Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
Utträdesdeklaration till VPK Birka-Vasa, 12 oktober 1975.
Avgrundsteorin, 28 april 1975.
Den grupp inom VPK Birka-Vasa som skrev dessa två artiklar ingår nu tillsammans med andra kamrater i Marxistisk Arbetsgrupp.
VPK strävar enligt sitt program efter ett socialistiskt samhälle och menar sig genom sin verksamhet ange vägarna till ett sådant.
Socialismen är inget entydigt ord och används av olika krafter och riktningar på olika sätt. Sovjetunionens regering kallar sitt land socialistiskt, SAP som redan i över fyrtio år i regeringsställning förvaltat den svenska kapitalismen kallar sig socialistiskt, nazisterna kallade sig nationalsocialister. Det är inte svårt att spåra orsaken till dessa skenbart besynnerliga benämningar. Ordet "socialism" är knutet till arbetarklassens befrielse och flertalet arbetare, även de som är ointresserade av politik i vanlig, begränsad mening uppfattar socialism som något positivt. Att en riktning kallar sig socialistisk innebär därför ofta bara att den är inriktad på att lura till sig anhängare bland arbetarna eller andra skikt som står arbetarna tillräckligt nära för att ha påverkats av dess ideologiska tradition.
I detta semantiska träsk går det emellertid att finna en fast punkt i den marxistiska begreppsapparaten. Där är ordet socialism relaterat till ekonomiska och sociala realiteter. Därifrån kan man hämta ett begrepp om socialismen med vars hjälp man kan granska det som gör anspråk på att räknas som socialistiskt.
Kortfattat kan socialismen sägas vara arbetarnas samhälleliga ägande av produktionsmedlen. Men denna definition behöver en hel rad förtydliganden.
Till att börja med måste man lägga märke till att det är fråga om samhälleligt ägande, inte om att arbetarna i varje särskilt företag äger detta företag. Men samtidigt måste det vara arbetarna som har makten i samhället för att det samhälleliga ägandet verkligen skall vara ett socialistiskt ägande. Att staten äger produktionsmedlen är alltså inte identiskt med socialism, varken när staten äger en del av produktionsmedlen, som i Sverige, eller när den äger alla.
Ägandet är heller inte samma sak som äganderätt, lika lite som allmän rösträtt är liktydigt med folkmakt. Om arbetarna har den formella, juridiska makten i staten och staten äger produktionsmedlen kan givetvis arbetarna, eller folket, sägas ha äganderätten till produktionsmedlen. Men det behöver för den skull inte vara fråga om verkligt ägande, som måste innebära makt att förfoga över det ägda.
Det socialistiska ägandet innebär att arbetarna inte längre säljer sin arbetskraft. Den del av produktionsresultatet som varje arbetare förfogar över bestäms inte längre av priset på hennes arbetskraft. Lönearbetet försvinner alltså.
Ägande är en fråga om makt, makt över det ägda, över resultatet av dess användning och produktionsprocessen. Den skenbart rent ekonomiska karaktären hos vår definition försvinner så snart uppmärksamheten fixeras vid det led som gäller arbetarklassens makt. Kapitalet behärskar arbetarna genom ett otal mekanismer som sträcker sig över hela samhällslivet. Upprättandet av arbetarnas makt måste bryta ner alla dessa mekanismer. Samhällets omvandling från kapitalistiskt till socialistiskt innefattar därför en förvandling av hela samhället tillsammans med produktionssättet.
I samband med summeringen av erfarenheterna från Pariskommunen 1871 ställde Marx upp tre allmängiltiga principer för arbetarklassens maktinnehav.
En är att den stående armén avskaffas och ersätts av folkbeväpning, en annan att de valda representanterna är omedelbart avsättbara och en tredje att funktionärer arbetar mot arbetarlön.
Det är klart att dessa principer, baserade på dessa tidigare erfarenheter behöver utvecklas i ljuset av senare erfarenheter från proletariatets försök att gripa och behålla makten i samhället. Men var och en av dem träffar en viktig aspekt av de villkor under vilka arbetarna kan säkra sin makt.
Principerna hänger också nära samman. För vad innebär den omedelbara avsättbarheten? Ja, liksom äganderätt inte är samma sak som ägande och rösträtt inte är samma sak som makt bör avsättbarheten förstås i materiell mening och inte i juridisk. Arbetarna ska ha makt att byta ut samhällets ledning även när denna ledning inte går med på att bli avsatt och när den uppbådar alla krafter den förfogar över mot avsättningen. En nödvändig förutsättning för att detta ska vara möjligt är att arbetarmilisen själv utgör den avgörande väpnade makten i samhället. Om det finns särskilda väpnade styrkor, armé eller polis, som är starkare än arbetarmilisen, så förblir denna arbetarmakt en vacker dröm. Arbetarna får nöja sig med att kräva sådana förändringar som inte gör deras "representanter" alltför ursinniga.
Den tredje principen, den om ekonomisk jämlikhet mellan arbetarna och deras funktionärer, ansluter sig naturligt till de två andra, eftersom arbetarnas makt utgör den enda möjliga garantin mot uppkomsten av byråkratiska privilegier. Det är givetvis byråkratins makt som ger upphov till byråkraternas privilegier, inte - som den maoistiska förklaringen av Sovjetunionens historia påstår - byråkraternas privilegier som är det primära.
Under större delen av partiets historia har Sovjetunionen använts som ett exempel på en socialistisk samhällsordning: ett land där arbetarna gripit makten och där utsugningen är avskaffad.
Partier, som kallade sig kommunistiska, hyllade över hela världen Sovjetunionen som föregångslandet och som exemplet på arbetarklassens makt, på proletariatets diktatur.
Oktoberrevolutionen hälsades av alla revolutionärer i hela världen som inledningen till världsrevolutionen. Den djupa solidaritet som då och under de följande händelserna - kriget mot de vita och de utländska imperialistiska angriparna - växte fram inom arbetarklassen blev delvis bestående även under Sovjetunionens fortsatta utveckling. Men det var en solidaritet som existerade snarare trots än på grund av de faktiska samhällsförhållandena i Sovjetunionen. Den gällde inte den härskande klass av höga funktionärer som redan på tjugotalet satt fast i sadeln i Sovjet. Solidariteten hade sin grund i en kvardröjande - fast bleknad, självmotsägande och alltmer resignerad - förhoppning, som tänts av den ryska revolutionen. Denna förhoppning hos en del av arbetarklassen kunde leva vidare i stympad form.
Orsaken var att i Sovjet, till skillnad från andra länder där den proletära revolutionen misslyckades, krossades den gamla bourgeoisiens klassvälde. Privatkapitalismen återupprättades inte och har ännu idag inte återupprättats.
Istället återupptogs kapitalackumulationen under byråkratins ledning och i statens regi utan privat bourgeoisie. Detta möjliggjorde en centralisering av ekonomin och ett utnyttjande av produktionsresurserna, som kvalitativt skilde och fortfarande kvalitativt skiljer produktionsförhållandena i Sovjet från de privatkapitalistiska. Denna skillnad har alltsedan de första åren av trettiotalet framträtt som ovedersägligt faktum varje gång västekonomin gått in i en arbetslöshetskris och gör så även nu. Detta är en kvardröjande progressiv effekt av privatbourgeoisiens undergång i den ryska revolutionen och inte en progressiv aspekt hos det i Sovjet förhärskande systemet för utsugning.
Den ryska revolutionen hade en sammansatt klasskaraktär. Det var en proletär revolution samtidigt som det var en borgerlig och en bonderevolution.
Proletariatet befann sig i massomfattande rörelse. Stadsproletariatet, som dominerades av industriarbetare, strejkande, demonstrerade, ockuperade fabriker och påbörjade en klassorganisering i fabrikskommittéerna. Dess kamp riktades i stort - om också inte i varje enskild detalj - mot kapitalism och privategendom överhuvudtaget.
I oktoberrevolutionen tog bolsjevikpartiet regeringsmakten och dess maktövertagande godkändes av sovjetkongressen. Sovjeterna var organ för såväl arbetare och "bönder i soldatrock" som representanter för andra råd och kommittéer. De var blandade organ, med andra ord inga rena klassorgan. Deras karaktär var halvparlamentarisk eftersom de ofta var medlet för arbetarna och soldaterna att välja mellan olika slag av partimakt snarare än uttryck för arbetarnas och soldaternas egen makt.
Arbetarklassen tog inte makten i oktoberrevolutionen men kom närmare möjligheten av ett maktövertagande än tidigare. Oktoberrevolutionen lyfte upp dubbelmaktssituationen till en ny nivå. Den borgerliga regeringen hade sopats bort och regeringsmakten låg hos ett arbetarparti. Men det kapitalistiska produktionssättet var därmed inte försvunnet.
Bolsjevikpartiet försökte under perioden 1917-1918 att få industrin att fungera på privatkapitalistisk grund men under "arbetarkontroll". Detta kunde inte ske utan att regeringen ställde sig i motsats till arbetarnas självständiga rörelse, sådan denna uttrycktes genom fabrikskommittéer, fabriksockupationer och "vilda" nationaliseringar, genomförda under motstånd från regeringen.
Den bolsjevikiska regeringen stod alltså mellan bourgeoisien, som satt kvar i sina ekonomiska och i stor utsträckning också statligt administrativa maktpositioner, och arbetarnas självständiga rörelse. Regeringen stödde än den ena, än den andra sidan.
