Ur Fjärde Internationalen 3/91
Ett bokslut över åtta års socialdemokratiskt regeringsinnehav ger vid handen att de rikare blivit rikare och de fattiga fattigare. Och vad värre är: kapitalet, dess institutioner och de partier som slår vakt om den har blivit avsevärt starkare.
Något som inte minst har understrukits av regeringens beredvillighet att ansluta sig till EG-tåget. Det var symboliskt att det som fick regeringen att definitivt kasta in handduken och förklara sig beredd att ansöka om medlemskap var just den ”valutakris” som ett antal svenskägda företagsjättars finanskontor iscensatte.
Det är inte märkligt att en stor del av socialdemokratins traditionella arbetarväljare känner sig främmande inför ”sitt” parti.
Frågan är dock knappast hur den socialdemokratiska ledningen åstadkommit den största tillbakagången i partiets historia, utan varför de håller fast vid den kurs som stött bort så många av dess anhängare. Det är en frågeställning som är viktig att förstå eftersom den ytterst handlar om möjligheterna att formulera en trovärdig alternativ politik, ett alternativ som går bortom nostalgiska tillbakablickar på den ”gamla socialdemokratin”.
Svaret på frågan varför ligger i orsakerna till den omorientering som började ta form under andra hälften av 70-talet, när partiet befann sig i oppositionsställning efter att med knapp marginal ha förlorat valet 1976.
Den långa drygt tjugoåriga efterkrigsboomen hade varit socialdemokratins glansperiod eller ”skördetid”.
När hjulen väl började rulla på allvar efter världskrigets förödelse möjliggjorde den uppdämda efterfrågan en långvarig expansionsperiod av aldrig tidigare skådad omfattning.
Ironiskt nog hade ingen förutsett eller planerat den. I själva verket väntade alla att kriget skulle följas av en ny allmän världsdepression.
Det är betecknande att den svenska regeringen i början av 1944 tillsatte en kommission för ekonomisk efterkrigsplanering med ekonomen och den blivande handelsministern Gunnar Myrdal som ordförande. Myrdal hade skrivit en bok med den talande titeln Varning för fredsoptimism. Kommissionen skulle utreda möjligheterna att möta den väntade konjunkturnedgången vid omställningen till fredsförhållanden.
För det svenska kapitalet blev boomen ett verkligt lyft. Med sin intakta produktionsapparat och sin inriktning på verkstadsvaror, järnmalm, järn- och stål, trävaror och cellulosaprodukter låg svensk industri rätt till under efterkrigstidens återuppbyggnadsskede. Med exportindustrin som motor stimulerades hela ekonomin och gav inte minst upphov till en växande hemmamarknad för olika typer av konsumtionsvaror som tidigare bara varit tillgängliga för de mest välbeställda.
Boomen möjliggjorde samtidigt för socialdemokratin att i regeringsställning genomföra en rad sociala förbättringar allmän sjukförsäkring, barnbidrag, ATP, utökad semester och kortare arbetsvecka - för breda samhällsgrupper och på så sätt befästa sin ställning som det ledande partiet i svensk politik. Och detta utan att på allvar hamna på konfrontationskurs med kapitalet.
Tvärtom byggde hela strategin på en allians de mest expansiva delarna av kapitalet, där familjen Wallenberg spelade en nyckelroll.
”Under den industriella expansionen på 50- och 60-talen kan man påstå att Sverige till betydande del styrdes genom en finansiell planering av Marcus Wallenberg och Gunnar Sträng samt att herrarna hade kontakt i många frågor'”, konstaterar den socialdemokratiske LO-ekonomen Dan Andersson i Vad gör kapitalisterna?.[1]
Den socialdemokratiska regeringen förde i samförstånd med både kapitalet och den fackliga byråkratin medvetet en politik som syftade till att stärka de mest expansiva delarna av industrin på bekostnad av de delar som ohjälpligt halkade efter i konkurrensen.
Både den fackliga lönepolitiken och i synnerhet arbetsmarknadspolitiken utformades så att den bidrog till denna utveckling.
Lönepolitiken, ”den solidariska lönepolitiken”, byggde på principen att lika arbete skulle betalas lika oavsett företagets bärkraft. I princip innebar den att de löner den fackliga byråkratin bedömde möjligt att ta ut av den expansiva delen av ekonomin blev rättesnöret för lönenivåerna.
Detta fick naturligtvis till konsekvens att de svaga företagen antingen fick se sin vinst beskuren eller helt enkelt tvingades kasta in handduken, om d e inte förmådde att bli konkurrensdugliga. Och då kom den så kallade aktiva arbetsmarknadspolitiken in i bilden. Arbetarna vid de företag som slogs ut skulle förmås att söka sig till de expanderande delarna av industrin.
Den omflyttning från eftersatta regioner till expansiva som blev följden av denna så kallade ”flyttlasspolitik” försökte myndigheterna utan större framgång dämpa genom att stimulera företag att flytta till utflyttningsorterna och genom skattebidrag för att inte den sociala servicen helt skulle utarmas ide eftersatta regionerna. ”Man kan utan överdrift säga att den svenska politiken under den här perioden var extremt anpassad för att dra största möjliga materiella nytta av den internationella högkonjunkturen och av de villkor som världsmarknaden upprättade”, sammanfattar den nyligen bortgångne socialdemokraten Berndt Ahlqvist i boken I bräcklig farkost.[2]
Därmed inte sagt att kapitalet och de borgerliga partierna stödde socialdemokratins politik till alla delar. Tvärtom har det funnits betydande meningsskiljaktigheter som gett upphov till heta debatter.
