeuropeiska sektioner.
11. Det är i dag påfallande i hur liten utsträckning den växande arbetarkampen och den ökade fackligt-politiska stridbarheten ännu återspeglas i form av organiserade vänsterströmningar inom de reformistiska masspartierna. Enbart i Storbritannien har den lett till en situation, där det redan i dag finns ett organiserat vänsteralternativ — nämligen i form av rörelsen kring och till vänster om Tony Benn, inom Labour-partiet. Här skapas förutsättningar för ett konkret enhetsarbete mellan allt ifrån vänstersocialdemokratiska till revolutionärt socialistiska grupperingar. Det är förutsättningar som kan utnyttjas genom att socialister också tar ett organisatoriskt ansvar för sina ståndpunkter genom ett arbete inuti och inifrån Labour-partiet.
Bristen på organiserade vänsterströmningar inom de reformistiska masspartierna i Västeuropa i dag, har framför allt en orsak. Det beror helt enkelt på att de mest stridbara arbetargrupperna på olika håll nu som regel uppfattar dem som något som står utanför och/eller i motsättning till deras egna strävanden.
Detta fenomen uttrycker både hur långt byråkratiseringen och förborgerligandet av dessa partier har gått och den skepsis som de gångna åren fött hos stridbara arbetargrupper mot de reformistiska partiernas politik.
Detta utesluter på intet sätt att villkoren för uppkomsten av bredare vänsterströmningar inom reformistpartierna kan förändras under andra förhållanden för klasskampen i stort, i morgon. Men i dagens Västeuropa är det enbart i Storbritannien som ett reformistiskt parti fungerar som själva brännpunkten för de ansträngningar som Fjärde Internationalens sektioner gör i uppbygget av nya revolutionära arbetarpartier. Andra sektioner av Internationalen (liksom deras närmsta samarbetspartners — som Lutte Ouvrière i Frankrike, Democrazia Proletaria och Movimiento Communista i Spanien) satsar i första hand på ett självständigt organisationsuppbygge.
Det finns också en andra genomgående likhet mellan de västeuropeiska sektionerna. Det är i det fackliga arbetet — och närmare bestämt i kampen för att omvandla fackföreningarna till demokratiska och stridbara organisationer för de arbetandes klassintressen, som led i en vidare reorganisering av arbetarrörelsen — de överallt satsar sina främsta krafter.
Denna gemensamma inriktning ger en god bas för mer djupgående diskussioner och en effektivare samordning, med sikte på uppbygget av klasskampsoppositioner i fackföreningarna och breddade internationella kampanjer.
Också på andra områden — i kampen mot diskrimineringen av kvinnan, i försvaret av de invandrade arbetarnas rättigheter, i striden för ungdomens intressen — finns det i dag större möjligheter än på mycket länge till gemensamma initiativ i internationell skala.
12. Man kan säga att den västerländska arbetarrörelsen i dag befinner sig i ett övergångsskede. Den är tillräckligt stark för att arbetarna genom daglig kamp och återkommande kraftsamlingar skall kunna blockera en del av kapitalets angrepp eller till och med ta tillbaka en del av det man kanske förlorat tidigare. Den är tillräckligt stark för att då och då jaga undan de mest avskydda borgarregeringarna. Men ännu har de radikala krafterna inom arbetarrörelsen inte nått den grad av medvetenhet, sammanhållning och organisationsgrad som skulle krävas för att de skulle kunna sätta gränserna för parti- och fackledarnas göranden och låtanden, i opposition och i regering — och i den takt det skulle behövas ersätta dessa ledare med stridbara företrädare för nya socialistiska partier.
Detta är ett övergångsskede som kommer att vara i många år framöver, men där det gång på gång kommer att uppstå förutsättningar för radikala politiska initiativ från socialistiska krafter.
Under 1983 och 1984 har flera västeuropeiska sektioner av Internationalen varit förmögna att ta politiska initiativ, som vid upprepade tillfällen också fått återverkningar på det nationella planet; det gäller till exempel i...
• kampen mot installeringen av NATO-missiler i Italien, Storbritannien med flera länder;
• i kampen mot spanskt NATO-medlemskap;
• i solidaritet med de brittiska gruvarbetarnas kamp;
• striden för 35-timmarsveckan i Västtyskland;
• rörelsen för indexreglerade löner och självorganisering i Italien;
• flera strejker med nationell betydelse i Frankrike och Spanien;
• strejkvågorna i Belgien;
• rörelsen för en folkstrejk mot de militära rustningarna i Danmark, m fl länder.
Vid alla dessa tillfällen har Fjärde Internationalens sektioner kunnat spela en roll som inte stått i proportion till deras medlemsantal. Detta därför att de under ett halvtannat årtionde lyckats bygga upp ett betydande politiskt kapital:
• genom fördjupade erfarenheter av politiskt ingripande och organisationsuppbygge;
• framväxten av nya och mer samstämda ledningar;
• organiseringen av ett växande antal medlemmar, med åratal av kamp för de arbetandes intressen på arbetsplatser och i industriområden bakom sig;
• början till en radikal förändring av organisationernas sociala sammansättning och funktionssätt.
Det är detta politiska kapital som nu börjar förränta sig.
13. I det politiska arbetet har Socialistiska Partiet och andra västeuropeiska sektioner som huvuduppgifter att delta i kampen mot imperialismens upprustnings- och åtstramningspolitik. Här står fyra konkreta frågor och krav allt mer i förgrunden för mobiliseringarna och för sektionernas agitation och propaganda:
• I kampen mot kapitalets ständiga försök att pressa ned reallönerna blir kravet på inflationsgaranterade löner (”index-löner”) en allt naturligare del i försvaret av reallönerna och en samlande punkt i mobiliseringarna.
• I kampen mot arbetslösheten blir kravet på förkortad arbetstid (vanligen i form av paroller om ”35 timmars arbetsvecka”) — med bibehållen lön, med obligatorisk nyanställning och i vissa lägen krav på arbetarkontroll över arbetstakten — ett allt oundgängligare slagord och en utgångspunkt för vidare mobiliseringar kring konkreta krav på rationaliseringar (under arbetarkontroll) och förbud mot avskedanden och nedläggningar (utan godtagbara ersättningsarbeten).
