Ur Fjärde Internationalen 1/1992
Under rätt många år har vi nu översköljts av budskapet om socialismens bankrutt. Socialistiska idéer i alla former anses förlegade. Allt som handlar om kollektiva lösningar, solidarisk sammanhållning, jämlik fördelning, ja, till och med orden själva, är utmönstrade. De framställs som något från ett annat sekel.
Sammanbrottet i öst och de gamla socialdemokratiska modellernas sönderfall sägs bevisa att den kapitalistiska marknaden slutgiltigt demonstrerat sin överlägsenhet. Häromåret skrev en amerikansk debattör en uppmärksammad artikel som hette ”Historiens slut”, där han menade att kampen mellan ”ismerna” är över. Marknaden har visat att den är det naturliga tillståndet, ja att den helt enkelt är själva verkligheten! Alla konstgjorda försök att ersätta den har kapsejsat.
På område efter område triumferar uppfattningar som på ett eller annat sätt motsvarar marknadstänkandet. Ingenting kan styras, ingenting är lagbundet, ingenting kan medvetet eller avsiktligt planeras, det är tidens modeidé.
Ni känner kanske till historikern Peter Englund som skrev den omtalade boken Poltava. Han var tidigare marxist men har snabbt de senaste åren glidit iväg åt en uppfattning som skulle kunna formuleras: ”allt är slump”. I en diskussion om Poltava på Arbetarinstitutet i Stockholm häromåret drev Peter Englund hårt tesen att det aldrig har funnits några stora härförare i historien. Det kan ju låta väldigt radikalt gentemot militarister som brukar hävda att general den och den segrade då och då, när det var soldaterna i ledet som offrade livet.
Men Englund hade nu drivit kritiken av det synsättet så långt att han menade att allt som hänt på de historiska slagfälten var slumpmässigt och att man egentligen inte kan förutse någonting. När slagen väl bröt ut på de 16- och 1700-tals slagfält han talade om, då lade sig en så tjock rök över allting att det knappast fanns en möjlighet för någon att dirigera någonting. Härförarna stod uppe på en kulle och såg ingenting medan de kurirer som sändes iväg med order i allmänhet red vilse eller strök med på vägen. Hur slaget utvecklades berodde av slumpen, inte av skicklig ledning.
Jag har för mig att inom naturvetenskapen vinner en jämförbar uppfattning insteg som kan formuleras: ”allt är kaos”.
När det gäller socialistiska tankar om att gemensamt förvalta, planera och styra samhället i en viss riktning, sägs det tänkandet vara en rest av ett medeltida religiöst grundat tänkande där man trodde på en högre makt och mening. Hela föreställningen om att samhällena kunde utvecklas från lägre till högre nivåer, ja, hela tanken om mål för utveckling, framställs som en rest av ett gammalt, mekaniskt och i grunden ockult tänkesätt.
Hela det synsätt som arbetarrörelsen byggdes upp kring för hundrafemtio år sedan — att det kunde finnas en mer förnuftig och rättvis samhällsordning, bortom kapitalismen och klassamhället — försöker man, ganska framgångsrikt, radera ut från det allmänna medvetandet.
Marknaden, kapitalismen, är inte, menar man, någon lära, någon” ism”, någons idé eller uttänkta målsättning. Den är det naturliga tillståndet när människor möts i ekonomiska aktiviteter. Det är försöken att domptera och styra detta naturliga tillstånd efter olika mer eller mindre behjärtansvärda ideal, som hämmar den ekonomiska livskraften och leder till stagnation och kriser.
I mycket av propaganda och agitation, från vilket håll den än kommer, finns naturligtvis korn av sanning, annars skulle propagandan inte fungera. Det gäller också för kanonaden mot socialismens idéer och tradition.
Inom arbetarrörelsen har det funnits många idealiserade föreställningar om harmoniska lyckoriken. Vem har inte sett de gamla propagandabilderna med den socialistiska soluppgången i fjärran och den smala snåriga vägen dit, ett religiöst symbolspråk som översatts till politiska termer. Vem har inte sjungit ”mot alla lycka bär”?
Och att det bland socialister genom historien funnits starka inslag av ett ålderdomligt, mekaniskt tänkande är också riktigt. De socialistiska idéerna var, som alla idéer, en produkt av sin tid. Inom socialdemokratin och delar av den kommunistiska traditionen, i synnerhet under Stalintiden, uttrycktes den här mekaniska synen av en tro på den ”Historiska Utvecklingen” där mänskligheten var dömd att kliva uppför en förutbestämd trappa; från urkommunism, slavsamhälle och feodalism till kapitalism, socialism och kommunism.
