Ur Fjärde Internationalen 3/91
I sitt debattinlägg i förra numret av Fjärde Internationalen reser Matts Nilsson och Håkan Jörnborn en rad frågor som är viktiga för revolutionär teori och strategi.
Av utrymmesskäl kan vi inte ta upp alla frågor till behandling. I det här inlägget kommer vi därför att nöja oss med att ta upp två nyckelfrågor av betydelse för Socialistiska Partiets och Fjärde Internationalens teoretiska och politiska tradition: Frågan om Lenin och Trotskijs roll i förhållande till den marxistiska traditionen; och deras eventuella medansvar för stalinismens framväxt.
Detta är begrepp som det råder en förfärlig förvirring om. Det beror inte minst på att det är många som gör anspråk på dessa begrepp, antingen som namn för den egna riktningen eller också som epitet på meningsmotståndare.
Låt oss vara konsekventa och återvända till början; Vad är en marxist?
Det givna svaret på den frågan måste vara att det uppenbarligen är en person som delar Marx’ åsikter i alla väsentliga frågor, eller hur?
För att med rätta kunna beteckna sig som marxist måste man därför vara överens med Marx (och Engels med för den delen) om deras grundläggande analys av det kapitalistiska samhällets rörelselagar och deras grundläggande politiska slutsatser och perspektiv, och inte minst det de själva betecknade som ett nyckelelement i sin åskådning, materialismen och det dialektiska angreppssättet.
Däremot behöver man inte dela deras konjunkturellt betingade analyser och perspektiv – det skulle strida mot den marxistiska dialektiken.
Utifrån en sådan definition är det faktiskt omöjligt att förneka att Lenin och Trotskij hör hemma i den marxistiska traditionen. Både Lenin och Trotskij uppfattade sig själva som ortodoxa marxister och minsta kännedom om deras skrifter visar att de är djupt rotade i den marxistiska traditionen
Och utifrån en sådan definition framstår dessutom uttrycket ”revolutionär” marxism – som används av Nilsson & Jörnborn och många andra på den revolutionära flanken – som ett rent nonsensbegrepp.
Den marxism som inte på ett positivt sätt erkänner revolutionens nyckelroll för samhällsutvecklingen är ingen marxism.
Men är då ‘leninism’ och/eller ‘trotskism’ speciella varianter av marxismen?
Det har spillts mycket krut på den frågan, men, hur paradoxalt det än kan verka: I själva verket existerar det ingen distinkt ‘leninism’ eller ‘trotskism’!
Det distinkta eller speciella var de frågeställningar de ställdes inför och försökte besvara:
* den ryska revolutionens och den proletära världsrevolutionens strategiska och taktiska problem;
* bygget av en ny stat;
* skapandet av en revolutionär international;
* och, i Trotskijs fall, hur förklara sovjetstatens förfall och inte minst hur både försvara och utveckla de teoretiska och politiska erövringarna från det mäktigaste revolutionära uppsving som någonsin skakat Europa.
Men om man tittar närmare på hur de försöker formulera och besvara frågeställningarna så är det utifrån ett ortodoxt marxistiskt synsätt.
De meningsskiljaktigheter de hade medan Lenin ännu levde är inte märkligare än de meningsskiljaktigheter som ofta uppkommer inom de flesta teoretiska eller politiska riktningar, och som bottnar i olika erfarenhet, teoretiska insikter och till och med olika temperament.
Men det strategiska perspektivet för den ryska revolutionen, stammar säkert någon som blivit förvånad över vårt påstående. Det skiljde ju Lenin och Trotskij åt under många år!