Maktbalansen mellan bourgeoisin och arbetarklassen bröts inte av bolsjevikpartiet, som försökte vinna tid i hopp om en revolution i väst, utan av bourgeoisien som inledde inbördeskriget och gick under i det.
Den segrande sidan i inbördeskriget var emellertid klassmässigt heterogen och bestod av arbetare samt alla klasser och skikt inom bondebefolkningen utom kulakerna.
Lantproletariatet bestod av jordlösa lantarbetare och det stora skikt av bönder, som inte kunde leva av sin jord och därför bildade ett halvproletariat. Dess kamp gick ut på att konfiskera och fördela stora jordegendomar. Fördelningen verkställdes ofta av traditionella organ som bystämmor och äldsteråd. Det är oklart vilken betydelse och roll sovjeterna hade på landsbygden.
Den faktiska inriktningen av lantproletariatets kamp mot den orättvisa fördelningen av privategendom innebar inte att privategendomen avskaffades.
Starka kollektivistiska strävanden förekom, t.ex. principen om periodisk omfördelning av jorden, men dessa förverkligades inte. I samma mån som kampen framgångsrikt ledde till konfiskering och fördelning av jorden förvandlade den lantproletariatet till självägande bönder, alltså till ett slag av småbourgeoisie.
I inbördeskriget blev de nyblivna självägande bönderna den utslagsgivande faktorn. Det ryska proletariatets hopp - det europeiska proletariatet - besegrades när det försökte göra revolution.
Isolerat mellan den segrande kontrarevolutionen i väst och de borgerliga egendomsförhållandena på den ryska landsbygden, kunde det ryska proletariatet inte fullfölja sin revolution.
Bolsjevikpartiets ledning, som under inbördeskriget baserat sin ställning på balansen mellan arbetarna och bönderna, satte som sitt omedelbara mål att reorganisera den ryska ekonomin på statskapitalistisk grund och konstituerade sig som kärnan i en ny härskande klass. Denna process krävde att all självständig rörelse hos arbetarklassen undertrycktes.
Fortfarande anser VPK och dess broderpartier att det i Sovjetunionen råder socialism och att arbetarklassen har makten där.
Partiets syn på Sovjetunionen säger mycket mer än dess allmänna deklarationer om vad det lägger in i begreppen socialism och proletariatets diktatur.
I Sovjet saknar arbetarna yttrandefrihet, organisationsfrihet och frihet att strejka. Det existerar inga gentemot staten fristående arbetarorganisationer. Även i Sovjetunionen splittras arbetarna med olika ekonomiska medel och hetsas av ackord och löpande band. Det är uppenbart att arbetarna inte har makten och att något samhälleligt ägande av produktionsmedlen inte existerar. Den statliga äganderätten är bara den form genom vilken en annan klass än arbetarklassen har makten. Denna klass består av höga funktionärer, som genom sin kontroll av statsapparaten också äger produktionsmedlen och använder dem som kapital för att utsuga arbetarna.
Ända sedan 1920-talet har den härskande klassen i Sovjetunionen varit redo att liera sig med olika imperialistiska intressen, utan hänsyn till och ofta i direkt motsättning till det internationella proletariatets intressen. Den faktiskt förda politiken har genomgående satt Sovjetstaten i förgrunden på bekostnad av den internationella klasskampen.
Rapallo-fördraget 1922 bröt Weimarrepublikens och Sovjetunionens diplomatiska och ekonomiska isolering efter första världskriget och möjliggjorde att en tysk officerskår utbildades på rysk mark. Detta ledde till att Tysklands militanta arbetarklass förråddes och att vägen låg öppen för storbourgeoisins återupprustning.
Stödet åt Chiang Kai-shek 1925-27 var nära att utplåna Kinas kommunistparti. Folkfrontspolitiken efter 1935 försvagade och vilseledde Europas kommunister genom att jämställa antifascism med kommunism. Nonaggressionsavtalet mellan Hitler och Stalin, 1939, Ribbentrop-pakten, fullbordade utvecklingen från Rapallo.
Upplösandet av Komintern 1943 gav grönt ljus åt USA:s planer att upprätta ett efterkrigsimperium. Moskvas ovilja att stödja partisanrörelsen i Grekland 1944-45 och likgiltigheten inför den västeuropeiska kommunismen efter krigsslutet undanröjde de sista hindren för USA:s imperiesträvanden.
Den s.k. fredliga samexistensens politik från och med mitten av 1950-talet avsåg bl.a. att hejda utvecklandet av revolutionära rörelser och situationer som kunde äventyra Sovjetunionens hegemoni över "det socialistiska lägret" och den begynnande samförståndspolitiken gentemot USA-imperialismen. "Avspänningspolitiken" sedan slutet av 1960-talet innebär ett faktiskt accepterande av imperialismen och långsiktiga planer på att inleda en gemensam amerikansk-sovjetisk utsugning av det internationella proletariatet.
Proletär internationalism, så som Marx definierade begreppet, förutsätter medvetenhet om att de grundläggande motsättningarna i världen är av klassnatur; att arbetarnas situation och erfarenheter av de härskande klasserna är desamma i alla länder, vilken nationalitet de än har ("Proletärer i alla länder ..."). Fastän denna innebörd av den proletära internationalismen stod högst levande för grundarna av Tredje Kommunistiska Internationalen 1919, inriktades mycket snart (1920-21) Kominterns praktiska politik på att i första hand främja den sovjetiska statens intressen.
Stalins tes att "en kommunistisk internationalist är den som utan förbehåll, utan att tveka och villkorslöst är beredd att försvara Sovjetunionen" fick tjäna som legitimation för såväl folkfrontspolitiken, Ribbentrop-pakten som förrädarpolitiken gentemot Västeuropas kommunister vid andra världskrigets slut.
När ett antal nya stater med sovjetisk samhällssystem framträdde efter kriget användes den reviderade betydelsen av proletär internationalism om detta "socialistiska läger". Under den "fredliga samexistensens" period ströks t.o.m. kravet på revolution i de länder som stödde Sovjet; "fredskärlek" ersatte "socialism" som kriterium på graden av proletär internationalism hos ett parti eller en stat. "Avspänningen" kännetecknas för Sovjets del att man öppet propagerar samarbete med imperialismen som nödvändigt för det "socialistiska lägrets" ekonomiska utveckling och därmed för att bevara den speciellt sovjetiska formen för utsugning av arbetarklassen.
Betoningen av nationalstaten som den grundläggande politiska enheten i världen kännetecknar också den s.k. supermaktsteorin, som propageras av främst Kinas KP men också av åsiktsfränder i andra länder. Denna teori innebär ett avståndstagande från den marxistiska synen på klasskampen. Den hävdar att huvudmotsättningen i världen idag går mellan nationalstater och inte mellan klasser: å ena sidan de två imperialistiska staterna USA och Sovjet, å andra sidan Afrika, Asien och Latinamerika. Däremellan finns övriga världen, om än också principiellt i motsatsställning till de båda imperialiststaterna.
Anhängare av teorin uppmuntrar alla tendenser som kan uppfattas som motvikt till USA och Sovjet, oavsett dessa tendensers klassinnehåll; t.ex. strävan efter starkt fosterlandsförsvar i kapitalistiska länder, EG:s militära och ekonomiska integration, olika latinamerikanska förtryckarregimers nyväckta opposition och organisation mot USA:s dominans, tidigare imperialistvänliga regimers skenbara nyorientering i Asien.
Den sino-sovjetiska konflikten, vars bakgrund var Kinas vägran att uppfylla de krav som den sovjetiska versionen av proletär internationalism ställde på "socialistlägrets" medlemmar, har de senaste åren gett supermaktsteorin en mer anti-sovjetisk än anti-amerikansk inriktning. Teorins förespråkare intar därför en särskilt vänskaplig attityd till sovjetfientliga regimer och organisationer, även då dessa är uppenbart reaktionära: västtyska CDU-CSU, Libyen, Pakistan, Iran, gaullistpariet i Frankrike m.fl.
En annan konsekvens av att nationernas kamp betraktas som viktigare än den internationella klasskampen är den urskillningslösa betoningen av "korrekta" diplomatiska relationer och handelsförbindelser med alla länder. Om denna politik kommer i konflikt med tidigare stöd åt befrielserörelser eller gerillakamp måste det senare i enlighet med teorin om huvudmotsättningen offras till förmån för alla nationaliststaters kamp mot supermakterna. Så har t.ex. Kina upphört med sitt stöd åt befrielserörelser i flera asiatiska och afrikanska länder - senast i somras beträffande Filippinerna - och har intagit en minst sagt vacklande hållning till kampen mot Chilejuntan, som man var snabb nog att ge diplomatiskt erkännande.
Slutsatsen blir att den kinesiska utrikespolitiken i praktikern är och har varit lika hänsynslös mot det internationella proletariatets intressen som det sovjetiska. Varken de sovjetiska teorierna om "det socialistiska lägret" eller den kinesiska supermaktsteorin har någon annan effekt än att förblinda proletariatet i alla länder och hindra den internationella klasskampen från att utvecklas till full styrka.
VPK är ett stalinistiskt parti.
Stalinismen är en politisk riktning som urartat ur den kommunistiska arbetarrörelsen. Den har uppkallats efter Stalin på grund av sitt ideologiska innehåll, men dess ursprung är av äldre datum.
