Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 2/1990
Wolf Biermann den 1 december 1989 i Leipzig vid sitt första uppträdande i DDR på 25 år.
Den tyska frågan står för första gången sedan 1961 åter öppen. Muren har blivit ett stort hål, genom vilket två ansikten skymtar fram:
Det Fjärde riket, det nya imperialistiska Stortyskland som dominerar EG och Östeuropa. En korrigering av den tyska imperialismens nederlag genom Östtysklands anslutning till Västtyskland och som kronan på verket avancerar till en atomvapenstat.
Eller ett socialistiskt Tyskland, likgiltigt om det är en eller två stater, som skakar av sig den kapitalistiska konkurrensekonomins förmyndarskap och tvång och för första gången förverkligar producenternas fria sammanslutning.
Den västtyska borgarklassens ambition riktar sig entydigt mot det första alternativet. Den kan därvid vara säker på det tyska socialdemokratiska partiets, SPD, speciella stöd.
Vänstern däremot, hjälplös och oförberedd som den är, är osäker om den vill se en territoriell nyordning på de båda tyska staternas mark. Såvida den ser människor som gläds vid återseendet, deras stolthet över nyligen vunna demokratiska friheter, deras spontana strävan efter enhet över gränsen och tar detta på allvar, försöker den mot den nationalistiska propagandan från höger och enhetsdemonstrationerna i Östtyskland ställa en återförening från vänster. Därmed bortser den från de verkliga styrkeförhållandena mellan det imperialistiska Västtyskland och det icke-kapitalistiska Östtyskland. Även om den instinktivt intar en antiimperialistisk hållning och därmed avvisar en återförening, visar den för det mesta ointresse gentemot samhällsprocessen i Östtyskland och den betydelse som en socialistisk utveckling där skulle kunna få för Västtyskland.
Stalinismen har gjort bankrutt. Dess uppfattning om socialismen står i strid med all marxistisk kunskap: Socialismen som produktionsmedlens och samhällets förstatligande inom nationalstatens ram, därtill på en ganska låg utvecklingsnivå av produktionsmedlen (som i Sovjet, Polen, Ungern osv.). Detta gör den socialistiska revolutionens utbredning överflödig. Idag behövs ett program för ett alternativ till kapitalism och administrativ kommandoekonomi, för verklig, direkt producentdemokrati och för statens avskaffande. För att uppnå detta är ett erkännande av Östtyskland en förutsättning, så att man åtminstone i denna del av Tyskland, där man skakat av sig det borgerliga herraväldet, skulle kunna slå in på denna väg så ostört som möjligt. Det löser emellertid inte problemet. Ett sådant experiment skulle inte kunna överleva för evigt, om inte ett sådant program också genomfördes i Västtyskland. Att säga ja till två stater räcker inte. Det finns också en slags ödesgemenskap som förbinder de båda sidorna.
Den västtyska borgarklassen har till fullo förstått denna aspekt av frågan. Den riktar sin trumeld mot ”kommunismens död”. Inget hånar den så mycket, inget bereder den så mycket ångest som föreställningen att Östyskland skulle kunna resa sig ur stalinismens spillror. Detta skulle innebära att en verklig socialism fick sitt genombrott.
Det finns många stater, som inom sina gränser härbärgerar flera nationer. Vi tyskar utgör emellertid en nation, som bor i flera stater. Medan andra har sina nationalitetsproblem, har vi vårt nationella problem. Socialismen kommer lösa det. Robert Haveman, 1974
”Det nationella problemet”, som Haveman kallar det och som tyskarna kämpar med är ingen nationell fråga i den mening som Lenin definierade det: ett förtryckt folks kamp mot en förtryckande nation och imperialistiskt herravälde, för rätten till egen nationell suveränitet. Tyskland var före sin delning ett imperialistiskt land och en del av det, Västtyskland, är det idag. Inte ens när ockupationsmakterna gjorde sig breda 1945-49 skulle den tyska borgarklassen ha genomfört demokratiska fri- och rättigheter tillsammans med den tyska arbetarklassen mot de allierade. Snarare var det så att de allierade tillsammans med borgarklassen genomförde en kapitalistisk restaurering mot arbetarklassen, uppbyggd kring en restriktiv, auktoritär, parlamentarisk demokrati, som inte gav något utrymme för arbetarklassens självständiga initiativ. Den tyska frågan innebär något annat: två tyska stater med olika samhällssystem existerar brevid varandra, på mark som en gång var en enad stat. Det är ett klassmässigt problem, inte ett nationellt problem.
