Ur Fjärde Internationalen nr 3 1987
Vad kan vänstern lära av feminismen? Hur man än definierar ”feminism” ger ämnet en uppsjö av möjliga infallsvinklar. De flesta av dem är mer eller mindre kontroversiella inom vänstern eller inom kvinnorörelsen eller båda. För det första måste man utgå från åtminstone en underförstådd definition av begreppet ”feminism” och någon entydig sådan existerar inte. Det finns ju stora åsiktskillnader mellan socialistiska feminister, radikalfeminister och liberala feminister. Skulle man dessutom ta med i beräkningen alla anti-feministers tolkningar av termen skulle denna enda glosa kräva en hel ordbok.
Därför kommer jag att helt självsvåldigt använda ordet så som jag finner lämpligt – kanske en socialistisk variant av den engelska författarinnan Rebecca Wests definition: Jag har aldrig lyckats ta reda på exakt vad feminism är – det enda jag vet är att folk kallar mig feminist var gång jag uttrycker känslor som visar att jag är något annat än en dörrmatta. Ser man till det mångskiftande och svåröverblickbara som kallas ”kvinnorörelsen” finns naturligtvis både positiva och negativa lärdomar att hämta för socialister. En diskussion om de negativa skulle ta upp hur delar av kvinnorörelsen, av dess ord och idéer, kunnat sugas upp, integreras och ofarliggöras till ”jämställdhet” eller till begåvningsreserv för kapital och stat.
En kvinnorörelse som själv stod för andra ideal används för att legitimera kvinnor i toppen på de odemokratiska och auktoritära hierarkier som styr det kapitalistiska samhället. I kurser för kvinnliga småföretagare – lärs kvinnor att kanalisera sina potentiellt upproriska energier till att tjäna pengar, konkurrera och kämpa för att överleva i ett befolkningsskikt vars samhällsställning gör det övervägande bakåtsträvande, inskränkt och jagfixerat.
Här kommer jag i stället att ta upp det jag anser ge positiva lärdomar. Dels för att jag redan tidigare, i en artikel i Fjärde Internationalen, har kritiserat tendenser inom kvinnorörelsen, och anser att kritiken står sig.[1] Men framför allt är det för att socialistisk-feministiska tankar och erfarenheter är något alla socialister så illa väl behöver. Vissa av dem har vi också redan tagit upp och gjort till våra.
Ta till exempel det faktum att merparten av det arbete som utförs i världen görs av kvinnor. En stor del av kvinnoarbetet, kanske till och med den största, utförs av kvinnor som inte arbetar. Det vill säga, de arbetar inte enligt det språkbruk som säger att bara arbete som belönas på en marknad, arbete för lön eller vinst, är riktigt arbete, medan hushållsarbete, vård av barn, eller husbehovsjordbruk inte är det.
Tills den moderna kvinnorörelsen viftade med sopkvasten framför ögonen på dem tenderade även socialister att se det så. Visserligen fanns det tidigt de som talade om att befria arbetarkvinnan från hushållsarbetets börda (någon gång i framtiden), men en rörelses djupaste övertygelse avslöjas när den inte tänker sig för. Arbetarrörelsens själ låg i slagord som ”åtta timmars arbetsdag, åtta timmars vila, åtta timmars fritid” som om all vaken tid som inte tillbringades på arbetsplatsen var ”fri”. Det ”osynliga” arbetet i hemmet tänkte man bara inte på. Varför?
Ett enkelt svar som kommer snabbt på tungan är ”för att det var kvinnorna som utförde det”. Och det är nog så sant att förträngningen inte hade skett om detta varit mäns arbete. Men det är ju också så, på en annan analysnivå, att det är ett inneboende drag i ett kapitalistiskt samhälle dels att bara bytesvärde – det som kan mätas i pengar – tillmäts betydelse, dels att mänsklig aktivitet spaltas upp i så strängt åtskiljda delar.
