Ur Fjärde internationalen nr 1/1991
I det senaste numret av Bulletin in Defense of Marxism ger sig Samuel Adams och Dave Riehle i kast med Tom Barretts artikel om krisen i Mellanöstern.[1] De invänder särskilt mot karaktäriseringen av Iraks invasion och annektering av Kuwait som ”orättfärdig” och mot Barretts kommentar: ”Vi måste... kräva att Irak drar tillbaka sina trupper från Kuwait och återupprättar Kuwaits suveränitet.”
Adams och Riehles ståndpunkt grundas på ett antal uttalade eller inneboende teser: För det första argumenterar de för att Iraks handling och Saddam Husseins beredskap att konfrontera USA utgör ett steg framåt för den arabiska enheten och självbestämmandet, som har mobiliserat de palestinska och övriga arabiska massorna och fått deras tänkande att rikta sig mot en klarare klassmedvetenhet. För det andra gör de en analogi mellan utdrivandet av den kuwaitiska regeringen och störtandet av ”de feodala monarkierna i Egypten, Irak och Libyen” under 1950-talet — de säger att de alla utgör historiska framsteg för det arabiska folket. För det tredje påstår de att Iraks fortsatta ockupation av Kuwait, mot bakgrund av den amerikanska interventionen, är en handling i självförsvar mot imperialismen, som kräver vårt stöd.
Om Adams och Riehle hade rätt i ens en av dessa ståndpunkter, vore det ett legitimt argument. De har emellertid helt fel.
De arabiska folkens kamp för enhet och självbestämmande är en progressiv kamp, som revolutionära marxister stöder. Detta innebär emellertid inte att vi stöder varje handling som genomförs i namn av den arabiska enheten och självbestämmandet — inte ens, och i synnerhet inte, om de breda folklagren har illusioner om vad som står på spel. Den revolutionära arbetarrörelsen måste göra sin egen objektiva bedömning: leder handlingen ifråga verkligen framåt? I detta fall är svaret nej.
Självbestämmande är en grundläggande demokratisk rättighet. Den kan enbart utövas av folk som lyckats frigöra sig själva, åtminstone i hög grad, från tvång och påtryckningar utifrån. Det främsta hindret mot världens förtryckta folks självbestämmande är, givetvis, imperialismens militära och ekonomiska makt. Men detta är inte det enda hindret på vägen. De nykoloniala regeringar som styr i tredje världen, ofta på ett diktatoriskt sätt, utgör ett oerhört hinder mot ett självbestämmande, ett hinder som måste avlägsnas innan en verklig kamp mot imperialismen ens kan inledas.
Saddam Husseins absoluta, brutala, diktatoriska regim utgör just ett sådant hinder för det arabiska självbestämmandet. Hussein är inte en allierad i denna kamp. Han förnekar det irakiska folket alla demokratiska rättigheter. Han kommer med all säkerhet inte att vara den främste förkämpen för hela det arabiska folket. Inga araber, inte ens irakier, röstade för annekteringen av Kuwait. Denna handling beslutades ensidigt av Hussein själv, och hans beslut leder inte den arabiska enheten och självbestämmandet ett enda steg framåt. I själva verket kommer de praktiska återverkningarna att leda till att målet försvinner allt längre in i dimman.
Husseins pan-arabiska, nationalistiska retorik är enbart en täckmantel för en expansionistisk, irakisk-nationalistisk ideologi. Han är givetvis oförmögen att konsekvent fullfölja sin ideologi, eftersom bak aldrig kan mäta sig med de stora starka imperialistiska pojkarna. Men detta förändrar inte det reaktionära innehållet, eller de reaktionära följderna av Husseins invasion och annektering av Kuwait.
Vår inställning till Husseins pan-arabiska ståndpunkt måste vara samma som vårt förhållningssätt till George Bushs hycklande uttalande om demokrati och frihet i Mellanöstern. Vi är för demokrati och frihet, men George Bush är en bluff — se bara på USAs invasion av Grenada och Panama och dess decennielånga krig mot Nicaraguas folk. Vi är för en pan-arabisk enighet mot imperialismen, men Hussein är en bluff — se bara på hur han öppnade famnen för hjälp från USA och andra imperialister under kriget mot Iran. Husseins pågående militära äventyr genomförs enbart för att den irakiska staten skall bli rikare på Kuwaits bekostnad. Det har inget som helst progressivt innehåll.
