Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 3/1990
Snart fem år har gått sedan Sveriges statsminister sköts ner på öppen gata, mitt i centrala Stockholm. Finns det fortfarande något att säga om detta halvgamla, låt vara speciella, blad ur den svenska kriminalhistorien? Utom, förstås, om någon kan berätta vem som har gjort det?
Jo, definitivt finns det åtskilligt att säga utan att spekulera om vem eller vilka som mördade Olof Palme. Eller ens varför han mördades.
Det är frågor som förhoppningsvis kommer att få sitt svar. Men frånsett det: om vi är intresserade av att förstå det nutida svenska samhället och speciellt dess statsmakt är utredningen av mordet på Olof Palme ett ovanligt användbart tillfälle till fördjupad kunskap, om vi bara tolkar den ytligt motsägelsefulla bilden på rätt sätt.
Sällan har så många myndighetspersoner tvingats att redovisa sina regelvidriga aktiviteter inför det folk de är satta att styra över. För den vetgirige är det bara att gå till de mestadels offentliga handlingarna från Konstitutionsutskottet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Jurist- och Edenmankommissionerna och till förundersökningsprotokollen för de olika rättsprocesserna.
Mycket av det alla dessa förhörda myndighetsutövare berättar kan visserligen misstänkas vara direkt lögnaktigt eller i alla fall ge en väldigt ofullständig bild av sanningen. Men de kan inte trolla bort hela den berättelse om den inofficiella maktutövningens skymningsartade struktur som kryper fram.
Alla dessa officiella papper blir på detta sätt värdefulla verktyg för en ideologikritik som kontrasterar detta svenska nutida samhälles påståenden om sin egen demokratiska karaktär med de verkliga krassa, cyniska och elitistiska funktionssätten. Här finns ett tacksamt arbete att utföra för marxistiska samhällsforskare.
Området är angeläget — och obearbetat. Den borgerliga ideologin är i sanning förhärskande i dessa dagars borgerliga svenska samhälle. Ruttenheten i de politiska system som nu rasat ihop i Östeuropa är uppenbar för envar. Och det har i alla fall tillfälligtvis ökat utrymmet för anhängare av den liberalt kapitalistiska samhällsordningen att drapera det egna systemet i ljusa färger.
Med andra ord: den politiska regim som finns i Sverige framställs i massmedierna som i stort sett rationell, folkligt kontrollerad och fri från korruption — till skillnad från alla regimer som baserar sig på en planerad produktion i stället för på kapitalism.
Om vänstern accepterar denna beskrivning — och tystnad är också en sorts accepterande — hänvisas den att begränsa sin samhällskritik till ekonomiska orättvisor, men hamnar förstås även där lätt på defensiven. För, om kapitalism är en förutsättning för demokrati, måste den då inte bejakas på sina egna villkor? Kan vänstern göra annat än att streta emot lite grand och försöka hjälpa till att tygla de värsta excesserna?
Naturligtvis är inte den politiska regimen i det kapitalistiska Sverige demokratisk i någon djupare mening. Politikerna och ämbetsmännen som ska agera på befolkningens uppdrag driver i verkligheten igenom sina ”egna” projekt trots folkliga protester — eller i skymundan, utan att någon märker det. Och bakom det sociala skiktet av politiskt styrande på olika nivåer skymtar vi de välorganiserade påtryckningsgrupperna från framför allt exportindustrin.
Närmast därunder finns en raffinerad social skiktning av mellangrupper som hjälps åt att sudda ut den i arbetarrörelsens barndom så tydliga gränsdragningen mellan styrande och styrda.
Det mest systematiska suddandet har annars den regerande socialdemokratin stått för under årtionden. Med partiet vid makten fick socialdemokratiska arbetare en känsla av att de själva var med och bestämde. Och under den långa högkonjunkturen efter kriget var det lätt att fortsätta att leva i den uppfattningen.
När nu samma socialdemokrati står för angreppen mot arbetare och låginkomsttagare blir det klart att makten ligger någon annanstans än hos de tidigare djupt (s)-trogna grupper som i dag så hårt drabbas av de systematiskt genomförda ökade orättvisorna, nedmonteringen av det som kallats ”folkhemmet”.
Att det i dag finns en majoritet som inte uppfattar sig som särskilt styrande kommer ibland till drastiskt uttryck, som till exempel i den opinionsundersökning som visar att 26 procent av väljarna i början av detta år kunde tänka sig att rösta på ett politiskt totalt oprövat protestalternativ som Arbetarlistan.