Det mest tydliga exemplet är den heta och omfattande debatten om tjänstepensionsfrågan 1957-58 som inte bara avgjordes genom en folkomröstning utan också bröt upp den regeringskoalition mellan socialdemokratin och bondeförbundet (nuvarande centerpartiet) som existerat sedan 1951.
Skiljelinjen har gått mellan valet av lösningar på de frågeställningar man ställts inför. De förslag till lösningar man lagt fram har mer eller mindre tydligt reflekterat de olika partiernas sociala bas. Men meningsskiljaktigheterna har aldrig tillåtits hota det klassamarbete som utgjort grundvalen för ”Den svenska modellen”.
I görligaste mån har man därför eftersträvat brett förankrade lösningar, som ofta fått karaktär av kompromiss. I sammanhanget har frågornas beredning i form av så kallade offentliga utredningar spelat en inte obetydlig roll för att utforma kompromisslösningar eller helt enkelt begrava en kontroversiell fråga.
Samförståndet underlättades dessutom av den ideologiska glidning alla partier genomgick mot en uppslutning bakom den aktiva konjunkturpolitik som bär den engelske nationalekonomen John
Maynard Keynes namn. Högerpartiet (nuvarande moderaterna) gick tillbaka och folkpartiet med ekonomiprofessorn Bertil Ohlin i spetsen blev det största borgerliga partiet. Inom socialdemokratin lades det kvarvarande marxistiska tankegodset på hyllan; ägandet var inte längre viktigt, de viktiga var hur företagen sköttes.
Under 60-talet började den långa expansiva våg som tagit sin början i slutet av 40-talet nå sitt slut. Men det är först mot mitten av 70-talet som krisen bryter igenom på allvar i den första verkligt djupa och samfällda internationella recessionen 1974-75.
Genom en massiv kapitalinjektion sammanlagt cirka 175 miljarder dollar enbart i de ledande OECD-länderna lyckades man häva recessionen efter ett till ett och ett halvt år, utan att för den skull kunna framkalla ett nytt långvarigt uppsving.
Till priset av stora budgetunderskott fick man ett blygsamt uppsving men också en drastisk ökning av inflationen. Mot slutet av 70-talet låg inflationen på långt över tio procent i de ledande kapitalistiska länderna mot att under hela 60-talet ha legat runt fyra procent.
För Sveriges del förvärrades dessutom situationen av att flera av de tyngsta komponenterna i den svenska industristrukturen började känna av en allt hårdare internationell konkurrens.
1976 förlorade socialdemokratin valet efter att ha befunnit sig i regeringsställning i mer än fyra decennier. Socialdemokratins fall från regeringstaburetterna berodde i huvudsak på det växande motståndet mot kärnkraften. Tillbakagången som orsakade bytet av regering var i och för sig obetydlig i jämförelse med 1973 års val som resulterat i den så kallade jämviktsriksdagen (med 175 mandat för s och vpk och 175 för m, fp och c), men ändå tillräcklig för att ge de borgerliga partierna egen majoritet. Inte minst bidrog den nya enkammarriksdagen från 1970, som möjliggjorde för opinionsförskjutningar att slå igenom snabbare än i den gamla tvåkammarriksdagen.
De borgerliga regeringarna, som fick ta över krisbekämpningen, försökte fortsätta den ”överbryggningspolitik” som tidigare utformats under bred enighet och som gick ut på att hålla sysselsättningen uppe genom att stimulera den inhemska efterfrågan och samtidigt utveckla produktionen så att man skulle kunna utnyttja den väntade högkonjukturen för att få ekonomin att lyfta likt en båt som stiger med springfloden.
De lyckades överbrygga den internationella lågkonjunkturen 1974-75 men den stigande vågen uteblev — i stället förvärrades problemen. Den hårdnande konkurrensen tvingade fram långtgående åtgärder. Följden blev ett stadigt växande underskott i statsbudgeten — finansierat genom lån på den inhemska kreditmarknaden och från 1976 även av utländska lån — utan att ljusare tider syntes skymta i fjärran.
I det läget slog borgarna till reträtt. Först ut på plan var SAF som redan i slutet av 1976 hade börjat angripa överbryggningspolitiken. När reträtten väl inletts dröjde det inte länge förrän den helt förkastades.
På hösten 1980 lade regeringen fram en besparingsproposition i vilken överbryggningspolitiken förvandlats till ”1975-76 års kostnadskris”.[3] I den kan man hitta resonemang som tydligt förebådar socialdemokratins 80-talspolitik:
”Regeringens besparingsförslag inom den offentliga verksamheten avser att bereda utrymme förde investeringar och den produktionsökning inom den utlandskonkurrerande sektorn, som är en förutsättning för tryggad sysselsättning och välfärd i vårt framtidssamhälle.”[4]
Socialdemokraterna försökte utåt dra växlar på borgarnas misslyckade försök att hålla krisen under kontroll. Men bland dess strateger och ekonomer spred sig osäkerheten. Sanningen var att socialdemokratin inte hade något mer genomtänkt alternativ att erbjuda.
”Vår politik bestod nästan enbart av reaktioner, för det mesta arga, på de borgerliga regeringarnas förslag och beslut. Vi lade visserligen fram motförslag, som ofta var mycket mer ambitiösa och omfattande. Men de följde ingen mera långsiktig strategi och hängde därför inte alltid ihop. Dessutom präglades de av ovilja att erkänna att några problem kunde ha sin rot i vår politik från 70-talets första hälft”, sammanfattar Kjell-Olof Feldt i sin uppmärksammade bok om sin tid som finansminister.[5]
Krisen, den socialdemokratiska ledningens avsaknad av en genomtänkt strategi och i synnerhet misslyckandet att återta regeringsmakten 1979, blev upptakten till en mer systematisk omprövning av den dittills förda politiken.
