Ur Fjärde Internationalen 1-85
Labour Weekly publicerade förra veckan ett öppet brev till Tony Benn från Janey Buchan, mångårig medlem av Labours vänsterflygel. Hon förklarade att hon inte tänkte stödja Benn som ledande ombud för partiet, ty ”Din kampanj handlar inte om politisk linje... Din kampanj handlar om personval.” Är så fallet? Alan Freeman menar att det faktiskt finns en verklig skillnad mellan Benns politiska linje och den som drivs av den gamla Tribunegruppen.
Vilken är egentligen Benns politik? Han har mer än någon annan inom vänstern, utom möjligen Stuart Holland, uppfattats som identisk med den politik som nu är känd som ”the Alternative Economic Strategy” (AES)[1]. Men AES stöds, i en eller annan form, av alla — från TUC (the Trades Union Congress, brittiska LO, öa) till Dennis Healey. Vad är det som är så speciellt med Benn?
Den mest talande skillnaden är den vikt han lägger vid den politiska demokratin.
Hans utveckling mot vänster började 1968. Hans reagerade inför de franska majhändelserna, inför Prag-våren, och inför misslyckanden hos dåvarande Wilson-regeringen — i vilken han själv satt som industriminister — med argumentet, att den moderna parlamentariska demokratin var bristfällig. Faran är, sa han, ”att den håller kvar den välvillige despotens högmod och försöker ikläda den valde parlamentsledamoten något slags Gudomlig Rätt, vilken tidigare var förbehållen kungligheter. I värsta fall kommer den att hålla medborgarens på armslängds avstånd från uppgiften att fatta beslut, och tvinga honom att tro att valurnan innebär sista ordet i hans deltagande. Hur tilltalande denna idé än är, så kommer den inte att göra det, för den fungerar inte längre. Spelet är förlorat och vi måste tänka ut det hela från början igen”.[2]
Han såg två grundläggande orsaker till att avståndet till parlamentet ökade. Den första var att efterkrigstidens samförstånd om välfärdspolitiken, avsedd att ge full sysselsättning, stigande levnadsstandard och ökande sociala förmåner, och som accepterats av både labour-och torypolitiker, bröt samman.
Valet i maj 1979 markerade en verklig vattendelare... fyrtio års erfarenhet av att försöka låtsas att välfärdskapitalismen var möjlig, lyckosam och bestående, och att den kunde smälta bort motsättningen mellan arbete och kapital, hade bevisats inte låta sig göra...när tidigare års samförstånd, som dolde dessa frågor, har brutits ned, kan vi se att klassamhället fortfarande finns kvar med de flesta av sina privilegier oförändrade — och i vissa avseenden förstärkta. [3]
Toryregeringar förmåddes att öppet angripa grundläggande fackliga rättigheter, och labourregeringar bugade inför affärsintressena och avhöll sig från att genomföra reformer.
Följaktligen har arbetande människor och deras familjer — den överväldigande majoriteten av väljarna — inga möjligheter att skaffa en regering som genomförde deras önskningar: , och de nekades avsiktligt rätten att bestämma över sina ”valda styresmän”.
Det andra problemet var uppkomsten av ”icke ansvariga centra med oacceptabel makt”. Det var inte bara grupper som civilförvaltningen, överhuset (House of Lords) och andra regeringsinstitutioner som inte var valda och som var utanför folkets kontroll. Ekonomin styrdes i praktiken av anonyma multinationella bolag och av bankmän som använde ”ekonomisk nödvändighet – som ursäkt för att pracka på valda regeringar en arbetarfientlig klasspolitik. Ar 1980 avslöjade Benn öppet en av en samförståndsregerings mest välbehållna hemligheter: den verkliga makten finns inte i Underhuset (House of Commons). Den finns hos Whitehall, med en premiärminister och en ministär som styr Underhus och parti, istället för att styras av dem; med säkerhets- och underrättelsestyrkor; med ”det nya prästerskapet” i media, och med de multinationella magnaterna.
Han letade efter en politisk strategi som skulle låta parlamentet att göra gemensam sak med folket mot dessa inkräktare, genom att låta sig påverkas av folkets påtryckningar underifrån. Han sökte vägar där direkt aktion skulle ge politisk förändring utan våldsam revolution.
Vi kommer aldrig att förändra samhället om vi inte börjar göra det själva genom att direkt utmana den oansvariga makt som nu råder över oss, precis som våra förfäder gjorde på 1800-talet genom att kräva rösträtt...Detta är inte ett upprop för våldsam revolution eller ens systematisk och ständig civil ohörsamhet. I Storbritannien behöver vi inte något sådant. Det är ett upprop för en strategi för förändring underifrån för att få det parlamentariska systemet att tjäna folket i stället för att tjäna parlamentarikernas fåfänga; ett upprop för folkdemokrati. [4]
Detta hade omedelbara konsekvenser för hans strategi för socialism. Han hävdade att de stora bolagens makt måste bemötas av fackföreningarna, som måste ta på sig en ny politisk roll genom att slåss om makten på arbetsplatsen:
”Om vi inte ska tala om industripolitik, så låt oss börja med folket. Låt oss glömma lagstiftningen för ett ögonblick och börja med att tala om företagsdemokrati...demokrati innebär att folket i sista hand bestämmer över sina direktörer. Precis det, varken mer eller mindre...detta är sannerligen inte någon särskilt revolutionär slutsats. Ingen föreslås — åtminstone gör inte jag det — att man gör det genom att kasta bensinbomber eller genom att starta ett gerillakrig i Morecambe. man skulle lika väl kunna göra det genom att med lagstiftning ta bort hindren.” [5]
Detta ledde honom fram till ideerna i labours berömda 1973 års ”Green Paper on Industrial Strategy”. Detta krävde ett statligt holdingbolag — ”the National Enterprise Board — som också skulle vara organ för trepartsöverenskommelser om planering, och som skulle göra privat industri ansvarig inför offentligheten och för sociala behov genom att använda moroten och piskan för att tvinga dem till diskussioner och överenskommelser med fackföreningar och regering om deras gemensamma strategi.
