Digitaliserat av Jonas Holmgren för Marxists Internet Archive.
1. Den stora majoriteten av världens folk är i dag löneslavar under kapitalistiska produktionsförhållanden. De har ingen som helst kontroll över produktionsmedlen, produkterna eller ens över sina egna liv - än mindre över de beslut som bestämmer över dem och deras liv. För att kunna överleva måste de sälja sin egen arbetskraft åt dem som äger eller kontrollerar alla fabriker, banker, jordbruk, gruvor, kommunikationer, etc. (d.v.s. produktionsmedlen), d.v.s. till borgarklassen (kapitalisterna). Borgarklassen lever på att köpa arbetarklassens arbetskraft och den lever gott på det. Denna parasitklass förvaltar produktionen och samhället i sitt eget intresse - allt med ett enda syfte, att öka sin makt och sin rikedom och bevara det samhällssystem (kapitalismen) som ger den alla dessa rikedomar och all denna makt. Arbetarklassen å sin sida är helt rättslös och reduceras själv till en vara som köps, förbrukas och kastas på sophögen. Kapitalisterna skyr inga medel för att pressa ut ständigt mer rikedom - de utplundrar jordens resurser och arbetskraft hänsynslöst. Arbetarna nedslits fysiskt och psykiskt under kapitalisternas förtryck. Jordens tillgångar sinar under kapitalisternas rovdrift.
2. Kapitalismen är ett system där den huvudsakliga mänskliga aktiviteten ägnas åt att producera varor för en marknad, d.v.s. att tillverka föremål som utbyts mot pengar, d.v.s. säljs, och som i sin tur återigen utbyts mot andra varor. Arbetarklassen äger bara sin arbetskraft som den måste sälja för att överleva. Arbetskraften är en vara som har den "mirakelegenskapen" att producera mer rikedomar än den kräver för sitt eget uppehälle (med andra ord: under en åtta timmars arbetsdag producerar arbetaren under till exempel fyra timmar så mycket värde som behövs för hans uppehälle. Den övriga arbetstiden arbetar han uteslutande för kapitalisterna). Priset på arbetskraften utgör arbetarens lön. Skillnaden mellan denna lön och värdet av de varor som arbetaren producerar tillhör dem som äger produktionsmedlen, d.v.s. kapitalisterna. Denna skillnad kallas mervärde och utbyts i sin tur mot ny arbetskraft och nya arbetsprodukter (maskiner, råvaror, etc.). Denna process som upprepar sig i det oändliga kallas kapitalackumulationen. Den är själva motorn i den kapitalistiska produktionen, som är helt inriktad på profit och inte på att tillfredsställa arbetarnas behov.
3. Dessa förhållanden gäller över hela världen - i alla länder. Och med alla länder menar vi också alla länder. Också de som lögnaktigt kallar socialistiska. Sovjetunionen, Kina och hela bunten självutnämnda "socialiststater" är i själva verket kapitalistiska klassamhällen, som grundar sig på lönearbete och utsugning av arbetarklassen, och produktion av varor för en marknad. Arbetarna i dessa länder är lika undertryckta, utsugna, maktlösa och rättslösa som arbetarna i "vanliga" kapitalistiska länder ā la Sverige och USA. Det som skiljer Sovjetunionen och Kina från Sverige är att allt kapital, alla produktionsmedel, fabriker, gruvor, etc. där har koncentrerats i statens händer men arbetarna är även där skilda från produktionsmedlen. Dessa länder är statskapitalistiska.
I öst som i väst är arbetarna styrda av en borgarklass som kontrollerar produktionsmedlen (antingen denna formellt äger dem eller ej).
4. Det kapitalistiska systemet har under hela sin levnad kännetecknats av en fortgående koncentration och centralisering. Konkurrensen och profitjakten mellan de olika kapitalisterna har gjort att de starkare ständigt slagit ut de svagare. Kapitalet har samlats på allt färre händer, fabrikerna har växt och maskinparkerna har blivit allt större och mer komplicerade. Aktiebolag, truster, karteller och monopol, som är olika former av kapitalets koncentration, har uppstått. Småföretagare har slagits ut. Denna process har i Sverige varit särskilt utpräglad under 1960-talet och ett bra exempel på hur de starkare äter upp de svagare är Hallenbergs (Electrolux) köp av Facitkoncernen nyligen.
5. Samtidigt har staten kommit att spela en allt mer aktiv roll i det ekonomiska livet. För att kunna behärska den enorma produktionsapparaten har kapitalisterna blivit tvungna att acceptera nationaliseringar och förstatliganden. I dag spelar staten en mycket omfattande ekonomisk roll i de allra flesta kapitalistiska länder - den driver själv vissa delar av den kapitalistiska ekonomin som inte är tillräckligt lönsamma för privatkapitalet (till exempel kommunikationerna), den träder in som gemensam ägare i företag som behöver stöd i kampen med utländska kapitalister (till exempel varvsindustrin), den bygger upp väldiga fonder för att garantera fortsatt kapitalistisk drift (till exempel investeringsbanken och ATP-fonderna) och den försöker i allt större utsträckning att planera produktionen.
Att staten alltmer tar ansvar för den kapitalistiska ekonomin gör emellertid inte att denna blir mindre kapitalistisk. Den fortsätter att drivas helt enligt kapitalistiska principer.
6. Denna utveckling innebär en allt intimare sammanflätning av staten och privatkapitalet. Slutpunkten i den utvecklingen är statskapitalismen, där privatkapitalet helt smält samman med staten och där staten blivit samhällets totalkapitalist, den kapitalist som äger alla produktionsmedel.
7. En del kallar detta socialism men det är likafullt kapitalism eftersom den inte på något sätt innebär ett brott med de kapitalistiska produktionsförhållandena. Denna form av kapitalism förutsätter (liksom all kapitalism) att lönearbetet fortsätter att existera, att arbetarklassen förblir löneslavar, den förutsätter marknaden, mervärdet, kapitalackumulationen. Den enda skillnaden är att privatägandet av produktionsmedlen formellt sett upphävts och att det nu är staten som utvinner mervärde och profit ur arbetarklassens arbete och att det är den statliga byråkratin som förfogar över mervärdet och beslutar om hela produktionsinriktningen. Statskapitalismen utgör ett bättre försök att säkra det kapitalistiska samhällets fortsatta existens och utveckling än privatkapitalismen.