Historiskt är nationen en politisk form som borgarklassen eftersträvade för att etablera en sluten marknad och bygga upp en centralstat. I motsats till det månghövdade dynastiska herravälde, som dominerade centraleuropa under 1800-talet, var nationen ett samhälleligt framsteg. Den möjliggjorde ett oerhört uppsving för produktivkrafterna och förebådade ett avskaffande av gamla feodala ok. I motsats till andra europeiska nationer (England, Frankrike, Belgien, Italien och andra) var inte skapandet av den tyska nationalstaten resultatet av borgarklassens segerrika kamp mot feodalherrarna, utan av eftergifter från monarkin och till viss del furstarna till en kantstött bourgeoisie under revolutionen 1848. Tyskarnas politiska enhet uppnåddes inte genom borgerskapets och folkmassornas gemensamma kamp i alla tyska delstater för borgerliga fri- och rättigheter (allmänna fri-och rättigheter, allmän rösträtt, parlamentets rätt att ta ut skatt osv.). Enheten etablerades genom aggression utåt (först i krig mot Danmark, sen i tysk-franska kriget) under junkrarnas stövel och deras allierade inom borgarklassen. De demokratiska friheterna tillkämpades av arbetarklassen först i novemberrevolutionen 1918.
Sedan början av imperialismens epok i slutet av förra århundrandet, har begreppet nation verkligen förlorat sitt progressiva innehåll. Därefter har det såväl i kolonierna som i Europa tjänat som en legitimering av exploatering och underkastelse av andra folk. Den ideologiska motiveringen går tillbaka på begreppet kulturnation, dess gemensamma folkliv och sedvänjor, blodsbanden och de gemensamma förfäderna, för att till sist utmynna i Tredje riket och dess ideologi om herrefolk och rasrenhet.
På så vis har alltså enbart politiska reaktionärer i den tyska historien kunnat förbinda sig med begreppet nation. Samtidigt är ett väsentligt och till idag genomgående kännetecken för den tyska borgarklassen förhållande till nationen, att den alltid har underordnat de politiska målen under sina omedelbara ekonomiska överväganden. I mitten av förra århundradet slogs den ogärna för kraven på allmän rösträtt och rätt till uttaxering, i stället för att ingå ett förbund med arbetarklassen mot feodalherrarna. Monarkin medgav den delrättigheter i en diktatorisk centralstat, på villkor att den finansierade den. En parallell till denna pragmatism uppvisade borgarklassen också efter andra världskriget: även då fick den halva Tyskland, kapitalistiskt och invävt i ett imperialistiskt förbund – hellre detta än ett avmilitariserat och neutralt Stortyskland. För den tyska borgarklassen blev aldrig nationen ett självändamål. Där den skulle kostat något övervägde alltid dess ekonomiska intressen vida över dess nationella engagemang.
När det pratas om att författningen förespråkar en återförening på kapitalistisk grund och ett återställande av det tyska riket enligt 1937 års gränser, så skall man inte glömma att den tyska bourgeoisin mycket väl vet att skilja mellan sina yttersta målsättningar och önskningar och vad den kan få nu. Den har inte heller idag några andra prioriteringar: först en fågel i handen (det i ett imperialistiskt förbund invävda Västtyskland, EGs inre marknad), sedan tio i skogen (den tyska enhetsstaten, som man ännu inte vet hur den kommer att se ut). Skillnaden är att en kapitalistisk återförening genom utövande av rent ekonomiskt tvång, i dag tycks den vara mer gripbar än under de gångna 40 åren.