De förkapitalistiska samhällena var inga idyller. Kvinnan var hårt förtryckt även då hennes arbete skedde inom ramen för ett patriarkalt bonde- eller hantverkarhushåll. Men i en sådan produktionsordning kunde alla se att hur mycket kvinnogörat än ringaktades, så var det nödvändigt för att alla skulle få mat, kläder och husrum.
Med lönearbetets dominans blev det annorlunda. Arbetaren lämnade hemmet för att bege sig till en arbetsplats. I gengäld för sitt arbete fick hon eller han en lön att köpa sina livsförnödenheter för, saker som tidigare oftast framställts inom ramen för ett storhushåll. Marx uttryckte något som var speciellt för kapitalismen när han skrev:
Arbetaren känner sig bara hemma utanför sitt arbete och i sitt arbete känner han sig som en främling. Han är hemma när han inte arbetar och när han arbetar är han inte hemma.[2]
Arbetarens främlingskap inför sitt eget arbete – och därmed inför andra människor – gäller både kvinnor och män. Ändå var det delvis olika eftersom männen inte hade det oavlönade arbetet i hemmet. Även om man köpte mat och kläder och hyrde sin bostad så behövde kvinnor fortfarande koka, baka och diska, tvätta, mangla och laga, sopa, skura och städa. Det arbetet var också nödvändigt och det kunde vara tungt och slitsamt men det var lönearbetet som fick samhälleligt erkännande.
Kapitalismen delade upp tiden i arbete och fritid, världen i hem och arbetsplats, i privat och offentligt. Gamla produktionsformer baserade på släktskapsrelationer eller tradition försvann. Arbetaren ingick ett ”fritt” avtal med arbetsköparen. Släktskap, liksom sexuella och känslomässiga, personliga relationer kom att skiljas från och stå i motsättning till de monetära, kontraktsmässiga, opersonliga relationerna i den ekonomiska sfären.
Den brittiska feministen Anne Foreman diskuterar[3] kvinnlighetsuppfattning och alienation. Foreman skriver:
Eftersom individens självuppfattning systematiskt förstördes på arbetsplatsen uppstod en betydelsefull spänning. Den individuella identiteten utplånades inte men den hamnade i en definitionskris.[4]
Lösningen på denna kris blev att familjen, kärnfamiljen, blev det personligas och det sexuellas sfär, till synes frikopplade från ekonomiska sammanhang. Familjen blev bärare av det privata – mot en kall, hotfull yttervärld – och kvinnan bar upp familjen. Denna klyvning i privat/offentligt och dess reproduktion i klyvningen manligt/kvinnligt är ett av de mest djupgående dragen i kapitalismen och i den liberala borgerliga ideologi som ackompanjerade dess uppkomst.
Foreman drar slutsatsen att denna konstruktion av familjen och kvinnan som motpoler, ”det andra” i en existensialistisk mening, är nödvändig för den manliga identitetsbildningen.
Även en så uppriktig vän av jämlikhet och kvinnofrihet som liberalen John Stuart Mill var anhängare av en ”ordning där mannen tjänar pengarna och hustrun övervakar hemmets utgifter” och ansåg det inte vara ”någon önskvärd vana att hustrun genom sitt arbete skall bidra till familjens inkomst.”[5]
Dagens liberala jämställdhetssträvare skulle knappast uttrycka sig så om inte annat skulle det medföra en förfärlig brist på arbetskraft! Gifta kvinnor förvärvsarbetar. Delar av den ”privata” reproduktionen av arbetskraft, barntillsyn och sjukvård har flyttats ut från familjen till statliga institutioner.
Men det känslomässiga ansvaret och en hel del handfast arbete ligger fortfarande hos familjen och kvinnan. Motsättningen mellan kvinnornas yrkesarbete och familjens funktioner skapar en oerhörd påfrestning, på kvinnorna och på familjen.
