Ur Fjärde Internationalen 2/1995
När den Europeiska Unionens stats- och regeringschefer samlades till toppmöte i Essen i Tyskland i december i fjol tog de ännu ett steg mot upprättandet av Europol. Detta gemensamma europeiska polisorgan började verka i somras och dess uppgifter är gränsskydd, ett centralt polisregister och att ”bekämpa terrorismen”. Finn Kjeller från den danska tidskriften Socialistisk Information skriver om det liberala Europas allt snävare gränser för demokratiska fri- och rättigheter.
De flesta EU-länder har redan skrivit under ett gränsavtal, Schengenavtalet. Den 23 december i fjol gjordes det klart att de inre gränserna mellan länderna skulle avskaffas från och med 26 mars i år. Medlemmar från första dagen blir Tyskland, Frankrike, Spanien, Portugal, Belgien, Luxemburg och Nederländerna. Från årsskiftet 1996 väntas även Italien, Grekland och Österrike ansluta sig. Danmark har lämnat in sin medlemsansökan. Sverige gör det förmodligen inom kort. Finland väntas följa efter.
För att skydda sig mot icke önskvärda personer inrättas en central databas (SIS) i Strasbourg som står i direkt förbindelse med Schengenländernas polisstationer. Nio miljoner individer omfattas till en början av registreringen.
Efterhand som ”Fästning Europa” byggs upp i den fria rörlighetens namn, forceras det allt tätare samarbetet mellan Västeuropas poliskårer.
Den 18 maj 1993 sköt den danska polisen 118 skott mot demonstranter i Köpenhamn — efter det kan väl ingen påstå att den danska polisen kommer att invänta några EU-direktiv för att vidta nya, djärva mått och steg för att upprätthålla ordningen.
Och sedan svensk och dansk polis bland annat i Lund har varit överens om att registrera och åtala antifascistiska aktivister är det svårt att hävda att orsakerna till förföljelserna bara ligger i EU:s polissamarbete.
Men efter tjugo års krispolitik och fem års förändring av ”hotbilden” från Öst till Syd visar lagstiftningen och polisens praxis tydliga gemensamma drag. I denna artikel kommer jag att rikta uppmärksamheten på den utveckling som är på gång i tongivande medlemsstater i EU. Var går frihetens gränser i det ”liberala” Europa?
Just toppmötet i Essen blev för de tyska myndigheterna en anledning att visa vägen in i en union där den ”inre rättssäkerheten” har hög prioritet. Lördagen jo december hade en demonstration mot EU utlysts som en del av ett mot-toppmöte med ”workshops” och debattgrupper. Arrangörerna spände från de Gröna till de autonoma.
En kort tid före demonstrationen förbjöds den under hänvisning till en odokumenterad ”risk för våldsamma aktioner från autonoma grupper”. På fredagskvällen avvisades en appell av Författningsdomstolen. Samma dag tågade polisen in med 8 000 man i Essen. De kontrollerade bilar på motorvägar och gator, fotgängare och till och med buss- och spårvagnspassagerare.
Den tyska boulevardtidningen Bild Zeitung hetsade: ”40 000 kurder och muslimer kommer till Essen. De reser hit med bussar från Österrike, Belgien, Holland, Frankrike, Italien och ex-Jugoslavien. Vi vet att i 000 militanta serber kommer att blanda sig med demonstranterna för att provocera mot bestämda mål.”
Natten till lördagen stannades en bil från Berlin och passagerarna beordrades ut med polisens vapen riktade mot sig. Med säckar över huvudena kördes de till fängelset. De anklagades för att ha haft uppsåtet att tillverka molotovcocktails — grunden för det hela var att polisen funnit några flaskor med sodavatten, en oljedunk och en toalettrulle i bakluckan på bilen.
Omkring 2 000 människor trotsade demonstrationsförbudet och försökte demonstrera på olika platser i Essen, men de jagades av polisstyrkorna. 1 000 fredliga demonstranter — och några tillfälliga julhandlande hamnade i polisens ”kittlar” (Kessel). Grupperna av demonstranter hölls inspärrade bakom polisens kedjor i timmar, belades med plasthandbojor och fraktades slutligen i stadens kollektivtrafikbussar till en polisskola där deras personuppgifter registrerades.
Några blev slagna eller dragna i håret. Enligt ögonvittnen blev en invandrare slagen och sparkad, även sedan han förlorat medvetandet. De anhållna invandrarna utsattes för en särskild behandling och fick två månaders förläggande från polismyndigheten i Essen. Tårgas användes mot de omringade på julmarknadsplatsen.