• I kampen mot militarismens rustningar är det bästa sättet att föra in frågan i folks medvetande att koppla den till åtstramningspolitiken och nedskärningarna av den sociala servicen (av typ ”arbete — inte kanoner”; ”daghem — inte JAS”). Den organisatoriska huvuduppgiften är att bidra till uppbygget av breda enhetsmanifestationer kring samlande krav (riktade mot kärnvapenmissiler, särskilda militärprojekt, förhållanden under värnpliktstiden i länder med allmän värnplikt etc). Inom ramen för detta gäller det att utveckla en bred propaganda mot militaristisk ideologi och anti-kommunistisk hets och för att visa sambandet mellan imperialismens rustningar i stort och de krig som faktiskt pågår i dag (som i Libanon, Centralamerika och i Tchad i norra Afrika).
• I det fortlöpande internationella solidaritetsarbetet är mobiliseringarna mot de krig som imperialismen och dess marionetter i dag för mot sandinistregeringen och befrielsekämparna i El Salvador och Guatemala självklart i centrum. Men också det fortsatta stödet åt den palestinska befrielsekampen, åt de svartas kamp i södra Afrika och stödet åt det underjordiska Solidarnosc är stående uppgifter.
En förutsättning för framgångar i dessa olika uppgifter, är en medveten enhetspolitik, såväl mot andra politiska strömningar som till försvar för de mest utsatta och sårbara grupperna inom arbetarklassen (som kvinnor, ungdomar, invandrare, arbetarna inom särskilt utpräglade krisregioner, arbetslösa). Detta både för att uppnå största möjliga enhet i kampen och för att medvetet ta strid mot den splittringens ideologi och politik som borgerligheten men också den reformistiska byråkratin ständigt gör sig skyldig till.
Andra förutsättningar för att de politiska möjligheterna skall kunna utnyttjas till fullo under den kommande perioden, handlar om...
• en fortsatt och kraftfullare omvandling av partiernas sociala sammansättning;
• ett organisationssystem som tillåter såväl bredast möjliga debatter i ett icke-fraktionellt klimat som disciplinerad enhet i handling;
• en professionell inställning till skolning, propaganda, rekrytering och ledningsarbete;
• en förbättrad internationell samordning av sektionernas arbete.
Under sådana förutsättningar har Fjärde Internationalens partier i Västeuropa möjlighet att stärka sina ställningar påtagligt under de närmaste åren och ta sig över en tröskel som tillåter dem att på ett ännu mer markerat sätt än i dag spela en roll i masskampen i Västeuropa.
14. De skärpta klasstriderna i Västeuropa är den ”yttre” faktor som i dag har störst omedelbar effekt på arbetarrörelsens verksamhet i vart land — på grund av närhet och likheter i samhällsstruktur, arbetsvillkor och politiska traditioner. Ändå har den mest avgörande enskilda händelseutvecklingen under den senaste perioden — för den internationella socialistiska rörelsen som helhet — stått att finna på annat håll: i Centralamerika. Detta till följd av framför allt tre skäl:
• genomförandet av en segerrik proletär revolution i Nicaragua och upprättandet av den första arbetarstaten i denna världsdel efter Kuba;
• uppgången i den revolutionära befrielsekampen i El Salvador och på andra håll på den latinamerikanska kontinenten och i Karibien;
• framväxten av nya revolutionära ledarskap, med förmåga att dra medvetna erfarenheter av den aktuella och tidigare revolutionära kampen på andra håll i området och i världen.
15. Sandinisternas seger i Nicaragua 1979, efter en bred enhetspolitik och revolutionärt massarbete under åratal dessförinnan, visade att det under vissa förhållanden gick att besegra imperialismen och dess lydregimer. Den följande utvecklingen i Nicaragua har visat att det också gått att befästa denna maktställning trots oerhört svåra förhållanden. Genom massmobiliseringar, skicklig diplomati samt en samverkan med ”vänskapligt sinnade nationer” och solidaritetsrörelsen internationellt har imperialismens ständiga propagandakampanjer och de tusentals ”contras” runt landets gränser gång på gång slagits till baka. I sitt politiska arbete har sandinisterna också demonstrerat att de dragit nya erfarenheter av sin egen kamp och den kamp som förts av andra rörelser och partier i området.
Det gäller sättet att förhålla sig till den borgerliga oppositionen i Nicaragua och den internationella debatten om utvecklingen i landet. Här har ledningen i stort följt en politik av mesta möjliga politiska mobilisering och minsta möjliga förtryck.
Men det som präglat den politik som förts av den nya ledningen i Nicaragua under de gångna åren, har framför allt varit en intensiv medvetenhet om risken för en amerikansk invasion vid första gynnsamma tillfälle. Den politik man fört över hela linjen har varit att köpa sig så mycket tid som möjligt innan en total konfrontation kommer till stånd med imperialismen. Det har krävt en oerhört aktiv diplomati. Man har strävat efter att utveckla ekonomin genom en gradvist ökad statlig kontroll och styrning — i takt med att nya resurser kunnat skapas inom de statliga och kooperativa sektorerna. Man har försökt att erövra allt mer av traditionella borgerliga maktställningar inom företagsamhet, jordbruk, rättsväsende och förvaltning steg för steg och en fortlöpande folklig mobilisering. Men man har då också medvetet försökt undvika vad man sett som onödiga provokationer eller sammanstötningar under särskilt negativa styrkeförhållanden, för att åtminstone försöka skjuta dem på framtiden.
16. Det säger sig självt att denna politiska inriktning ständigt fordrar oerhört svåra avväganden. Det finns hela tiden en uppenbar risk för felbedömningar. Åtgärder som vidtas i goda syften kan senare visa sig ha haft de precis motsatta effekterna än de avsedda.
Ta den aktiva diplomatin i förhållande till de borgerliga regeringarna i Centralamerika, Mexico och norra Sydamerika. Hur bör man göra avvägningen mellan å ena sidan försök att maximalt utnyttja motsättningar mellan olika borgerliga regimer och behovet av att åtminstone skjuta upp en total konfrontation med imperialismen — och å andra sidan de illusioner, den förvirring som halvkvädna visor och ”övertaktiska” diplomatiska utspel kan skapa om dessa regimers egentliga avsikter? Och det både i dessa andra länder själva och i Nicaragua som sådant.
Eller se till de ekonomiska problemen! Det är ovedersägligt att nationaliseringar helst bör ske i den takt som man kan bygga upp resurser för en fungerande statlig drift inom industrin och andra näringsgrenar med en ledning som är fast rotad i producenternas egen aktiva och frivilliga medverkan. Men det löser inte problemet med formerna och rytmen för denna utveckling. Här finns en ständig risk för att borgarna kan utnyttja de stödjepunkter de har till att öka sabotaget mot t ex de förstatligade industrisektorerna, till att förstärka den egna ställningen inom ekonomin och till att undergräva den centrala ledningens auktoritet genom demagogiska kampanjer i samverkan med utländskt kapital?