Det som skiljde Lenin och Trotskij åt i synen på det strategiska perspektivet för den ryska revolutionen var inte de frågor som revolutionen måste lösa, utan hur de formulerade perspektivet, där Lenins formulering var vagare och lämnade öppet för olika tolkningar. Men som Trotskij underströk i Den permanenta revolutionen, drog de samma slutsatser i alla väsentliga frågor under både 1905 och 1917 års revolution:
”...trots alla fraktionella polemiska överdrifter och konjunkturella tillspetsningar av frågan, var den grundläggande strategiska linjen en och densamma”, kommenterar Trotskij själv deras meningsskiljaktigheter.[1]
Det som verkligen skiljde Lenin och Trotskij åt var synen på möjligheterna att förena de olika riktningarna inom den ryska arbetarrörelsen. Som Trotskij själv förklarar:
Min ställning inom partiet var konciliatorisk och när jag ibland strävade efter att bilda fraktioner, var det just på denna bas. Min konciliationism härrörde ur en viss socialrevolutionär fatalism. Jag trodde klasskampens logik skulle tvinga de två fraktionerna att följa samma revolutionära linje. Den stora historiska betydelsen av Lenins politik var fortfarande oklar för mig vid denna tid, hans politik av oförsonlig ideologisk avgränsning och, när det var nödvändigt, splittring, för att härda och stärka kärnan i det verkliga revolutionära partiet. ... Det var inte den permanenta revolutionen, utan konciliationismen som i Lenins ögon skiljde mig från bolsjevismen.[2]
Trotskijs argument stöds också av Lenin. Det räcker med att påminna om Lenins kommentar till en del höger-bolsjevikers propåer om samarbete med mensjevikerna och höger-socialrevolutionärerna efter oktoberrevolutionen:
Trotskij har redan för länge sedan förklarat att enighet är omöjlig. Trotskij förstod detta – och sedan dess har det inte funnits en bättre bolsjevik.[3]
Tilläggas kan att Lenin senare bekräftade – för Joffe – att Trotskijs teori om den ryska revolutionens logik och proletariatets uppgifter hade varit bättre än hans egen.
I själva verket har Lenin och Trotskij, eller rättare sagt den revolution de satte sin prägel på, haft en utomordentlig, ja avgörande, betydelse för marxismens genombrott som den dominerande riktningen bland de radikala arbetarna och intellektuella.
”Bolsjevikrevolutionen i Ryssland förändrade allting nästan över en natt”, berättade James P Cannon en av det amerikanska kommunistpartiets ledare på 20-talet och sedermera en av grundarna av Fjärde Internationalen.
Cannon gjorde sina första lärospån i det anarkosyndikalistiska IWW och tillhörde socialistpartiets vänsterflygel när bolsjevikrevolutionen ägde rum. I History of American Trotskyism [sv övers. Den amerikanska trotskismens historia 1928-1938] berättar han att det stora flertalet av de revolutionärt sinnade unga aktivisterna inom den amerikanska arbetarrörelsen visste mycket lite om marxismen. Ledarna för det amerikanska socialistpartiet var inte till mycken hjälp, de var okunnigare än sina europeiska motparter (som inte kunde speciellt mycket de heller).
”Här demonstrerades proletariatets makterövrande i handling. Precis som i alla andra länder skakade den enorma betydelsen av denna proletära revolutionära seger vår rörelse i Amerika ända ned i dess rötter. Bara inspirationen från denna handling stärkte enormt partiets revolutionära flygel, den gav arbetarna nytt hopp och väckte nytt intresse för de revolutionens teoretiska problem som inte fått tillräckligt erkännande tidigare”, berättade Cannon.