Många i arabvärlden och på andra håll har gjort sig oerhörda illusioner — inte bara utifrån Husseins retorik, utan också utifrån det faktum att han har valt att direkt konfrontera imperialismen i den nuvarande krisen. De imperialistiska truppernas invasion har stimulerat massaktioner i Mellanöstern. Men det är att gå väl långt, att som Adams och Riehle säga att ”de arabiska massorna nu ser klarare än innan vilka deras fiender är och att de ur erfarenheterna lär sig att tänka klassmässigt”. Hur kan detta vara sant, om så många kommit till den slutsatsen att Saddam Hussein är deras vän?
Om den arabiska revolutionen ska bli framgångsrik, krävs mycket mer än anti-imperialistisk retorik och arabiska diktatorers plötsliga militära anfall. Då krävs att Saddam Hussein och hans gelikar, liksom Kuwaits emirer, drivs ut ur regionen. Den som inte förstår detta, kan heller inte hjälpa de arabiska massorna att ”tänka klassmässigt”.
Det är inte ens sant, som Adams och Riehle hävdar, att palestinierna och andra arabiska folk allmänt stöder Iraks handlingar. Den israeliska tidskriften News from within publicerade den 5 september förra året texten ur ett flygblad som getts ut av ett antal framstående palestinska ledare. Där talas om ”det icke legitima i att genom våld erövra jord, och det oacceptabla i att tillgripa militära medel för att lösa konflikter mellan stater, också ockupation av suveräna stater, däribland den fortsatta israeliska ockupationen av arabiskt land och den irakiska invasionen av Kuwait”. Vi ifrågasätter denna absoluta formulering av frågan. Men den visar att åtminstone några inom den palestinska vänstern förstår de problem som uppstår av att Saddam Hussein som på goda grunder kallas ”slaktaren från Baghdad” — militära initiativ blir till ett krigsrop för den palestinska saken.
Den andra tes som Adams och Riehle grundar sina argument på är både mycket enklare, men samtidigt mycket svårare, än frågan om det arabiska självbestämmandet. Detta beror på att de faktiskt inte skriver rent ut vad de anser, utan bara antyder det genom en analogi:
Det var ett historiskt framsteg att de pro-imperialistiska feodala monarkierna i Egypten, Irak och Libyen störtades under 1950- och 60-talet. Att de ersattes av borgerligt nationalistiska regimer var ett framsteg i de koloniserade arabiska massornas kamp för självbestämmande... Det var också ett objektivt framsteg att de kuwaitiska oljeshejkernas artificiella compradorbourgeoisi har störtats. Det är möjligt att erkänna detta utan att ge något politiskt stöd till Saddam Husseins borgerliga regim, på samma sätt som det var nödvändigt att stödja president Cárdenas nationaliseringar av de USA-ägda oljebolagen i Mexiko under 1930-talet, utan att stödja den borgerliga regering han ledde.
Beroende på vad som avses i stycket ovan, är det antingen ett fullständigt misstag, om man ser det ur en enkel, faktabaserad synvinkel om den kuwaitiska regimens klasskaraktär — eller också teoretiskt oacceptabelt.
Analogin mellan störtandet av emiren och störtandet av ”de pro-imperialistiska feodala monarkierna i Egypten, Irak och Libyen”, innebär att Adams och Riehle grundar sina argument på att det finns en klasskillnad mellan emirens regim och Saddam Husseins borgerliga regim. Det är bara detta som skulle kunna rättfärdiga deras uppfattning om att det var ett ”objektivt framsteg” att Hussein tog emirens plats i härskartronen. Men detta är helt felaktigt. Även om Saddam Husseins och emiren av Kuwaits regimer hade olika historiska och sociala rötter — en borgerlig och den andra feodal — finns det i dag inga grundläggande klasskillnader mellan dem. Den härskande familjen i Kuwait är varken mer eller mindre än en grupp kapitalistiska oljebaroner. Detta är källan till makt och rikedom, inte feodala samhällsförhållanden.