Är det här något för vänstern att uppmärksamma? För det första finns ett påträngande, praktiskt skäl. Det oavlönade hushålls- och reproduktionsarbetet omfattar lika många arbetstimmar som lönearbetet. Det vilar med mycket olika tyngd på män och kvinnor, även i Sverige som ligger bra till jämfört med övriga Västeuropa och ännu bättre jämfört med Östeuropa där hushållsarbetet är både en tyngre och en mer ojämnt fördelad börda.[6]
Mindre hushållsarbete är alltså ett nödvändigt villkor för att kvinnor, speciellt med barn, skall kunna delta i politisk eller facklig aktivitet överhuvudtaget. Ett minimikrav för vänstern är att ha verksamhet för barn på möten och seminarier. Det gäller dock inte bara tid. Det gäller inte heller bara den ideologi som säger att kvinnor inte ska vara stridbara eller delta i strider om makt, att de före allt annat ska hålla sig till sin familj och vara mannen underdåniga, även om kvinnorörelsen har fått, och fortfarande får, slåss hårt mot den.
Visserligen har kvinnor kämpat och utmanat den rådande ordningen genom tiderna. I fattiguppror och hungerkravaller har kvinnor gått i täten, sporrade av ansvaret för hungriga barn och anhöriga. Men när striden varit över har samma ansvar använts för att fjättra dem igen, både av de härskande och av de män vid vars sida de gjorde uppror.
De dominerande strömningarna inom arbetarrörelsen har sett de hemarbetande kvinnorna som ”efterblivna”, som inte riktigt färdiga att delta i arbetarrörelsens ”frihet, jämlikhet och broderskap”. I värsta fall har männen försökt hålla kvinnorna kvar i hemmet och utanför arbetsmarknaden.[7] I något bättre har de väntat sig att kapitalismens hunger efter kvinnlig arbetskraft, mer eller mindre automatiskt, skulle göra kvinnorna jämlika med männen.
Jag är överens med den klassiska marxistiska synen, att kvinnans deltagande i lönearbetet, så länge detta är den dominerande formen för samhälleligt erkänd produktion, är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för hennes frigörelse. Maktförhållandena är sådana, och kvinnorna i hemmet blir isolerade, splittrade och konservativa.
Verkligheten är dock sammansatt. Kvinnor arbetar mycket med människor, med barn, sjukvård, kurativ verksamhet – både i yrkes- och privatliv. I den kvinnliga sfären, i vad den tyska feministen Ulrike Prokop[8] kallar ”de kvinnliga livssammanhangen” finns element av uppfyllande av omedelbara behov, av avståndstagande från värdelagens välde, från konkurrensen, förtingligandet, allt det som förkroppsligas i Mr Gradgrind i Charles Dickens' roman Hårda Tider, han som alltid var ”beredd att mäta och väga varje stycke människonatur och tala om vad den var värd”.
Prokop jämför det outtalat anti-kapitalistiska i ”de kvinnliga livssammanhangen” med romantikens människo- och kärlekssyn, med deras hisnande blandning av reaktionärt och progressivt.
I England fanns radikala romantiker som diktarna Byron och Blake, eller (senare) den mångsidige utopiske socialisten William Morris, konstnär, konsthantverkare och författare. Socialistiska kvinnor fick stöd för sin feminism hos utopiska socialister som Saint-Simon och Fourier och radikala konstnärer som poeten Shelley.
Jag är ingen litteraturhistoriker. Men det är kanske inte någon slump att det var en radikal kvinna som skrev den första roman jag känner till som (på en nivå) handlar om alienation, eller för att vara mer exakt, det som Marx skulle kallat reifikation och fetischism – att människans skaparkraft kommer att framstå som ett självständiggjort ting utanför människan själv och att arbetets produkt, det människoskapade tinget ter sig som en levande kraft – riktad mot den skapande arbetaren.[9] Feministen Mary Wollstonecrafts[10] och vänsterradikalen William Goodwins dotter var medlem i samma litterära krets som sin make Percy Shelley och vännen Byron. Hennes berättelse skrevs några få år efter ludditupproren, då hantverksarbetare i yttersta nöd slog sönder de vävmaskiner som konkurrerat ut dem.[11] Ångvävstolarna sa till arbetarklassen, exakt vad Mary Shelley lät monstret säga Frankenstein: Du är min skapare – men jag är din herre!