SAP:s ledning tillsatte en krisgrupp som bestod av Kjell-Olof Feldt, Rune Molin från LO, Leni Björklund, landstingsråd i Stockholm, och Ingvar Carlsson, som utsågs till gruppens ordförande. Till gruppen knöts också ett sekretariat på fyra personer: Anne-Marie Lindgren, Per-Olof Edin, Odd Engström och Erik Åsbrink. Det var med andra ord en rad tunga socialdemokratiska namn som fick till uppgift att ”utforma en politik för kärva tider”, som Feldt uttryckte det.[6]
Gruppen utarbetade ett förslag till riktlinjer för socialdemokratins ekonomiska politik som antogs av SAP-kongressen 1981. Feldt sammanfattar omprövningens resultat:
”Den avgörande skillnaden var att krisprogrammet utgick ifrån att det privata näringslivet (som i rapporten kallades 'industrin' för att det lät bättre) skulle bli motorn i den svenska ekonomins återhämtning. Under de närmast föregående tio åren hade vi oftast velat tilldela den offentliga sektorn denna roll: den skapade sysselsättning genom sin stadiga expansion och industriell tillväxt genom diverse stöd- och stimulansprojekt. Men krisprogrammet gav 'industrin' uppgiften att skapa både sysselsättning och tillväxt. Även om det som tidigare nämnts innehöll ett antal statliga projekt var det ändå hela tiden stimulansen av näringslivets expansion som var målet.”
”I sak var det samma som att socialdemokratin medvetet valde att satsa på 'marknadskrafterna' som hävstång ur krisen. På en punkt uttrycktes detta klart: lönsamheten i industriell verksamhet måste förbättras... Vinsten gavs därmed för första gången i programmatisk form en funktion i socialdemokratisk politik.”[7]
Det var detta som avsågs vara kärnan i det som kom att kallas ”den tredje vägens politik”. Det innebar som Feldt själv citerade ur krisprogrammet i en pamflett om den tredje vägen inför 1985 års val:
”En återhållsam kostnadsutveckling är en nödvändig förutsättning för att utrymme skall finnas för att öka investeringarna samt minska underskotten i bytesbalansen och statsbudgeten. Det betyder att den ekonomiska politiken åter kan inriktas på höjd levnadsstandard och nya kostnadskrävande reformer inom samhällssektorn först sedan de grundläggande ekonomiska förutsättningarna skapats för höjd standard och ökad välfärd. Det kan också uttryckas så, att anspråken på förbättrade levnadsvillkor och nya samhällsinsatser får stå tillbaka för den helt nödvändiga uppgiften att undanröja det hot mot vårt ekonomiska oberoende och den fulla sysselsättningen, som underskotten, utlandsupplåningen och inflationen utgör.”[8]
Uttryckt i klartext innebar det att arbetarna och låginkomsttagarna inte hade mycket att hoppas på. Och det i ett läge när deras standard redan urholkats. Mellan 1976 och 1982 förlorade en vanlig arbetarfamilj med två barn cirka 15 000 kronor på grund av inflation och sparplaner.
I själva verket innebar socialdemokratins omprövning inget annat än att den till grund för sin ekonomiska politik lade en friserad variant av den åtstramnings- och stabiliseringspolitik som förts i de flesta västeuropeiska länder sedan andra hälften av 70-talet.
Inte alla i den socialdemokratiska rörelsen förstod dock att krisprogrammet innebar ett farväl till de gamla positionerna, inte minst på grund av att ”krisbekämpningens reella innehåll inte fick blottläggas så långt att det rubbade bilden av socialdemokratin som Partiet Med De Goda Gåvorna...”
”Krisprogrammet dolde i och för sig inte de fördelningspolitiska konflikter inriktningen på höjda vinster skulle kunna innebära. Inte heller behövde läsare vara i tvivelsmål om att satsningen på industriell expansion måste leda till att den offentliga sektorns tillväxt hölls tillbaka. Men varken programmet eller den debatt det föranledde gjorde riktigt klart hur stor skillnaden skulle bli mellan 80-talets politik och den socialdemokratin traditionellt ansågs stå för. Eller med andra ord: hur svårt det tidvis skulle bli att 'känna igen den gamla socialdemokratin'”.[9]
Omedelbart efter valsegern 1982 chocköppnade socialdemokratin med en 16-procentig devalvering i syfte att stärka de svenska företagens konkurrenssituation genom att göra deras produkter billigare på den internationella marknaden. Det var den andra devalveringen på kort tid, drygt ett år tidigare hade kronan devalverats med 10 procent. På ett år hade därför kronans värde skurits ned med en fjärdedel.
Egentligen hade Feldt planerat en 20-procentig devalvering samt att koppla kronans värde till D-marken för att garantera en stram finanspolitik. Men reaktionerna från de övriga nordiska regeringarna och inte minst Karl Otto Pöhl, den tyska centralbankens chef, fick honom att nöja sig med 16 procent. (Låsningen av den svenska kronan till D-marken förverkligades först i år, då den svenska kronan kopplades till EG-valutan ecun, där D-marken utgör en av de tyngsta komponenterna.)
Devalveringen innebar ytterligare en reallönesförsämring för arbetarna eftersom den andel av hushållens konsumtion som bestod av importvaror givetvis blev dyrare. På börsen rådde däremot optimism till följd av de åtgärder som den socialdemokratiska regeringen vidtog.