Att det funnits orealistiska föreställningar om det medvetet och förnuftigt ordnade samhället, där ingenting lämnas åt slumpen, är också rätt. Det var ett inslag av ett tänkande som fanns i alla politiska läger, i alla tankeskolor, åtminstone fram till andra världskriget.
Det handlade inte bara om socialdemokratins ”sociala ingenjörskonst”, att genom standardisering av det ena eller andra fostra in människorna i ett lyckorike. Det handlade inte bara om stalinisternas uppfattning att partiet visste bäst i allt, från upprorsmetoder till konstsyn eller genetik.
Även Leo Trotskij tillhörde en politisk generation som talade om att socialismen skulle innebära att inte ens fortplantningen lämnades åt slumpen. Det fanns en gränslös tro på det mänskliga förnuftet och förmågan att ordna allting till det bästa.
Ett uttryck för det är naturligtvis synen på kärnkraften. Trotskij var en varm anhängare av fredligt bruk av kärnkraften. Innan jag åkte hit till sommarlägret, friskade jag upp minnet genom att se tillbaka på våra grundkurser. Ernest Mandels bok Från klassamhälle till kommunism, innehåller en plädering för kärnkraften utifrån tron på det mänskliga förnuftets förmåga att bruka kärnenergin på ett säkert sätt.
Jag tror att man kan säga att vi vet bättre i dag. Både människosläktet och marxismen är äldre. Allt blir inte som människor har tänkt sig. Människor kan inte kalkylera in allt eftersom det är så oerhört mycket vi inte vet. Därför kan vi inte heller tro på möjligheten att medvetet styra och beställa allt.
Vi måste respektera att vi inte vet, vi måste lämna utrymme för det slumpmässiga och spontana, vi måste vara varsamma med att bryta sönder band som människor knutit under långa tider eller asfaltera över stigar som trampats upp av generationer. Och vi måste förstås göra upp med alla föreställningar om att människans existens och utveckling på något sätt skulle vara förutbestämd av Historien med stort H eller något annat. Här ligger de korn av sanning, jag nämnde tidigare.
Men att tro att människan inte på något sätt kan staka ut sitt öde och forma sitt samhälle; att tro att orsak och konsekvens, alltså en sorts lagbundenhet, inte skulle existera; att tro att de historiska och samhälleliga förutsättningarna inte skulle sätta ramarna för människans utveckling; att tro att det blinda och omedvetna är det naturliga och att allt annat är vanmäktiga försök att styra — det är att kasta tillbaka det mänskliga tänkandet till en tid när människan inte kunde söka förståelse av sin existens och sina villkor utanför Guds vilja eller Ödet.
Vi socialister håller fast vid föreställningen att människans medvetna verksamhet och beslut bidrar till att forma våra samhällens utveckling och framtid. Kanske inte alltid precis som avsetts, men under givna historiska och materiella förutsättningar och utifrån givna sociala intressen.
Vi tror därför att människorna genom medvetna beslut kan utveckla sina samhällen och höja levnadsvillkoren på alla områden, inte bara materiellt. Detta förutsatt att människorna tillsammans och demokratiskt har makt att besluta hur samhällets resurser ska användas och för vilka syften.
Vi tror att hela föreställningen om att allt är kaos, slump och marknad i själva verket är ett sätt att dölja konsekvenserna och logiken i de medvetna mänskliga beslut som fattas av dagens makthavare och som just nu formar våra samhällen!
Men att människan medvetet kan styra samhällsutvecklingen utgör naturligtvis inget svar på frågan om socialismen, ett gemensamt styre av samhällets tillgångar, har större möjligheter än kapitalismen.
Frågan om socialismens möjlighet, handlar ytterst om huruvida socialismen är nödvändig.
Samhällsordningar som bara är experiment eller rent viljemässiga försök att förverkliga mer eller mindre högtflygande visioner, blir inte livskraftiga annat än under inledande mobiliseringsskeden. Om de inte motsvarar en samhällelig nödvändighet, om de inte bättre frigör ett samhälles resurser och människors skaparkraft, än de tidigare och omgivande systemen, förvandlas de till befästa fattighus, som ständigt riskerar att ge vika inför omgivningens överlägsenhet.
Detta gäller inte bara de stalinistiska system, vi nu ser gå under inför en mer effektiv kapitalism. Historien är full av försök att upprätta mönstergilla samhällsordningar som saknat förutsättningar att överleva. Vi kan se på antikens slavuppror där skaror av slavar gjorde uppror mot romarna och försökte upprätta egna, jämlika samhällen av förrymda eller upproriska slavar. Men de saknade de materiella förutsättningarna att överleva.
Ernest Mandel skriver i Från klassamhälle till kommunism om bondeupproren i Kina, som ibland förde bönderna till makten. De kunde heller inte förverkliga sina gemensamhetsdrömmar, utan svaldes efter en tid av det gamla kinesiska samhällets klassmönster.
