Ur Fjärde Internationalen nr 4-92
I Paris publicerades 1970 ett manuskript av en anonym överlevande från Vänsteroppositionen på 20-talet. Den amerikanske översättaren George Saunders har försökt ge en bild av författaren utifrån manuskriptet. Hans far tycks ha varit fattigbonde och efter dennes död skickades han 1914 till Petrograd för att bli lärling till en hattmakare.
Under februarirevolutionen 1917 hörde han för första gången talas om Trotskij. Under inbördeskriget tjänstgjorde han som kodspecialist i Röda Armén. Senare anslöt han sig som student till Vänsteroppositionen och uppträdde vid några tillfällen som representant för oppositionella studenter i Moskva.
Från slutet av 20-talet och fram till 1941 genomvandrade han olika fängelser och läger. I samband med den tyska invasionen 1941 släpptes han ut, tillsammans med andra överlevande från oppositionen, för att tjänstgöra i armén. Efter kriget hamnade han åter i läger och vad som sedan hände den anonyme författaren, efter det allmänna nedmonterandet av lägersystemet efter Stalins död, är inte känt.
Vissa tillägg och kommentarer återfinns i manuskriptet och deras ursprung är oklart. Därför bör manuskriptet i viss mening betraktas som ett kollektivt försök att återupprätta den historiska sanningen.
I ett särskilt avsnitt berättar den anonyme bolsjevik-leninisten om Adolf Joffes begravning. Det är en av de ögonvittnesskildringar som bevarats av denna händelse, som kom att bli den sista offentliga manifestationen från oppositionens sida.
Det kom också att bli det sista tillfälle som Trotskij höll ett offentligt tal i Sovjetunionen. Den kyrkogård som begravningen ägde rum på ligger vid Jungfruklostret inne i Moskva.
Begravningsprocessionen färdades från kommissariatet för inrikes ärenden över Lubjankatorget, förbi Bolsjojteatern och Moskvas universitet, längs Pretjistenka till kyrkogården vid Novo-Devitjijklostret. Rysslands huvudstad Moskva tog ett sista farväl av den enastående sovjetiske diplomaten och revolutionären – Adolf Abramovitj Joffe.
Kistan vilade på en begravningsvagn dragen av tre fuxar. På kistlocket låg många kransar bland vilka fanns kransar från den sovjetiska regeringen och kommissariatet för utrikes ärenden, från släktingar och från medlemmar i partiets centralkommitté. All uppmärksamhet drogs till en liten krans med ett rött band på vilket var skrivet ”Från Trotskij och Zinovjev”.
Moskvas gator var fyllda av människor. Begravningsprocessionen rörde sig tämligen sakta. Det fanns inga vagnar eller bilar bakom. Alla gick till fots. Bakom kistan kom änkan, Maria Michajlovna Joffe. Trotskij gick bredvid henne, höll hennes arm. Bakom dem kom Zinovjev, Kamenev, Radek, Pjatakov, Preobrazjenskij, Sapronov, Lasjevitj. Sedan kom den officiella delegationen som representerade regeringen vid begravningen, inklusive ministern för utrikes ärenden, Tjitjerin, politbyråmedlemmen Rjutin och andra. Bakom dem sträckte sig en lång rad av tusentals militanta vänner till den avlidne, aktiva deltagare i revolutionen och inbördeskriget. De hade kommit för att en sista gång visa sin vördnad för sin kamrat i den gemensamma kampen för den revolutionära saken.
[…] Kolonnen i spetsen för processionen anlände till Novo-Devitjijklostret. Vid klostrets grindar fanns beriden polis, beväpnad med gevär. Sekreteraren för sovjeternas allunionella centrala exekutivkommitté, Jenukidze, stod i närheten av milisen. Han hade gett order om att bara låta släktingar och nära vänner till den avlidne gå in genom grindarna. Vi beordrades att ”omedelbart skingras och gå hem”. Men det fanns 10 000 av oss. Vi rusade mot grindarna och tog dem med storm. Polisen drog sig tillbaka. Inne på kyrkogården såg vi en öppen grav närmast en mur, och på muren stod beväpnade tjekatrupper. De hade lagt sig i bakhåll för oss (”i fall att”). Detta var, som vi fick veta många år senare, Stalins ondsinta plan för att provocera blodsutgjutelse och mord…
Ett möte började nära den öppna graven. Först talade Tjitjerin. Efter honom gick Rjutin, medlem i den officiella regeringsdelegationen till begravningen, upp för att tala. Han var en ”nyligen uppstigen stjärna” av första graden och han började tala i bekanta ordalag. Hans sätt att tala var grovt och innehöll många utbrott mot oppositionen. Det var ett begravningstal som överflödade av oförskämda anspelningar och föreföll vara en provokation för att utmana oss alla där. Men vi behöll vår upprördhet för oss själva och förblev tysta.
