Ur Fjärde Internationalen 2/1992
Fyra val har just ägt rum i Västeuropa — massmedia har sökt efter ord för att beskriva deras betydelse. I de franska, italienska och tyska valen tillhörde ordet ”jordskred” favoriterna. Ide tre länderna förlorade de traditionella partierna terräng till olika rörelser: ekologiska rörelser, som vunnit många tidigare vänsterväljare — men också den yttersta högern.
I Storbritannien bekräftar den ”överraskande” segern för John Majors konservativa parti att villkoren hårdnar för arbetarna. Men Labours nederlag markerar också slutet på en epok. Neil Kinnock misslyckades, trots partiets oerhörda högergir, att föra Labour till seger och priset för demoraliseringen bland vanligt folk kommer att vara högt.
Tvärs över den europeiska kontinenten, i Väst såväl som i Öst, reser sig en rad problem: rasism, de traditionella partiernas och de politiska institutionerna kris... Finns det något sätt att tackla alla dessa problem? Ett sätt som leder framåt till en ny strategi? Ja, det finns åtminstone vissa allmänna drag som jag ska försöka skissera.
Maastricht-avtalet från november 1991 — EG:s nya ”grundlag” — banade vägen för en ny fas i den europeiska integrationen. Det är för närvarande svårt att överblicka om en monetär och politisk union verkligen kommer att vara uppnådd vid sekelskiftet. Den så ofta citerade ”politiska viljan” förslår inte långt för att övervinna det samhällsekonomiska riskspelet. Men det är heller inte nödvändigt att slå fast att alla EG-medborgare kommer att betala sina räkningar i ECU (den ”europeiska” valuta, som ungefär motsvarar SEK 7:40) för att dra vissa slutsatser:
* Den ekonomiska och monetära unionen (EMU) motsvarar kapitalets behov. Förutom konkurrensen med nordamerikanska och japanska företag, motsvarar den europeiska enhetsmarknaden kapitalets utveckling: export och omgrupperingar av olika nationella kapital; utvecklingen av produktionsstrategier och tekniker vars kostnader är alltför stora för att betalas i en enskild nation; nationalstatens otillräcklighet och brist på effektivitet för att garantera villkoren för en fortsatt produktion.
Målet med den europeiska utvecklingen är en lika djärv som komplicerad organisk och i sista hand politisk integration. Men det är bara ett exempel på en trend som visas av framväxten av nya frihandelszoner, t ex Nordamerikanska frihandelszonen (NAFTA) eller den asiatiska motsvarigheten AFTA.
Den europeiska integrationen är ett sätt att reorganisera kapitalet och spelar en mycket viktig roll i förändringarna av det politiska och sociala livet – oberoende av om EMU uppnås eller ej.
* Detta perspektiv motsvarar inte bara kapitalets politiska och ideologiska behov utan är också strukturellt. Man bör därför fråga sig vad ett misslyckande innebär. Mot bakgrund av hur allt mer betydande en global och kontinental strategi är för de stora europeiska företagen och finansbolagen, kommer ett misslyckande för Unionen att få stora återverkningar.
Det ökande antalet ekonomiska- och handelsavtal och problemen med den redan befintliga europeiska lagstiftningen tvingar fram snabba beslut.
Antingen fortsätter det mödosamma strävandet efter en ekonomisk och monetär union, eller också återstår bara en kaotisk återgång till gamla tiders protektionism. Varje steg tillbaka för den europeiska enhetsakten för hela den europeiska kontinenten allt närmare en aldrig tidigare upplevd samhällsekonomisk kris.
Detta är också anledningen till hänvisningarna till den så ofta uttalade ”politiska viljan”. Staterna och regeringarna är oerhört medvetna om denna fara och går pragmatiskt fram mot de nödvändiga kompromisserna.
”Katastrofscenariot” kan faktiskt bli verklighet, inte minst mot bakgrund av krisen förde politiska partierna och institutionerna. Den yttersta högerns framgångar i ett antal länder, den inte helt otroliga utgången att Maastricht-avtalet röstas ned av danskar, britter och irländare samt den förvärrade ekonomiska krisen, kan sätta samförståndet och kompromisserna mellan regeringarna på spel.
Det måste finnas en viss samstämmighet mellan införandet av en trovärdig ”ECU”-valuta och bildandet av en gemensam europeisk ”statsbildning”. En trovärdig valuta kräver att staten står bakom och detta är det största problemet: förhoppningarna om en genuin europeisk federation ligger inte alls i fas med kapitalets internationalisering.
* Det finns många samband mellan strävandena efter en europeisk integration och den pågående omstruktureringen av industrin, som söker efter ökade vinster och metoder att organisera arbetet. För detta krävs storskaliga ekonomier med jättelika investeringsbehov för forskning, nya produkter och en världsomfattande försäljning.
De pengar som krävs och de risker detta innebär klarar inte nationerna eller regionerna av på egen hand, eftersom marknaden redan är så monopoliserad.
* Det är därför ingen överraskning att ett europeiskt enande går hand i hand med systematiska angrepp på den sociala välfärden och den fulla sysselsättning en genom nya nedläggningar av fabriker.
De socialdemokratiska illusionerna om en ekonomisk union med ett progressivt socialt ansvarstagande har krossats. Inte
heller finns det några tecken på att Maastricht-avtalet leder till något annat än en Enhetsaktens ultra-fria marknad. Uppfattningen om att det går att skriva in tillägg om ett socialt ansvarstagande i avtalet, något som delas av så många europeiska socialdemokrater, har bara lett till den Sociala stadgan – ett papper helt utan innehåll.
* Omvälvningarna har inte skjutits upp till sista minuten – de pågår just nu när kapitalismen välter över ända, omformar och till och med rycker undan delar av sina grundvalar. Detta gäller särskilt för Europas historiska nationalstater, som alltid spelat en stor roll i att upprätthålla, skydda och skapa nya marknader och villkor för produktionen. Krisen för de politiska institutionerna beror inte på att byråkraterna i Bryssel har fått större makt. Den beror på att nationalstaterna överflyglats av den alltmer internationaliserade ekonomin. Den ekonomiska krisen är internationell och de enskilda staternas försök att komma runt krisen misslyckas.