De kommunistiska partierna uppstod ur socialdemokratin som en reaktion mot att denna år 1914 hade förkastat den proletära internationalismen och öppet stött den "egna" borgarklassens krig mot "fienden". (Undantag fanns, det italienska socialistpartiet intog bara en vacklande hållning under kriget).
Kommunistiska partier uppstod genom att vänstern bröt sig ur eller uteslöts ur de socialdemokratiska partierna. Embryot till SKP skapades 1917 när vänstern uteslöts och ungdomsförbundet lämnade SAP. Fyra år senare beslöt partiet på en kongress att anta namnet Sveriges Kommunistiska Parti och att ingå som sektion i Tredje Internationalen, Komintern. Alla som röstade mot förslaget uteslöts.
Komintern bildades våren 1919 på initiativ av det ryska kommunistpartiet för att underlätta organiseringen av en segrande socialistisk revolution i de industrialiserade länderna. Detta skulle vara det enda som kunde säkra den proletära revolutionens seger i Ryssland.
Tredje Internationalens sektioner utgjordes av partier med mycket växlande politisk erfarenhet och skolning. De skandinaviska partierna hörde till de minst erfarna och teoretiskt minst kunniga. Framför allt de tyska, italienska och finska partierna byggde på traditioner av avancerad klasskamp och utvecklad teoretisk kunskap.
Bolsjevikpartiet och Lenin blev med tiden efter Kominterns bildande oerhörda auktoriteter. Detta var partiet och ledaren som lett arbetarklassen till seger. Partiet blev en modell som de övriga partierna sökte efterlikna.
Ryska kommunistpartiets organisering och egenskaper var starkt färgade av att de hade uppstått i ett parti som vuxit fram och verkat illegalt. Det faktum att partiet och dess medlemmar arbetade under ständigt hot att avslöjas och likvideras utvecklade den försiktighet, disciplin och smidighet som förutsattes för att arbeta underjordiskt, men också misstänksamhet, krav på absolut lydnad samt fallenhet för hemlighetsmakeri. Det parti som blev kommunistpartiernas förebild hade flera egenskaper som var ett nödvändigt ont i det läge där de hade utformats. Detta onda upphöjdes till partiteori och dogm.
De olika sektionerna i Komintern ingick sålunda inte på lika villkor i sin international. Bolsjevikernas stora auktoritet gjorde att de från början helt dominerade de övriga sektionerna och kunde vara tämligen säkra på att få igenom sin linje.
Först när ryska KP efter en flerårig process definitivt övergav sin revolutionära inriktning på att arbetarklassen i de industrialiserade länderna skulle ta makten för att säkra den proletära revolutionens seger i Sovjetunionen, fick ryska KP:s dominans i Komintern en öppet återhållande och reaktionär effekt. Komintern ställde nya krav på sina sektioner. De skulle i första hand villkorslöst och i varje läge försvara Sovjet och i andra hand bedriva klasskamp.
Vilken slags klasskamp som fördes bestämdes av den interna maktkampen i Sovjet och av fraktionsstriderna inom Komintern, inte av en analys av läget i de aktuella länderna. En självständig och marxistiskt skolad kader skulle inte ha funnit sig i detta. Det var därför viktigt att bibehålla eller skapa en politisk miljö som var så litet utvecklande som det var möjligt utan att vara helt passiviserande.
Den organisationsmodell som bäst kunde skapa ett lätthanterligt och lydigt ledarskap över en lätthanterlig och lydig medlemskader var ryska KP:s. Kominterns exekutivkommittés beslut var bindande för sektionerna i Tredje Internationalen, partistyrelsernas för distriktsstyrelsernas etc. Kort sagt, högre organ bestämde över lägre. Denna centralism gick under beteckningen demokratisk eftersom medlemmarna hade rätt att välja delegater till kongresser och medlemmar till styrelser. Att utforma politiken hörde inte till de demokratiska rättigheterna i ett parti vars uppgift var att oreserverat stödja ett annat parti. Uppstår motsättningar i ett sådant parti kan de bara "lösas" på ett sätt, genom sprängning. Det stalinistiska partiet känner inga icke-antagonistiska motsättningar.
Genom uppknytningen till Sovjet via Komintern hindrades effektivt medlemmarna i de kommunistiska partierna från att utvecklas på ett självständigt och kritiskt sätt, hindrades från att utveckla en teori som skulle ha gett partierna en inre spärr mot opportunism och högerutveckling.
Kominterns höger- och vänstersvängar var givetvis obegripliga för de flesta medlemmarna i kommunistpartierna. För dem fick lydnad, tålamod och entusiasm ersätta insikt och förmåga att göra en bedömning. Ur de förhoppningar som oktoberrevolutionen hade väckt hos de arbetare, som kom att utgöra majoriteten av medlemmarna i kommunistpartierna, och den lydnad som kapitalismen krävde och för det mesta fick av arbetarna, uppstod gammelkommunisten, lydig, ståndaktig mot förföljelse, lojal mot Sovjet och partiet snarare än solidarisk med arbetarklassen, konservativ, envis och mestadels man.
Den idealiske medlemmen i ett parti vars funktion var att stödja Sovjet skulle ha störts av kritik, marxistiska studier och framförallt slutledningar av sådana studier. Att partiet och dess medlemmar ändå framstod som progressiva beror dels på att inget bättre fanns, dels på att kritiken av Sovjet som då framfördes oftast var reaktionär.
Oktoberrevolutionen hade, som tidigare nämnts, klassmässigt varit mycket komplicerad.
Lenin framhöll under 1917 vid flera tillfällen den ryska arbetarklassens starka behov av bundsförvanter och gjorde därvid inte någon större skillnad mellan det internationella proletariatet och det ryska lantproletariatet:
"Om det lyckas stadsproletariatet att rycka med sig lantproletariatet och ansluta landsbygdens halvproletära massa till det, eller om denna massa följer bondebourgeoisin, som lutar åt förbund med Gutjkov, Miljukov, kapitalisterna och godsägarna samt åt kontrarevolutionen överhuvud - av detta kommer den ryska revolutionens öde och utgång att bestämmas, försåvitt inte den i Europa begynnande proletära revolutionen kommer att utöva sitt direkta, mäktiga inflytande på vårt land." (Ur resolution i agrarfrågan, aprilkonferensen 1917)
Stadsproletariatet lyckades inte få lantproletariatet att inrikta sin klasskamp på att krossa kapitalismen och privategendomen. Revolutionerna i de industrialiserade europeiska länderna slogs ner eller uteblev.
Däremot deltog lantproletariatet på stadsproletariatets sida i inbördeskriget 1918-21 och de tidigare härskande klasserna - feodal- och borgarklasserna - fråntogs makten.
Vid inbördeskrigets slut var arbetarklassen mycket försvagad. Arbetarklassen kan inte inneha makten i sin frånvaro, genom ställföreträdare eller som minoritet och samtidigt utöva proletariatets diktatur. En minoritet kan endast behålla makten över en majoritet genom att bygga upp en stat som äger flera av den borgerliga statens kännetecken: byråkrati, stående armé och polis, privatekonomiskt reglerade personförhållanden och lagar som upphöjer detta tillstånd till norm. I Sovjet kom detta tillstånd att upphöjas till "den sanna vägen till socialismen" och på 30-talet till socialism.
Feodalklassens och borgarklassens makt hade brutits. För att inbördeskrigets framgångar skulle ha kunnat följas av en socialistisk utveckling hade det krävts stöd från segerrika proletära socialistiska revolutioner. Detta stöd uteblev.
SUKP var (och är) ett statsbärande parti. Många av dess medlemmar var ursprungligen arbetare. Detta är dock inte detsamma som att staten var proletär eller en arbetarstat. Den hade kunnat bli en proletär stat om oktoberrevolutionen hade varit upptakten till en period av segerrika revolutioner i väst. Utan detta blev Sovjetunionen en stat som styrdes av en minoritet, bestående av partimedlemmar samt den för en härskande minoritet omistliga byråkratin och specialister, som hade mutats med privilegier och stora befogenheter. Den gamla arbetarklassen ersattes av proletariserade bönder, som behandlades lika illa som arbetarklasen i privatkapitalistiska stater. De hade inte tillstymmelse till makt. Den nyblivna småbourgeoisin på landsbygden hade däremot möjligheter både att överleva och att sabotera beslut som den ogillade. Den hade med andra ord påtryckningsmöjligheter.
Det är svårt att säga exakt när det stod klart att Sovjetunionen inte höll på att bygga den stat av Pariskommunens typ som Lenin och bolsjevikpartiet talade om under några månader 1917:
"... en stat av Pariskommunens typ, som ersätter den från folket skilda armén och polisen med direkt och omedelbar beväpning av folket självt. Häri ligger kärnan i Kommunen som beljugits och förtalats av borgerliga författare, vilka bl.a. felaktigt tillskrev den avsikten att genast vilja införa socialismen" (ur Proletariatets uppgifter i den ryska revolutionen).
"... en typ av stat, som inte uttänkts av ryssarna, utan förts fram av revolutionen, ty revolutionen kan inte segra på annat sätt." (Första allryska sovjetkongressen)
Bolsjevikpartiets och framfor allt arbetarklassens ursprungliga målsättning - att utveckla revolutionen till att lägga grunderna för socialismen - stod i motsättning till den utveckling som ägde rum. Detta skapade till att börja med ett glapp mellan en teori som var en rest av de tidigare förhoppningarna och en verklighet som inte uppvisade stora likheter med dessa. Snart nog skulle verkligheten komma att påverka teorin om socialismen på så sätt att den faktiska utvecklingen upphöjdes till teorin om vägen till socialismen.
