Ett betydande antal artiklar och böcker har skrivits om arbetarrörelsens olika idé- och handlingsströmningar. Ofta tas utgångpunkten i Marx och Engels bärande tankegångar om det kapitalistiska samhället och arbetarklassens befrielse. Ibland berör författarna också dessa båda portalfigurers idéhistoriska koppling till Hegel, de socialistiska utopisterna och de brittiska nationalekonomerna. Ronny Ambjörnssons bok Socialismens idéhistoria är något så ovanligt som en idéhistorisk översikt som börjar hos Adam och Eva i lustgården och slutar med den framväxande arbetarklassen och Marx. Bara det ovanliga greppet bör få en och annan att läsa boken.
Det förefaller, skriver Ambjörnsson, så att varje klassamhälle som sin motsats föder drömmar om ett jämlikt samhälle. Boken är fylld av sådana drömmar och tankefragment. Alla präglade av det samhälle de uppstått i men pekande i samma riktning. Vi möter antikens tänkare och deras drömmar om det urkommunistiska samhället som under antiken lever kvar i myten. Det är ett samhälle där människorna levde i harmoni med naturen. Där livet präglas av gemenskap och materiellt välbefinnande. Det rådande samhället ställs mot myten, idealet.
Boken låter oss få en inblick i revolterande religiösa väckelserörelser, klosterbyggen och reformatorers kamp mot den katolska kyrkans dogmatik och världsliga välbefinnande. Den bibliska apokalypsen, som lyfter de ringa, fattiga människorna till en betydelsefull roll i historien, vägledde horder av upproriska bönder i deras strider mot kungars, adelsmäns och biskopars förtryck. Dessa medeltidens upprorsmakare citerade ramsan: ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman”. Även här handlade kampen om att återställa tidigare praxis eller att återupprätta en länge svunnen tid, ett paradis på jorden. För en förhärdad ateist bjuder boken på många roliga kapitel, t o m så spännande att man lockas plocka fram den tidigare nästan helt olästa konfirmationsbibeln för att läsa de textstycken som de upproriska tog stöd och ideologisk näring ur. Bland upprorsmän och revolutionärer möter vi också de engelska och franska revolutionärerna i deras kamp mot det feodala samhället. Här träder borgerlighetens ideologer fram med de kända kraven på frihet, jämlikhet och broderskap. Ambjörnsson ger oss en intresseväckande bild av hur dessa revolutionärer resonerade kring sina krav och hur långt de olika politiska schatteringarna var beredda att gå i sin kamp för förändring av samhället.
De socialistiska utopisternas ståndpunkter är säkert mer kända för dagens revolutionärer än flertalet av de strömningar boken behandlar. Trots detta är kapitlet väl så läsvärt. För visst häpnar man fortfarande över utopisternas matematiska precision när de räknar ut hur många som bör leva i det goda samhället och visst är det nästan rörande att läsa att Charles Fourier stannade hemma varje dag vid tolvtiden för att vänta på en välgörare som ville satsa på att förverkliga det utopiska samhället. Han väntade förgäves i tolv långa år! Otaliga var deras försök att bygga små isolerade ”socialistiska” samhällen i den i övrigt kapitalistiska världen. Försök som alla stupade på sin isolering och orimlighet.
Idéhistorien slutar vid Marx. Här får vi oss till livs en snabb skiss som i och för sig inte bjuder på en hisnande läsning men som trots allt knyter ihop boken.
Socialismens idéhistoria är en bok om människors syn på arbete, människans väsen, jämlikhet och gemenskap och drömmar om ett bättre samhälle. Det är en bok med många tankeuppslag. En bok som är väl värd att läsa i en tid där högern formligen spyr ut egoismens politik och vi socialister måste rusta oss till strid för en bättre värld.
Lars Falk
Den ekonomiska krisen grep tag i det svenska folkhemmet i mitten av 1970-talet. Först påstods den vara effekten av penninglystna oljeshejkers agerande. Men mycket snart steg nationalekonom efter nationalekonom fram och förkunnade, med objektiv och myndig röst, att krisen berodde på det svenska folkets höga löner och den offentliga sektorns allt för höga kostnader. Vi levde helt enkelt över våra tillgångar.