8. Kapitalisternas utsugning av arbetarklassen i det egna landet är otillräcklig. Framför allt sedan slutet av l800-talet expanderar kapitalismen utomlands för att investera sina profiter där det är lönsammast, för att utnyttja billig arbetskraft, för att skaffa de livsnödvändiga råvarorna till den högt utvecklade industrin och för att få avsättningsmarknader för sin allt större produktion. På sa sätt är imperialismen en naturlig och nödvändig del av kapitalismen. Och på så sätt har kapitalismen spritts över hela världen. Det finns i dag inte ett enda land som inte är indraget i den kapitalistiska produktionsprocessen. Kapitalet växer allt mer samman över nationsgränserna. Goda exempel på det är de multinationella företagen och de västeuropeiska kapitalisternas strävanden att gå samman till en enhet - EEC (EG).
9. Den kapitalistiska utsugningen av nykolonierna i Afrika, Latinamerika och Asien har tidigare framför allt varit inriktad på en utplundring av dessa länders råvarutillgångar och jordbruksprodukter. Dessa länder har därför tidigare huvudsakligen fungerat som råvaruleverantörer och exportmarknader för den högt utvecklade kapitalismen. Men i synnerhet efter andra världskriget har starka tendenser till en ny internationell arbetsfördelning brutit fram, vilken innebär att nykolonierna inte längre enbart levererar råvaror och jordbruksprodukter utan att kapitalismen anlägger industrier, både lätt och tung, i dessa länder. Tyngdpunkten i kapitalismens utsugning av nykolonierna har förskjutits från gruvdrift och jordbrukssektorn till industrisektorn. Med den billiga arbetskraft som finns i de här länderna är det oerhört lönsamt för kapitalismen i de högt utvecklade länderna att investera i sammansättnings- och bearbetningsindustrier. Väl att märka innebär denna utveckling en industrialisering och skapandet av en arbetarklass i dessa länder, men det är inte en industrialisering av det slag vi känner i de utvecklade länderna, där den skedde och växte fram ur den inhemska utvecklingen av produktivkrafterna och produktionsförhållandena. I nykolonierna införs kapitalismen utifrån av de högt utvecklade kapitalistländerna och är därför del av dessa högt utvecklade länders ekonomiska struktur. Det har inneburit att kapitalets herravälde i dag är totalt över hela världen och att olika former av äldre produktionssätt - slavsamhällen, feodalism - alltmer har övervunnits. Kampen mellan kapitalism och feodalism fick i stort sett sin avslutning i och med den borgerliga revolutionens seger i Kina, 1949. Av utvecklingen i nykolonierna sedan dess kan man klart se att statskapitalism är den form som erbjuder dessa länder den snabbaste utvecklingen. Det framgår om man jämför sådana länder som Kina, Nordkorea och Nordvietnam (där den statskapitalistiska diktaturen genomfört tvångskollektivisering, förbjudit strejker, infört arbetsdisciplin och genomfört en industrialiseringsprocess), med länder som Thailand och Afghanistan, där det hämmande inflytandet från ett efterblivet jordbruk ännu gör sig kraftigt gällande.
10. Sett i detta perspektiv framgår att nationella befrielsekrig och nationella befrielserörelser med nödvändighet är borgerligt-kapitalistiska företeelser. De har sitt ursprung i kampen mellan olika kapital och borgarklasser och står i varje konkret situation på det ena eller andra kapitalets sida (ex-vis Vietnamkriget som i det grundläggande varit en kraftmätning mellan olika imperialistiska kapital, Sovjet, Kina och USA och deras lokala agenter, Nordvietnam/FNL respektive Saigonregimen. I detta krig, liksom i alla andra krig, har arbetarklassen tvingats utgöra kanonmat). Nationalism och nationella befrielsekrig är reaktionära och har inget med arbetarklassens intressen - vare sig lång- eller kortsiktiga - att göra. Kapitalism i olika tappningar är vad som fjättrar arbetarna och det är inte olika former av kapitalism som kommer att befria arbetarna utan bara ett kommunistiskt samhälle. Och kommunismen är internationell.
Nationella befrielsekrig är inte anti-kapitalistisk kamp - tvärtom måste dessa krig ses som inom-kapitalistiska krig. Med "nationellt oberoende" inträder nykolonierna enbart i ett nytt stadium av beroende och nykolonial utplundring. Ingen kamp som placerar arbetarklassen i samma läger som den ena eller andra kapitalisten eller på samma sida som dess "egen" borgarklass kan tjäna de arbetande massornas intressen.
11. Den svenska kapitalismen utgör inget undantag. Svenska företag existerar i dag inte bara i Västeuropa utan också i Latinamerika, Afrika och Asien och de lever fett på att exploatera arbetskraften där. De billiga råvarorna, den ojämlika handeln och superexploateringen av arbetarna i nykolonierna har varit och är av grundläggande betydelse för den svenska ekonomins utveckling.
12. Genom kapitalets koncentration och centralisering har arbetare förts samman i allt större fabriker och deras arbete har genom den kapitalistiska teknikens utveckling blivit allt mer uppsplittrat, ensidigt och osjälvständigt. Arbetaren fungerar bara som tillbehör och bihang till maskinen, han är slav under maskinen och arbetet förlorar all lockelse för honom. Själva arbetet blir under kapitalismen något avskyvärt, ett nödvändigt ont, som bara kräver de enklaste och enformigaste handgrepp av arbetaren. För att denna arbetsprocess trots arbetarnas spontana motstånd och vämjelse ska upprätthållas och fortsättas, har varje fabrik organiserats i en stark hierarki. Arbetarna i fabrikerna har organiserats som soldater. De har ställts som meniga, industrisoldater under övervakning, uppsikt och kontroll av en fullständig hierarki av officerare och underofficerare (ingenjörer, förmän, tidsstudiemän, etc.).