Vi kan se mängder av exempel i de utopiska kommunistiska kommuner som bildades i Nordamerika under 1800-talet. Det var socialister från Europa som utvandrade för att förverkliga egendomsgemenskapens jämlika samhälle. Antingen svaldes de av den starkare industrikapitalismen eller också förvandlades de till små pittoreska utflyktsmål varav några, som det svenska försöket Bishop Hill, ännu finns kvar.
Socialismen är bara möjlig om den är nödvändig för de många människorna och ger en starkare materiell grund för samhället att stå på. Om socialismen bara är en vacker vision om ett harmoniskt lyckorike, eller om den bara är ett förslag till en mer fiffig och idealisk samhällsorganisation, kan den på sin höjd fungera som ideologiskt bränsle för politiskt aktiva människor under en tid. Men om den utgör den aktuella och nödvändiga lösningen på de grundläggande problem som plågar människorna i ett givet samhälle, då kan den också vara möjlig.
Många har väl gått marxistiska grundkurser. Där talar man om hur ett samhälles ägar- och maktstruktur vid en viss utvecklingsnivå kan komma i konflikt med och kväva produktivkrafterna — det vill säga allt ifrån de verktyg och produktionsmetoder människan använder till hennes egen arbetsförmåga och kunnande. Egendomsförhållandena kan helt enkelt kväva samhällets produktiva möjligheter.
Det var vad Karl Marx syftade på när han förklarade de gamla klassamhällenas undergång, i synnerhet feodalismens undergång gentemot kapitalismen. Produktivkrafterna, alltså industrin och de moderna industriella metoderna, sprängde de gamla samhällsstrukturer som vilat på makten över jorden. De gamla feodala egendomsförhållandena stod i vägen för industrialismens och de nya produktivkrafternas möjligheter.
Det här var en sak som i grundcirklarna från början av 70-talet fram till i dag, givit upphov till många grubblerier. Marx talade ju nämligen redan i Kommunistiska Manifestet (1848) om hur de kapitalistiska egendomsförhållandena kvävde industrialismens produktivkrafter. Alltså, redan för hundrafemtio år sedan!
Det är rätt svårt att hålla med om när man tänker på den industriella utveckling som ägt rum sedan dess. Titta bara på ”Computerland” — är det kapitalismens egendomsförhållanden som fjättrar produktivkrafterna? Eller fjättras varuproduktionen? När vi vadar i varor, upp till knäna... Var det inte i själva verket i Öst, där de kapitalistiska egendomsförhållandena revs upp, som produktivkrafterna kvävdes?
Men tittar man ut över hela världen får man ett delvis annorlunda perspektiv. Då är det uppenbart att de kapitalistiska egendomsförhållandena i världsskala, imperialismen, inte bara kväver människors ekonomiskt skapande förmåga utan förintar själva förutsättningarna för deras existens. Titta i den fattiga världen, se på Latinamerika, Asien, Afrika...
Produktivkrafterna har i dag den kapaciteten att de tekniskt sett ganska enkelt skulle kunna komma till rätta med många av de oerhörda världsproblem som handlar om brist, ohälsa och liknande. Men det hindras av de internationella egendomsförhållandena.
Samtidigt är det också uppenbart att samma egendomsförhållanden förvrider produktivkrafterna. I stället för att förverkliga sina oerhörda möjligheterna, tenderar de att förvandlas till destruktiv-krafter som hotar livsmiljön och därmed mänskligheten själv.
Tilltron till industrins obegränsade förmåga att skapa ett materiellt överflöd var tidigare så total att även socialister och marxister ofta stod blinda inför för-vridningen. En av pionjärerna inom vår tradition i USA, James P Cannon, menade exempelvis att visionen om ett socialistiskt Amerika bland annat måste innebära en bil åt varje medborgare, ”good liquor and good cigars”... I dag framstår innebörden av produktivkrafternas utveckling på de kapitalistiska egendomsförhållandenas villkor i hela sin hotfulla vidd.
Om socialismen inte kan frigöra produktivkrafternas möjligheter och samtidigt göra dem till medel för mänskligt framåtskridande i stället för undergång, då är den vare sig nödvändig eller möjlig.
Människornas strävan att skapa vad de behöver för att leva, är i dag, med Marx' ord, ”församhälleligad”. Det låter krångligare än vad det är. För att det som människan behöver i dag ska kunna skapas, måste det ekonomiska livet vara sammantvinnat över hela jorden. Allas samverkan krävs för att de oerhörda produktivkrafterna ska kunna sättas i rörelse.
