Ur Fjärde internationalen 3/1989
Europavalen i juni -89 kommer framför allt att kretsa kring temat 1992 års ”inre marknad” och den ”Europeiska Enhetsakten”. Efter flera år av åtstramning och ökande arbetslöshet, presenteras nu enandet av Västeuropa som ett hopp om ny tillväxt och minskad arbetslöshet, ett antagande om att den ekonomiska krisen som kapitalismen inte kan lösa på nationell nivå på något sätt skulle kunna hanteras på kontinental basis.
Ändå kan ingen omorganisering av kapitalet dölja eller eliminera den fundamentala intressekonflikten mellan klasserna: kapitalet kan expandera med vinst bara genom att öka sin exploatering av arbetarklassen. Konsekvenserna av detta kommer att bli precis lika allvarliga för arbetarna på en europeisk skala som de har varit i varje enskilt land. Den inre marknaden kommer att innebära en total konkurrens mellan nationerna, där var och en håller sina regler och normer, skattesystem, produktionsnivåer och arbetsvillkor.
Tanken är att det genom denna konkurrens ska växa fram en fullständig omorganisering av den europeiska industrin, och en ekonomisk uppgång. Flera av den inre marknadens försvarare hävdar till och med att gränsernas försvinnande, borttagandet av ej avgiftsbelagda hinder och att kapitalet får flyta fritt, ger upphov till en ny ekonomisk ordning – så fort marknadskrafterna gjort rent hus med all protektionism och vad de anser vara onödiga statliga ingrepp. Allt detta är raka motsatsen till en planerad expansion av produktionen för att tillfredsställa sociala behov i Europa och världen. Den inre marknaden kommer att bli ett avreglerat slagfält där klyftan mellan klasserna och mellan de som har och de som inget har, kommer att vidgas.
Arbetsgivarna vill få de europeiska arbetarna att gå med på den inre marknaden genom att argumentera för att det handlar om att kämpa mot konkurrensen från amerikanska och japanska företag. Det vore illa nog, om det var sant; men ingenting tyder på att det är en ”europeisk kapitalism” som det verkligen handlar om. De försöker helt enkelt skapa en slags europeisk chauvinism som de tänker använda för att motivera högre överskott, produktivitetsökningar, frysta löner och dylikt. Perspektivet på den ”stora marknaden” är utan tvivel en sak med vilken de viktigaste europeiska företagen skulle kunna försöka försvara sig själva och pressa sina rivaler – men det är inte den enda. I flera industrier, för flera produkter eller forskningsprogram har den alternativa lösningen varit allianser eller samgående med amerikanska eller japanska företag. Situationens huvudsakliga trend är den kapitalistiska ekonomins ökade internationalisering: Europa 1992 är bara en länk i kedjan av omorganisering. Det ideologiska försöket att utveckla en ”europeisk patriotism” för att göra den beska industriella omstruktureringen lättare att svälja måste fördömas på samma sätt som vilket chauvinistiskt försvar av ”nationell” kapitalism som helst.
Den europeiska enhetsakten är helt och hållet inriktad på att öka kapitalets profit. Det är inte på något sätt ett försök att tillfredsställa de viktigaste sociala behoven eller att angripa arbetslöshet och fattigdom. För att göra det krävs en socialistisk lösning, baserad på en expropriering av privat kapital över hela kontinenten och att de nationaliserade produktionsmedlen i Östeuropa befrias från stalinist-byråkratins förlamande grepp. Vägen framåt för arbetare och förtryckta måste vara en revolutionär lösning, ett försök att mobilisera arbetarrörelsen över hela kontinenten. Straffet för ett misslyckande blir att ge arbetsgivarna mera spelrum att organisera sina styrkor för mer koncentrerade attacker på arbetarklassen.