Bourgeoisins politiska uppfattning är att inte garantera annat än var och ens obehindrade självverksamhet. Arbetarklassens politiska uppfattning är däremot att den individuella kraftens obehindrade och fria verksamhet ännu inte räcker till, utan den måste utvecklas i ett samhälle uppbyggt kring intressenas solidaritet, gemenskap och ömsesidighet. Ferdinand Lassalle
Det har faktiskt gjorts försök att fylla begreppet nation med ett progressivt innehåll. De mest framstående företrädarna inom det tyskspråkiga området för detta var ledande personligheter inom arbetarrörelsen: Lassalle i Tyskland och Otto Bauer i Österrike, båda socialdemokrater.
Lassalle, som i Tyskland satte sin prägel på arbetarrörelsen mer varaktigt än Marx och Engels, har i motsats till dessa, i nationalstaten inte bara sett borgarklassens ”uppfyllande av historiens mission”, utan framför allt statens och det politiska samhällets högsta form. ”En stat som mognar under herraväldet av arbetarklassens idéer...(har funktionen) att fullborda människosläktets utveckling till frihet. Staten är individernas enhet i en moralisk helhet.”[1]
För Marx och Engels innebar föreställningen om att arbetarklassens erövrande av den politiska makten måste leda till borgarklassens politiska och ekonomiska avväpning och till statens upplösning, annars skulle inte övergången till ett socialistiskt samhälle inledas. För Lassalle var arbetarstaten däremot socialismens förkroppsligande; arbetarstatens historiska förkroppsligande var emellertid den parlamentariska demokratin, med en stark representation av arbetarrörelsen i parlament och regering på grundval av en utbyggd socialstat.
Denna uppfattning har förblivit socialdemokratins måttstock på ett idealtillstånd. SPD vill ha ett återförenat Tyskland, eftersom de vill ha en så definierad nationalstat – de kan inte föreställa sig en högre form av samhällsutveckling. De hänger fortfarande fast vid borgarklassens ännu inte genomförda ”historiska mission”. De bortser från alla gränser som sprängts genom produktivkrafternas utveckling och därför är denna uppfattning långt ifrån progressiv. Den leder bara till erbarmlig förnedring av andra nationer.
Austro-marxisterna däremot – socialdemokraterna i kejsarriket Österrike-Ungern, som förtryckte talrika nationer – definierade däremot nationen som ”ett folk som genom ödesgemenskap blivit till ett förbund av människor med gemensam karaktär”, alltså som kulturnation. I motsats till Lenin lät de rätten till självbestämmande enbart gälla språklig och kulturell självförvaltning, den var inte tillämplig på nationaliteters rätt till egen stat. Dessutom gjorde de ingen skillnad mellan den förtryckande och den förtryckta nationen. Detta ledde till slut till att de försvarade den reaktionära centralstaten Österrike-Ungern mot de nationaliteter som satte sig till motvärn.[2]
I båda fallen har den Andra internationalens uppfattning om nationen fram till i dag lett till att den varken intar en konsekvent antiimperialistisk hållning eller ifrågasätter staten. Av denna orsak har socialdemokratin återigen blivit en kraft som värnar den borgerliga och imperialistiska staten, även där de har opponerat sig mot nationalistiska och chauvinistiska utväxter.
Konfederation är den enda realistiska, fredliga vägen till återförening. Walter Ulbricht 1958
De Gröna har – såvitt de inte följer den socialdemokratiska argumentationen – hållit fast vid efterkrigstidens argumentation om att skapandet av ett neutralt och avmilitariserat Stortyskland skulle vara den enda möjliga vägen att upphäva Europas delning i två antagonistiska block och den därur kommande krigsfaran: ”avspänning som överlevnadsstrategi”. Det var inte riktigt tidigare, eftersom man helt enkelt jämställer de båda samhällssystemen och ser dem som lika aggressiva. Idag är det inte heller riktigt, eftersom den ordning som rått sedan kriget håller på att upplösas, så att Warszawapaktens sammanhållning brister (vilket inte gäller EG eller NATO).