Genom det kan man säga att själva förutsättningen för en socialistisk ordning redan existerar. För frågan är inte om produktionen ska samordnas, om den ska styras horisontellt och vertikalt, utan om vem som ska göra det och på vems villkor.
Redan i dag är storindustrin och det kapitalistiska näringslivet på många sätt planekonomier som skulle fått varje öststatsbyråkrat att bli grön av avund.
Men kan ett gemensamt och demokratiskt styre av samhällets tillgångar bli mer effektivt än dagens planering på kapitalägarnas villkor? Det är här vi möter en oerhörd mängd invändningar, alltifrån national- och företagsekonomiska till psykologiska.
När det gäller ökad produktivitet, d v s att producera mer till mindre kostnad inte bara rent ekonomiskt utan även vad gäller insatser av exempelvis energi, brukar borgarna säga att det krävs den form av hänsynslöshet som anonyma marknadslagar ger upphov till. Om människorna på arbetsplatserna styr själva, kommer det inte att ligga i deras eget intresse att öka produktiviteten.
Tänk er en arbetsplats med tio personer som beslutar gemensamt — i vems intresse ligger det på den arbetsplatsen att utveckla produktiviteten så att bara åtta får vara kvar? Finns det inte en risk att de tio trivs med situationen just som den är och aldrig skulle släppa in arbetsbesparande teknik?
Jag pratade med en SP-kamrat som flyttade till Sovjetunionen och blev perestrojkaanhängare efter att ha sett hur de ryska arbetsplatserna fungerade. Hon beskrev arbetsintensiteten och effektiviteten på en del ryska industriarbetsplatser som chockerande låg för en västerlänning.
Och det kan man ju tycka är bra, att arbetarna inte sliter ihjäl sig. Problemet var att det var deras fruar som slet ihjäl sig i stället, i köandet efter allt som fattades. Männen gick till arbetet och sov bort halva dagen i en form av gemensam komplott med företagsledningen, som också gynnades av stillheten. Producerade de för mycket blev planmålet bara högre nästa gång och bonusen mindre. Det låg inte i någons intresse att öka produktiviteten på arbetsplatsen.
Utan konkurrens blir det stagnation, det är ett argument vi nu för tiden får höra från det vi vaknar tills vi lägger oss. Utan konkurrens blir det inget inflöde av nya idéer. Utan kampen på marknaden, finns det ingen möjlighet för nya revolutionerande metoder, ty de kräver ofta helt nya infallsvinklar. ”Nöden är alla uppfinningars moder” och nöden är i det här fallet konkurrenskampen.
Ett tredje argument är ägaransvar. Det brukar stå i stora SAF-annonser att det man äger själv, det vårdar man. Att gå omkring i ett ryskt bostadsområde, som formellt sett ägs av arbetarklassen eller av samhället, är att tvingas studera bland det mest vanvårdade ett öga kan se. Jämför det med pysslet och den pedantiska omsorg som råder i en koloniträdgård.
Bland utopiska socialister avfärdas de här argumenten mot socialismen som borgerliga fördomar och de föreställer sig socialismen som ett harmoniskt, förnuftsstyrt samhälle där människor förstår allas bästa. Och nästan alltid tror de att lösningen på problem som kan uppkomma, är politisk skolning eller politisk medvetenhet.
Samma perestrojkakamrat jag nämnde tidigare (hon hade fel i mycket men rätt i en del) sa en gång litet uppgivet: ”När ska socialister förstå att dimensionen på en skruv inte handlar om politisk medvetenhet...”
Ett samhälle kan inte styras genom att rent viljemässigt övertyga människor om det goda eller mest effektiva. Människor är ju inte likadana, det mänskliga samhället är uppdelat i klasser och skikt och oerhört många varierande grader av insiktsfullhet.
Som marxister kan vi inte tro på något slags genomharmoniskt lyckorike där allt ordnas till det rätta av den oerhört ”höga medvetenheten” hos alla.
När Marx talar om dialektiken, menade han att kampen mellan motsättningar skapar rörelse och utveckling. Rivalitet och samverkan, det är ofrånkomliga ingredienser i det mänskliga livet självt. På samma sätt som åsiktskamp krävs för att idéer ska kunna utvecklas, krävs det kamp mellan olika metoder för ekonomisk aktivitet i samhällets uppbygge. Och inte bara litterär kamp utan kamp i praktiken. De olika metoderna måste kunna testas i verkligheten.
En socialistisk ordning måste räkna med sådana här mekanismer i människornas ekonomiska liv. Men inom vilka ramar? På vems villkor? Och för vilka syften kan de tillåtas verka?
Om de leder till att en överklass stärker sin makt eller till att stärka ett helt samhälles skaparkraft, det avgörs av vem som har makten över produktionsmedlen och i samhället i stort.