Den utsände från den socialistiska tidningen Sozialistische Zeitung rapporterade om hur man tvingades stå omringade i flera timmar, visiteras två gånger på platsen och en gång hos polisen — där kvinnorna fick ta av sig alla kläder. Först sent på kvällen frigavs de efter ett långt uppehåll på en polisskyttebana.
Högste ansvarige för demonstrationsförbudet och polisens aktion var den socialdemokratiske inrikesministern i delstaten Nordrhein-Westfalen.
Polisen uppgav att 918 människor anhölls. Även om det är ett nytt rekord i massanhållningar i Tyskland är episoden på intet sätt unik. Polisen började använda sig av sin omringningstaktik 1986, t ex i Hamburg 8 juni då 1 200 poliser omringade 800 demonstranter i en stor massa i upp till ett halvt dygn. Utöver förödmjukelsen registrerades aktivisterna grundligt.
Den stora uppstramningen i Tyskland skedde redan under 1970-talet — under de socialdemokratiska regeringsledarna Willy Brandt (Berufsverbot, yrkesförbud) och Helmut Schmidt (”anti-terrorlagar”). Därigenom återupptogs tråden från 1950-talets kommunistförbud.
För att förebygga terrorism fick polisen en växande arsenal av paragrafer som möjliggjorde ingreppen i de grundlagstryggade fri- och rättigheterna, t ex möjlighet att upprätta kontrollposter och undersöka alla förbipasserandes identitet och ägodelar. Utvecklingen av EDB-registren sedan 1970-talet har banat vägen för en effektiv massövervakning som nu kompletterats med införandet av pass och ID-kort med datorremsor.
Efter den ekonomiska nedgången 1981-81 gick det liberala FDP över till den konservative Helmut Kohl och hans ”andligt-moraliska förändring”. Sociala nedskärningar och en lång rad ingrepp till fördel för arbetsgivarna följde. Bland annat blev strejkvakternas rättigheter liksom demonstrationsrätten inskränkt. Omfattande kontroller, flitigt användande av batonger, vattenkanoner och tårgas blev verklighet vid jättelika demonstrationer mot atomkraftverk, vapendepåer och den nya startbanan vid Frankfurts flygplats. Vid en demonstation mot Startbahn West i november 1987 dödades två poliser av skott. Denna händelse fick Kohl att få med FDP på ännu mer skärpta regler.
Bland dem var ett oerhört omfattande Vermummungsverbot: Det blev straffbart för demonstranter att bära stora sjalar eller halsdukar, lösmustascher eller annat som försvårar registrering. När detta maskeringsförbud åtföljs går ingen demonstration säker. Det fick bland andra de 20 000 som demonstrerade mot G7-mötet i München i juli 1992 uppleva. Polisen gick flera gånger till angrepp för att stoppa mo deltagare med halsdukar för ansiktet.
Författaren Ingrid Strobl dömdes 1989 — efter ett och ett halvt år i rannsakningshäkte — till fem års fängelse för att hon hade köpt ett väckarur... Polisen påstod att det användes i en tidsinställd sprängladdning som slog hål i muren till ett av Lufthansas kontor 1986.
Domen föll enligt paragraf 129a i strafflagen — en gummiparagraf som tillsammans med andra paragrafer kan användas för att stämpla varje politiskt och fackligt motstånd som terroristisk verksamhet. Skyldig till ”stöd till terroristisk sammanslutning” är (efter Högsta domstolens utslag från 1984) ”den, som ickemedlem, främjar dess fortlevnad eller förverkligar dess mål, när hans uppträdande på ett eller annat sätt är underlättar dess strävan eller stärker dess medlemmar i beslutet att genomföra de planerade gärningarna”.
1987 utvidgades tillämpningen så att även försök att förstöra ”anläggning av väsentlig betydelse” och varje ”öppen eller dold propagandaverksamhet” kunde räknas som terrorism. Två kvinnor i Düsseldorf åtalades enligt paragrafen då man i deras kollektiv fann material som uppmanade människor att inte uttala sig för polisen.
Paragraf 129a banade också vägen för villkorliga husundersökningar, något som togs i bruk i stor omfattning inför protesterna mot Valutaunionens kongress i Västberlin 1988. Slutligen var blotta misstanken om överträdelse mot paragraf 12.9a tillräcklig för att sätta folk i isoleringscell.