Den stora skillnad jag ser mellan den utopiska längtan Prokop beskriver och de socialistiska utopierna (inklusive Marx') är att hon tycks föreställa sig friheten från arbetet och socialisterna det befriade arbetet. Fourier talar om det ”det attraktiva arbetet”, Marx kallar det för ”människans livsaktivitet och behov som artvarelse”.
Är utopier viktiga? ”En syn som svävar klar och ljus, i skyn är sann som hägring”, däri har Fröding rätt, men har den också en praktisk sanning? Det finns flera områden där feministiska insikter och kvinnors behov påverkar praktiska politiska och fackliga handlingslinjer. Jag skall kortfattat nämna några av dem.
1. I många avseenden kan kvinnors erfarenheter och ansvar göra dem mer benägna att lägga ett människo- snarare än ett rent ekonomiskt perspektiv på fackliga och politiska krav.
2. Av samma skäl har det ofta varit kvinnor som i arbetarrörelsen – och sedan 60-talet i kvinnorörelsen som vidgat politikbegreppet till områden som traditionellt ansetts ”privata”.
3. Kvinnorörelsen har provat andra organisationsformer än de traditionella.
4. I delar av kvinnorörelsen – liksom i mycket tidig arbetarrörelse – har det utopiska perspektivet gjorts praktiskt.
Den första punkten kan förstås inte statistiskt beläggas, men det finns ganska många exempel på hur kvinnliga lönearbetare när de ställt krav har tagit upp annat än enbart lönefrågor: Sådant som gäller tillfredsställelsen på jobbet, hälsofrågor och så vidare.
Det är ingen slump att så många kvinnor slutit upp kring antikärnkraftsrörelsen och inte heller att det är kvinnor inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin som håller kravet på sextimmarsdag vid liv, när männen vill sopa det under mattan. Det är inte heller någon slump att män så ofta talar om ”arbetstidsförkortning” när kvinnor kräver kortare arbetsdag, för att kunna känna sig levande alla dagar, inte bara få några dagar till av liv.
I Jacqueline Heinens artikel i detta nummer finns flera exempel på den roll kvinnor spelar i åttiotalets europeiska arbetarrörelse. Det viktigaste är väl den brittiska gruvstrejken där det var kvinnorna som gjorde den fackliga striden till en kamp om och av hela gruvsamhällena, inte bara männens angelägenhet. Det var de som gjorde mest för att skapa stöd för strejken och bryta ner barriärer mellan gruvarbetarförbundets, NUM, medlemmar och grupper som svarta, homosexuella, feminister, freds- och miljörörelse.
Den kapitalistiska rationaliteten har utvecklat produktivkrafterna. Det går inte att bara avfärda allt den åstadkommit som falskt välstånd. Men det är en begränsad rationalitet, inriktad på utvinnande av bytesvärde. De bruksvärden – de faktiska nyttigheter, (föremål eller tjänster) – som är bärare av bytesvärdet är en bieffekt, inte ett självändamål, i detta system. Den kapitalistiska produktionen jagar sekunder men låter människoliv förspillas i arbetslöshet. Och innehållet i produktionen? Det spelar föga mer roll i verkligheten än i Heinrich Bölls satir över Tyskland efter nazismen. I novellen ”Det kommer att hända något. En handlingskraftig historia.”, beskriver det namnlösa berättarjaget den tid av sitt liv som han tillbringat i det supereffektiva företaget Wunsiedels, där alla skötte minst tre arbetsuppgifter samtidigt, handlingskraften flödade och inte ett ögonblick gick till spillo.
Inte förrän långt efteråt har jag kommit att tänka på att jag aldrig intresserade mig för vad som tillverkades vid Wunsiedels fabrik. Det kan mycket väl ha varit tvål.