Bossarna vill ha ett ”enat” Europa baserat på samma metoder och recept som de har infört i varje individuellt land under de senaste 15 åren. De talar ständigt om för oss att ”dagens” vinster kommer att bli arbetstillfällen ”imorgon” – så som det antogs att omstruktureringen av stål- , textil- och varvsindustrin skulle följas av fler arbetstillfällen och en ökad ekonomisk aktivitet i de berörda regionerna. Det har inte blivit något av detta: så nu dyker en ny refräng upp – man skyller misslyckandena på tullbarriärer och nationell oenighet.
Givetvis kommer arbetarna åter att få ta de värsta smällarna av förändringarna. Accelerationen av den industriella omstruktureringen, sammanslagningarna, övertagandena – alltihop enormt förtjänstfullt för bankirer, finansieringsbolag, spekulanter och svindlare av alla sorter – kommer att skapa mängder av överskott. En sådan reglering av en marknad som ännu är intakt kommer att leda till ökad monopolistisk kontroll, medan privatiseringspolitik uppmuntrar marknadsstrategier utan hänsyn till sociala behov, speciellt inom transporter, energi, kommunikationer och massmedia.
Den inre marknaden kommer inte att skapa ett homogent Europa. Det finns redan viktiga skillnader mellan länder och regioner. Den ekonomiska krisen har vidgat dessa ojämlikheter, och den inre marknaden kommer att öka dem. Några regioner kommer att uppleva kumulativ tillväxt samtidigt som andra kommer att sjunka djupare ner i kris, avindustrialisering och arbetslöshet. Konkurrensen mellan olika uppsättningar av regleringar och normer kommer att öka pressen att reducera löner, införa ”flexibla” arbetstider och försämra villkoren.
1992 års Europa kommer fortfarande att vara arbetslöshetens Europa. Även om en del sektorer och företag med tiden kommer att tjäna på de nya marknaderna som erbjuds i och med att ej avgiftsbelagda handelshinder tas bort, så kommer inte detta i sig självt innebära ökad sysselsättning. Hela sektorer kommer att påverkas av storskaliga omstruktureringar och rationaliseringar som kommer att ge utslagningseffekter på arbetsmarknaden. I EG finns det redan 44 miljoner människor med en inkomst lägre än hälften av genomsnittsinkomsten i deras respektive land. Det finns mer än 16 miljoner arbetslösa, varav 40% är ungdomar. Ingenting av detta kommer att förändras av enhetsakten och dess besvärjelser om den inre marknaden.
Konkurrensen mellan skattesystem, behovet att få lika nivåer på momsen i olika länder, ansträngningarna i varje land att rikta kapitalinvesteringar till de finansiellt lönsammaste länderna, allt detta leder till att regeringspolitiken kommer att utformas för att angripa arbetarklassens inkomster och gynna kapitalisterna.
Europas arbetare blir inte de enda förlorarna i de förenade bossarnas Europa. Sökandet efter högre profiter i det kapitalistiska Europa slutar inte med rationaliseringar av samhällets marknad: det betyder också en gradvis militär integration (det har redan gjorts trevare mot en fransk-tysk militärbrigad) och en större samstämmighet av de olika ländernas politik gentemot tredje världen, tillsammans med en aggressivare hållning från europeiska multinationella företag. Från och med nu kommer Gemenskapens länder att agera som en grupp i förhandlingar med länder i tredje världen om deras skulder. De kommer att agera som en grupp i samtal med USA och Japan om världsmarknaden och monetär politik, som sedan påläggs tredje världen. De kommer att agera tillsammans i GATT- och UNCTAD-förhandlingar (”General Agreement on Tariffs and Trade”, respektive ”United Nations Conference on Trade and Developement”).