Den franska nationalförsamlingen antog i oktober 1994 en ny ”säkerhetslag” som inte minst riktar hårda slag mot demonstrationsrätten.
Polismyndigheten kan förbjuda att det före eller efter en demonstration transporteras föremål, som ”kan användas” som kast- eller andra vapen. För säkerhets skull kan fordon undersökas under demonstrationen eller upp till ett dygn innan, på eller omkring demonstrationsplatsen och på ”tillfartsvägar”. Tidigare måste personbilar respekteras på samma sätt som bostäder — nu kommer man praktiskt taget att kunna sätta hela Paris i belägringstillstånd för att kontrollera tillfartsvägarna.
Ett demonstrationsförbud kan gälla i upp till tre år för den som dömts för brott eller gärningar i samband med en demonstration. Om förbudet inte följs, medför det upp till ett års fängelse och 100 000 franska Franc i böter. Utlänningar som bryter mot demonstrationsförbud kan utvisas.
Den av den franske inrikesministern Pasquas åtgärder som kanske säger mest om statens vilja att upprätta kontroll över medborgarnas handlingar är införandet av allmän videoövervakning. Spionkameror filmar för att ”skydda offentliga byggnader och kringliggande områden, reglera vägtrafiken, upptäcka trafikförseelser och förebygga angrepp på säkerheten för personer och egendom.” Inom ramen för en sådan formulering kan det rymmas litet av varje.
Högern fick det lätt: Socialistpartiet utnyttjade inte ens möjligheten att dra förslaget i långbänk för att få tid att skapa uppmärksamhet och motstånd. Något tyder på att de inte i onödan riskerar röster inför det kommande president- och kommunalvalet genom att gå emot ropen på lag och ordning.
Under alliansen mellan det franska socialdemokratiska partiet och kommunistpartiet, PCF, 1981-84 antogs en lag enligt vilken polisen fick rätt att kräva identitetskontroll om det fanns klara tecken på att ett brott mot lagen just höll på att eller skulle bli begånget.
Den högerregering som satt vid makten 1986-88 stramade åt ytterligare. De utnyttjade bombattentaten i Paris sommaren 1986 för att införa en anti-terroristlagstiftning. De gjorde en lång rad klassiska brott till ”terroristiska” och begicks i samband med försök att ”allvarligt hota den allmänna ordningen genom hot eller terror”.
Efter september 1986 drog polisen slutsatsen att en identitetskontroll var nödvändig för att ”förebygga brott mot den allmänna ordningen”. Därför skedde det en kraftig ökning av förödmjukande kontroller i Metrons, den franska tunnelbanans, gångar och på gatorna, i synnerhet mot unga och invandrare. På så vis efterlevde politikerna ett gammalt krav från plisledningen och möjliggjorde en omfattande social kontroll.
Henri Leclerc, vice ordförande i det franska Förbundet för mänskliga rättigheter, är en av dem som har fördömt den fortsatta inskränkning av medborgerliga rättigheter som sker parallellt med att de besuttnas ekonomiska spelrum vidgas:
”I grunden försöker regeringen inbilla befolkningen att om det går dåligt i landet beror det på att den har för stor frihet. Det är en fullkomligt självmotsägande tankegång, men den är kännetecknande för den aktuella situationen: föreställningen om att man måste ge ökad ekonomisk frihet för dem som sitter inne med makten eller pengarna och mindre till vardagslivets individer.”
Kommentaren är inte minst välfunnen efter de ungas uppror mot ungdomslöner i mars 1994. Den franske journalisten Christian Piquet skriver i den socialistiska veckotidningen Rouge: ”Det är uppenbart att denna lag utgör ännu en del av ett överordnat och sammanhängande regelverk, vars mål är att reducera den individuella och kollektiva friheten i en tid när krisen framkallar uppror och explosioner.”
I ett tal till församlade polischefer uppmanade Pasqua dem att ”förbereda sig på krisen, som en här förbereder sig på krig...”
Storbritanniens styrande konservativa parti, i dagligt tal the Tories, har suttit vid makten i femton år och det har tärt hårt på de arbetande och de arbetslösas levnadsstandard och deras möjligheter att försvara sig. Strejkrätten och rätten att gå strejkvakt inskränktes steg för steg under 1980-talet. Gruvarbetarna blev under den ett år långa strejken mot slakten av kolgruvorna 1984-85 utsatta för hårdhänta polismetoder, som liknade den brittiska ockupationsmaktens metoder i Nordirland och som i verkligheten satte gruvsamhällena i undantagstillstånd.