Motsättningen mellan kapitalismens behov och de alltför små nationerna är större än någonsin, men ändå är nationalstaterna avgörande för att uppnå en jämvikt. Staten har återtagit delar av sin gamla roll när det gäller att realisera värden och när det gäller allt som rör social kontroll, ideologi och maktmonopol. Men staten verkar inte bara inom nationsgränserna och genom de gällande lagarna. Dess legitimitet har vunnits genom ett idealiserat och ofta mytisk förhållande till nationen.
En lång historia, där ofta krig och revolutioner banade vägen för nationen, har gjort banden mellan den nationella ideologin och borgarklassens specifika behov mer eller mindre osynliga. Staten har framstått som oföränderlig, som något nödvändigt för såväl den dagliga överlevnaden som identitetskänslan. Den har på samma gång varit välfärdsstaten och bevararen av den nationella identiteten. Hur kan den då misstänkas för att ha tjänat en viss klass i försvaret av ett utsugningssystem?
I dag har vi nått fram till en punkt då kapitalets internationalisering riktar ljuset mot ett jätteproblem: kapitalisterna har inte längre lika stor användning för den historiska nationalstaten. Den är visserligen på många sätt lika användbar och svår att vara utan, men den förmår inte ensam att motsvara vissa kapitalistiska sektorers intressen – de för en politik utifrån en helt annan nivå.
Lösningen på problemet är Enhetsakten, vars syfte är att undanröja de nationella gränserna och hindren för varor, kapital, tjänster och människor. Det är självklart möjligt att visa att staten fortfarande är ett viktigt instrument för många företag och delar av borgarklassen och man kan alltid peka på EGs många begränsningar. Men detta döljer ändå inte det faktum att EG innebär början till slutet för de historiska nationalstaterna.
Ibland förvärrar den ena eller andra regeringen krisen – ofta av rena valtaktiska skäl, för det gäller att inte stöta sig med väljarna.
Exempelvis när de framställer impopulära åtgärder, t ex den nya Gemensamma jordbrukspolitiken eller att det numer är tillåtet för kvinnor att jobba på nätterna, som ”något som Bryssel har bestämt”. Genom att frånsäga sig sitt ansvar späder de på känslan av att staten inte längre bestämmer.
Samma historiska utveckling påskyndar också den ojämna utvecklingen inom de europeiska staterna.. Krisen och de motåtgärder som kapitalet har att erbjuda har lett till regionala hierarkier. De fattigaste och mest utsugna regionerna har inte kommit ur de gamla inkörda hjulspåren – trots bl a ett regionalt stöd.
Andra regioner har däremot genomgått stora förändringar under de senaste femton åren. Regioner som i mer än ett århundrade låg i centrum för den kapitalistiska utvecklingen har ofta tvingats ge vika för andra när det gäller investeringar och placeringen av nya högteknologiska industrier. Detta har lett till att arbetslöshetstalen kan variera mycket mellan de tidigare industribastionerna och de nya dynamiska regionerna.
Ojämlikheten och skillnaderna förstärks i takt med att ”det nya Europa” växer fram, främst genom att avregleringen kompenseras av icke-nationella investeringar som omdirigeras till regionerna.
Så kallade strukturfonder på EG-nivå har inrättats för att utjämna skillnaderna. De politiska och ekonomiska institutionerna ingriper – men först sedan skadorna uppstått.
De försöker rätta till det som det privata kapitalet ställt till med genom att använda skattepengar.
Enligt en mycket högt uppsatt tjänsteman inom EG måste två miljoner nya arbetstillfällen skapas före år 2000 för att hålla arbetslöshetstalen i de fattigaste regionerna på dagens nivå – för att nå upp till mellan 50 och 70 procent av den genomsnittliga bruttonationalprodukts-nivån måste de fattigaste regionerna ha femton år av tillväxt med i genomsnitt
1,5 till 2 procent av den genomsnittliga EG-nivån.
Därför finns det särskilda fonder som främst riktas mot de fyra fattigaste EG-medlemmarna (Grekland, Irland, Portugal och Spanien) för att de ska kunna närma sig de rikare regionerna.
Det finns få stater i Europa vars historia och lagstiftning är så centraliserad som Frankrike. Andra har på ett eller annat sätt ett visst självbestämmande för regioner eller landsdelar inskrivet i grundlagen – t ex Storbritannien, Spanien, Belgien eller Tyskland.
De tidigare Europafördragen tog inte upp de regionala frågorna. Det enda som fanns var en ”rådgivande kommitté” för regionerna från 1989. I det nya Maastrichtavtalet ingår en rådgivande församling för regionerna. Detta innebär ett erkännande av de strukturella förändringar som sker och de nya motsättningar som följer i dess kölvatten (men bara delvis, eftersom representanterna i rådet står under de nationella regeringarnas kontroll).
En fingervisning om problemets omfattning ges av det faktum att det finns 180 lagligt erkända regioner inom det nuvarande EG.
När EGs institutioner steg för steg utvidgar sitt interventionsfält hamnar de förr eller senare vid en punkt då de gör intrång på det som hittills betraktats som en regional bestämmanderätt. Detta hände redan före Maastricht med de tyska delstaterna (Länder), som hade en hög grad av självbestämmande i frågor som gäller miljö, forskning och utveckling. Innan den tyska Förbundsdagen kunde skriva under Enhetsakten var den tvungen att definiera delstaternas roll i förhållande till landets Europapolitik.
Samma problem har uppstått i Belgien när det gäller Flanderns respektive Valloniens ansvar för utbildning och kultur. Och vad kommer att hända med de schweiziska kantonerna om Schweiz går med i EG?
Denna utveckling har bara tagit sin början, och till och med Frankrike har börjat genomföra en regional decentraliseringspolitik som löper parallellt med den europeiska integrationen.
För närvarande härskar uppfattningen att EG bara ska ingripa i frågor som inte kan avgöras på några andra politiska nivåer – just för att undvika att en allt större makt överförs till en överstatlig nivå. Men om det samma gällde för varje enskild medlemsstat, skulle det i många fall leda till att regionerna fick en allt större makt – på nationalstatens bekostnad.