Loméonventionen, ett avtal som reglerar handeln mellan EG och 63 länder i Afrika, Karibien och Stilla Havs-området, har inte minskat handelns ojämlikhet. Under täckmantel av att skydda dessa länder har den ökat deras ekonomiska och politiska beroende. Stabbex-systemet, som antas reglera betalningar och export från dessa länder, har tagits över av fluktuerande efterfrågan på råvaror och tar inga hänsyn till relationen mellan priser på exporterade råvaror och importerade färdigvaror. Den europeiska arbetarrörelsen måste leda kampen för att avskriva tredje världens skulder, för nya och mer fördelaktiga handelsvillkor, och för ett program för en planerad ekonomisk expansion i både Nord och Syd i ett gemensamt krig mot fattigdom.
I alla europeiska länder som tillhör NATO och Atlantpakten är vårt krav att de lämnar dessa och stänger alla amerikanska baser. Den fransk-tyska brigaden är en förelöpare för projektet att gradvis integrera Europa militärt. Vi är emot alla förslag på att stärka eller återupprusta den europeiska imperialismens militära styrkor, vars enda funktion är att stödja kapitalismens styre över arbetarklassen i väst och att hota de byråkratiserade arbetarstaterna i öst. Frankrike och England måste ensidigt förstöra sina kärnvapen, dra tillbaks sina trupper utomlands och, tillsammans med andra västeuropeiska stater, upplösa sina väldiga stående arméer.
De stora finansiella och industriella gruppernas intressen sammanfaller alltmer: det blir mer och mer allianser, vilket gör konfrontationer mellan arbetare och deras chefer svårare och mer komplexa. Ett ökande antal dotterbolag och länkar mellan europeiska multinationella företag har redan flyttat de beslutsfattande centran utanför nationens räckvidd på ett effektivt sätt, vilket ställer fackföreningsrörelsen inför nya problem och faror.
Introduktionen av den inre marknaden är en utmaning som kastas på den europeiska arbetarrörelsen. Bossarna hoppas att det skall etablera ett bättre styrkeförhållande ur deras synvinkel, för att de skall kunna införa sin lönepolitik och splittra arbetarklassen. Vi måste avslöja och utmana dessa kapitalistiska projekt.
Under Europavalen kommer det att föras en hel del oväsen om problemen med de europeiska institutionerna, förhållandet mellan staterna och Gemenskapens politiska arbete. Även om de är övertygade om den ekonomiska nödvändigheten, så är bourgeoisien fortfarande tveksam till att bilda europeiska institutioner och över sin relation till nationalstaterna. Perspektivet på den inre marknaden flyttar inte de reglerande funktionerna från de nationella regeringarna. Det är därför som det ackumuleras motsättningar mellan schemat av ett enat Europa och det ännu nödvändiga statsmaskineriet, som social kontroll, i varje medlemsland. Diskussionen om de europeiska institutionerna samt Europaparlamentets och Europakommissionens roller är delar av den frågan. I en del länder har detta förstärkt högerpartiernas kris.
Nu förekommer det också stora diskussioner bland EFTA:s (European Free Trade Association) medlemmar om att gå med i EG. Inte heller här har arbetarrörelsen något att vinna på argumenten mellan arbetsgivarnas olika partier och grupper. Arbetarklassen borde utgå från sina egna krav och målet att öka löner och levnadsstandard. Vårt motstånd mot bossarnas Europa baseras på det faktum att var och en av EG:s institutioner är ett av det europeiska kapitalets verktyg ägnat åt att kontrollera arbetarklassen och bevara det kapitalistiska styret.
Ställd inför bossamas attacker måste arbetarörelsen göra motstånd mot den europeiska enhetsakten. Mot ett Europa av förenade bossar måste vi ställa ett Europa av arbetare förenade i en ny, aktiv internationalism och i ett nytt samarbete, där de ställer den egna klassens krav i kampen för socialistiska lösningar i varje land över kontinenten.
Det är angeläget att fackföreningsrörelsen skaffar sig möjligheter att koordinera och centralisera information och kamper på företagsbasis. Det innebär att inomfackliga och nationella uppdelningar måste brytas ner och att chauvinistiska fördomar måste bort. Fackföreningsrörelsen måste skapa de nödvändiga instrumenten för att länka ihop och ena sina styrkor i multijättarna och de europeiska företagen.
