Ur Fjärde internationalen 1/1989
Tack för ditt inlägg, det är välkommet med en debatt i dessa frågor så att inte ståndpunkterna av tiden förvandlas till tomma klichéer. Inte desto mindre tror jag du har fel. Egentligen skulle ett utförligt svar kräva tjocka böcker – du ifrågasätter ju det mesta av marxismens utgångspunkter. Men jag tvingas begränsa mig till ett kort bemötande av dina huvudinvändningar.
1. Du vänder dig emot att kalla den nuvarande demokratin ”borgerlig” eftersom de demokratiska rättigheter som införts främst är ett resultat av den socialistiska arbetarrörelsens och andra folkliga krafters kamp. Samtidigt håller du med om att dagens parlamentariska demokrati är uttryck för en kompromiss mellan arbetar- och borgarklass. Och att borgarklassen vill ”förhindra varje form av fördjupning av demokratin”.
Nå, det var just det jag försökte beskriva i min artikel. Arbetarklassen har avtvingat borgarklassen viktiga demokratiska rättigheter. Dessa rättigheter desarmeras emellertid av att kapitalisterna äger produktionsmedlen och därigenom sätter ramarna för de politiska besluten. Statens och det politiska systemets uppbyggnad är ämnat att befästa denna ordning av demokratiska rättigheter på borgarklassens villkor. Därav det centraliserade parlamentariska systemet, med glesa val, höga spärrar till riksdagen, politikerprivilegier, ämbetsmannabyråkrati, hemligstämplar och en tryckfrihet som totalt domineras av borgarklassen' i kraft av dess ägande. Å ena sidan, lagstadgade rättigheter att organisera sig, sprida sina åsikter och välja sina representanter. Å andra sidan hundratals mekanismer som avsiktligt utestänger folkets breda massor från inflytande samtidigt som kapitalistklassen kontrollerar de avgörande maktmedlen. Vi har valt att kalla den ordningen ”borgerlig demokrati”, du föreslår någon annan etikett. Men att benämna de parlamentariska systemen i Sverige, England, Indien och USA ”socialistisk demokrati”, tycker jag verkar ganska oklokt.
2. Du vänder dig också mot att beteckna den nuvarande staten som borgerlig med motiveringen att även ett socialistiskt system måste upprätthålla en statsmakt, ja att staten har kommit till mänskligheten för att stanna, om vi inte alla ska ”flytta ut i skogen”.
Men statens yttersta funktion är inte, som du tycks mena, att administrera ett samhälle. Självklart kommer administration och samordning att behövas så långt framåt vi kan överblicka samhällets utveckling. Troligen kan den administrativa apparaten skäras ned drastiskt där ojämlikheten avskaffats och människorna styr sig själva, men mycket måste planeras och samordnas både lokalt och internationellt.
Detta är emellertid inte samma sak som statligt tvång. Inom organisationslivet, exempelvis, samordnar och administrerar vi verksamhet utan att för den skull upprätta någon särskild tvångsapparat. Mänsklighetens historia är fylld av exempel på samhällen som inte upprätthållit någon tvångsinstitution, utan där ordning och reda, fostran och hänsyn garanterats av invånarna gemensamt. I dagens oerhört våldsamma värld, där krig, fattigdom och kriminalitet, nationellt och socialt förtryck tillhör vardagen är det nästan omöjligt att tänka sig människors samlevnad utan statligt våld och tvång. Men vi marxister tror inte att dessa förhållanden beror på ”människans natur”, att ”vi blivit så många” eller så ”storskaliga”. Ytterst skapas de av klassamhället.