Lenin den 14 oktober 1921:
"Burna av entusiasmens våg och i det vi väckte folkets entusiasm - först den allmänt politiska och sedan den militära - räknade vi med att på grundvalen av denna entusiasm genast kunna genomföra de lika stora (lika stora som de allmänt politiska och militära) ekonomiska uppgifterna. Vi räknade med - eller måhända är det rättare att säga att vi hade för avsikt, utan att göra tillräckliga beräkningar - att genom direkta order av den proletära staten på ett kommunistiskt sätt ordna den statliga produktionen och den statliga fördelningen av produkterna i ett småborgerligt land. Livet har påvisat vårt misstag. Det krävdes en rad övergångsstadier: statskapitalism och socialism för att förbereda övergången till kommunismen med långa års arbete. Inte direkt på grundvalen av entusiasmen, utan med hjälp av den entusiasm, som vår stora revolution framkallade, på grundvalen av det personliga intresset, det personliga deltagandet, av räntabilitetsprincipen skall ni bemöda er om att från början bygga säkra trappsteg, som i ett småborgerligt land leder över statskapitalismen till socialismen: annars kommer ni aldrig till kommunismen, annars kan ni ej föra tiotals och åter tiotals miljoner människor till kommunismen. Så har livet lärt oss. Så lärde oss den objektiva gången av revolutionens utveckling." (Till Oktoberrevolutionens fyraårsjubileum)
Lenin har lagt grunden till den ideologi som säger att allt som sker i Sovjet är ett steg mot socialismen. Den ideologi, som går ut på att rättfärdiga den utveckling som ägde rum i Sovjet, har präglat de stalinistiska partierna. Om man går till ideologins innehåll utan att ta reda på i vilken situation det ena eller det andra uttalandet gjorts kommer man att bli mycket förvirrad. Det enda enhetliga i ideologin är nämligen dess koppling till Sovjets utveckling och maktförhållanden.
Under revolutionen, medan proletariatets diktatur fortfarande var en möjlighet, pågick i Ryssland progressiva experiment med målsättningen kvinnornas och barnens frigörelse. Kollektivhus, daghem, kantiner, allmän arbetsplikt (utom för kvinnor med fler än två barn) skulle sopa bort de privatekonomiska äganderelationerna mellan män och kvinnor, mellan vuxna och barn. Grundvalen för kvinnoslaveri i familjen, för prostitutionen och för beroende skulle sopas bort genom den ekonomiska frigörelsen.
Denna frigörelseprocess kunde emellertid bara påbörjas i den industrialiserade sektorn av Ryssland. Den stora massan av medborgare på landsbygden levde i ett småborgerligt produktionssätt. Kvinnorna och barnen kan aldrig uppnå ekonomisk och politisk självständighet inom ramen för den småborgerliga produktionsenheten familjen.
Efter inbördeskrigets slut och i och med införandet av den Nya Ekonomiska Politiken (1921) omöjliggjordes även de påbörjade försöken i industriområdena. Sedan arbetarklassen klart hade förlorat möjligheten att ta makten, befästes familjen åter som ekonomisk enhet. Den stat som höll sig med denna familj kallades för proletär och socialistisk. Av detta har stalinisterna dragit slutsatsen att kvinnans ställning är en fråga för sig som inte nar något att göra med socialismen. De har inte klart för sig att förutsättningen för socialismen är att arbetarklassen tagit makten, att arbetarklassen som består av kvinnor och män aldrig kan behålla makten om inte kvinnorna och männen är individuellt ekonomiskt självständiga i förhållande till varandra och till alla barn. Detta är inte en fråga vid sidan om, utan ett av de främsta kriterierna på att det är socialism som genomförs. Det hade med andra ord räckt att titta på familjen för ett inse att Sovjetunionen inte höll på att utvecklas socialistiskt.
I stället för att konstatera att familjen som ekonomisk enhet är oförenlig med arbetarklassens makt och utveckling av socialismen säger stalinisterna att Sovjet har en socialistisk familj eftersom Sovjet är socialistiskt och de sovjetiska kvinnorna arbetar. Och, i sanning, de arbetar. Den sovjetiska familjen består i regel av pappa plus dubbelarbetande mamma, barn och ibland äldre kvinnliga släktingar. Det är mycket lätt att förstå att det sovjetiska exemplet inte lockar till efterföljd bland de likaledes dubbelarbetande arbeterskorna i de privatkapitalistiska staterna. Men det är fel att förebrå stalinisterna mera för deras självklara accepterande av kvinnoförtrycket i vad de kallar de socialistiska staterna, än för deras stöd av ett system som förtrycker arbetarklassen som helhet. Detta senare skulle inte vara lika lätt att avfärda som ett sekundärt problem, vilket är stalinisternas hövliga sätt att formulera att de i bästa fall är totalt likgiltiga för hur socialismen påverkar arbetarkvinnornas och andra förtryckta kvinnors villkor.
Förutsättningen för frigörelse av den del av arbetarklassen som är mest förtryckt, arbeterskorna, är en socialistisk revolution, där arbetarklassen tar makten och där kvinnorna och männen är ekonomiskt fristående i förhållande till varandra och där alla vuxna och arbetsföra har det kollektiva ansvaret för barn och gamla och för dem som inte kan arbeta. Men stalinisterna anser att arbetarklassen har makten i Sovjet och säger därmed indirekt att arbetarklassens mest utsugna och exploaterade och förtryckta del, arbeterskorna, inget har att vinna av socialismen.
Denna reaktionära uppfattning har burit frukt i en del feministers uppfattning att socialismen inte kan frigöra kvinnorna, och att det inte "räcker" med ekonomisk frigörelse. Därmed instämmer de i den stalinistiska förvanskningen av socialismen. Det blir ett problem för oss den dag vi sett någon ekonomisk frigörelse och vad den medför. Det har vi nämligen inte gjort ännu, inte någonstans, en proletär diktatur under vilken en ekonomisk frigörelse är möjlig att genomföra har aldrig befästs och överlevt utan hittills bara funnits som ansats.
Komintern bildades innan det var definitivt klart att den proletära revolutionen i Sovjet inte hade segrat. Därav en del progressiva drag hos många stalinistiska arbetare.
Stalin var väl värd att få ge namn åt stalinismen. Det var han som var den centrala och samlande maktfaktorn under den utveckling som särskilt under 30-talet blev utomordentligt reaktionär. Det blev dyrt att skiljas, aborter förbjöds, prostitutionen växte sig stark, ungdomarna förtrycktes med välkänt godtycke i den gamla familjen som nu kallades socialistisk. I det läget passade Stalin på att proklamera Sovjetunionen som socialistisk. Den stalinistiska bofinken får se ut hur fan som helst - partiledningen avgör hur den ser ut från period till period.
Komintern upplöstes 1943 och är inte längre den yttre faktor som bestämmer partiets politik. Denna bestäms i hög grad av spekulationer i vad som kan ge goda valresultat i riksdag och fackföreningar, av partiledningens spekulationer. Partimedlemmarna har fortfarande inte något inflytande över den politik som förs.
Partiets sätt att sammanfatta den förda politiken i årsberättelser, som enbart är kvantitativa, d.v.s. anger hur många resolutioner som antagits men inte deras innehåll, är bara ägnat att skapa passivitet. Motsägelser och brist på analys utmärker stalinismen.
Stalinismen med sin groteska vrångbild av proletär makt och socialism, har tillsammans med borgerlig och socialdemokratisk hatpropaganda gett ett tungt vägande bidrag till antikommunismen. Problemet är omöjligt för stalinister att lösa: de vinner inga röster på att säga att arbetarklassen är efterbliven och de kan inte säga som det är, nämligen att det är ett uttryck för medvetenhet när arbetarklassen inte vill kämpa för ett system av Sovjets typ. I det senare fallet skulle de tvingas prestera en analys t.ex. av vad socialism är i stället för att prata om "de socialistiska staterna".
Ett exempel på de stalinistiska partiernas försök att hålla humöret uppe på sina förtryckta medlemmar är att de i kraft av att de kallar sig kommunistiska utser sig till avantgarde för arbetarklassen. Den sortens parti kan naturligtvis sätta likhetstecken mellan proletariatets diktatur och en stat med ett kommunistiskt parti i regeringsställning.
Den krets i vilken de s.k. officiella kommunistpartierna, vari VPK ingår, är en utifrån revolutionär synvinkel sorglig samling. Denna broderpartikrets ingicks för flertalet av partierna redan vid Kominterns bildande och åren därefter. De flesta av partierna har alltså genomlevt och följsamt vinglat med i den långa och förödande stalinistiska epoken. Partierna har godkänt och själva, även på direkt uppmaning från Komintern och SUKP, utövat terror, riktad främst mot revolutionärer inom partierna. Denna partiordning slutade givetvis inte med Stalins m.fl. bortgång, utan fortsätter även nu i de länder där partierna är statsbärande.
En viss ytlig självständighet har visserligen kunnat skönjas hos de officiella kommunistpartierna i de imperialistiska länderna gentemot Sovjet efter "den fredliga samexistensens" proklamerande och konflikten Sovjet-Kina. Fortfarande anser dock alla partierna att Sovjet och öststaterna är socialistiska stater där arbetarklassen har makten och lovar dem sitt ständiga stöd, vilket också skrivs in i partiprogrammen.