13. Men eftersom denna organisationsform av produktionen undertrycker och hämmar arbetarnas initiativ och skaparförmåga och passiviserar dem, utgör den samtidigt en broms på den kapitalistiska produktionens utveckling. Arbetaren skiter i produktionen och nödvändiga produktionsökningar kräver då allt hårdare övervakning och arbetstakt, vilket i sin tur föder ännu mer ovilja och motstånd från arbetarnas sida, ovilja och motstånd som när som helst kan slå ut i öppen opposition och kamp. Detta är också kapitalisterna själva medvetna om och försöker ibland ändra delar av denna organisationsform bl.a. genom att avskaffa förmän och införa självstyrande grupper och "företagsdemokrati" (där arbetarna själva tvingas påta sig uppgiften att öka produktionen och kapitalisternas profit och således själva tvingas hålla i piskan). De försöker också mildra arbetarnas ovilja och opposition genom att göra arbetsplatserna "trevligare" - så har man i bilindustrin nu börjat avskaffa de löpande banden på vissa avdelningar och införa olika former av grupparbete. Men dessa former är just former och ingenting annat. De utgör bara ett försök att snygga upp den kapitalistiska produktionsapparatens fasad. Exploateringen, kapitalets makt, finns kvar oförändrad. Arbetarna måste därför vara på sin vakt mot sådana försök och inte låta sig integreras och ta på sig ansvar för den kapitalistiska produktionsapparaten.
14. Kapitalismen gör allt för att splittra arbetarklassen. Den ställer svenska arbetare mot utländska och får dem att glömma den gemensamma fienden - kapitalismen. Den ställer också högavlönade mot lågavlönade och får därigenom arbetarna att kämpa för löneutjämningar och -ökningar i stället för att avskaffa löneslaveriet. Och kapitalismen ställer män mot kvinnor.
Kvinnan är under kapitalismen speciellt förtryckt utav de kapitalistiska produktionsförhållandena och av borgerlig ideologi. Hennes uppgift är att stå till tjänst som reservarbetskraft när kapitalismen behöver henne, att vara utsatt för lönenedpressningar, att ta de sämsta och lägst betalda jobben. Som hemmafru är hon en serviceinrättning åt kapitalisternas arbetskraft. Hon utnyttjas som profitgivande sexobjekt, o.s.v. Hemmafrun är mer tyngd av den borgerliga ideologins illusioner, och upplever inte i samma utsträckning de objektiva förutsättningarna för klassmedvetande som hennes medsystrar ute i produktionen, och den yrkesarbetande kvinnan måste också ta på sig den traditionella kvinnorollen i hemmet och får således större arbetsbörda. Kvinnornas kamp måste ha sin grund i deras ställning i produktionen och i samhället och inte på grundval av deras kön. Kvinnokamp är klasskamp. Till arbetarklassen hör också arbetarklassens kvinnor (vare sig de arbetar i hemmet eller ute i produktionen) - klassen är odelbar.
15. En total analys av kapitalismen kan inte enbart gälla produktionen, ekonomin, den måste omfatta hela det kapitalistiska samhället och dess levnadsmönster, de livsformer som påtvingas arbetarklassen. Det är inte bara arbetet som är hämmande, kapitalismen lämnar inte några aspekter av mänskligt liv opåverkade, den medför att alla mänskliga aktiviteter, förhållanden och behov styrs av marknadsprinciper (framgång, hälsa, fritid, sexuella relationer, m.m. blir varor som köps och säljs). Kommunismen måste göra slut både på slaveriet i fabrikerna och främlingskapet och tomheten i tillvaron. Den kommer att skapa ett helt nytt liv i ett totalt nytt samhälle.
16. Det kapitalistiska systemet upprätthålls med en rad olika medel. Ett av de viktigaste är statsapparaten, d.v.s. armén, polisen, lagarna, domstolarna och fängelserna. Varje klassherravälde grundar sig ytterst på väld. Och varje arbetare som rest sig mot borgarklassen har med sitt liv fått erfara att borgarnas stat inte är neutral eller välvillig till arbetarna vare sig det sitter högermän, fascister, sossar eller självutnämnda kommunister i ledningen för den. Arbetarna i Paris 1871, i Ryssland 1905 och 1917, i Tyskland 1918-19 och 1921, i Ungern 1919, i Finland 1918-19, i Spanien 1936, i Ungern 1956, i Kina 1966-68, i Polen 1970, i Sverige efter första världskriget och 1932 och i många andra delar av världen har brutalt mötts med borgarnas våldsamma undertryckningsmedel och vapenmakt. Borgarklassens statsapparat går inte att "ta över" eller förändra på fredlig väg för arbetarnas syften - den måste slås sönder och ersättas med en arbetarmakt, som inte kommer att ha några gemensamma drag med den nuvarande borgerliga staten.
17. Borgarna har också en mängd andra medel för att hålla arbetarna kvar i löneslaveriet. Massmedia, skolor, kultur, moral, religion sprider alla borgerlig propaganda, borgerlig ideologi och borgerliga värderingar, som framfor allt är inriktade på att få arbetarna att acceptera sin egen maktlöshet och rättslöshet, att acceptera klassamhället som omöjligt att förändra och tro att de själva inte duger något till utan att de alltid måste överlåta kampen för sina intressen åt "representanter" och "experter". Om det någonsin skall bli slut på kapitalets herravälde, om arbetarna någonsin skall kunna få det bättre, om det kommunistiska samhället skall kunna upprättas, måste arbetarklassen slå hål på de traditionella värderingarna och den borgerliga ideologi som håller dem nere och hämmar deras inneboende kraft och styrka.
18. Andra hörnstenar i borgarklassens herravälde är parlamentet och de politiska partierna. Parlamentet härstammar från den tid när borgarklassen kom till makten. Det borgerligt-kapitalistiska parlamentet ersatte det feodala samhällets "parlament", ståndsriksdagen. Parlamentarismen var den form som borgarklassens politiska herravälde tog sig och det är en institution som därför inte kan uttrycka något annat än en politik som tjänar kapitalet. Det är en kapitalets institution. Allmänna rösträtten har aldrig utgjort ett hot mot det kapitalistiska systemet. Genom att arbetarklassen accepterar parlamentsval och därigenom borgerliga kampmetoder (partier, etc.) så förhindras självständig arbetarkamp.