Vi fann snart att den ryska revolutionens ledare och organisatörer inte bara var revolutionära i handling. De var tvättäkta marxister även när det gällde teori. Från Ryssland, från Lenin,[4] Trotskij och från andra ledare fick vi vår första ordentliga förklaring av marxismens revolutionära politik. Vi fick veta att det hade ägt rum en mångårig strid i den internationella arbetarrörelsen för att återskapa en oförfalskad marxism. Nu kunde de till slut få en publik i alla länder, tack vare sin stora seger i Ryssland och den väldiga auktoritet och prestige som detta gav. Alla verkliga militanter samlades kring dem och började studera deras skrifter med ett intresse och en iver som vi aldrig hade sett maken till. Deras lära fick en tiofaldig auktoritet då den bekräftades av praktiken. Än mera så visade de, månad för månad, år för år, en kapacitet att trots all den kraft som världskapitalismen mobiliserade emot dem utveckla den stora revolutionen, skapa Röda armén, behålla vad de hade, samt att vinna mer.[5] Naturligtvis blev bolsjevismen den auktoritativa teorin för all världens revolutionärer inom den politiska delen av arbetarrörelsen och då förstås även här hos oss.
Så när Matts Nilsson och Håkan Jörnborn vill försvara den ”revolutionära marxismen” mot Lenin och Trotskij så innebär det i själva verket att de föreslår att marxismen skall avskäras från 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika marxistiska politiker och tänkare!
Inte bara det, de föreslår i praktiken att Fjärde Internationalen skall förkasta sina programmatiska grundvalar – som ju är hämtade från den av Lenin och Trotskij inspirerade Kommunistiska Internationalens första fyra kongresser!
Det är inte lite de begär.
Men varför stanna där? Om de vore konsekventa och verkligen tänkt igenom vad det är de säger skulle de se sig tvungna att föreslå att vi skall ge Marx och Engels foten också! Eller åtminstone trimma de båda herrarnas skägg till oigenkännlighet.
Frågan är vad det är som hindrar dem?
Det kan väl inte vara så att de skyggar för logiken i sitt eget resonemang?
Matts Nilsson och Håkan Jörnborn påstår att Lenin och Trotskij (”leninismen” och ”trotskismen”) i högsta grad är medansvariga till stalinismens framväxt genom att undergräva den demokrati de revolutionära massorna skapat i och med marsrevolutionen 1917. Till och med själva oktoberrevolutionen blev ett led i vägröjandet för stalinismen!
Kamraterna får ursäkta om de blir misstolkade. Men läser man vad de skriver är det omöjligt att dra någon annan slutsats än att det är just detta de påstår.
Deras påståenden är för den delen föga originella, men för att kunna bemöta dem måste man göra en konkret genomgång av den ryska revolutionens faktiska utveckling och bolsjevikernas politik. Det finns varken tid eller plats att göra det här. Vi skall dock försöka bemöta några av påståendena så kortfattat som möjligt.
Revolutionens grav grävdes redan av oktoberrevolutionen, påstår de båda, och antyder att bolsjevikrevolutionen var mer en statskupp än en masstödd revolution.
Har de båda glömt bort att perioden från marsrevolutionen till bolsjevikernas maktövertagande var en intensiv politisk kamp där bolsjevikerna vann och bara kunde vinna den absoluta majoriteten av arbetarna för sin sak i kraft av sina argument! Och att de med hjälp av dessa argument vann majoritet i sovjeterna.
När Matts Nilsson och Håkan Jörnborn ifrågasätter oktoberrevolutionens legitimitet väljer de att bortse ifrån att bolsjevikerna genomförde just det de valts till att genomföra: att överföra makten till sovjeterna. Ett program som inte var någon hemlighet för ens deras motståndare.
Ja, men där hade de ju majoritet! De överförde makten till sig själva!, kan man höra Nilssons och Jörnborns unisona kommentar.
Just det, varför skulle de inte göra det? Bolsjevikerna representerade arbetarmajoriteten och hade på demokratisk väg fått denna majoritet på basis av ett program som öppet krävde all makt åt sovjeterna. Menar Matts Nilsson och Håkan Jörnborn att de inte skulle ha genomfört det program de valts att genomföra? Skulle de också svika sina väljare som deras mensjevikiska och socialrevolutionära föregångare som majoritet i sovjeterna?