Ställd inför enhetsaktens faror, får inte arbetarklassens svar bli en utopisk reformistisk i& om någon slags europeisk social dialog mellan direktörerna och fackföreningarna (i den andan som ”toppeurokraten” Jacques Delors så framgångsrikt talade för på förra årets TUC-kongress), utan svaret måste bli att kämpa. Det finns ingen chans att Thatcherregeringen, efter att ha tystat den brittiska arbetarrörelsens kamp under de senaste tio åren för att få gehör för sin politik, nu skulle ge med sig bara efter önskemål från några europeiska tre-parts-samtal. Pratet om att på något sätt införa en slags europeisk sociallagstiftning över kontinenten, ett ”socialt Europa”, är bara ett försök att skapa förtroende: det började först efter ”enandet av Europa” redan var beslutat, och representerade den reformistiska arbetarbyråkratins (och dito politikers) försök att förbättra och dra in nya saker i enhetsakten genom förhandlingar på toppnivå i lyxiga kontor i Bryssel (på bekvämt avstånd från arbetarnas blickar och inflytande).
Dialogen har helt och hållet pågått mellan människor som redan är övertygade om att ”den enhetliga marknaden” är en mirakulös lösning på problemet med ekonomisk tillväxt. De europeiska arbetsgivarorganisationerna, organiserade i CES, har redan bekänt sig till den enhetliga marknaden som ideal: men arbetsgivarna och Europa‑
kommissionen har redan, i avregleringens och liberalismens namn, sagt att det inte kan bli frågan om att ålägga medlemsstaterna någon likartad socialpolitik. Medan bossarna vill internationalisera sitt kapital så långt som möjligt, så vägrar de arbetarna glädjen av en lika nivå på sociala rättigheter över det ”enade” Europa. Detta visar åtminstone enhetsaktens klassmässiga innehåll, arbetsgivarnas retorik kan vara hur civiliserad och socialdemokratisk som helst men så länge de har kontrollen kommer varje socialpolitiskt medgivande bara att vara en fasad för att dölja den kapitalistiska exploateringens realitet.
Arbetarrörelsen har inget att vinna på något så kallat samarbete om introduktionen av den inre marknaden. Den borde först och främst bekymra sig om styrkeförhållandet mellan arbetarna och bossarna. Det är genom klasskamp – inte genom att acceptera enhetsaktens logik och lägga till reformistiska socialpolitiska krav – som den kapitalistiska offensiven kan hejdas.
Fackföreningarna borde ställa sina viktigaste krav mot enhetsakten, slåss för att försvara vad som vunnits i olika länder och slåss i andra länder för att sådana förmåner skall utsträckas till att gälla även där. I sådan kamp för partiella krav måste socialister resa ett vidare perspektiv: arbetarklassens och de förtrycktas problem kommer aldrig att lösas så länge kapitalismen består intakt.
Försök att skapa konkurrens mellan Europas arbetare genom att införa skillnader i löner och och villkor måste bekämpas. En del länder, som Grekland, Portugal, den spanska staten och Irland lider under löner, villkor och sociala förmåner som är mycket olika de på andra håll i EG. Deras bossar och regeringar argumenterar att detta ger dem en ”komparativ fördel” i den inre marknaden. Arbetarna måste bekämpa den logiken och kräva förbättrade sociala villkor till åtminstone samma nivå som i andra EG-länder – kräva 40-timmarsvecka i Portugal, till exempel. Faktum är att arbetsgivarna försöker skapa samma löner, arbetsvillkor och sociala förmåner genom en utjämning neråt. Arbetarna måste svara med krav på och handling för en utjämning uppåt, insisterande på att de fördelar som vinns i ett land eller i en sektor skall utsträckas till hela Europa. Detta kommer att vinnas bara genom facklig, och större, kamp, inte genom någon social konsensus eller vädjan till idealet av ett ”enat” Europa.