Dessa kan tidvis utsättas för mild kritik, som dock oftast är av till intet förpliktigande karaktär. Sådan som den då VPK sade sig ta avstånd från Tjeckoslovakien-invasionen. Trots detta hyllade VPK:s internationelle sekreterare på den tjeckoslovakiska partikongressen ett par år senare den nya ledningens politik. VPK säger nej till den sovjetiska vägen till socialism i Sverige, men intar samtidigt ståndpunkten att Sovjet är ett klasslöst socialistiskt samhälle.
I detta sammanhang är det också av vikt att konstatera att inga vänsteroppositionsrörelser i de östeuropeiska kommunistpartierna genom åren fått tillstymmelse till stöd av något utländskt kommunistparti, trots att dessa rörelser alltid uttryckligen stött den ryska revolutionen. Sådana rörelser har kunnat krossas utan protester utifrån, ofta i total tystnad.
Partierna är klassamarbetsvilliga reformistpartier. Många av dem har deltagit i kapitalistiska länders regeringar, flera vill göra det igen. Bland de senare finns partier, vars medlemmar var beväpnade efter andra världskriget, men som lämnade vapnen åter då borgarklassen krävde det. Hur ömkligt sådana partier agerar när klasstriderna skärps och går utanför den borgerliga demokratins "frid", har de senaste årens händelser i Chile och Portugal visat prov på. VPK:s roll i LKAB-konflikten kan också hämnas i detta sammanhang, även om det ännu inte var fråga om en utvecklad klasskonflikt.
Inget av partierna har dragit slutsatsen, att den reformistiska klassamarbetsvägen är omöjlig. Inget anser det vars felaktigt att hålla arbetarna obeväpnade och oförmögna till försvar (t.ex. Chile, Portugal). Inget ifrågasätter på allvar riktigheten av att kommunistpartier underordnar sig militärer (t.ex. Portugal, Chile). I grunden representerar inget av dessa partier arbetarklassen mer än socialdemokratin gör.
I Italien har partiet och dess fackförening gång efter annan tagit avstånd från arbetarkampen. Istället har det hänt att partiet understött monopolkapitalisternas kampanjer för produktiviteten. EG och kapitalism stöds (PCI och PCF), Nato lovas baser (PCI), och socialism är ett ord som den ledande kadern endast nämner vid högtidliga tillfällen.
PCI har sett sig föranlåten att kritisera den portugisiska utvecklingen, då denna ej tillräckligt noggrant följer den borgerliga demokratins spelregler, och i detta sammanhang har även det portugisiska broderpartiet fått en känga. PCI går till och med så långt att det uttrycker sin solidaritet med det portugisiska socialistpartiet, och här har det sällskap med det spanska kommunistpartiet. Detta parti (PCE) stöder för övrigt inte den spanska klasskampen i nuvarande viktiga skede, utan uppmanar till nationell försoning genom sitt initiativ till den s.k. demokratiska juntan. Det franska partiet har en lite annorlunda syn: I ett partiuttalande konstateras att det portugisiska socialistpartiets ledare är de som gett signalen för den antikommunistiska kampanjen.
Det italienska partiet har, med sin uppknytning till kapitaliststaten, gått längst i fjärmandet från vänstern. Ett skrattretande och belysande exempel är att partiets ledning efter de senaste årens många kända kompromisser och framgångar i val på menlösa program, av borgarna börjar kallas för goda liberaler.
Självständig kamp i arbetarklassen har genom åren ytterligt sällan fått stöd av något officiellt kommunistparti. De senaste årens kamp i de länder där klasskampen är mest utvecklad har ofta resulterat i att arbetarna ockuperat fabrikerna och fortsatt att producera varor; det har även hänt att bostadskvarter och stadsdelar har "övertagits" och fungerat genom arbetarkontroll. De officiella kommunistpartiernas syn på dessa händelser och på utvecklingen i Chile och Portugal, har på ett skrämmande vis pekat på partiernas rädsla för denna typ av kamp. Vad värre är, man underskattar också uttryckligen proletariatets egen kapacitet.
Både i Chile och i Portugal deltog kommunistpartierna i regeringar som införde strejkförbud och stora inskränkningar i exempelvis demonstrations- och mötesrättigheterna. Båda partierna fördömde strejkerna i nyckelindustrier som fascistiska. PCP i Portugal har förenat sin allmänna högeropportunism med sekterism mot socialistpartiets kader. Partiet stöder inte heller rörelsen - som enligt sena uppgifter växer lavinartat - för stöd åt folkkommittéerna. Vad som återstår för PCP, för att förhindra den totala isoleringen, är kompromisser. Dessa måste bli högerkompromisser som står i direkt motsättning till den självständiga arbetarkampen.
I de officiella kommunistpartiernas taktik och strategi ryms inte längre självständighet mot kapitaliststater, mot borgerliga parlament och institutioner, mot de till staten uppknutna fackföreningarna och inte heller uppmuntran av arbetarmilitansen. VPK är ett av dessa partier.
Ett ställningstagande för eller emot en politisk organisation måste baseras på en klar uppfattning om organisationens ställning i klasskampen.
VPK:s paroll "För arbetarpolitik och socialism" gäller troligtvis som en positionsangivelse för många partimedlemmar. Vi ifrågasätter inte dessa partimedlemmars uppriktighet, men parollen har inte någon entydig eller lättförståelig motsvarighet i partiets politik. VPK:s hållning till arbetarklassen och socialismen är långt mer komplicerad och dunkel än parollen påstår.
Den grundläggande motsättningen i det kapitalistiska samhället är, som Marx visat, den mellan produktionens alltmer samhälleliga karaktär och ägandets privata karaktär. I klassförhållandena visar detta sig som en motsättning mellan borgarklassen och arbetarklassen. De politiska riktningar som uppträder i en kapitalistisk samhällsformation låter sig alla definieras i förhållande till denna fundamentala motsättning.
Men denna positionsbestämning är inte någon enkel sak. En vanlig uppdelning av de svenska riksdagspartierna är den som skiljer mellan "ett borgerligt" och "ett socialistiskt" läger. Skenbart är detta en uppdelning som tar hänsyn till den av Marx angivna grundläggande motsättningen. Den här uppdelningen måste underkännas bl.a. för att den oreserverat accepterar partiernas karaktäristik av sig själva.
Det parlamentariska arbete VPK bedriver bygger på denna ytliga uppdelning. Arbetarpartierna skall hålla ihop mot de borgerliga, säger VPK till SAP. Men med enbart den uppdelningen är det likgiltigt om man ansluter sig till SAP eller VPK. Till partikamraterna säger därför VPK-parlamentarikerna: SAP är ett reformistiskt parti, som inte (konsekvent) tjänar arbetarklassens intressen.
Av detta kan man göra en positionsbestämning: VPK är opportunistiskt.
Den marxistiska terminologin skiljer mellan begreppen samhälle och samhällsformation. Begreppet samhälle gäller för analysen av ett produktionssätt. Begreppet samhällsformation erkänner förekomsten av samtidigt existerande produktionssätt. Den kapitalistiska samhällsformationen domineras av det kapitalistiska produktionssättet men kan också inrymma rester eller moment av andra produktionssätt. Det kapitalistiska samhället och en av kapitalismen dominerad samhällsformation lyder under samma dynamiska princip, den grundläggande motsättningen (se ovan). Att bilden blir mer komplex när vi undersöker samhällsformationen innebär inte att vi måste byta metod - marxismen gäller även i Sverige.
Ett instrument att undersöka en samhällsformation med är klassanalysen. Det har inte gjorts någon klassanalys för Sverige som kan accepteras i alla stycken. Att vi inte gjort en egen är inte av avgörande betydelse för den här diskussionen. Här koncentrerar vi oss på ett par kontroversiella punkter.
Till arbetarklassen hör primärt de mervärdesproducerande arbetarna, d.v.s. de som förutom värdet av sin arbetskraft också producerar ett mervärde. De utför ett produktivt arbete och deras klasstillhörighet bestäms direkt av detta.
Arbetarklassen rymmen också individer som inte är mervärdesproducerande, d.v.s. individer vars arbete inte är produktivt. Men deras klasstillhörighet bestäms ändå utifrån deras förhållande till mervärdesproduktionen. Reproduktionsarbetarna är nödvändiga för produktionen av merprodukten. De är nämligen sysselsatta med reproduktion av produktiv arbetskraft eller de materiella förutsättningarna för det produktiva arbetet. Det är således en ekonomisk bestämning.
Reproduktionsarbetarnas löner härrör till stor del ur det variabla kapitalet. Vi ska här inte närmare gå in på vilka yrkeskategorier som hör till arbetarklassen. Det finns en mängd problem vad gäller gränsdragningar som vi inte kan behandla här. Det räcker med att konstatera att klasstillhörigheten inte får bestämmas utifrån godtyckliga kriterier, utan den måste ta sin utgångspunkt i den marxistiska värdeteorin.
Lönearbete är en allt vanligare arbetsform i den svenska samhällsformationen. Detta är en följd av det kapitalistiska produktionssättets utveckling och expansion. Småborgerliga produktionsförhållanden får i allt fler sektorer stryka på foten för kapitalistiska. Småbourgeoisin är som klass på tillbakagång och därmed krymper andelen icke-lönearbetare. Detta i sig gör andelen, men inte med säkerhet antalet lönearbetare större.