Låt oss tolka andemeningen i försonlig anda. Felet var antagligen att det var bolsjevikpartiet som grep makten och inte arbetarklassen själv. Men inte ens detta resonemang håller vid närmare granskning.
Det finns inte och har aldrig funnits ett ett-till-ett-förhållande mellan den objektivt bestämda ekonomiska och sociala kategorin klass och dess politiska uttrycksformer. Eller uttryckt på ett annat sätt: alla som tillhör den ekonomisk-sociala kategorin lönearbetare är inte samtidigt aktiva medlemmar i ett arbetarparti, lika lite som alla i kategorin kapitalister är aktiva medlemmar i ett kapitalistiskt parti.
Under ”normala”, dvs stabila, omständigheter är den stora majoriteten av såväl arbetare som kapitalister vare sig politiskt aktiva eller samlade bakom ett enda parti. Tvärtom har de flesta en passiv relation till politiken och låter sig representeras av olika talesmän och partier, en del är till och med helt ointresserade av politik. Inte nog med det, en klass kan låta sig representeras av en rad olika partier som talar för olika särintressen inom klassen, och en del partier kan till och med hämta sitt stöd från olika klasser, exempelvis partier som företräder en förtryckt nationalitet eller en åsidosatt region.
Det är först i kristider som den stora massan av befolkningen träder in på den politiska scenen och blir aktiv. Antingen i sina traditionella partier eller i nya partier som uppstått till följd av krisen. Under sådana omständigheter kan ett aldrig så litet parti plötsligt svälla till ett jättelikt parti, eller till dess det samlat alla de som det överhuvudtaget är möjligt att samla och organisera i den miljö som kommit att uppfatta partiet som sin speciella talesman.
När krisen passerat eller lösts brukar den stora massan av de som aktiverats till följd av krisen på nytt återvända till privatlivet och åter inta en passiv relation till det politiska beslutsfattandet.
Förstår man inte detta, då förstår man inte mycket av politikens grundläggande villkor.
I Ryssland kom den stora massan av befolkningen i rörelse först efter marsrevolutionen som störtade Romanov-dynastin och införde en borgerlig republik. De mest politiskt medvetna sökte sig till sina respektive partier redan på ett tidigt stadium, medan resten slöt upp bakom de partier de trodde talade för dem. Detta är den viktigaste förklaringen till varför majoriteten av bönderna slöt upp bakom det konturlösa socialrevolutionära partiet, medan majoriteten av arbetarna samlades bakom mensjevikerna och bolsjevikerna. Majoriteten av borgarna samlades bakom Miljukov.
Allteftersom den revolutionära processen fortskred och polariserade frågeställningarna växte spänningarna inom det socialrevolutionära partiet samtidigt som bolsjevikerna snabbt växte på mensjevikernas bekostnad.
Kort före oktoberrevolutionen var bolsjevikerna politiskt och militärt starkare än någon av sina motståndare i praktiskt taget samtliga industricentra i landet.
Faktum är att bolsjevikpartiet kom så nära ett renodlat klassparti som ett parti någonsin kan hoppas att komma. Som Suchanov, en av bolsjevikernas motståndare uttryckte det:
För massorna hade de blivit till deras eget folk, därför att de fanns där och tog ledningen i såväl detaljfrågor som de allra viktigaste frågorna för fabrikerna och kasernerna. De hade blivit till det enda hoppet... massorna levde och andades tillsammans med bolsjevikerna.
På den andra kanten hade borgarna samlats bakom förhoppningarna på en stark man. Mittenpartierna hängde i luften.
Att själva det revolutionära maktövertagandet i Petrograd gick så smidigt berodde helt och hållet på att stödet för Kerenskijs regering skrumpnat till obetydlighet i huvudstaden. Bolsjevikerna hade den absoluta majoriteten av huvudstadens arbetare bakom sig och borgarna hade vare sig kraft eller lust att försvara Kerenskij efter den misslyckade Kornilov-kuppen.