Men att en ökad känsla av maktlöshet inte nödvändigtvis kommer till uttryck i en ökad medveten klasskänsla utan tvärtom tycks förenas med ett förnekande av en sådan är en av slutsatserna i en delrapport i den nyligen avslutade maktutredningen.[1] Det är en undersökning av ett typiskt industrisamhälle, Katrineholm, där nya forskningsresultat jämförts med dem som kom fram i en liknande undersökning 1950. Det visade sig där att 1950 ansåg en majoritet av de intervjuade att de tillhörde en arbetarklass som hade makten i Sverige. Som nytt fenomen hittar vi i stället en stor grupp som anser att de tillhör en medelklass utan makt.
Och visst är maktlösheten för den stora majoriteten påfallande: det räcker med att nämna EG eller kärnkraften för att man ska påminna sig hur långt de politiskt styrande i detta land kan gå för att driva igenom vad de anser nödvändigt. Detta betyder dock inte att de demokratiska formerna saknar attraktion för den styrande eliten. De fungerar som en säkerhetsspärr mot att olika delar av makthavarna kuppartat berövar varandra inflytande. De livliga fejderna i konstitutionsutskottet har förstås en del av sin förklaring här.
Dessutom innebär den svenska politiska beslutsorganisationen — som förutsätter en viss uppsättning demokratiska rättigheter — att missnöje kan kanaliseras in i systemet; att de mest driftiga kritikerna kontinuerligt sugs upp och på det sättet oskadliggörs.
Men när det gäller att besvara den centrala frågan: är den svenska politiska beslutsapparaten rationell, folkligt kontrollerad och fri från korruption? — då kan svaret bara bli nej.
Ett system testas när det sätts under press. Mordet på Olof Palme utgjorde en sådan press. De flesta av oss — även politiskt medvetna och kunniga människor — levde åtminstone känslomässigt i den irrationella tron att något sådant inte kunde hända här. Därför blev också mordet en chock som säkert kom att påskynda den breda och djupa ideologiska kris som varit under uppsegling i det svenska samhället i ett årtionde, ända sedan slutet på efterkrigstidens högkonjunktur började märkas.
Palme som politiker hade ett djupt och positivt symbolvärde för stora delar av arbetarrörelsen, bland invandrare och flyktingar, bland politiskt och fackligt engagerade kvinnor — just de grupper i samhället som fört vidare idealen om rättvisa och solidaritet. Samtidigt var det känt att samme Palme var avskydd av många inom borgerligheten.
Palme var inte den självklare landsfader som Tage Erlander blev i kraft av den breda politiska sämjan i det ekonomiskt expansiva femtiotals- och tidiga sextiotals-Sverige. För den framväxande vänstern blev han visserligen — med rätta — förknippad med etablissemanget, men för många fler var Palme en demokratisk och socialistisk politiker som blev attackerad av högerkrafter i Sverige och utomlands just för att han var det han var.
Mordet upplevdes därför som ett angrepp på allt vad Palme ansågs representera: fred, social välfärd, rättvisa, internationell solidaritet. Spontana folkliga misstankar riktade sig i första hand mot grupper som var kända som fientliga till dessa traditionella arbetarrörelse-ideal. Det var ingen slump att mångas ögon riktades mot högerkretsar, mot militären, mot Säpo, mot CIA.
Allt detta satte givetvis den svenska statsapparaten under tryck att så snabbt som möjligt leverera ett lämpligt svar på frågan: vem mördade Olof Palme? Det krävdes helt enkelt att medborgarna raskt och grundligt övertygades om att allt var som det skulle, att inte fredsduvan Palme mördats av svenska eller internationella högerkrafter.
För tydlighetens skull bör det kanske uttryckas så här: det ovan sagda innehåller inte någon sorts gissning om vad som verkligen ligger bakom mordet. Det är en annan diskussion. Men oavsett det var det för regeringen, för höga ämbetsmän på departement, för polisledningen och för de borgerliga riksdagspartierna nödvändigt att med kraft bekämpa sådana spontant uppkomna misstankar mot alla sorters etablerade kretsar (vilka i praktiken samtliga är mer eller mindre höger).