Det stora underskottens tid var inne. Svenska folket hade under en följd av år byggt upp en kollektiv skuld till utlandet genom vårt okloka leverne. Skulden skulle inte endast tynga oss själva utan också våra barn och barnbarn skulle helt oförskyllt drabbas. Ekonomer från skilda politiska läger stod upp som en man och deklarerade att det var hög tid att dra åt svångremmen. Sparandets tid var inne. Löneökningar skulle vi inte ens tänka på innan den svenska exportindustrins konkurrenskraft stärkts markant och dess vinster ökat rejält. Åtstramningen måste med nödvändighet också gälla sjukvården, åldringsvården, utbildningsväsendet och daghemmen.
Under den tioårsperiod som förflutit har Svenska Arbetsgivare Föreningen (SAF) och Moderaterna varit de främsta förespråkarna för denna syn på krisen och behovet av en drastisk åtstramning av löneutvecklingen och offentliga sektorns kostnader. Man kan med fog säga att dessa krafter i hög grad lyckats med sina strävanden. Det gäller såväl påverkan av det allmänpolitiska klimatet som den faktiska ekonomiska utvecklingen.
I högerkören stämde snart Centerpartiet och Folkpartiet in. Få förvånades över detta. Bestörtningen blev större över att det socialdemokratiska partiets syn så föga avvek från borgarnas och att den s-märkta regeringspolitiken innebar en hård åtstramningspolitik. En politik som nästan uteslutande fick applåder från arbetarrörelsens motståndare. Enigheten kring dessa frågeställningar och problem har i den offentliga debatten ibland varit bedövande.
Sven Grassman tillhör den skara ekonomer som hårt kritiserat den förhärskande visdomen och den förda ekonomiska politiken. I båda hans böcker Det tysta riket från 1981 och Makten över våra tankar från 1983 framförde han en lång rad kritiska argument som gick rakt mot de övriga debattörernas. Exempelvis påstod han helt frankt att den gigantiska utlandsskulden inte existerade. De ansvariga för nationalräkenskaperna borde räkna om dessa efter internationella normer. Om så skedde skulle skulden förbytas till en fordran. Efter en tids debatt fick han rätt och vår och våra barnbarns skuld smalt samman som en snöboll i helvetet.
Grassman var också ofin nog att påpeka att Erik Lundberg, Assar Lindbeck, Klas Eklund och en lång rad av de övriga objektiva nationalekonomerna hade ett gemensamt utöver sitt försvar av åtstramningspolitiken — de fick alla hela eller en god del av in lön utbetalad från olika näringslivsfinansierade fonder. Detta Grassmanska påpekande var inte särskilt populärt. Han fick, naturligt nog, själv allt svårare att finansiera sin forskning med medel från näringslivet.
I år kom Det plundrade folkhemmet på Årstiderna förlag. Tonen har blivit än bitskare och kritiken av de besuttnas agerande hårdare. Redan bokens inledande stycke vittnar om detta. Han skriver:
”Krisen är de rikas metod att berika sig ännu mer. Stagnationen är en förutsättning för ökade klyftor, för ännu större svängrum och livskvalitet åt de privilegierade. Efter ett decenium av krismedvetande
Den politiska och ekonomiska förskjutningen som ägt rum till de besuttnas förmån hade, enligt Grassman, inte kunnat ske utan de intellektuellas tysta svek och aktiva medverkan. De deltog i inhamrandet av ”krismedvetandet” hos de svenska löntagarna. Här har hela tiden lögnerna kring och de godtyckliga förändringarna av de svenska nationalräkenskaperna varit ett centralt vapen. Grassman har genom åren givit många exempel på detta och här räcker det att referera ytterligare ett.