De som pratar om en bolsjevikisk statskupp glömmer dessutom alldeles bort eller vill helst bortse från att bolsjevikerna faktiskt vägrade att gripa makten i juli, trots att en stor del av arbetarna i Petrograd var för det.
I resten av landet gick det inte lika smidigt. I Moskva tog det flera dagar innan bolsjevikerna nedkämpat motståndet, och ju längre bort man kom från de revolutionära kraftcentra, desto svagare var stödet för bolsjevikerna.
Som sammansättningen på den andra sovjetkongressen och den konstituerande församlingen – som samlades och upplöstes inom loppet av en dag, den 18 januari 1918 – tydligt visade, stödde majoriteten av arbetar-, bonde- och soldatrådens anhängare bolsjevikerna, medan majoriteten på landsbygden fortfarande stödde socialrevolutionärerna, även om partiets splittring efter valet, men före den konstituerande församlingens inkallande, kastade berättigade tvivel över i vilken utsträckning socialrevolutionärernas mandat längre motsvarade den verkliga situationen.
I själva verket ställdes två mandat mot varandra:
* det mandat som getts bolsjevikerna och vänster-socialrevolutionärerna av majoriteten av de cirka tjugo miljoner människor som röstat i olika sovjet/råds-/val;
* det mandat som getts socialrevolutionärerna i valen till den konstituerande församlingen, där bolsjevikerna utgjorde den näst största gruppen med 175 mandat mot socialrevolutionärernas 370. Val där mer än 40 miljoner väljare deltagit.
Men det var inte bara två mandat som ställdes mot varandra, utan också två program: bolsjevikernas eller deras borgerliga och småborgerliga (vi använder uttrycket ”småborgerlig” både i social och i politisk bemärkelse) motståndares.
Bolsjevikerna lade faktiskt fram sitt program för den konstituerande församlingen i form av en det arbetande och utsugna folkets rättighetsdeklaration som sammanfattade bolsjevikregeringens program: All makt åt sovjeterna, jorden åt den som brukar den, fred och arbetarkontroll över produktionen. Men församlingens majoritet förkastade den med 237 röster mot 136.
Bolsjevikerna kunde ha valt att respektera den konstituerande församlingens formella mandat och överlämnat makten till den. En åtgärd som ofrånkomligen skulle ha inneburit början till slutet för hela den revolutionära process som inletts med störtandet av tsaren.
Men i själva verket var det ett omöjligt val, och skulle säkerligen ha framkallat en revolt i partiets djupa led. Den revolutionära processen hade gått för långt för att respektera en i själva verket kraftlös församlings mandat, hur demokratiskt det än var på papperet.
Och visst var den konstituerande församlingen ett kraftlöst organ, som dess korta historia mer än väl underströk.
Gentemot socialrevolutionärernas heterogena, vacklande och utspridda massa av väljare representerade bolsjevikerna de bäst organiserade, politiskt och kulturellt vakna Masskrafterna i landet: majoriteten av industriproletariatet, bönderna runt de stora industricentra och trupperna vid fronten i väst och nordväst. Kort sagt, bolsjevikerna och deras vänstersocialrevolutionära allierade representerade den verkliga makten i samhället.
Till saken hör att den konstituerande församlingens sammansättning och roll kunde ha sett annorlunda ut om Lenin fått sin vilja igenom. Omedelbart efter maktövertagandet i Petrograd ville han nämligen skjuta på sammankallandet av den konstituerande församlingen, senarelägga valen och sänka rösträttsåldern till 18 år, se över vallängderna och inte minst att anhängarna av generalen Kornilovs statskuppsförsök skulle illegaliseras. Men han lyckades inte få majoritet i bolsjevikledningen för sin ståndpunkt.