Adams och Riehles användande av begreppet ”comprador” för att beskriva emirens regim innebär emellertid något helt annat. Detta är den beskrivning marxister gör av borgerliga skikt i ett beroende land som är fullständigt underordnade imperialismens intressen. Och om Adams och Riehle förstår den kuwaitiska regimens borgerliga natur gör de ett ännu större misstag. För utan några klass-skillnader mellan Hussein och emiren, faller analogin med händelserna i Egypten, Irak och Libyen sönder och samman. I en strid mellan två grupper av arabiska kapitalister om vinsterna från den kuwaitiska oljan, står den internationella arbetarklassen eller de arabiska massorna helt utanför. Det är därför fullständigt oacceptabelt att beskriva utdrivandet av emiren som ett ”objektivt framsteg”.
Trots det som Adams och Riehle hävdar, är det inte möjligt att säga att såväl regimerna i Irak och Kuwait var borgerliga och samtidigt stödja att Hussein störtade emiren och betrakta det som ett ”objektivt framsteg” utan att detta samtidigt innebär ett stöd till Husseins regim. Analogin med Mexiko håller heller inte måttet. I Mexiko stödde revolutionära marxister en borgerlig regerings anti-imperialistiska handlingar när den redan innehade statsmakten. Vi stödde inte — och kunde rent principiellt inte heller stödja — att en sådan borgerlig regering tog statsmakten. I Kuwait ger Adams och Riehle emellertid sitt stöd till just att Husseing tog statsmakten, d v s ersatte en borgerlig regering med en annan. Det är mycket farliga saker för revolutionära marxister att handskas med.
Vi sluter helhjärtat upp i försvaret av Irak i varje krig mellan detta land och imperialismen. Därom råder ingen oenighet. Problemet är dock hur detta försvar skall föras.
Ingen har hävdat, och det vore svårt att göra det, att den irakiska invasionen från början på något sätt skedde i självförsvar mot imperialismen. Det var en inom-arabisk militär intervention som följde av en oenighet om oljepriset. Man skulle å andra sidan möjligtvis kunna påstå att annekteringen — som ägde rum efter den imperialistiska upptrappningen — utgör ett sådant självförsvar. Men även detta är tvivelaktigt. På vilket sätt förbättrar de irakiska truppernas fortsatta närvaro i Kuwait, eller en formell inkorporering av landet som en del av Irak, chanserna för militära framgångar mot en invasion från USA och andra imperialistiska trupper?
Irak har hur som helst små chanser mot ett verkligt amerikanskt angrepp. Irak kan huvudsakligen försvaras politiskt och inte militärt mot imperialismen — genom att skapa en omfattande internationell opinion mot alla imperialistiska äventyr. Husseins invasion och ensidiga annektering omöjliggör detta.
I den nuvarande krisen kan inte frågan ställas i termer av kuwaitiskt självbestämmande, även om några har försökt närma sig problemet så. Kuwait som en separat nationalstat är en artificiell skapelse av imperialismen, liksom alla de nuvarande arabländerna. Den enda arabiska befolkning som kan kräva självbestämmande är palestinierna som en direkt följd av det israeliska förtrycket. Därför gäller frågan självbestämmande för de arabiska massorna i sin helhet.
Men denna logik kan också tillämpas på Irak. Irak har i sig inte större rätt att annektera Kuwait, även om man under lång tid gjort anspråk på det landet, än Kuwait har att existera som en separat stat. Kuwait uppstod som en geografisk enhet — ett brittiskt ”protektorat” — kring sekelskiftet. Emiren var en del av den traditionella infödda härskande kasten och kom inte i den bemärkelsen till makten på konstgjord väg hjälpt av imperialismen — som de kungar placerades på tronen i en del andra arabiska nationer. Britterna utnyttjade avstyckningen av Kuwait fullt ut, och tvingade Irak att erkänna den oljerika ministatens formella självständighet när den politiska instabiliteten hotade de imperialistiska intressena i regionen. Men att tro att Kuwait därför ”med rätta” är en del av Irak, och att Hussein på något sätt genomför ett progressivt historiskt uppdrag genom att återförena sitt land med Kuwait är att ge lika stor legitimitet åt den imperialistiska uppstyckningen av den arabiska nationen som varje krav på kuwaitiskt självbestämmande.