Det bästa ur makthavarnas synpunkt vore förstås om den verklige mördaren vore någon med politiskt lämpliga egenskaper. Varför inte en radikal kurd? De har ju ingen egen stat och på så sätt vore den diplomatiska sidan mycket lätthanterad. Eller kanske en svensk missbrukare som slagit ihjäl förr? Det skulle ju vara en gärningsman helt fri från besvärande politiska övertoner.
Hade regeringen och andra beslutsfattare verkligen trott att sanningen om mordet skulle vara sådan att den tålde att offentliggöras utan att det skulle skada den politiska stabiliteten för mycket — då vore det ju bara att be polisen att spana systematiskt, ärligt och fördomsfritt.
Så har ju inte skett. Polisen har visserligen vaskat fram ”misstänkta” av de sorter som skisserades ovan. Men misstankarna visade sig på det mest häpnadsväckande sätt sakna substans. Ändå är det kring dessa substanslösa spår som utredandet koncentrerats.
I både de kurdiska politiska flyktingarnas och Petterssons fall förenades två omständigheter i polisens val av misstänkta: politisk lämplighet och avsaknad av hållbar bevisning. De två respektive scenarion som konstruerades är dessutom så inbördes olika att den mest oinvigde måste ställa sig kritiska frågor kring den seriösa ambitionen i polisens undersökning av de mest elementära förhållanden kring mordet.
I det första fallet hävdade spaningsledningen under Holm& att det vimlade av misstänkta kurder kring brottsplatsen. I det andra fallet var det bara Pettersson som vimlade och alla tecken på konspiration var som bortblåsta.
Efter Petterssons frisläppande har polisens attityd ”Kan vi rå för att inte hovrätten tyckte att bevisen räcker?” blivit ett alibi för att i tysthet trappa ner spanandet. Samtidigt är det för den åtalade Hans Holm& nödvändigt att än i dag försöka upprätthålla en viss trovärdighet kring den påstådda kurdiska konspirationen.
Det har varit upp till allmänheten att välja mellan att lita på Hans Holmér/Ebbe Carlsson eller Anders Helin/Jörgen Almblad. Många har vid det här laget förbrukat sitt förtroende för utredningsapparaten och litar inte på någondera. Ännu en kraftig törn fick den kvarvarande tilltron när det blev stor uppmärksamhet kring uppgifterna om att CIA och den italienska fascistiska frimurarorganisationen P 2 skulle kunna ligga bakom mordet. I stället för att ge raka och begripliga besked om hur Palmespanarna försökt bedöma sannolikheten i det alarmerande tipset dokumenterade polisens spaningsledare Hans Ölvebro i sina uttalanden hur polisen utövat den mest beslutsamma och demonstrativa passivitet när det gällt detta känsliga internationella spår.
Hela detta icke klarade prov för de svenska politiska och rättsliga instanserna är något som materialiserats som en sorts kunskap i folkdjupen — en kunskap om en ruttenhet, om ett lik i garderoben, låt vara att garderobsdörren bara står på glänt och att lukten är lite obestämd; det går inte säkert att fastslå vad som döljer sig.
Den förändring av tänkesätten som kunde utläsas i den sociologiska rapporten om Katrineholm har säkert förstärkts av dessa erfarenheter. Om arbetarrörelsens ledare skjuts på öppen gata och om sedan den socialdemokratiska regeringen inte verkar intresserad av att mordet ska bli hederligt utrett — vad är då vänster och höger i politiken, vad finns det då för arbetarrörelse att vara en del av? Tillhörigheten blir naggad i kanten, känslan av maktlöshet breder ut sig.
Men trots denna brist på trovärdighet från makthavarnas sida, trots diverse politikers och ämbetsmäns hastiga avgångar och trots, till och med, åtal mot en serie höga polischefer för åtminstone vissa av deras olagliga manövrer sitter i princip det politiska etablissemanget kvar i orubbat bo.
Annorlunda kunde det inte vara. Politiker kan falla sedan de blamerat sig. Regeringar någon gång också. Men regimer, som de som försvann i Östeuropa, faller bara när den sociala jäsningen är tillräckligt stark. Så vet vi att det inte är i Sverige 1990.
De östeuropeiska regimerna föll, dels för den i många avseenden katastrofala ekonomiska situationen. Och dels för det avskydda polisväldet. Det ena hängde förstås samman med det andra.