Det har redan uppstått mäktiga regionala lobbygrupper som arbetar inom den europeiska administrationen, men också överenskommelser och gemensamma intressen mellan de olika ländernas regioner.
I Spanien kontrollerar de ”självständiga regionerna” fonder som uppgår till omkring 1 800 miljarder kronor. Baskien och åtta andra ”självständiga regioner” har byggt upp ett eget nätverk i Bryssel – därifrån strömmar 7,3 miljarder ECU (omkring 54 miljarder svenska kronor) till de 17 regionerna i Spanien 1989 -93. Av Frankrikes 22 regioner har 16 ambassadörer i den belgiska huvudstaden – därifrån går 17 miljarder franska Franc (ungefär lika mycket i svenska kronor) till franska strukturfonder.
Det finns även flera ”regionala karteller”, t ex de som knyter samman tyska Baden-Württemberg, spanska Katalonien, italienska Lombardiet och franska Rhone-Alp-regionen, eller den Euro-region som förenar norra Frankrike, Kent i Storbritannien samt Flandern, Vallonien och Bryssel-regionen i Belgien.
I Tyskland har delstaterna fortfarande vetorätt över all europeisk lagstiftning. Förbundsrådet (Bundesrat) sänder en representant till Europarådet (Council of Europe) varenda gång en fråga som rör delstaterna kommer upp.
På så vis kläms nationalstaterna mellan de växande svårigheterna att följa den världskapitalistiska kursen och samtidigt upprätthålla en regional strategi för att ta hem de vinster som uppstått genom den nya, ojämlika utvecklingen.
Det finns alltså ett samband mellan detta och den pågående krisen för de politiska institutionerna i en rad länder. I de flesta fall handlar inte debatten bara om konstitutionen utan om staternas lagliga grundvalar. Eller med den franske presidenten François Mitterands ord den 29 februari i år:
”Motsättningen märks överallt: den kommer till uttryck genom en sorts dialektik mellan dagens omtumlande förändringar och det behov av enighet som fortsätter att befolka den europeiska själen. Men för närvarande är det de omtumlande förändringarna som dominerar. Den tid som nalkas är förbittringens tid.”
I denna tid av omtumlande förändringar talas det mycket om den politiska representationens kris och även om den nationella identitetens kris. Den senare spelar stor roll i rasismens och yttersta högerns framväxt.
En rapport från den franska medborgarrättskommissionen hävdar att rasismen bl a är en följd av ”en känsla av kris för den bestående ordningen och för den nationella identiteten”. Regionerna börjar utveckla sin egen politiska identitet, nationalstaten förlorarendel av sin makt, men förblir ändå oumbärlig, samtidigt EG sniker åt sig allt fler övernationella privilegier.
Denna brist på samstämmighet gynnar framväxten av en reaktionär regionalism i de rika regionerna: Vlaams Blok i Flandern, Lega Lombarda i Lombardiet i Italien-fören ”Norra Europas republik” -och det starka inflytande som republikanerna fått i Baden-Wurttemberg i Tyskland.
Den yttersta högern står heller inte overksam inför de olika uppfattningarna om Europafrågan. Det den främst slåss för kan bli försvaret av den nationella suveräniteten gentemot ”eurokraterna” i Bryssel eller en regional identitet som är kritisk mot den existerande nationalstaten. Som exempel kan nämnas de åsikter som förs fram av ledaren för Lega Lombarda, Gianfranco Miglio i Le Monde den 1 april i år. I tidningen förklarar han att den lombardiska identiteten gör dem till de mest europeiska bland italienarna och förespråkar därför ett ”regionernas Europa”.
Detta utgör bakgrunden till den ökade debatten om medborgarskap. I de senaste regionalvalen i Frankrike framställdes en decentralisering och en bekräftelse på att regionerna har en självbestämmanderätt som ett sätt att förstärka banden mellan den enskilde medborgaren och de beslut som direkt påverkar honom eller henne.
Det återstår att se om det verkligen blir så. För faktum är att krisen för den politiska representationen är lika gammal som den formella representativa demokratin. Det är emellertid intressant att notera att människorna allt mindre tolererar en delegering av makten utan att de själva får den övergripande kontrollen eller rätten att ingripa och påverka.
Detta kan tyckas vara en förvånande utveckling eftersom klassmedvetandet för närvarande sjunker och det inte längre förekommer så många massmobiliseringar. Man kan till och med tycka att den ökande tendensen till frustration över hur demokratin fungerar är apolitisk och negativ så länge den motsvarar ett klassmedvetande.
Men detta argument skjuter förbi målet. Detta individuella medvetande uttrycker inte nödvändigtvis att de flesta inte längre anser att de tillhör ett kollektiv. Det uttrycker – eller kan åtminstone på ett eller annat sätt uttrycka – en annan aspekt av ett klassmedvetande i en ny samhällspolitiskt situation:
* den genomsnittliga kulturella nivån har höjts;
* urbaniseringen har nått den punkt då den leder till nya problem för miljön och för det dagliga livet;
* arbetsinnehållet och arbetsorganisationen har förändrats;
* åtskilliga kvinnor har kommit ut på arbetsmarknaden;
* utbildningstiden har förlängts o s v. Detta har lett till att nya krav uppkommit. Strävan efter kontroll över sitt eget liv kan bli en grogrund för en ny form av socialt medvetande.
Under lång tid har förhållandet mellan arbetarklassen, staten och ”medborgarskapet” varit bräckligare än det var efter andra världskriget. Den franske filosofen Etienne Balibar har beskrivit detta som ”extra-territoriellt”.
Tidigare växte en särskild form av arbetarrepresentation, av kultur och solidaritet fram. På de ställen där arbetarklassen koncentrerades röstade man massivt och nästan alltid på dem som talade i arbetarklassens namn. När arbetarna snabbt förlorade kontrollen över sina fackliga och politiska förtroendevalda, som förvandlades till byråkrater, verkade denna förlust kompenseras av verkliga landvinningar – först vunna i kamp och sedan garanterade genom förhandlingar och lagstiftning. Ledarna för arbetarpartierna och fackföreningarna tyckte att de hade fått ett evigt mandat att göra upp med motståndarna.
