Ur Fjärde Internationalen 4/1985
Västtysklands politiska scen har under 80-talet omvandlats genom att en samhällsradikal kraft — för första gången sedan Förbundsrepubliken grundades — har dykt upp, med betydande valframgångar i hela samhället. De Gröna har ändrat kartan för det traditionella partisystemet och dess framtidsutsikter i landet. I ett större perspektiv sett, har de representerat ett genombrott för en ny och okonventionell sorts vänsterpolitik i Västvärlden, i en tid då arbetarrörelsen har varit på reträtt och den nykonservativa högern på frammarsch. Socialister överallt, både i och utanför Tyskland, har sett på fenomenet De Gröna med hopp och intresse, mot bakgrunden av en genomgripande internationell reaktion i så väl Bonn som i London eller Washington. I mars 1983 resulterade de västtyska valen i att en högerkoalition kom till makten, under ledning av Helmut Kohl — det rhenska svaret på Thatcher och Reagan. Samtidigt klarade De Gröna med knapp mån den odemokratiska femprocentsgränsen för representation i parlamentet och etablerade sig som en nationell politisk kraft. För första gången sedan det gamla kommunistpartiet förbjöds på 50-talet, konfronterades det socialdemokratiska partiet (SPD) med en organisation till vänster om sig, som avvisade samförståndspolitiken inom Förbundsrepubliken. I 1984 års europeiska och regionala val vidmakthöll De Gröna sin styrka, och ökade dessutom sina röstsiffror ytterligare. Politiska spekulationer, om en eventuell SPD-Grön samverkan, som ett regeringsalternativ i förbundsdagsvalen 1987, började sprida sig.
Men våren 1985 led De Grönas frammarsch en serie bakslag i några viktiga regionala val. I Västberlin avvisade en högerinriktad SPD-ledning alla former av samarbete med den (Gröna) Alternativa Listan — och uteslöt därmed varje verklig möjlighet att ta över från CDU—FPD's styre av staden. Under dessa omständigheter lyckades Alternativa Listan öka sina andelar av röstetalet från 7,2 procent till 10,6 procent, medan SPD noterade sitt värsta valutslag någonsin i staden. Västberlin är dock ett särfall, både juridiskt och sociologiskt. Betydligt mer signifikativa var valen i Saarland och Nordrhein-Westfalen. I Saarland är regionen svårast drabbad av den ekonomiska krisen i landet, p g a nedgången inom stålindustrin. Där riktade sig en kraftfull SPD-organisation till massrörelserna, så väl som till sina traditionella arbetarväljare, med en slogan om ”förening av ekonomi och ekologi”, och skar så ned De Grönas röstandel till 2,5%, och vann en övertygande absolut majoritet. I början av kampanjen föreslog Oskar Lafontaine, den nationellt kände ledaren för SPD's vänster, en koalitionsöverenskommelse med De Gröna. Men en majoritet av den regionala och förbundsnationella ledningen valde en strategi, som helt enkelt skulle ”avslöja” De Gröna, med förödande resultat. Än allvarligare för De Gröna var deras nederlag två månader senare i Nordrhein-Westfalen — den största delstaten i Västtyskland, som inbegriper Ruhr-området och omfattar närmare en tredjedel av Förbundsrepublikens befolkning. De Gröna sjönk från 4,6% av rösterna, efter en oduglig kampanj 3,4% nedgång från EG-valen 1984, medan SPD klättrade upp till 52,1%, dess bästa resultat någonsin i regionen, under glanslös ledning av partimoderaten Johannes Rau. Budskapet ”slutet för De Gröna” sprids nu lika säkert i pressen, och även om nu denna förutsägelse uppenbarligen är en journalistisk överdrift, så har De Gröna otvetydigt, för närvarande, att se fram emot en djup kris vad gäller organisation och framtidsperspektiv.
Högerkoalitionen under förbundskansler Kohl, för sin del, verkar för tillfället att vara i en stark och oavbruten nedgång. I Saarland och Nordrhein-Westfalen föll CDU under 40%, och i själva Ruhr-området nådde det inte ens 30% av rösterna. Det har uppenbarligen varit SPD, som huvudsakligen fått fördelarna av denna förändring i väljarklimatet. Men framsteg har också registrerats, inom den regerande koalitionen, av det liberala FPD. Till skillnad från CDU, vars åtstramningsoffensiv av nödvändighet har dämpats något av sin väljarbas bland katolska arbetare, har det mera rent medelklassinriktade FDP gett sig in på en aggressiv attack mot organiserade arbetare; medan de smidigt kombinerar detta med en mer liberal inställning vad gäller öst-väst-relationer, abortlagstiftning, invandrarrättigheter, och så vidare. Om FDP, vilket verkar sannolikt, lyckas stabilisera sitt röstetal kring 5% nationellt, kommer resultatet av 1987 års val ytterst att bli beroende av de strategiska val som De Gröna gör under kommande halvannat år. Ändamålet med denna artikel skall bli att bedöma karaktären hos De Gröna som fenomen, de olika strömningarna inom det och de olika alternativ som står framför det, när det närmar sig en politisk skiljeväg.
Vad förklarar De Grönas uppkomst? Varför dök de upp som en politisk kraft med landsomfattande räckvidd just i Västtyskland, snarare än i något annat utvecklat land? Det visade sig väl finnas fyra eller fem huvudskäl, som samverkade för att skapa den gröna politiken i Förbundsrepubliken. Först, och kanske främst, var.längden och karaktären hos SPD-regeringen — eller samregeringen — i Bonn. Man glömmer utomlands ofta bort, att tysk socialdemokrati var vid makten oavbrutet i 17 år, i på varandra följande koalitioner. Under denna period var den ansvarig för en Ostpolitik, som för en tid bröt med den värsta traditionerna från det kalla kriget i Centraleuropa. Men för övrigt ledde den inrikes en orubbligt renlärig förvaltning av västtysk kapitalism, utan det minsta anspråk på några djupgående reformer, än mindre några socialistiska mål; och avslutades med att institutionalisera förnekandet av medborgerliga rättigheter genom Berufsverbot, yrkesförbud, inleda undergrävandes av sociala framsteg genom Schmidts åtstramning, och att driva på NATO's återupprustning med kärnvapen. Inom en yngre generation spreds i slutet av sjuttiotalet allmänt desillusion eller avsky över denna lista.
Vid det laget hade den nya vänsterns styrkor, som hade brutit fram mot den stora koalitionen 1968, till stora delar tömt sina krafter. När väl själva studentrörelsen hade avtagit, kring 1970, hade den genererat en vid skara radikala vänsterorganisationer — vars främsta inspirationskällor emellertid var maoistiska och spontanistiska. Ingetdera perspektivet erbjöd något realistiskt utgångsläge för att på lång sikt befästa ställningarna politiskt. I mitten av sjuttiotalet hade de flesta spontanistiska organisationerna förfallit. Det maoistiska KPD upplöste sig utan protester i slutet av sjuttiotalet; medan dess rival KBW (Tyska Kommunistiska Förbundet, den största och finansiellt starkaste maoistiska grupperingen) splittrades. Sammanbrottet för dessa grupper lämnade både ett tomrum till vänster och ett politiskt skikt — format av dem eller av den tidigare studentradikaliseringen — som letade efter alternativa former för radikal politik. Slutligen var den västtyska miljön speciellt mottaglig för att frågan om en ren miljö skulle kunna föras fram, vilket blev den samlade punkten för De Gröna. Å ena sidan hade den omfattande industriella exploateringen skapat extrema nivåer av nedsmutsning och naturförstöring. Inte mindre än en fjärdedel av Västtyskland täcks av skogar. Under åttiotalet visade det sig att upp emot hälften av träden i dem var på väg att dö, p g a kemiskt förorsakade sjukdomar, många av dem orsakade av avgaserna från motorvägar utan hastighetsgränser. I ett land med en lång tradition av romantisk naturalism var det givet att den allmänna reaktionen på fenomen som dessa — som gavs stor publicitet i massmedia — med säkerhet, förr eller senare, skulle växa till en stor kraft. Det ökande antalet kärnkraftverk, från senare delen av Schmidts regeringsperiod, gav en symbolisk överbryggning till det andra stora ämnet, som gav De Gröna massuppslutning. Västtyskland hade redan den tätaste utplaceringen av kärnvapenraketer, alla under utländsk kontroll, av alla världens länder, mitt i en tid av avspänning. NATO's återupprustningsprogram från slutet av 1979 gav signal om inledningen av en ny fas av det kalla kriget, med tysk mark som den främsta plattformen för utplacering av missiler. Fredsrörelsen, som reagerade mot denna upptrappning av kärnvapenarsenalen i Förbundsrepubliken, sörjde för en enorm underström för De Grönas utveckling.
De Grönas egentliga ursprung var dock från början mycket lokalt och knappt märkbart. Som så ofta är fallet, så kom inte ändringar i de nationella styrkeförhållandena helt ur tomma intet. De första milstolparna blev den plats som vanns i oktober 1977, med 1,6% av rösterna, av Miljöskyddslistan i Hildesheim; att en ”Kärnkraft Nej Tack”—grupp kom in i Hamelns stadsfullmäktige med 2,3% av rösterna; de 2% som vanns av en Grön Lista bestående av subkulturella, ”spontanistiska” och ekologgrupper, tillsammans med medlemmar av ett Oberoende Socialistiskt Centrum och aktivister uteslutna ur SPD, vid deras första försök i Erlangen; och de 6% och 6,6% som uppnåddes i två små städer i Schleswig—Holstein. Ingen kommentator såg ännu något tecken på djupare förändring inom den västtyska politiska strukturen. Ett år senare orsakade resultatet 3,9% för en Miljöskyddslista i Niedersachsens delstatsval en del uppståndelse i pressen. Men när De Gröna i Bremen därpå bröt igenom femprocentsspärren i Lantdagen, ansågs detta allmänt som en engångssuccé. Även om det också blev bakslag, som vid det dåliga resultatet för tre grupper av De Gröna i 1978 års val i Hessen, så var det genom upprepade — om än mycket blygsamma — valframgångar, som De Gröna tog form. Formeringen genomgick tre faser: (i) erfarenheten från lokala och regionala protestsamarbeten och ansatser till höger-vänsteruppdelningar; (ii) nedgång i högerinflytande och uppbyggnad av den ”Alternativa Politiska Organisationen — De Gröna”; och (iii) framstegen sedan 1980, inbegripet stora framsteg i 1982 års Lantdags- och Förbundsdagsval samt intern polarisering i frågor såsom De Grönas förhållande till parlamentet och den borgerliga staten, massrörelser och socialdemokratin.