De Gröna kräver inte ett återförenat Tyskland på revanschistisk grund. De har inte tagit ställning för vilken samhällsordning som återföreningen skall grundas på. De anknyter ofta enbart till villkoren att det återförenade Tyskland skall vara avmilitariserat och stå utanför blocken. Om kravet på återförening på något sätt skulle leda till detta kunde man glädja sig åt det. Följden skulle bli en enorm försvagning av imperialismen. Under efterkrigstiden har kravet just ställts med målet att förhindra Förbundsrepublikens återupprustning och dess integration i en imperialistisk militärpakt. Kravet har dock inte förverkligats. Det skulle ha erfordrat, att själva det borgerliga herraväldet ifrågasattes, vilket den tyska arbetarklassen varit alltför svag till. Därför misslyckades Stalins Tysklandsplan 1952, därför misslyckades senare också alla massrörelser mot återupprustningen, anslutningen till NATO och upprustningen med atomvapen.
Idag har vi emellertid i Västtyskland den bäst utrustade och numerärt starkaste NATO-armén i Europa. Efter 40 års integration i väst, Le-vis och Coca-cola har förutsättningarna för en neutralitetsstrategi försämrats betydligt. Den skulle först få trovärdighet om den västtyska imperialismen skakades allvarligt. Inte ens de senaste händelserna i Sovjet eller Östtyskland har skakat den allvarligt. Därför måste vi gå direkt in i lejonkulan. De krav som måste ställas är: Västtysklands utträde ur NATO, alla NATO-trupper ut ur Västtyskland, upplösning av försvarsmakten. Ty detta har t o m Bild-Zeitung förstått. Under en period då öst så öppet avrustar och öppnar sig för västkapital kan man inte motivera varför man måste årligen spendera mellan 60-70 miljarder D-mark på rustning, när det på det sociala området saknas överallt. I dag kan och måste vi ställa radikala krav på avmilitarisering. Dess koppling till kravet på återförening tillför inget, utan skulle endast ta udden av det.
I fredsrörelsen har neutralistiska positioner alltid spelat en stor roll. Grundtanken kommer inte från själva rörelsen, utan har en tradition från KPD, det tyska kommunistpartiet, på femtiotalet och från den pacifistiska rörelsen. Framför allt KPD har länge hållit fast vid fiktionen, att det i Tyskland efter kriget var möjligt med en icke-monopolistisk, antifascistisk, om än ej ovillkorlig socialistisk utveckling, om bara anti-Hitler-koalitionen hade fortbestått. Överenskommelsen i Potsdam efter kriget skulle utgöra grunden för den samhälleliga och politiska nyordningen.
De tre stormakterna fann i det fullständiga besegrandet och utrotandet av den tyska fascismen och militarismen en gemensam nämnare för sin krigs- och efterkrigspolitik. De gemensamma behoven av säkerhet övervägde till sist de förhandenvarande motsättningarna. De erbjöd ett välgrundat tillfälle till fortsatt samarbete mellan segermakterna efter krigsslutet, för att nå en varaktig europeisk efter-krigsordning av ömsesidig säkerhet och fredligt samarbete. Inom dessa ramar var det tyska folkets nationella intressen möjliga med hänsyn till den av de allierade gemensamt reglerade tyska frågan, som motsvarade den träffade överenskommelsen. Anti-Hitler-koalitionen behövde inte tvångsmässigt brytas sönder.[3]
Denna föreställning hängde samman med illusionen att anti-Hitlerkoalitionen till sitt väsen var ett antifascistiskt förbund och inte en tillfällig koalition av skiljaktiga, t o m motsatta intressen. August Thalheimer beskrev 1946 situationen träffande:
Andra världskrigets verkliga förlopp visade att motsättningarna mellan de båda imperialistiska lägren övervägde dess gemensamma motsättning till Sovjet. En gemensam imperialistisk front mot Sovjet kom inte till stånd. Sovjet tvingades betala ett högt pris för detta. Priset var att avstå från att föra kriget som revolutionärt krig. Det inbegrep framför allt att Sovjet fick avstå från revolution i Tyskland under kriget (...). Andra världskrigets utgång förenklade ytterst den världspolitiska konstellationen och skärpte den därmed. Den hitintills djupa splittringen i det imperialistiska lägret upphörde genom de allierades fullständiga seger (...). Därmed