Det som arbetaren uppnått för sig själv och sin familj, var en följd av kampen. Han eller hon röstade för att dessa framgångar skulle skyddas av de människor som företrädde hans eller hennes klass. Borgarklassen uppfattade inte honom eller henne som konsument, brukare eller ens som en fullvärdig medborgare. Den borgerliga opinionen vacklade mellan paternalism och fruktan: den kände medömkan med ”småfolket” samtidigt som den gjorde vilda utfall mot ”den larmande folkhopen” i arbetarkvarteren.
Denna ”extra-territorialitet” har försvunnit och ersatts av förorter, invandrarghetton och trista höghuslängor. En oerhörd skillnad jämfört med den tidigare arbetargemenskapen med dess nära förgreningar mellan boende och arbete. Vi ser nu framväxten av nya former för politisk och social utgallring.
Välfärdsstaten har på två sätt och gradvis förändrat individens självkänsla. De byråkratiska företrädarna för arbetarklassen har i allt högre grad uppsugits i, integrerats i och gått med på allt större eftergifter till systemet och hur det styrs.
Staten har ökat och systematiserat styret av samhället. Den indirekta ”sociala” lönen har ökat; sociala förhandlingar har tagit en systematisk form och de offentliga myndigheternas medlande funktioner har utvidgats.
Förändringarna för den borgerliga staten skedde samtidigt som arbetarbyråkratin växte fram. Ju mer de lokala myndigheterna och regeringarna styrt, desto mer har kompromisserna med de lokala företagen ökat. Kooperativens ökade betydelse och samstyret av den sociala välfärden ökade samhällets resurser, vilka de styrde i statens namn.
Följden har blivit att människors förståelse av begreppet klassrepresentation förlorat sin egentliga innebörd. En egen terminologi har vuxit fram: man talar om en ”politisk klass”, som innefattar såväl de parlamentariska vänsterpartierna som den traditionella högern. De flesta människor uppfattar att denna märkliga och främmande klass består av alla dem som engagerat sig i politiken för att få sin del av kakan, en känsla som den yttersta högern rider på.
Den sociala servicen har underminerats av åtstramningspolitiken i så hög grad att det i dag blivit svårt att försvara ennationaliseringspolitik såsom progressiv. Nästan överallt har försöken till arbetsmarknadsutbildning till nya yrken eller omskolning lett till en styrning av arbetslösheten. Detta gäller också i länder där det funnits en lång tradition av lärlingssystem. I Storbritannien ersattes 1980 Industrial Training Act från 1964 av Youth Training Act. Det gamla systemet finansierades av företagen, dagens av staten. Det gamla leddes gemensamt av företagen och fackföreningarna, dagens av cheferna själva.
De kollektiva avtalsförhandlingarna har fått ge vika i många länder. Utbildningssystemet befinner sig i en så djup kris att alla illusioner och förhoppningar om likvärdiga förutsättningar får ges på båten. Utslagningen står överallt på dagordningen — såväl i samhället som i politiken.
Under dessa omständigheter blir det allt svårare för staten att framställa sig som om den stod ovanför klasserna, som att den tvingar igenom rättvisa genom omfördelning. Å andra sidan är statens klassfunktion inte mer klar. För de flesta människor betraktar den som ett tillhåll för diverse maffiagrupper.
Kan denna misstänksamhet mot politikerna övervinnas genom en utveckling av ett ”nytt medborgarskap”, baserat på regioner och nationalitet? Kommer det att bli bättre om skottarna röstar såsom skottar, valloner i egenskap av valloner? Så kommer det inte att bli så länge som de politiska institutionerna är som klippta och skurna för marknadens och vinstens diktatur.
Ett” nytt medborgarskap”, som på den lokala nivån bara reproducerar samma delegering av makten som på den nationella nivån, där befolkningen varken har rätt att ingripa eller påverka direkt, återkalla sina valda representanter eller där informationen brister, förlöser inte dagens besvikelser och frustration. Och ännu värre: argumentet att ”litet är vackert” kommer bara att leda till att människors medvetande minskar.
Detta är det första dilemmat. Den Europeiska Gemenskapen håller på att utveckla en sorts statlig interventionspolitik, fast utan stat. Den borgerliga parlamentariska demokrati som växte fram i nationalstaterna finner inget uttryck på EG-nivå. När politiska institutionerna luckras upp fokuseras strävan efter att få komma till uttryck och att var med om att fatta de politiska besluten lättare på de mest ”näraliggande” institutionerna.
Men inga problem löses så länge man inte kopplar ihop den lokala kontrollen över samhället med den nationella och europeiska beslutsnivån. Det går inte att försöka särskilja de två nivåerna och påstå att uppbygget av ”ett nytt Europa” oundvikligen leder till att en allt större del av makten blir än mer svåråtkomlig.
”Att förändra livet” (som det franska socialistpartiets valslogan från 1980 lovade) kan inte bara genomföras på företags-, stads- eller regional nivå. Det gäller att finna former för demokratin som kan sammanknyta det allmänna med det specifika.
Det innebär inte att vi påstår att de lokala, regionala eller nationella kraven är irrelevanta. Tvärtom, det nya samhälle vi strävar efter måste grundas på en alltmer omfattande lokal självorganisering och självbestämmande. Men detta perspektiv blir först trovärdigt när vi kan presentera nya politiska institutioner som motsvarar de samhällsekonomiska förändringarna, d v s som tar med hela den europeiska dimensionen.
Inom dessa ramar måste vi också diskutera nationalitet och identitet. I Le Monde den 20 september 1991, sade François Mitterand att ”jag tror inte att slutmålet i mänsklighetens utveckling är att återskapa ett de etniska gruppernas eller stammarnas Europa.”
Men dagens nationella kris i Central- och Östeuropa är inte bara ett resultat av ett arv som förblivit oförändrat under de kommunistiska åren. Även om detta till viss del är giltigt är krisens allvar en följd av en senare historia. Med andra ord — den hastighet och den ojämnhet som marknaden införts med har lett till stora sociala och politiska omvälvningar som ingen klass eller politiskt parti kunnat styra.
