Ur Fjärde Internationalen 3/1996
Vi lever i paradoxens tid: Aldrig tidigare har klyftan mellan möjligheterna till ett gott liv för hela jordens befolkning och den kallhamrade verkligheten för majoriteten varit större än i dag.
UTFORSKNINGEN AV YTTRE rymden, nya datorgenerationer som gör miljontals operationer i sekunden, mirakelveten som accelererar livsmedelsproduktionen till aldrig tidigare skådade nivåer etc — allt detta löper parallellt med armodet och misären i tredje världen: 40 000 barn dör varje dag, 1,75 miljarder människor saknar rent dricksvatten, 1,5 miljarder har inte tillgång till primär hälsovård etc. Lika vidunderligt som det kapitalistiska systemet är på att ständigt utveckla produktionsfaktorerna och spotta fram nya resurser lika brottsligt bankrutt är det på att fördela dessa rikedomar.
Om denna motsägelsefulla värld handlar nationalekonomen Stefan De Vylders bok Om fattigdomen och rättvisan i världen, en liten skrift på åttiotalet sidor, utgiven av enskilda organisationers biståndssamverkan Forum Syd. I kapitel med rubriker som Hur många är fattiga och var finns de? Var har fattigdomen minskat respektive ökat? Tredje världens växande differentiering, Fattigdom och utvecklingspolitik och så vidare försöker han att med breda penseldrag frammåla en bild av tillståndet på vårt klot.
Det är i redovisningen av färska kalla siffror som denna bok har sitt plus. Här punkteras myten om den tredje världen som någon form av homogen enhet. Länder som exempelvis Tchad och Mali, i det av svält kroniskt drabbade Sahelbältet i Afrika, visar upp ytterst få likheter med asiatiska tillväxtländer som Sydkorea och Taiwan å ena sidan eller oljeshejkdömen som Kuwait och Bahrain å den andra sidan. Under 1980-talet fördubblade nästan de asiatiska länderna sin BNP/capita, medan länderna i Afrika söder om Sahara fick vidkännas en faktisk reducering med 25 procent. Den samlade exporten från Hong Kong och Singapore är lika stor som hela Latinamerikas sammantaget. Dessa länders BNP/capita inkomster är i dag större än Storbritanniens.
Klyftorna och uppskiktningen mellan regioner, länder och klasser i världen har ökat dramatiskt. Fattigdomen och klyftorna i den så kallade rika världen har också växt. I USA, kapitalismens Mekka, beräknas omkring 32 miljoner — 13 procent av befolkningen — leva under existensminimum. En svart pojke i en amerikansk storstad har en lägre förväntad medellivslängd än en fattig lantarbetarson från Bangladesh.
Sverige under 1990-talet, med massarbetslöshet och välfärdsslakt, är en avspegling i det lilla av denna större process. Det som uppnåtts under decennier håller nu snabbt på att söndervittra.
DE VYLDERS REDOVISNINGAR vederlägger också det så kallade katastrofscenariot (bilden av att människor generellt sett i tredje världen över tiden sjunker allt djupare ner i svält och misär). Vår värld är bra mycket mer motsägelsefull och komplex än så. Mellan 1965 och 1990 ökade faktiskt genomsnittsinkomsten i tredje världen årligen med drygt tre procent.
Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många människor höjt sin materiella levnadsstandard så drastiskt på så kort tid, med stora sociala framsteg i form av exempelvis ökad medellivslängd, högre läskunnighet och minskad spädbarnsdödlighet som en naturlig följd.
Under 1980-talet vände dock denna positiva utveckling i många länder i tredje världen.
Skuldkrisen och fallande råvarupriser satte dessa länders ekonomier under stark press. Under detta decennium levererade tredje världen i genomsnitt 150 miljarder dollar om året, i form av räntor och amorteringar, till den rika världen, samtidigt som endast 50 miljarder dollar gick i motsatt riktning i form av bistånd.
Internationella valutafonden och Världsbanken tillskansade sig med hjälp av denna kris en makt som nästan saknar historiskt motstycke. För att få lån från västvärldens banker tvingades ett 70-tal länder att ingå så kallade stabiliseringsavtal och anpassningsprogram. Här ställdes hårda ekonomiska krav av nyliberalt slag: minskade offentliga utgifter, lönesänkningar, satsningar på exportgrödor, tullsänkningar, ett öppnande av dessa länder på nästan vid gavel för utländska investeringar etc. De imperialistiska länderna använde sig av dessa avtal och program för att på ett drastiskt sätt fördjupa den kapitalistiska penetrationen i tredje världen. Klyftorna har vidgats, de fattigare har blivit fattigare och en löftesrik social och ekonomisk utveckling har i ett flertal fall vänts till sin motsats.
MED EN BOK SOM HAR De Vylders ansats måste vi givetvis ställa frågan:
Vad bör syftet vara? Vad är det som bör framvisas? Här är det självklart nödvändigt att få svart på vitt på hur tillståndet i världen de facto ligger till i konkreta siffror. Men lika centralt är det att kunna ge substantiella svar på följdfrågorna: Varför är världen så orättvis? Vilka möjliga vägar är öppna för en utveckling bort från fattigdom och misär?
Och — inte minst — vad kan vi göra här och nu? I detta sammanhang kommer emellertid De Vylders lilla skrift fullständigt till korta. Det ytterst begränsade utrymmet som han själv ger sig omöjliggör sannolikt också en djupare ansats av det slaget.