Vi tror att förutsättningen för socialism är arbetarklassens makt. Och med arbetarklassen menar vi inte bara volvoarbetarna, vi talar om arbetarklassen i dess vidaste mening — om de människor som är tvingade att sälja sitt arbete för att klara sig.
Makt, i vilket avseende? Jo, makt över staten, makt över produktionsmedlen och makt över vardagen.
När det handlar om staten, tror jag att i nästan alla strömningar inom arbetarrörelsen väldigt tidigt övergav uppfattningen att arbetarklassen måste skapa sin egen statsmakt. För socialdemokratin grumlades tanken bort redan i slutet på 1800-talet för att sedan helt försvinna. För kommunisterna under stalintiden blev arbetarklassens makt detsamma som det kommunistiska partiets makt.
Hela tanken på de arbetandes egen statsmakt vari själva verket en förutsättning, när Marx talade om den socialistiska samhällsordningen. När Marx förklarade att ”det till härskande klass organiserade proletariatet” genom staten skulle ta över produktionsmedlen, ja då menade han inte genom den borgerliga staten utan genom proletariatets egen statsmakt. För Marx var förebilden för den staten Pariskommunen 1871.
Inom vår rörelse har vi talat mycket om socialistisk demokrati, eller arbetardemokrati; om vad en arbetarnas stat kan vara, hur den ska vara uppbyggd o s v. Här skulle jag vilja gå närmare in på sovjetsystemet, alltså arbetarrådssystemet och rösträtten.
Sovjetunionen berövades borgarklassen rösträtten i samband med oktoberrevolutionen. Det skedde av praktiska skäl, alltså inte bara för att utestänga borgerligheten från möjligheten att utöva inflytande, utan också för att den inte var med i sovjetsystemet. Sovjeterna valdes i arbetarkvarteren och på arbetsplatserna i en ganska hierarkisk struktur; olika områden valde sin tur ett gemensamt råd, som i sin tur utsåg ett regionalt råd, som i sin tur valde Högsta sovjet, som i sin tur utsåg Folkkommissariernas råd, eller regeringen.
Eftersom borgarklassen inte fanns med i det aktiva, upproriska livet på arbetsplatserna eller i de proletära bostadsområdena, var den inte med i sovjetsystemet. Sedan uteslöts borgarklassen även formellt, den fråntogs rösträtten.
I dag är det viktigt att komma ihåg att för Lenin var detta en specifik rysk åtgärd beroende av de extrema efterkrigsförhållandena i Ryssland. Han höll inte fram det som en modell för arbetarstaters uppbyggnad på andra håll. Tvärtom, underströk han att denna inskränkning inte var någon ”absolut nödvändighet för utövandet av proletariatets diktatur... den är inte en oundgänglig förutsättning”, för arbetarmakten. ”Formen för val, formen för demokrati, är en sak, underströk Lenin, klassinnehållet i en given institution är en annan”.
Om faran av att utestänga delar av befolkningen från rösträtt diskuterade senare Trotskij. Han underströk i Den förråda revolutionen att klasserna inte är avgränsade från varandra genom några tydliga gränslinjer. På landsbygden finns det ofta släktband mellan självägande bönder som är mer välbeställda och fattigare bönder, just som förhållandena var i Ryssland. Mängder av människor lever i gränslandet mellan arbetare, hantverkararbetare, småföretagare och högre borgerliga skikt. Banden mellan människor följer inte de teoretiska klasslinjerna på något tydligt sätt.
Om man beslutar att människor från den eller den inkomstnivån ska sakna rösträtt, drabbar åtgärden mängder av människor som har olika band till de aktuella inkomstskikten. Att förbjuda en viss social grupperings politiska rättigheter kan få oerhörda konsekvenser, underströk Trotskij.
I Pariskommunen 1871 var det inte så att borgarklassen förbjöds att utnyttja sina politiska rättigheter. Tvärtom rådde allmän och lika rösträtt. Borgarklassens stadsdelar hade tidigare i valen till Paris kommunfullmäktige varit överrepresenterade. Det är ett klassiskt sätt för borgarklassen att säkra sin makt inom ramen för allmän rösträtt — i Storbritannien är det fortfarande, om jag inte missminner mig, så att valordningen ofta missgynnar arbetarområdena. Pariskommunen införde istället ett valsystem som i stort sett var proportionellt, vilket gjorde att de borgerliga stadsdelarna fullständigt översköljdes av rösterna från arbetarstadsdelarna. Borgarklassens representanter hamnade i mycket liten minoritet i Pariskommunen. Detta gjorde att många av deras valda inte ens infann sig till kommunen.
Detta var så även bolsjevikerna i början hade föreställt sig att arbetarmakten skulle upprättas.