Detta föder våld. Våldet har tagit krigets form, eftersom det är med detta medel som de reformeradebyråkratierna och politiska klickarna försöker upprätta sin nationella legitimitet. Kriget blir desto nödvändigare eftersom den kapitalistiska omvandlingen till stor del beror av investeringar från Väst.
Mannan som faller ner från himlen, fördelas enligt följande regel: det som Kroatien får, får inte Serbien. Kapitalismen kan först fungera sedan länder, regioner och folk konkurrerar med varandra. De nya politiska regimerna, som inte direkt kontrolleras av någon och som kombinerar den gamla byråkratiska ordningen med en parodi på den parlamentariska demokratin, kräver ibland krig för att nå ett internationellt erkännande eller konsolidera en ny suveränitet.
Det är inget nytt stabilt socialt system som uppstått, utan snarare partier och ledande grupper eller skikt som tagit med sig en bit av den gamla staten, armén och tillgångarna — tillräckligt mycket för att kunna föra krig. Befolkningens åsikter eller känslor och deras rätt att välja spelar knappast någon roll och i den allmänna förvirringen spelar manipulationer och propaganda en stor roll. Låt oss ändå inte glömma att de som deltog i störtandet av stalinismen och gladde sig åt det, gjorde det utifrån en önskan om att ta kontrollen över sitt eget öde — antingen de gjorde det som nationalitet eller som individer.
Det oerhört svaga klassmedvetandet och avsaknaden av politiska krafter som samtidigt bekämpar stalinismen och marknadens diktatur har lett till att skillnaden mellan det ”medborgerliga” medvetandet och klassmedvetandet blivit större. Vägen till demokrati gick inte genom företagen och frågan om vad man producerar och varför restes nästan aldrig.
Upproret i Öst identifierade sig med den västerländska parlamentariska demokratin, med dess inneboende tendens att avskilja den politiska makten från kontrollen över samhället. Detta är orsaken till varför de olika nationella frågorna inte förenades i en radikalisering som innefattade självbestämmande och demokrati på gräsrotsnivå, och varför kraven på nationellt självbestämmande inte ledde fram till en bred social rörelse som definitivt kunde utplåna alla spår från det stalinistiska förflutna.
I själva verket var det olika fraktioner inom byråkratin som tog över de nationella, regionala eller de språkliga frågorna och förde fram chauvinistiska svar som motsvarade deras egna sociala intressen.
Det är också orsaken till varför det inte funnits något internationalistiskt svar på krisen i det som tidigare var Sovjetunionen och Jugoslavien, där rasistiska och uteslutande eller exkluderande teman har dominerat.
Alla former av förtryck är inte koloniala. Erfarenheterna från Tredje världen har redan, med början i det svarta Afrika, visat att den allt viktigare frågan om etnisk tillhörighet, etnicitet, inte är det samma som nationella krav. Den etniska eller regionala identiteten kan ställas över alla andra former av socialt medvetande när den kommer med den enklaste förklaringen till marginaliseringen eller ojämlikheten. Den kan dessutom leda fram till en legitim revolt, där de uteslutnas krav förs fram.
Men det finns också ett annat möjligt svar på beroendet, förtrycket eller den ojämlika utvecklingens verkningar: en demokrati på basplanet, som innebär allas rätt till självbestämmande. I samhällen där en stor andel av befolkningen bor i städer och de allra flesta är lönearbetare, är detta val objektivt möjligt — att det inte görs beror inte på en samhällsekonomisk efterblivenhet eller underutveckling.
Och om nationen faktiskt finns eller håller på att bildas efter att ha vunnit sin suveränitet, är det nödvändigt att detta så långt som möjligt sammankopplas med en internationalism och icke-chauvinism.
På samma sätt som dagens framväxande nationalism i Öst och den form den tagit är resultatet av utvecklingen i dag, är det fel att betrakta de olika framväxande eller redan inflammerade nationella frågorna i Västeuropa, som om de hade blivit ”smittade” av Öst. Även här är det en följd av dagens ekonomiska och institutionella kris i Västeuropa.
Men även dessa krav kan ta en reaktionär form. Det är i den regionala identitetens namn som det flamländska Vlaams Blok får sina röster och som Lega Lombarda samlar omkring 10 procent av rösterna i Italien (i Milano fick de 23,4 procent och är det största partiet). Le Pens Front Nationale i i Frankrike utnyttjar en demagogi om en lokal (mot invandrarna riktad) identitet för att förankra sig runt Marseille.
Önskan om att bli herre i sitt eget hus kan även bli reaktionär.
Detta är också fallet i Frankrike med ”Jakt och fiske”-alternativet som ställer upp med egna valsedlar och som gör anspråk på att representera det verkliga Frankrike och dess lantliga traditioner. Det finns också en möjlighet till en reaktionär ekologisk variant: Front Nationale utarbetar för närvarande ett program för hur miljön ska försvaras — men även det ”människosläkte” som går under namnet det franska folket.
Därför måste vi finna ett sätt att förena de nationella och regionala påtryckningarna med demokratiska och sociala krav. Det går inte att särskilja kraven på nationellt självbestämmande och ett allmänt medborgerligt självbestämmande.
Allt detta ska fokuseras kring en strategi för att störta den bestående ordningen och skapa ett alternativt Europa till det som förkroppsligas i Maastrichtavtalet.
Här kan vi utmana populisterna och den yttersta högern genom att liksom de förkasta staten och korruptionen. Det är också här som vi kan gå längre än miljörörelsen gjort i sin strategi.
De regionala och nationella frågorna kan integreras i en bredare social rörelse, inte genom att vi förnekar dem, utan genom att vi redan från början sätter in dem i ett internationalistiskt och antikapitalistiskt sammanhang.
Eller med den baskiska revolutionären José Iriartes ord i International Viewpoint den 3 februari 1992:
”Det är nödvändigt att förstå att en stor del av befolkningen har olika nationella ursprung och att det för att vinna dem för en baskisk nation kommer att vara viktigt att erkänna och respektera de kulturella rättigheter som hänger samman med detta ursprung.”