Varje revolutionär ledning i dagens Nicaragua skulle ställas inför sådana, oerhört svårbemästrade problem. Det är problem som förstås förvärras ytterligare av det fantastiskt svåra utgångsläget i ett så fattigt land, präglat av århundraden av vanstyre, och det nuvarande krigstillståndet.
Ledningen i Nicaragua är den sista att skyla över dessa svårigheter. Den redovisar dem på ett öppnare sätt än någon ledning sedan de stora debatterna om det revolutionära uppbygget på Kuba i slutet av 60- och början av 70-talet. Och de görs till föremål för en viss offentlig debatt, som visar att ledarskapet i Nicaragua verkligen inte är något slutet block.
Det finns dock två områden framför andra där den offentliga debatten antingen lyser med sin frånvaro eller där termerna för den är helt otillräckliga.
Det handlar i det första fallet om stora delar av utrikespolitiken och då främst i förhållande till Sovjetunionen. Den idealiserar bilden av förhållandena i Sovjet och den sovjetiska politiken springer dels ur en medveten världsbild som tenderar att dela upp världen i två läger, dels ur en anpassning till det egna beroendet av stöd från Sovjet och andra öststater.
Lika begripligt som det är att de konkreta styrkeförhållanden som ledningen i Nicaragua verkar under tvingar den till en oerhörd återhållsamhet i offentliga uttalanden och ställningstaganden, lika viktigt är det att se de effekter denna politik får nationellt och internationellt; i form av grundläggande felskolning eller uteblivet stöd åt den anti-byråkratiska kampen i Östeuropa.
När det gäller frågan om den folkliga demokratin i Nicaragua har sandinisternas ageranden och uttalanden ibland varit motsägelsefulla. Trots sin glasklara förståelse för behovet av att ständigt mobilisera massorna, har det i bland visat mindre förståelse för behovet av en oberoende massorganisering, som inte styrs av det ledande partiet. Det har då till exempel handlat om försök att ensidigt gynna den sandinistiska fackföreningen och om presskampanjer mot och godtyckliga fängslanden av ledare för konkurrerande fackföreningar. Och i den nicaraguanska debatten om massdemokratin har den nicaraguanska ledningen tenderat att framhäva olika typer av rådslag och andra indirekta former för massornas deltagande som en modell i motsättning till en demokrati som ger folket möjlighet att vara med och besluta i de avgörande frågorna. Men även i dessa frågor har ledningen visat sin lyhördhet för folkliga krav och opinioner och förmått korrigera sin politik, så att det i dag går att hävda att det finns oberoende massorganisationer, facklig frihet och politisk pluralism i Nicaragua. Och när det gäller frågan om den ”folkliga demokratin” handlar det inte om att ”idealisera” villkoren och sätta sin lit till en ”fullfjädrad socialistisk demokrati” i ett läge när de ”objektiva” förutsättningarna ännu inte finns, som det ibland har hävdats. Det handlar dels om hur dessa förutsättningar medvetet kan börja skapas, dels om formerna för massinflytande under de villkor som redan råder.
Utvecklingen i oktober 1983 på Grenada visar det med all tydlighet. ??? krossande av den allra viktigaste hörnpelaren i den borgerliga stats‑ ??????? Bishop själva visat, var det inte ”objektiva” problem som hindrade dem att föra ut de allvarliga motsättningarna kring Bishops politiska inriktning. Det var partiets hela organisationsstruktur och det den ledde till i förhållandet mellan partiet som en sluten, nästan monolitisk, gruppering och massrörelsen. Det var missförhållanden som gruppen kring Bernard Coard sedan kunde utnyttja för sina egna byråkratiska syften. Denna diskussion berör de allra viktigaste aspekterna av kampen för ett utvecklat socialistiskt folkstyre, i går på Grenada, i dag i Nicaragua, i morgon på annat håll.
17. Sandinisternas maktövertagande i juli 1979 innebar samtidigt ett krossande av den allra viktigaste hörnpelaren i den borgerliga statsapparaten: den våldsmakt som hela Somoza-regimen vilade på och början till en rasering av denna statsapparat som helhet. Det betyder inte att borgarna i Nicaragua i ett svep förlorade hela sin maktställning. Inom industri och jordbruk, inom delar av förvaltningen och rättsväsendet hade de fortfarande starka stödjepunkter. Och resterna av den borgerliga armén började efter hand reorganiseras utanför Nicaraguas gränser.
Juli 1979 innebar att den centrala politiska makten i Nicaragua erövrades av sandinisterna, med deras väpnade organ som främsta uttryck. Den senare utvecklingen har också demonstrerat att de använt den för att fortsätta raseringen av borgarnas maktpositioner och för att bygga upp en ny proletär statsapparat. Juli 1979 representerade sålunda det mest avgörande skedet i uppbygget av en ny arbetarstat, en arbetarstat som därefter befästs och byggts vidare. Om borgarna skall kunna ta tillbaka den politiska makten i landet, kan det bara ske genom att krossa den arbetarstat som nu är under uppbygge i en social och politisk kontrarevolution. Den väpnade kamp som nu förs i och kring Nicaragua är ett uttryck för just detta syfte!
En oklarhet om FSLN:s karaktär och om de verkliga styrkeförhållandena inom regeringen och den styrande juntan ledde såväl vårt parti som Fjärde Internationalen som helhet till en del felaktiga slutsatser omedelbart efter juli 1979. De verkliga politiska förhållandena fördunklades i en övergiven tes om att en allmän dubbelmakts-situation rådde i landet. Den politiska ledningen för landet beskrevs som en koalition mellan två klasser.
Med facit i hand är det i dag lättare att besvara själva kärnfrågan om vem som innehade den politiska makten i Nicaragua från juli 1979, med: Proletariatet! Dess styre tog sig en rad övergångsformer, det är sant. I det ingick också ledande representanter för borgarklassen och dess organisationer. Men de spelade alltid en andrahandsroll jämfört med den apparat som kontrollerades av FSLN (eller exaktare: den helt dominerande proletära delen av FSLN).
Revolutionen i Nicaragua bekräftar än en gång att endast ledningar som är djupt rotade i proletariatet och dess massorganisationer är förmögna att föra en konsekvent kamp för arbetarnas och fattigböndernas sociala, nationella krav till en allt bredare mobilisering, vilken når sin kulmen i och med att kapitalister och storgodsägare berövas den politiska makten och en ny fas inleds i den revolutionära omvandlingsprocessen med en ny härskande klass vid makten.