Poll Tax, Margreth Thatchers asociala kommunalskatt, utlöste en betalningsbojkott som kulminerade då 200 000 människor demonstrerade i London i mars 1990. Polisstyrkorna angrep vildsint och skadade över 30o demonstranter. Fler än 100 fick fängelsestraff.
Senast har John Majors regering fått igenom en ny och strängare straffrättslig och allmänordningslagstiftning. The Criminal Justice and Public Order Bill från hösten 1994 slår brett eftersom den:
* kriminaliserar husockupationer;
* öppnar för förbud mot fester och festivaler även då markägaren har gett sitt tillstånd. I synnerhet teknofester står i strålkastarljuset: ”musik, som helt eller delvis kännetecknas av utsändning av en serie återupprepade taktslag”;
* ger polisen befogenheter att upplösa folksamlingar på privat egendom, stoppa de tillresande och anhålla dem som inte lyder polisens order. Den kan också sättas in mot strejkvakter på fler än två personer, mot demonstrationer, banderoll- eller fanbärare osv;
* kraftigt utöka polisens befogenheter att stoppa och visitera människor;
* frånta anhållna deras rätt att uttala sig;
* återge polisen befogenheter som begränsades efter oroligheterna i stadsdel Brixton 1984 och som riktade uppmärksamheten på polisens villkorliga och dagliga förödmjukelser mot unga svarta.
Labourledningen gav sitt stöd till lagen. Så långt har den gått under den nye partiledaren Tony Blairs försök att konkurrera med tories i frågor som gäller lag och ordning.
Jeremy Corbyn från vänsterflygeln inom Labours parlamentsgrupp varnar emellertid för att tro att denna repressiva utveckling ska leda till minskad kriminalitet och manar Labourledningen till motstånd. ”Hysterin i den nya straffrätten kan leda till kontroll av alla protester och demonstrationer, varvid politiken förvisas till TV-debatter från befolkningen”, säger Corbyn. ”Labour måste göra klart för sig att fri- och rättigheterna vanns när folk gick ut i kamp för dem. De går förlorade när de inte försvaras.”
Det har skett två stora demonstrationer mot Criminal Justice Bill, i juli och oktober förra året, med övervägande unga deltagare, som inte minst hävdade sin ”right to party”. Över 50 000 deltog 9 oktober och en lång rad organisationer stod som arrangörer.
Under demonstrationen uppträdde polisen gång på gång provocerande. De försökte bland annat hindra de bilar med musikanläggningar som de unga dansade kring att komma in i Hyde Park där demonstrationen skulle sluta med en fest. Smågruffet mellan polisen och några få demonstranter ledde till en verklig sammandrabbning, där polisen angrep med hästar och vållade panik genom att rida in i folkmassan från flera håll. Slagsmålet bevakades massivt av TV och de konservativa utnyttjade det på sitt landsmöte två dagar senare.
Den ständigt hårdare och alltmer administrativa asylpolitiken i de europeiska länderna och de främlingsfientliga stämningarna inom den poliskår som är satt att tillämpa de politiska besluten satte sina tydliga spår i Amnesty Internationals rapport 1993.
Brittisk polis och privata vaktbolag misshandlade asylsökande i utvisningsarrest. En kvinna född på Jamaica kvävdes då polisen tejpade för hennes mun och band henne hårt. I Tyskland noterades en markant ökning av antalet fall av polismisshandel av i synnerhet utlänningar. Samma år ströks rätten till asyl ur Författningen. Från Frankrike kom otaliga klagomål över polisens misshandel, där invandrare och ungdomar var råkade särskilt illa ut. Efter högerns seger i parlamentsvalen i mars 1993 återtogs en just antagen förbättring av rättsskyddet.
I april 1993 var det redan märkbart att Charles Pasqua var tillbaka som högste ansvarig för den franska polisen. En ung man av algeriskt ursprung sköts i huvudet under förhör för stöld av bildäck. En ung zairier blev också skjuten genom huvudet och dödades av en polisinspektör som förhörde honom om en mindre stöld. Enligt inspektören skulle den anhållne bara skrämmas av pistolen. Under de efterföljande demonstrationerna och oroligheterna i Paris rapporterades mycket polisvåld.