Enligt Hanna Hallersleben var de första valinitiativen ”förenade i sin definition av ekologiska mål, men inte i hur de skulle uppnås. Det fanns till exempel argument om huruvida miljöskydd gentemot industriintressen bäst kunde uppnås genom statliga subventioner, en större betydelse av statlig planering eller nationalisering. Inom området ekonomisk politik var det total förvirring eller en stor mängd omogna idéer. Inte heller fanns det mycket tid för diskussioner, eftersom den första uppgiften var att genom valet ge en varning till de etablerade partierna. Överenskommelser uppnåddes inte efter långa diskussioner, utan genom tidspressen inför valet”.[1] Valframgångarna, så väl de som det ideologiska och programmatiska vakuumet, uppmuntrade element från den nedåtgående utomparlamentariska oppositionen att rörs sig i riktning mot De Gröna. början nedtonades ideologiska konflikter. Den Gröna Listan i Niedersachsen, till exempel, koncentrerade sig i sin kampanj endast på de punkter där enighet kunde uppnås. Såsom en av dess ledare uttryckte det, sträckte sig De Grönas vidd ”från traditionella miljövänner och hälsomedvetna människor, ekologiska rebeller i CDU, FDP och SPD, ända till Medborgarinitiativen och vännerna till Jochen Steffens (vänsterradikal medlem av SPD, som lämnade partiet i slutet av sjuttiotalet)”.[2] Men partiets inre fred skulle inte vara så länge. I Niedersachsen tjänade en rivaliserande grupp ”Grön Handlingsframtid”, ledd av den borgerlige ekologen och CDU-dissidenten Norbert Gruhl, som samlingspunkt för alla dem som motsatte sig öppningen mot vänster och var bekymrade över Kommunistiska Förbundets ”entristiska” aktivitet. [3]I Hessen fick den vänsterinriktade Gröna Listan möta konkurrens från en liknande grupp, som, efter ett kort försök till samgående, bestämde sig för att ställa upp med sina egna kandidater. I Schleswig-Holstein uteslöt en högerorienterad Grön Lista formellt ”dogmatiska grupper" och vänstern svarade med att bilda sin egen Lista för Demokrati och Miljöskydd.
Ett viktigt element i alla dessa konflikter, var det faktum att de krafter, som kom från den gamla utomparlamentariska oppositionen, tenderade att föra fram en hel lista med krav, med anknytning till klasstrider, inom sådana områden som ekonomi och fabriker, fackföreningar och medborgerliga rättigheter, kvinnors villkor och invandrande arbetare. Med undantag av Västberlin, där Alternativa Listan, redan från början, var den enda verkliga kraften, var det ganska många dispyter över huruvida partiet skulle ha en rent ekologisk inriktning. Hamburg är ett exempel. I april 1978 samlades närmare två hundra Medborgarinitiativgrupper för att bilda en ”Mångfärgad Lista” (Bunte Liste), i vilken den ledande kraften var Kommunistiska Förbundet. Kort därefter dök en Grön Lista upp, vilken motsatte sig deltagandet av vänsterkrafter, och ställde upp med en separat kandidatlista i valen. Bunte Liste vann 2,5% av rösterna, De Gröna endast en procent. En sektion av Bunte Liste (och av Kommunistiska Förbundet) anslöt sig senare till den nybildade Delstatsorganisationen för De (Nationella) Gröna i Hamburg, och ändrade på ett avgörande sätt styrkeförhållandena inom den. En överenskommelse uppnåddes sedan med de kvarvarande delarna av Bunte Liste, så att den resulterande Gröna Alternativa Listan vid 1982 års allmänna val vann 7,7% av delstatsrösterna.
Vid valen till Europaparlamentet, kunde man se en allmän önskan att driva en kampanj för en gemensam lista. Därför förenade sig ett antal redan existerande delstatsorganisationer för att bilda den ”Alternativa Politiska Organisationen — De Gröna”, och sköt undan varje konflikt med vänstergrupper. Det fanns ett allmänt samförstånd om ett program för ”reform och omstrukturering av marknadsekonomin, genom användande av parlamentet för detta ändamål”. Men den huvudsakliga betoningen av kampanjen låg på ekologi. Dess framgång, relativt sett, med ett resultat på 3,2% nationellt, gav den materiella och politiska grunden för det nya partiet.[4] Konfronterade med denna framgång gav de flesta av Bunte och alternativa grupperna upp sin kritik av de rent ekologiska krafterna, och strömmade till den frambytande nationella grupperingen. Samtidigt favoriserade nu många av de ursprungliga medlemmarna från ekologigrupperna, vilka grundat organisationen, att olika alternativa tendenser anslöts, ty de fruktade att två konkurrerande listor skulle uppstå i de kommande 1980 års allmänna val. Symboliskt för denna rörelse var att i programkommissionen medtogs en av de före detta ledarna av Kommunistiska Förbundet.
De Gröna grundades formellt som ett nationellt parti i januari 1980 i Karlsruhe, och antog sitt första program i mars i Saarbrücken. Eftersom De Gröna intog en vänsterhållning i många enskilda frågor, lämnade snart de mera högerinriktade krafterna partiet med ungefär en tredjedel av medlemmarna. Förbundsvalen det året var otvetydigt ett bakslag för De Gröna, då deras andel av röstetalet föll till 1,5%. Det grundläggande skälet för detta bakslag låg i att Franz Josef Strauss nominerades som kanslerkandidat för Kristdemokraterna — ett val som tillät SPD, under ledning av Schmidt, att skryta med sina vitsord som ett ansvarsfullt parti för regeringsmakten, enträget vädjande till väljarna att inte riskera att slösa bort sina röster på små oppositionella krafter. Men när den ekonomiska världskrisen djupnade, och Reagan kom till makten i Washington, reste Schmidts främjande av NATO's återupprustning, ekonomisk åtstramning och kärnenergipolitik en växande allmän opposition, på vilken De Gröna kunde byggas upp. År 1981 vann Alternativa Listan 7,2% av rösterna, och 1982 nådde De Gröna 6,5% i Niedersachsen och 7,2% i Hessen. Dylika nivåer var två till tre gånger högre än i föregående val.
De Gröna äger inte något gemensamt strategiskt perspektiv för att förverkliga sina mål. Länge ansågs detta inte som något angeläget problem. Så här beskriver Petra Kelly, De Grönas första ordförande, det:
”Jag tror att mångfalden olika strömningar berikar vårt parti. Det finns en grundläggande enighet i vår samhällsanalys. Jag vill inte utesluta kommunister eller konservativa, och jag behöver det inte heller. Vi lär från varandra: de olika inriktningarna inom partiet sliter inte varandra i stycken, utan försöker uppnå enighet. Det är just detta som är det nya i vår rörelse.”[5]
För att kunna se vad som döljer sig bakom dessa ekumeniska påståenden, är det nödvändigt att studera de olika opinionstrenderna inom partiet, och på dess förhållningssätt till nyckelfrågorna inom den aktuella sprickan i västtysk samförståndspolitik.
Åttiotre procent av den västtyska befolkningen anser att insatser mot arbetslösheten är den viktigaste politiska uppgiften. Här har vi verkligen De Grönas akilleshäl, eftersom endast tre procent av väljarkåren — knappt hälften av deras nuvarande anhängare — anser dem vara de ”mest lämpade” att lösa detta problem.[6] Det officiella partiprogrammet innehåller en skiss över det alternativa samhälle som De Gröna söker. Trots att den uppenbarligen har konstruerats för att stämma överens med de många politiska inriktningar som finns inom De Gröna, så bildar detta dokument en slående kontrast mot perspektivet hos SPD, för vilka varje diskussion om verkliga alternativ till kapitalismen är tabu — med det enkla målet ”samverkan mellan motståndare” med framstegsvänliga delar av det riskvilliga kapitalet och den tekniska eliten, för att förverkliga ”omfattande modernisering” grundad på ”marknadsekonomi, delaktighet, gemensamt ägande och ekonomisk demokrati.”[7] Inledningen till De Grönas program pekar helt riktigt ut att ”de bestående ägarförhållandena och styrningen av produktionsmedlem har del i orsakerna till människors främlingsskap och till exploateringen av människor och natur”. A ena sidan ”skall mark, naturresurser, produktionsmedel och bankerna föras över till nya former av gemensamt ägande”. A andra sidan frammanar ”avståndstagande till storindustrier” till förmån för ”mer användbar produktion i lokala och regionala ekonomiska enheter” och ”bildandet av stora kooperativa samhällen och självförvaltande småindustrier”, ett mer abstrakt språkbruk. Lämpligt glider programmet in i en utopisk bild av mänsklig harmoni:
”De Gröna är helt medvetna om att de ekologiska och sociala förhållandena, som vi försöker skapa, måste utvecklas från det nuvarande kapitalistiska systemets uppbyggnad. Vi måste arbeta tillsammans med människor som lider under detta system, som förstörs av det, och vilkas hopp på ett annat samhällssystem hotas av utplåning. Icke-våldsprincipen innebär att varje ide om att tvinga lycka på en majoritet av befolkningen är främmande för oss. Vi tror att önskan om ett annat slags arbete och liv kommer att gripa tag i majoriteten, och att denna majoritet kommer att vara stark nog för att visa den invändande minoritetens överlägsenhet hos ett ekonomiskt system, vars mål inte är sig själv, utan ekologiska och mänskliga behov.”
Där nämns inte alls sociala klasser, kampen mellan dem, eller den borgerliga staten, som leder det kapitalistiska industrisamhället. Skälet är att kompromissformuleringarna i denna del av programmet döljer stora skillnader inom partiet.