I januari 1981 hade Affärsvärlden för första gången publicerat en lista över Sveriges finansfamiljer. På den fanns tre miljardärer och 26 familjer med en förmögenhet över 100 miljoner kronor. Ett år efter socialdemokratins återkomst i regeringsställning var antalet miljardärer fördubblat och antalet familjer med över 100 miljoner hade ökat till 67.[10]
Guldregnet fortsatte, under de fem åren fram till börskrisen i oktober 1987 steg den svenska börsen med 470 procent! Kursraset i samband med den internationella börskrisen — i Sverige föll kurserna med 30 procent — hämtades snart igen. Först i början av hösten 1989 kulminerade börsutvecklingen för att sedan falla i ett av de största kursfallen i börsens historia — och dra med sig de aktiespekulanter som var högt belånade i raset.
De större devalveringar som genomförts under efterkrigstiden, t ex 1949 då kronan devalverades med 30 procent, har dock alla haft ganska kortsiktiga effekter. Det som framför allt gjorde tillvaron lättare för regeringen var att den internationella konjunkturen vände uppåt, stimulerad inte minst av Ronald Reagans ofantliga rustningsinvesteringar. En satsning som bekostades genom en enorm federal skuldsättning, dvs i praktiken ett stimulanspaket av gigantiska proportioner till kapitalet.
Men devalverings-moroten till kapitalet var bara den ena sidan av regeringens program; den andra var som tidigare nämnts stopp för alla nya reformer, svångrem på de offentliga utgifterna och krav på att fackföreningarna skulle vara återhållsamma i sina lönekrav.
Kontrasten mellan den snabba förmögenhetstillväxten och de magra resultaten för arbetarklassens del kunde bara resultera i ett växande missnöje i arbetarleden. Löftena om förbättringar när väl ekonomin sanerats räckte inte långt.
Gång på gång kördes regeringens krav på låga lönehöjningar över av de fackliga organisationerna och i synnerhet den lokala fackliga kampen. Regeringen försökte då hålla tillbaka löntagarnas krav genom ”utgiftsramar” för löneökningarna inom den statliga sektorn i ett försök att få dessa att fungera som riktmärke för avtalsförhandlingarna. Åtgärden infördes med stöd av borgarna och började tillämpas 1988, men blev ett fullständigt fiasko till följd av motståndet.
Misslyckandet banade väg för ett ännu större fiasko: Försöket i början av 1990 att ingripa i avtalsrörelsen med en rad ”stopplagar”, inte minst löne- och strejkstopp och höjda strejkböter. Reaktionen i de fackliga leden blev så våldsam att LO-ledningen fick slå till reträtt och överge sitt ursprungliga stöd till attacken på strejkförbudet.
Målande berättar Feldt hur den socialdemokratiska ledningen drevs till reträtt:
”Under de följande dagarna utbröt full panik både i LO:s ledning, i regeringen och i riksdagsgruppen. Protesterna mot framför allt strejkförbudet nådde snabbt stormstyrka, och det var alldeles uppenbart att åtskilliga förbundsordförande, som stått bakom Landssekretariatets beslut, var på väg att göra avbön inför sina rasande medlemmar. Från LO och från riksdagsgruppen kom signaler om att strejkförbudet måste luckras upp...
Det ledde till att jag fick bevista en av de mera märkliga sammankomster, som ägt rum i Regeringsrummet i Rosenbad. Mona Sahlin, Rune Molin och jag, möjligen också ytterligare medlemmar av regeringen, satt där tillsammans med Stig Malm och avtalssekreteraren Tore Andersson samt arbetsmarknadsutskottets ordförande Lars Ulander för att försöka åstadkomma ett lönestopp med fredsplikt men utan förbud att strejka. Jag minns inte hur eller ens om detta löstes. Däremot minns jag hur Mona Sahlin med storögd förvåning betraktade de vanligtvis så stöddiga farbröder, som nu kvidande av rädsla krävde av henne att hon skulle åstadkomma en lag som sade en sak men gjorde en annan”.[11]
Regeringen föll på sitt misslyckande att driva igen pris- och lönestopp, men återkom utan Feldt, som redan långt tidigare beslutat sig för att avgå. Men regeringen Carlsson II med Allan Larsson som finansminister har inte inneburit någon radikal kursändring. Inte ens de nyinrättade löntagarfonderna bidrog till att dämpa missnöjet med regeringens politik. I synnerhet inte som de var en skugga blott av Rudolf Meidners modell som antogs av LO-kongressen 1976.
I stället för att leda till ökad ekonomisk demokrati och stärkt löntagarinflytande över ekonomin blev det fem fonder som aldrig kunde bli majoritetsägare i något företag och vars styrelser utsågs av regeringen. Berget födde en råtta.
I ett så genombyråkratiserat parti som SAP kunde missnöjet bara ta sig uttryck på ett sätt; genom sjunkande opinionssiffror. Eftersom socialdemokratins anhängare vare sig är aktiva i och kring partiet, eller på ett organiserat sätt kan ge uttryck för sitt missnöje, kan de bara bara ”rösta med fötterna”.
Nu vädrar borgarna morgonluft. Inte minst tack vare att socialdemokratins svårigheter och reträtt från sina gamla positioner gett dem ökad legitimitet. Eftersom borgarna dessutom inte sitter i samma dilemma som socialdemokraterna - att dess inflytande är avhängigt dess kontroll över arbetarklassen - kan de gå mycket längre i sina förslag på hur kapitalet skall gynnas på arbetarnas bekostnad än vad den socialdemokratiska ledningen ä r beredd att öppet ställa sig bakom - att den sedan i praktiken övertar många av borgarnas krav är en annan femma.