Alltihop är fullständigt legitima krav, eftersom det inte finns eller kan finnas någon av alla erkänd definition på hur en konstituerande församling skall bildas. En sådan definition är, som historien tydligt visar, helt och hållet avhängig klasskampen.
Den franska revolutionens berömda konstituerande församling hade inte valts till denna uppgift. I själva verket var det ”tredje ståndets” ledamöter som ombildade den ståndsriksdag som Ludvig XVI inkallat till en konstituerande församling. I realiteten var det alltså en ganska odemokratiskt vald och sammansatt församling som tog sig detta mandat – och kunde utöva det i kraft av ett starkt folkligt stöd, eller rättare sagt i kraft att den ‘representerade de bäst organiserade, politiskt och kulturellt vakna klasskrafterna i landet. Först i efterskott legitimerades församlingens beslut genom val, där för övrigt den kvinnliga delen av befolkningen var utesluten.
Länge skröt Sverige med att det hade världens äldsta författning, men vad slags legitimitet vilade egentligen 1809 års regeringsform på från början? Den ”konstituerande församlingen” i det fallet var en demokratiskt sett mycket orepresentativ ståndsriksdag, sammankallad efter en framgångsrik militärkupp mot den impopuläre Gustav IV Adolf som avsattes och förpassades i exil. För övrigt avskaffades inte ståndsriksdagen förrän i och med 1866 års riksdagsordning, då den ersattes av ett tvåkammarsystem som avsiktligt konstruerats för att utestänga alla låginkomsttagare och medellösa från representation.
Även om vi kan komma överens om att en konstituerande församlings legitimitet är avhängigt graden av demokratisk representativitet, är det inget argument mot Lenins ståndpunkt. Syftet med hans argument var ju att försäkra att den konstituerande församlingen speglade en verklig folkligt förankrad värdering av revolutionsregeringens program. Men för att detta skulle bli möjligt måste revolutionsregeringens program nå ut över hela det väldiga Ryssland. Något som tog tid i avsaknad av våra masskommunikationsinstrument och där befolkningsmajoriteten var analfabeter.
Visst, man kan anklaga honom för att vilja manipulera valet genom att skjuta upp det till en senare och för bolsjevikerna förhoppningsvis gynnsammare tillvaro. Men det är i grund och botten ganska poänglöst eftersom Lenin trodde att valens uppskjutande skulle klargöra de politiska meningsskiljaktigheterna. Må vara att han sedan trodde att utfallet skulle bli till bolsjevikernas fördel, men det är vid närmare granskning inget argument mot hans hållning. Är ett val där meningsskiljaktigheterna är otydliga och den reella innebörden av valet oklart mera demokratiskt än ett val där skiljelinjerna är klara och otvetydiga?
Men alldeles bortsett affären med den högerdominerade konstituerande församlingen är det nonsens att påstå att bolsjevikerna grep makten för att inskränka de demokratiska rättigheterna.
I själva verket innebar revolutionen att de rättigheter som arbetarna och bönderna tagit sig efter marsrevolutionen och den akuta legitimitetskris som den gamla statsapparaten slungats uti, garanterades beständighet genom att de backades upp av en statsmakt som uttryckligen utgick ifrån deras intressen.
De inskränkningar som bolsjevikerna och deras vänstersocialrevolutionära koalitionspartners genomförde, eller rättare sagt proklamerade i avsaknad av möjligheter att verkligen genomdriva dem, under de första veckorna och månaderna efter störtandet av Kerenskijregeringen gick ut på att avskaffa de forna härskande klassernas privilegier. En borgare eller en jordägare uppfattade naturligtvis detta som inskränkningar av ”demokratiska” rättigheter.
Men samtidigt skall man komma ihåg att alla bolsjevikernas motståndare kunde fortsätta verka öppet, och gjorde det också till dess inbördeskriget skapade en radikalt annorlunda situation.