Detta understeg kraftigt en fullständig nationalisering, och många har hävdat att detta placerar honom till höger om tribune-gruppen, med deras traditionella politik för full statlig nationalisering. Men man måste först och främst inse att nationalisering, av tribune-gruppen, användes på ett sätt som var långt ifrån socialistiskt, och för det andra att Benn ser dessa argument som en väg att gradvis överföra makt till arbetare genom att demokratisera industrin nedifrån. Det är en del av hans strategi för socialism.
För att kunna hantera ekonomins grundläggande problem — investering — förordade Benn att regering, företagsledning och fackföreningar skulle utöva gemensam kontroll över det som varit endast aktieägarnas privilegium: var kapital ska placeras och hur det ska användas.
Investerare kommer det alltid att finnas, men det finns inget giltigt skäl för att deras pengar ska ge dem förstahandsrätten att bestämma, framför dem som investerar sina liv. Den politiska demokratin ryckte makten över parlamentet från dem som ägde jorden och fabrikerna, och företagsdemokrati är en logisk och nödvändig utveckling av den. [6]
Fackföreningar ska inte bara förhandla om löner, utan också om deras rätt att säga sin mening i sådana frågor. Med andra ord så är AES för Benn en strategi för omvandling till socialism genom fackföreningens gradvisa och fredliga erövring av kontrollen över industrin, som en fast del av kampen för demokrati i samhället i sin helhet.
En direkt praktisk konsekvens av detta betraktningssätt kunde man se 1970-74. Till skillnad från nästan alla andra labourpolitiker kämpade Benn för, och gav rättmätighet åt, den våg av arbetarklasstrider som bröt ut mot Heath. Han kritiserades inom vida kretsar av labour för att han stödde den olagliga ockupationen av UCS (Upper Clydevarvet i Glasgow, öa), där han marscherade arm i arm med kommunistiska fackföreningsrepresentanter i stöddemonstrationen i Glaxgow. Han skrev 1972 i Daily Mirror till stöd för de fem hamnarbetare, som hade satts i fängelse för sitt trots mot Heath's arbetslagstiftning, följande:
Enligt premiärministern har Storbritannien förts till randen av anarki, därför att fem hamnarbetare har överträtt lagen. Om det vore sant skulle situationen vara allvarlig. Men det är inte sant. Inga fem män skulle kunna underminera vårt land. Det som i verkligheten har skrämt ministären, är att miljoner människor, som inte bröt mot lagen, uttryckte sin sympati och sitt stöd för hamnarbetarna. En av dem var jag. [7]
Där andra höll en ängslig distans från vågen av arbetarmissnöje, som svepte över landet, välkomnade han det:
En ny stor rörelse för reformer håller på att byggas upp — fredligt men bestämt och den stiger upp underifrån... och ledarna är hårda, självmedvetna och vanvördiga. Människor i toppen föraktar allmänheten. Inte undra på att allmänheten föraktar dem...Den så kallade förtroendekrisen betyder inte att vanligt folk inte tror på enskilda politiker. Den innebär att de lär från varvsarbetarna, från skolungdomarna, från gruvarbetarna, från kvinnorna, järnvägsarbetarna och hamnarbetarna att om man ska lyckas förändra saker, så måste man göra något åt det själv. Detta är en återfödelse för vår nationella självtillit. [8]
Dessa handlingar gjorde honom till ett nytt slags figur i labourpartiets efterkrigshistoria: en parlamentariker med ett aktivt förhållande till fackföreningarna. Detta bör jämföras med t ex Bevan's kontrovers med hamnarbetarna i slutet på fyrtiotalet, när han som minister mötte uppretade hamnarbetare, som protesterade mot regeringens försök att använda krigslagstiftningen för att bryta deras strejk. Han bemötte våldsamma häcklanden, vid ett möte i Bermondsey, med de minnesvärda orden: ”Jag kommer aldrig att delta i en regering som inför kostnader för medicin inom den allmänna sjukvården”. Häcklama växte till jubel, men Bevan hade behändigt vänt ryggen mot det problem som Benn mötte rättfram år 1972: Vilken inställning bör en labourparlamentariker ha gentemot fackliga aktioner — framförallt aktioner, som leder fackföreningen till konfrontation med stat och regering?
Benn svarade till fördel för fackföreningar och folkaktioner, till och med till den gräns där en sammanstötning med lagen och staten uppstod. Han utvecklade runt detta en strategi för att föra in fackföreningarna i en varaktig, och ny, politisk roll när det gällde att styra landet.
Likväl sökte han begränsa folkaktioner på avgörande sätt. Han argumenterade för ”folkets suveränitet över parlamentet”, men visade aldrig tillfredställande hur denna skulle hävdas. Arbetare, vars rättigheter förtrampades av regeringar, vilka uppträdde som ”valda despoter”, kunde bara ändra saker och ting genom val eller med moraliskt tryck. De kunde inte kommendera, betvinga eller fälla en vald regering eftersom det skulle omstörta den parlamentariska demokratin — trots att etablissemanget inte tvekade att styra parlamentet enligt sin vilja, med hjälp av varje tillgängligt utomparlamentariskt medel. Hans vision av förändring förlitade sig på en förändring av det sätt parlamentsledamöterna själva fungerade på, så att de skulle låta sig påverkas av påtryckningar:
Historiskt sett fungerade systemet, då demokratiska påtryckningar underifrån var tillräckligt starka, just därför att människorna i toppen accepterade dem...Demokratisk förändring börjar med en kamp nederst och slutar med en fredlig parlamentarisk seger i toppen. Det är vad jag kallar folkets demokrati. [9]
Men vad borde göras när parlamentet vägrade acceptera folkets påtryckningar, och i stället hämtade sina riktlinjer från civilförvaltningen, säkerhetstjänsten eller CBI (Confederation of Brittish Industry, brittiska arbetsgivarorganisationen, öa) och IMF (International Monetary Fund, Internationella Valutafonden, öa.)? Tänk om parlamentet var ett verktyg för staten och inte för folket? Benn ställdes inför den möjligheten under Heath. Han menade att Heath använde frågan om Lag och ordning för att ”få oss att acceptera åsikten att lagar stiftade av staten måste blint åtlydas.” Men även här ville han bjuda motstånd utan att gå för långt. Han argumenterade för passivt motstånd mot orättvisa lagar, och siktade mot att skapa tillräckligt moraliskt tryck för att hindra att de användes.