Det är värt att notera att inte ens moderaternas och folkpartiet liberalernas arbetarfientliga program förmår att tillfredsställa delar av borgerligheten - de som vill gå ännu hårdare fram.
De fylkas nu bakom demagogerna Bert Karlsson och Ian Wachtmeister och deras Ny Demokrati. Ett parti som förespråkar en generalattack på arbetarklassens och låginkomsttagarnas levnadsstandard, givetvis inlindat i en förledande drapering.
Om socialdemokratin lyckats med något är det att bana väg för borgarna. Men det är viktigt att förstå att socialdemokratins nuvarande kris inte bottnar i något ”svek” mot Olof Palmes, Tage Erlanders eller Per-Albin Hanssons ideal - den sistnämnde lekte till och med tanken att bibehålla krigsårens samlingsregering. Det är just genom att vara trogen sina strategiska utgångspunkter som den banat väg för sin egen tillbakagång.
Det är fullt möjligt att en socialdemokrati i opposition kommer att lägga sig till med en radikalare fraseologi, och att i synnerhet de delar av den socialdemokratiska byråkratin som står i riskzonen att drabbas av en borgerlig regerings attacker kommer att lägga sig till med ett militantare språkbruk, och till och med försöka ge ett organiserat uttryck för arbetarnas och låginkomsttagarnas missnöje.
Ja, det är till och med möjligt att vi för första gången under hela efterkrigsperioden kommer att få se uppkomsten av en mer eller mindre organiserad socialdemokratisk vänsterflygel med ett större inflytande i partiet än vad hittillsvarande ansträngningar i den riktningen resulterat i.
Men de lärdomar man kan dra av liknande fenomen i andra länder, som Frankrike (CERES som upplöstes 1986) och England (Tony Benn, vars inflytande kulminerade i början av 80-talet), är att de inte är förmögna att utveckla en bärkraftig alternativ strategi – eftersom en sådan i grund och botten bara kan leda till ett fullständigt brott med hela den socialdemokratiska politiken och ett generalangrepp på partiets prokapitalisfiska ledning, dvs en splittring av partiet.
I grund och botten kommer de att fungera som en säkerhetsventil, samma roll som idag i viss utsträckning intas av Lars Werner och vänsterpartiet – vars riksdagsmandat är beroende av taktik-röstande socialdemokrater.
En annan viktig lärdom är att den socialdemokratiska högern (i praktiken den parlamentariska delen) är fullt beredd att acceptera uppkomsten av en vänsterflygel om spänningarna mellan dess strategiska målsättningar, politiska praktik och dess arbetaranhängares förväntningar börjar närma sig bristningsgränsen.
Redan idag finns en medveten arbetsfördelning mellan socialdemokratins politiska och fackliga grenar, där LO:s uppgift är att artikulera arbetarnas (läs den fackliga byråkratins) krav och förväntningar, medan den parlamentariska apparatens uppgift är att se till 'hela folkets intresse'. Som Stig Malms uppmärksammade avbön för att han liknat de socialdemokratiska riksdagsmännen för ”skållade råttor” visar, är det ingen tvekan om vem som har försteget.
Socialdemokratins kris och sjunkande aktier bland arbetare och låginkomsttagare, och inte minst avsaknaden av en stark vänsterflygel inom partiet, skapar för första gången på decennier trovärdighet för tanken på ett alternativ; ett nytt arbetarparti.
Men ett sådant kan knappast skapas utifrån ett nostalgiskt tillbakablickande på den ”gamla socialdemokratin”, eller på basis av någon variant av ett expansionistiskt program under keynesianska förtecken. Tankar som har dykt upp i olika varianter inom LO, vänsterpartiet och Arbetarlistan.
För det första finns det inget som talar för att en sådan politik kommer att vara mer framgångsrik idag än under 70-talet.
I sammanhanget finns ett intressant men i den svenska arbetarrörelsen föga diskuterat exempel på att ett statsinterventionistiskt och expansionistiskt program är en återvändsgränd.
Efter segern i valet 1981 försökte den franska socialdemokratin, Socialistpartiet, att få hjulen att snurra på nytt i den stagnerande franska ekonomin genom att försöka stimulera ekonomin enligt gammal god keynesiansk förebild.
Mot slutet av året hade reallönerna gått upp, men så hade också arbetslösheten, och produktionen hade stagnerat på nytt. Inflationen (som låg betydligt högre än grannlandet Västtysklands), budgetunderskottet och underskottet i betalningsbalansen visade alla tecken på att rusa iväg bortom all kontroll.
I mitten av 1982 slog regeringen till bromsarna för fullt. Priser och löner frystes för en period på fyra månader; socialförsäkringsavgifterna höjdes; utlovade höjningar av familjebidrag och pensioner skjöts på framtiden; och statsutgifterna började beskäras. Inofficiellt skyllde fransmännen på tyskarnas hållning, men i själva verket bevisade de, som en socialist fyndigt formulerat det, att keynesianismen är lika omöjlig i ett land som socialismen.[12]
För det andra saknar ett sådant program stöd hos kapitalet, vilket är en given förutsättning för att det skall kunna förverkligas (alldeles bortsett ifrån dess utsikter att lyckas). Man skulle bli tvungen att driva igenom det mot dess vilja ett ”näringsliv” som idag är mindre beroende av den svenska statsapparaten, och som kan motsätta sig de regeringsåtgärder de inte gillar med kraftmedel.