De olika borgerliga intressegrupper som slöt sig samman i organisationer för att vinna inflytande på lagstiftning och förvaltning, var helt inriktade på den parlamentariska verksamheten. Dessa organisationer utvecklades efterhand till valföreningar och politiska partier. Eftersom det var organisationer som fungerade genom och för parlamentet var de med nödvändighet organiserade på ett borgerligt-parlamentariskt sätt. De utgjordes i praktiken av en liten aktiv styrande grupp som inför varje valtillfälle sökte formulera de slogans och paroller som kunde ge dem det största möjliga stödet (särskilt viktigt blev detta efter genomförandet av den allmänna rösträtten). De utvecklades till yrkespolitiker. Dessa borgerliga valföreningar och partier kom att utgöra en avbild av det kapitalistiska samhället i stort - de utgjorde en avspegling av klassförhållandena - i toppen en allsmäktig ledning, i botten underdåniga medlemsmassor och självfallet en sträng disciplin för att garantera och vidmakthålla detta förhållande. Dessa organisationer förhållandet mellan ledare och ledda. I dem är massorna enbart objekt - aldrig subjekt. Dessa organisationer förutsätter att ett "utvalt" ledarskikt handlar för och åt massorna, vars enda funktion är att ge denna ledning sitt stöd vid val med jämna mellanrum.
19. Redan i början av arbetarklassens utveckling till självständig klass uppkom partier som "företrädde" arbetarklassens intressen. Dessa partier uppkom i en situation där arbetarklassen var för liten och för svag att störta kapitalismen och införa kommunismen. Därför fick dessa organisationer med nödvändighet en reformistisk, inom-kapitalistisk karaktär. De hade målet att vinna fördelar inom det kapitalistiska systemet åt arbetarna, men de hade aldrig målet att störta det. De var redan från början inställda på samexistens med kapitalet. Dessa partier var uppbyggda på samma sätt som de ursprungliga borgerliga partierna (d.v.s. med förhållandet ledare-ledda) och precis som de helt inriktade på parlamentarisk verksamhet inom det borgerliga systemets ramar.
20. Partiväsendet som organisationsform härstammar från kapitalismens fredliga utvecklingstid och existerar genom och för den borgerliga staten och parlamentarismen och är helt inställt på att använda borgerliga metoder, d.v.s. bedriva politik i stället för att de samhällskrafter som det säger sig företräda agerar självständigt. Partiväsendet kan därför aldrig vara något annat än borgerligt även om ett parti utgörs av arbetare.
21. När så kallade revolutionära och kommunistiska organisationer säger sig vilja skapa ett revolutionärt parti (eller som de flesta hävdar: Det Revolutionära Partiet) måste man konstatera att dessa organisationer är borgerliga och 100 år efter sin tid. Ett parti kan aldrig vara revolutionärt - det kan bara vara borgerligt och de självutnämnda revolutionärer som i dagens läge gastar om partibildande gör det därför att deras syften och mål skiljer sig helt från arbetarklassens - de avser att bygga organisationer som skäll leda och kommendera arbetarklassen för upprättandet av nya utsugarsamhällen.
22. Varje uppmaning om och deltagande i parlamentarisk verksamhet innebär ett förstärkande av de borgerliga illusionernas makt över arbetarklassen, i synnerhet den att arbetarna skall överlåta åt "ledarna", politikerna och experter av olika slag att agera åt dem. Parlamentarismen och parlamentsvalen tjänar därför syftet att slussa in arbetarnas opposition i ofarliga banor och passivisera dem. Varje politiker, varje politiskt parti eller organisation som är inställd på parlamentarismen, vare sig det är moderata samlingspartiet, sossarna, VPK eller KFML(r), är en fiende till arbetarklassen och kommunismen. De som deltar i parlamentarisk verksamhet försöker använda arbetarnas kamp och opposition för sina egna politiska och ekonomiska syften. I Sverige liksom i andra kapitalistländer har detta system nått oanade höjder där det i parlamentet sitter självutnämnda kommunister, som av den borgerliga staten betalda "oppositionsmän". En "opposition" som hålls vid liv av borgarklassen!
23. Liksom partierna så härstammar också fackföreningarna från kapitalismens evolutionsperiod, från den tidsperiod när arbetarklassen inte var stark nog att störta kapitalismen utan fick inrikta sig på att förbättra sin ekonomiska ställning inom kapitalismen. I motsats till partierna utgav sig aldrig fackföreningarna för att vara revolutionära. De förklarade sig från början som politiskt neutrala och inskränkte sig också till kampen för bättre löne-, levnads- och arbetsförhållanden för arbetarklassen inom kapitalismens ramar. Deras program var redan från början reformistiskt. Från början hade också facket en klart splittrande funktion gentemot arbetarklassen, så tillvida som den organiserade på basis av yrke, skilde arbetare från arbetslös, olärda från lärda arbetare, kvinna från man. På så vis utgjorde facket redan från början ett hinder för arbetarklassens enighet och revolutionära kamp.
24. Med nödvändighet kom sådana organisationer att kännetecknas av en långtgående byråkratism och centralism, där det tidigt utvecklade sig ett skikt av bossar och funktionärer som helt dominerade och styrde facket, inte i första hand för arbetarnas intressen utan för sina egna. Detta bossvälde har i dag antagit enorma proportioner och facket utgör i dag ena hörnstenen i den treenighet - staten-kapitalisterna-facket - som bär upp makten i det kapitalistiska samhället. Denna byråkrati är fullständigt allsmäktig och tillåter inte ens den minsta opposition (se ex-vis uteslutningen ur Transport av hamnarbetarna i Stockholm). Dessa enorma byråkratier bestämmer helt fackets inriktning och använder dem för sina egna syften. Den utvecklingen är en logisk följd av det ursprungliga mål fackföreningsrörelsen ställde sig - nämligen att förbättra arbetarnas ställning inom det kapitalistiska samhället. De reformer som var nödvändiga för detta var möjliga enbart genom att kapitalismen fungerade helt friktionsfritt och utan störningar från arbetarkamp etc. Facket accepterade därför hela det kapitalistiska systemet och kom att inrikta sig på att få detta system att fungera så bra som möjligt. Facket tog på sig ett stort ansvar för att kapitalismen skulle fortsätta existera. Det är kärnan i de lagar och bestämmelser som reglerar arbetsmarknaden i Sverige - kollektivavtalslagen, arbetsdomstolen, etc.