Satiren karikerar, men är det inte i botten samma marknadens logik när våra fackföreningsledare säger att produktivitetshöjningarna i industrin motiverar lönehöjningar där, jämfört med den offentliga sektorn, eller att den offentliga sektorn bara kan tillåta lönehöjningar om produktiviteten där ökar. Hur skeptisk man än bör vara till, till exempel, takthöjningar inom bilindustrin finns det en kvalitativ skillnad mellan att höja takten på ett löpande band och att tvätta eller mata varje långvårdspatient snabbare. Föreställ er Chaplins Moderna Tider tillämpad på distriktssköterskans arbete! Att installera en industrirobot som svetsar ihop metallstycken är något annat än om roboten skulle hjälpa förskolebarn med ytterkläderna ...
För att fortsätta att vara elak, nog har manliga socialister ibland reagerat på feministisk kritik som prästen Helstone i Charlottes Brontes roman Shirley?
När kvinnor är förnuftiga – och, framför allt, begripliga kommer jag överens med dem. Det är bara de vaga, supersubtila förnimmelserna och extremt spetsfundiga idéerna som besvärar mig. Låt en kvinna be mig att ge henne något i matväg eller klädväg... Då kan jag åtminstone förstå hennes begäran; men när de trånar efter de vet inte vad – sympati, känsla, någon av dessa obestämda abstraktioner – jag kan det inte, jag känner inte till det, jag har det inte.
Kvinnorörelsen har också lyft fram känsloladdade ämnen som familj, barnuppfostran, sexualitet, kultur som viktiga politiska frågor. Det borde vara väsentligt för alla marxister. Arbetaren är inte arbetare bara när hon (eller han) arbetar.
Det har blivit inopportunt idag, men jag tror att det är viktigt att utveckla, i stället för att avfärda den kritik som 60-talets kvinnorörelse och nya vänster riktade mot kärnfamiljen, dess isolering, självtillräcklighet och skeva maktförhållanden mellan män och kvinnor. Detsamma gäller dessa rörelsers försök att finna livsformer som innebär större gemenskap och mångfald – varken en kärnfamilj som är sig själv nog eller ett ständigt och automatiskt krav på att staten ska ta över. (Naturligtvis föddes detta inte med 1960-talet utan har funnits hos många tidigare radikala rörelser.)
Också när det gäller organisationsformer har kvinnorörelsen varit fantasirik och skapande. Det var nödvändigt när man med traditionella former i blandade organisationer så ofta fann män i talarstolen och kvinnor vid stencilapparat och kaffebryggare. Ibland har kvinnor på 1960- och 70-talen uppfunnit på nytt sådant som prövats förr av frihetliga socialister och tidiga arbetarsammanslutningar.
Kvinnohistorikern Sheila Rowbotham[12] gav för några år sedan ut boken Beyond the Fragments[13] tillsammans med Lynne Segal och Hilary Wainwright. Boken väckte stor uppmärksamhet. Trots att vänsterorganisationer reagerade surt över den kritik de fick blev den vad britterna kallar en ”minor classic”, något som ofta och självklart refereras till i diskussioner, i vänstern och kvinnorörelsen. Själv anser jag den vara en av de bättre sammanföringar av socialistiska och feministiska rörelsers erfarenheter jag sett. Rowbotham är kritisk mot den leninistiska vänsterns sätt att fungera – men ser problem också i kvinnorörelsens.
Rowbotham beskriver hur den nya kvinnorörelsen valde att organisera sig i självstyrande lokala grupper. Detta påminde om de tankar om självförvaltning som finns och funnits inom arbetarrörelsen men utvidgade dem till andra områden än arbetsplatsorganisering. Kvinnorörelsen gick i bräschen för varje grupp av människors rätt att själv välja hur de organiserar sig och med vem. Efterhand har andra rörelser, framför allt förtryckta etniska grupper, kunnat bygga vidare på samma grund.
Också inom gruppen har feminister försökt motverka de former av förtryck och självförtryck som brukar uppstå även i rörelser som arbetar för befrielse. Mycket av det var en reaktion mot de erfarenheter kvinnor gjort inom mansdominerade vänsterorganisationer.