I dag domineras Sveriges industri av ett tjugotal stora industrikoncerner, som tillsammans svarar för hälften av landets export. Till detta kommer att dessa företags ”internationella beroende har ökat på alla plan (produktutveckling, produktion, marknadsföring och finansiering) och de är i realiteten internationella företag i vilka den svenska delen av verksamheten ... har minskat över tiden.”[13]
Varje försök att driva en politik på tvärs med deras intressen kommer att utlösa starka motreaktioner, från högljutt skall i riksdagen och på ledarsidorna, direktörsmarscher, som de vi sett riktade mot löntagarfonderna, till investeringsstrejker och kapitalflykt.
Hur många gånger har vi inte redan hört direktörer hota med att de kommer att flytta företaget utomlands om inte skattetrycket minskas, om vi inte går med i EG, om inte kärnkraften bibehålls, om inte... ”Valutakrisen”, då regeringen sa ja till EG-medlemskap som en brasklapp i ett krispaket, är ett uttryck för med vilka maktmedel de stora ”svenska” företagen kan argumentera i dag.
I stället för att på olika sätt gå runt frågan är nödvändigt att konfrontera den; är välstånd för folkflertalet möjligt inom ramen för en bibehållen kapitalism?
Det är faktiskt svårt att se hur folkflertalet i Sverige skall kunna bevara sin relativt höga levnadsstandard intakt inom ramen för en bibehållen kapitalism. Den ekonomiska kurs som förts under 80-talet är som jag försökt visa, i grunden inget elakt påfund av giriga kapitalister och köpta arbetarförrädare utan en inriktning som anammats till försvar av den kapitalistiska ekonomin - och för socialdemokraternas del, till försvar av dess välfärdsstrategi. Men åtstramningspolitiken och den hårda satsningen på exportindustrin -och steget in i EG - undanröjer inga problem, de är bara en reaktion på världsekonomins tillstånd.
Det enda som skulle kunna ge upphov till en ny period av stadigt stigande välstånd är en ny boom. Men det finns ingenting som tyder på att sådan finns inom synhåll. Tvärtom har världsekonomin återigen börjat halka ner i en lågkonjunktur, som om den följer det mönster vi vant oss vid sedan mitten av sjuttiotalet, kommer att vara både djup och långdragen.
För Sveriges del har det spåtts en ljusning under 1992. Men ekonomers förutsägelser är vanligtvis otillförlitligare än meterologernas. Det är värt att notera att förhoppningarna om en snar uppgång av den viktiga amerikanska ekonomin tydligen kommit på skam.
Men en ny boom skulle ändå inte innebära en långsiktig lösning. Är det något vi borde lärt oss av efterkrigsperioden är det just att kapitalismen kanske kan lyfta världsekonomin till oanade höjder, men att exakt samma mekanismer som bär den uppåtgående vågen också framkallar dess slut och övergång i en ny nedåtgående våg med förödande konsekvenser för de bräckligaste ekonomierna.
Det är kanske lätt att bortse ifrån detta om man bara håller ögonen fästade på Sverige, men i flera länder i tredje världen har världsekonomins vid det här laget kvartsekellånga kris banat väg för en katastrofal situation.
Svaret på frågan är om ett välstånd för folkflertalet är förenligt med kapitalismen är uppenbarligen nej. Men vad är då alternativet?
Av det resonemang jag fört torde framgå att jag inte tror att det räcker med att erövra regeringsmakten för att med hjälp av den styra ekonomin. Varje sådant försök skulle antingen utlösa en ekonomisk kris eller driva regeringen till förödmjukande eftergifter gentemot storföretagen.
I slutändan skulle en arbetarregering antingen drivas bort från makten eller tvingas dra den obönhörliga konsekvensen av kapitalets motstånd och sabotage: Det är nödvändigt att gå till roten med deras motstånd.
Inte heller räcker det med att förstatliga ekonomin; hur man nu skall bära sig åt när en stor del av de viktigaste företagens produktion ligger utomlands.
Varje förstatligande som inte sker med ägarnas och borgarnas godkännande skulle bara resultera i de problem som den chilenska Unidad Popular-regeringen i början av 70-talet ställdes inför när de förstatligade de chilenska koppargruvorna.
Få länder vågade köpa den förstatligade kopparmalmen, eftersom de omedelbart riskerade dras in i uppslitande juridiska konflikter om vem som egentligen ägde malmen och riskerade att utsättas för USA:s veto.
Redan från första dagen skulle vi dessutom utsättas för ekonomisk krigföring (av bla den typ Sverige fortfarande deltar i gentemot Osteuropa, dvs Cocom), hätska propagandakampanjer om ”den röda diktaturen”, militära provokationer. Allt i syfte att destabilisera samhället och bana väg för en kontrarevolution.
På grund av den svenska ekonomins exportinriktade struktur och långtgående koppling till ekonomin i det övriga Västeuropa (och, inte att glömma, USA) kommer en revolutionär regim att vara mycket mer känslig för ekonomisk krigföring än många, kanske de flesta länder, i tredje världen där stora delar av befolkningen lever av jordbruk (och inte obetydliga grupper av självförsörjningsjordbruk). Till saken hör också att även den mest forcerade omstrukturering kommer att ta tid, mycket dyrköpt tid, i anspråk. Vi kommer dessutom aldrig att kunna frigöra oss från beroendet av världsekonomin.
Varje idé om att skapa en isolerad ”socialistisk ö”, dvs en autarkisk ekonomi, är en återvändsgränd, ja ett katastrofperspektiv. En autarkisk lösning skulle bara i längden kunna bana väg för revolutionens undergång. I stället för frihet skulle revolutionen bara kunna erbjuda växande bördor, och, för att kunna genomdriva en sådan lösning, skulle den drivas i alltmer auktoritär riktning med en obönhörlig byråkratisk förkalkning som följd.
En autarkisk lösning är därför det omöjliga perspektivet.