Det är förekomsten av klasser, där den ena måste utsugas för att den andra ska kunna frodas, som hindrar människor från att mötas som människor. De första människoflockarna visste inte att människor från andra håll var av samma art som de själva och kunde döda och äta dem som djur. Men inom den egna gruppen rådde hårda tabun. Gruppen kunde bara överleva om medlemmarna respekterade varandras liv. Svält och naturkatastrofer bröt emellertid stundtals sönder även dessa tabun. Med jordbrukets utveckling kunde en buffert byggas mot naturens nycker, men samtidigt skapades förutsättningen för uppkomsten av klasser. ”Icke-människor” från andra områden kunde göras till arbetsslavar. Jordbruksöverskottet gjorde det möjligt för delar av samhället att leva utan att producera. Den sociala skiktningen kunde stelna i ett klassmönster av härskare och behärskade. Den ordningen upprätthölls ytterst med våld. Staten, i dess mest primitiva form, var ägarklassens utsedda styresmän och väpnade kämpar, ”ett band av beväpnade män” som Engels uttryckte saken.
Även om den är oerhört mycket mer komplicerad och utbyggd fyller dagens stat i sista hand samma funktion som för ett par tusen år sedan. Den utgör en särskild tvångsapparat där det ”beväpnade bandet” har utvecklats till högteknologiska militärmakter och välrustade poliskårer och där hövdingens eller tingets domsrätt har förfinats till ett sinnrikt juridiskt system. Och tvångsapparatens syfte är att garantera den rådande samhällsordningens och klassordningens stabilitet och försvar. Dagens svenska statsmakt, dess lagar och tvångsåtgärder, är formad för att befästa de nuvarande kapitalistiska ägandeförhållandena på samma sätt som den gamla kungamakten med dess skråordningar och ståndsriksdagar syftade till att upprätthålla den jordägande adelns maktställning.
3. Jag är överens med dig om att även en annan ordning, där arbetarklassen kontrollerar produktionsmedlen och avskaffar kapitalisternas ägande av samhällets tillgångar, under överskådlig tid kommer att kräva en särskild tvångsinstitution för att garantera de nya samhällsförhållandena. Den tvångsmakten, som vi kallar arbetarstat, kommer att döma efter socialistiska lagar där utsugning och privat ägande av de viktigaste produktionsmedlen förbjudits. Den kommer att upprätta en krigs- och ordningsmakt som är tillräckligt stark för att försvara den socialistiska omvandlingen och dess territorium. Den kommer att vidmakthålla en statlig centralisering för att kunna koncentrera de ekonomiska och organisatoriska resurserna där de behövs bäst.
Alltså, även den socialistiska omvandlingens samhälle behöver en stat. Ändå tror vi att den staten måste och kan se väldigt annorlunda ut än den nuvarande borgerliga, på samma sätt som dagens borgerliga stat, med dess rättssystem och administration, skiljer sig från det forna adelsväldets maktinstrument. Borgerligheten på våra breddgrader behövde näringsfrihet och ett bredare urval till statsinstitutionerna än den gamla jordägararistokratin. Dessutom tvingades den, som ovan nämnts, att kompromissa med arbetarklassens krav på rättigheter. Därför kunde styret inte längre grundas på Guds lag eller ärftliga ämbeten utan krävde större bredd och öppenhet. Trots det svävar statsapparaten skyhögt ovanför det arbetande folkflertalets huvuden, något som Ebbe Carlsson och andra nuförtiden dagligen påminner oss om.
Den stat som ska garantera den socialistiska omvandlingen och den gemensamma förvaltningen av produktionsmedlen kan inte längre vara en sådan elitinstitution. Den måste tvärtom aktivt dra med befolkningens massor i beslutsprocessen, istället för att som nu utestänga dem. Det är en förutsättning inte bara för att beröva den gamla borgarklassen dess maktställning och försvara de nya egendomsförhållandena (en uppgift som kräver en gigantisk samhällskraft, i synnerhet om den internationella borgarklassen har kvar sina viktiga fästen), utan också för att framgångsrikt kunna sköta produktion och distribution. Du anger själv flera drag som måste prägla den nya statsmakten; en högre grad av direktdemokrati, avskaffandet av statstjänstemännens privilegier, löntagarförvaltade företag. Vårt socialistiska program anger fler; allmän folkbeväpning, val av ordningsmaktens företrädare, allmänt valda arbetarråd/folkkommittéer på lokal, regional och nationell nivå, rätt att återkalla valda representanter osv. Vi tror att endast en sådan majoritetsstat, endast om tvångsmakten kontrolleras av den arbetande befolkningsmajoriteten, kan den gemensamma socialistiska hushållningens fulla kraft utvecklas och klassamhället avvecklas.