Tillväxten av antalet lönearbetare förklaras inte av förkapitalistiska produktionssätts förfall utan av kapitalismens utveckling. Arbetets produktivkraft växer med kapitalackumulationen. Varje arbetare kan producera en allt större mängd varor. Detta är den materiella grunden till det improduktiva lönearbetets tillväxt. Den ökade produktiviteten hos det produktiva arbetet gör det potentiella utrymmet för improduktivt arbete större. Utrymmet blir reellt först då arbetskraftens värde ökar mindre än arbetets produktivkraft. Den ökade mängden mervärde finner improduktiv sysselsättning (primärt är naturligtvis att finna produktiv sysselsättning) på två sätt:
1. Privat improduktivt arbete - de privata tjänstemännens skara ökar. Kapitalisten anställer inte fler tjänstemän och ökar sin administration av ideella skäl eller av omtanke om arbetslöshetsstatistiken. Hans skäl hänger samman med svårigheten att realisera producerat mervärde (försäljningsorganisation) och med organisering av produktionen (förmän, verkmästare, ingenjörer). Utanför den egentliga tillverkningen ökar också det improduktiva arbetet. Servicesektorn sväller (reklam, banken etc.). Det improduktiva arbetet ökar inte varans värde och betalningen för det kommer från det av arbetarna producerade mervärdet.
2. Offentligt improduktivt arbete - ansvällning av den offentliga sektorn. Den materiella grunden för denna ansvällning är det produktiva arbetets ökade produktivkraft. Det mervärde som betalar det offentliga improduktiva arbetet överförs till den offentliga sektorn via skattesystemet.
Mellanskikt kallar vi de improduktivt sysselsatta lönearbetarna, vars lön betalas ur mervärdet och vars arbete inte är nödvändigt för den materiella produktionen av merprodukten.
Mellanskikten har en mycket heterogen sammansättning. I den ena extremen finns skikt vars villkor (ställning i produktionen, social status etc.) liknar arbetarklassens. I den andra extremen finns skikt vars villkor liknar bourgeoisins. Polisen och militären representerar i den offentliga sektorn den kapitalistiska hegemonin över den fysiska makten i och med att staten är den härskande klassens (bourgeoisins) stat.
Mellan dessa båda ytterligheter finns huvuddelen av mellanskikten. Men denna grupp är ytterst heterogen. Här finns brandmän, lärare, kontorister o.s.v. Det enda gemensamma tycks vara lönearbetet. Mellanskiktens "kärna" tenderar att i klasskampen liera sig med den klass, bourgeoisin eller arbetarklassen, som för tillfället är starkast. Det är, egendomligt nog, mellanskiktens kärna som ger helheten dess vacklande karaktär. Och det är denna vacklande kärna som vi i allmänhet avser när vi talar om mellanskikten. Mellanskiktens extremer är så nära knutna till andra klasser att de i bedömningen av klasskrafterna måste räknas till de klasserna.
Men trots att mellanskikten som helhet tycks sakna ryggrad så utgör de ändå en betydande numerär. Mellanskiktens numerär gör dem attraktiva i riksdagspartiernas ögon. Partierna tävlar om att framställa sig som partier vars intressen alltid sammanfaller med mellanskiktens. VPK är inget undantag.
Partiprogrammets förbryllande begreppsapparat illustrerar effektivt partiets flirt med mellanskikten. Kategorier som "lönearbetarklassen" och "det arbetande folket" utpekas som mot borgarklassen fientliga strategiska krafter. Partiets "Strategi för socialismen" förutsätter en omfattande revision av marxismen. Var hos Marx står det något om att lönearbetarklassen reser sig som en man, krossar kapitalet och bygger socialismen? Parollen "för arbetarpolitik och socialism" bör ersättas med en som är mer förenlig med partiprogrammet - t.ex. "för lönearbetarpolitik och folkdemokrati".
VPK:s klassanalys och strategi för socialismen är föga respektingivande. Den maoistiska terminologin rymmer begreppet huvudmotsättning. Enligt Mao Tse-tung kan huvudmotsättningen i en samhällsformation vara skild från det dominerande produktionssättets grundläggande motsättning. SKP påstår att huvudmotsättningen i Sverige idag går mellan folket och monopolkapitalet. I folket ingår småbourgeoisi, mellanskikt, arbetarklass, ja alla - "folk som du och jag", "syföreningar som våran", - som inte tillhör monopolkapitalet. Den här teorin är den svenska vänsterns främsta drift-kucku [parningsläte]. VPK har sällat sig till belackarna. Men med vilken rätt?
Hur kan ett sådant hån komma från ett parti som uppfunnit en ny lönearbetarklass och tilldelat den en roll som kanske inte kan kallas direkt revolutionär, men väl parlamentariskt omvälvande? Vad är det egentligen som skiljer SKP:s tal om folket från C.-H. Hermanssons förord till "Monopol och storfinans - de femton familjerna", där han rättframt säger sig vilja bryta storfinansens makt och fördjupa folkstyret? Hårklyverier!
VPK och SKP leker herre på täppan - det gäller att ensam styra och ställa i det lilla reformistiska utrymme som finns i svensk politik. Skillnaden mellan de båda är att SKP mer öppet redovisar sin revisionistiska linje.
Teorin om huvudmotsättningen skild från den grundläggande motsättningen är ett försök att ersätta den marxistiska klassanalysen med borgerligt demokratisk och nationalistisk klassamarbetsideologi. Det finns ingen fundamental skillnad mellan VPK och SKP. Båda är revisionistiska och reformistiska klassamarbetspartier. Inget av dem kan betraktas som ett socialistiskt arbetarparti.
Båda partierna tycks närmast betrakta monopolkapitalismen som ett nytt produktionssätt. Av denna felaktiga uppfattning - monopolkapitalismen är och förblir nämligen bara ett stadium av kapitalismen - drar man slutsatser. Monopolkapitalismen måste bekämpas innan man bekämpar kapitalismen. (Denna tes - stadieteorin - sprids både från Moskva och Peking.) I kampen mot monopolkapitalet gäller det att samla så stora styrkor som möjligt. Är detta en tillämpning av den marxistiska tesen om kvantitetens övergång till kvalitet? I så fall rör det sig om en övergång till sekunda kvalitet.
Kapitalismen är ett produktionssätt som måste bekämpas och krossas direkt, det går inte att ta några omvägar.
Motsättningen mellan arbetarklass och borgarklass är alltid större än motsättningarna inom borgarklassen. Visst kan man försöka vinna mellanskikten och småbourgeoisin på arbetarklassens sida, men det måste vara på arbetarklassens villkor, inte på en klassamarbetspolitik där flera i sig oförenliga intressen ska sammanjämkas.
Låt oss titta på några av de krav som VPK för fram i handlingsprogrammet:
För fred, internationell solidaritet och nationellt oberoende.
Mot militarism - för folkförsvar.
Kamp mot monopolkapitalet.
Bort med moms på maten. Effektivt prisstopp.
Lägre hyror - byggande utan profit.
Kamp mot utplundring och dyrtid.
Dessa krav riktar sig i lika hög grad till mellanskikt och småborgare som till arbetare. Vem vill inte ha billigare mat och lägre hyror? Även småbourgeoisin kan tänka sig en kamp mot monopolkapitalet.
En del av kraven har en stark nationell anspelning. Marx menade att arbetarklassen inte har något fosterland - den måste agera internationellt.
Vi vill istället ge några exempel på klassinriktade krav och paroller:
Nej till ackord och meritvärdering - för en fast månadslön.
Sex timmars arbetsdag - kamp mot lönesänkningar och arbetshets.
Nej till skift i industri och handel.
Solidaritet mellan arbetare och arbetslösa. Arbete åt alla.
Solidarisk lönekamp.
Kamp för politiska och fackliga aktiviteter på arbetstid.
Nej till klassamarbete - för en självständig organisering.
Internationell solidaritet - arbetarklassens kampenhet.
Att företräda arbetarklassens intressen innebär att kämpa för att arbetarklassen ska ta makten på alla områden i samhället, att de som producerar också bestämmer hur produktionen ska ske, hur den ska användas och fördelas. De mest förtryckta i samhället får möjlighet att förverkliga sig, får tillträde till alla områden av samhällslivet. Förmånen att få ta ansvaret för uppbyggandet av ett nytt samhälle, att delta i produktionen och styret kommer att delas av alla - vi blir både arbetare och intellektuella i samma person.
En intellektuell eller snarare icke-arbetare som vill bli medlem i ett arbetarparti måste bli det på arbetarklassens villkor, i solidaritet med klassen. Han/hon kan inte räkna med att partiet kommer att kämpa speciellt för hans/hennes intressen, eller att de intellektuella kommer att få särskilda privilegier i det socialistiska samhället. Arbetarklassen är den enda konsekvent revolutionära klassen.
Också i det här sammanhanget finns en allvarlig kritik att rikta mot VPK.
Partiet har sitt ursprung och traditionellt sina rötter i arbetarklassen. De senaste åren har partiet haft en stor tillströmning av nya medlemmar, de flesta ur mellanskikten. Detta behöver inte vara fel i och för sig, men det blir betänkligt när tillskottet nya medlemmar ur mellanskikten vida överskrider tillskottet av medlemmar som står i produktionen. Vidare har de nya medlemmarna i hög grad rekryterats på en politik som riktar sig till mycket breda grupper i samhället. De kommer till VPK för att de känner sina mellanskiktsintressen hotade och vill primärt försvara dem.