Detsamma gäller faktiskt de gröna utopierna om en småskalig ekonomi. Det är knappast någon tillfällighet att de gröna inte på ett trovärdigt sätt kan förklara hur man skall uppnå detta mycket demokratiska decentraliserade samhälle baserat på en småskalig ekonomi i ekologisk balans, som de drömmer om.
Varje ansats i den riktningen ställs nämligen inför samma problem som varje försök att formulera en realistisk socialistisk strategi: Hur bryter man storkapitalets makt? Hur står man emot trycket från världsmarknaden? Från det internationella borgarklassens politiska institutioner?
Till detta kommer också frågan om hur mani en ekonomi som uppenbarligen till stor del skall bygga på ett kapitalistiskt produktionssätt hejdar processen mot ett alltmer koncentrerat och centraliserat kapital, och, översatt i sociala termer, det växande trycket från kapitalisterna att få ytterligare spelrum.
Det är lätt att kasta in handduken inför e till synes oöverskådliga problem som arje försök att bryta kapitalets makt kulle ställas inför. Finns det då inget Lopp?
Jo det gör det, men det förutsätter en nedvetet socialistisk och internationalistisk strategi. Om inget generalangrepp på kapitalet kan överleva inom ramen för Sveriges eller, för den delen, någon av Europas historiskt-politiskt givna gränser, så måste den helt enkelt gå utöver dessa gränser.
Varje revolutionär regerings första plikt kommer att vara och måste vara att stimulera revolutionära uppsving och segrar i de övriga europeiska länderna, eller åtminstone vinna ett massivt och aktivt stöd från avgörande delar av den europeiska arbetarklassen.
För att hårddra det: Det spelar ingen roll om revolutionen i Sverige tidsmässigt skulle sammanfalla med revolutionära segrar i Costa Rica, Madagaskar och Indien. På längre sikt skulle nog den svenska industri strukturen kunna omstruktureras och avpassas för att kunna ingå i ett aktivt ekonomiskt samarbete med dessa länder, men tid kommer att vara en dyrköpt vara. Fram till dess - och det kan handla om månader och år - måste arbetarklassen i Sverige förlita sig stödet från sina klassbröder och -systrar i resten av Europa.
Det bästa som kan hända är förstås att arbetarklassen förmår gripa och behålla makten i de politiskt och ekonomiskt viktigaste europeiska länderna, i främsta rummet Tyskland, men det räcker så bra om den åtminstone lyckas krossa eller bromsa alla planer att sabotera, isolera och till och invadera den svenska arbetarstaten.
Redan från första dagen äger därför perspektivet på en alleuropeisk socialistisk lösning en akut relevans - det är också därför det är det mest relevanta strategiska perspektivet för den svenska revolutionen.
Detta är i och för sig ingen ny tanke. Även om Leo Trotskij kanske är den första som kan ges äran av att ha formulerat den som ett nödvändigt strategiskt perspektiv för den proletära klasskampen i Europa, och fick Kommunistiska Internationalen att anta parollen om Europas Förenta Socialistiska Stater 1923, så har varje revolutionärt uppsving på europeisk botten, från den franska revolutionen och framåt, gått över gränserna.
Men detta löser givetvis inte frågan om hur ekonomin, och för den delen, samhället i övrigt, skall omvandlas i socialistisk riktning.
Även om målet måste att vara att lägga alla större produktionsenheter, banker och andra strategiskt viktiga institutioner i händerna på arbetarklassen, kommer självfallet själva takten i ekonomins omvandling ytterst bestämmas av vad som är nödvändigt eller möjligt vid en viss tidpunkt med hänsyn till ekonomins omstrukturering - och inte minst de inre och yttre styrkeförhållandena.
Det är viktigt att takten och omfattningen inte bestäms av någon statlig expertkommission, utan av arbetarkollektivet och i synnerhet de berörda arbetarna. I motsats till förstatligande i en kapitalistisk ekonomi handlar det nämligen inte enbart om att byta ägare utan om att dra in alla arbetare i ett aktivt ansvarstagande både för det egna företaget och för ekonomin i sin helhet - det senare är oerhört viktigt för att motverka alla ansatser till skrå tänkande. Här kommer inte minst en medveten inriktning på arbetsrotation, kontinuerlig vidareutbildning, reducerad arbetstid och organiserade diskussioner på arbetstid om såväl det egna företagets verksamhet som ekonomin och samhället i stort, spela en inte oväsentlig roll för att stimulera människor till ett aktivt ansvarstagande.
I själva verket kommer arbetsplatsen spela en större roll under socialismen än under kapitalismen och med största sannolikhet få en radikalt annorlunda utformning. Det är inte längre en renodlad arbetsplats, utan en av knutpunkterna i samhällslivet.
Även om alla företag inte överförs i statlig ägo med en gång är det nödvändigt att garantera en kontinuerlig kontroll över de företag som av olika skäl inte förstatligas. Det innebär att även om det privata ägandet av olika skäl kvarstår, och ägaren deltar i beslutsprocessen, måste arbetarkollektivet ha kontroll- och vetorätt över alla göranden och låtanden. Det skall helt enkelt vara omöjligt att sabotera ekonomin genom olika typer av kapitalflykt och fiffel.
Givetvis kommer det att finnas en sektor av småföretag, där ägaren och hans familj är de enda anställda. Det finns ingen anledning att överväga statligt övertagande av sådana företag, tvärtom. Redan idag bestäms deras villkor i stor utsträckning av såväl staten som banker och storföretag.