För ekosocialisterna är utgångspunkten ett principiellt motstånd mot den borgerliga samhällsordningen och den kapitalistiska staten, en kritik av socialdemokratins reformistiska politik, och en otvetydig solidaritet med alla försvarsstrider mot krisen. De försöker att samla de politiska krafterna för att bryta med systemet och skapa en ”ny materiell-teknologisk bas för att skapa social välfärd”.[8]
Fundamentalisterna, å andra sidan, tänker sig ett allmänt avhopp från det nuvarande samhället, och uppbyggnad av ett ”lätt överblickbart, öppenhjärtligt, gemytligt samhälle som kan förbättras till självstyre”.[9] De avvisar varje kamp, som huvudsakligen inriktas på att tillfredsställa behov ”skapade av logiken i själva det kapitalistiska systemet”, och hoppas att ”de praktiska försöken hos de exploaterade och de undertryckta att för sig skapa ett annat liv” kommer att ha en sådan ”dragningskraft” för resten av samhället att ”fåmannaväldet och staten kommer att tvingas att understödja en socioekonomisk omdaning”. ”Den politiska processen skulle sedan utvecklas inom ett område oåtkomligt för militär och polis, mellan reformistisk struktur och revolutionärt innehåll.” Den magiska formeln för detta framtidsperspektiv är en ”kulturrevolution”.[10] Slutligen så finns det strömningar, som hoppas kunna dämpa existerande konflikter genom att bygga upp en dubbel ekonomi[11]; reduktion av arbetstiden inom industrisektorn; förbättrade kreditmöjligheter och ett samhällsprogram för alternativa företag och självhjälpsorganisationer; en omvandling från leverans av färdiga produkter till ett system med delproduktion som tillåter att de färdigställs i en ”informell sektor”; användning av nya teknologier för att befrämja decentralisering av arbetet; ett mer flexibelt arbetssystem (deltidsarbete, årsledigt för semester eller studier) och en större grad av självförsörjning genom konsumentproduktion.[12] Denna sektor förväntar sig minimum inkomst tillräcklig för att garantera en baslevnadsstandard, som skulle tillåta folk att lämna produktionssystemet för att befria sig från ”skenarbete”. En sådan utvandring skulle sedan succesivt bryta ned systemet.
”Efterfrågan på minimiinkomst försöker uppnå väldigt litet och samtidigt väldigt mycket: litet, eftersom vi önskar se att teknologiskt skapad arbetslöshet skall betalas bättre, än den hittills har varit; väldigt mycket, eftersom vi vill ha dessa stora samhällsorganisationer, som hittills har sörjt för arbete och definierat meningen med livet, för att vi skall acceptera att deras tid är till ända.”[13]
Inget av dessa strategiska perspektiv — alla högst ogripbara disponerar någon majoritet inom De Gröna. Ett bättre intryck av inriktningen på Grön politik kan fås genom att man tittar på deras ståndpunkter i speciella frågor, som har praktisk betydelse i dagliga klasskonflikter.
I sitt program från 1983 trädde De Gröna fram till förmån för 35-timmarsveckan, ”inte som ett långsiktigt mål, utan som ett kortsiktigt krav, som bör uppnås så fort som möjligt.” De krävde också att löneskillnader avlägsnades för lägre och mellaninkomstgrupper, och fortsatte:
”Kampen i fabriker och fackföreningar är nödvändiga, framför allt för att man skall kunna uppnå kortare arbetstid, mänskligare förhållanden och ändringar i lönestrukturen. Strejker och fabriksockupationer borde öka, för att man skall kunna rädda arbetsplatser och hindra stängningar. Men ett av målen för sådana strider måste vara omvandlingen av anläggningar till samhälleligt och ekologiskt användbar produktion och självförvaltning.”
I praktiken, och inte bara i ord, har majoriteten av De Gröna stött kampen för 35-timmarsveckan, och de brittiska gruvarbetarnas strejk, liksom många av medlemmarna inom partiets djupa led solidariserade sig med mera traditionella arbetarstrider i olika städer. De Grönas delstatsorganisation i Nordrhein-Westfalen tar med klar majoritet parti för nationalisering, samt för kortare arbetsvecka, som en lösning på stålkrisen.[14] Den parlamentariska delen av De Gröna tog initiativet till att begära ändringar i den gamla arbetsrättslagen, i kraft sedan 1938, och begärde en minskning av det maximala antalet arbetstimmar från 48 till 40, och övertid från maximum tolv timmar per vecka till två timmar.[15] Detta var i själva verket ett klassiskt fackföreningskrav, vilket SPD aldrig gjorde något åt, varken i opposition eller i regeringsställning. På samma sätt har De Grönas parlamentariska del föreslagit utkast till lagstiftning som förbjuder lockouter, ett annat gammalt fackföreningskrav. SPD-delegationen i Bundestag väjer ännu i dag undan för frågan huruvida man stöder förslaget eller inte. I dessa avseenden har det nästan alltid funnits en majoritet inom De Gröna, som har sett behovet av att skapa en allians mellan miljörörelsen och arbetarrörelsen, och inta rätt position i klassfrågor inom industrin.
Den mest brännande faktorn i De Grönas politik har emellertid varit deras ståndpunkt inom utrikespolitik och återupprustning speciellt avgörande frågor i Förbundsrepubliken med tanke på dess geopolitiska situation. Efter sin nationella kongress i Duisburg, i november 1983, har De Gröna krävt utträde ur NATO. Deras resolution fastslår:
”Vi är för ett kärnvapenfritt Europa och kärnvapenfria zoner; för ett slut på terrorns anda, logik och politik; för ett närmare samarbete mellan rörelserna för fred och frihet, vilka överskrider alla gränser och block; för steg mot ensidig nedrustning i alla länder. Vi måste själva börja med att göra slut på militärblocken, NATO och Warszawapakten. Vi måste lämna NATO. För tillbakadragandet av alla främmande trupper från Förbundsrepubliken Tyskland och, på sikt, från alla länder!”
Inom De Gröna finns det otvivelaktigt delar, som förespråkar en fredsrörelse som sträcker sig över båda blocken och är emot varje ny idé om en europeisk supermakt.[16] De poängterar förhållandet mellan Atlantpaktens återupprustning och befrielsekamper i de underutvecklade länderna.
”De västliga industrinationerna fortsätter i dag sina sekelgamla koloniala metoder med ekonomiska påtryckningsmedel, ibland i öppen maskopi med de omänskliga regimer som finns i tredje världen: Västtyskland med sin politik gentemot Sydafrika, USA i Latinamerika och Frankrike genom direkt militär närvaro i sina gamla afrikanska kolonier. USA hotar de oljeproducerande länderna, med militär intervention, om de försöker strypa oljetillförseln eller höja priserna.”[17]
Mot denna bakgrund deklarerade partiet: ”Mänskliga rättigheter och självbestämmande är odelbara och ett blockfritt Europa är otänkbart utan nära samarbete med rörelserna utanför blocken i tredje världen.” Därför fördömde De Gröna inte bara den sovjetiska interventionen i Afghanistan utan har också verkat för aktiv solidaritet med Nicaragua och den revolutionära processen i Centralamerika. Parlamentsgruppen inom De Gröna lyckades introducera en så kallad ”timme för aktuella frågor” i vilken SPD var tvunget att ta avstånd från Reapris centralamerikapolitik — och har förklarat sig vara beredda att deltaga i läkarlag till Nicaragua, i händelse av att USA intervenerar. På kort tid har en ny politisk kraft dykt upp i Västtyskland, som, utan några om och men, radikalt ifrågasätter det officiella samförståndet vad gäller landets säkerhetspolitik, identifierar sig med fredsrörelsen och ger den en talesplats i parlamentet.
Samtidigt har De Gröna gjort frågan om miljöskydd till en central politisk fråga i befolkningens massmedvetande i dagens Västtyskland. Sextiofem procent av invånarna tycker nu att ”effektivt miljöskydd” är ”extra viktigt”.[18] En omfattande mängd informationsrik litteratur[19] har, tillsammans med många miljöaktioner, ökat det allmänna medvetandet om sambanden mellan luftföroreningar och cancer, mellan deponering av sopor och förorening av dricksvatten, mellan surt regn och skogsförstöring, och så vidare. Den organiserade arbetarrörelsen, som så länge framställde ett falskt val mellan att skydda miljön och att skapa arbetsplatser, och motarbetade miljörörelsen, kan i dag inte längre undvika en mera nyanserad inställning. Enligt Ernst Breit, ordförande för fackföreningarnas landsorganisation, DGB, är ”miljöskydd och miljöteknologi områden där arbetsplatser kan skapas, nu och inom överskådlig framtid.”[20] Metallarbetarfacket har starkt kritiserat andra fackförbund, som motsätter sig miljörörelsen[21] och för fram ett stort urval ekologiskt material i sin tidning, vilken har 2,5 miljoner läsare. I sina specialpublikationer för fackföreningsfunktionärer går man mycket noga in på att förklara problemet med farliga ämnen, som används i industriproduktionen; och dess ”handlingsprogram för arbete och teknologi” söker ett ”närmande till den tekniska intelligentian, i synnerhet vad gälle ekologifrågor”.[22] Ekologisk känslighet är ett ämne som vinner en allt starkare antikapitalistisk kraft, när fler och fler människor inser att det, som ligger bakom den växande förstöringen av omgivningen, är ren vinstgirighet. År 1990 kommer energiindustrin, vilken under sjuttiotalet svarade för en enorm utbyggnad av kärnkraften, att producera en enorm överkapacitet, vilken inte står i någon rimlig proportion till samhällets behov.
För De Gröna är ekologiproblemet inte något fristående ämne. Ett förord till en av deras broschyrer förklarar: ”Människor i Västtyskland hotas idag av den ekologiska och den ekonomiska krisen inom industrisamhället”. Deras kritik av de etablerade partiernas energipolitik inbegriper alltid aspekten om arbetslösheten: ”Kärnkraften förstör arbetsplatser, eftersom den ökande användningen av kapitalintensiv energiform under nuvarande ekonomiska villkor leder till att maskiner införs fortare och att arbetsplatser avlägsnas.”[23] Särskilt populärt har det varit att De Gröna har insisterat på ”ansvarighetsprincipen”, d v s kravet att de stora industrierna skall vara ekonomiskt ansvariga för skador på omgivningen och för olyckshändelser. Det är inget tvivel om att miljöfrågan har varit en av huvudfaktorerna för deras förhållandevis goda valframgångar. I en nyligen utförd opinionsundersökning ansåg 42% av befolkningen att De Gröna var ”de bäst lämpade för att skydda miljön”, medan motsvarande tal för SPD var 22%, för CDU/CSU 30% och för FDP 5%.[24]
Bland kvinnor i Västtyskland är en djupgående radikalisering på väg, vilken sträcker sig långt utanför uppbyggnaden hos de, från sjuttiotalet ännu existerande, feministiska rörelsernas sammansättning. Följaktligen tvingades fackföreningarna 1983 att organisera en självständig mobilisering av kvinnor; ett massivt uppsving bland kvinnor var ett av huvudskälet till CDU's nederlag i NordrheinWestfalens delstatsval; i lokala val i sydtyska småstäder har ”kvinnolistor”, uppställda som protest mot den manliga dominansen inom traditionella partier, varit mycket framgångsrika; under trycket från kvinnliga delegater yttrade sig fackföreningen för de Offentliganställda, Transport och Kommunikation, den näst största i landsorganisationen DGB, men mer än en miljon medlemmar, till förmån för att göra slut på den lag som reglerar rättsliga påföljder för abort: och SPD-ledningen har känt sig tvingad att öka antalet kvinnor i partistyrelsen.