Förra årets stasbudget resulterade, enligt de offentliga räkenskaperna, i ett underskott på ca 80 miljarder kronor. Följer man i stället FN:s definitioner för nationalräkenskaper faller underskottet till 27 miljarder! De här pengarna, påpekar Grassman, rinner inte heller i väg till lösaktig konsumtion, utan går till offentliga investeringar i byggnader, datorer, vägar, mm. Således till en hel del samhällsnyttiga ändamål. När man i den politiska debatten försöker slå mynt av de existerande underskotten så sopas dylika fakta under mattan och lögnen blir de rikas vapen i kampen mot löntagarna.
I den här kampen anser Grassman att den nuvarande socialdemokratiska regeringen hamnat på fel sida. Han anser vidare att den förda politiken går emot en stor opinion inom partiet och saknar stöd i 1982 års valprogram. Han skriver:
”Den förödande devalveringen med begränsade exportstimulanser och en förkvävande reallönesänkning och konsumtionsdämpning för de tre fjärdedelar av ekonomin som inte är export var en administrativ åtgärd som regeringen ensam har ansvaret för. Momshöjningen 1983 som ytterligare förstärkte konsumtionsdämpningen och i sig bör ha slagit ut tiotusentals sysselsättningstillfällen kunde emellertid lotsas genom riksdagen enbart med VPK:s hjälp. Det är en bitter ironi att en isolerad regering utan stöd i senaste valprogrammet med VPK:s hjälp kan köra över en majoritet inom det egna partiet...”
Grassman kan inte bli klar över varför VPK agerat så här. Om det beror på att man inte förstått bättre eller helt enkelt vill bli accepterad som like bland ”de stora grabbarna”. Säkert är det många såväl VPK-medlemmar som personer utanför denna krets som ställer sig lika kritiska och frågande inför VPK-ledningens förhandlingar med regeringen som Grassman själv.
Det plundrade folkhemmet avslutas med ett tänkt scenario. Grassman håller ett anförande inför en extrainkallad kongress. De borgerliga partierna har vunnit valet och det är nu dags för en uppgörelse med den förda politiken och de som ansvarat för denna. Han vill sätta punkt för en, i hans ögon, mycket mörk period i svensk socialdemokratis historia och återupprätta reformismen från Ernst Wigfors och Gustaf Möllers dagar. Inte endast Olof Palmes avgång krävs, utan hela partiledningen måste gå för att de gamla traditionerna skall kunna återuppstå. Om så inte sker befarar han att partiet spricker i två delar. En som följer partiledningen och en som tar avstånd från dess politik. Helst ser han alltså att partiet avsätter ledningen, men även det andra alternativet är bättre än den nuvarande situationen. Man förstår att Grassman ser framför sig ett reformistiskt, men löntagarvänligt, parti.
Grassmans bok innehåller, som framgått av det hittills skrivna, en hel del sprängkraft. Samtidigt framstår också en del avgörande svagheter tydligt. Han har en stark tendens att förklara krisens framväxt med politiska orsaker. Åtminstone lägger han inte fram någon analys som för särdeles längre än så. Hårddraget skulle man kunna säga att hans position är att en felaktig ekonomisk regeringspolitik skapade krisen och att en korrekt förd keynesiansk politik skulle ha räddat situationen. Självklart har en regerings ekonomiska politisk betydelse för krisens förlopp. Däremot kan knappast den internationella krisen förklaras med att de olika regeringarna inom den kapitalistiska världen omedvetet eller medvetet förde en felaktig politik. Grassman har något av en klockartro på regeringars och statens möjlighet att påverka den kapitalistiska ekonomin, en sak som säkert förklaras till stor del av hans keynesianska bakgrund.
Den internationella krisens orsaker står snarare att finna i de många konkurrerande företagens decentraliserade investeringsbeslut. En total brist på samordning skapade en produktionspotential som växte snabbare än den existerande efterfrågan. En sak som förstås inte bör förväxlas med mänsklighetens behov av de producerade varorna. Denna den strukturellt framvuxna internationella överproduktionen av produktionsmedel och konsumtionsvaror tvingar fram en allt hårdare konkurrens mellan företagen, pressar vinsterna och tenderar att slå ut mindre produktiva företag.