Ett arbetarpartis politik måste vara en klasspolitik som inriktar sig på arbetarklassen. De mellanskiktsmedlemmar som är villiga att kämpa för sådana krav är naturligtvis välkomna att göra det, och man kan också säga att de indirekt kämpar för sina egna intressen.
Vi sa förut att de politiska riktningarna låter sig definieras i förhållande till den grundläggande motsättningen. Det kan verka lite egendomligt att tillämpa ett sådant kriterium på VPK, ett parti som i ökande utsträckning förnekar den grundläggande motsättningen och försöker ersätta den med en annan. Men i själva verket så är det just detta förnekande som faktiskt bestämmer partiets position i förhållande till den grundläggande motsättningen.
VPK är ett klassamarbetsparti som i klasskampen fyller en reformistisk roll. För varje år som går får partiet en allt tydligare mellanskiktsprofil. Med mellanskiktens ökande tillströmning följer en politisk vacklan och utrymmet för ett revolutionärt arbete inom partiet krymper.
Sammanblandningen av parti och klass är ett historiskt arv från bolsjevikpartiet och därigenom från Andra Internationalen.
Bolsjevikpartiet hade ett mycket stort inflytande över den ryska arbetarklassen när Lenin 1917 sade: "Vårt parti och arbetarklassen är nu ett och detsamma ...". VPK:s utläggning strax före april-valet i Portugal om att "PCP är nu ett och detsamma som arbetarklassen" är bara ett av många exempel på partiets bristande kontakt med verkligheten. VPK och de övriga stalinistiska partierna utgör återhållande krafter i klasskampen eller i bästa fall ingen kraft alls.
Ett kommunistiskt parti ska givetvis agera och ta initiativ i klasskampen, men ledningen av klassen kan inte vara en "roll" som ett parti har den självklara "rätten" till. För att använda prepositionsspråket ska ett parti inte arbeta över klassen utan i, för och genom den.
Det finns idag inget kommunistiskt parti - detta måste byggas i klasskampen. Ett sådant parti måste bestå av medlemmar, som till skillnad från VPK:s har fått en chans att bli kommunister. (I den utsträckning det ändå existerar kommunister i VPK är det inte partiets förtjänst.)
En kommunist är även under icke-revolutionära skeden klar över att kapitalismen skapar problem som den själv inte kan lösa. Kommunister måste under icke-revolutionära perioder räkna med att stå för uppfattningar som just då saknar förutsättningar att få någon massbas. Att stå för dessa uppfattningar medför då med säkerhet låg medlemsrekrytering och impopularitet. Kommunisterna måste stå för dessa uppfattningar, trots frånvaron av omedelbara vinster, enbart i kraft av vad vi vet: Kapitalismen föder ekonomiska kriser och skapar problem som inte kan lösas på annat sätt än genom segerrika socialistiska revolutioner.
Partiet måste finnas där arbetarklassen finns, delta i och stödja strejker, ta initiativ till aktioner, agitera, ta upp och utveckla krav som ställs i klasskampen.
Ett exempel på hur det inte ska gå till är VPK:s agerande i fråga om den förkortade arbetsdagen där partiet har en etappteori. Största skälet till att inte kräva "Sex timmars arbetsdag nu" är att det inte finns någon rörelse eller grund för det i klassen, säger man (lögn eller missuppfattning, omöjligt att avgöra). Att gå ut och skapa den rörelsen är orealistiskt, hävdar man.
Bara ett parti som är självständigt i förhållande till de borgerliga måttstockarna på framgång - valresultat i riksdag och fackföreningar - kan hålla fast vid sin revolutionära målsättning under icke-revolutionära perioder och undgå att demoraliseras. För att dessutom undgå att isoleras i klassen måste partiet vara helt osekteristiskt, vilket innebär att det måste kunna samarbeta inte bara med oorganiserade arbetare utan också med medlemmar i andra organisationer och partier.
En kommunistisk organisation som intar en konsekvent revolutionär hållning företräder uppfattningen att arbetarklassen måste krossa kapitalismen och ta makten genom total samhällelig omvälvning, det vill säga revolutionen. När organisationen kämpar för reformer som stärker arbetarklassens ställning under kapitalismen måste den klart säga ifrån att detta inte är att genomföra socialismen.
Om partiet lyckas klargöra en sådan konsekvent linje kommer det i en revolutionär situation få anhängare. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara medlemmar - om de följer den politiska linjen i praktiken utser de partiet till avantgarde. Den ställningen är inte självklar.
Partiet kan alltså bidra till att skapa rörelser i klassen - strejkkommittéer, arbetarråd o.s.v. - men inte självt utgöra dessa organ. "Arbetarklassens befrielse är dess eget verk", sade Marx. Mot detta bryter den stalinistiska rörelsen på ett självklart sätt eftersom den sätter likhetstecken mellan partiets makt och klassens.
Strävar ett parti efter regeringsmakt, eller sitter i den positionen, innebär det att partiet vill ha, eller har makten, också över arbetarklassen. Men socialismen innebär först och främst att arbetarklassen innehar statsmakten och organiserar sin stat. Inget ställföreträdande organ - partiet - kan tvinga arbetarna att befria sig.
Alla teorier om att klassen efter en revolution inte är mogen, att den inte klarar av att inneha makten, att det är bäst om partiet sköter detta, är reaktionära. Om klassen är mogen avgör den själv - genom att ta makten och bygga upp socialismen. Om den inte är mogen äger ingen socialistisk revolution rum, oavsett vilket parti som är regeringsbildande.
Att partiet bildar regering i en stat utgör inte något kriterium på att staten är proletär, det vill säga på att arbetarklassen har tagit makten. Om å andra sidan detta är fallet är det inget som hindrar enskilda partimedlemmar från att sitta i ledningen, valda av sina arbetskamrater. Det är naturligtvis helt troligt att de väljs på partiets linje i olika frågor. Men detta är inte skäl nog för att partiet skall vara statsbärande.
Hur organiseringen av det socialistiska samhället skall se ut i detalj är omöjligt att förutspå. Men klart är att arbetarklassens makt kommer att bygga på dess beväpning - annars är kontrarevolutionära kupper en möjlighet - och dess stat vara uppbyggd av arbetarråd av valda och omedelbart avsättbara delegater. Att någon sorts delad makt mellan "folket" och politikerna, som i Jörn Svenssons visioner, vore ett socialistiskt system, är absurt. Jörn Svensson förespråkar arbetarorganens inordnande i parlamentarismen. Hur mycket parlamentarismen är värd vet vi alla: Ett skendemokratiskt system som döljer klassmotsättningarna och reducerar "folkets makt" till att få gå till val vart tredje år.
De krav som VPK går hårdast ut med är just kraven på parlamentet. "Bort med moms på maten", "Statlig bostadsbank" o.s.v. - hur slåss man för det? En rörelse för en statlig bostadsbank blir enbart en stödtrupp för VPK i riksdagen - VPK den ställföreträdande klassen.
Naturligtvis betingas den parlamentariska inriktningen av att de som har makten i partiet också lever på och gör karriär i partiet. Partiet lever bland annat på statliga bidrag uträknade efter storleken på dess parlamentariska representation!
Inom partiet finns det krav på demokratisk centralism och att man genom organisatoriska förändringar skall kunna förbättra partiet. Men den maktstruktur som finns i partiet är avhängig den politik som förs. Samma brist på tilltro till arbetarklassens självständiga agerande går igen i bristen på tilltro till partimedlemmarna.
En skendemokratisk struktur med kongresser och distriktsmöten har byggts upp, men egentligen bestämmer partistyrelsen och funktionärerna. Ett exempel på detta är den kampanj som distriktet skall ha nu i höst. I internbulletinen för Birka-Vasa stod det att kampanjen är bestämd men inte vad den skulle innehålla. Det skulle meddelas senare.
Partimedlemmarna har alltså inte en chans att delta i utformandet av den politiska linjen. Det är ointressant att den politiska linjen i frågan troligen fastlagts av kongressen. Skendemokratin går igen där också: Kongressmedlemmarna har att i rykande tempo ta ställning till en skrälldus av uttalanden och motioner där partistyrelsens yttrande ställs mot avslag. Det är så det går till när partiets linje "slås fast".
Att i stridens hetta besluten blir motsägelsefulla får inte någon större betydelse. Medlemmarnas möjligheter att kontrollera dem är inte stora. Allt prat om att det är tidsbrist som gör att partimedlemmarna inte får vara med och utforma flygblad etc. är bara byråkratiska dimridåer. Ledningen vill inte släppa ifrån sig makten över partiets politiska linje.
VPK:s reformism kan inte upphävas genom en reform enligt den demokratiska centralismens princip eller genom någon annan organisatorisk reform. Reformismen är grundad i partiets politiska karaktär och kommer att försvinna först med partiet självt. Den demokratiska centralismen är för övrigt en problematisk princip.
Tänk er en situation där en partimedlem sitter med i en strejkkommitté. Partiet har en annan linje än arbetarna på det berörda företaget och partimedlemmen är vald på att han/han företräder arbetarna på ett bra sätt. Ska han/hon då plötsligt byta sida för att partiet har demokratisk centralism, som tvingar medlemmarna att följa partilinjen, eller bli utesluten? Den sitsen är omöjlig.