4. Därför blir också din lovsång till marknadsekonomin märklig. Hit, till samhällets grundval, utsträcks inte den socialistiska demokrati du vill garantera. Visst, du uttalar dig för gemensamt ägande av kapitalet, men om jag förstått dig rätt, bara på företagsnivå. De enskilda företagen ska ägas och styras gemensamt av dem som arbetar i dem, inom ramen för konkurrensen i en marknadsekonomi. Det vore att undergräva själva förutsättningen för socialistisk demokrati och för att avskaffa klassamhället.
Socialismen handlar inte om att på administrativ väg avskaffa varje marknadsbyte. Ett sådant byte av tjänster och varor har funnits alltsedan den mänskliga arbetsdelningens uppkomst. SAF:s favoritmyt är att likställa den formen av byte med kapitalism. Men i sådana fall skulle kapitalism alltid ha rått i världen. Nej, kapitalismen är ett produktionssätt som innebär marknadens totala dominans, när såväl produktionsmedel som kapital och arbetskraft, för att inte tala om de flesta saker människor behöver, bjuds ut på marknaden med högsta vinst åt ägarna som mål. I tidigare samhällen ingick marknadsbytet som bara en underordnad del av den ekonomiska verksamheten. Under feodalismen kunde jorden oftast inte säljas fritt utan följde släktbanden. Arbetskraften var ingen marknadsvara utan bunden av livegenskap eller skråordningar. Någon fri försäljning av varor i städerna accepterades inte. Andra målsättningar än den enskildes möjligheter att berika sig genom marknadsbyte vägde tyngre; exempelvis adelns ställning, som ju var beroende av jordägandet och en bunden arbetskraft. Eller hantverkarnas utkomstmöjligheter, som var beroende av att kunna få avsättning för sina produkter och inte drabbas av ohämmad konkurrens. Kapitalismens genombrott innebar att möjligheten att nå högsta möjliga vinst genom konkurrens på marknaden ställdes före alla andra överväganden.
Orsaken till att vi överhuvudtaget bekymrar oss över kapitalismens vara eller icke vara är att vi uppfattar konsekvenserna av denna marknadens dominans som outhärdlig för människans existens. Andra mål, som exempelvis omsorg om själva livet och vår miljö, måste sättas före vinsten och marknadslagarna därför i avgörande avseenden sättas ur spel. Du skriver att ”på marknaden för vanliga varor, mat och kläder osv, är det den stora massan av konsumenter som via sina köp styr produktionen”. Detta är det ofattbara påstående som aldrig upphör att pumpas ut som centralt tema i den borgerliga propagandan. Till den ”stora massan av konsumenter” når ju inte ens en rännil av dessa ”vanliga varor”. Här svälter fjorton miljoner barn ihjäl varje år, ytterligare miljoner efter miljoner drar sig fram i slum och misär. Att ”konsumenterna”, det vill säga världens befolkning, skulle styra produktionen via marknaden har ingenting att göra med verkligheten utan är bara en vacker teori i den borgerliga nationalekonomins läroböcker.