I det här läget försöker företagsledningar och ägare finna vägar för att stärka lönsamheten och stärka konkurrenskraften. Mot denna bakgrund blir det senaste decenniets propaganda från SAF och Moderaterna kring löner, vinster och den offentliga sektorn, begriplig. Här har också SAP:s ledning ställt in sig i ledet och tagit upp kampen för den svenska exportindustrins framgång på världsmarknaden.
Om ett reformistiskt parti, av den karaktär Grassman förespråkar, skulle genomföra en löntagarvänlig politik som går emot mäktiga kapitalgruppers intressen, så skulle det ställas inför ödesvalet mellan en fortsatt konfrontation eller kapitulation. En fortsatt konfrontation betyder en fördjupad kris för det nuvarande ekonomiska systemet, men en avgörande möjlighet för arbetarrörelsen att etablera ett nytt ekonomiskt system — en demokratisk planekonomi. Ett sådant systemskifte kräver förstås revolutionärt socialistiska åtgärder och en politik som inte står att finna i den reformism Grassman förespråkar.
Trots en del avgörande brister är Det plundrade folkhemmet en i långa stycken mycket välgörande bok att läsa i tider där offentlig lögn och ryggradslöst medlöperi blir allt vanligare. När boken dessutom är lättläst och rolig så måste man erkänna att ekonomen Grassman presterat en i dessa tider mycket ovanlig bok.
Lars Falk
Hans Lind är doktoranden i nationalekonomi som fick sin avhandling underkänd hösten 1984. Opponent var den socialdemokratiske och neoklassiskt inriktade professorn i nationalekonomi Johan Lybeck. I Dagens Nyheter fick dock Hans Lind stöd från den socialdemokratiske marxisten Bo Gustafsson (professor i ekonomisk historia).
Nästan samtidigt kommer Linds bok ut Kan vi lita på nationalekonomerna? Han kan här i viss mån ta revansch på det om låg honom i fatet vid disputationen: de outtalade och bakomliggande antagandena hos den teoriströmning som totalt dominerar nationalekonomi vid svenska universitet och utredningsinstitut — den borgerliga ”allmänna jämviktsmodellen”.
Utgångspunkten för Hans Lind är att vi behöver ekonomiska experter — men är de experter vi har pålitliga? Boken håller sig konsekvent till den frågeställningen rakt igenom, och söker besvara den ur flera aspekter och exempel.
Hans Lind är kritisk. Trots den lågmälda och försiktiga tonen, slår han hårt mot de ideologiska glidningarna och tvärsäkerheten hos framträdande nationalekonomer. Hans Lind menar, och det är viktigt och grundläggande i hans kritik, att ekonomisk teori utnyttjas ideologiskt och är ideologisk p g a outtalade antaganden.
Han tar frågan om arbetslösheten och teorin om jämviktsbildning som exempel. Denna teori säger att om lönen inte anpassar sig efter utbud och efterfrågan utan håller sig på en nivå över denna jämviktspunkt, så kommer arbetsgivarna inte att efterfråga hela utbudet av arbetskraft.
Den person som skolats i denna tradition börjar lätt söka sin förklaring till arbetslöshet i lönenivå och lönestelhet. Teorin fokuserar intresset kring faktorer som ligger nära den bild av samhälle och människa som en borgerlig ideologi ger, menar Hans Lind. Sådana faktorer som en socialdemokrat eller facklig företrädare har som given bakgrund när de vill plocka fram botemedel mot arbetslöshet. I keynesiansk ekonomisk teori ser man ”lönestelhet” som ett givet faktum. Teorin handlar då i stället om vad en regering kan göra när inte lönerna anpassar sig (även om stelheten fortfarande är orsaken).