I själva verket var bolsjevikerna till en början nästan löjligt humana mot de parasiter som aldrig tvekat att terrorisera och mörda dem när de själva haft makten, och som i två och ett halvt års tid hänsynslöst skickat hundratusentals arbetare och bönder i döden i det imperialistiska storkriget. De frisläppte fängslade generaler mot hedersord. I praktiken underlättade de för kontrarevolutionen att reorganisera sig efter Kornilovkuppens sammanbrott och störtandet av Kerenskijregeringen.
Om det var något som kom att inskränka de demokratiska rättigheterna även för de breda massorna så var det inbördeskriget. Det är också ur inbördeskriget som de viktigaste förutsättningarna för den byråkratiska urartningen växte fram.
I den bemärkelsen att Lenin och Trotskij spelade den ledande rollen under inbördeskriget och samhällets militarisering kan man pådyvla dem ett visst ansvar för stalinismens framväxt. Men vi tror ändå att historiens domstol skulle frikänna dem från huvudansvaret.
Kriget ledde obönhörligt till proletariatets upplösning och samhällets byråkratisering; först och främst genom de militära behoven men också till följd av produktionens sammanbrott. Den arbetarklass som utgjorde revolutionens ryggrad upplöstes i sina individuella beståndsdelar. De mest medvetna, kunniga, och stridbara anslöt sig till Röda Armén eller sögs upp i administrationen, de som blev kvar deklasserades till följd av industrins sammanbrott och tvånget att finna mat för dagen. Som Lenin lakoniskt konstaterade: Arbetarna gick till fronten eller för att leta potatis.
Det enda som kunde ha bromsat byråkratiseringsprocessen hade varit att det ryska proletariatet hade varit större och/eller revolutionära genombrott i de imperialistiska nyckelländerna i väst.
Om det varit större hade det inte blivit lika åderlätet av krigets krav, utan kunnat bevara en stor del av sina strukturer, organisationer och traditioner intakta. Det hade i och för sig inte stoppat byråkratiseringsprocessen, men det hade åtminstone bromsat den och gett arbetarna en större tyngd i den fortsatta utvecklingen.
Revolutionära genombrott i de imperialistiska nyckelländerna hade inte bara lättat på trycket mot sovjetrepubliken utan också gett de ryska arbetarna allierade vars resurser snabbt kunde ha vänt utvecklingen.
Ett inbördeskrig är dessutom inget konventionellt krig – om det överhuvudtaget finns sådana – utan en hatfylld, obarmhärtig och blodig kamp för överlevnad där övertrampen mot alla regler för ”civiliserad” krigföring är legio. Bolsjevikerna visste dessutom att om de förlorade, väntade förföljelser, tortyr och massavrättningar. De slogs bokstavligt talat med ryggen mot väggen. Att de själva redan bar fysiska och mentala ärr av den brutala och primitiva romanovska dynastins diktatoriska styre gjorde naturligtvis inte saken bättre.
När inbördeskriget väl var slut befann sig sovjetrepubliken i en fruktansvärd situation. Det är nödvändigt att understryka detta eftersom många i dag resonerar som om inbördeskriget handlat om ett smärre slagsmål. Situationen i Nicaragua efter år av imperialistisk blockad och contras härjningar kan inte jämföras med den sargade sovjetrepubliken där miljontals människor svalt.
”Ryssland framträdde ur kriget i ett tillstånd som mest av allt kan liknas vid tillståndet för en man som på håret när klarat sig från att misshandlas till döds; misshandeln har pågått i sju år, och det är ett under att hon kan hoppa omkring på kryckor! Det är den situation vi befinner oss i”, konstaterade Lenin i slutet av inbördeskriget.
Vi kan tyvärr inte av utrymmesskäl diskutera Lenin och Trotskijs trevande försök att formulera en strategi för revolutionens överlevnad under dessa villkor – resonemang som periodvis tangerade och till och med gick över gränsen för ett rent substitutionistiskt resonemang; partiet, och till och med partiets beprövade kärna, skulle i praktiken agera substitut för proletariatet.