För att människornas behov världen över ska ha en chans att tillmötesgås måste vinsten och marknaden ersättas av medveten planering och styre av produktionsresurserna. De avgörande produktionsmedlen, inte tobaksaffären på hörnet, måste läggas i hela folkets händer och styras demokratiskt gemensamt. Din marknadsmodell utesluter det. Det märkliga är att du för en sekund tycks inse det när du skriver: ”Men om man menar att enbart de som jobbar i företagen ska få delta i demokratin så handlar det om ren diskriminering”. Fem rader längre fram konstaterar du: ”Den självstyrelse/marknadssocialistiskaekonomi jag skisserat ger de som arbetar i företagen all makt.”
I verkligheten kommer inte bara de som står utanför företagen; ungdomar, pensionärer, sjuka, fria yrkesutövare etc. att utestängas från inflytande. Inte ens de som arbetar på företagen kommer att få ”all makt”. Antingen kommer de alla att vara mer eller mindre maktlösa offer för vinstjakten i den knivskarpa marknadskonkurrens som inte tillåter någon solidaritet eller andra ovidkommande hänsyn. Samtidigt monopoliseras makten av en hård central statsmakt som står ovanför striden. Alltså ungefär som i dagens Jugoslavien. Eller också kommer snabbt segrarna i konkurrensen att tillskansa sig den verkliga makten och tvinga de övriga att alltmer maktlöst anpassa sig efter de därmed skapade ekonomiska villkoren.
Istället måste de viktigaste produktionsmedlen vara gemensam egendom, styrda inom ramen för en demokratisk planhushållning och förvaltade av de anställda själva. Självklart kommer detta att innebära spänningar mellan de nationella (eller internationella) målsättningarna och de anställdas omedelbara intressen, på samma sätt som kommunalt självstyre ofta hamnar i konflikt med övergripande riksplanering. Det är ett motsatsförhållande som inte kan önskas bort eller lösas genom att ena sidan av motsättningen utplånas. På samma sätt som konflikten mellan centralt och lokalt i dagens borgerliga samhälle är föremål för ständiga tvister och svåra avväganden kommer självförvaltning contra central planering att innebära en dragkamp i det socialistiska samhället. Det kommer att bli en uppgift för framtidens människor att sätta de juridiska och organisatoriska gränserna härvidlag. Erfarenheten av vår tids planhushållningar lär dem säkerligen att den extrema centralisering vi sett i 1900-talets arbetarstater var ett resultat av krigshushållningens krav, ett sätt att överleva men till ett oerhört pris. Fredens socialistiska uppbygge kommer att möjliggöra en långt högre grad av lokalt självstyre än vi själva någonsin upplevt.
5. Här ligger också möjligheten till ett helt annat sätt att leva för framtidens socialistiska generationer. Dagens utvecklade produktivkrafter; teknologin och vetandet, gör det möjligt för mänskligheten att avskaffa bristen på de nödvändigheter vi behöver för att leva och växa. Ja, överskottet av människans arbete skulle redan nu kunna ge alla människor på jorden ett bra liv, om produktionsapparaten ställdes om från krigs- och lyxproduktion till nyttigheter. Härigenom skulle klassklyftor och ojämlikhet kunna försvinna. Ett gemensamt ägande av de viktigaste produktionsmedlen skulle på sikt, som du själv skriver, göra alla till ”lika mycket eller lika litet arbetarklass”. Därmed, föreställer vi oss, skulle existensen av klasser som måste ”ätas eller äta” för att utvecklas kunna förpassas till historien. Behovet av en särskild militär och polisiär tvångsmakt, staten, skulle upphöra och människorna finna sina egna former att upprätthålla ordning och garantera hänsyn bland varandra. ”Mänsklighetens förhistoria”, skrev Marx, en historia präglad av klasskamp, krig och våld, skulle då kunna övergå till den tid då hon medvetet styrde sitt samhälles utveckling.
Du citerar Alec Nove om den osynliga och den synliga handen. Ja, handen finns alltid där. En förutsättning för att medvetet kunna styra mot en sådan klasslös framtid är att vi väljer den synliga handen, så att vi ser att bruka den rätt.
[ Debatten fortsatte i FI 2/1989 ]