Begreppet systerskap är vagt och missbrukat, både av förespråkare och belackare. Men det står ändå för en medveten vilja att skapa ett klimat av värme, omtanke och ömsesidigt stöd i stället för konkurrens och intolerans. Bland systrar skulle man kunna man våga vara subjektiv, våga ta risken av att ha fel, våga medge att man inte hade svar på alla frågor.
I kvinnogrupperna försökte man – med varierande framgång – att skapa strukturer som inte var hierarkiska, med över- och underordning, att sprida ut uppgifter och rotera ansvarigheten. Det som man förlorade på att det inte var den som var allra duktigast på att lösa en viss uppgift som fick göra det fick stå tillbaka för det som vanns genom att alla fick lära och utvecklas. Det betydde också mycket för en annan huvudtes att det skall vara roligt att kämpa.
Även om idealet inte går att förverkliga i varje ögonblick så stod redan önskan att göra det i strid med politiska och fackliga traditioner av puritanism och ädel självförnekelse.
Rowbotham ironiserar över vänsterjargongens alla militära metaforer ”till exempel alla dessa jämförelser med artonhundratalsarméer som marscherar i formering och gör kloka reträtter på officerens order. Varför finns där en sådan skräck för trivsel som om trivsel skulle vara nästan lika farligt som kapitalismen själv?”
Hon berättar, som ett motexempel, om en grupp kvinnliga arbetare som upprättade sitt strejkvaktshögkvarter i ett hus som tillhörde företaget de var anställda hos, men låg strax utanför fabriksgrindarna. Det allra första de strejkande gjorde var att städa upp, ta dit krukväxter och sätta upp trevliga gardiner. Man strejkar inte sämre för att man har det ombonat omkring sig.
Också själva de utåtriktade aktionerna kunde vara roliga utan att nödvändigtvis förlora i effektivitet: En långdans kan vara lika mycket demonstration som att gå i led och den som vinner skrattarna på sin sida har vunnit mycket.
Icke-våldsaktioner är inte bara något för pacifister. Även den som ser den hjärtskärande nödvändigheten i att bekämpa förtryckare med våld och försvara rättvisa med makt måste stå emot frestelsen att romantisera våldet eller idealisera makten och se dem som annat än ett av våldsamma fiender framtvingat ont.
Både kvinno- freds- och miljörörelsen har visat vilka möjligheter fantasifulla, glada icke-våldsaktioner ibland erbjuder för att vinna opinioner i lägen där en våldsam aktion skulle stöta bort dem (även om de kan vara väl så riskfyllda för den som deltar i dem).
Samtidigt finns det svagheter i kvinnorörelsens lösliga sätt att organisera sig. Vissa frågor måste drivas av riksomfattande rörelser, som krav på lagstiftning eller liknande. Det är viktigt att olika grupper och rörelser kan lära sig av och stödja varandra, industriarbetare, offentliganställda, kvinnor, invandrare, och så vidare.
Stat, arbetsgivare och media är experter på att spela ut olika grupper mot varandra, jobben mot miljön, daghem mot sjukhus, bostadslösa ungdomar mot flyktingar. Det kan krävas fastare band än blott den goda viljan för att upprätthålla solidariteten. Det kan vara viktigt att något större än små, fristående lokala grupper bestämmer sig för vissa politiska prioriteringar vid en viss tidpunkt.
Informella ledarskap i ostrukturerade organisationer kan vara väl så förtryckande som formella, och svårare att bli av med. Det blir lätt så att de som har störst förmåga att göra sig gällande trycker ner de andra. Kvinnorörelsen har just genom sin mjuka struktur och sitt systerskapsideal ibland haft svårare att lösa konflikter än organisationer med mer formella och opersonliga procedurer. Det kan bli svårt att acceptera att andra upplever ojämlikhet inom rörelsen. Därför har brytningar mellan ideologier och konflikter mellan lesbiska och heterosexuella, eller svarta och vita kvinnor, yrkesarbetande och hemarbetande, mödrar och barnlösa, tvingat fram smärtsamma personliga slitningar, på gott och ont.