Det fanns en formulering i Barretts artikel som bidrog till förvirringen, snarare än att klargöra frågorna. Artikeln skrevs innan vi blev varse den framväxande debatten om kraven inom den amerikanska anti-interventionsrörelsen: Skulle aktivisterna ”fördöma Irak” eller ens resa parollen ”Irak ut ur Kuwait” förutom att kräva att ”USAs och imperialismens trupper ut ur Persiska viken”? När vi tänkte igenom problemet sedan diskussionen påbörjats, insåg vi att Barretts formulering ”vi måste... kräva att Irak drar tillbaka sina trupper från Kuwait och återupprätta den kuwaitiska suveräniteten”, lätt kunde misstolkas.
Vi går helt emot att den amerikanska anti-interventionsrörelsen reser några som helst krav med denna inriktning. På Fourth International Tendencys [en av Socialistiska Partiets systerorganisationer i USA] kongress antogs enhälligt en resolution om denna fråga:
Det finns olika åsikter bland anti-interventionsaktivisterna om Iraks annektering. Ingen skall hindras från att organisera sig kring det centrala kravet 'USA — ut nu!' Men viktigare är ändå att varje krav från den amerikanska anti-interventionsrörelsen om att de irakiska trupperna ska dras tillbaka skulle tendera att uppfattas som om vi villkorade våra krav på USAs tillbakadragande — oavsett våra intentioner. Detta skulle skapa svåra problem. Vårt krav på USAs tillbakadragande måste vara villkorslöst; det finns inga ”motprestationer” i detta fall.
Barretts kommentar hade inte som avsikt att diskutera de amerikanska anti-interventionsaktivisternas handlingsparoller utan något helt annat: vilken allmän inställning revolutionära marxister borde ha i förhållande till den irakiska invasionen. Vi tror att ett irakiskt tillbakadragande skulle gynna de arabiska massorna och den internationella arbetarklassen. Vi kräver detta bara i denna bemärkelse, och inte alls i bemärkelsen en paroll eller ett krav som bör resas i agitationen.
Revolutionära marxister är för att Iraks militära trupper dras tillbaka från Kuwait — även om detta, under nuvarande omständigheter, innebär att emiren kommer tillbaka till makten. Det finns helt enkelt inget alternativ om vi verkligen försvarar de arabiska folkens demokratiska rättigheter. Om man kan sätta P för Husseins försök att genomföra sina diktat i Kuwait innebär det också att man tar ett steg framåt för att få ett slut på hans diktatur över det irakiska folket. Och detta skulle i sin tur också bidra till en möjlighet till ett genuint självstyre i hela regionen — mot en demokratisk sammanslagning av Irak, Kuwait och andra arabfolk.
Adams och Riehle missförstår Barrets poäng med detta. De argumenterar mot varje ”princip om suveränitet”, men inga sådana principer framkom i Barrets artikel. Poängen med återupprättandet av den ”kuwaitiska suveräniteten” innebär helt enkelt ett erkännande av verkligheten, såsom den ser ut i dag. Den är en följd av hur saker och ting fungerar i dag, då det inte finns något synbart klassmässigt- eller pan-arabiskt alternativ som vi kan uppmana ta makten i antingen Irak eller Kuwait.
Oavsett vilken berättigad förvirring som kan ha uppstått genom de ovan nämnda formuleringarna i Barretts artikel, är Adams och Riehles ståndpunkt — de ser Iraks invasion som positiv och anti-imperialistisk — helt förkastlig. Barret hade helt rätt när han karaktäriserade Iraks militära handling som ”orättfärdig” ur en proletär, internationalistisk utgångspunkt.
De som stöder Iraks invasion och annektering av Kuwait kan peka på en rad legitima irakiska orsaker till missnöje gentemot Sabah-regimen. En del av dem citeras i en artikel av Arvind Akitante i The Guardian.[2] Alla de anklagelser Akitante riktar mot den kuwaitiska monarkin är berättigade. Kuwait har borrat för att utvinna olja från oljefältet Rumaillah, som ligger på irakiskt territorium. Kuwait insisterar verkligen på att Irak skall betala tillbaka sina krigsskulder, trots att Kuwait var en stark anhängare av att Irak invaderade Iran. Irak står inför en oerhört tyngande skuldbörda som imperialismen har lagt på landet — en skuld som aldrig skulle ha kunnat betalas tillbaka med de oljepriser som var den 2 augusti, då invasionen av Kuwait ägde rum.