18. Sandinisternas maktövertagande i Nicaragua förändrade styrkeförhållandena i övriga Centralamerika. Det betydde också en vändpunkt i kampen på den latinamerikanska kontinenten som helhet, efter åratals blodiga nederlag under 70-talet.
Det uppsving som skett i befrielsekampen i El Salvador under de senaste fem åren — och i mindre skala i Guatemala — har kunnat konsolideras i form av stora befriade områden. Befrielserörelsen FDR/FMLN själv betecknar uppemot en tredjedel av El Salvador som ”kontrollerade områden”. Här byggs en ny samhällsstruktur upp och här skapas basområden för den fortsatta långsiktiga kampen mot den USA-stödda högerregeringen, med de revolutionära arméenheterna och den folkliga milisen som främsta spjutspetsar.
Denna utveckling är nu inne i en tredje fas:
• efter de första ansatserna till massorganisering och de politiska klargöranden som ägde rum under 1970-talet och som under dess sista år ledde till att nya grupper vanns över från borgerliga och reformistiska organisationer till en långsiktig kamp mot USA-imperialismen och de härskande skikten och klasserna;
• efter en andra fas av befrielsekampen där centrum försköts från massorganiseringen i städerna till folkkrig och uppbygge av nya samhällen på landsbygden.
Den nuvarande fasen av befrielsekampen utmärks dels av nya försök att knyta samman kampen på landsbygden med en massorganisering också i städerna, dels av en serie politiska initiativ i syfte att vinna över nya grupper som i dag domineras av borgerliga eller småborgerliga organisationer. Det senaste exemplet är här förslaget om upprättandet av en provisorisk bred och folklig regering.
Hela denna utveckling är outhärdlig för imperialismen. Och den är mycket farlig för de regimer i området (Mexico, Colombia, för att inte tala om Panama, Honduras, Costa Rica) som ser risken för väpnade konflikter inom hela regionen och uppfattar faran i en fortsatt utbredning av den socialistiska revolutionen utöver den latinamerikanska kontinenten. Om den amerikanska regeringen i första hand manövrerar för att skapa en bräsch för ett direkt militärt ingripande i syfte att kväsa den salvadoranska befrielsekampen och revolutionen i Nicaragua, är regeringarna i t ex Mexico och Colombia främst ute efter att bryta dynamiken i den revolutionära kampen i området genom en viss typ av fredsförhandlingar.
De två strävandena har gemensamma beröringspunkter, men de är inte identiska. Den diplomati som Nicaragua och FDR/FMLN för i dag syftar till att maximalt utnyttja det andrum som fredsförhandlingar kan ge, om de själva får möjlighet att sätta sin prägel på dem.
Det är den här situationen som lett till det komplicerade spelet kring den så kallade ”Contadora-gruppens” fredsförslag och motförslagen (eller de ”kompletterande förslagen”) från regeringen i Nicaragua och FDR/FMLN.
19. Det är självklart att FDR/FMLN i El Salvador drar enorma erfarenheter av revolutionens förlopp på Kuba och Nicaragua, men också i ett land som Vietnam. Men man är också noga med att betona att den revolutionära strategin och taktiken i El Salvador måste utgå från landets egen konkreta situation och traditioner.
Det finns ingen färdig, allmängiltig modell för den revolutionära kampen.
Detta har inte minst visat sig i FDR/FMLN:s enhetspolitik och den salvadoranska revolutionens konkreta förlopp jämfört med FSLN och Nicaragua. Detta hänger samman med skillnader i klasstruktur och politiska förhållanden — som för det första den extrema isoleringen av Somoza-regimen, som möjliggjorde en osedvanligt bred enhetspolitik med borgerliga grupper; för det andra avsaknaden av ett traditionellt kommunistiskt parti av typ El Salvadors kommunistparti med de effekter det måste få på de interna förhållandena inom den politiska ledningen i Nicaragua; och för det tredje den salvadoranska industriarbetarklassens starkare ställning och starkare organisering jämfört med Nicaragua, med flera faktorer.
Dessa förhållanden blir ännu tydligare i andra länder i Latinamerika, som i Mexico, Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile... dvs länder som är industrialiserade i ännu högre grad och där traditionerna inom den politiska kampen och den organiserade arbetarrörelsen är helt annorlunda.
20. Genom den segerrika revolutionen på Kuba, som ledde till Batistas störtande i januari 1959, slogs en första bräsch i imperialismens herravälde över en hel världsdel. Med sandinisternas maktövertagande i Nicaragua kan man säga att revolutionens låga fördes över till det latinamerikanska fastlandet. I ett läge av fördjupad kris för samtliga militärdiktaturer i området och med en påfallande brist på stabilitet i de starkaste staterna i Sydamerika, har hoppet tänts på många håll om nya segrar för de arbetande massornas strävanden.
Under hela denna period har revolutionen på Kuba varit en självklar referenspunkt för radikala strömningar i Latinamerika och Karibien. Detta både på grund av de enorma framstegen i massornas levnadsstandard på Kuba, den kubanska ledningens olika initiativ för att mobilisera det egna folket; dess strävan att knyta kontakter med revolutionära och progressiva organisationer på olika håll i världen och senast dess omfattande stöd till revolutionärerna i Centralamerika och på Grenada.
Kuba är en arbetarstat som, i likhet med Nicaragua, men till skillnad från arbetarstaterna i öst, inte styrs av ett avgränsat byråkratiskt skikt. En sådan utveckling skulle inte bara ha speglats i en drastisk tillväxt av den ledande gruppens särskilda privilegier och en skärpt kamp på toppnivå mellan representanter för dessa speciella byråkratiska särintressen och genuina revolutionärer. Den borde också visa sig i en genomgående byråkratisk utrikespolitik, i synnerhet i frågor och på områden där byråkratin har sina speciella intressen att värna.
Det är inte den utveckling som ägt rum under de 25 år som gått sedan den kubanska revolutionens seger. Att konstatera det betyder inte att man måste blunda för den sociala ojämlikhet som trots allt existerar och som också kubanska ledare ibland själva pekar på som ett problem.
Det finns inte heller något skäl att sluta ögonen för den stalinistiskt präglade skolning som ofta är förhärskande på olika utbildningsnivåer, den genomgående felinformationen i en del viktiga utrikespolitiska frågor och avsaknaden av institutioner för massdeltagande i diskussioner och beslut i de centrala nationella frågorna. Däremot har massorna en allmänt rådgivande funktion — och också ofta en lokal bestämmanderätt över sina viktigaste och mest omedelbara angelägenheter, med rätt att återkalla sina direkta representanter.