En viktig del av det Gröna partiet, i synnerhet inom sektionerna med en alternativ bakgrund, har varit den självständiga kvinnorörelsen.
”I tusentals år har kvinnor varit speciellt förtryckta och utnyttjade, och lidit av orättvisor och diskriminering. Kvinnor hindras dagligen från att utöva sina demokratiska rättigheter — de tyngs av en dubbel arbetsbörda, eftersom de lider under samhällets fördomar och diskriminering om de gör uppror emot sitt förtryck.”
Icke desto mindre har kvinnor behandlats motsägelsefullt inom partiet. Av hänsyn till konservativa stämningar har det inte funnits något direkt krav på att avskaffa den restriktiva abortlagens paragraf 218; och en kompromissformulering går, trots en argumentering mot bestraffning av abort, in på att moralisera över det ofödda livets värde. Dock begär De Gröna numera, i ett antal enskilda yttranden, att abortlagen avskaffas. Inom nästan alla politiska områden finns det för närvarande självständiga kvinnoorganiseringar inom partiet; ledande organ och vallistor ställs upp på basis av sexuellt likaberättigande, och talare på partikonferenser väljs enligt principen ”en man, en kvinna”. De Gröna var de första att använda parlamentets talarstol för att ta itu med frågan om kvinnoförtryck; och ledningen för parlamentsdelen består, när detta skrivs, helt av kvinnor.[25] Partiet försöker i allmänhet att få aktivister från den självständiga kvinnorörelsen att bli kandidater på sina vallistor.
I och med att den ekonomiska krisen förvärrats, har fientligheten mot invandrande arbetare också ökat i Västtyskland. Opinionsundersökningar visar att 57% av befolkningen är för att invandrarfamiljer återsänds, och endast 19% stöder rätten för oberoende ungdomar att sammanföras med sina föräldrar inom landet.[26] De borgerliga partierna har försökt att följa strömmen, och en av de viktigaste programpunkterna för Kohls regering var löftet att halvera antalet invandrare. I den traditionella arbetarrörelsen är det först nu, och mycket tvekande, som en diskussion har börjat i den här frågan.[27] För De Gröna ”är en konsekvent strävan att försvara minoriteternas intressen en huvudfråga”. De inte bara motsätter sig diskriminering, utan anser sig själva skyldiga att försvara ”rätten till självförverkligande för nationella minoriteter, vilka i egen regi skall ha möjlighet att vidmakthålla sina egna kulturella och religiösa traditioner.” De kräver att utländska arbetare och deras familjer borde ha fulla medborgerliga rättigheter (rörelsefrihet, fritt val av arbetsplats, rätt till politisk aktivitet),[28] med rätt att rösta omedelbart på den lokala nivån och att vara valbar i alla val efter fem års vistelse. Parlamentsgruppen har lagt fram ett lagstiftningsförslag om uppehållsrätt, som skulle ha till effekt att underminera den nuvarande reaktionära invandringslagen.
Det är alltså uppenbart att De Gröna varken önskar vara, eller är, ett en-fråge-parti. Snarare visar de upp sig själva som ett allmänt samhällsalternativ. Resultaten är dock motsägelsefulla. För det finns ingen koppling mellan deras allmänna programmatiska mål och deras konkreta krav: de få som försöker göra sådana kopplingar är i minoritet. Det föreligger en nästan klassisk skillnad mellan maximiprogram (eller programmatiska idéer) och daglig agitation. Samtidigt är det medlemmar och sympatisörer aktiva endast som enskilda personer, medan olika heltidsfunktionärer också spelar ledande roller i massrörelser, i vilka partiet som organisation inte medverkar.
Vilken karaktär har den gröna rörelsen? Hur skall den sociologiskt klassificeras? Det är uppenbart nog att De Grönas formella program är en variant av vad Marx och Engels betecknade som småborgerlig utopism. Men just p g a diskrepanserna mellan partiets program och praktik är det nödvändigt att inte bara titta på dess subjektiva aspirationer eller visioner, utan också på den objektiva funktion det fyllt i västtysk politik. Åren efter 1968 har varit en period av mycket betydelsefulla förändringar i Förbundsrepubliken, under vilka ett stort antal människor för första gången brutit med illusionerna från det ”ekonomiska miraklets” era. Minskningen av tillväxttakten, socialomsorgens erosion, nedsmutsningen av miljön och hotet mot livet från en ny våg av nukleära, kemiska och biologiska vapen — allt detta gav stimulans till diffusa proteströrelser. Men SPD's ideologiska tillbakagång, vilken tycktes ha rökt ut varje form av socialistisk tradition i den organiserade arbetarrörelsen och ultra-vänstergruppernas politiska kollaps, innebar att föga insikt utvecklades om den gemensamma roten till alla dessa problem i kapitalismens socio-ekonomiska struktur. Under dessa år bemötte SPD i Bonn varje proteströrelse som försvarare av de existerande borgerliga förhållandena, samtidigt som fackföreningarna inte gav upphov till tvekan som sin orubbliga lojalitet gentemot SPD i regeringsställning.[29] Samtidigt började stora massrörelser ta form utanför de traditionella arbetarorganisationerna, som förkastade den officiella politikens förhärskande antaganden. Dessa rörelsers attraktionskraft för dissidenter i SPD, såväl som för det repressiva klimatet inom partiet, förhindrade utvecklingen av en ny vänster inom socialdemokratin. Denna roll kom att falla på De Gröna. Sanningen är den att de i realiteten utgör ”ett parti till vänster om SPD” (som deras Förbundsdagsledamot Joschka Fischer uttrycker det), och uttrycker en process av politisk differentiering som knappast påverkade själva SPD men hade en märkbar effekt på dess väljarstöd. Åtminstone åttio procent av De Grönas röster har kommit från den tyska socialdemokratins traditionella bas.
En liknande desertering från SPD, som förskjuter styrkeförhållandena till vänster, har inte upplevts sedan massplittringen av partiet under det Första världskriget. Det var naturligtvis en mycket djupare konflikt. Men i en mer blygsam skala har De Gröna organiserat betydelsefulla skikts övergivande av efterkrigstidens kapitalistiska utvecklings sociala och politiska konsensus.
Sett i denna belysning handlar inte den centrala frågan om ifall de olika elementen i De Grönas program står för en realistisk väg till det kapitalistiska samhällets omvandling (klart att det inte gör) utan om ifall otillräckligheten i programmet lämnar vägen öppen för deras reintegrering i systemet. Här kan det inte råda något tvivel om att inriktningen på De Grönas ingripanden framför allt är riktad mot arbetets avhumanisering i det kapitalistiska industrisamhällets, mot degraderingen av arbetaren till ett fullständigt bihang till fabrikssystemet, och mot de huvudsakliga formerna för klassexploatering och sociala eller politiska privilegier. De Gröna förkastar kapitalistisk rationalitet och resursslöseriet och miljöförstöringen som är inbyggd i konkurrensens och profitmaximeringens mekanismer. De vänder sig mot normer, regler och beteendemönster som ger upphov till alienation i det kapitalistiska samhället — konkurrens i stället för solidaritet, underordning i stället för samarbete, ”att ha” i stället för ”att vara” som livets mål.
Hur ser det gröna fenomenets sociologiska profil ut? Det första och det mest slående draget är det oproportionella förhållandet mellan den gröna valmanskåren och det gröna partiets storlek. Omkring 2,5 miljoner västtyskar har röstat på De Gröna de senaste åren De Gröna de senaste åren — men ändå har partiet bara 30 000 medlemmar. För en politisk formering som lägger så stor politisk vikt vid ”självorganisering och massdeltagande” är denna diskrepans en iögonenfallande svaghet — och antyder en grad av organisatorisk bräcklighet och instabilitet som kan hota hela dess framtid. Antalet medlemmar i förhållande till väljare är 1:80, jämfört med ett tal som pendlar mellan 1:10 och 1:12 för CDU/CSU och SPD. De Gröna har själva gjort få ansträngningar för att bygga sitt parti och speglar i detta avseende en skeptisk attityd till ”partier” och ”stora organisationer” bland nyare skikt av befolkningen som kan stå dem dyrt. Det är sant att De Grönas formella betoning av gräsrotsaktiviteter tillåter aktivister från sociala rörelser som inte är medlemmar av partiet att delta i möten och, i synnerhet i fråga om kvinnor, att ställa upp som kandidater för dem. Men De Gröna ingriper inte systematiskt, och det delvis som ett resultat av deras mycket federalistiska struktur, vare sig i massrörelser eller politiska kampanjer. Dessutom varierar nivån på medlemsaktiviteten avsevärt. Men rent allmänt tenderar den senare att begränsas till det lokala området eller arbetsplatsen.
