Ur Fjärde internationalen 2/1990
Vi ägnar detta nummer åt Sovjet, Östtyskland och Nicaragua. Det inleds med två artiklar om Sovjetunionen. Antonio Moscato ger en historik över den nationella frågan i Sovjetunionen. Han menar att de gamla idealen om nationerna självbestämmande och rätt att utträda ur unionen, började urholkas redan i början av 1920-talet. Det gällde då republikerna i Kaukasus-området, vars "sovjetisering" och gränsdragning genomfördes utan folkens medgivande.
Zjores Medvedev ger, i en intervju med Robin Blackburn, en inträngande bild av läget i Sovjetunionen i början av 1990. Här behandlas många aspekter: Gorbatjovs, Folkkongressens och Högsta Sovjets ställning; "Höger" och "vänster" i kommunistpartiet; De ekonomiska problemen, privatisering, kooperativ och vinstandelar; Sovjetiska företags konkurrenskraft och teknologiska kapacitet, med mera.
Angela Klein skriver om Östtyskland i två artiklar – den första skriven i december 1989 och den andra i februari 1990.
I den första tar hon upp frågan om återförening av de två tyska staterna. Hon menar att Östtyskland är den första stat som inte grundar sin identitet på en nation, utan på ett eget samhällsprojekt. Den tidigare SED-regimens försök att skapa en identitet som "socialistisk nationalstat", var en reaktionär utopi. En återförening borde, enligt Klein, grundas på ett erkännande av DDR, dvs ett statsförbund, kombinerat med byggandet av enhetsfronter (fackliga och miljö-) över gränsen mellan Öst- och Västtyskland. Framtiden ligger i icke-statligt samarbete och en alleuropeisk centralregering.
I den andra artikeln är den kapitalistiska återföreningen på god väg, och Klein menar att det liknar Österrikes anschluss till Nazityskland på 1930-talet. Stämningarna i Östtyskland hade glidit starkt åt höger. Rent nationalistiska och antisemitiska paroller restes i Leipzig-demonstrationerna, och det blev farligt för vänstermänniskor att delta i dem. Denna artikel skrevs innan valet i Östtyskland.
Till sist ger Paul Le Blanc en bedömning av sandinisternas valnederlag i Nicaragua i februari 1990. Han framhäver en "objektiv faktor" som orsak: Revolutionens isolering. Även om sandinisterna fört en "perfekt" politik, skulle ändå risken för ett nederlag varit överhängande. Ett fattigt land kan inte klara ett revolutionärt och demokratiskt experiment i en långvarig isolering. Den måste få stöd från andra socialistiska framgångar i Latinamerika, och ett opinionsstöd inne i USA.
Red