”Att staten berövas sin roll i nationen, måste också innebära en självförvaltande ekonomi, producenternas och produktionsenheternas fria sammanslutning, en förbindelse mellan samhällsplaneringen och de delar där marknaden bedöms som nödvändig...”
”Vägen till en oberoende självförvaltning, som avvisar såväl den existerande ordningen som den av staten beroende europeiska kapitalistiska ordningen, är en brännande fråga. Den kan hjälpa oss att nå bortom det strikt nationella oberoendets begränsningar.”
Det centrala i varje diskussion om medborgarskap och medborgerliga rättigheter är frågan om rasism och situationen för invandrarna från Tredje världen eller Östeuropa. Återigen handlar det om klyftan mellan människan som producent och medborgare. I alla system där arbetsmarknaden är segregerad, följer skillnaderna eller de ojämlika medborgerliga rättigheterna uppskiktningen av arbetsmarknaden. Detta gällde under lång tid för kvinnornas rösträtt, men också i Sydafrikas apartheidsystem.
Att ett system där det inte bara handlar om en ekonomisk diskriminering försvinner, innebär inte att segregationen upphör. Det öde som drabbar majoriteten av de kvinnliga arbetarna eller de svarta i Sydafrika efter apartheid visar detta klart. En del av de arbetande åtnjuter på ett eller annat sätt inte fulla medborgerliga rättigheter. Denna segregering rättfärdigas av en rad ”naturliga” fördomar – kön, nationalitet, kultur eller ras. Staten döljer sin klasskaraktör för arbetarna genom att anta olika inställningar till olika arbetargrupper. Vissa får fulla rättigheter, andra förvägras dem.
En del blir fullvärdiga medborgare, andra blir det inte.
Denna statliga eller institutionella rasism ingår som en del av behandlingen av de arbetande för att gynna kapitalets intressen och är inget utmärkande för vare sig den yttersta högern, socialdemokratin eller den traditionella högern.
Den ingår som en permanent del av den borgerliga staten, och uppstår ur produktionsförhållandena och inte genom några särskilda demagogiska eller invandrarfientliga kampanjer.
Den kommer till uttryck i Schengenavtalet, som reglerar och skärper invandrarnas och flyktingarnas möjligheter att komma till EG-länderna, och i de olika europeiska möten som handlar om invandring och ”nya in- och utvandringsströmmar”.
Med detta i bakhuvudet är det intressant att se vad som har hänt i Östeuropa. I Öststaterna, där övergången till kapitalism varit trög, kaotisk och osammanhängande, finns en tydligt brist på harmoni när det gäller cirkulationen av kapital, varor och människor.
De villkor som skapades genom Berlinmurens fall har inneburit att en stor del av de arbetande i Öst nu är fria att sälja sin arbetskraft samtidigt som andra delar av marknadsekonomin fortfarande befinner sig i sin linda. Följden har blivit att vissa människor känner sig fria (de har ”befriats från kommunismen”) att sälja sin arbetskraft på den västeuropeiska marknaden.
Detta leder till problem för våra EG-anhängare. Ta bara den energi som Italien lagt ner på att avvisa albanska utvandrare, samtidigt som den pågående debatten i Tyskland om asylrätten visar att det handlar om mer än yttersta högerns ideologi och fördomar.
Staterna tvingas att finna på nya lagar för att upprätthålla ordningen, uppdelningen på världsmarknaden och bevara skillnaderna mellan kapitalets och varornas fria rörelser och restriktionerna för människor att fritt förflytta sig. Nya lagar och ett nytt förtryck. Staten utvecklar sin funktionella rasism.
För detta behöver staten ett ”medborgerligt”, nationellt eller kulturellt rättfärdigande. För att bryta upp den möjliga enigheten mellan alla dem som säljer sin arbetskraft, framställer staten en idealiserad bild av nationen och den etniska tillhörigheten. Segregeringen skrivs in i definitionen av medborgarskapet.
”Medborgaren”, som han eller hon framställs i den borgerliga demokratiska teorin, går varken att hitta i Väst- eller Östeuropa. Regeringarna vårdar ömt den eftersträvade uppdelningen av människan som samhällsmedborgare och producent.
Ju mindre makt producenten har, desto mindre kan medborgaren kontrollera sitt eget liv och samhället. Men nu blottlägger den ekonomiska krisen, de sociala förändringarna och den pågående föreningen av Europa i allt högre grad andefattigheten i uppfattningen om ”medborgaren”.
Folk håller på att bli lika upptagna med att vara med och fatta beslut över sitt yrkesverksamma liv som över sitt liv som brukare. De tänker lika litet att gå med på att få sparken, vilket ”ödet har bestämt”, som att acceptera att en motorväg, som ligger i ”det allmänna intresset”, byggs framför ytterdörren.
Många inser inte längre varför samhället rättfärdigar militära utgifter och att trupper sänds över haven. De förstår allt mindre varför de skulle rösta på politiska klickar, när detta inte får något praktiskt resultat på skolväsendet, informationen, beslutsfattandet o s v.
Många upplever i dag frustration på två plan: att formellt vara medborgare, men sakna makt och att drabbas av en social otrygghet. Den politiska kraft som förmår svara på dessa problem kommer också att kunna inge hopp och till och med ge liv åt en motkraft.
För närvarande är det den yttersta högern som har initiativet. Med krisen för staten som utgångspunkt, hoppas den genom att utmåla ”de andra” (invandrarna, Tredje världen eller helt enkelt de övriga delarna av landet) som ”onda”, kunna svara mot den längtan som folk känner efter en förnuftig värld utan korruption eller misär, en ”återupprättad”, ”naturlig” ordning. Detta innebär följande:
* Kampen för likaberättigande inom de existerande staterna är ett viktigt inslag i den demokratiska och anti-rasistiska kampen. Men den utgör inte i sig en strategi – i exempelvis Storbritannien kan inte kampen mot rasismen centreras kring rösträtten, eftersom många ”svarta” redan har rösträtt. I Frankrike har även en stor del av de invandrare som kommit från de tidigare franska kolonierna franskt medborgarskap, utan att de för den skull går fria från rasism eller betraktas som en särskild del av de arbetande.