25. I Sverige, och många andra högt utvecklade kapitalistiska länder, har utvecklingen gått så långt att facket integrerats mer eller mindre i statsapparaten med ansvar for att hålla arbetarnas löner nere i enlighet med "det samhällsekonomiska utrymmet", d.v.s. så låga som möjligt för att ge kapitalet möjligheter till så stora investeringar som möjligt. Facket agerar som polis och domstol mot varje arbetare som tillgriper strejkvapnet mot kapitalisterna och som organiserar sig utanför och emot facket. Det framgår klart av de senaste årens många "vilda" strejker. I de statskapitalistiska länderna är fackföreningarnas uppgifter ännu mer integrerade i statsapparaten - där fungerar facket nämligen i första hand som en piska över arbetarnas produktionsinsats.
26. Vi ser alltså att fackföreningsrörelsen på grund av sin inomkapitalistiska ursprungliga målsättning har utvecklats till en del av den undertryckande statsapparaten. Att i det läget ställa krav på att facket ska bli en kamporganisation är därför att söka vrida historiens hjul tillbaka 100 år och dessutom binda sig vid en inomkapitalistisk politik. Facket går inte att reformera eller revolutionera hur många av de nuvarande korrupta ledarna man än byter ut. Hela den fackliga strukturen är uppbyggd mot arbetarklassen och revolutionen och för kapitalismen. Förhållandet mellan den fackliga byråkratin och fackmedlemmarna förkroppsligar kapitalets herravälde över arbetaren.
27. En kapitalistisk stöttepelare som måste ägnas särskild uppmärksamhet är socialdemokratin - inte bara för att den utgör ett oerhört starkt stöd åt kapitalismen utan också av den anledningen att det socialdemokratiska exemplet visar i praktiken var varje reformistisk rörelse slutar - som den mest inbitne och aggressive motståndare till självständig arbetarkamp.
28. Den socialdemokratiska rörelsen i Sverige hade redan från början ett borgerligt perspektiv för sin kamp. Den uppfattade socialismen som förstatligandet av ekonomin medelst parlamentariska framstötar och beslut. Sossarna fick hand om en regeringsapparat i ett borgerligt samhälle och för att då kunna genomföra alla "reformer" de skrutit med blev de tvungna att garantera kapitalismens ekonomiska livskraft. I den situation där sossarna först fick regeringsmakten utgjorde de en effektiv avledare av och spärr mot revolutionära strömningar i arbetarklassen (i Tyskland efter första världskriget var det sossarna som vid regeringsmakten dirigerade och ledde det blodiga krossandet av de tyska arbetarnas revolutionära uppror). Kapitalismens ekonomiska livskraft och blomstring sågs som förutsättningen för det utrymme som skulle kunna resultera i reformer av olika slag, som i sin tur behövdes för att sossarna skulle kunna behålla den organisatoriska kontrollen över arbetarklassen och fortsätta framstå som ett "arbetar"parti. Men en lugn och blomstrande utveckling för kapitalismen förutsätter att arbetarna håller sig lugna. Och en socialdemokratisk regering är en bättre garanti för att arbetarna är lugna än en borgerlig. Det är själva kärnan i klassamarbetstänkandet (som utgör basen för hela den socialdemokratiska ideologin) - att kapitalister och arbetare sitter i samma båt och att båda parter har ett intresse av en så lugn färd som möjligt över de mörka havsdjupen. För att garantera klassamarbetspolitiken infördes därför kollektivavtalslagarna och arbetsdomstolen (d.v.s. strejkförbud) och hela rubbet av lagar,, förordningar och bestämmelser, som skulle garantera kapitalismens fredliga utveckling.
29. Socialdemokratins intressen växte på ett mycket tidigt stadium samman med kapitalisternas och inte nog med det; sossarna utgör inte bara ett bra regeringsalternativ för kapitalisterna, de är ett av deras bästa alternativ. Ingen annan borgerlig regering skulle kunna upprätthålla den organisatoriska och ideologiska kontroll över arbetarna som sossarna har. Ty deras klassamarbetsideologi har som mål att skjuta en verklig konfrontation mellan klasserna på framtiden. Om man skärskådar de "reformer" som genomförts av sossarna kan man också konstatera att de för det mesta framför allt kommit till i kapitalisternas intresse. Ta till exempel ATP, som gett kapitalisterna enorma fonder att ösa ur för nyinvesteringar etc. Arbetarnas ställning har visserligen förbättrats rent materiellt de senaste 30-40 åren men ingen kan säga att det inneburit en förändring av deras samhällsställning. De är fortfarande löneslavar som utsugs, förtrycks och pinas i den kapitalistiska produktionsprocessen och som när de tar upp kamp bekämpas å det häftigaste av sossarna och facket. Kapitalisternas makt och inflytande har å andra sidan växt enormt under sossarnas regeringsinnehav.
Socialdemokratin representerar också på lång sikt ett bra alternativ för kapitalismen eftersom den strävar efter att bedriva en aktiv statlig ekonomisk politik med ingripanden, regleranden, stödåtgärder och förstatliganden av vissa ekonomiska sektorer. Socialdemokratin ar ett uttryck för kapitalismens utveckling mot statskapitalism.
30. En revolutionär politik måste därför inrikta sig på att fullständigt krossa socialdemokratin som ideologi och organisation. De senaste årens uppsving i arbetarkampen visar också att socialdemokratins ideologiska inflytande börjar luckras upp en del i arbetarklassen.
31. Det finns en mängd olika förbund, smågrupper och fraktioner - leninister, maoister, stalinister, trotskister - som enligt egen utsago alla vurmar för arbetarklassens sanna intressen och verkligen vill kämpa för socialismen. De flesta av dem förespråkar till och med behovet av en revolution för att uppnå detta mål. Men genom att dessa olika organisationer inte alls gjort upp med den borgerliga ideologin så fungerar de framför allt som avledare av och buffert mot en verkligt revolutionär arbetarklassrörelse.