Rjutin förklarade att hela oppositionen var skuld till Joffes död. Inte anade vi den gången att vi några år senare skulle möta ”stjärnan” Rjutin i samma belägenhet som oss själva i fängelset i Verchne-Uralsk.
Rjutins tal drog ut på tiden. Från grova angrepp på oppositionen övergick han till angrepp på Trotskij. När han skrek att L.D. Trotskij ”förutspådde revolutionens skymning” ekade kyrkogården av ett mäktigt protestskrik: ”Hur vågar du! Håll käften!” Rjutin tappade fattningen, som om det var han som bespottades, och klev ned från plattformen utan att avsluta sitt lögnaktiga tal.
Trotskij, som stod intill Sapronov, tycktes vakna upp ur någon dagdröm och frågade Sapronov, ”Varför skriker de åt honom?” Jag hörde inte vad Sapronov svarade, men av Trotskijs uppsyn kunde man sluta sig till att han inte hade lyssnat till talarna vid Joffes grav och inte såg något omkring sig. Djupt försjunken i sina egna tankar hade han avsiktligt stirrat på den öppna graven. Hans vänstra kind ryckte nervöst … När Tjitjerin tillkännagav att nästa talare var Lev Davidovitj Trotskij, tystnade alla. Till och med soldaterna på kyrkogårdens mur slappnade i sin hållning…
Efter att ha klättrat upp till plattformen blottade Trotskij sitt huvud. Hans tal böljade som en sorgsen melodi och träffade oss djupt i själen. Jag hade hört många av Trotskijs tal men det hade aldrig funnits något liknande. Han talade om sin vän, om en revolutionär som hade ägnat sin brinnande ande åt revolutionens sak till sista droppen av sitt blod.
Joffes död berörde Trotskij djupt. Detta slags död kunde leda till otillåtlig efterföljd av andra. Paret Lafargues ädla exempel var inte en kamp för revolutionära ideal utan en protest, en dyrt betald protest som kunde bli till skada eftersom det tog bort kämpar ur revolutionärernas led. Detta kunde inte tillåtas.
Och sedan började den sorgsna tonen i Trotskijs tal ge plats för en själfull appell till livet, till kampen för liv. Trotskijs brännande ord hårdnade i folkmassan av 10 000 åhörare och klingade som metall: ”Ingen har rätten att följa exemplet i denna död. Ni måste följa exemplet i detta liv.”
Detta var armékommendantens order … Vi glömde aldrig denna order, denna befallning, inte ens under den stalinistiska repressionens mörkaste dagar.
”Den proletära världsrevolutionens leninistiska fana har kastats i smutsen och trampats ned”, sade Trotskij, och beskyllde Stalin för att förråda Lenins sak. Talarens röst ringde som en varningsklocka, spred bestörtning och oro. ”Hur ska vi resa den igen? Hur ska vi tvätta den från det som smutsar ned den?” tänkte vi för oss själva och föreställde oss Lenins fana för vår inre syn.
Trotskij sade vidare att centralkommitténs ledning hade låtit revolutionära situationer i Europa, Kina och Indien glida den ur händerna och kastat tillbaka världsrevolutionen många decennier. Detta var ett förräderi mot internationalismen …
Lyssnande till Trotskij mindes jag Lenins kloka ord om världsrevolutionen. I april 1917 hade Lenin riktat en appell till det ryska proletariatet från pansarbilen vid Finlandsstationen med dessa ord. Med samma ord hade han 1919 riktat sig till Kommunistiska Internationalens första kongress. Dessa ord var inskrivna i partiprogrammet. Och liksom i takt med mina tankar hörde jag Trotskijs ord: ”I Ryssland är idén om nationell socialism på väg att vinna. I den slutgiltiga analysen kan detta leda till återupprättandet av kapitalistiska förhållanden i landet.” Trotskijs sista ord vid Joffes grav klingade som en helig ed: ”Vi kommer att lyfta den proletära världsrevolutionens leninistiska fana högt och föra den vidare till världskommunismen. Länge leve det revolutionära kommunistpartiet!”
Kyrkogården bröt ut i en explosion av stormande applåder. Under en lång stund genljöd ropen av solidaritet med Trotskij, solidaritet med hans ord, som sammanföll så väl med tankarna och strävandena hos de som hade samlats. Trotskij filmades under tiden.