Vi måste emellertid se betrakta verkligheten närmare och fråga oss: Vem är den ”förfördelade” parten här? Svaret är: den irakiska borgarklassen. Det är den som har drabbats av Kuwaits handlingar. Irak förlorar pengar, och det var av denna orsak som Saddam Hussein, som inte är något annat än den irakiska nationella borgarklassens representant, inledde kriget mot Kuwait.
Sedan andra världskriget har konflikter i världen ofta stått mellan revolutionära och kontrarevolutionära krafter. Radikala aktivister glömmer, i detta sammanhang, ibland att en av de värsta formerna för kapitalistiskt förtryck är själva kriget — d v s att sända arbetarungdomar mot andra arbetarungdomar för att döda och bli dödade i den kapitalistiska profitens intressen. Det är en sak att ta till vapen i försvaret av den nationella befrielsen eller proletära klassintressen, som i Vietnam och Nicaragua. Det är något helt annat att dö på grund av den irakiska borgarklassens oförmåga att betala tillbaka sina skulder.
Ändå är det just detta konflikten mellan Saddam Hussein och emiren av Kuwait handlar om.
Men hur skall man se på argumentet om att kravet på ett irakiskt tillbakadragande är just vad imperialisterna också kräver? Detta är inget avgörande för oss. Det är inte första, och heller inte sista, gången som den internationella arbetarklassens intressen tillfälligtvis löpt samman med imperialisternas formella krav. Sovjetunionens invasion av Afghanistan kommer färskt i minnet. Fjärde Internationalen intog en ståndpunkt — som visserligen inte var helt glasklar från början, det medges — som var för ett tillbakadragande av de sovjetiska trupperna. Imperialisterna krävde samma sak. Ett liknande problem uppstod på ett något annorlunda sätt i fallet med general Noriega i Panama. Hans styre gick stick i stäv med såväl den panamanska arbetarklassens som den amerikanska imperialismens intressen.
Det som särskiljer ett revolutionärt marxistiskt förhållningssätt från de imperialistiska regeringarnas i sådana situationer är hur vi föreslår att problemet skall lösas. Imperialisterna genomför sin vilja med militära medel — antingen direkt med sina egna trupper (som i Mellanöstern eller Panama) eller indirekt genom att beväpna andra krafter (som i t ex Afghanistan). Vi hävdar tvärtemot att imperialisterna inte har någon som helst rätt att intervenera, att de skall hålla sina blodiga händer borta. Vi slåss för en lösning på problemet som innebär att de folk som direkt berörs deltar direkt och demokratiskt.
Detta är ingen liten skillnad. Så länge som den revolutionära marxistiska rörelsen i USA och över hela världen står i främsta ledet bland dem som organiserar allmänna protester och kräver ”USA ut ur Mellanöstern” (eller ”USA bort med tassarna från Panama” eller ”Inget stöd till den afghanska gerillan”), finns det inga möjligheter till att någon skulle blanda samman vår ståndpunkt med George Bushs.
Vi tror inte att det är frågan om någon grundläggande princip när det gäller skillnaderna mellan det vi har skrivit här och Adams och Riehles huvudlinje. Det vi diskuterar är en legitim oenighet mellan revolutionärer — den handlar om olika värderingar av specifika fakta och den betydelse dessa får i vår övergripande analys.
Men det vi kommer fram till i denna fråga är ändå viktigt. Samtidigt som vi alla är överens om vilken sorts rörelse som behöver byggas mot Bushs intervention, sträcker sig de frågor som rests genom den senaste krisen i Mellanöstern långt bortom detta relativt enkla problem. Vi kan utnyttja tillfället till att fördjupa vår förståelse av de mer övergripande programmatiska och teoretiska problemen. Detta kommer säkerligen inverka på vår analys av den nuvarande krisen — och kommande kriser.
Översättning: Lars Gus Kaage. Översatt ur: Bulletin in Defense of Marxism
[1] Bulletin in Defense of Marxism nummer 77.
[2] Arvind Akitante, ”Don't jump the gun on condemning Iraq” i The Guardian, 3 oktober 1990.