En arbetarstat skulle mycket väl kunna föra en betydligt mer generös politik gentemot dessa grupper än vad dagens makthavare gör - i det långsiktiga perspektivet att socialisera även denna sektor, men på basis av den församhälleligade ekonomins attraktionskraft istället för med hjälp av tvångsmetoder.
I stor utsträckning kommer produktionsstrukturen och dess inriktning - och inte minst graden av marknadsinslag att bestämmas inte bara av de inhemska behoven utan också av vad det är möjligt att få avsättning för på världsmarknaden - där stödet från arbetarklassen i andra länder kommer att spela en viktig roll.
Inte minst genom att verka för att det egna landet handlar med den svenska arbetarstaten, på samma vis som dagens Sverige - i synnerhet den offentliga sektorn - borde förmås att utveckla handeln med det av USA blockerade Kuba.
Efter att ha sagt allt detta är det viktigt att understryka att en stabil socialistisk ekonomi inte kan skapas förrän kapitalismen besegrats i de ekonomiskt viktigaste industriländerna och arbetarklassen på allvar kan inleda arbetet med att skapa en socialistisk världsekonomi.
Fram till dess kommer en revolutionär arbetarregering att tvingas manövrera med stor smidighet för att hålla skutan flott.
Avslutningsvis är det värt att understryka att det knappast är troligt att frågan om samhällsmakten - vilken klass det är som kommer att härska - kommer att ställas på dagordningen oberoende av en bred radikalisering av samma typ som 1917-23, 1929-37, 1943-48 och 1968-1975.[14]
Det säger sig självt att breda grupper inte kommer att överväga en så långtgående lösning som en socialistisk samhällsomvandling förrän de upplever det som både möjligt och nödvändigt, dvs när den etablerade samhällsstrukturen skakas i sina grundvalar och berövas sin legitimitet i miljontals människors ögon.
I motsats till kapitalismens självbelåtna försvarare vägrar vi att tro att stalinismens kris och sammanbrott i Östeuropa innebär det sista ordet, alla gamla och nyvunna marknadsanhängare och alla profetior om att ”historien är slut” till trots.
Ideologier i all ära, det är trots allt inte de som bestämmer dynamiken hos verklighetens motsättningar. I dag kan en sovjetisk arbetare mycket väl tänka sig en marknadsekonomi, eftersom han aldrig upplevt en sådan. Men fråga honom vad han tycker den dag han upplevt marknadsekonomins förödande effekter på en så efterbliven industristruktur som den sovjetiska, när han upplevt hur hans redan usla levnadsstandard förvärras, när han står inför hotet om att kastas ut i arbetslöshet och misär, och när det enda alternativet är kollektiv kamp, klasskamp.
I själva verket är situationen idag mycket mer instabil än för bara några år sedan. Inte bara på grund av krisen i Östeuropa utan också på grund av den nya recessionen och de hårdnande attacker på arbetarnas levnadsstandard den medför.
Man behöver inte vara utrustad med profetiska gåvor för att kunna förutse att vi är på väg mot en ny period av hårda klasstrider även i västvärlden.
Men det innebär givetvis inte att vi kan slå oss till ro i väntan på att en ny period skall sparka in dörren och högljutt avisera sin ankomst likt den franska majrevolten 1968, eller, för att ta ett mer närliggande exempel, strejken i Malmfälten 1969-70.
I stället måste vi gå vidare med vår egen variant av ”överbryggningspolitik”: Att slå vakt om de dyrköpta erfarenheterna från tidigare klasskampsuppsving, och stärka de socialistiska krafterna genom ett aktivt ingripande i de miljöer som är beredda att kämpa, även om frågeställningarna inte alltid är de vi skulle vilja sätta i främsta rummet. Det är viktigt att understryka att detta inte är två olika uppgifter utan en och samma. Det är bara bland människor som vill kämpa som det revolutionära programmet och dess förkämpar kan överleva. Avskuren från den konkreta kampen kommer programmet och dess bärande principer oundvikligen att förvandlas till en steril uppsättning dogmer som har föga med den praktiska verkligheten att göra.
Även om det periodvis kan verka tröstlöst och futilt är detta arbete ytterst viktigt. Allt vi gör idag handlar om att ”positionera” oss i bästa möjliga läge inför den kommande springfloden.
[1] Dan Andersson: Vad gör kapitalisterna?
[2] Berndt Ahlqvist: I bräcklig farkost. sid 53.
[3] Johan Lönnroths Minervas uggla är en läsvärd studie av den ekonomiska debatten då och ekonomers insats i allmänhet.
[4] Regeringens proposition 1980/81:20, se också Johan Lönnroth d:o.
[5] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar; i regeringen 1982-1990, sid 14.
[6] Ibid sid 16
[7] Ibid 23-24.
[8] Kjell-Olof Feldt: Den tredje vägen, en politik för Sverige, sid 15.
[9] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar; i regeringen 1982-1990, sid 23-24.
[10] Sten Ljunggren: Någon måste lämna båten, sid 21.
[11] Kjell-Olof Feldt: Alla dessa dagar; i regeringen 1982-1990, sid 466.
[12] En intressant diskussion om det franska exemplet, keynesisiansk politik och utformandet av en alternativ ekonomisk politik förs av Bob Sutcliffe i Hard times: the world economy in turmoil (Pluto press 1983)
[13] Ingemar Erikson; Näringslivet och strukturomvandlingen 1970-87. Bilaga till SOU 1988:38 Ägande och inflytande i svenskt näringsliv.
[14] Man kan givetvis diskutera dateringen. Själv betraktar jag den på inget vis som definitiv utan som ett föga stringent försök att ringa in de perioder som karaktäriserats av en djup radikalisering och hårda klasstrider.