När tystnaden slutligen föll klev Zinovjev och Kamenev upp på plattformen. Efter deras tal sänkte vi ned kistan i graven och kastade en handfull kall jord på den.
”Din väg har tagit slut, men för oss ligger kampen fortfarande framför oss.” Sådana var våra tankar. Vi hade inga illusioner om vår omedelbara kamp och vi förutsåg att vi skulle tömma lidandets bägare till sista droppen.
Kyrkogården föll inte i tystnad utan blev allt stormigare. Trotskijs närvaro bland oss höjde vårt mod och vår tro på segern för Lenins idéer, hans förutsägelser om världsrevolutionen. Vi betraktade honom kärleksfullt och bad honom: ”Tala till oss lite till.”
Stående runt Trotskij i en solid massa upptäckte vi plötsligt att vi tryckte honom mot tegelmuren. Det föreföll som om faran för en obehaglig incident hade utvecklats. Lasjevitj lade först märke till det. Han som hade deltagit i stormningen av Vinterpalatset i oktober 1917 och varit befälhavare för våra trupper på den sibiriska krigsskådeplatsen, beordrade oss att på militärt sätt bilda en flera led djup ring kring Trotskij och hålla tillbaka vågen av människor som tryckte på mot honom. En katastrof undveks, men folk fortsatte att skrika och be Trotskij att säga några ord till. Sedan lyfte vi upp honom på våra axlar och han talade till oss alla:
”Kamrater det finns inget behov av en demonstration. Vi kom hit för att ta farväl av vår kamrat. Vi hade inga andra avsikter här. Än en gång, det finns inget behov av en demonstration. Gå tillbaka till era hem.”
Vi – mer än 10 000 kommunister, partiaktivister, elektrifierade av avsky mot den antileninistiska ledningen, denna lilla grupp av usurpatörer som hade tagit över centralkommitténs apparat – väntade på order från Trotskij för beslutsam handling, men fick istället en vädjan om lugn från honom. Men ingen av oss tvivlade på hans omdöme. Vi trodde på Trotskij. Det måste vara på det sättet.
Trotskij leddes genom en trång korridor av människor till klostergrindarna, där folkkommissarien Bjeloborodovs bil väntade på honom. När Trotskij kördes iväg sade Lasjevitj till oss: ”Vårt folk har gått, låt oss gå hem.” Vi skildes åt, bedrövade, även om hoppets lågor ännu brann i allas våra hjärtan för den socialistiska världsrevolutionens seger.
Den anonyme memoarförfattaren beskriver också ett samtal med Lenins änka Nadesjda Krupskaja 1928. En delegation bestående av fem ledare för oppositionella studenter i Moskva besökte Krupskaja på undervisningskommissariatet. Krupskajas sekreterare, Vera Dridzo, försökte förhindra deras möte med Lenins änka. Hon liksom många andra sekreterare till centralkommittéledamöter och Lenins släktingar hade utplacerats av Stalins folk. Till slut tog sig studentdelegationen förbi sekreteraren genom att helt frankt kliva in oanmälda. Författaren beskriver på ett mycket gripande sätt sitt möte med Krupskaja:
Vi dolde inte för henne det faktum att vi för närvarande hade uteslutits från partiet för att vi tillhörde oppositionen. Vi började utveckla våra skäl för att komma.
Krupskaja lyssnade till oss med stor uppmärksamhet. Hon tycktes studera var och en av oss, separat, sökande, tittande oss rakt i ögonen. Och när vi hade avslutat en del av vad vi hade att säga tittade hon på dörren och sade tyst, ”Vem är ni för? Trotskij?”
Vi talade om för henne att vi var bolsjevik-leninister och att vi försvarade Lenins lära och testamente. Hon var djupt rörd. Hon tog upp sin näsduk ur fickan och började torka bort tårarna som rann nerför hennes kinder så att vi inte skulle lägga märke till dem. Hon höll näsduken intill sina ögon och lyssnade vidare på oss.
Vi talade om de arresteringar som ägde rum i landet, om deporteringen av Karl Radek och Kasparova till Sibirien. Detta kände hon inte till och var extremt överraskad av vår information. Och när vi talade om för henne att det gjordes förberedelser för att arrestera Trotskij, svarade hon med darrande röst, ”Nej, saker och ting kommer inte att gå så långt. Partiet kommer inte att tillåta det.”