Överallt måste kampen mot rasism och för medborgerliga rättigheter sammankopplas med två andra, mer subversiva frågor: en anti-rasism som riktas direkt på Europanivå, som kräver lika rättigheter inom hela EG för alla dem som bor och arbetar där; och en antirasism som för upp frågan om att utöka de politiska rättigheterna för alla, som står i motsättning till det nuvarande, formella och innehållslösa medborgarskapet.
* Vi måste ingripa i debatten om det ”nya medborgarskapet” och ge det ett radikalt och universellt innehåll som uttrycker behovet av en kontroll över hela samhället, demokrati på gräsrotsnivå och självbestämmande.
Vi måste föra fram en systematisk kritik av den borgerliga representativa demokratin.
Vi måste steg för steg föra fram kravet på vetorätt, kontroll och öppenhet och rätten att återkalla valda politiska representanter.
Vi får heller inte ge monopol på sådana frågor åt de olika miljö- eller ekologistiska rörelser som stannar på halva vägen, och oftast begränsar sina förslag om gräsrotsdemokrati till en småskalighet.
Det vi kräver måste gälla överallt. Det är inte tillräckligt om befolkningen i en liten stad får vetorätt över eller rätt till insyn i ett vägbygge om man samtidigt fortsätter att vara tillfreds med det traditionella, nationella parlamentaristiska systemet.
Vi måste presentera ett helhetsalternativ som sträcker sig bortom de nationella politiska institutionerna och reser de problem som kantar vägen mot ett annorlunda Europa än det som erbjuds oss i dag.
Ett Europa som grundas på den fulla kontrollen över samhället och som sätter de grundläggande sociala och ekologiska behoven i främsta rummet.
* Det är bara så vi kan ge vårt svar i debatten om EGs ”demokratiska under skott”. Problemet är inte att reformera röstsystemet för Strasbourgparlamentet eller välja sida i dispyten mellan Brysselkommissionen och Europaparlamentet.
Det är också därför som varje förslag om att införa en ”riksdag” för hela Europa bara kommer att vara förvirrande, så länge som det långa skyttegravskriget om vetorätten och gräsrotskontrollen över samhällen och städer, kvarter och regioner inte når ett avgörande.
Det är bara om de sociala och politiska striderna på basplanet om frågor som medborgarskap och kontroll blir allt mer omfattande som det blir möjligt att nå fram till ett mål som omfattar hela Europa, t ex införandet av en europeisk ”riksdag”.
Så länge som dessa förutsättningar inte finns, inskränks det hela till ett ”vänsterdemokratiskt” styre av de existerande politiska institutionerna, utan något samhällsomstörtande innehåll.
Vi befinner oss inte i en situation där det är nödvändigt att ”grunda” eller legitimera en nation genom en konstituerande handling.
Det som spelar roll när man för fram ett budskap är om det stimulerar människor och sätter dem i rörelse. Givetvis finns det fortfarande behov av att någon formulerar en uppfattning om hur Europa ska styras, men det är lönlöst att försöka vända om den naturliga händelseutvecklingen.
Det krävs att många, många människor vinner erfarenheter, inte bara för att få en vidgad horisont, utan också för att en verkligt internationalistisk vision ska bli trovärdig.
Därför måste vi ägna den mesta tiden åt att utarbeta en strategi för utmaning på gräsrotsnivå och visa att ”det nya medborgarskapet' kan innebära mer än tomma ord – en ny social solidaritet, lika rättigheter och att människan i rollen som medborgare och producent blir en.
Det centrala i denna strategi är frågan om kvinnornas roll. I det franska departementet Alsace fick ett kvinnoalternativ som krävde att kvinnorna skulle bli representerade sex procent av rösterna. Häri finns mycket erfarenheter att hämta.
Det är faktiskt slående hur obehindrat våra opinionsbildare talar om ”det nya medborgarskapet” utan att ens nämna kvinnofrågorna – precis som om detta bara handlade om institutionella reformer; precis som om en politisk diskriminering inte hade något att göra med arbetsdelningen mellan könen.
Det verkliga ”nya medborgarskap” vi föreslår kommer att stiga upp ur såväl kapitalismens som patriarkatets ruiner och den kamp vi för är på samma gång anti-kapitalistisk och feministisk. En stark, självständig kvinnorörelse skulle kunna spela en central roll i kampen för kontrollen över samhället.
Olika initiativ har redan tagits kring de teman som nämnts ovan. I Frankrike publicerade tidskriften M i mars i år ett ”medborgarnas manifest” som var undertecknat av olika intellektuella – det som kraftigaste betonades i manifestet var ”att det fanns en plats för alla i samhället, och detta måste erkännas.”
Nästan samtidigt skrevs ett upprop med titeln ”Vänstern: Efter slutet”, med anledning av representationskrisen ställdes krav på en ny ”maktbalans” för att ”återuppliva den offentliga debatten”. Uppropet avslutades med orden ”låt oss sträva efter en modern och anständig utopi, där inte längre individen ställs mot samhället, och som drar upp riktlinjerna för framtiden; att på en och samma gång möjliggöra större individualitet och mer kollektivitet”.
I Belgien har två parallella initiativ sett dagens ljus. Efter chocken i valet den 24 november 1990, då Vlaams Block fick 25 procent av rösterna i Antwerpen, bildades ”Charta 91” i Flandern. Gruppen presenterade sig själv som en ”medborgarrättsrörelse” och strävar efter att ”inrätta nya institutioner som gör det möjligt för medborgarna att delta och få den direkta kontrollen”. Den brännmärker krisen, förödelsen av städerna, rasismen och en Ekonomisk och Monetär Union som inte uppstått på demokratisk väg. En liknande grupp har grundats i Vallonien.
I mars i år ägde en ”Europamedborgarnas konferens” rum i den slovakiska huvudstaden Bratislava. Konferensen ägnade speciell uppmärksamhet åt nationalism och rasism. Där diskuterade deltagare från olika rörelser från hela Europa medborgarrättsliga problem och Europas politiska institutioner. Problemen har alltså redan uppmärksammats.