I vår demokrati ska ingen människa uppmana en annan att bryta mot lagen, ej heller ska någon människa bryta mot lagen för att kringgå parlamentet”, sa han i en skrivelse från skuggkabinettet om Lag och Ordning, ”Men en person som bestraffas för att han bryter mot en orättvis lag må, om hans sak vinner allmän sympati, skapa ett allmänt krav för att få den orättvisa lagen ändrad genom parlamentet. [10]
Men trots dessa självpåtagna begränsningar, var Benn den viktigaste, om inte den enda, gestalten under sjuttiotalet som menade att folket själv, på något sätt, måste utmana statens icke ansvariga makt.
Inom vilken tradition ryms denna filosofi? Benn själv hävdar ett arv från en unik, brittisk skola inom socialismen:
Detta (demokratisk socialism) är väldigt mycket en hemma odlad brittisk produkt, som långsamt har formats genom århundradena. Dess rötter finns djupt i vår historia, och har fått näring av Bibeln; Kristi läror; bonderevolten; levellers (radikalt engelskt parti på 1600-talet, som förespråkade social och politisk jämlikhet, öa); Tom Paine; chartristerna (valreformrörelsen på 1800-talet, öa); Robert Owen; av makarna Webb och Bernhard Shaw, vilka var med i Fabian Society; av liberaler och av radikaler, samt då och då av marxister. [11]
Det är en imponerande policykommitté. Men några saknas, vilket är anmärkningsvärt: till exempel James Conolly, John Maclean, Eleanor Marx, Sylvia Pankhurst, och den revolutionäre syndikalisten Tom Mann — vilka alla deltog i ett av de stormigaste halvdecennierna i kampen för demokrati, under själva födslovåndan hos den moderna politiska rörelsen för arbetarklassen i Storbritannien. Benn uttrycker här tre av sina grundläggande antaganden om den tradition han reformerar: att den är unik och speciellt brittisk (i själva verket engelsk); att den är unikt fredlig och grundlagsenlig; och att den är en obruten och kontinuerlig tradition som sträcker sig från 1381 till 1981.
Inget av dessa antaganden håller för en granskning. I själva verket är det så, att när han knyter an till tidiga brittiska arbetarklasstraditioner, bryter han med ett hundra års arbetarklasshistoria, där dess tidiga socialistiska arv nästan bannlystes av de officiella organen inom arbetarrörelsen, och framför allt av labourpartiet. Det arvet fördes vidare antingen av små engelska sekter, av de djupa leden bland syndikalisterna, av skottar, irländare eller kvinnor. Det var dessa i samhället, de mest förtryckta, som höll socialismens demokratiska traditioner vid liv, och nästan alla var revolutionära socialister.
Inte heller den tradition som Benn refererar till — av radikal arbetarklass eller plebejisk demokrati — är unikt brittisk. Tvärtom så härrör den från en period, då de förtryckta klasserna i hela Europa och i Den Nya Världen såg sig själva indragna i kampen för frihet mot de gamla tyrannierna. Benn går tillbaka till en tid då Tom Paine var lika hemma i Storbritannien, Frankrike och Amerika, och då hans öden och skrifter följdes med samma intressen av de fattiga och fördrivna i vart och ett av dessa länder.
Slutligen så var dessa traditioner inte det minsta fredliga eller grundlagsenliga, ty demokrati kunde endast vinnas med revolutionära medel. Både styrande och styrda behandlade ett upprop för demokrati och en maning att ta till vapen som synonymer. Epokens stora befriare var alla revolutionärer, från Lilburne via Paine till Marx. Amerikanerna skrev till och med in rätten att göra uppror i sin egen konstitution.
Den logiska förlängningen av denna tradition, var Marx stöd för Pariskommunens metoder, och Lenins hyllande av Sovjetdemokrati, vilka hävdade att det var nödvändigt att garantera ansvarigheten hos alla regeringsorgan, inklusive statens genom att engagera arbetarna direkt i administrationen av samhälle och ekonomi, och genom att säkra att ämbetsmän hämtades från arbetarrörelsen, var valda, avsättbara, och endast betalades med genomsnittlig lön.
Labourpartiets ”officiella tradition. härrör från 1870-talet, då man liksom så stor del av arbetarrörelsen, införlivade liberala strategier, vilka använde den existerande kapitalistiska staten för att vinna materiella förmåner, tillgängliga p g a Storbritanniens överhöghet inom imperiet.
Framför allt växte idén fram, att parlament och lokala fullmäktige var de enda kanalerna till staten. Iden att bruka folkaktioner, för att vara revolutionära marxister, har utvecklat ett slags lackmustest först nu åter dyka upp, med den inriktning mot samhällsaktioner och fackföreningsförbindelse som föreslås av Benn och exempelvis Peter Hain. Labour började, som det enda av Europas socialistiska partier, sin levnad som ett parlamentariskt parti. Det har varit ett laboratorieexempel på parlamentarisk efterblivenhet. Det såg segrar och nederlag för arbetarrörelsen nästan helt som lagars verk, och aldrig som segrar vunna i kamp.
Som en illustration kan bi betrakta denna redogörelse från Merrie England av Robert Blatchford, som sägs ha vunnit över en miljon proselyter till socialismen:
Det roar mig alltid att höra den inbitet praktiske fråga: Hur ska ni klara av det? När ska ni börja? Var ska ni börja?
Min käre Mr Smith! Det är alltför sent att fråga när vi ska börja. Vi har börjat. Vi, eller snarare de, började för länge sedan. Nästan alla lagar är mer eller mindre socialistiska, ty nästan alla lagar inbegriper statens rätt att bestämma över individer för nationens bästa. Men på senare år har lagen blivit allt mer socialistisk. Jag ska ge Er några exempel...
Transportarbetslagstiftningen är socialistisk, för den nekar arbetsgivaren rätten att lura sina egna arbetare. Fabriksarbetarlagstiftningen är socialistisk, för den nekar arbetsgivaren rätten att låta kvinnor och barn arbeta sig till döds.