gick visserligen den koloniala och halv-koloniala världen ur Andra världskriget med en oerhört förstärkt längtan efter nationellt oberoende. Detta är priset imperialisterna fick betala för kampen mellan sig (...). Det grundläggande resultatet var att deras (imperialisternas) allt starkare enhet övervägde mot... Sovjetstaten... och de koloniala och halvkoloniala folken. Denna förhärskande enhet inom det imperialistiska lägret var framför allt en följd av ett faktum: USAs dominerande militära och ekonomiska övervikt över England och än mer över de mindre imperialistiska makterna, som uppnåddes under kriget. Så ser vi i de kapitalistiska segermakternas förhållande till Tyskland hur fasen med omfattande fysisk förstörelse av fabriker kort därefter följs av dess plundring och programmet för ”avindustrialisering”... Men efter bara några månader kastades Morgenthau-planen på backen, och ur det anglosaxiska kapitalets värld stiger ropet på Tysklands ”återuppbyggnad”. Denna nya fas är den praktiska revisionen av Potsdam-överenskommelsen. De kapitalistiska segermakterna kastades i sitt förhållande till det besegrade, kapitalistiska Tyskland ständigt hit och dit ..., bromsa eller påskynda den ekonomiska utvecklingen.[4]
Faktum är, att det inte lyckades att i Stortyskland efter kriget slå in på en icke-kapitalistisk väg. Detta gjorde den tyska delningen oundviklig. Östtysklands grundande var nödvändig för att åtminstone i någon del av Tyskland kunna slå in på den icke-kapitalistiska vägen.
Så sent som 1952 var föreställningen om en återförening på neutral basis grundlös. Vid den tidpunkten då Walter Ulbricht fortfarande ställde kravet – och federationen som första steget i denna riktning var det fullständigt föråldrat. När Östtyskland i dag åter ställs till förfogande, inställer sig oundvikligen frågan: av vem? Av vilken samhällelig kraft och för vilka samhälleliga mål?
I Östtyskland lyfts dessa krav fram endast från högern och socialdemokraterna, ofta spontant av sådana krafter, som inte har någon tilltro till sin egen kraft eller inte längre heller har viljan, att söka efter ett alternativ till kapitalism och att ännu en gång sätta igång från början. I Västtyskland lyfts kraven huvudsakligen fram av de som åter vill göra Östtyskland kapitalistiskt. Den som inte vill göra detta, kan egentligen omvänt endast ifrågasätta Västtysklands existens som kapitalistisk stat. Man kan inte på ett progressivt sätt ställa kravet på återförening med de nuvarande styrkeförhållandena mellan imperialistiska och socialistiska krafter.
Så lite förorsakar resetrafiken mellan Österrike och Västtyskland, att österrikarna åter skulle överge sin långsamt förvärvade nationella identitet, lika liten effekt kan man vänta sig på Östtysklands medborgare. Ur ”Deutsche Zeitschrift fur Philosophie” 10/11, till 40-årsdagen av DDRs grundande, en månad före murens öppnande.
Östtyskland är den första staten, som inte erhåller sin identitet ur ett folks avgränsning mot andra folk, utan endast genom identifiering med ett annat samhällsprojekt. Så till vida är Östtyskland den första staten som de facto ifrågasätter nationalstaten. Det är det positiva med Östtyskland och också dess bas. Därför är alla försök att prova ut en nationalstatlig identitet historiskt föråldrade och reaktionära.
Ledningen i Östtyskland har hittills sett det annorlunda. På grund av att en socialistisk utveckling uteblev i Västtyskland drog SED-ledningen först slutsatsen att bygga muren, sedan den ideologiska helomvändningen att inte bara propagera för en oberoende socialistisk stat utan också för den egna socialistiska tyska nationen vid sidan av en kapitalistisk tysk nation. Det var inte felaktigt att erkänna realiteterna, som de såg ut efter Västtysklands grundande utifrån de nu en gång givna styrkeförhållandena mellan imperialismen och arbetarrörelsen i Tyskland. Däremot var uppfattningen att detta förhållande skulle hålla i sig för obegränsad tid framåt felaktig. Imperialismen skulle kunna förmås att ge upp sina expansiva strävanden, som om dessa enbart vore politiska deformationer och inte en inneboende ekonomisk drifvkraft.