Jag tycker att Hans Lind gör sig skyldig till en oklarhet här när han skriver att ”modellen har en sådan uppbyggnad” att den blir ideologisk. Är det inte snarare så att neoklassisk teori och allt annat relateras till denna enkla modell. Även om ”imperfektioner” i ytligare lager ovanpå kärnan kan tillåtas korrigera modellen, är det ändå i princip utbud och efterfrågan som gäller. Men själva analysinstrumentet behöver inte vara ideologiskt. Även Marx talar ju om att priset kan oscillera med utbud och efterfrågan kring ett ”jämviktspris” (värdet). Hos Marx är det ”jämviktspriset” som ägnas det stora intresset, det behöver i sig självt förklaras, medan de tillfälliga variationerna aldrig hann beröras av Marx. Däremot är placeringen, betoningen och de slutsatser man drar ideologiska: Sätter man fluktuationerna och jämviktsbildningen i centrum och underkastar alla reella ekonomiska fenomen denna mall, så kan man använda ett i sig självt neutralt verktyg på ett ideologiskt sätt. Man kan säga inte bara hur det är, utan också hur det borde vara, ty prismekanismen belönar alla insatser i produktionen så att optimal resursallokering uppnås. Om ekonomiska problem uppstår kan en neoklassiskt skolad person lätt söka orsaken hos faktorer som stör modellens mekanism.
Men kanske viktigare och klarare hos Hans Lind är den underförstådda neoklassiska människosynen han tar fram i ljuset. Hans Lind menar att\ det inte är individualismen och egoismen som är det väsentligaste i det som neoklassikern tillskriver människans drivkrafter och välfärd Utan snarare att teorin är atomistisk — man ser inte människan som samhällsvarelse. Hans Lind tar behov som exempel: ”Att ha en svart-vit TV när alla andra också har en svartvit lider man inte nämnvärt av. När alla andra har färg-TV och berättar om de färgsprakande underhållningsprogrammen på kafferasten så upplever man verkligen den svart-vita mottagarens begränsningar när man kommer hem!” (s 37).
Individen formas av samhället runtomkring henne. Nya varor skapar nya behov, men detta behöver inte betyda att allt högre ”nytta” uppnås. I en kapitalistisk marknadsekonomi finns inte ”...någon mekanism för att fatta gemensamma beslut i förväg om att viss typ av produktion skall startas eller inte startas, därigenom ledande till att vissa behov utvecklas eller ej” (s 37). Det är alltså när neo-klassikern missar att problematisera ”den osynliga handen” som teorin kan glida över i ideologi.
Hans Linds bok är ju en parallell till Sven Grassmans. Men till skillnad från Grassman påstår inte Lind att ekonomerna är köpta. Hans Lind menar att Grassman överskattar näringslivets roll. I stället är det ekonomernas egna uppfattningar — deras världsbild och teoretiska bakgrund — som styr forskningen. Unga ekonomer som tror på etablerade arbetssätt och teorier har lättare att få stöd från docenter och professorer och lättare att få forskningsbidrag. Medan de som är skeptiska till etablerade synsätt kan uppfattas som ointressanta figurer och blir tvungna att finansiera sina studier med arbete vid sidan av. Skeptikerna får heller inte seriösa synpunkter på sitt arbete, vilket försinkar dem. ”Skulle en ny Karl Marx kunna komma fram vid ett modernt universitet? Svaret är antagligen nej...” (s 54).
Vidare menar Hans Lind att ekonomerna borde redovisa outtalade antaganden, och inte uttala sig tvärsäkert om ekonomiska samband på grundval av enkla ekonomiska modeller. Ekonomi är ett komplext fenomen, och det är svårt att nå säker kunskap. Ekonomen borde uttala sig om det han vet och redovisa när han kliver ur expertrollen, t ex när han kritiserar löntagarfonder med argument om att pluralismen är hotad.
Hans Linds bok är något så ovanligt som en både nyanserad och kritisk genomgång av ekonomernas roll i samhället. Nationalekonomerna är ju i dagens Sverige något av upphöjda ”domedagsprofeter”, som gärna spetsar till sina påståenden för att nå uppmärksamhet. Till skillnad från Grassmans mer privata chock över att bli utmanövrerad från ekonomieliten, blir Lind mer allmängiltig när han gräver i teorins och forskarvärldens förutsättningar. En nyttig och lättläst bok.
Mats Bladh