Vi ville veta vilken sida hon stod på, med oss eller Stalin. Ivriga efter att få ett tydligt svar, frågade vi, ”Om det går så långt, om Trotskij arresteras, vilken attityd kommer ni att inta?” Vi tittade henne i ögonen och väntade på hennes svar. Krupskaja tänkte intensivt. Hennes offentliga ställning krävde att hon vägde varje ord. Det var uppenbart att en inre kamp pågick inom henne. Vi tyckte synd om henne, men det var inte bara vi som inväntade hennes svar. Det var bara fem av oss, men många tusen studentkommunister som hade sänt oss hit väntade på Krupskajas svar. De var också mycket upprörda över de arresteringar som ägde rum i landet, vilka förebådade okända vändningar i revolutionens öde. Krupskaja förstod detta och uppfattade att vi inte kunde gå utan ett svar. Än en gång tittande vaksamt i ögonvrån mot dörren, sade hon med fast röst – det var som om hon var orädd… men mycket rörd – ”Även i fängelset kommer Trotskijs ljus att lysa klart.” Sedan tillade hon tyst och med sorg i rösten, helt utan samband med hennes tidigare uttalade tankar: ”Och om de arresterar honom kommer jag att vara den första som kommer med paket till honom i fängelset.”
Vi tänkte för oss själva, ”Nej, hon har inte makten att förhindra fängelse för Trotskij, oavsett hur mycket hon önskar att det inte var så.” Våra munnar blev torra av ett överflöd på känslor och våra hjärtan slog som hammare…
”Hon är med oss, hon är med oss”, ropade våra hjärtan, ”i hennes revolutionära, proletära instinkter är hon med oss.” Vi kände till hennes goda och rena avsikter, och oavsett hur bittert hennes svar om oundvikligheten av fängelse var för oss, förstod vi att vi inte kunde få något annat svar från henne i denna omgivning, bakom denna dörr.
När hon tog farväl av oss kom hon fram från sitt skrivbord och omfamnade oss alla på ett moderligt sätt. I hennes ögon glödde tyst och utan ord en innerlig sympati, så att den ännu denna dag förblir för mina ögon.
Men när vi gick ut förbi hennes sekreterare Vera Dridzo, kände vi inte bara utan såg klart hur beredd hon var att bita oss i strupen.
Den okände bolsjevik-leninisten berättar vidare om ett möte hösten 1926 mellan representanter för Moskvas studenter och Trotskij. Skildringen ger en bild av hur dessa möten mellan oppositionella kunde te sig. Ofta ägde de rum i ett tillstånd av halv illegalitet.
Han skakade hand med oss och bjöd in oss till sitt kontor. Vi satt i mjuka läderstolar och väntade. Endast en av oss, Vasja A., vägrade sitta i Trotskijs närvaro. Vi försökte övertala honom, och inte ens Trotskijs uppmaning hade någon effekt. Likt en soldat i tjänst, stod han bredvid Trotskij under två och en halv timme.
Mötet började med frågan om oppositionens uppgifter. Det följande var ungefärligen mötets innebörd, ur minnet: ”Vi måste gå till arbetarklassen och de proletära delarna av partiet. På den internationella nivån är våra uppgifter att samla våra krafter, föra samman de revolutionära krafterna i de borgerliga länderna. Vi måste hjälpa det internationella proletariatet att förbereda väpnade resningar i dessa länder. Vi har inte rätt att låta revolutionära situationer glida oss ur händerna. Vårt slutgiltiga mål är den socialistiska världsrevolutionen.
På den inhemska arenan måste vi inleda industrialiseringen av landet i den nödvändiga takten och inte på bekostnad av ökad utsugning av arbetarklassen utan genom att öka skatterna för de välbärgade och borgerliga skikten i stad och på land. De vill slita bort oss från arbetarklassen, men de kan endast göra det med blodsutgjutelse. De kommer att arrestera oss och till och med skjuta oss. Det är nödvändigt att noga tänka igenom vad sådana åtgärder från Stalins sida kommer att innebära. De svaga kommer att lämna oss. Endast de starka kommer att stanna hos oss till slutet.”
I Trotskijs ord fanns en alarmerande ton. Reaktionen intensifierades i landet. Den kom med hastigheten hos ett åskmoln. De stalinistiska översteprästerna hade lagt beslag på alla nyckelposter i partiet och regeringen. De ville inte att revolutionen skulle fördjupas. De ville inte att den skulle utsträckas på det internationella planet. I världens alla länder fanns det vid den här tiden revolutionära situationer, situationer som var gynnsamma för störtandet av de förfallna kapitalistiska regeringarna. Men stalinisterna förstod inte att världsrevolutionen inte skulle komma av sig själv utan måste organiseras. Även i de koloniala och halvkoloniala länderna, Indien, Kina och andra, mognade det förtryckta folkets uppror. ”Men världsrevolutionen kan inte skjutas upp. Den måste genomföras nu medan de gamla erfarna generationerna av kommunister är i livet, deltagarna i oktoberrevolutionen och inbördeskriget. Det är nödvändigt, inte bara för revolutionens seger utan för överlämnandet av det bolsjevik-leninistiska arvet till nya generationer.