Generalstrejken i den spanska staten visade att det är möjligt för arbetarna att göra motstånd mot regeringars åtstramningspolitik och kapitalistiska regeringars auktoritet. Sjuksköterskemas strejker i England och sedan i Frankrike förra året och de italienska hälsovårdsarbetarnas kamp nyligen visar inte bara att hälsovård och andra sociala rättigheter attackeras runt om i Europa, utan också att arbetare kan göra motstånd. Det har också förekommit ungdomskamp mot neddragningar och attacker på utbildningen, massaktioner av järnvägsarbetare (Frankrike) och lärare (Frankrike och spanska staten). De tyska metallarbetarna tog ledningen i kampen för 35-timmarsvecka. Alla dessa exempel fick ekon runt om i Europa och pekar på behovet att samorganisera och sprida kamp och solidaritet internationellt.
Det Europa vi vill ha är inte ett kapitalistiskt Europa, med exploatering, imperialistiska ambitioner, militarism och förtryck. Mot detta kapitalistiska Europa framhåller vi ett annat, annorlunda, socialistiskt Europa. Alternativet till marknadsekonomin och dess destruktiva konsekvenser kan bara vara ett socialistiskt, demokratiskt och broderligt internationalistiskt Europa, byggt på en expropriering av privatkapital, på direktdemokrati och arbetarstyre.
Bara ett sådant Europa kommer att kunna bekämpa allt förtryck:
- Förtrycket av kvinnor, vars ambitioner aldrig kommer att underlättas av EG eller den inre marknaden. En socialistisk politik skulle garantera rätten till avlönat arbete; lika lön för arbete av lika värde; rätt till utbildning; alla fackförenings- och anställningsrättigheter till deltidsanställda; gratis preventivmedel; rätt till fri abort på begäran; ökad social service, speciellt barnomsorg och hälsovård; och fullt deltagande i det politiska och samhälleliga livet.
- Förtrycket av invandrare från koloniala och semikoloniala länder, som är utsatta för rasistiska invandrings- och nationalitetslagar och restriktioner vid ankomsten samt förvägras lika politiska rättigheter, och förtrycket av svarta människor födda och uppvuxna i Europa, som är utsatta för rasism, diskriminering i arbetet och i bostadsfrågan samt när det gäller tillgång till social service.
-Förtrycket av nationer och nationaliteter i hjärtat av Europa – på Nordirland och Baskien – och i kolonier som Nya Kaledonien.
Det Europa vi vill ha är baserat på ett helt annorlunda ekonomiskt system, med utgångspunkten i produktion för behov och inte för vinst, och med hänsyn till den akuta uppgiften att skydda och återställa den redan skadade miljön och att lösa energiproblemen.
Vårt perspektiv gäller en europeisk socialistisk federation, ett arbetarnas Europa. Detta kommer att födas ur de kombinerade krafterna hos den antikapitalistiska kampen för en socialistisk revolution i väst och den antibyråkratiska kampen för en politisk revolution i öst. Perestrojka och glasnost är inga mirakellösningar ägnade att befria Östeuropas arbetare från byråkratins repressiva och slösaktiga tvångströja. Comecon är lika lite ett rop på internationalism och solidaritet mellan folken som EG. Byråkratisk enhet, precis som en enad marknad, är en källa för ojämlikhet och förtryck.
Utan att vänta mer måste vi organisera konvergensen av den kamp som förs av arbetarrörelsen i Västeuropa och de oberoende organisationerna i Östeuropa. Det innebär att bygga revolutionära socialistiska strömningar och partier i varje land, sammanlänkade i en internationell rörelse. En sådan tradition existerar redan – i den trotskistiska Fjärde Internationalens styrkor.