Deutsche Zeitschrift fur Philosophie innehåller i sin oktober-november-utgåva detta år (1989) en artikel, i vilken nationen betraktas som något som tillkämpades med borgerskapets uppsving, och inte som något som går under med denna, utan består för evigt. Socialistisk stat och socialistisk nation betraktas som identiska.
Ur den historiska utvecklingen efter Andra världskriget, som ledde till Tysklands delning och till att det uppstod motsatta stater och samhällsordningar på tysk mark, uppstod förhållandet att den tyska nationaliteten förenades med det socialistiska samhället på Östtysklands territorium. Här uppstod den socialistiskt tyska nationen, medan den tyska nationaliteten i Västtyskland förenades med den kapitalistiska nationen.[5]
Uppfattningen att det skulle finnas något som en socialistisk nation, är från en marxistisk ståndpunkt reaktionärt struntprat. Nationen är ekonomiskt sett den statligt förenhetligade marknaden, som avgränsas av och konkurrerar med andra marknader och nationer. Genom den socialistiska revolutionen ersätts denna avgränsning gradvis av ett tilltagande samarbete på alla nivåer, genom att avskaffa de genom konkurrensen bestämda barriärerna, men också genom statens avskaffande.
I sin betraktelse över världspolitikens grunddrag efter Andra världskriget, påvisar August Thalheimer, att den socialistiska revolutionen precis som imperialismen strävar efter att bli ett världsomspännande system. Dock av helt olika orsaker:
- Imperialismen, därför att den lyder under den ständiga, utvidgade kapitalackumulationens tvång, därmed lyder kapitalexporten och underkuvandet av icke-kapitalistiska länder under den kapitalistiska värdelagen. Eftersom privatkapital åter tillåts i öst, försöker imperialismen också underkuva denna del av världen;
- Den socialistiska revolutionen, därför att utan dess utbredning till de mest utvecklade länderna, med den högsta produktiviteten, är inte en stabil ekonomisk existens möjlig i de icke-kapitalistiska länderna.
Denna tendens spränger nationalstaten. Detta skedde visserligen inte i öst. I alla dessa länder har kommunistpartierna, som en gång smälte ihop med staten, väsentligen avgränsat sig mot varandra, inte på grund av ekonomiska drivkrafter utan av nationalistisk inskränkthet. De har koncentrerat sig på att vara de andra staterna till lags och i de imperialistiska länderna enbart vidmakthålla förposter. Det har bl a lett till SED-regimens oerhörda självisolering och den stora distans som den utvecklat till den västtyska arbetarklassen. Därmed har den naturligtvis också delvis utlämnat sig till västkapitalet. Ännu i dag kan inte Östtysklands regering föreställa sig någon annan väg ut ur återvändsgränden än den kapitalistiska hjälpen.
Självinskränkningen har också lett till betoningen av nationella skillnader, just emedan en särskild identitet härleddes ur ”den socialistiska nationen”. I Östtyskland har det därför uppstått en på eget sätt präglad tyskhet och en grogrund för utlänningsfientlighet: mot polacker, vietnameser, moçambikier – alla folk, som medborgarna i Östtyskland anser sig överlägsna. Denna ”tyskkänsla” verkar idag visserligen som en bumerang: Ju mer tyska de känner sig, desto mer vänder sig medborgarna i Östtyskland till Västtyskland, i desto fruktbarare jord faller återföreningsparollen.
En uppfattning om ett mångkulturellt samhälle saknas helt och hållet. Likaså en utpräglad internationalistisk hållning, som t ex inom Östeuropas ram skulle kunna utvecklas till samarbete och hjälpberedskap på jämlik basis, något som alls inte är möjligt på den kapitalistiska världsmarknaden. Man tänker genast på det tillfälle då 24.000 arbetare från Neapel knackade på dörren till Östtyskland. Vilket intryck hade det inte gjort på den västeuropeiska arbetarklassen, om de blivit insläppta och fått arbete. Vilken attraktion detta land, trots sina enorma ekonomiska svårigheter skulle utvecklat för arbetslösa, delvis konsumtionsbortskämda, men prestations- och konkurrensskadade i väst.