Hur ser den gröna valmanskårens drag ut då? Dess åldersstruktur avslöjar en överväldigande dominans av unga människor. De Gröna har erövrat 21 procent av rösterna bland 18 till 25-års-gruppen; 13 procent av 30 till 39-årsgruppen; 7 procent av 40 till 49-årsgruppen; 4 procent av 50 till 64-årsgruppen; 0 procent bland pensionärerna.[30] Bland förstagångsväljare har De Gröna legat sida vid sida med SPD 1983-84. Den sociala fördelningen bland De Grönas anhängare analyserades i en mätning gjord för SPD i Niedersachsen hösten 1981. Den visade att om det allmänna stödet för De Gröna låg mellan 5 och 7 procent av befolkningen så var proportionen av grönröstande bland outbildade arbetare 4 till 7 procent, bland utbildade arbetare 4 till 5 procent, bland lägre och medeltjänstemän 5 procent, bland lägre och medel- offentligt anställda 9 procent, och bland högre tjänstemän inom den privata och offentliga sektorn 10 till 12 procent.[31] Dessa resultat antyder att medan De Gröna har en viss arbetarbas, verkar de småborgerliga och professionella skikten vara i övervikt bland väljarna — i enlighet, kanske, med de mer utopiska dragen i deras program. Som kontrast står SPD's huvudsakliga väljarbas att finna bland kvalificerade och okvalificerade arbetare och de arbetslösa. En optimistisk läsning av dessa siffror skulle innebära att de visar att De Gröna har vunnit ett oproportionerligt stort gensvar bland en sektor av arbetskraften som troligen kommer att öka när strukturella förändringar slår igenom i ekonomin, och vilken måste vinnas av den organiserade arbetarrörelsen. SPD-teoretikern på vänsterkanten Peter van Oertzen har sagt att:
”De Gröna representerar ett betydelsefullt antal arbetarröster. Det är en ung och radikal arbetarklass på väg från produktion till kommunikations- och serviceindustrierna. De har högre utbildning och representerar något i stil med den typiske arbetaren om fyrtio år.”[32]
Andra kommentatorer har en mer skeptisk värdering av den proletära potentialen hos de nuvarande gröna väljarna.
Det som är uppenbart är att de gröna väljarna ännu är provisoriska och ostadiga sådana. Av alla de västtyska partierna har De Gröna den lägsta andelen stabila väljare: 20 procent.[33] Så många som 33 procent av de som röstade på De Gröna vid något tillfälle är annars stabila anhängare av något annat parti, medan 45 procent är obundna tillfällighetsväljare. Skälet till detta verkar vara att en majoritet av de gröna väljarna inte stöder den programmatiska utgångpunkten eller alla politiska uppfattningar hos De Gröna. Utan mer ser dem som ett korrektiv till SPD. T ex är 84 procent av de gröna väljarna för samarbete med SPD och i Westfalens industriella centrum Nordrhein-Westfalen, är siffran så hög som 97 procent. Nittiotre procent av De Grönas anhängare skulle uppfatta detta som ett ”stärkande av demokratin”[34] — medan, som kontrast, bara 49 procent av SPDs väljare är för ett sådant samarbete.
Samtidigt uppfattar sig de gröna väljarna — trots alla sina fluktuationer — otvetydigt som hemmahörande på den vänstra kanten av det politiska spektrat i Förbundsrepubliken, och de uppfattas så av alla de övriga partiernas anhängare. I en undersökning som var avsedd att spegla de tyska väljarnas politiska uppfattningar på en graf (”1” på skalan motsvarar den yttersta vänstern, ”5,5” centrum och ”10” den yttersta högern) placerade sig den ”genomsnittliga tysken” vid 5,6, FDP-anhängarna vid 6 och CDU/CSU-anhängarna vid 6,8. Till vänster om centrum, och den ”genomsnittliga tysken” placerade sig SPD-anhängarna vid 4,6. Av de som tillfrågades placerades SPD vid 3,7 och De Gröna vid 2.9, medan De Grönas anhängare placerade sig vid 3,4 och SPD vid 4,3.[35]
Fördelningen av De Grönas regionala väljare ger ytterligare en nyckel till den sociala basen för denna radikalism. I kontrast till sitt namn har De Gröna ännu så länge vunnit relativt lite stöd på landsbygden — som bäst några fickor här och där i lokaliteter som hotas av nukleär eller kemisk nedsmutsning. Det är ett överväldigande urbant fenomen, och inom Västtysklands stadslandskap har deras fästen utgjorts av städer med en dominerande universitetsnärvaro. De tre största centra för den gröna organisationen utgörs av Hamburg, Västberlin och Frankfurt: var och en av dem dominerad av ättlingar till någon av varianterna av 70-talets yttersta vänster. I Västerberlin är f d KPD-kader de mest framträdande på Alternativlistan; i Hamburg är den tidigare KBW-minoriteten den ledande kraften; medan det i Frankfurt är ex-spontanister som står för ruljansen. Dessa strömningar samsas i partiet utan att dominera det.
Köln, Mönster och Bremen är andra säten för den gröna styrkan. Men det är signifikativt att till dags dato de högsta valresultaten i något val har erhållits i rena universitetsstäder som Tubingen, där De Gröna fick 20 procent 1984. Det är här som kontinuiteten mellan studentrörelserna från det sena sextiotalet och den gröna protesten från tidiga åttiotalet är mest synbar. Den mer världsliga karaktären hos denna gröna valkrets har inneburit att den västtyska trossplittringen — fortfarande den mest betydande skiljelinjen mellan SPD's och CDU/CDS's regionala styrka — i liten utsträckning inverkar på partiet. I t ex den katolska fästningen Baden-Würtemberg, verkar SPD's permanenta minoritetsposition ha uppmuntrat väljare att vända sig till De Gröna som ett alternativ.
För att sammanfatta har De Grönas framträdande lett till en allvarlig förskjutning åt vänster i de politiska styrkeförhållandena i Västtyskland. Trots alla sina programmatiska tvetydigheter och organisatoriska formlöshet och den ännu oklara konturen på deras sociala bas har De Gröna blivit till samlingspunkten för ett begynnande förkastande av inte bara det borgerliga samhället utan också av traditionell socialdemokrati. Deras uppkomst uttrycker en politisering av protesterna och en omstrukturering av vänstern i Förbundsrepubliken, vilket gör dem till den nödvändiga utgångspunkten för skapandet av varje socialistiskt alternativ till status quo.
De Grönas historiska inträde i Bundestag på våren 1983, med 5 till 6 procent av det nationella röstetalet följdes av ett år av ytterligare valframryckningar som sommaren 1984 förde partiet till dess största framgång hittills — 8,2 procent av rösterna i Europavalen, när det framträdde det som det tredje största partiet och eliminerade FDP från representation i Strasbourg.[36] Men efter denna höjdpunkt har de politiska konjunkturerna i Västtyskland gått emot De Gröna. Det finns två inbördes förknippade skäl till denna ogynnsamma Wende. Det första utgjordes av det definitiva nederlaget för fredsrörelsen på hösten 1983. Trots de största massmobiliseringarna i Europa drev Kohl-regimen igenom utplaceringen av den nya generationen av amerikanska missiler på tysk mark. När de väl var utplacerade gav motståndsviljan vika för en stämning av folklig uppgivenhet. De Gröna som passionerat hade identifierat sig med kampen mot kryssningsroboten och Pershing II drabbades självfallet av det tysta utfallet från detta nederlag.
För ett tag dolde Flick-skandalen — som inte bara drabbade CDU och FDP utan också SPD med välpublicerad korruption — dessa effekter med sin diskreditering av de etablerade partierna. Men vintern 1984 — 85 var det allmänna medvetandet i Västtyskland i huvudsak upptaget av arbetslöshetsfrågan i takt med att Kohls vallöften om fler arbeten och snabbare tillväxt visade sig ihåliga. I det kärvare ekonomiska klimatet av tysk ny-liberalism, med upptornade hot mot socialförmånerna — framför allt mot pensionerna — var SPD förmöget att återta initiativet som en oppositionskraft med bättre meriter i fråga om välfärd. Så snart jobben blev det främsta bekymret för väljarmassan, överskuggande fredsfrågan eller miljön, befann sig De Gröna i sämre position i sin konkurrens med socialdemokratin. Denna förändring av den allmänna inställningen var avgörande för De Grönas bakslag i Saar och Ruhr i år, båda industriregioner med hög arbetslöshet.
Men samtidigt har det ägt rum en tredje förändring av mer långsiktig betydelse för De Grönas situation. Partiet föddes i en period när SPD var den större partnern i den tröga Schmidt-regimen från början av åttiotalet, vars andra namn var FDP-ministern von Lambsdorff, nu ställd inför rätta för korruption. De Gröna uppfattade sig som opposition till ett mer eller mindre odifferentierat block bestående av alla de etablerade partierna, från SPD till CSU. Men när väl Schmidt-koalitionen föll samman och Kohl‑regimen tog över efter den återfann De Gröna sig själva på
oppositionsbänkarna tillsammans med sin gamla fiende socialdemokraterna — vilka under tiden, även om p g a starkt tryck från De Gröna, hade förkastat de amerikanska missilerna, och fjärmat sig från sin monetaristiska boss. Frågan ställdes nu om hur man skulle förhålla sig till SPD, i en situation där majoriteten av de gröna väljarna ville ha någon slags gemensam front mot den reaktionära dynamiken hos Kohl-regimen och dess regionala anhängare.
Den första frågeställningen blev möjlig att undvika i Hamburg, alldeles före den nationella segern för höger koalitionen. I juni 1982 kunde SPD — med 42,7 procent av rösterna i Landtagsvalen bara bilda en regering med samarbete från De Gröna, vilka hade vunnit 8,2 procent. De lokala gröna valde en ”tolerans”-politik, dvs externt stöd för en SPD-regering i utbyte mot eftergifter i fråga om vissa krav, i huvudsak sådana miljökrav som gällde lokala energiplaner. SPD gav sken av att acceptera denna sorts förhandlingar bara för att dra sig ur några månader senare och skylla sammanbrottet på grön ”kompromisslöshet”, och höll ett nytt val i vilket det vann en klar majoritet. De Gröna i Hamburg fick betala för denna manöver med röstförluster även om de inte blev stora.
Samma dilemma uppenbarade sig snart i Hessen vintern 1983-84. Där tog SPD, under ledning av den hårdföre förre byggnadsarbetaren Helge Börnes, 46,2 procent av rösterna, De Gröna 5,9 procent. Tidigare en svuren fiende till De Gröna svängde nu Börnes och försökte få till stånd en formell uppgörelse med dem för att stötta en regional SPD-regering. Efter långdragen tvekan valde ett allmänt medlemsmöte i De Gröna med 70 röster mot 30 att utbyte mot en hel räcka eftergifter (mycket mer omfattande än i Hamburg) — stöd till alternativa industrier, bidrag till kvinnohus, mildrande av repressiva lagar riktade mot invandrararbetare, löfte om att överge kärnenergin. Trots det godkände SPD några månader senare uppbygget av en nukleär fabrik i Hessen med kapacitet för militär användning, ett uppenbart brott mot överenskommelserna. De Gröna svarade med att dra tillbaka sitt stöd för regeringen. Efter ytterligare månader av kris i Wiesbaden har en ny SPD-grön överenskommelse kommit tillstånd, som nu gäller provisoriskt och t o m kan leda till en formell koalition. Men under tiden har den hessiska organisationens slitningar och zickzackanden polariserat fraktionella tendenser inom De Gröna nationellt och gjort relationerna till socialdemokratin till den centrala stridsfrågan inom partiet.