Hur europavalen än slutar behöver arbetarrörelsen ett eget kravprogram som utgår från försvaret av redan uppnådda framsteg och akuta behov, men som också pekar mot den nödvändiga socialistiska omvandlingen av samhället. Bara på det sättet kan vi på allvar slåss mot konsekvenserna av Enhetsakten och bossarnas strategiska omorganisering. De första kraven borde vara:
- Mot all åtstramningspolitik, vare sig den förs av höger- eller vänsterpartier. För arbetarenhet mot alla former av klassamarbete, ”samförstånd” och europeisk eller nationell patriotism. Försvara levnadsstandarden mot inflation genom indexreglerade löner – kontrollerade av fackliga kommittéer – för att kompensera för varje ökning av priser, räntenivåer och beskattning.
- Mot arbetslöshet: för facklig och politisk handling för att bekämpa fabriksnedläggningar, inklusive en all-europeisk kamp mot multijättarnas rationaliseringar. Mot direktörernas rop på uppsägningar, kräv kortare arbetsvecka – en omedelbar allmän 35-timmarsvecka, att föras vidare till en politik med arbetsdelning utan inkomstbortfall. Kräv program för användbara offentliga arbeten för att skapa nya arbetstillfällen, med avtalsenlig lön.
- Mot den kapitalistiska omorganiseringen av industrin: fackföreningar och andra arbetarorganisationer måste kräva att multijättarnas bokföring blir offentlig, för att belysa graden av förhandlingar bakom stängda dörrar, delning av tillgångar och svindlerier, och lägga basen för alternativa planer baserade på en expropriation av privatkapital och en ökad produktion för sociala behov.
- Mot konkurrens mellan europeiska arbetare: för identiska villkor i arbetet, vad gäller hälsa och säkerhet, betald semester och pension, rätten till fri, skattefinansierad hälsovård, social säkerhet och utbildning i hela Gemenskapen på den högsta gällande nivån.
- Mot kvinnoförtryck: för rätten till fri abort och födelsekontroll på begäran; för en massiv utbyggnad av statsfinansierad barnomsorg, hälsovård och social service; lika lön för arbete av lika värde.
- Mot rasism: upphäv alla immigrationsrestriktioner och alla rasistiska nationalitetslagar; för lika politiska rättigheter inklusive rösträtt för alla invandrade arbetare. Försvara de svarta mot rasistiskt våld.
- Mot imperialism och militarism: skriv av tredje världens skulder; omedelbar ensidig avrustning, upplös NATO och andra imperialistiska allianser, stäng amerikanska baser, dra tillbaks brittiska, franska och andra styrkor utomlands; upplös de stående arméerna i Västeuropa. Engelska trupper ut ur Nordirland! Frihet för Nya Kaledonien!
- Mot miljöförstöring: Stoppa nybyggnad av och stäng alla kärnkraftverk. För nationella och alleuropeiska planer för att skydda och återställa miljön.
Vår vision av ett socialistiskt Europa innebär inga krypande reformer eller ens en ”radikal” omstrukturering av kapitalismen, utan en revolutionär omstörtning av den existerande ordningen. Inget enskilt land kan genomföra en socialistisk revolution isolerat, men det finns inget magiskt universalmedel för att få igång en synkroniserad alleuropeisk rörelse: revolutionen måste börja i enskilda länder och spridas över Europa.
Arbetarrörelsens första uppgift är att utveckla länkar på gräsrots- och officiell nivå, som kan väcka solidaritet kring viktiga klasskamper, speciellt i kampen mot multinationella företag och mot åtstramningspolitik. I detta arbete är uppbygget av ett revolutionärt marxistiskt ledarskap i fackföreningarna och andra massorganisationer för arbetarrörelsen en akut uppgift. Ett sådant ledarskap är nödvändigt i kampen mot reformistisk och stalinistisk byråkrati och för perspektivet på en europeisk socialistisk revolution.
Framåt mot Europas förenade socialistiska stater!
Översättning. Per-Erik Gustafsson
Översatt ur Socialist Outlook, nr 15 1989