Efter åratal av laddade diskussioner om vilket utrymme för kvinnosolidaritet som kvinnors olika klasstillhörighet lämnar och om mellanskiktskvinnors tendens att dominera så tvingade den svarta rörelsens framväxt under de senaste åren den brittiska kvinnorörelsen att inse att vita feminister inte självklart har rätt att tala å svarta kvinnors vägnar, lika väl som det finns motsättningar mellan kvinnor och män i arbetarklassen eller i etniska minoriteter.
Kvinnorörelsen har försökt att skapa en rörelse som lever det den vill, som både är utåtriktad och bygger ett skydd kring dem som deltar i den. För socialister kan det inte innebära att slå sig till ro med en alternativ livsstil för egen del. Men det går inte heller att avsvära sig allt samband mellan de politiska ideal man predikar och den egna livsföringen.
Dilemmat är långtifrån nytt. I till exempel tidig brittisk arbetarrörelse fanns ett utopi-nu perspektiv som för tankarna till kvinnorörelsen (och som attraherade många kvinnor). Framför allt på 1820- och 30-talen växte en stark rörelse fram som brukar benämnas efter Robert Owen, industriidkare, kooperatör och socialist. Den har skildrats av kvinnohistorikern Barbara Taylor i hennes fascinerande bok, ”Eve and the New Jerusalem”.[14]
Den owenistiska rörelsen var dels facklig, dels kooperativ och ofta radikalare och mer klasskampsinriktad än Owen själv trots den stora respekt han åtnjöt. Den inspirerarade tusentals arbetare, kvinnor och män, i strejk och facklig kamp, och den kooperativa grenen växte från fyra föreningar 1828 till 500 år 1832. Också i början av 1840-talet, under det som även marxistiska historiker beskrivit som owenismens förfall till fantasteri och inåtvänd utopism, lästes dess viktigaste tidning av mellan 100 000 och 400 000 personer. Man beräknar att varje söndag uppåt 50 000 människor samlades för att lyssna till de tal och föredrag som hölls vid owenistiska möten runt om i landet.
Owenisterna – eller socialisterna som de helt enkelt kallades – kämpade mot kvinnoförtryck och för kvinnors lika rättigheter, även mot manschauvinismen i fackföreningsrörelsen och chartiströrelsen, den stora rörelse för ”allmän” rösträtt som alltså vägrade räkna kvinnorna till allmänheten.
Samtidigt framhölls i owenisternas skrifter att även om formell juridisk jämlikhet infördes skulle kvinnan under den rådande ekonomiska ordningen vara missgynnad. Bara ett system av ”ömsesidigt samarbete och gemensamt ägande” kunde lägga grunden för kvinnans frigörelse.[15]
Det märkliga och spännande med denna rörelse, som Taylor beskriver den, är dess kompromisslösa hävdande av en radikal syn på kvinnans frihet, äktenskapet, och religionen, den framträdande roll kvinnor spelade inom den (även som heltidsagitatorer) och dess försök att bygga upp en alternativ livskultur. Jag tänker då inte främst på de berömda ”kommunerna” (som, enligt Taylor, snarast blev en belastning, ett såll där krafter och pengar läckte ut) utan på ett socialt och kulturellt liv inom rörelsens ram, medvetet och uttryckligen utformat så att det skulle ge kvinnorna en stark roll.
Var de pubar där arbetarorganisationer ofta hade sina möten en så skränig och rå miljö att kvinnorna drog sig för att komma dit (för att inte tala om att ta med sig sina barn) så ordnade man socialistiska samkväm där det serverades te i stället för gin, eller höll pick-nick i det fria.