Tendensfrihet i ett öppet diskuterande parti kan bli en skola i att lösa icke-antagonistiska motsättningar. Medlemmarna i ett parti med tendensförbud missar möjligheten till stimulerande utveckling av teorin genom att rop på uteslutning hörs så fort någon framför en ståndpunkt som avviker eller kan tänkas avvika från partilinjen. Medlemmarna i ett sådant parti blir avpolitiserade.
Det är omöjligt att bestämma en organisationsteori som gäller för alla faser av klasskampen. Partiet förändras och måste förändras i takt med klasskampen och det kapitalistiska förtrycket. Ett starkt fascistiskt förtryck kräver en disciplin som vi inte ens kan drömma om i dagens Sverige. Att därför stånga pannan blodig i en diskussion om organisationsformen utan att tala om den politiska målsättningen och det givna läget i klasskampen är ofruktbart. Det är viktigare att utveckla den politiska linjen. I ett tänkt läge av starkt fascistiskt förtryck är partimedlemmar de första som förföljs. Men det politiska innehållet i agitationen kan leva kvar i arbetarklassens medvetande och utgöra ny grogrund för revolutionen.
Första maj i år kommer fem demonstrationståg att dra genom gatorna. Denna splittring är delvis politiskt motiverad av motsättningar som det vore oriktigt att överbrygga genom gemensam demonstration. Dit hör kommunisters och socialisters motsättning till socialdemokratins förvaltande av det kapitalistiska samhället och dess företrädande av den svenska imperialismens intressen på världsarenan. Dit hör också motsättningen till SKP/MLK. Dessa organisationers ståndpunkter i fråga om EG-imperialismen, den svenska militarismen och de militära problemen i Europa kan givetvis inte accepteras i ett Förstamajtåg.
Samtidigt är det uppenbart att det ligger ett stort politiskt värde i ett enat uppträdande. En enhet på en bestämd politisk grundval och med rättighet för deltagande organisationer och enskilda kamrater att föra fram egna paroller, som inte strider mot den gemensamma grundvalen, är en nödvändighet, om Första maj skall bli en verkningsfull manifestation för arbetarklassens historiska uppgift och aktuella kampkrav. Utan denna enhet passiviseras många som annars kunnat dras in i rörelsen. Med en sådan enhet kan en gemensam styrkeutveckling förenas med en icke-antagonistisk konfrontation mellan ståndpunkter och paroller som avspeglar skiljaktiga erfarenheter och analyser.
Enheten kan inte existera för sin egen skull utan måste knytas till principer som drar upp den aktuella skiljelinjen i kampen mellan arbete och kapital. Demonstrationsplattformen måste därför ha en anti-kapitalistisk och anti-imperialistisk karaktär och ange aktuella uppgifter i kampen mot klassamarbetet, bland andra att avslöja den fackliga byråkratins roll som kapitalets bundsförvant mot exempelvis städerskornas och skogsarbetarnas kamp. Plattformen måste också ur tåget förvisa anti-kommunistiska och anti-socialistiska paroller, i det aktuella läget t.ex. sådana med nationalistisk anstrykning av SKP/MLK-typ.
I vissa lägen är givetvis också en annan typ av enhet möjlig, inte som bas för ett förstamajtåg men som en särskild avgränsad aktionsenhet. En manifestation för stöd åt de indokinesiska folkens revolutionära kamp, exempelvis i form av ett möte med en indokinesisk kamrat, kan givetvis organiseras på bredare grundval än ett förstamajtåg, som en komplettering av detta. En förutsättning är dock att garantier finns mot ett missbruk av 1972 års modell då de som ville uttrycka sitt stöd åt den indokinesiska befrielsekampen tvangs lyssna till socialdemokratisk klassamarbetspropaganda.
Årets distriktskonferens gav besked om att distriktsstyrelsen inte varit beredd att medverka till en enhet på första maj på principiell grund med alla organisationer och enskilda som kunnat vinnas. Istället har distriktsstyrelsens agerande dikterats av rädslan för att framstå som lierad med organisationer till vänster om partiet. Detta har fått till resultat att vänsterorganisationerna enats om en egen gemensam demonstration, Röd Front för Arbetarmakt. Situationen i år blir besvärlig för många solidaritetsorganisationer, som naturligt nog har medlemmar med olika politiska sympatier och dessutom medlemmar som hellre stannar hemma än tvingas välja. För dessa organisationer blir ett samlat uppträdande svårare än i fjol.
Det står klart att distriktets linje i fråga om första maj har sin bakgrund i och är ett uttryck för den syn på förhållandet mellan partiet och vänsterorganisationerna som fått sin mest kända formulering i den tidigare partiordförandens ord: "Till vänster om oss finns bara avgrunden".
Med denna klyscha förde han fram en användbar paroll för reaktionen. I hyresgäströrelsen pågår just nu desperata försök från byråkratins sida att krossa motståndet mot ledningens samverkan med fastighetskapitalet för ökad utplundring av hyresgästerna. Motståndarna mot sin politik kallar man "avgrundsfolket". Dit räknar man även VPK.
Principen att betrakta alla som står till vänster om en själv som en sorts avgrundsandar är ett fynd för dem som känner sig trängda från vänster, är rädda för den inverkan en saklig diskussion kunde ha på ens egen bas och därför väljer att vädja till fördomar och den kommunistskräck som det kalla kriget och alla andra reaktionära kampanjer har inpräglat.
Spekulation i reaktionära sentiment har emellertid en tendens att slå tillbaka på den som använder det. Även VPK-are kan, som vi sett, räknas till avgrundsfolket. Detsamma gäller socialdemokrater om referenspunkten flyttas en bit till höger. Och så vidare. De enda som utan egen risk kan använda sig av avgrundsteorin är fascisterna, därför att de står för de fulla konsekvenserna av den människo- och samhällssyn som avgrundsteorin uttrycker.
Kvickheten om att det enda som finns till vänster är en avgrund är gammal i vårt parti, där den finns också i en annan variant: "Till vänster om oss finns bara helvetet". Den representerar en politik och en historisk tradition, stalinismens politik och stalinismens tradition.
Den stalinistiska byråkratin i Sovjetunionen slog vid mitten av 1930-talet in på en högerkurs, som syftade till en allians med de imperialistiska makterna i Västeuropa. I samband därmed förrådde man befrielsekampen bland de av den engelsk-franska imperialismen förtryckta folken, bland dem det vietnamesiska, genom att inte längre kräva omedelbar självständighet åt de av denna imperialism förtryckta länderna.
I samband med denna kurs, fick stalinismens syn på allting som är till vänster sin definitiva utformning. Stalinismens känslighet för kritik från vänster uppstod som en nödvändighet ur dess förräderi mot principer som har legat till grund för Komintern. De kommunistiska partierna fick som uppgift att försvara den sovjetiska ledningens massmord på kommunister. Väsentligt för detta försvar var att ingen rörelse till vänster om stalinismen kunde förekomma som inte i själva verket var en agentur åt högern, imperialismen eller fascisterna. Alla sådana rörelser sammanfattades under namnet "trotskism".
En vidskeplig skräck för allting som avvek åt vänster underblåstes. Den del av arbetarklassen som man hade inflytande över indoktrinerades med föreställningen att människor som kritiserade kommunistpartiernas klassamarbete med bourgeoisin inom folkfrontspolitikens ram och Sovjetunionens stöd åt den franska imperialismen i grunden var ett slags avgrundsandar och agenter för den ena eller andra. I namnet av denna teori överlämnade Sovjetunionen tyska kommunister till Gestapo.
Den stalinistiska anti-"trotskismen" fick i många länder sin kulmen under andra världskriget. Då bekämpade t.ex. det amerikanska kommunistpartiet alla strejker som subversiv verksamhet och det blev ökänt genom att under den stora kolgruvestrejken militant stödja gruvägarna och hetsa mot kolgruvearbetarna som extremister, vilka saboterade krigsansträngningarna. Det systematiska misstänkliggörandet av allt som var för radikalt bidrog till att förbereda de reaktionära stämningar som behövdes för att det kalla kriget och maccarthyismen skulle få de framgångar de fick inom den amerikanska arbetarklassen. Samtidigt isolerade det partiet från de radikala arbetare, vars stöd det skulle ha varit i behov av under efterkrigsårens förföljelser.
Avgrundsteorin beredde alltså marken för maccarthyismen. Det var ingenting konstigt i det eftersom avgrundsteorin endast är den speciellt stalinistiska formen av kommunistskräck. Kampen mot avgrundsteorin är en nödvändig del av kampen mot stalinismen.
I den återuppståndelse för den revolutionära arbetarrörelsen, som måste komma om arbetarklassen skall kunna befria sig och mänskligheten räddas från undergången, är den fullständiga och kompromisslösa uppgörelsen med stalinismen i alla dess former en oundgänglig beståndsdel. Mot stalinismen måste ställas en politik, som drar de fulla konsekvenserna av att arbetarklassens befrielse är dess eget verk, som i alla sammanhang verkar för arbetarklassens självständiga kamp och självständiga organisering.
Mot bakgrund av vår syn på den sekterism som varit grundläggande för tillkomsten av partidistriktets förstamajtåg i år, kommer vi inte att kunna deltaga i tåget. Vi kommer istället att deltaga i tåget Röd Front för Arbetarmakt, dock inte i någon av de arrangerande organisationernas avdelningar. Vi beklagar att det mellan distriktets årskonferens och företa maj inte varit ett föreningsmöte, där dessa frågor kunnat diskuteras och våra synpunkter framföras.
Med kamratliga hälsningar
Stockholm 28/4-75
Last updated on: 3.30.2011