Lagarna om obligatorisk och fri utbildning är socialistiska, lagarna som tvingar fram inspektion av gruvor och fabriker, inspektion av kokare, markering av vattenlinje på fartyg, att socialhjälp anslås till de fattiga, är alla socialistiska lagar, ty de inkräktar alla på ”friheten från kontrakt”; och etablerandet av kollektiva gas- och vattenverk är socialistiska åtgärder, för de erkänner den socialistiska principen om gemensam äganderätt, produktion och distribution.
Ni ser alltså att socialismen har börjat, så frågan om var man ska börja är helt överflödig. [12]
Den logiska höjdpunkten för detta synsätt var labourregeringen 1945, som genomförde ett program som hade utarbetats vid ingående diskussioner med tories, och som hade föreslagits av liberalen Beveridge, under krigskoalitionsregeringens tid. Den inbegrep en enorm expansion av den statliga sektorn, keynesiansk politik med statligt ingripande, för att undvika de värsta effekterna av konjunkturcykeln, och sammanföll väl med den ”officiella” idealbilden, av långsam övergång till socialism, genomförd via staten.
Bevangruppen blev helt enkelt vänsterflygeln inom denna tradition. De argumenterade helt enkelt för snabbare nationaliseringar, fler nationaliseringar, fler statliga förmåner och billigare statliga förmåner. De ville bygga socialismen genom att köpa ekonomin från kapitalisterna, en bit i taget.
Denna tradition har sakta trängt djupare in i rörelsen. Till och med organisationer som strömningen kring Militant, som gör anspråk på att vara revolutionära marxister, har utvecklat et slags lackmustest för socialister — ju mer man vill nationalisera, desto mer vänsterradikal är man. De har en strategi, enligt vilken regeringen måste införa en lag, som gör det möjligt att nationalisera allt de önskar. Borgarna kommer sedan att försöka avsätta den sittande regeringen, och arbetarna kommer att resa sig för att försvara den, och sålunda skapa en revolutionär regering.
Denna syn bortser från det faktum, att det finns mycket effektivare sätt att vingklippa en regering som litar på staten, än att störta den med vapen — något som CBI visade 1974. Om staten och näringslivet upphör att samarbeta, kommer det ekonomiska kaos som blir resultatet, att lämna regeringen utan makt att handla. Den kan bryta sig ur detta grepp endast om den byter kanaler att förverkliga sin politik genom: om den legaliserar direkta aktioner genomförda av arbetarna själva, som gör det möjligt för dem att ta över fabriker, öppna räkenskapsböcker, organisera produktion under sin kontroll, och upprätta lokal, regional och nationell planering under direkt övervakning av sina valda representanter.
En socialistisk strategi måste vara beredd på att en labourregering som står inför hotet av ett ekonomiskt kaos, antingen skulle vägra vidta sådana mått, eller splittras och förlora sin majoritet i parlamentet. En socialistisk strategi skulle behöva förbereda fackföreningarna att vidta åtgärder för att förhindra ekonomiskt sabotage och i vilket fall som helst ta över ekonomin, och begära att en ny regering skulle baseras på den nya demokrati som folket byggt — inte på en tillfuskad majoritet i Underhuset. Naturligtvis vore det utmärkt om en parlamentarisk majoritet upprätthölls för en sådan linje, men det är fullkomligt verklighetsfrämmande att grunda hela sin strategi på det. Saken är den, att ett sådant tänkesätt aldrig har spelat någon roll i någon del av labours taktik, varken vänstern eller högern. ”Arbetarkontroll” har i den brittiska arbetarrörelsens ordförråd blivit ett slags tillbehör till nationalisering — en påhängd extra slogan.
Även om det Benn föreslår faktiskt inte är riktig arbetarkontroll, så har han på ett avgörande sätt brutit med den gamla traditionen, genom att återinföra — om än bara delvis — iden att kämpa på arbetsplatserna för att uppnå politiska mål.
Varför har Bevanflygelsn tradition börjat svikta? Varför övergav Bevan själv Bevanflygeln? Varför har Michael Foot valts att bli den näste att kompromissa? Skälet är, att den materiella grunden, att finansiera långsiktiga eftergifter på, har slipats bort, genom att efterkrigstidens högkonjunktur klappade ihop; och — för Storbritanniens del — att inkomsterna från imperiet försvann.
Man har ofta inte klart för sig i vilken utsträckning labours reformer 1945 betalades med vinster från imperiet. Samväldet var — trots att det doldes i moralistiska floskler — rätt och slätt en förklädnad för denna nya variant av imperium, där dominierna, kolonierna och Storbritannien var sammanvävda i en skyddande handelssammanslutning, som sörjde för billiga matvaror och råmaterial, och tvingades att köpa brittiska produkter. En undersökning av denna process konstaterar följande:
Trots det allmänt spridda och uppenbarligen auktoritativa antagandet om motsatsen, så gick Storbritannien inte ur andra världskriget med alla sina långfristiga utländska tillgångar tillintetgjorda. Som vi tidigare sa, så uppskattade Keynes att Storbritannien i själva verket sålde tillgångar tör ungefär en miljard pund. Tillgångarnas totala värde var år 1945 strax under tre miljarder pund. Man gjorde ytterligare försäljningar för 500 miljoner pund under den första efterkrigstiden...Nettoskulden... täcktes snart av ytterligare utlandsinvesteringar, vars nivå i absoluta tal är oöverträffad i den brittiska historien. Vid slutet av 1967 uppgick långfristiga brittiska utlandstillgångar till 12,6 miljarder pund, varav 11,6 miljarder var privata tillgångar. [13] (vår kursivering)
Detta är vad som byggde upp Storbritanniens enorma banksektor (1,2 miljoner anställda!) och dess militära och ekonomiska världsroll. Hotet om ett sammanbrott för den brittiska valutans världsroll (dvs Storbritanniens vinster från imperiet) är det som IMF alltid har hotat labourregeringar med.