Så var inte alls fallet: De inskränkt förstådda ”nationella” intressen gick först. Därför visar nu de under veckosluten återkommande resorna mellan Öst- och Västtyskland på en tysk enhet underifrån, huvudsakligen grundad på släktskapsförbindelser. Släktskapsförhållanden grundlägger dock ingen samhällelig identitet. Den skapas av produktionsförhållandena. När det gamla systemet har gjort en grundlig konkurs, måste det i Östtyskland i dag på nytt diskuteras och byggas upp från grunden. Om Östtyskland kan försvara sin nationella enhet gentemot Västtyskland, beror det på om man ur stalinismens bankrutt kan finna en väg till massdemokrati, i vilken människorna i huvudsak kan förhålla sig till varandra som fritt associerade producenter.
Faktum är, att två kapitalistiska stater är inte nödvändigt. Östtysklands existensberättigande är socialismen, likgiltigt i vilken form. Den utgör ett alternativ till fribytarstaten med det harmlösa namnet Förbundsrepubliken. Stefan Heym, 4.12. 1989
Med öppnandet av muren är ”den europeiska efterkrigsordningen” slutgiltigt förbi. Många inom vänstern som hade inrättat sig efter denna, beklagar detta: Den var för dem på sätt och vis en stor klump i Europa som hade dragit sig ur imperialismens klor, dock utan att kritiskt klargöra maktförhållandena i öststaterna. På grund av ett felaktigt uppfattat krav på enhet mot imperialismen har de inte avlagt räkenskap över hur allvarligt socialismen har misskrediterats genom dessa maktförhållanden och hur de själva stillatigande accepterade dessa. För dessa människor är SED-regimens sammanbrott naturligtvis detsamma som socialismens. I det nya uppbrottet i Östtyskland och i den utbredda massaktiviteten ser de inte möjligheten att, som Wolf Biermann har uttryckt det, kunna börja om från början, utan det slutgiltiga nederlaget.
Människorna i Östtyskland som ännu vill ha ett alternativ till kapitalism – också inom SED – ropar allt oftare och tydligare: Det är inte socialismen som gjort bankrutt i Östtyskland! Vi måste frigöra oss från en regim som förtrampat de socialistiska strävandena! Debatten om den socialism vi vill ha, måste vi också föra i Västtyskland. Vi måste därvid debattera med dem, som utvecklar denna i Östtyskland, och vi kommer att ha mycket att lära.
Kravet på erkännande av Östtyskland är viktigt och måste föras fram mer offensivt än hitintills. Det ger dock långtifrån svaret på alla de problem som ställs i samband med de imperialistiska planerna på att köpa upp och ansluta Östtyskland. Även om en SPD-regering skulle erkänna Östtyskland – och därmed tolka begreppet konfederation som ett statsförbund och inte som en hävstång för förbundsstaten – skulle Östtyskland utsättas för det ständiga bombardemanget av väst-mark och det ständiga utflödet av öst-mark.
Spekulanter i fast egendom skulle inte förhindra att Östtyskland köptes upp fullständigt. Rese- och byggnadsbolag skulle förvandla Östtyskland till ett turistland för medborgare i Västtyskland och förstöra de sista resterna av naturlandskap. Företagare skulle skapa speciella frizoner, i vilka arbetarna skulle betalas i utländsk valuta och Östtysklands billiga arbetskraft skulle i Västtyskland sättas in som konkurrenter mot bl a västtyska, italienska, turkiska arbetare. Ett erkännande av Östtyskland är inget medel mot den rörelse hos arbetskraft, kapital och utländsk valuta, som följer av näringslivs- och produktivitetsskillnader. Det kan inte förhindra, att Östtyskland utsätts för den västtyska imperialismen tills det själv säger: ”Vi förmår inte längre. Vårt näringsliv gör konkurs, om vi köps upp. Då är det bättre för oss att vi genast träder in i Västtyskland.”