Vår generation har haft många revolutionära erfarenheter, tillräckliga för hela världen. Varje ansträngning för att hålla tillbaka världsrevolutionens framsteg är samarbete med imperialismen i dess ansträngningar att krossa Sovjetryssland, och motverkar den revolutionära rörelsen i de borgerliga länderna.
Anhängarna av nationell socialism i Ryssland har försatt folket i en konstant rädsla för ett nytt krig. Militariserade förhållanden skapas på sovjetisk mark som leder till undertryckande av demokratin i landet och gynnar gripandet av makten från omaskerade äventyrare, av egoister snikna att berika sig själva, av karriärister.
Dessa förhållanden skulle oundvikligen leda till en uppdelning av det sovjetiska samhället i två antagonistiska sociala skikt: ett materiellt tryggt och välbärgat skikt (de som innehar makten), infekterade av den privata egendomsackumulationens ’ideal’, som kommer att iaktta livet och vanorna och kulturen hos den utländska bourgeoisin och kopiera de negativa dragen i deras sätt att leva, och ett skikt med arbetande människor som tas om hand dåligt, som tillbringar sina liv i ständig oro och bekymmer för varifrån deras svarta bröd ska komma ifrån nästa dag.
Anhängarna till nationell socialism har ’blivit trötta’ på revolutionen, de vill vila. Men bara renegater kan uppträda på det sättet, inte proletära revolutionärer, endast de som har glömt Lenins ord att vår tid är ’en tid av krig och revolutioner’. Livets fakta bekräftar detta och påminner oss om det varje dag och varje timme.”
Någon frågade vid den punkten Trotskij: ”Om Stalin kommer att skjuta oss, kommer han att utplåna alla revolutionära kadrer. Kan vi verkligen låta honom göra det? Ska vi inte vidta förebyggande åtgärder?” Detta var den allra svåraste frågan som bekymrade oppositionen. Tusentals av våra kamrater hade frågat honom detta. Vad som stod på spel var inte bara ödet för den ryska revolutionära intelligentsian, vilken Stalin kunde utplåna fysiskt, utan ödet för hela det ryska folket och oktoberrevolutionen. Ödet för vår bolsjevik-leninistiska opposition var också avhängigt den riktiga lösningen på detta problem. […]
Trotskij besvarade vår fråga längs följande linjer: ”Stalins drag kan bara stoppas med våld”, sade Trotskij, gestikulerande med sina händer. ”Men våld är inte vår väg. Jag ber er att minnas detta ordentligt. Historien kommer inte att förlåta en metod som inte är partimässig för att lösa ett internt partiproblem. Om vi vill förhindra Stalins drag med våld, måste vi gripa till vapen och börja ett inbördeskrig. Om vi gjuter en droppe blod från våra partikamrater som har gått vilse, kommer förbannelserna från nuvarande och framtida generationer att falla över våra huvuden.”
[…] Hans moraliska renhet var alltid av den högsta graden. Med goda skäl sade han till sina anhängare: ”Det är bättre att vara martyr än bödel, bättre att acceptera döden än vanäran.” Trotskij tittade i historiens spegel och ryggade alltid tillbaka från att se sig själv som tyrann. Han upprepade denna tanke för oss på möten på många olika sätt. Han ville inte hugga av knuten inom partiet med ett svärd som erbjöds honom av hans militära meningsfränder. Han avböjde detta svärd därför att han respekterade historiens bedömning.
När vi gick skakade han hand med oss en och en. Det blev vår kamrat Vasja A.:s tur. Han grep Trotskijs hand och ropade högt, ”Länge leve världsrevolutionens ledare, kamrat Trotskij!” Lev Davidovitj betraktade honom förebrående och sade strängt, ”Det är inte rätt, kamrat, och det bör inte hända igen.” Detta fanatiska lovprisande av hans personlighet var honom avskyvärt.
Ur Samizdat. Voices of the Soviet Opposition (New York 1974: Monad), redigerad av George Saunders, s. 94–99, 106–108.
Översättning: Per-Olof Mattsson