Men fiaskot i Suez var ett dåligt omen för framtiden. Iden bakom Storbritanniens internationella kärnvapenroll, var att hantera problemet genom att mera troget gå i USA's ledband. Att Beavan plötsligt bröt med sin självständighet, fanns det ett mycket enkelt skäl till: Han begrep helt klart att utan en stormaktskontroll för Storbritannien, kunde hans sociala program inte längre finansieras. Foot har gjort helt klart att han vill ha ut självständigheten ur partiprogrammet — med andra ord: han ville ge det på båten.
Hans första offentliga åtgärd när han blev partiledare och överskred den magiska tröskel som innebär att han en dag — om den styrande klassen tillåter det — kan komma att leda en regering, var att uttrycka ett äckligt och osmakligt stöd för torys politik på Irland. Han är den siste, i en lång rad av labourledare, som har fått lära sig att maktens pris är att stödja utrikesdepartementet och försvarsministeriet. Problemet är, att en sådan affär numera inte är särskilt fördelaktig.
Återfödelsen av en radikal, demokratisk tradition inom den brittiska arbetarklassen avspeglar, på en allt högre nivå inom brittisk politik, upptäckten att det inte längre gives någon strategi för att, via staten, finansiera materialla förmåner med intäkter från imperiet.
Benns reaktion på detta var, som industriminister 1966, att utforska en annan modell för att finansiera materiella förmåner, där styrkan hos inrikesekonomin skulle betala framstegen, och där arbetarrörelsen skulle bidra genom att dras mycket närmare produktionsprocessen och svara med mycket högre produktivitet och skapande förmåga. Uppenbarligen hade han de tyska och japanska modellerna i åtanke.
Men eftersom den härskande klassen i Storbritannien, med sina rötter utomlands, inte är villig att slå in på en sådan väg utan att först bryta ned arbetarklassens styrka, har Benn mött ett enormt motstånd. Mot detta har han reagerat genom att kämpa för de arbetandes sak, vilka har blivit lidande därav, och genom att försöka mobilisera dem som kan bryta ned detta motstånd med utomparlamentariska metoder.
Han knyter an till den revolutionära traditionen på tre sätt: genom att föra fram socialismens demokratiska ursprung till den frontlinje där den hör hemma; genom att argumentera för en socialistisk strategi som grundar sig på kamp för att ekonomin ska styras och administreras av arbetare inom industrin; och genom att han förordar direkta folkaktioner för att uppnå politiska mål. Men han ryggar för slutsatserna från sina egna argument, eftersom han inte kan acceptera att demokrati, arbetarkontroll och folkmakt endast kan uppnås genom en socialistisk revolution.
Det faktum att Benns uppdykande har djupa materiella rötter, klargörs av karaktären hos hans efterföljare. Ett skikt av nya labour-ledare stiger fram, som för fram samma idéer om demokrati, folkaktioner och kamp för makt. De gör det på samma halvhjärtade sätt — medan detta skrivs ryggar Lothian Council (kommunfullmäktige) tillbaks från en strid med regeringen om nedskärningar. Men i de tidiga skedena försökte labours kommunfullmäktigeledamöter i Lothian att besöka varenda fackföreningsavdelning inom området, för att be om strejkaktioner om regeringen skulle försöka fängsla dem.
Försöken hos fullmäktigeledare, som Ted Knight och Ken Livingstone, att söka nya vägar att sätta sig till motvärn mot regeringen, och be om strejkaktioner för att stödja dem, visar hur krympande möjligheterna är att, som strategi för att vinna eftergifter, använda det lokala statsmaskineriet, genom att erövra valda majoriteter. Deras försök att ta itu med nedskärningarna, genom att höja kommunalskatterna, är ett försök att avvärja konfrontation och bevara ett visst oberoende för fullmäktige — men det fungerar uppenbarligen inte. De drivs, av Bevanflygelns förnäma hjärntrust, att ta till helt olika slags taktik.
Mer avgörande är det breda stöd som Benn fått i fackföreningarna. Symboliskt nog nästan förtegs hans kampanj, när han först kandiderade som deputeradeledare. Numera diskuterar media änsligt huruvida han kommer att lyckas även utan Silkins röst. Vad detta visar, är att ett skikt av fackföreningsmedlemmar också drivs att ifrågasätta traditionell labourpolitik, och att de vänder sig till Benn, såsom den de kan finna, som närmast ger uttryck åt deras åsikter. Benn visar sig vara en centralfigur för arbetare som utvecklar sig mot revolutionära ideer. Revolutionära socialister ställs nu inför två uppgifter: att kämpa jämsides med dessa arbetare, och att utveckla en klar och skarp kritik av Benns ideer.
Men vad bör denna kritik koncentreras på? För Benns i själva verket fram en politik som kan leda till socialism?
Redan i början måste vi påpeka att han letar efter en alternativ utrikespolitik, som fortfarande kommer att vara acceptabel för kapitalet? Han föreslår en kärnvapenfrå försvarspolitik inom NATO. Han talar för att brittiska trupper ska dras bort från Irland och ersättas av FN-trupper. Varför inte israeliska trupper? Han föreslår utträde ur EG, men försöker vinna kapitalisternas samtycke till en nationell rekonstruktion av en ekonomi där marknaden — och konkurrens — fortfarande skulle spela en roll, liksom också kapitalet.
Denna idé är helt utopisk. Men den baseras, helt medvetet, på den italienska, tyska och japanska modellen.
Benn anser att eftersom han föreslår utomordentligt förnuftiga reformer, som skulle vara till fördel för alla, kan kapitalisterna ledas till att fridfullt samtycka, om de möter en tillräckligt beslutsam regering.
Det han bortser ifrån, är att Tyskland, Japan och Italien började med två fördelar som vår egen härskande klass ännu inte besitter. De genomgick en period av fascism, som bröt ned arbetarklassens motstånd mot tekniska förändringar och hög utsugningsgrad; de förlorade ett krig, vilket bröt ned deras kapitalisters utrikesambitioner.