En ny demokratisk arbetarstat skulle styras från gräsrotsnivå och uppåt av arbetande människor själva. Den ryska motsvarigheten till parisarbetarnas kommun var sovjeten.
Här kommer vi till en diskussionsfråga vi inte, utifrån den historiska erfarenheten, kan lämna därhän: arbetarrådssystemets förhållande till en gemensamt vald nationell församling.
Arbetarrådssystemet i Sovjetunionen var en indirekt struktur. Det genomfördes inte allmänna och direkta val till den nationella, beslutande sovjetförsamlingen. På papperet kunde detta ändå tyckas uttrycka arbetarklassens makt på det allra bästa sättet. Men verklighetens strukturer har ju som bekant en tendens att slamma igen. I synnerhet om fattigdom och nöd göder byråkratiska särintressen.
Jag tror att det är svårt att idag tänka sig en demokratisk folkstyrd arbetarstat som inte kombinerar ett rådssystem med allmänna val till en nationell församling som utser regering. Det kommer att, på samma sätt som under kapitalismen om än utifrån andra förutsättningar, finnas ett spänningsförhållande i samhället mellan den lokala makten, alltså makten över bostadsområden, arbetsplatser och regioner och den centrala, via allmänna val utsedda regeringsmakten. Historien har inte gett oss något trollspö som löser upp det spänningsförhållandet.
En ny demokratisk arbetarstat kan alltså inte vara ”parlamentarisk” i borgerlig mening. I dag framställs parlamentarism som synonymt med varje demokratiskt representationssystem. För Vänsterpartiet är det idag självklart att bekänna sig till parlamentarismen som den självklara förutsättningen för all demokrati. Men dagens parlamentarism är ett speciellt politiskt system, uppbyggt utifrån den engelska modellen med partirepresentation, som i olika grad har praktiserats i första hand i Europa.
Den typen av parlamentariskt system kan inte garantera de breda folklagrens makt och aktiva inflytande över samhällslivet.
Arbetardemokratin måste bygga på en kombination av direktvalda råd och kommittéer på arbetsplatser och i geografiska områden, och allmänna val till en nationell församling, med starka inslag av personvalda representanter som kan återkallas. Samtidigt ska staten inte innehålla några privilegie- och karriärsmöjligheter, utan vara en ”billig” apparat där även höga funktionärer kan väljas och återkallas.
Detta ligger i hela Pariskommunens modell. Det är ingen speciell ”trotskistisk” tradition, utan faktiskt den typ av representationssystem som har utvecklats i varje stor folklig revolution — från den amerikanska revolutionen 1776 och framåt. Ett system som människor själva försöker få att fungera i tider av revolutionära uppsving.
Det andra aspekten handlar om makten över produktionsmedlen. Den kan förstås inte helt skiljas från makten över staten: om staten ligger i de breda folkgruppernas händer och kontrollerar de avgörande produktionsmedlen, kan man teoretiskt säga att makten över produktionsmedlen ligger i arbetarklassens händer.
Men all erfarenhet har visat att den politiska makten över staten inte automatiskt innebär de arbetandes makt över de statliga arbetsplatserna.
Här finns ett problem för oss socialister. Det är inte bara att säga att arbetsplatserna ska styras demokratiskt av dem som jobbar där. Ett sådant styre kan naturligtvis fullständigt kollidera med demokratiskt fattade beslut av en arbetarmajoritet om hur man vill forma samhället i stort. Det är inte alls självklart att arbetarna på en vapenfabrik ska få bestämma om den fabrikens produktion ska inriktas på det ena eller andra.
Även här tror jag att vi inte kommer undan ett nödvändigt spänningsförhållande mellan den nationella, centrala maktens beslut och de lokala maktbefogenheter som arbetarna har på sina arbetsplatser. Jag tycker inte att det är lätt att i teorin säga var gränserna bör gå för olika beslutsbefogenheter. Men det är uppenbart att arbetarna lokalt måste ha långt större makt än i dag. Självstyre inom ramen för nationella branschbeslut och de prioriteringar en demokratisk utsedd arbetarregering gör, måste vara vår inriktning.
Vi behöver väl knappast påpeka att inte alla produktionsmedel måste ägas av staten. Vad vi talar om är de tunga delar av ekonomin som sätter ramarna för utvecklingen. Det finns mängder av produktionsmedel på en annan nivå som bättre lämpar sig för andra egendomsformer, från kooperativa till rent privata.
Den tredje aspekten handlar om makten över vardagen. Där tror jag att en socialistisk omvandling måste innebära en omfattande kulturrevolution i samhället. En revolution av vad människor uppfattar som värden i livet. Det är också förutsättningen för att ett arbetar-styrt samhälle inte blir ett kollektivets fängelse där majoriteten beslutar över det mesta i medborgarnas liv.