Vi får emellertid inte nöja oss med olika kompromisser och sammanjämkningar som ger en illusion av att några grundläggande förändringar håller på att äga rum. Varje EG-medborgares rätt att rösta och ställa upp som kandidat i lokala val inom EG utgör inget framsteg så länge det bara handlar om en ny ”europeisk identitet”, grundad på det imperialistiska och säkerhetsinriktade Schengenavtalet.
Nyligen hölls en lokal folkomröstning i Amsterdam om att begränsa biltrafiken – omröstningen förlorades. Trots att den hölls innebär det inte att makten över besluten ligger hos det arbetande folket. Invandrarnas rätt att rösta i lokala val i Nederländerna löser, trots att det innebär en landvinning väl värd att försvara, inte problemen med rasismen.
De borgerliga politiska institutionerna erbjuder inte ett uns av verkliga medborgerliga rättigheter och förespeglar bara en direkt demokrati. Strävan efter och det möjliga i en fullständig kontroll kommer från massmobiliseringar, som står fria från de politiska institutionerna – det har inget att skaffa med en strategi som innebär att man ger upp en bit i taget eller att man upprättar en ”motmakt” till staten.
Det räcker inte med en gräsrotsdemokrati; det är nödvändigt att utmana den bestående ordningen hela vägen. För att lyckas med detta måste klyftan mellan kampen på arbetsplatserna och de sociala rörelserna överbryggas.
Två misstag måste undvikas: det första är att tro att kampen på arbetsplatserna tillhör arbetarrörelsens historia, det andra är att de sociala rörelserna utanför arbetsplatserna bara utgör en förvriden, urvattnad och tillfällig avvikelse från den ”verkliga” klasskampen.
Båda avspeglar en separation eller uppspaltning som borgarklassen medvetet gjort för att undergräva klassmedvetandet.
Den första kampen utspelar sig i produktionen, den andra äger rum i reproduktionen av arbetskraften. Här tangerar vi den ännu pågående debatten om det ”revolutionära subjektets” karaktär och heterogenitet och om de emancipatoriska, eller frigörande, rörelsernas mångfald.
Men låt oss drömma lite om hur ”återuppbyggnaden” av arbetar- och den sociala rörelsen ska gå till...
Föreställ er samlingsplatser i kvarteren och städerna där alla de olika föreningarna och organisationerna kommer samman, där det kommer att vara möjligt att diskutera fram och ingå allianser mellan anti-militaristiska, feministiska, lesbiska och bög, anti-rasistiska, husockupant, kulturella och ungdomsrörelser, alternativa studiecirklar, fackföreningar o s v.
Samlingsplatser där det blir möjligt att åter lappa ihop den sönderrivna samhällsväven i höghuslängorna och arbetarkvarteren, platser öppna för alla som utgör en motkraft, platser som sätter folk i rörelse och får dem att slå vakt om sina rättigheter.
Detta kan leda till att en enad massomfattande rörelse utvecklas, som för samman producenter och medborgare. Här instämmer jag till fullo med vad André Gorz skriver:
”Arbetarrörelsen måste komma ihåg... att den växte fram tillsammans med arbetarnas kulturföreningar. Den kan bara fortsätta som rörelse om den engagerar sig i människans utveckling lika mycket på arbetsplatsen, som utanför den.”
Den kris som staten genomgår i dag innebär samtidigt möjligheter för oss att återinföra ett sammanhängande alternativ men även att ge trovärdighet åt nya former av radikaliseringar som leder till att många människor får erfarenheter av civil olydnad.
Genom att utnyttja dagens kris för institutionerna och ta avstånd från systemets uppsplittring av de två sidorna av vårt sociala vara – som producenter och medborgare – kommer det också att vara möjligt att återge trovärdigheten för idén om ett alternativt samhälle.
Om många människor vägrar att låta sig inkallas eller vägrar att betala de militära utgifterna, kan det ge upphov till en militant anti-militarism. Feminismen kan få en bred åhörarskara genom att ta upp de frågor som rör kvinnorna i arbetslivet och mer övergripande jämställdhetsfrågor.
Respektfullt kan vi återknyta till den debatt som fördes av de brittiska arbetarna på Lucas-fabrikerna 1975 -då gällde det att ställa om företaget från militär till civil produktion. Eller ta vägran att be tala den så kallade Poll Tax (en ny kommunalskatt) i Storbritannien eller kampanjen i Schweiz för att skrota försvaret och de schweiziska kvinnornas strejk 1991. Alla dessa strider pekar i samma riktning.
Den strategi vi måste komma med får inte vara uppstyckad eller fragmenterad; det är genom att sammanföra alla dessa rörelser och se till att de står fria från staterna och de europeiska politiska institutionerna som de kan återupplivas och kampen kan riktas mot kapitalismen. Detta innebär samtidigt att fackföreningarna på nytt går på offensiven och revolutionära krafter utvecklas i mångfald och demokrati.
Vi måste tänka igenom en helt ny antikapitalistisk strategi, och på nytt se över frågan om samhällskontroll och dubbelmakt.
Kapitalismens utveckling tvingar oss att tänka efter, grubbla och fundera över ett vitt spektrum av frågor. Den tid är förgången då övergångs- och anti-kapitalistiska krav kunde ställas strikt inom de nationella ramarna (nationaliseringar och ”öppna räkenskapsböckerna”).
I dag består utmaningen av att förena de olika rörelserna och få hela kontrollen över det sociala livet – utbildning, transporter, bostäder, kampen på arbetsplatserna, anti-rasism, anti-militarism, antisexism o s v – och allt måste föras upp i en europeisk skala. Vi måste med andra ord ta avstånd från ett tillbakablickande försvar av den ”nationella suveräniteten”, som det franska kommunistpartiet föreslår.
Att bygga dessa broar är en fråga på liv och död för den europeiska revolutionära vänstern: vi måste ingripa i nationalstatens kris, förena de olika pågående striderna och återupprätta trovärdigheten för ett socialistiskt projekt genom att definiera ett alternativ i motsättning till Maastricht-avtalets Europa.
Ur International Viewpoint nr 228, 1992. Översättning och bearbetning: Lars Gus Kaage.