Arbetarrörelsen hade sina egna socialistiska söndagsskolor, höll kvällskurser i vetenskapliga ämnen och i ”förnuftets religion”, dansade och musicerade, instiftade sina egna riter och ceremonier för äktenskap utan inblandning av stat eller kyrka, med lika rättigheter för parterna och rätt till skilsmässa om de inte längre älskade varandra. (Däremot lyckades man sämre med målsättningen att kollektivisera hushållsarbetet i kommunerna och än mindre att dela det jämnt mellan män och kvinnor).
Vilka brister denna rörelse än hade – som vi vet ebbade den ut och gick under – så finns där mycken inspiration för en feministisk arbetarrörelse, som vill bygga en arbetarklassens motkultur för båda könen, samtidigt göra vardagen lite bättre och knyta an till ett annat samhällsideal. Det går inte att bygga öar av socialism i ett kapitalistiskt samhälle men det kan gå att synliggöra möjligheten av något annorlunda – och det i sin tur kan öka de arbetandes tilltro till sin förmåga att styra samhället.
[1] Fjärde Internationalen nr 4 1980.
[2] K Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskripten, i Early Texts. Blackwell, Oxford 1971, s 137.
[3] A Foreman, Femininity as Alienation: Women and the Family in Marxism and Psychoanalysis. Pluto Press London 1977
[4] A Foreman, aa, s 75.
[5] J S Mill, The Subjection of Women, i Three Essays. Oxford University Press, London 1975, s 483. Jag vill på intet sätt förringa vare sig förtjänsten hos Mills skrift mot kvinnoförtrycket – han stod milshögt över sin borgerliga samtid och miljö – eller den betydelse den hade. Citatet är intressant just därför att det kommer från en varm förkämpe för kvinnans rättigheter.
[6] Om kvinnor och hushållsarbete i Sovjet, se t ex Alastair MacAuley, Womens Work and Wages in the Soviet Union, London 1981; Gail Lapidus, Women in Soviet Society. Equality, Development and Social Change, University of California Press; eller Natalja Branaskajas realistiska kortroman En vecka som alla andra, Almquist&Wicksell, Stockholm 1975.
[7] Jane Humphries' artikel i Cambridge Journal of Economics väckte en intressant debatt genom att påpeka att även kvinnor, arbetarhustrur, stödde kravet på ”en lön som räcker för att försörja en familj” (med hemmafru). Vad jag kan se var det till en del ett utslag av patriarkal ideologi, till en del grym nödvändighet då man inte såg någon annan möjlighet än hemmafrun för acceptabel vård av barn och gamla – och till en del en reell intressekonflikt mellan gifta arbetare av båda könen och ogifta arbetarkvinnor (en stor grupp som Humphries inte säger mycket om). De också debatten mellan Johanna Brenner/Maria Ramas och Michèle Barrett i New Left Review, nr 144 respektive 146.
[8] Ulrike Prokop, Kvinnors livssammanhang: Begränsade strategier och omåttliga önskningar, Stockholm 1981.
[9] Se till exempel K Marx, Kapitalet, band 1, kapitel 1:4.
[10] Författare till bl a A Vindication of the Rights of Women, publicerad 1792.
[11] Lord Byron chockerade, för övrigt, Överhuset genom att fördöma det besinningslösa våld som sattes in mot ludditerna i sitt jungfrutal, helt i strid med traditionen. Jungfrutal skall av hävd vara oförargliga tillställningar.
[12] Av hennes böcker har två även givits ut på svenska, Kvinnor, motstånd, revolution, och Klassamhälle, manssamhälle.
[13] Merlin Press, London 1979.
[14] Virago Press, London 1983. Framställningen här bygger på Taylors.
[15] William Thompson, Anna Wheeler: Appeal of One-Half the Human Race, Women, against the Pretensions of the other Half, Men, to retain them in political and thence in civil and domestic Slavery: in Reply to a paragraph of Mr Mill's celbrated 'Article on Government', publicerad 1825 och citerad i Taylor. (Polemiken är riktad mot James Mill, som i motsats till sonen John Stuart var mot kvinnlig rösträtt.)