I Kommunistiska Manifestet finns en formulering om att kommunismen syftar till ett samhälle där ”envars fria val är förutsättningen för allas frihet”. Den socialistiska omvandlingens själva syfte är att utvidga möjligheten för de arbetande människorna att välja sin tillvaro, att förverkliga sina drömmar, ambitioner och förhoppningar. Att vidga den enskilda arbetande människans sfär i samhället.
Den möjligheten hänger förstås samman med hur rikt eller fattigt ett samhälle är. Ett rikt samhälle som ganska enkelt kan garantera de grundläggande existensvillkoren för människorna, kan tillåta sig en mycket större enskild sfär än ett fattigare, som varje dag måste slåss för sin överlevnad. Där krymper den sfären och där ökar kollektiviteten i alla beslut även besluten om hur man ska leva.
Frågan om ett rikt samhälle handlar inte bara om tillgången till varor. Det kan helt enkelt handla om överlevnadsmöjligheter. Ett samhälle som riskerar att drabbas av ekologiska kollapser, kan inte vara så liberalt när det handlar om människors fria val att t ex använda sig av bilen.
Förutsättningen för arbetarklassens makt är inte bara organisation och medvetande, den är också tid. För att kunna sköta och besluta över sitt samhälle, måste människorna ha tid — det är det överklassen har i dag. Den har tid att ägna sig åt specialiserade funktioner, åt att bara styra och besluta eller bara syssla med kultur eller andra specialiserade uppgifter. Arbetarklassen ägnar däremot en oerhört stor del av sin vakna tid åt produktionen.
Därför är en generell arbetstidsförkortning grundläggande. Denna arbetstidsförkortning både kräver och leder till en massiv omstrukturering av mänsklig verksamhet. När arbetarklassen i dag tvingas ägna så stor del av sitt liv åt produktionen, måste andra människor ta hand om många funktioner som skulle kunna skötas av alla människor.
I början av 70-talet diskuterade vi det här ganska mycket inom Socialistiska Partiets föregångare. Vi gav t ex ut broschyren Den socialism vi kämpar för som handlade om hur ett socialistiskt samhälle skulle kunna se ut. Vad det t ex skulle betyda att minska arbetsdelning och specialisering.
Marx talade själv om kommunismen som ett samhälle där industriarbetaren sköter maskinen på förmiddagen och är litteraturkritiker på eftermiddagen. Vi diskuterade många sådana frågor då. Men i och med den stora borgerliga offensiven började gå härjande fram från mitten av 70-talet, tvingades vi liksom alla andra att lägga oss på försvar. Och i många avseenden har vi legat kvar så sedan dess.
Till sist. Frågan om socialismen handlar emellertid inte bara om det är teoretiskt möjligt för människan att påverka samhället, om huruvida socialistiska egendomsförhållanden är överlägsna de kapitalistiska eller om det är möjligt att finna formerna att gemensamt styra ett sådant samhälle. Den handlar till sist om det är möjligt att få människorna att vilja skapa ett socialistiskt samhälle, efter alla nederlag!
Vid ett tillfälle, då vi stod och sålde Internationalen på Söder i Stockholm, sa en förbipasserande: ”Problemet är att arbetarklassen inte vill ha makten. Den vill ha så lite makt som möjligt och sköta sig själv utan att andra, som ni, lägger sig i ...”
Ända sedan klassamhällets uppkomst, för några tusen år sedan, har människor kämpat mot förtryck och för rättvisa. När förtrycket skärpts och orättvisorna blivit större har till sist en reaktion kommit. Kampen har klätts i olika visioner, oftast med religiösa förtecken. Men klassamhället har återskapats efter varje utbrott av kamp.
En oerhörd skillnad inträffade med industrialismen. I och med industrialismen började underklassen organisera sig och lyckades göra sig till en varaktig maktfaktor i samhället. Det var något nytt i historien. Då föddes också en vision om ett rättvist, gemensamt styrt, klasslöst samhälle som för första gången grundades på en materiell möjlighet: industrialismens förmåga att producera bort bristen.
Att den tanken och den strävan i dag kastas tillbaka är uppenbart. Jag tror inte att man kan hitta någon plats i världen där socialistiska idéer och rörelser är på massiv frammarsch just nu.
Det är i och för sig ingenting nytt. Efter franska revolutionens sex, sju, eller om man ska vara snäll tio år, av uppsving i Europa för tankar om jämlikhet och demokrati, kom en period på ungefär femton år av djup reaktion. Då tycktes alla tankar om att det går att förändra samhället i riktning mot större rättvisa vara utraderade. De levde kvar mest hos enskilda kufar, de så kallade utopiska socialisterna, och hos arga men ensamma bombkastare.