Den mycket positiva roll som Kuba aktivt spelat till stöd för den revolutionära kampen i Centralamerika och tidigare för uppbygget på Grenada eller dess stöd åt andra folk och länder som befinner sig i konflikt med imperialismen, har också mindre positiva motpoler. Det gäller t ex dess fientlighet mot den anti-byråkratiska kampen i öst, men också dess förhållande till andra länders traditionella kommunistpartier och en negativ ”realpolitik” för den imperialistiska världen.
Utan Kubas stöd till kampen om makten i Nicaragua, dess bidrag till befästandet av revolutionen där och dess hjälp åt befrielserörelserna i El Salvador, skulle villkoren där ha varit helt annorlunda. Men detta kan inte utplåna negativa politiska effekter annorstädes. Det rör sig ju då inte bara om taktiska missgrepp eller ”missförstånd”. Det rör sig om uttryck för en världsbild där allt roterar kring två poler — imperialismens läger och ”det socialistiska och progressiva lägret” med Sovjetunionen som dominerande kraft, med alla dess följdeffekter.
Nu är förstås förhållandet mellan Kuba och de revolutionära krafterna på annat håll inget ensidigt förhållande. Som kubanska ledare ofta påpekat har den debatt som förts på annat håll och de kontakter man haft med andra strömningar bidragit till att utveckla debatten inom den kubanska ledningen som sådan. De har i sin tur påverkat den kubanska revolutionens förlopp.
Den nuvarande utvecklingen i Latinamerika och Karibien kommer att påskynda den utvecklingen ytterligare. Det gör det särskilt viktigt att undvika en sekteristisk eller fastlåst syn på den kubanska stats- och partiledningen och blunda för den utveckling som är på gång och de möjligheter den ger till samarbete och politisk dialog, inte minst för Fjärde Internationalen och dess sektioner.
21. Under hela den period som den kubanska arbetarstaten existerat har den utsatts för ständiga förtalskampanjer, bojkotter och ibland också regelrätta invasioner från imperialismen.
Detta har gjort försvaret av den kubanska arbetarstaten och solidariteten med dess ledning gentemot dessa attacker till en stående arbetsuppgift för Fjärde Internationalen och andra radikala krafter.
Detta mönster av ständiga reaktionära angrepp omfattar allt mer också det fria Nicaragua.
Det är i kampen mot dessa angrepp som anti-imperialister i väst har sin första huvuduppgift. Bort med tassarna från Kuba! Slut på attackerna mot Nicaragua! Stöd uppbygget i det fria Nicaragua! Frivilligbrigader till Nicaragua! Det är några av de paroller som här måste stå i förgrunden.
En andra huvuduppgift, som också är den som hittills gjorts till föremål för de mest omfattande massaktionerna, riktar sig emot USA:s intervention i El Salvador och dess stöd till den styrande juntan där, i Guatemala och i andra centralamerikanska länder. USA ut ur Centralamerika — är den självklara samlingsparollen för detta opinionsarbete. Solidaritet med FDR/FMLN!
Men detta arbetsområde kan inte helt inskränkas till solidaritetsaktioner. Den politiska debatt som förs av ledningarna i Centralamerika och på Kuba och de initiativ som tas från FSLN:s och FDR/ FMLN:s sida till utökade internationella kontakter möjliggör också ett direkt politiskt utbyte. Det skapar en situation där Fjärde Internationalens sektioner har större möjligheter än kanske någonsin tidigare att följa och delta i en revolutionär process och de diskussioner som förs i dess ledningar — och samtidigt själv bidra med erfarenheter från andra kampområden och ur den socialistiska rörelsens rika historia. Det är en dialog till ömsesidig gagn — och som i framtiden också kan leda till ett närmare organisatoriskt samarbete med de centralamerikanska revolutionärerna och de organisationer i Latinamerika och Karibien som är inbegripna i en gemensam politisk debatt och praktiskt samarbete med dem.
22. Den massrevolt — med strejker, ockupationer och demonstrationer — som bröt ut i Polen sommaren 1980 och ledde till uppkomsten av den oberoende fackföreningsrörelsen Solidarnosc, betydde också inledningen på en öppen kamp mot byråkratins privilegier och politiska diktatur.
Uppbygget av Solidarnosc, den segerrika kampen för dess legalisering och det enastående organisationsarbetet av upp till 10 miljoner medlemmar, ledde till en av de värsta kriserna någonsin för en härskande byråkrati i öst. Den allt mer öppet anti-byråkratiska massrörelsen i Polen under perioden augusti 1980 — december 1981 innebar inledningen på en politisk revolution. Omfattningen av motståndet under perioden efter militärkuppen i december 1981 var ett vittnesmål om att den polska massrörelsen inte är krossad trots de allvarliga nederlagen.
Att sammanfatta den anti-byråkratiska kampen under perioden 1980-1981 som inledningen på en politisk revolution betyder att man pekar på masskampens rörelseriktning och fortlöpande radikalisering. Det är en beskrivning av en utveckling som började undergräva den härskande byråkratins maktställning och kunde ha lett till en öppen kamp om makten om rörelsen fortsatt att gripa omkring sig och radikaliseras.
Det var just inledningen på en process som aldrig nådde sin kulmen och det av två skäl som hänger intimt samman. Den härskande militär-politiska byråkratin lyckades genom en kombination av hot (inklusive hotet om en full sovjetisk invasion) och splittringsmanövrer slå till innan rörelsen nått sin fulla styrka. Den utnyttjade svagheter och ojämnheter i massrörelsen. De svagheterna var framför allt bristen på en medveten strategi för den anti-byråkratiska kampen och otillräckliga förberedelsen för de konfrontationer som måste komma om rörelsen skulle fortsätta att utvecklas. Denna medvetenhet fanns lokalt och inom vissa regionala strömningar. Men i massrörelsen som helhet dominerade många illusioner om att det skulle gå att stanna på halva vägen och uppnå en relativt stabil kompromiss med byråkratin — och ändå bevara och utöka de nya rättigheter som erövrats. Den så kallade ”självbegränsningens strategi” sattes i system och ledde till att massrörelsen var alltför oförberedd och defensiv när ”makten” beslöt att slå till med alla de maktmedel den förfogade över.
Detta betyder inte att den centrala Solidarnosc-ledningen gjorde fel i alla eller ens de flesta av sina konkreta taktiska bedömningar. Detta konstaterande förändrar inte på något sätt helhetsvärderingen av Solidarnosc objektiva roll.