32. For det första ser de i mer eller mindre hög grad sina samhällsideal i Sovjetunionen och Östeuropa (VPK) eller i Kina och Albanien (SKP, FK, KFML(r) etc.). Naturligtvis finns det ytterligare en variant på temat - nämligen den som trotskisterna svarar för. Den går i korthet ut på att ovannämnda statskapitalistiska länder är "degenererade arbetarstater", vilket innebär att de skulle vara länder där kapitalismen avskaffats men där en parasitär byråkrati innehar den politiska makten. Det innebär i sin tur enligt trotskisternas logik att exempelvis Sovjetunionen måste understödjas i ett eventuellt krig med USA. Vi kan inte se att det ligger något som helst progressivt i att stödja statskapitalism mot kapitalism - vi är för krossandet av kapitalismen i Sverige, såväl som i Kina, i USA såväl som i Sovjetunionen. Att "vänstern" ser statskapitalismen som arbetarklassens idealsamhälle innebär helt enkelt att de själva strävar efter kapitalismens utveckling mot statskapitalism. Deras syften och mål är inte i arbetarklassens intressen - eftersom statskapitalism förutsätter att löneslaveriet, varuproduktionen och utsugningen fortsätter att existera (fastän bossarna i "vänstern" naturligtvis föreställer sig själva i rollen som nya härskare och utsugare!).
33. För det andra och helt i enlighet med detta är "vänsterns" organisationer uppbyggda helt efter borgerliga organisationsmönster. Det gäller inte bara valmaskinen VPK utan också grupper som KFML(r), där man inte enbart bibehåller den borgerliga uppdelningen i ledare-ledda (förkroppsligad av en allsmäktig centralkommitté i toppen och underdåniga och disciplinerade medlemsmassor i botten) utan också hyllar denna idé som proletariatets enda väg till "socialismen" (vilket lätt kan ses inte bara genom dessa gruppers hyllningar till personkulten och gudadyrkan av framför allt Stalin och Mao och de starka tendenserna till personkult inom de egna leden, utan också genom den roll de tilldelar sig själva, nämligen den som arbetarklassens generalstab, och den syn de har på arbetarklassen, nämligen att den själv omöjligt kan nå medvetenhet om kommunismen.) Den strama och borgerliga organisation som "vänstern" eftersträvar har de funnit förebilden till i Lenins politiska skrifter och i det ryska bolsjevikpartiet. Men nu är det så att de "glömmer" att bolsjevikpartiet var ett parti som representerade den småborgerliga intelligentsian i Ryssland, den klass som ledde den borgerliga revolutionen i Ryssland 1917. Lenins taktik var en taktik för en borgerlig revolution, eftersom en sådan kan genomföras av ett disciplinerat och stramt organiserat parti. Däremot har varken Lenin, hans taktik eller bolsjevikpartiet något som helst att göra med arbetarklassens intressen och med den proletära revolutionen. Den proletära revolutionen måste inrätta ett helt nytt samhälle. För det fordras insatser från hela arbetarklassen.
34. För det tredje är huvuddelen av "vänster"-grupperna sammansatta av folk som hör hemma i eller kommer ur den småborgerliga intelligentsian. De företräder i första hand sina egna klassintressen och inte arbetarnas. Dessa klassintressen tror de bäst kan komma till uttryck i ett statskapitalistiskt samhälle. "Vänstern" har kort sagt inget alls att göra med arbetarklassens och kommunismens intressen.
35. Ett av de farligaste medlen som kapitalisterna använder for att splittra och försvaga arbetarklassen är nationalismen. Den ställer arbetare av olika nationalitet emot varandra för att få dem att rikta sin ilska mot andra arbetare i stället för mot kapitalismen. Nationalismen yttrar sig på flera sätt. Den försöker ställa arbetarna i de utvecklade kapitalistländerna mot arbetarna i nykolonierna, ty kapitalisterna vet att en enighet mellan dessa arbetare är en nödvändighet för kommunismen. Den ställer immigrantarbetare och infödda arbetare emot varandra i de högt utvecklade länderna, där kapitalet importerar arbetskraft utifrån under högkonjunkturer. En sådan form av nationalism splittrar kampen på arbetsplatserna och är av vital betydelse för kapitalet. Kapitalismen försöker också ställa arbetarna i det "egna" landet mot arbetare i andra länder, för att de skall sluta upp på sin egen kapitalistklass sida i dess kamp för bättre profiter och positioner. Det såg vi under både första och andra världskriget och det har vi sett i de nationella "befrielsekrigen".
Arbetarna måste ena sig över alla nationsgränser mot de verkliga fienderna - kapitalisterna och borgarna, vare sig dessa heter Wallenberg, Rockefeller, Mao Tse-tung eller Madame Binh. Över hela världen står uppgiften för arbetarna att kämpa för kommunismen och förgöra kapitalismen. Mot borgarnas nationalism (också i dess "revolutionära" former) kan arbetarna bara sätta sin egen internationalism och kampen för kommunismen.
36. Kapitalismen måste störtas i grunden. Inget produktions- och samhällssystem och dess härskande klass har någonsin i historien frivilligt låtit sig avskaffas. Därtill behövs en social revolution, som kastar kapitalisterna och deras hantlangare över ända, upprättar arbetarklassens diktatur och omvandlar samhällsförhållandena totalt.
37. Förutsättningarna för att en social revolution skall lyckas är av såväl objektiv som subjektiv natur. De objektiva förutsättningarna är en tillräcklig utveckling av produktivkrafterna, arbetarklassens position i produktionen och samhället i stort och de ständiga kriser och outhärdliga förhållanden som kapitalismen frambringar. Men det räcker inte med att tro att kriserna automatiskt kommer att medföra att det kommunistiska klasslösa samhället upprättas. Denna katastrofteori är helt felaktig och kontrarevolutionär eftersom den leder till passivisering av de revolutionära krafterna.