Överallt har terrorismens spöke fungerat som en sorts hävstång för en ny, auktoritär lagstiftning och upprustning av polisen. I England har det hetat Irländska republikanska armén, IRA. I Västtyskland Röda armsfraktionen, RAF, och Revolutionära cellerna. I Frankrike har det i synnerhet gällt grupper från Mellanöstern. Sociala och politiska miljöer som stöder motståndskampen mot regimer som backas upp av västvärlden behandlas alltmer som en farlig femte kolonn mot Fästning Europa.
1993 blev det kurdiska självständighetspartiet PKK:s organisationer och sympatisörer i Europa måltavla för en rad polisrazzior sedan det skett en rad aktioner mot bl a turkiska ambassader. I Tyskland, som fortsätter leverera vapen till diktaturen i Turkiet, blev trettio kurdiska föreningar med över 40 000 medlemmar förbjudna. I flera städer förbjöds den kurdiska nyårsfesten Newroz och angreps av polisen. Då kurderna besvarade detta med att blockera motorvägar slog polisens specialenheter till.
Men också för tyskarnas mötes- och yttrandefrihet fick kriget mot denna inre fiende snabbt följder. Protestdemonstrationer förbjöds då de ”kunde utnyttjas av PKK” och arrangörerna hotades av paragraf 129a. Under första maj och andra arrangemang utfärdades förbud mot att medföra kurdiska flaggor eller att nämna PKK.
En dansk variant av denna offensiv blev att en presskonferens för Kurdistankommittén i Köpenhamn i fjol utsattes för en aktion från poliser med automatvapen.
Då den franska anti-terroriststyrkan GIGN 26 december 1994 stormade det flygplan som algeriska religiösa extremister hade kapat och fört till Marseille blev det en stor PR-framgång för Pasqua. Och samtidigt som säkerhetspolitiken försvaras och rättfärdigas, håller de västliga stormakterna Algeriet fortsatt i ett ekonomiskt järngrepp som framför allt givit fundamentalisterna möjlighet att rekrytera unga desperata.
Att det inte handlar om ett stöd till kampen mot religiös obskyrantism, förmörkelse, underströks när Frankrikes regering i höstas nekade den förföljda feministiska författaren från Bangladesh, Taslima Nasrin att tillfälligt besöka landet — tills protesterna växte till en storm.
På alla språk omhuldas den inre säkerheten: Law I and Order, Sicherheit, Sécurité. Den förs till torgs för att säkra en regerings popularitet när den inte förmår göra något åt arbetslöshet och orättvisor. Samtidigt garanterar vålds- och terrorrubrikerna de stora borgerliga medierna största möjliga tittar- och läsarsiffror.
Förbundskansler Kohls ”kronprins”, CDU-ordföranden Wolfgang Schäuble, är ett tydligt exempel på den allt snabbare och alltmer omfattande konservativa omsvängningen. I en bok utgiven i förfjol kombinerar Schäuble kravet på största möjliga avreglering av arbetsmarknaden, skrotning av det sociala skyddsnätet och statliga utgifter med kravet på en stark stat. Som grundvalar för denna stat måste institutionerna Familj och Nation stärkas.
Polisen rustas för de nya utmaningar som den ”fria” västeuropeiska marknaden medför, med dess förödande konkurrens och ökade sociala klasskillnader inåt och dess otaliga barriärer utåt. Den rustas för att kunna slå ned sociala och etniska oroligheter och ”avgränsning” av den aktiva vänstern. Den rustas för att övervaka EU:s synliga och osynliga gränser gentemot ”den tredje världen” och Östeuropa, genom avvisning av invandrare och flyktingar.
Demonstrationsförbud, eller mer allmänt, demonstrationer under förhållanden som liknar fångtransporter, tjänar bara till för att förknippa den synliga, kollektiva protesten med risk för hälsa och värdighet.
Den generella linjen är att den som försöker utnyttja sin rätt att protestera och försvara sig solidariskt, på förhand betraktas som misstänkt. Och den som försöker undgå registrering, har redan från början placerat sig på fel sida av gränsen mellan passiva samhällsmedborgare och bråkmakare.
På så vis försöker man isolera demonstranter och aktivister — och avskräcka dem som kan bli intresserade. I denna strävan stöder statsmakten sig på väldresserade och starkt monopoliserade massmedier och på de socialdemokratiska apparaternas mer eller mindre direkta medverkan.
Ju mer de europeiska regeringarna ”liberaliserar”, desto färre av de medborgerliga rättigheterna tycks staten hålla fast vid.
Översättning från danskan: Gus Kaage