Det är inte en pekpinneaktig inställning till dem som stod i ledningen för en av världshistoriens mest imponerade massrörelser, som tjänade som inspiration för miljoner arbetare världen över och som gjort att förhållandena i öststaterna aldrig mer kommer att vara desamma som före augusti 1980.
Det är däremot en strategisk lärdom om villkoren för den revolutionära kampen i Polen och andra öststater. Överhuvudtaget har den internationella debatten om den anti-byråkratiska kampens målsättningar och den politiska revolutionens innebörd, än en gång fyllts med ett oerhört mycket rikare innehåll efter händelserna i Polen.
Byråkratins förmåga att forma hela statsapparaten, förvaltningen och administrationen, efter sina behov — som den så tydligt demonstrerade före och efter kuppen 1981 — visar att en framgångsrik antibyråkratisk kamp innebär något mycket mer än den gradvisa ”demokratisering” av samhället, som det ibland kommit att heta i debatten. Den politiska revolutionen är kulmen på en djupgående massmobilisering — som både förutsätter ett krossande av byråkratins förtryckarorgan och möjliggör en radikal omvandling av arméns roll och hela planeringssystemet samt uppbygget av en bred socialistisk demokrati, byggd på flerpartisystem och oberoende massorganisationer.
23. Militärkuppen i december 1981 utlöste en massiv solidaritetsrörelse på många håll i världen, framför allt i de utvecklade industriländerna, men också i länder i den .Tredje världen” med en stor andel industriarbetare och en fortlöpande kamp för facklig organisering och för uppbygget av en självständig arbetarrörelse (Brasilien, Mexico). Det är också ovedersägligt att den anti-byråkratiska kampen fick ett gensvar bland vissa befolkningsgrupper i andra östländer (Tjeckoslovakien, de baltiska republikerna, Kina). Detta speglar att de arbetande massorna i dessa länder står inför problem som i många fall är likartade de i Polen, även om krisen för byråkratierna där inte någonstans nått samma djup som i Polen och även om kampen i det polska samhället på ett unikt sätt är märkt av den katolska kyrkans starka ställning.
Katolicismens ställning har snarare stärkts än försvagats under åren sedan militärkuppen och detta trots den kyrkliga hierarkins upprepade och ibland impopulära sökanden efter en varaktig kompromiss med den byråkratiska centralmakten. Trots att den katolska kyrkan på många håll gett skydd åt Solidarnosc och dess medlemmar och även om det är sant att det på framför allt lägre nivåer finns en stark kritik mot hierarkins inriktning, är det tveklöst att kyrkan som helhet spelar en tillbakahållande och förvirrande roll, som försvårar den anti-byråkratiska kampen.
Reaktionerna på militärkuppen 1981 ledde i väst till en snabbt uppblommande solidaritetsrörelse. I Västeuropas länder kom den helt att domineras av arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar. Det gjordes många försök från borgerligt håll att manipulera protesterna mot de byråkratiska övergreppen för reaktionära och antikommunistiska syften, samtidigt som reformistiska ledare gjorde vad de kunde för att utnyttja den för att stärka sin egen ställning. Ändå spelade rörelsen så länge den var en rörelse av masskaraktär byggd på en aktiv basaktivitet en mycket positiv roll för att sprida en ökad medvetenhet om det som Solidarnosc stått (och står) för och för att bidra till att lätta villkoren för byråkratins offer i Polen.
I takt med att den spontana kraften i mycket gått ur rörelsen har den emellertid blivit alltmer sårbar för reaktionära och anti-kommunistiska ingripanden.
Under sådana förhållanden är det ännu viktigare än tidigare att precisera villkoren för solidaritetsarbetet. Bemötande av borgerlig propaganda, klargöranden av den politiska utvecklingen och Solidarnosc fortsatta debatt måste paras med mycket målinriktade enhetsaktioner för konkreta avgränsade krav och med en kompromisslös inriktning på arbetarsolidaritet med dem som fortsätter att bekämpa byråkratins ekonomiska och sociala politik och dess ständiga förtryck.
I dessa enhetsaktioner fortsätter kraven på frigivande av de politiska fångarna, och återupprättande av de demokratiska rättigheterna (inklusive legalisering av Solidarnosc) att stå i förgrunden.
24. I spåren på den kapitalistiska världskrisen följer svält och umbäranden, arbetslöshet och social misär för ett ständigt växande antal människor. Det föder i sin tur utmattning, uppgivenhet, hopplöshet... på många håll. Samtidigt är det fler människor än tidigare i olika delar av världen som inser att något måste göras om inte allt skall gå åt helvete. Det är folk som står med ryggen mot väggen, men inte vill låta utvecklingen ha sin ”gilla gång”. Så — på baksidan av eländet — sker ändå en aktivering och en politisk radikalisering. Där, i den rörelsen, ligger en växande möjlighet för Fjärde Internationalen och dess sektioner att bidra till att krisen slutligen får en internationell socialistisk lösning.
Ur den synvinkeln står också Fjärde Internationalen inför möjligheter som aldrig förr i sin historia.
25. Till skillnad från alla andra föregångare bland arbetar-Internationalerna skapades Fjärde Internationalen i en situation av nedgång för arbetarklassens kamp. Den utropades 1938, då den internationella arbetarrörelsen var märkt av en serie allvarliga nederlag och stod inför hotet av ett andra världskrig.
Fjärde Internationalens bildande hade som främsta funktion att hålla samman en kärna av revolutionära aktivister, som var fast beslutna att fortsätta kampen för arbetarklassens strävanden också under de eländigaste av villkor och att föra vidare arbetarmassornas traditioner och erfarenheter till en ny generation.
Fjärde Internationalen överlevde kriget. Dess medlemmar hade spelat en hjältemodig roll. Många av dem hade försmäktat tillsammans med sina vapenbröder i motståndsrörelsen i koncentrationslägren. Andra hade utplånats av reaktionens och Kreml-byråkratins attacker mot den unga ”trotskistiska” rörelsen. Organisationen hade försvagats, men inte krossats.
Ironiskt nog kom Fjärde Internationalen själv strax att underskatta effekterna av den reaktionära perioden man hade bakom sig. Den satte sitt hopp till ett nytt uppsving, i stil med det efter första världskriget, så snart som ”efterkrigstiden” tagit sin början. Men utvecklingen blev inte den man väntat sig. De samlade effekterna av krisen, kriget och nederlagen gick djupare än man trott. Kapitalismen lyckades mot förmodan relativt snabbt stabiliseras. Den stalinistiska världsrörelsen skakades av en serie problem under 40- och 50-talen, men dess förutskickade snabba ”nedgång och fall” var en process som uppenbarligen drog ut på tiden...