I dag är De Gröna i huvudsak uppdelade i fyra strömningar vilka debatterar partiets framtid. De är ofta i diametral opposition till varandra i strategiska frågor även om ibland åtskiljda genom blotta nyanser i taktiska frågor. Till höger i partiet står de eko-frihetliga, vilka förespråkar en radikal politik utan klasshänvisning och som förklarar krig mot den ”diktatoriska jakobinismen hos socialisterna”. Till vänster finns eko-socialisterna som betonar förhållandet mellan sociala och ekologiska frågor och nödvändigheten av att bemöta och besegra den borgerliga staten. I mitten finns å andra sidan, de politiska realisterna, vilka argumenterar för en kompromiss med SPD och praktisk ”reformpolitik”, och fundamentalisterna å den andra, närmare i temperament till eko-socialisterna med skiljda från dem över frågan om förhållandet till arbetarrörelsen. Samtidigt som de grundläggande ståndpunkterna hos de olika fraktionerna hårdnar befinner sig den eko-socialistiska strömningen indragen i en intern konflikt. En speciell roll i denna kompott intas av grundarmedlemmar som Petra Kelly eller Lukas Beckman, vilka inte har någon bas i partiet, utan lägger sitt stöd bakom olika grupper i en något bonapartistisk stil. I dag går de samman med eko-socialisterna och fundamentalisterna för att fördöma stöd till eller accepterande av socialdemokratin i regeringsställning, men i ett längre perspektiv delar de en Realpolitikers perspektiv på någon sorts överenskommelse med SPD. Dessa grundares agerande speglar partiets dilemma; för ingen av dessa strömningar erbjuder ett sammanhängande svar på perspektivkrisen.
De politiska realisterna eller Realpolitiker är huvudsakligen baserade i Hessen, men har också anhängare i Nordrhein-Westfalen, Niedersachen och den parlamentariska fraktionen. Ironiskt nog kommer deras ledande talesmän såsom Joschka Fischer från den gamla spontanistiska majoriteten hos den utomparlamentariska oppositionen, medan den 51-årige Otto Schilly (som har gått så långt som att beskriva De Gröna som den naturliga yngre partnern till SPD”) har en meritlista från 70-talet som motståndare till Berufsverbot och försvarare av medborgerliga rättigheter. Denna flygel av De Gröna omfattar ett stort antal f d medlemmar av SPD. Dess styrka ligger i dess förståelse för det faktum att tillkomsten av Kohl-regeringen i har förändrat villkoren för politisk radikalisering i Västtykland. Som Fischer uttrycker det:
”Hittills har vår utgångspunkt alltid varit de fatala konsekvenserna av socialdemokratisk politik rörande tillväxt och rustning, något som av sig självt drev väljarna åt vårt håll. Men nu har kampen inletts om ledarskapet för åttiotalets reformrörelse”[37]
Realisterna uppfattar SPD på nationell nivå som på en och samma gång allierad och en konkurrent, vilket tvingar dem' att leta efter Realisterna uppfattar SPD på nationell nivå som på en och samma gång allierad och konkurrent, vilket tvingar dem att leta efter någon gemensam infallsvinkel gentemot de härskande borgerliga partierna. Schilly skriver:
”Några delar av De Gröna underskattar faran för en konservativ utrikes- och säkerhetspolitik. Vi måste ta hänsyn till vilken effekt vårt avvisande av ett realistiskt koalitionsperspektiv kan ha på högern och hur det banar väg för högerpolitik.”[38]
Självfallet uppfattas utsikten på koalition på samma gång som ett led i en process av fortgående debatt och konflikt med SPD.
”Båda konkurrenterna är indragna i en bitter konflikt p g a att den ena bara kan växa på bekostnad av den andra. A andra sidan är vi tvungna att samarbeta, t o m så långt som till att tolerera en SPD-regering därför att väljarmajoritetens intressen kräver detta.”[39]
Var ligger då de politiska realisternas svaghet? Först och främst bordlägger de varje tanke på en grundläggande omvandling av samhället och förklarar sig som i huvudsak pragmatiker. Grundläggande social omvandling är för Joscha Fischer en ”dimmig ide” därför ”att ingen kan säga hur vi skall hantera en revolution, eller ens en social omvandling i liten skala”.[40] Självfallet avser inte de politiska realisterna att bryta banden med massrörelserna men under den ”radikala gröna reformismens fana” argumenterar de för att deras uppgift är att medla på parlamentarisk nivå, till förmån för de nya sociala minoritetsrörelserna, att försvara deras intressen och trygghet institutionellt, genom den politiska kompromissens medel”.[41] En sådan radikal reformism som realisterna uppfattar den, syftar inte till integration. Snarare är den ett sätt att befästa ”social dualism” och ge trygghet åt grupper i samhällets marginal som utvecklar olika värderingar, livsstilar och produktionsrelationer subkulturer, självständiga rörelser, alternativa miljöer.
Fundamentalisterna är den mest gåtfulla sektorn av det gröna partiet. De är företrädda i praktiskt taget alla regioner, i de olika partiorgan och i den parlamentariska fraktionen. Regionala majoriteter är ofta skapade utifrån en koalition av fundamentalister och ekosocialister. På ett vis är de politiska realisternas styrka fundamentalisternas svaghet och omvänt. De senare avvisar varje form av taktisk inriktning. Deras mest kände talesman Rudolf Bahro, har sagt ”ifall vi vill göra oss till SPDs junior-partner kan vi lika gärna lämna in våra vapen nu. Då kommer vi inte längre att stå för en radikal förändring av det kapitalistiska industrisystemet, destruktivt i världsskala och internt självdestruktivt, utan snarare för någon sorts eko-reformistiskt petande i den ”tyska modellen”. Graden av vårt engagemang i riktning mot total omvandling har inte förändrats sedan 1967 — 68. Vare sig vi vinner eller förlorar två procent av väljarna är det bara, mot denna bakgrund, en nyansering. Vi måste lära oss att hålla fast vid våra åsikter. Vi bör inte tona ned vårt ingripande utan snarare intensifiera det”.[42]
Men detta radikala humör är kombinerat med ultravänsteristiska attityder gentemot SPD.
”Den långtgående identiteten hos de båda huvudparterna, SPD och CDU, har i Västtyskland givit oss en modern typ av oligarki. Val kan vara leda till en förskjutning till en annan fraktion av samma härskande block.”[43]
Samtidigt sätter fundamentalisterna faktiskt fingret på den bristande verklighetsförankringen i mycket av de politiska realisternas funderingar. Med en annan framträdande fundamentalists, Jutta von Ditfurths, ord:
”Reformism i sin grön-socialdemokratiska form, utgår ifrån antagandet att det inte kommer at äga rum något radikalt brott i vårt samhälle. Revolutionens rid är förbi, så den ologiska slutsatsen dras att reformismen är den enda lösningen. Detta är ett ganska slafsigt politiskt tänkande. För varje seriös analys måste ta hänsyn till det faktum att varje form av reformism har visat sig historiskt bankrutt. ”[44]
Fundamentalisterna har föga förtroende för parlamentets progressiva roll:
”För reformer spelar det i praktiken inte någon roll ifall det är De Gröna eller SPD som befinner sig i parlamentet. Det som räknas är existensen av en stor social oppositionsrörelse som har brutit med det nuvarande medvetandet. Då kommer det att finnas utrymme i vilket saker och ting kan förändras på ett legalt och parlamentariskt sätt. Men detta kan omintetgöras när som helst. Vår uppgift är vakthållningens. Vi brukar parlamentet mot alla anti-emancipatoriska rörelser. Vi använder parlamentet för att få en bredare publik för våra idéer.”[45]
De eko-frihetliga utgör nu partiets högerflygel och attraherar till sitt program tidigare konservativa element som inte gav sig av efter vänstersvängen 1980. De inkluderar ett antal framträdande personligheter, bland dem den tidigare teoretikern för Frankfurt-spontanistema Thomas Schmidt, men deras enda verkliga bas finns i Baden-Würtemberg. De politiska realisternas och fundamentalisternas infallsvinklar är lika främmande för dem.
”För ekologisk politik behöver vi vara avslappnade och tålmodiga. Det finns ingen fix bild av det samhälle vi söker. Vi vill skapa förutsättningar inom vilka det kommer att vara möjligt att tänka realistiskt om grundläggande social förändring.”[46]
Den parlamentariska vägen är nödvändig därför att ”demokratisk förändring bara kan komma till stånd geom kompromisser”. Beslutet ”att delta i parlamentet är meningsfullt ifall det vi vill uppnå är reform av existerande förhållanden”. De Gröna bör därför ”inte känna någon rädsla eller tvekan inför att gå in i förhandlingar, och det inte bara med SPD därför ”att ett privilegierat band med socialdemokratin” måste avvisas. De eko-frihetliga uppfattar socialisterna inom De Gröna som den viktigaste fienden. För de ekofrihetliga är ”privat äganderätt till produktionsmedlen ett andrarangs-problem...bara en konsekvens av industrialismen. I detta avseende är det omtalade bandet mellan ekologi och socialism i själva verket farligt. Det för bara samman två auktoritära strömningar: biologisk ekologism och den gamla goda diktatoriska jakobinismen hos socialisterna”.[47] En av deras ledare, Ernst Hoplitschek, har öppet erkänt deras orospridande roll inom De Gröna: ”Vi uppfattar oss själva som en borgerlig strömning som opererar under den ekofrihetliga fanan”.[48]
Socialisterna inom De Gröna organiserade sig från 19800 — 81 och framöver kring tidningen Moderne Zeiten och stödgrupper kända som ”Socialistiska Politiska Initiativ” (ISP). Den huvudsakliga drivkraften bakom denna utveckling var splittringen i Kommunistiska Förbundet ur vars led både Rainer Trampert och Thomas Ebermann kom. Bildandet av Moderne Zeiten-gruppen sågs som ett sätt att uppmana en ny sorts socialistisk politik, som inbegrep en vändning till massrörelserna. MT/ISP såg som sin uppgift i De Gröna som att ”hålla öppen möjligheten till att ständigt skapa nya band till gräsrotsrörelserna” och ”kämpa mot varje tendens mot byråkratisering eller integrering i den borgerliga staten”.[49] I detta syfte försvarade socialisterna sin rätt till att organisera sig självständigt inom det Gröna partiet. Deras roll var på inget vis sekteristisk. De uppfattar ganska korrekt som ett resultat av sitt arbete att t ex De Gröna i Berlin och Hamburg kunde bilda breda valallianser, att vänstersvängen 1980 blev till en framgång och att ytterligare progressiva ståndpunkter befästes vid kongresserna 1983 och 1984. Men från allra första början var deras socialistiska projekt fullt av motsägelser. För deras enda strategiska perspektiv var ett positivt förhållningssätt till De Gröna. De ansåg att eftersom klassmedvetandet befann sig på en så låg nivå i Västtyskland måste utgångspunkten för att förändra det vara någon radikal demokratisk kraft i stil med De Gröna. Men det fördes ingen diskussion om hur en framtida förändring av medvetande därefter skulle ta form. De skulle bara helt enkelt invänta en ”förändring i inställningen”.