I den diskussion som De Vylder för om utveckling trycker han på nödvändigheten av en ”rimlig balans” mellan olika sorters kapital:
* naturligt kapital — mineraler, jord och vatten
* finansiellt kapital — pengar
* infrastrukturellt kapital — vägar, sjukhus, avloppssystem, telekommunikationer, etc.
* socialt kapital — i vilken mån samhällsmedborgarna är ”sammansvetsade” och litar på varandra.
* mänskligt kapital — kunskap.
* institutionellt kapital — parlamentarisk demokrati, fri press, hederliga domstolar, etc.
* produktivt kapital — maskiner och dylikt.
MEN HUR SKALL VI KUNNA uppnå detta jämviktstillstånd? Hur skall denna ”goda cigarr” kunna skapas? I en utvecklingsteoretisk diskussion borde frågeställningar av annat slag vara de centrala, liknande exempelvis:
* Vilken roll skall staten ha visavi de fria marknadskrafterna?
* Exportorientering kontra odling av baslivsmedel och självförsörjning?
* Frihandel gentemot protektionism?
* Och — den allt övergripande problemställningen — hur skall de många människornas kreativitet och initiativkraft kunna tas till vara?
Sedan skulle De Vylder — utifrån en sådan övergripande inringning kunna framvisa olika exempel på vilka strategier skilda länder valt och dessa vals utfall och konsekvenser.
Visst tar De Vylder upp utvecklingen i Sydkorea och Taiwan som positiva exempel, exempel på den betydelse satsning på utbildning, jordreformer, social välfärd och jämlikhet har för den ekonomiska utvecklingen i stort. Men detta görs utan att sätta dessa länders framsteg i sitt historiska och sociala sammanhang. Man får en känsla av att han menar att dessa länders strategier skulle kunna vara kopieringsbara och kungsvägen för utveckling i tredje världen överhuvudtaget.
Sydkorea och Taiwan har aldrig varit kolonialiserade av de europeiska stormakterna. Däremot har de genomlevt (Sydkorea 1910-45 och Taiwan 1895-1945) en japansk ockupation. De europeiska kolonierna spelade mestadels rollen som råvarubaser och arbetskraftsreservoarer. I Sydkorea och Taiwan ägde det däremot rum en reell industrialisering under den japanska eran. De milsvida skillnaderna och olikheterna kan illustreras med att Sydkorea 1945 hade 20 000 ingenjörer, medan den portugisiska kolonin Moçambique endast hade en chaufför vid sin befrielse 1975!
År 1949 segrade den kinesiska revolutionen, den koreanska halvön hade efter andra världskriget kluvits mitt itu och i Indokina pressades de franska styrkorna tillbaka av revolutionärt nationalistiska befrielserörelser.
Mot bakgrund av denna utveckling, för att förhindra eventuella revolutionära spridningseffekter, tvingade USA igenom borgerliga jordreformer i Sydkorea och Taiwan. Det förkapitalistiska produktionssättet — i form av godsägarvälde på landsbygden — bröts ner. De som brukade jorden fick också äganderätt till den, produktiviteten ökade och ett överskott som kunde malas ner i den expanderande industrin uppstod. Denna process står i tämligen bjärt kontrast mot exempelvis det åderförkalkade godsägarsystemet — latifundier — i Latinamerika.
En icke ringa del av Sydkoreas och Taiwans statsbudgetar bestod också av amerikanskt bistånd i samband med den viktiga ekonomiska uppbyggnaden under 1950-talet (för Taiwans del 13 procent ).
UTIFRÅN ETT SOCIALISTISKT perspektiv är dock den allt grundläggande kritiken mot De Vylders framställning att det kapitalistiska produktionssättet självt som analytiskt begrepp och alla former av kamp-och konfliktperspektiv lyser med sin frånvaro i texten.
Förvisso är han kritisk mot nyliberalismen men denna kritik berör inte på något sätt ekonomins fundament. Med mer satsning på utbildning, social välfärd och fungerande demokratiska institutioner tror sig
De Vylder om att det går att skapa en ”väl fungerande marknadsekonomi”.
De Vylder deklarerar öppet att han ställer sig bakom en liberal rättviseteori. Förvånande nog hävdar han att denna rättviseteori ger alla människor lika möjligheter, som om det inte skulle existera ett socialt arv som ständigt reproduceras i den värld vi lever i.
För De Vylder har socialismen blivit synonymt med centralbyråkratisk detaljplanering.
Visionen om de arbetandes egna självstyre och en demokratisering av hela samhället har ingen plats hos honom. Kämpande människor av kött och blod gör sig här icke besvär. Världsförbättranit blir endast frågan om teknik inom redan befintliga ramar, inte om att bygga motstånd och alternativ i stort som smått gentemot den rådande världsordningen. Att människor som tillsam mans försöker att förändra sin sociala verklighet till och med ofta med direkt naket våld berövas denna möjlighet av de imperialistiska krigsmaskinerna och dess lokala marionetter — hur många drömmar krossades inte i Angola, Moçambique och Nicaragua under 1980-talet? — berörs inte.
Nej, som vägvisare i kampen för en bättre värld har tyvärr inte De Vylders bok mycket att ge.
Anders Karlsson
Stefan De Vylder Om fattigdomen och rättvisan i världen Forum Syd 1995