1850-talet var en annan period av djup reaktion. Efter Pariskommunens nederlag 1871 följde fruktansvärda högerår, åtminstone i Frankrike och angränsande länder, då kanske 100 000 av Europas mest radikala och socialistiskt tänkande arbetare utplånades; skjutna eller deporterade till straffkolonier på andra sidan jorden.
1914 dränktes de socialistiska idéerna av första världskrigets bombkrevader och allt verkade förgäves. I slutet av 1930-talet, under andra världskriget och fram mot vad en författare kallade ”midnatten i seklet” 1941, pressades varje form av socialistisk självständig arbetarrörelse långt tillbaka. Samma skedde under 1950-och början av 1960-talet.
Men varje sådan period hade föregåtts av och följdes av pulsslag som kastade rörelsen för ett jämlikare och mer rättvist samhälle framåt: den stora franska revolutionen, 1830-talets uppror i Frankrike, 1848 års revolutioner i Europa, Pariskommunen 1871, den ryska revolutionen 1905, den stora revolutionsperioden 1917- 21, 1930-talets första år, 1944-47 i slutfasen av andra världskriget, den koloniala revolutionen från den kinesiska revolutionen 1949, Indokina 1954, Kuba 1959,
Algeriet 1960 och den nya vågen av jämlikhets- och socialistiska tankar som forsade fram även i den imperialistiska delen av världen mot slutet av 60-talet.
Ständigt nya pulsslag som vare sig berodde på ”kufarna” som satt och grubblade på hur samhället borde se ut, eller på bombkastarna. Det var de materiella omständigheterna som satte miljontals människor i rörelse!
Vilka politiska formationer som vinner kraft genom pulserna beror bland annat på vilka idékällor och maktfaktorer som dominerar bland samhällets aktiva.
När radikaliseringen inleddes i västvärlden på 1960-talet rådde maoistisk kulturrevolution i Kina och den antikoloniala befrielsekampen var på frammarsch. Det var mäktiga faktorer som kom att prägla den politiska formeringen världen över.
Stalinismens sammanbrott i Öst kommer på motsatt sätt att få en oerhörd betydelse för den politiska kurs de framtida uppsvingen följer. Inte bara så att stalinismen som alternativ får mindre betydelse — på 1930-talet var ju stalinismen så kompakt dominerande inom arbetarrörelsens vänster att den ofrånkomligen kom att dominera utvecklingen av koloniala upprorsrörelser och ungdomens radikalisering.
Eftersom stalinismen av de flesta helt identifierats med socialismen måste vi räkna med en tillbakagång för uttalade socialistiska idéers dragningskraft för en längre period. Den anti-koloniala befrielsekampen hämtar exempelvis inte alls samma inspiration idag ur socialistiska idéer som för bara några år sedan.
Det finns inget Sovjetunionen längre som ger, om än ett sniket och själviskt stöd, till befrielsekampen. Det finns inga attraktiva socialistiska modeller.
Detta ger utrymme för mängder av mer eller mindre primitiva doktriner och rörelser att vinna kraft genom de framtida uppsvingen. För att inte tala om hur mycket energi som kommer att gå till spillo i rent blinda uppror och revolter.
Men samtidigt rymmer sammanbrottet för stalinismen en oerhörd möjlighet också för en verkligt socialistisk rörelse, som vi uppfattar den, att i framtiden kanalisera den frambrytande strävan efter rättvisa.
Även om vi inte ska räkna ut stalinismen, jag tror att vi måste räkna med en stalinistisk renässans när villkoren i Östeuropa försämras, är dess totala dominans över arbetarrörelsens vänster och de radikala strömningarna bruten första gången sedan slutet av 20-talet.
Just idag kan kanske försiktiga, socialdemokratiska lösningar få en viss renässans bland det mindretal som söker antikapitalistiska lösningar. Men när revolter och radikaliseringar åter övertygar större befolkningsgrupper om att det krävs beslutsammare och mer omvälvande lösningar, kommer på nytt sådan ”moderation” att tappa mark bland radikala förkämpar mot klassamhället.
Då kommer inte stalinismen att ha någon speciell fördel framför den typ av revolutionär socialism vi företräder. Förutsatt att människor med våra idéer och målsättningar förmår omsätta dem i dagens och morgondagens verklighet, med just den här tidens språk och former. Och förutsatt att socialister gör sig till effektiva tolkar för de arbetande människornas egen strävan.
Om framtida uppsving kan göra den socialism vi uppfattar som den enda möjliga och verkliga, till en verklig maktfaktor i någon av de nationer som påverkar världsutvecklingen, då kan stalinismen ha visat sig vara en fruktansvärd och tragisk, men historiskt sett ganska kort parentes, i människornas strävan efter att gemensamt styra samhället.