Från Fjärde internationalen 2/1989
De problem som ställs i Sovjetunionen och det sätt som de uppfattas på måste klargöras så långt det går "inifrån". Boris Kagarlitskijs artikel Folkfronterna i Baltikum i Fjärde Internationalen nummer l-1989 är ett bidrag i en nödvändig debatt från en ledare för Moskvas Socialistiska Initiativklubb. Just på grund av att han är en militant, känd för sin klass- och internationalistiska ståndpunkt är det viktigt att diskutera vissa aspekter av hans värdering. När jag gör det påstår jag inte att jag har färdiga svar på de problem som dykt upp. Men låt oss åtminstone försöka inleda debatten.
I denna artikel kommer jag bara ta upp en fråga. Det finns ingen likställdhet mellan nationer och språk i Sovjetunionen. Kagarlitskij kräver en sådan likställdhet. Men han gör det utan att se till den särställning ryskan har jämfört med alla andra språk. Därför likställer han de problem som de ryska minoriteterna utanför den ryska rådsrepubliken har med de problem alla andra nationaliteter och språk ställs inför.
I själva verket fordrar bristen på symmetri snarare en särskild behandling av sådana problem, beroende på huruvida de berör dominerande nationaliteter och språk eller dominerade nationaliteter och språk. Ryskan har, som bekant, varit ett språkrör för den stalinistiska dominansen. Det är fortfarande, i synnerhet inom armén, ett verktyg för byråkratisk centralism. Man bör dock undvika ett förenklat förhållningssätt.
För det första, är det privilegier och därmed den politiska makten, som är grundläggande för byråkratin. Medlen är inte särskilt viktiga. I det avseendet är det pragmatiska förhållningssättet regeln. Medan den storryska chauvinismen verkligen "överensstämde med" den framväxande stalinismens förtryckande centralism, innebar och innebär fortfarande erkännandet av de centrifugala nationella spänningarna att byråkratin tvingas söka nationella (eller till och med nationalistiska) mellanstadier för att befästa sin egen makt. Den mest korrupta sortens "nationella" Brezjnev-vänliga byråkrati härskade i Kazakstan och härskar fortfarande i Ukraina.
Dessutom innebär inte det ryska språkets dominans att den ryska befolkningen gynnas. Det är inte självklart att den har företräde vad gäller de möjligheter en planerad utveckling skulle kunna ge. Dessutom har de "fått ta del av" det stalinistiska förtrycket tillsammans med andra, och till och med varit de värst utsatta. Inflytandet från den storryska nationalistiska och antisemitiska organisationen Pamjat och dess namnkunniga "by"-författare, som till exempel Valentin Rasputin, avspeglar på ett reaktionärt sätt de oklara känslorna hos befolkningen. En befolkning som ursprungligen till övervägande delen var bönder, hos vilka religionen spelade en avgörande roll och som brutalt underkastades tvångskollektivisering och byråkratiskt förtryck av kyrkan. Denna befolkning tolkar sitt eget förtryck som en "rysk fråga".
Boris Kagarlitskij har också rätt när han i en intervju i Internationell Viewpoint [1] säger att ryssarna utanför Ryssland långtifrån alltid och överallt varit de dominerande. Det är också sant att de ryska arbetarna i Estland inte är yrkesarbetare och att de faktiskt utgör en majoritet av arbetarklassen på republikens stora arbetsplatser. Det kan de inte rå för.
Inte heller är ryssifieringspolitiken helt och hållet (och kanske heller inte i första hand) orsaken till detta. Dragningskraften hos en republik som är mer utvecklad (som erbjuder en högre levnadsstandard och bättre arbeten) än Ryssland, är tillräcklig för att förklara denna tendens. Den byråkratiska centralismen underlättade denna process genom att finansiera anställningen och boendet för dessa arbetare på ett planerat sätt.