Mot en sådan utveckling måste bl a följande åtgärder sättas in:
T ex ett nära samarbete mellan anställda och fackföreningar mot arbete som saknar avtal, genomförande av en växelkurs med förhållandet 1:1 och en anpassning av löner (och priser) till detta förhållande;
Ett nära samarbete mellan miljövänner i båda staterna mot rovdriften av naturen och stadssanering, som huvudsakligen tillgodoser de västliga bilföretagens intressen; osv.
På alla områden måste vi sträva efter att bygga upp traditionella enhetsfronter på bägge sidor. Trots sin lägre konsumtionsnivå och lägre produktivitet är det möjligt för Östtyskland att attrahera arbetarklassen i de imperialistiska länderna, om man utvecklar produktionsförhållanden, i vilka människorna blir omedelbart delaktiga i beslut om investeringar. Det betyder emellertid, att kravet på institutioner för direkt demokrati, både på politisk och ekonomisk nivå, måste bli en del av den samhälleliga uppgörelse för den socialism vi eftersträvar som alternativ till kapitalismen.
Det vore fullständigt felaktigt att påstå, att denna diskussion endast skulle angå Östtyskland, även om betingelserna för dess genomförande är andra. Om vi inte till slut gör anspråk på direkt demokrati också i Västtyskland, kommer den tyska arbetarklassen även i fortsättningen förbli uppdelad på bägge sidor. Det finns redan några krav som vi kan anknyta till: När väljer vi t ex ut rätten att inspektera ämbetsrummen hos de inblandade vid bl a donationer till partier eller korruption inom fackföreningar? När ”inspekterar” vi inrikesministeriernas arkiv för att få veta vad som hänt med de uppgifter som samlades in i samband med folkräkningen? När jagar vi bort inkompetenta företagsledare från företagen och själva övertar ledningen av produktionen? Då finns det mycket att lära, mycket som kan göra socialismen till en konkret utopi för den västtyska arbetarklassen.
Med hänsyn till hur alternativet till kapitalismen skall se ut är det därför absolut nödvändigt att återställa enheten mellan arbetarklassen i Öst- och Västtyskland. Utan denna enhet går det inte att bryta den västtyska imperialismens makt. Om inte detta sker skulle ett icke-kapitalistiskt Östtyskland inte kunna vidmakthållas varaktigt – det skulle bli så att Östtyskland bygger upp muren en andra gång.
Om denna klassenhet också skulle ta gestalt i en meningsfull enhet mellan staterna är återigen en annan fråga. Av många skäl skall man inte blunda för önskan efter gemensamma institutioner. Av andra skäl kommer inte människor att vilja ersätta den nuvarande ordningen genom skapandet av en ny ”socialistisk tysk nationalstat”. Vi måste gå i den motsatta riktningen: Statens avskaffande; Skapa mångfaldiga former av icke-statligt samarbete – med alla Europas folk. Avskaffande av Europas nationalstater och det som inte är till gagn för en europeisk centralregering. Börja med att avskaffa arméerna.
Översättning: Ingemar Sandström. Översatt ur Sozialistische Zeitung nr 1/2 1990
[1] Jämför F. Mehring: Geschichte der deutschen Socialdemokratie I, Dietz Verlag, Berlin 1980, s 661-679.
[2] Jämför Löw, Mattl, Pfabigan: Der Austromarxismus - Eine Autopsie, Drei Studien, ISP-Verlag, Frankfurt 1986.
[3] K. Eckhoff: ”Die nationale Frage in Deutschland und die Politik der Stalinisten”, i die Internationale Nr 5, 1974.
[4] A. Thalheimer: ”Grundlinien und Grundbegriffe der Weltpolitik nach dem 2. Weltkrieg”, 1946.
[5] A. Kösing: ”Sozialistische Gesellschaft und sozialistische Nation in der DDR”, i Deutsche Zeitschrift far Philosophie, Heft 10111, 1989.