Att försöka tillämpa samma politik med en icke besegrad arbetarklass och en härskande klass, som styrs av sina utrikes investeringar, skulle ha en helt annan effekt. Det skulle göra det omöjligt för privat kapital att behålla vinster, över annat än mycket lång tid, från inrikes investeringar. Det skulle öka arbetarklassens förväntningar, vilka inte skulle kunna infrias utan ett våldsamt angrepp, oacceptabelt för kapitalisterna. Det skulle skrämma kapitalisterna till panikartad flykt, som skulle leda till en fruktansvärd och inflationsdrivande kris i betalningsbalansen.
Detta är skälet till att Benns politik 1974 mötte ett så ovanligt häftigt motstånd. Den härskande klassen var rädd — inte för vad Benn skulle göra, utan för vad som kunde genomföras av arbetare som följde hans idéer, när de mötte motståndet från privat industri mot labours reformprogram.
Det är här som den centrala svagheten i hans strategi blir uppenbar. Han ser alla de reformer som han för fram, som något som kapitalisterna så småningom kommer att gå med på — efter lite strid kanske, men till slut kommer de att ta reson. Själva de fraser han använder för att beskriva sina avsikter — en ”ny författningsenlig uppgörelse- eller ett ”nytt samförstånd” — innehåller denna idé. Resultatet är en strategi, som sätter de vapen i händerna på kapitalisterna som de behöver för att besegra honom. Låt oss gå igenom dem ett för ett.
Först och främst ger det arbetsgivarna det ideala vapnet för att tvinga en regering att ge efter — vägran att samarbeta. Den första stridslinjen 1974 markerades då CBI sa att den ”inte hade förtroende” för labour, och Wilson tillintetgjorde labours industripolitik, eftersom den inte skulle ”inge industrin förtroende”. Labourvänstern har rent av tvingats föra fram den befängda iden om en ”obligatorisk planeringsöverenskommelse”. Är det en överenskommelse, eller är den obligatorisk? Om den är obligatorisk, måste programmet göra helt klart att regeringen avser att gå vidare med eller utan samarbete. Det är av detta skäl regeringen måste göra klart att den avser att nationalisera ekonomin, inte för att statlig styrning skulle vara ett enda steg närmare socialismen.
Genom att från början tillkännage att man tänkte nationalisera bestämda, namngivna bolag, stärkte Mitterands program i Frankrike mycket arbetarrörelsens beslut och försvagade ägarnas motstånd.
Av samma skäl är trepartsförvaltning ett missbruk av demokrati och ett hyckleri, eftersom det inte förverkligar arbetarnas fullständiga makt på arbetsplatsen. I detta avseende är Benns förslag, för att ge fackföreningsrörelsens full tillgång till information, mycket viktiga; med de ger inte arbetarna verklig makt. Endast en tredjedel av styrelsen utgörs av arbetare. En tredjedel är direktörer och den sista tredjedelen kommer att tillsättas av staten. Lenins strategi för arbetarkontroll grundades på ett helt annat förslag: idén med majoritetskontroll (minst två tredjedelar), direkt ansvarig inför arbetarorganisationer.
Vidare är det så, att eftersom Benn har strategin att förhandla om makten, i stället för att ta den, öppnar han omedelbart dörren för fackföreningsbyråkratin att placera sig mellan ägarna och arbetarna. I National Enterprise Board (NEB) och i Bullock-kommittén om demokrati i industrin var det fackföreningsledare som var mer angelägna när någon annan av att begränsa omfattningen av verklig makt åt deras medlemmar. Och stödet, från de flesta fackföreningsledarna, för Wilson mot Benn, och alla möjliga åtgärder avsedda att stoppa Benn, visar vilken sida de står på. För att säkra att fackföreningarna ställer sina ledare till svars, är det viktigt att ha en politik som säkrar att arbetarrepresentanter inte kan uppträda som medlare mellan kapital och arbete, och använda denna medlarroll för att rättfärdiga företagsledningarnas krav på deras medlemmar.
Detta stod mycket klart under Wilson och Callaghan, när Social Contract, som Benn stödde, blev ett medel att övervaka fackföreningsrörelsen med hjälp av fackföreningsledarna. Benn var uppriktigt förvånad när fackföreningsledarna övergav honom 1975, men det var ofrånkomligt när den härskande klassen en gång hade gjort klart att den inte var beredd att förhandla med Benn. Benn ville förhandla, men han hade inga fler kort på hand.
Viktigast av allt är att Benns tillvägagångssätt lämnar honom oförmögen att lösa den grundläggande frågan om maktmedel. Han kan inte säga vem som ska genomföra hans politik, eftersom han är så angelägen att inte provocera fram en revolutionär konfrontation. Den enklaste och mest effektiva lag som labour kunde stifta, för att ta makten över industrin, är en lag som berättigar arbetare i varje fabrik och industrigren att vidta varje åtgärd de ser som lämplig, för att garantera att deras industri uppfyller kraven i labours sociala program. Men om en sådan lag skulle vara effektiv, skulle den kräva en annan lag som utnämner som regeringens representanter vid allt samröre med industrin, endast valda representanter för arbetarrörelsen. Dessa två lagar ensamma tillintetgör alla kapitalägarnas fungerande egendomsrättigheter, och upplöser civilförvaltningen såsom vi nu känner den.
Labour skulle redan nu kunna börja förbereda rörelsen för regeringsmakten, genom att sammankalla representanter för alla industrigrenar för att göra upp en nationell plan, som visar hur dessa reformer ska genomföras och vad varje industri bör göra för att uppnå dem. För att, till exempel, kunna utkämpa en allvarlig strid och TUC's nya plan, att använda 25 miljoner pund till att åter bygga upp ekonomin, skulle fackföreningen och arbetarrörelsen behöva sammankalla alla slags arbetare från varenda industri och diskutera hur produktionen skulle behöva organiseras, samt också hur man ska bemöta pamparnas motstånd mot deras planer.
Men den bästa förberedelsen för arbetarklassen, för att kunna fungera som företrädare för sin regering på detta sätt, vore för labour att kämpa för, organisera, och utveckla varenda tänkbar aktion arbetarna genomför till försvar för sina rättigheter och till stöd för de sociala reformerna som föreslagits i labours program. En aktiv kamp nu mot kryssningsrobotar, för 35-timmarsveckan, för ett massivt program för offentliga utgifter, mot EG, och till stöd för irländarnas, kvinnors och svartas demokratiska rättigheter, skulle skapa de bästa möjligheterna för att vinna dessa krav, skulle ena och förbereda arbetarklassen politiskt, och skulle förbereda dem inför uppgiften att regera. Det skulle också begränsa manöverutrymmet för labours högerflygel i varje kommande regering.