Icke desto mindre dominerar ryskan i Unionen och ibland även i regionerna. Bortsett från en medveten ryssifieringspolitik, favoriserar därför de automatiska processerna ryskan framför alla andra språk, även om de ges lika rättigheter. Konkret tvingar ett fritt val av språk människor att lära sig ryska, därför att ryskan är ett socio-ekonomiskt medel som underlättar rörligheten mellan republikerna.
I sin artikel använder Kagarlitskij samma argument - "likställda medborgerliga och kulturella rättigheter" - som de engelskspråkiga använder sig av i Quebec. De grundar sig på (individuell) valfrihet och rätten (som varje individ förutsätts ha för att vara likställda med andra) att använda "sitt" språk. De individuella rättigheterna kommer här på kollisionskurs med ett bevarande av hotade samhällen.
Den engelskspråkiga minoriteten i Quebec dominerar i Kanada, på samma sätt som den ryska minoriteten i Estland dominerar centralt (och kanske redan är eller är på väg att bli en majoritet i vissa regioner i Estland och Litauen). Den kan inte generellt behandlas på samma sätt som "verkliga" minoriteter. Kortfattat behövs det ett speciellt skydd mot ryskans dominerande ställning.
Denna fråga hänger uppenbart samman med de politiska brotten under den stalinistiska perioden. Tvångsinförlivandet av de baltiska republikerna med Sovjetunionen kräver ett speciellt igenkännande av de nationella känslor som förekommer i den. Vänsterns roll, i synnerhet i Ryssland, är otvivelaktigt att först och främst förklara detta förflutna för den ryska arbetarklassen i Estland och få den att förstå vikten av att respektera prioriteringen av det estniska språket inom republiken och esternas rätt till självbestämmande.
Givetvis har esterna för sin del ett intresse av att vinna arbetarklassen i sin republik och i hela Sovjetunionen för sin sak, om så bara för att upprätta ett styrkeförhållande gentemot byråkratin. Såsom glasnost kommer till uttryck i dag, underlättar den en spridning av den antibyråkratiska kampen över hela Sovjetunionen och andra länder i Östeuropa. Men detta förutsätter också att den binds oupplösligt samman med sociala frågor samt med demokratiska, politiska och nationella krav.
Det är därför Kagarlitskij med rätta oroas över den sociala dimensionen i den estniska Folkfrontens program (även om problemen finns över allt) och över kampen för en allmän omdefiniering av förhållandena mellan nationaliteterna inom Sovjetunionen och - skulle jag vilja tillägga - inom de så kallade socialistiska länderna.
Byråkratisk manipulation kan utnyttja de olika nationaliteters nationella känslor för att härska och söndra. Man får inte underskatta detta. Även i detta avseende är Kagarlitskijs artikel värdefull. Å andra sidan bör inte den (ryska) arbetarklassens åsikter avspeglas genom att behandlar djupgående ojämlika nationella realiteter som vore de symmetriska.
Allt detta ger inte något svar på vad som skulle vara en bättre och mer demokratiska band mellan nationaliteterna och hur en klasståndpunkt skulle kunna kombineras med nationella ståndpunkter inom en demokratisk sovjetisk federation. En vetorätt för republikerna över frågor som gäller dem, jämte former för en verklig folklig kontroll över "nationella" representanter, skulle otvivelaktigt vara ett verktyg för att upprätta ett förtroende. (Majoritetsomröstningar kan vara utomordentligt förtryckande när det handlar om nationella frågor.)
Det är upp till dem som direkt berörs att besluta huruvida det är meningslöst eller inte att kämpa inom Sovjetunionen. Men godtagandet av enhet med dominerande nationer innebär ofrånkomligen att de senare gör eftergifter och att de dominerade nationaliteternas identitet och rättigheter får fullt erkännande.
Översättning: Lars Kaage och Christina Schmidt. Översatt ur: International Viewpoint nr 159
[1] Internationell Viewpoint, nr 151 och 152, 1988, Fjärde internationalen 1/89.