Det svenska samhället har en helt annan plats i världsekonomin. Orättvisorna är stora, men även den som drabbas av dem känner sig tills vidare glad över att bo i Sverige och inte någon annanstans. Den sociala revolten är inte precis omedelbart förestående.
Allt detta har länge skapat ett utrymme för illusionen att svenska makthavare — till skillnad från dem i länder med erkänt diktatoriska eller korrupta politiska system — är hederliga i förhållande till ”sitt” folk.
Åtminstone i början fanns en from förhoppning om att Palmeutredandets makthavare gjorde precis som det står i skolböckerna, genomförde sitt demokratiska uppdrag och verkligen letade efter gärningsmannen.
Och trots det alltmer skamfilade ryktet som beslutande instanser drabbats av har väl den illusionen ännu en viss livskraft, särskilt bland de mer privilegierade medelklassgrupper som identifierar sig med och gynnas av den orättvisa politik som socialdemokratin i regeringsställning påskyndat och fördjupat.
Det är helt enkelt ofint att högt ifrågasätta det spel som pågår. Den som gör det kan tas för ”rättshaverist” och ”extremist”, vilket betyder minuspoäng i det sociala klättrandet. Flertalet stora massmedias behandling av det ännu icke utredda ”polisspåret” är ett exempel. Mycket få journalister har satt sig in i det underlag som finns, men väldigt många har lärt sig att fnysa åt det.
Men det är inte bara opportunism som skapar dessa reaktioner, det är också klassmässigt betingade fördomar. Man tror ju ofta det man vill tro. Att mord på statsministrar i förekommande fall planeras och utförs av människor med låg social status är den mest uthärdliga tanken för den som själv vill tillhöra kretsar med hög social status. De officiella mordteorierna (missbrukaren, kurderna) passar på det sociala planet borgerligt tänkande medelklassgrupper alldeles som de politiskt passar deras representanter i staten.
Denna godtrogna uppbackning av de (åtminstone formellt) utredande myndigheterna från ett välutbildat och ideologireproducerande socialt skikt (som journalister och lärare) är själva förutsättningen för att den — vid nykter anblick — extremt icke-förtroendeingivande karusellen med Holmér, Ebbe Carlsson, Lidbom, Kegö och Barrling, Almblad och C:o har kunnat pågå så länge.
Men att den alls kunnat pågå måste också förklaras med maktens centralisering och existensen av informella kanaler för att göra upp om hur en slipsten ska dras. Det räcker med att påminna om hur utredningen från början konstruerades med de ledande socialdemokratiska kretsarnas förtrogne Hans Holm& som en spindel i nätet.
Helt riktigt stod det inte ”en person med djupa rötter i arbetarrörelsen, Hans Holmér i den förra meningen — det är givetvis något annat. Holm& var beställsam, maktlysten och hänsynslös och av den anledningen en lämplig kandidat. Politiskt står han, liksom hans vän Ebbe Carlsson, av allt att döma för en rasistisk och antidemokratisk elitfilosofi som inte ryms inom ramarna för den offentliga politiska diskussionen men som han i förbifarten brukar låta skymta fram.
Regeringen utsåg en speciell kontaktperson till spaningsledningen. Åklagarna ställdes åt sidan. När det gällde den känsliga frågan om utrikespolitiska motiv bakom mordet sköttes det hela genom en serie informella samtal mellan Holm& och ambassadören Sverker Åström, återigen en person nära den socialdemokratiska toppkretsen. Dessa samtal ledde fram till att alla internationella motiv utom de som PKK påstås ha haft tidigt avfördes från utredningen.
Bara den detaljen visar att polisens och politikernas gemensamma hantering av statsministermordet förstås inte har något med spaningsarbete att göra. Men desto mera med politisk styrning.
Det är därför inte underligt att Hans Holm& i sina försök att stoppa buggningsmålet hotat regeringen med att avslöja sådant som kan skada staten. Det är ingen tvekan om att han sitter inne med kunskaper som skulle vara förödande för trovärdigheten hos en hel politikergeneration.
Vad han och andra huvudrollsinnehavare själva kommer att berätta ytterligare om detta är en öppen fråga. Men den dokumentation av verkligheten som kommit hittills bildar ett alldeles tillräckligt underlag för demokratiskt stridbara samhällsforskare som vill ta itu med kartläggningen av den svenska makten. Som den tar sig ut dessa årtusendets sista år.
[1] Rune Åberg, Industrisamhälle i omvandling, Carlssons 1990.