Vi vet inte vad som skulle ha blivit Lenins definitiva svar eftersom döden hann före – vi vet däremot att logiken i hans resonemang förde honom till en både klarare syn på byråkratin och dessutom på konfrontationskurs med den.
Det blev istället Trotskij och vänsteroppositionen som i hård och förtvivlad kamp med byråkratin kom att formulera ett sammanhängande och realistiskt program för proletariatets och revolutionens regeneration. För detta betalade de ett högt pris i händerna på Stalins bödlar.
Vi kan därför inte annat än förkasta Matts Nilssons och Håkan Jörnborns anklagelser om att Lenin och Trotskij skulle vara ansvariga för stalinismen.
Om de vore det skulle vi dessutom ställas inför den obönhörliga fråga som Matts och Håkan försöker avhända sig genom att ifrågasätta Lenin och Trotskijs plats i den marxistiska traditionen: Om de marxistiska ledarna för en av historiens viktigaste revolutioner är ansvariga för framväxten av en av historiens grymmaste diktaturer, är det då inte nödvändigt att förkasta en lära som ger upphov till en så fruktansvärd draksådd?
[1] Den permanenta revolutionen, Coeckelberghs Partisanförlag, Kristianstad 1973,s 61.
[2] A. a. ss 62-65.
[3] A. a. s 65.
[4] Vladimir Iljitj Uljanov, dvs Lenin.
Lenins storebror föll i sin kamp för samhällsförbättring offer för tsarens repression. Själv blev han tidigt en av den ryska socialdemokratins ledande gestalter, och gjorde bl a en klassanalys av Ryssland samt skrev en mängd böcker och skrifter kring parti- och statsorganisering etc.
Då situationen aldrig kunde bli mera än halvlegal så antog han tidigt pseudonymen Lenin (”ledaren”). Under sin landsflykt gav han ut tidningen Iskra (Gnistan) och strävade efter att samordna kampen i Ryssland. Ledde vid partisplittringen 1903 de s k bolsjevikerna (”flertalet”), som jämte mensjevikerna var offentliga fraktioner av samma parti. Var i Schweiz under första världskriget. Hemresa till Ryssland via en plomberad järnvägsvagn samt Sverige, lade vid hemkomsten fram de s k aprilteserna med riktlinjer som skulle leda fram till oktoberrevolutionen. Han och Trotskij fann varandra politiskt genom att Trotskij erkände att Lenin haft rätt vg organisering och parti, medan Lenin erkände att Trotskij haft rätt då han efter 1905 förutspått att revolutionen i Ryssland måste bli socialistisk. Vissa andra skrivsätt hade även samstämmighet med mer syndikalistiska åsikter. Lenin var revolutionens främste arkitekt och en av Kominterns grundare etc, men insjuknade strax efter det att segern vunnits.
Mot slutet av sitt liv diskuterade han med Trotskij om en gemensam kamp mot den tilltagande byråkratiseringen av partiet, men slaganfallen förhindrade detta. Innan sin död skrev han det ”testamente” som dels framhöll att Stalin borde avlägsnas från sina poster och dels framhöll Trotskij som en av de främsta, men då Lenin dog innan kampen mot Stalin & Co hann börja så tvekade dock Trotskij att utnyttja testamentet i den följande kampen. Det dröjde flera år innan olika sympatisörer sedan spred texten i partiet, men då var det för sent för att hejda den utveckling som kom.
[5] Attacker mot Sovjetryssland. En mängd regeringar sände olika trupper mot den unga sovjetstaten, men lyckades inte bättre än de olika tsargeneralerna i sina motattacker. Bl a engelska, franska, trupper förutom att Tyskland och Österrike-Ungern under ett tag ockuperade stora områden ryskt territorium. Efter ungefär fyra år stod Röda Armén som segrare.