Denna idé åtföljdes av en märklig omarbetning av den maoistiska traditionen. Ebermann och Trampert argumenterar för att det socialistiska projektet inte enbart skall uppfattas som ”krossandet av den privata äganderätten över produktionsmedlen” — ”när producenterna verkligen vill frigöra sig och verkligen socialisera produktionen kommer det inte bara att ske ett övertagande av monotona fabriker och arbetsplatser som förvandlar folk till bihang till maskinerna och bibehåller uppdelningen mellan intellektuellt och manuellt arbete”. Ekologins frågeställningar bör relateras till perspektivet på ett icke-socialistiskt samhälle.
”Det socialistiska samhället, producenternas fria förbund, kommer inte att baseras på en mängd av social rikedom som skapats av kapitalismen och som bara behöver omfördelas och utvecklas på nytt av nuvarande och framtida generationer. ”[50]
Sådana strategiska reflektioner förklingar dock när det kommer till taktiska frågeställningar. Då bekräftar sig den klassiska inställningen hos en kortsynt ultravänsterism. Det finns ingen grundläggande skillnad mellan SPD och CDU; ingen speciell uppslagsrikedom behövs för att avslöja systemets motsägelser; och det bästa sättet att kämpa mot reformismen är ”att stå utanför processen och vinna folk till vår sida, vilka är beredda att angripa problemet vid dess rötter.”
Eko-socialisterna är väl medvetna om att sådana förslag går på tvärs mot förväntningarna hos en majoritet av De Grönas anhängare. För att avvärja pressen för att få till stånd överenskommelser med SPD, försvarar de en slags avslöjarpolitik i förhållande till socialdemokratin, i tro om att detta kommer att på ett betydelsefullt sätt ändra styrkeförhållandena mellan de bägge partierna. Men den strategiska debatten inom De Gröna har utlöst en kris för eko-socialisterna. Hur förhindrar man under nuvarande omständigheter, frågar de, en ”socialdemokratisering” av det Gröna partiet? ”Det finns inget gemensamt, överenskommet svar på dessa problem. En majoritet uppfattar vänsterns ”fransiskanisering” och ”kompromissens och integrationens” linje som oundvikliga. De argumenterar för en slags bunker politik för sig själva inom De Gröna: att hålla sig kvar på vissa poster och leda den teoretiska debatten i avsikt att vinna de bästa elementen. Andra slåss för ett nytt ”revolutionärt block” och ”kniptångs”-rörelse ifrån De Grönas in- och utsida. Ebermann och Trampert själva har inget till övers för någon av dessa idéer. För dem måste De Grönas parlamentariska tillvaro uttrycka en ”oförsonlig opposition mot och kritik av existerande förhållanden.”[51] De ser frågan om koalition som nyckelfrågan för det Gröna partiet och deras främsta mål är att slå ned de politiska realisternas ståndpunkter. Därför förespråkar de en allians med andra fraktioner inom partiet som likaledes avvisar perspektivet på Realpolitik, i synnerhet fundamentalisterna, på en plattform som formellt skulle ge utrymme för möjligheten av ett grönt tolererande av en SPD-regering nationellt, medan i man i verkligheten skulle kräva så ultimativa villkor för tolererandet, att det på förhand skulle uteslutas. Den tänkta alliansen bakom denna taktik skulle sedan få söm resultat att isolera fundamentalisternas högerflygel och de ingénus som finns kring Rudolf Bahro. Därför föreslår de upplösandet av den oberoende socialistiska organiseringen inom partiet så som utgörande ett hinder mot bildandet av en sådan axel. Skillnaden mellan dessa olika uppfattningar anger orsaken till varför eko-socialisterna inte just nu utgör ett tänkbart alternativt ledarskap för det Gröna partiet. Hellre än att utveckla en klarsynt och konstruktiv politik som skulle sätta verklig press på socialdemokratin — genom att mobilisera De Gröna för avancerade men ändå övertygande mål för befolkningen och på så vis skapa en oberoende, icke-sekteristisk och slagkraftig styrka till vänster om SPD — försöker de bilda en allians med andra krafter som är ointresserade av ens de mest nominella varianterna av ”tolererande”. För de mer extrema fundamentalisterna är själva den ekosocialistiska politiken av avslöjande/tolererande av SPD oacceptabel, för med Rudolf Bahros bitande ord:
”Skapar det bara förvirring när vi erbjuder tolererande, men sedan kräver ett så högt pris att ingenting kommer ut av det. Tolererande är för tillfället bara ett kamouflage för de som i själva verket vill vara en del av systemet.” [52]
De Grönas partikongress, som möttes i Hamburg i december 1984, upplevde den första konfrontationen i full skala mellan de olika strömningarna i organisationen. Fördelningen av styrkorna visade sig vara mycket komplex med många sidoströmningar. En ungefärlig uppskattning av storleken på de olika trenderna vid kongressen ger: Extrema fundamentalister (Rudolf Bahro) 3 procent; Radikala fundamentalister (Manfred Zieran, Juttan von Dittfurth) 10 procent; Ekosocialisterna (Trampert, Ebermann) 15 procent; Moderata fundamentalister (Antje Wollmer, Willi Hoss, Petra Kelly) 20 procent; Medlare (Bayerska organisationen) 20 procent; Politiska realister (Joschka Fischer, Otto Schilly) 25 procent; Eko-frihetliga 5 procent. Spektrat antyder den potentiella numerära styrkan hos den eko-socialistiska/ fundamentalistiska alliansen, vilken saknade majoritet av posterna i ledningen. Men den vikt de ”moderata” och ”medlande” trenderna i partiets mitt har klargör varför de faktiska resolutionerna från kongressen inte uttrycker en seger för anti-koalitionisterna. Dokumentet som antogs var tvärtom en kompromiss som lämnade alla möjligheter öppna. Det förklarade att: 1. Mängden av uppfattningar 1 frågan inom De Gröna berikar diskussionen om den; 2. Utgående från den nuvarande SPD-politiken finns det inga utsikter för en federal koalition eller andra former av regeringssamarbete för tillfället; 3. Samarbete med andra partier på lokal eller regional nivå är en fråga för De Gröna på motsvarande nivå; 4. Det finns inget behov av att ta något beslut i dag om möjligheten av en framtida koalition på nationell nivå.
Det praktiska resultatet av denna resolution har gynnat de politiska realisterna, som i sin fästning i Hessen har varit förmögna att sedan dess komma närmare en uttalad koalition med SPD än innan kongressen. Men för partiet i dess helhet visade diskussionerna i Hamburg att de olika riktningarna står fast och att ingen uppfattning ännu är förmögen att på egen hand vinna en majoritet för sin speciella politiska linje. De naiva fundamentalisterna har brutit med eko-socialisterna vid en pol — Rudolf Bahros tal på kongressen lät hemskt likt ett avskedstal till tysk politik och en vändning mot mystiska substitut (”kapplöpningen mot apokalypsen kan bara vinnas om vår tid blir till en epok av mäktig tro, en pingsthelg i vilken den levande anden utgjuts i lika del över var och en.”) Vid den andra polen är det en del av de politiska realisterna, eko-frihetliga och moderata fundamentalisterna som skulle vilja skapa en ny axel runt en gemensam pragmatism. Under dessa omständigheter finns det ännu inga tecken på något verkligt klargörande av partiets perspektiv. Men tiden börjar att rinna ut för De Gröna. Inom mindre än två år kommer det att hållas Förbundsdagsval i vilka de kommer att ställas till svars politiskt av sina väljare för sin hållning gentemot socialdemokratin. En förlängning av den nuvarande oklarheten och motsägelsefullheten kan fatalt skada deras trovärdighet och föra dem under spärren för parlamentarisk representation 1987.
Det vore fel att underskatta de verkliga svårigheterna att bestämma den bästa taktiska inställningen till frågan om de framtida röd-gröna relationerna i Västtyskland. Faran för sekteristiska självrättfärdiganden och frestelserna för opportunistisk anpassning är fullt uppenbara. Men två fakta är av oerhörd betydelse vid bedömningen av de val De Gröna står inför i dag. Det är redan klart att deras väljare kräver och förväntar sig en något positiv attityd från De Grönas sida inför utsikten av en SPD-regering. Partiet kommer knappast att få något mandat för en hållning av i huvudsak lätt förklädd bojkott eller obstruktion. På samma gång har SPD sett sig tvunget att reagera på De Grönas uppsving under 80-talet genom att svänga till en mindre konformistisk inställning än den det intagit under de senaste trettio åren. Den avgörande utvecklingen var förkastandet av NATO's missilprogram 1982, efter regeringen Schmidts fall.
Schmidts säkerhetspolitik förkastades därmed, och hans avgång följdes av en länge nödvändig process av politisk differentiering inom partiet, med framträdande av ledare på dess vänsterkant som Lafontaine, som nu kräver utträde ur NATO — något som var otänkbart bara för några år sedan — och av en del tecken på en ny militans hos delar av fackföreningsrörelsen, exemplifierad av metallarbetarstrejken för 35-timmarsvecka 1984.