Men Benn stänger dörren för denna typ av aktioner genom att vägra stödja ”att man använder sig av industrins muskler för att störta regeringen”. Vad är det för mening med att kämpa mot varje tänkbart steg regeringen tar, om man måste göra stopp vid en dörr märkt ”privat — endast för parlamentariska demokrater” när det handlar om att göra sig av med själva regeringen? Kapitalisterna har inga sådana skrupler. Vem tilläts rösta om att Benn flyttades från departementet för handel och industri?
Det är när det handlar om parlamentets roll, som Benns största svaghet blir uppenbar. Han talar för folkets överhöghet över parlamentet, men ryggar för åtgärder som krävs för att uppnå den — vilket är att upprätta en demokratisk folkstat.
Han lider av två likvärdiga vanföreställningar: för det första, att på grund av Storbritanniens demokratiska tradition, kommer den härskande klassen att tillåta att parlamentet används för att införa socialism; och för det andra, att på grund av arbetarklassens förtroende för parlamentet och engagemang i parlamentarisk demokrati, så kommer den inte, och behöver inte, delta i våldsamma eller revolutionära aktioner.
Detta är varken historiskt sant eller en korrekt strategi. För det första så blandar Benn konsekvent ihop minoritetsvåld och maktmedel. Aktioner såsom massdemonstrationer och ockupationer är mycket tvingande och kraftiga, men kan vara fullständigt fredliga — eftersom de utgörs av ett stort antal människor som har bestämt sig för att få sin vilja igenom, så att polisen finner det meningslöst att ställa upp mot dem.
Benn använder fraser som ”starta gerillarörelser i Morecambe” som synonymer för revolutionära aktioner — och använder därmed samma språk som den härskande klassen när den föresätter sig att kriminalisera folkaktioner — men bortser från det faktum att i alla verkliga revolutioner har den avgörande faktorn inte varit folkens beväpning, utan deras antal och deras beslutsamhet att inte acceptera några kompromisser. Det som gör dem revolutionära, är det faktum att folket tvingar igenom sin auktoritet i stället för regeringens, och för att göra det installerar de en ny regering och gör sig av med den gamla. Den nya konstitutionen förverkligas genom deras handlingar, krav och påbud.
Låt oss, för det andra titta på vad som verkligen hände i det engelska inbördeskriget, som utspelades under det parlamentariska försvarets fana. Det utkämpades av rivaliserande arméer. Det var ett bittert krig, i vilket parlamentarikerna krävde — inte en öppnare kung, eller en mer demokratisk eller folkligare kung — utan en död kung, ett slut för kungen. Vidare, så när armén för parlamentets försvar trodde att några av parlamentarikerna inte var beredda att bekämpa kungen, arresterade och avskedade man dem för att säkra att parlamentet skulle genomföra folkets vilja.
Om Benn verkligen skulle vilja fortsätta traditionen från den engelska revolutionen, inklusive levellers, skulle labours nästa partiprogram tillkännage dess avsikter att upprätta en parlamentarisk milis för att krossa motståndet mot dess påbud — ett motstånd som leds av icke ansvariga maktcentra, såsom Whitehall, armén och polisen, CBI och bankerna. Labour skulle behöva upplösa dessa icke valda organ om de trotsade parlamentet — som de gjorde 1974 — och man skulle naturligtvis behöva arrestera, som förrädare och lagbrytare, varje parlamentsledamot som vägrar att erkänna grundlagsenligheten hos den nya regeringens påbud, (och därigenom provocera fram illegala och terroristiska våldshandlingar mot folk och parlament). Detta skulle förmodligen leda till att de flesta av torys parlamentsledamöter diskvalificerades, och bra många skulle ställas inför folkdomstolar enligt labours nya lag om förhindrande av terrorism. Vi lämnar drottningen öde till läsarens fantasi. Denna kraftfulla och auktoritära process inbegriper inte mer våld än alla nuvarande kapitalistiska stater använder mot arbetare. Frågan gäller inte huruvida våld förkommer, utan under vems lagar, under vilken konstitution, av vem och för vilket ändamål det utförs.
Ett sådant förslag skulle åtminstone bli en trogen överföring, till dagens förhållanden, av det arv Benn förkunnar. Men inte ens detta representerar en fullgod strategi för socialism, eftersom det är knutet till att en parlamentarisk majoritet först måste vinnas. Och förvisso träder ett nytt skikt av ”mycket vänsterradikala” labourpolitiker fram, som kombinerar radikala förslag, för att mobilisera arbetarklassen — vilket är utmärkt — med en strategi, som dock är beroende av att man behåller en vald majoritet för att lagstifta. Detta upphäver strategin, eftersom det sätter allt under hotet att misslyckas, om en liten grupp, från labours högerflygel, i parlamentet hoppar av (och givetvis vägrar att ställa upp för återval), ifall parlamentet eller ett kommunfullmäktige överskrider sina befogenheter; eller — vilket faktiskt förekommer — om den härskande klassen använder den makt den har över staten för att förhindra att en majoritet uppstår som skulle göra något som var farligt för den.
Ken Livingstone skulle utan vidare kunna bli fånge hos sina egna fullmäktigeledamöter i GLC (Greater London Council, Londons kommunfullmäktige, ö.a.), helt enkelt för att några få från labour-högern tänker bryta sitt mandat och rösta mot labourgruppen varje gång man gör något ”lagstridigt” eller provokativt — som t ex att överskrida den budget som överlämnats av Heseltine. Hela avsikten med den pågående häxjaktskampanjen är att tvinga fram sådana deserteringar. Enda sättet att besegra den taktiken, är att genast mobilisera en arbetarklassrörelse för att tvinga fullmäktige till rätt politik.