38. Den sociala revolutionens subjektiva förutsättningar är arbetarklassens kommunistiska medvetenhet. Den medvetenheten grundar sig på och är ett resultat av de objektiva förhållandena och erfarenheterna av tidigare och nuvarande arbetarkamp. Vi tillbakavisar den borgerliga uppfattningen om medvetandeprocessen som läggs fram av sossar, leninister, stalinister, maoister och trotskister - nämligen den att medvetenheten med stort M bara kan tillföras arbetarklassen utifrån av ett särskilt parti (ett elitparti bestående av yrkesrevolutionärer enligt de renläriga leninist-stalinisterna). Dessa späckhökar, som hyllar den borgerliga uppdelningen i ledare-ledda, anser att arbetarklassen själv bara kan nå fram till ett fackföreningsmedvetande, d.v.s. medvetenhet om att man måste kämpa för högre lön och bättre arbetsförhållanden, men att den av sig själv omöjligen kan höja sig till ett kommunistiskt medvetande. De olika revolutionära utbrotten visar, att just de organisationer och partier som har försökt tillföra arbetarklassen en "revolutionär" medvetenhet utifrån och leda klassen i fastställda banor är de som spelat en hämmande, splittrande och kontrarevolutionär roll. De revolutionära utbrotten, och särskilt de som inträffat under senare år, som Ungern 1956, Frankrike 1968, Polen 1970, visar att arbetarklassens kommunistiska medvetenhet skapas i och växer fram ur klasskampen. Denna medvetenhet frambringas "spontant" av arbetarklassen själv och kan inte injiceras utifrån av så kallade förtrupps-partier.
39. Med detta vill vi inte säga att arbetarklassen som helhet i dag besitter en kommunistisk medvetenhet. Det är bara en liten minoritet av arbetarna som gör det. Och också de idéer som denna minoritet har kan i en situation, där arbetarklassen i stort utvecklar revolutionär klasskamp, snabbt bli föråldrade och efterblivna. Vad vi kort sagt menar är att det bara är arbetarklassen som i handling kan frambringa kommunistisk medvetenhet och kommunistiska idéer.
40. Det gör att det redan i dag hos arbetarklassen finns en mängd avancerade idéer, även om de under kapitalets herravälde med nödvändighet är splittrade och osystematiserade. Vad revolutionärer kan göra i sådana situationer är framför allt att bidra till dessa idéers utveckling och spridning inom arbetarklassen. Vi menar att revolutionärer kan bidra till det genom att sprida erfarenheter från tidigare och nuvarande arbetarkamp, både nationellt och internationellt, och försöka avslöja och kritisera det totala kapitalistiska samhället.
41. Arbetarklassen handlar inte efter något i förväg uppgjort program. Genom den ställning arbetarna intar i samhället så drivs de till vissa handlingar som kollektiv, som klass. Dessa handlingar uttrycker en viss medvetenhet och skapar i sig också ny medvetenhet, som på nytt tar sig uttryck i nya handlingar. Program och handling är för arbetarklassen ett, handlingen är programmet. För att åskådliggöra hur detta förhållande fungerar i en praktisk situation kan vi se lite närmare på händelserna i Polen-revolten 1970. Den började i förhållandevis blygsam skala som protest mot att det statskapitalistiska "Arbetarepartiet" genomfört chockartade prishöjningar på livsmedel på 20%. Men när arbetarna och husmödrarna demonstrerade mot prishöjningarna fick de både armén och polisen på sig. Efter det utvecklade sig kampen och medvetenheten snabbt, oerhört snabbt; attacken på prishöjningarna blev till en attack mot det makthavande "Arbetarepartiet", vars lokaler brändes ner, generalstrejk, gatustrider med armén, krav på nyval till fackföreningar och parti, krav på ny företagsadministration, krav på att avskaffa bossarnas privilegier, krav på en maktomfördelning. Denna snabba klasskampsutveckling skakade onekligen den härskande klassen i Polen som såg sig tvungen att utrensa en rad misshagliga partibossar och ge efter vad galler prishöjningarna. Det polska exemplet (och händelseförloppet vid de flesta revolutionära utbrott har i stort sett varit liknande) visar klart att relationerna mellan medvetenhet och handlingar ständigt tvingar en arbetarklass, som inlett en kamp, vidare. Det visar att arbetarna själva skapar både sin egen medvetenhet och sina egna organisationer.
42. Nar arbetarklassen tar upp kamp så skapar den alltid egna organisationer som skall genomföra vissa målsättningar - allt ifrån att tvinga till sig en extra lönehöjning till att störta kapitalismen och upprätta kommunismen. Det är bara de organisationer som arbetarklassen själv skapar i kampen som kan samordna och "leda" kampen för kommunismen.
43. Exempel på kamporganisationer som bildats av arbetarklassen är strejkkommittéer, fabrikskommittéer och arbetarråd. Den stora positiva betydelsen hos organisationer av detta slag är att de har för det mesta förkroppsligat en proletär-demokratisk karaktär. De har omfattat alla arbetare, beslut som fattats har utförts av vissa arbetare som har valts just för det och som kunde återkallas när som helst, de har upphävt den borgerliga uppdelningen mellan beslutsfattare och verkställare. För det mesta har på så sätt kommunistiska principer legat till grund för klassorganisationerna, vilket är helt nödvändigt eftersom man börjar bygga det nya samhället redan där. Det är viktigt att det sker utan några eftergifter åt kapitalismen, eftersom det är omöjligt att använda kapitalistiska/borgerliga institutioner och metoder för att uppnå kommunismen. De två systemen har inga likheter och att använda kapitalistiska metoder och institutioner kan bara ge kapitalistiska resultat.
44. Av dessa orsaker är det nödvändigt att poängtera att all revolutionär verksamhet bara kan bedrivas utanför och emot fackföreningarna, parlamentet och de politiska partierna. En oerhört viktig erfarenhet av hittillsvarande arbetarkamp är att om man inte behåller självständigheten mot dessa apparater och arbetar för att slå sönder dem är kampen dömd att misslyckas.