Det ”genombrott” Fjärde Internationalens ledare och medlemmar satt sitt hopp till, lät vänta på sig.
Fjärde Internationalen förde inte någon egentlig sekttillvaro, under dessa år, trots sitt utpräglade minoritetsläge. Där det fanns öppningar för ett breddat politiskt arbete — i anslutning till nationella klasstrider och i solidaritet med pågående anti-imperialistiska eller anti-byråkratiska mobiliseringar — försökte Internationalen och dess sektioner bidra till kampen. Men Internationalen och dess sektioner präglades förstås av sitt relativa utanförstående. I kampen för att överleva gjordes ofta särståndpunkter till en dygd, på ett överdrivet sätt. Det fanns ibland också en påtaglig schematik i den strategiska och taktiska synen som ledde till felbedömningar av andra strömningars politiska egenskaper och kapacitet, där utvecklingen ofta mer analyserade utifrån teoretiska och politiska principer än utifrån sina egna förutsättningar.
26. Den fördjupade krisen i de byråkratiserade staterna i öst under 50- och 60-talen; uppsvinget i den koloniala revolutionen och de tilltagande klasstriderna i flera av Västeuropas länder skapade efterhand nya villkor för det politiska arbetet. Det ökade också förutsättningarna att påbörja en medveten omvandling av Fjärde Internationalen och dess sektioner.
Befrielsekriget i Algeriet, revolutionen på Kuba och i Vietnam och sedan den tilltagande anti-byråkratiska och anti-kapitalistiska kampen under 1968 och åren därefter — bidrog till att den smala grupp av hängivna revolutionärer som bokstavligen burit Internationalen på sina axlar under några besvärliga årtionden nu också började få tillskott från nya generationer av revolutionära aktivister. Men fortfarande var förstås mycket av språkbruk och yttre och inre arbetsformer präglade av de tidigare villkoren. Det generationsskifte som skedde var varken välplanerat eller smidigt — samtidigt som nya organisationer och ombildade ”gamla” i ökad omfattning kom att präglas av en ny, otålig, spontanistisk arbetsstil. Det halvtannat årtionde som förlöpt sedan ”revolutionsåret” 1968 har framför allt handlat om att rekrytera till och stabilisera Internationalens sektioner, omvandla dem och göra dem förmögna att till fullo utnyttja de växande objektiva möjligheterna i uppbygget. Här har Fjärde Internationalen i dag utan tvekan kommit en bit på väg
27. Aldrig tidigare har Fjärde Internationalens sektioner varit inbegripna i så viktiga klasstrider i så många länder som i dag. Aldrig har de haft så stora kontaktytor med strömningar utanför dess led, som är öppna för någon form av samarbete. Aldrig har sektionerna befunnit sig i en så kraftig omvandling under sin tidigare existens; det är en omvandling som måste fortsätta och drivas på ytterligare om de växande möjligheterna i uppbygget skall kunna utnyttjas till fullo.
Samtidigt har inte spänningarna och motsättningarna inom Internationalen varit så starka under de senaste tjugo åren, sedan återföreningskongressen 1963. Det är motsättningar som speglar den politiska utvecklingen och olika sätt att förhålla sig till den. Men de handlar också om olika — mer eller mindre effektiva, mer eller mindre skadliga — metoder att handskas med de skiljaktigheter som finns.
Att säga att det finns ojämförliga objektiva möjligheter i uppbygget säger i sig ingenting om sektionernas förutsättningar att utnyttja dem. Det finns ingen automatik mellan de två. Det kan också vara så att sektioner som står inför helt nya öppningar, men som inte förmår att utnyttja dem, drabbas av en ännu svårare kris än någonsin tidigare under deras existens.
Man behöver inte gå långt tillbaka i Fjärde Internationalens historia för att hitta sådana problem. Det har handlat om att Internationalens ledning eller olika strömningar i den och olika sektioner låst sig vid vissa förhandsscheman i uppbygget och felbedömt nya politiska öppningar — och om misstag som kan föras tillbaka på en egen relativ isolering från klasstrider på olika håll i världen där Internationalen inte haft några eller enbart dåligt förankrade styrkor.
28. I lägen av nya öppningar i klasskampen har vi också traditionellt inom Fjärde Internationalen sett två olika tendenser till överslag hos större eller mindre strömningar i den — och det har inte alltid varit lätt för Internationalen att hålla en rak kurs förbi dessa ytterligheter...
I det ena fallet rör det sig om en vällovlig strävan efter att maximalt utnyttja nya öppningar, som emellertid också lett till överslag genom ett sökande av enkla genvägar i uppbygget. Det har här ofta handlat om att nya öppningar förstoras på ett viljemässigt sätt. Då kan det finnas en tendens att uppfatta det som sätter sin särprägel på en strömning som Fjärde Internationalen — kontroversiella ställningstaganden, programmatiska särståndpunkter som ett hinder för en djupare samverkan eller till och med ett samgående med andra grupper och ledarskap.
I det andra fallet handlar det om att grupper som vant sig vid en utpräglad minoritetsposition har haft en tendens att göra en dygd av sitt utanförstående. De teoretiska och politiska grundprinciper de hållit sig till, har alltmer tagit formen av dogmer i ”renlärighetens” namn. Denna reaktion har så gått hand i hand med en rutinartad konservatism eller till och med en sekteristisk rädsla inför de nya utmaningarna.
Här är inte platsen att föra in en bedömning av den nuvarande debatten inom Fjärde Internationalen, inför dess tolfte världskongress. (Denna hålls alldeles i början av 1985.) Syftet med den här rapporten är ju inte polemiskt, utan att på ett positivt sätt försöka belysa viktiga drag i den internationella utvecklingen och villkoren för Fjärde Internationalens uppbygge.
Men det kommer förstås att finnas all anledning att komma tillbaka till både den aktuella debatten inom Internationalen och tidigare erfarenheter i uppbygget i olika debattinlägg under de kommande månaderna.