Problemet med Benns politik är, som han själv påpekar, att den verkliga makten inte finns hos parlamentet. Genom att använda de många ”icke ansvariga maktcentra” de har till sitt förfogande, behöver den härskande klassen inte bara förlita sig på en kupp, som en sista utväg, utan den kan vidta många steg för att säkra att en parlamentarisk majoritet för en verkligt demokratisk ändring aldrig uppstår. Ar 1974 lyckades den vända på labours programförklaring, vilken inte var omstörtande, genom att först — med hjälp av Whitehall, IMF och CBI — säkra regeringsmajoritet mot programmet, och sedan använda hotet om att förlora majoriteten i Underhuset för att hetsa resten av PLP* till rättning i ledet (vilket inte var särskilt svårt). Ar 1984 kan dess metod mycket väl vara att splittra labourpartiet.
I själva verket har arbetarklassen endast vid ett tillfälle lyckats tillvinna sig verkliga eftergifter. Det hände mellan februari och oktober 1974, när Wilson ledde en minoritetsregering, utan någon koalition, och genomförde ett pris- och hyresstopp, använde tre miljarder pund på offentlig service, slopade försäljning av kommunala bostäder, avskaffade lönekontroll, och åsåg över 16 procent löneförhöjningar. Dessa eftergifter vanns inte på grund av situationen i Underhuset, utan för att arbetarklassen just hade mobiliserat i sådan utsträckning att den hade drivit en vald regering från makten. Faktum var att det som tvingade Wilson, var att arbetarklassen skulle ha gjort landet omöjligt att styra, om en koalitionsregering hade bildats, eller om man inte hade gjort några omedelbara eftergifter.
Sålunda är nyckeln till vad som kan vinnas i parlamentet, vad som händer utanför — även när det gäller lindriga reformer. Ännu viktigare är dock Benns idé, att eftersom de har sådant förtroende för parlamentet kommer arbetarna inte att delta i våldsamma eller revolutionära aktioner, och kommer inte att behöva:
Eftersom fackföreningsrörelsen själv tror, helt korrekt, att den var en av de viktigaste krafterna för uppbygget av den parlamentariska demokratin, genom sitt stöd för chartisna och andra, är det inte troligt att den förskjuter sin egen historia, genom att störta en fritt vald regering.
Det som gör detta land — med alla dess ofullkomligheter — till ett så laglydigt ställe, är inte att vi har polis och domstolar med domare i långa peruker. Det är att vi i grunden är hyggliga, generösa, deltagande, hårt arbetande och rättskaffens människor. Dessa kvaliteter och inte lagboken är vår säkra garanti mot anarki — så länge som vi spelar schyst inbördes.
Men det folk möter på gatorna och i fabrikerna, är inte parlamentsmedlemmar, utan polisen, företagsledningen, och hela den förtrycks-apparat, som uppträder i parlamentets namn, och i praktiken tjänar de rika och privilegierade. När arbetare slogs mot arbetslagstiftningen (Industrial Relations Act), ockuperade fabriker mot avskedanden, eller organiserade massdemonstrationer, så var det dessa krafter de råkade ut för.
En socialistisk strategi måste börja med principen att en kamp för demokratiska rättigheter, för arbetares rätt, för kontroll över ekonomin, och nu också för små materiella reformer, kommer att stöta på förtrycket från dessa icke ansvariga organ som Benn har identifierat, och måste organisera mot dem och, som i ett led i detta motstånd, skapa en uppfattning av vad slags annat samhälle socialister önskar. En sådan strategi måste föra fram en politik, som tillåter arbetare att få uppleva styrkan hos deras egna organisationer, inte bara som en defensiv styrka, utan som en styrka för positiva förändringar. Det är skälet till varför en kamp för arbetarkontroll, och för arbetarplaner, måste ha sin rätta plats i den politik vi för fram.
Men vi kan inte förlita oss på en strategi, som endast siktar till att ge folket begränsad makt. Vi måste säga att folkmakt endast är möjlig om dessa icke ansvariga organ upplöses och ersätts med verkligt demokratiska organisationer av arbetande människor och deras familjer. Och vi måste också säga att ingen parlamentarisk strategi kan lyckas om den börjar med att stödja dessa icke ansvariga organ mot kämpande människor, eller försöka använda dem för att tillämpa deras lagstiftning; utan tvärt emot, parlamentsledamotens roll är att kämpa för folket mot staten, och på så sätt skapa en sant demokratisk arbetarstat.
För att kunna utkämpa en konsekvent kamp för dessa mål, behövs en organisation — vars representanter, inklusive dess parlamentsledamöter, är direkt och omedelbart ansvariga inför den — som ska organisera vänsterflygeln inom både fackföreningar och labourpartiet, som är beredd att kompromisslöst bekämpa förmögenheter och status, och som är engagerad för en demokratisk, planerad socialistisk ekonomi. En sådan organisation — en revolutionär socialistisk organisation — kommer att kunna räkna till sina led många tusen av dem som, genom att vända sig till Benn, vänder ryggen mot en labourtradition, som sedan länge spelat ut sin roll.
Översättning Göran Samuelson
Ur International, september 1981, sid. 21-27
[1] Se “The Alternative Economic Strategy” i International, vol 5, nr 2, våren 1980
[2] Tal till en internationell politisk konferens, 1970 (i tryck i Speeches, red Joan Bodington, Spokesman 1974, sid 221)
[3] Granada Guildhall Lecture 1980, Granada 1980, sid 45
[4] Föreläsning för Fabian Society, septemer 1971 (Speeches sid 275)
[5] Tal av AUEW Foundry Section Annual Delegate Meeting, maj 1971 (Speeches sid 19)
[6] Arguments for Socialism, Penguin 1979, sid 43
[7] Daily Mirror, augusti 1973 (omtryck i Speeches sid 36)
[8] op. cit. (Speeches sid 38)
[9] Tal till Fabian Society, op. cit.
[10] Shadow Cabinet Paper on Law and Order (Speeches sid 168)
[11] Arguments for Socialism sid 146
[12] Robert Blatchford, Merrie England, Journeyman Press
[13] Phillips and Maddock, The Growth of the British Economy, McMillan, sid 39