Dessa förskjutningar skall inte överdrivas. Som helhet förblir SPD's ståndpunkter entydigt oförargliga och det finns starka krafter inom det — inklusive ledningarna för de stora gruv- och kemiska fackföreningarna med sina parlamentariska allierade — som ser fram emot ett återskapande av den ”stora koalitionen” mellan SPD och kristdemokraterna. Men efter erfarenheterna av en reaktion av Kohlmodell, mitt uppe i en pågående recession, skulle dessa ge upphov till starkt motstånd inom partiet. Till och med en ytterligare ”socialliberal” pakt mellan SPD och FDP skulle inte bli lika enkel som för tio år sedan. De Gröna utgör i dag en spärr mot dessa alternativ p g a den attraktion de utövar på de mer motspänstiga sektionerna av SPD's aktivister och väljare och den möjlighet de erbjuder till en vänsterkoalition som skulle innebära något nytt för Bonn.
Men för att en sådan koalition skall innebära ett verkligt politiskt framsteg i Västtyskland, måste De Gröna uppvisa djärvhet, fasthet och disciplin. Den största bristen hos de eko-socialistiska och fundamentalistiska strömningarna inom partiet är deras oförmåga att uppfatta den principiella skillnaden mellan SPD, som varande ett arbetarparti, oavsett hur integrerat det varit under de senaste åren, och de borgerliga partierna i den nuvarande regimen. De ”politiska realisternas” fördel är deras medvetande om denna realitet, vilket ger dem en strategisk — om inte numerär — skärpa inom De Gröna för tillfället. Men deras karaktäristiska omedelbarhet, det kortsiktiga i deras verksamhet och perspektiv, kan mycket snabbt leda till en pragmatisk anpassning till SPD på en låg gemensam nämnare att det kan hota själva det Gröna partiets enhet. En verklig strategi för parlamentariskt ”tolererande” skulle inte vara vare sig demagogiskt ultimativ eller defaitistiskt under underordnad. Det skulle handla om en som var villig att installera en socialdemokratisk regering och försvara den mot angrepp från högern utifrån en stabil grund; samtidigt som den ställde den inför radikala krav utifrån en fullständigt självständig hållning, uppbackade av utomparlamentariska massaktioner och vänligt sinnad agitation i fackets bas och i själva de socialdemokratiska organisationerna. Om detta perspektiv skulle kunna förverkligas skulle Västtyskland förändra Europas politiska karta under de nästkommande åren.
Översättning: Göran Samuelsson och Anders Carlsson
Artikeln är översatt ur New Left Review nr 152.
[1] Hanna Hallersleben, ”Wie alles anfing”, i Grüne Politik, Frankfurt 1984, s. 155.
[2] Hallersleben, s. 155.
[3] Förbundet var den ledande gruppen inom den yttersta vänstern i slutet av sjuttiotalet, speciellt inom antikärnenergirörelsen. Bildandet av De Gröna ledde mycket snart till en kris inom organisationen, vilket resulterade i att en minoritet av medlemmarna, men en majoritet av ledningen bröt sig ur gruppen och anslöt sig till De Gröna, och byggde en oberoende socialistisk organisation inom detta parti.
[4] I Västtyskland erhåller partierna statsbidrag vid valen i proportion till valstödet. 1 Europavalen 1979 fick De Gröna 4,8 miljoner D-mark, som de använde till att bygga upp partiets infrastruktur.
[5] Die Grünen — Regierungspartner von morgen, Hamburg 1982, s 35.
[6] Der Spiegel nr 44, 1984.
[7] Peter Glotz, Die Arbeit der Zuspitzung, Berlin 1984. Glotz är SPD's inpiskare i parlamentet. I ett SPD-dokument ”Att bygga framtiden” finner vi till exempel: ”Tysk industri försöker intensivt att införa ny teknik för att ta nya marknader. Det saknades emellertid investerare som är villiga att ta risker och det är brist på riskvilligt kapital. Om vi inte lyckas göra denna process av strukturförändringar socialt acceptabel, kommer den att stupa på motståndet frän dem som drabbas av den.”
[8] Trampert/Ebermann, i Konkret, nr 5, 1984.
[9] Många av deras argument baseras på en bok av populärförfattaren Werner Raith: Das verlassene Imperium, Berlin, som föresätter sig att bevisa att romarrikets fall berodde på att dess samhällsklasser helt enkelt vände ryggen mot imperiet och sökte efter ett nytt levnadssätt utanför staten, utan krig, urbanisering eller förstöring av natur eller utkomstmöjligheter — och satte därigenom i rörelse en omorganisering av livet och samhället på landet.
[10] Rudolf Bahro, ”Bedingungen einer sozialistischen perspektive am Ende des 20. Jahrhunderts”, Kommune, 1983.
[11] Till exempel Huber, red., Anders arbeiten, anders wirtschaften: Die Dualwirtschaft, Frankfurt 1975.
[12] Huber, i Materialienband: Kongress Zukunft der Arbeit, Bielefeld 1982, s 59.
[13] Thomas Schmidt, red., Befreiung von falscher Arbeit, Thesen zum Mindesteinkommen, Berlin 1984, ss 11-13.
[14] Den här frågan — ett krav från fackliga ombud inom stålindustrin, och som inte understöddes av fackföreningsledarna — diskuterades fortfarande bland De Gröna. Se Sozialismus, nr 12, 1983.
[15] Tidningen Die Grünen, nr 12, 1983.
[16] Se Jörgen Reents i Konkret, nr 7, 1984.
[17] Friedensmanifest der Grünen, Bonn 1980, vol. 1.
[18] Der Spiegel, nr 44, 1984.
[19] Här är några exempel: Veckotidningarna Der Spiegel och Stern innehåller regelbundet artiklar om ekologi, vilket ofta publiceras som framgångsrika böcker. Det finns en månadstidning Natur, som nu har funnits i några år. En bok som handlar om kemikalier i mat såldes i över 260.000 exemplar på gatorna, på mindre än två år (den såldes inte i bokhandeln). En hel del sådana titlar dyker regelmässigt upp på best-seller-listorna. På till exempel Der Spiegels bestseller-lista från december 1984 var Der Öko-Knigge (Ekologisk etikettsbok) nummer ett; nummer sex var Chemie im Haushalt (Kemi i hushållet); nummer sju var Bittere Pillen (Beska piller) och nummer tio var Umweltschutz im Haus (Miljöskydd i hemmet).
[20] Welt der Arbeit, 2 oktober 1984.
[21] DGB-fackföreningarna är oense i frågan om mobilisering eller bibehållet samhällsansvar. IG Metall och tryckerifacket, till vänster, argumenterar för en öppning mot De Gröna, medan gruvarbetarna och facken inom kemiindustrin till höger vill bekämpa De Gröna.
[22] IG Metall Angestelltenmagazin november 1984. IG Metall vet naturligtvis att de endast kan kompensera sig för förlusten av medlemmar inom produktionssektorn p g a arbetslöshet genom att rekrytera från skiktet av högkvalificerade arbetare och ingenjörer, av vilka många sympatiserar med De Gröna.
[23] Die Grünen-Infoblatt, nr 9, Bonn, vol. 1.
[24] Der Spiegel, nr 32, 1984.
[25] Den helt kvinnliga ledningen var en första tillfällig lösning när de olika grupperna inom parlamentsgruppen misslyckades med att komma överens. Men också i den första ledningen i parlamentsgruppen var två av tre kvinnor.
[26] Der Spiegel, nr 44, 1984.
[27] På IG Metalls konferens 1983 talade för första gången en ledande funktionär för en ”positiv diskriminering” till förmån för utländska arbetare. Detta var också det första tillfälle då ämnet diskuterades inom fackföreningen. Detta gjorde dock mycket litet i praktiken. Till exempel gjordes inget försök, under strejken för 35-timmarsveckan, att få med invandrande arbetare, trots att det var de som starkast understödde strejken. Se Peter Bartelheimer och Jakob Moneta, Das kann doch nicht alles georesen sein — der Kampf um 35 stunden, Frankfurt, 1984.
[28] För utlänningar i Västtyskland, som inte kommer från andra länder inom Gemensamma Marknaden, finns det en speciell invandringslag, som gör att i dessa två miljoner människor lever praktiskt taget under förhållandena en polisstat: rätten att stanna är knuten till arbetstillstånd; arbetstillstånd kan dras in efter mindre förseelser; politisk aktivitet är förbjuden; man har ingen rätt att ändra uppehållsort.
[29] 1973 började den socialdemokratiska fackföreningsledningen vidta åtgärder för att undertrycka alla uttryck för militans inom fackföreningarna. Resultatet blev ”oförenlighets-stadgarna” riktade mot vänsterorganisationer (paralleller till Berufsverbot) som slog mot alla klasskampskrafter och försvagade deras gräsrotsorganisationer.
[30] Der Spiegel, nr. 45, 1984
[31] Weder Rechts noch Links, Hamburg 1983, s. 53 ff
[32] Für einen neuen Reformismus, Hamburg 1984
[33] Der Spiegel, nr, 38, 1984
[34] Ibid
[35] Der Spiegel, nr. 45, 1984
[36] De Grönas regionala styrka i valen 1983 var som följer: Bremen 9,7%; Hamburg 8,2%; Niedersachsen 6,9%; Baden-Würtemberg 6,8%; Hessen 6,0%; Nordrhein-Westfalen 5,2%; Schleswig-Holstein 5,2%; Saarland 4,8%; Bayern 4,7%; Rheinland-Pfalz 4,5%
[37] Joschka Fischer, Von Grüner Kraft..., s. 133
[38] Otto Schilly, i Sozialismus, nr. 11, 1984
[39] Joschka Fischer, ibid, s. 133
[40] Pflasterstrand, nr. 169
[41] Fischer, Von Grüner Kraft, s. 134
[42] Rudolf Bahro i Tageszeitung, 19 jan, 1984
[43] Jutta Ditfurth, ”Skizzen einer radikalökologischen Position”, i Grüne Politik, s. 65
[44] Ibid, s. 65
[45] Manfred Zieran, i Pflasterstrand, nr. 171
[46] Den eko-frihetliga deklarationen återfinns i Tageszeitung den 7 och 8 mars 1984
[47] Ibid
[48] Bremer Nachrichten, 5 mars 1984
[49] Grundningsdeklaration i Moderne Zeiten, nr. 1 1981
[50] Thomas Ebermann/Rainer Trampert, ”Worauf es ankommt”, i Grüne Politik, s. 56
[51] För dessa debatter se ISP Information nr. 3 och 4, 1984
[52] Tageszeitung, 10 dec, 1984