De frågor vi velat resa och börja besvara i föreliggande rapport — ur den svenska sektionens synvinkel — behandlas och diskuteras mer ingående i de resolutionsförslag och rapporter som lagts fram av den internationella ledningen inför världskongressen:
• teser om världsutvecklingen
• teser om Internationalens uppbygge
• teser om revolution och kontra-revolution i Polen
• teser om den centralamerikanska revolutionens utveckling (omarbetas för närvarande efter en diskussion vid Förenade Sekretariatets maj-möte) samt ett resolutionsförslag om:
• Internationalens programmatiska syn på den socialistiska demokratins problem (ett dokument som ursprungligen lades fram till den senaste världskongressen).
Även om många av frågeställningarna i dessa texter också tas upp i föreliggande rapport — och längs samma huvudlinjer — innehåller de med nödvändighet mycket utförligare analyser och ställningstaganden.
29. Allt sedan den tionde världskongressen, 1974, har Socialistiska Partiet (och dess föregångare) utgjort den svenska sektionen av Fjärde Internationalen. Under partiets hela existens (från och med 1971) har förhållandet till Internationalen satt sin självklara prägel på partiets internationella arbete.
Det har då inte bara rört sig om att uppfylla vissa stadgemässiga skyldigheter — som att se till att program och stadgar står i överensstämmelse med Internationalens, som att bidra ekonomiskt på föreskrivet sätt till Internationalens verksamhet, delta i gemensamma internationella kampanjer och skicka representanter till världskongresser och samordningsmöten m m.
Det har handlat om att i växande grad utnyttja de många fördelar som tillhörigheten till en världsorganisation ger — i form av information, utbyte av erfarenheter, direkta stödåtgärder åt andra sektioner och samordning av gemensamma kampanjer och satsningar.
Socialistiska Partiet har aldrig ställt denna verksamhet i motsättning till ett vidgat samarbete med andra strömningar, nationellt och internationellt. Tvärtom har Internationalen och dess sektioner i ökad omfattning kunnat tjäna som förmedlande länkar i partiets strävan att bredda kontaktytorna i förhållande till andra politiska grupperingar.
Men på ett likartat sätt som när det gäller partibygget i vårt land, har själva förutsättningen för att Internationalen skall kunna utnyttja de nya politiska öppningarna och vidgade kontaktytorna till fullo, varit att Internationalens egen verksamhet stärkts på ett maximalt sätt.
Därför kommer också Socialistiska Partiet ständigt att sträva efter att öka sina insatser för att stödja och sprida Internationalens centrala press, dess studieverksamhet (som den internationella skolan i Fjärde Internationalens regi), dess ekonomiska verksamhet — och själv i växande utsträckning ställa medlemmar av partiet till förfogande för internationella arbetsuppgifter.
30. Inom en organisation som Fjärde Internationalen är det naturligt att det — inom ramen för de centrala programmatiska ställningstagandena — finns en ordentlig spännvidd när det gäller politiska ståndpunkter. För en världsorganisation som bedriver sitt arbete på jordens alla kontinenter är det självklart att det finns många olika erfarenheter och traditioner, som präglar de respektive sektionernas verksamhet och ställningstaganden. Internationalen är inte och kan inte vara en homogen fraktion.
Under sådana villkor är det likaså naturligt att det uppstår en fortlöpande debatt i anslutning till den aktuella världsutvecklingen och nya erfarenheter i organisationsuppbygget. Som alltid handlar det då om att både försöka upprätta ett gynnsamt diskussionsklimat med gemensamma spelregler för debatten och samtidigt ett högt mått av självdisciplin i det utåtriktade arbetet och i förhållande till Internationalens ledning och andra sektioner.
Om dessa villkor bryts, om de gemensamma spelreglerna och normerna inte längre tillämpas över hela linjen, är det självklart att det blir svårt att hantera politiska motsättningar som under andra förhållanden skulle vara en mer naturlig del av Internationalens liv.
Som svensk sektion av Internationalen har Socialistiska Partiet såväl ett ansvar för att följa den internationella utvecklingen och Fjärde Internationalens arbete, som att delta i de organiserade debatter som förs och genomföra de gemensamt fattade besluten. För att detta skall bli möjligt måste partiets styrelse kunna se till att både organisera informationsspridningen — genom partipressen och i viss mån interna bulletiner — och regelbundna diskussioner om Internationalens arbete, där partiets egna erfarenheter och bidrag kan komma till sin rätt.
Uppläggningen av den internationella debatten inför partiets extra konferens inför världskongressen — där denna rapport och dets samtidigt framlagda resolutionsförslaget är viktiga beståndsdelar — speglar större ambitioner än tidigare från partiets ledning i dessa avseenden. Samtidigt är den reglering som skett av debatten — både när det gäller medlemmarnas rättigheter och skyldigheter i stort och minoritetsströmningarnas arbetsvillkor — ett försök att skapa bästa möjliga diskussionsklimat och undvika en del av de spänningar som i dag sätter sin prägel på Internationalens förkongressdiskussioner i stort.
31. Partiets uppgifter som sektion av Fjärde Internationalen kan sammanfattas på följande sätt; de är:
• att delta i Internationalens kampanjer (av typ Centralamerika-solidaritet, stöd åt Solidarnosc i Polen, internationella fackliga satsningar m fl);
• att ge publicitet åt och diskutera Internationalens ställningstagande i olika frågor;
• att utveckla ett direkt samarbete med i synnerhet de västeuropeiska FI-sektionerna för utbyte av erfarenheter och samordning av praktiskt arbete;
• att utveckla samverkan med den danska sektionen och gemensamt med den ta ett ökat ansvar för det nordiska uppbygget i stort;
• att stödja Internationalens arbete ekonomiskt, i enlighet med dess stadgar och beslut om särskilda satsningar av FI:s ledande organ;
• att frigöra kamrater för deltagande i Internationalens ledningsarbete och särskilda samordningsstrukturer, i den omfattning som motsvarar den svenska sektionens styrka och prioriterade arbetsuppgifter;
I det internationella arbetet i övrigt...
• tar partiet ett organisatoriskt ansvar för att bygga solidaritetsrörelsen med de kämpande folken i Centralamerika maximalt stark;
• deltar partiet i — och försöker det också initiera — stödaktioner för det underjordiska Solidarnosc i Polen och den fortsatta anti-byråkratiska kampen där överhuvudtaget, i synnerhet på facklig nivå;
• genomför partiet, i samverkan med andra krafter, återkommande punktvisa satsningar till stöd för den palestinska befrielsekampen, kampen mot det rasistiska förtrycket i Sydafrika och till stöd för det fackliga återuppbyggnadsarbetet där samt i solidaritet med offren för förtrycket i Turkiet och Iran och på andra arbetsområden allt efter beslut i partiets ledning.
27.5 1984
Socialistiska Partiets styrelse