Det kan vi se i begränsad omfattning på ex-vis strejken i malmfälten 1969-70, där den eniga arbetarkampen gradvis splittrades och leddes till nederlag genom att arbetarna släppt in företrädare för facket och politiska partier i strejkkommittén och genom att denna strejkkommitté inte hölls under uppsikt av arbetarna utan tilläts att handla självständigt (i stället för att enbart utföra fattade beslut) och på så sätt passiviserades arbetarna. I mer explosiv omfattning kan vi se det i den ryska revolutionen 1917 och de tyska revolutionsutbrotten 1918-21. Det första världskriget hade lett till outhärdliga förhållanden för arbetarna i både Ryssland och Tyskland. Den borgerliga makten var oerhört försvagad av kriget. Arbetarna bildade spontant fabrikskommittéer och arbetarråd. Fabriker ockuperades. KOMMUNISMEN STOD VERKLIGEN PÅ DAGORDNINGEN - DE HÄRSKANDE KLASSERNA VAR SKAKADE I GRUNDEN. Men kapitalismen blev ändå den som tog hem spelet. I Ryssland därför att samhällsförhållandena ännu inte var mogna för kommunismen och därför att arbetarklassen, som den lilla minoritet den var, inte förmådde att genomföra kommunismen i kamp både mot landets bondemajoritet, kapitalet och de politiska partiernas, i synnerhet bolsjevikernas, ingripanden och splittringar. Den ryska revolutionen blev därför aldrig något annat än en borgerlig revolution som upphävde feodalismen och banade väg för statskapitalismen under ledning av småborgarklassens diktatoriska parti - bolsjevikerna. För att den ryska revolutionen skulle ha överskridit den borgerliga revolutionens ramar och utvecklats till en proletär revolution, hade det fordrats att arbetarklassen segrat i de mer avancerade industriländerna, i synnerhet Tyskland. Revolutionens nederlag i Tyskland innebar därför världsrevolutionens nederlag. Nederlaget i Tyskland berodde på att arbetarklassen i alltför liten grad hade befriat sig från illusionerna om den borgerliga ideologins inflytande. Socialdemokrater och vänstersossar kunde därför i samarbete med de kontrarevolutionära fackföreningarna ta över, splittra och hämma den arbetarrådsrörelse som utvecklats. Där bär bl.a. bolsjevikerna stor skuld eftersom de i den revolutionära situationen förespråkade ett parlamentariskt-fackligt arbete och spred "ledare-ledda-myten" omkring sig.
45. Arbetarklassen har med sina egna aktioner visat att fackföreningarna och partiväsendet är kontrarevolutionärt och de har själva skapat frön till genuina klassorganisationer men inte haft styrkan att värna dem mot kontrarevolutionen. Därför sällar vi oss inte till dem som i stället för Partiet! ropar Arbetarråden! För det viktigaste är inte revolutionens former, utan dess innehåll. Om kraven på arbetarklassorganisationer, arbetarråd, etc., inte åtföljs av krav på revolutionens innehåll kommer arbetarråden etc. bara att vara en "demokratisk" fasad på de kapitalistiska produktionsförhållandena (det hände ex-vis i Tyskland och Ryssland, där arbetarråden när de väl oskadliggjorts inlemmades i den borgerliga statens uppgifter!).
46. Arbetarklassens kamp måste framför allt riktas mot själva existensen av lönearbetet, mot varuproduktionen, mot marknaden, mot pengarna, mot kapitalet. För att bli segerrik måste kampen organiseras av arbetarna själva, den måste omfatta hela arbetarklassen och när den blir medveten om kampens mål kommer den också att skapa de former, de organisationer som är nödvändiga för att uppnå dem. Revolutionen är inte bara arbetarklassens eget självständiga verk, den gäller en omvandling av hela samhället, produktion, livsmönster, kultur, undervisning, moral, etc., etc. Revolutionen är inte en partisak, den är en angelägenhet för hela klassen.
47. Det förgångnas misstag får inte återupprepas. Fabrikskommittéer och arbetarråd har kännetecknats av en viss lokalistisk tandens samtidigt som deras största svaghet legat i att de organiserar arbetarna på basis av den kapitalistiska produktionsenheten. Kapitalismen måste avskaffas och då kommer vissa industrigrenar som är helt onyttiga att läggas ner, andra kommer att läggas om, nya kommer att skapas. Att i det perspektivet förespråka en organisering på grundval av fabriken, den kapitalistiska produktionsenheten, kan spela en konservativ roll. Dessa former av organ måste utvidgas, byggas ut, motverka lokalistiska och konservativa tendenser, de måste gå utanför produktionen.
48. Även om arbetarkampen utvecklats kraftigt sedan andra världskriget så befinner den sig ändå på ett relativt lågt plan, eftersom den inte i allmänhet ifrågasätter arbetarklassens ställning som lönearbetare. Det gäller i synnerhet länder som i likhet med Sverige kunnat dra kraftiga fördelar av efterkrigstidens produktionsuppsving och genomfört reformer för att dämpa arbetarklassens opposition. Men även om kampen ännu kännetecknas av sitt inomkapitalistiska perspektiv ger den de arbetare som agerar mycket värdefulla erfarenheter och bör definitivt bidra till att illusionerna om facket och de politiska partierna definitivt krossas i massomfattning. Trots att kampen ännu har ett inomkapitalistiskt perspektiv kan den snabbt gå utöver kapitalismens ramar och det gäller att redan i dag vara inställd på kommunismen och propagera för detta perspektiv. Vi strävar inte efter att förbättra arbetarklassens materiella ställning inom ramen för det kapitalistiska samhället, vi vill riva ner hela det kapitalistiska systemet. Vi strävar inte efter högre löner, vill upphäva lönearbetet!
49. Innan arbetarklassen går utanför kapitalismens ramar uppstår ofta revolutionära minoriteter, d.v.s. arbetare och andra som förkastar kapitalismen fullständigt och som genomskådar "vänstern" som företrädare for statskapitalismens system. Även om sådana minoriteter helt förkastar "vänsterns" elitpartisystem har de ändå funnit det nödvändigt att sluta sig samman organisatoriskt på ett eller annat sätt, utan att för den skull sträva efter eller ens inbilla sig att de skall bygga DEN KOMMUNISTISKA ORGANISATIONEN eller LÄRA ARBETARKLASSEN SANNINGEN. Om man inte fungerar kollektivt, som grupp, kan man inte heller sprida idéer särskilt effektivt eller utveckla idéer så vettigt som möjligt. Anledningen till att grupper av detta slag existerar är att arbetarklassen kamp ännu i det stora hela rör sig inom kapitalismens ramar.
50. Vi ser oss själva som en bland flera liknande revolutionära grupper. De idéer vi företräder är inte unika - de baserar sig på erfarenheterna i arbetarklassens klasskamp och omfattas mer eller mindre av ett flertal grupper i andra länder. Vi ser som var huvudsaklig uppgift att bidra till att arbetarklassen själv medvetandegör sig och handlar självständigt. När arbetarklassens kamp tilltar och går utöver kapitalismens ramar finns det inte längre någon anledning for oss, eller några andra revolutionära smågrupper, att existera som avskilda och särskilda grupper, ty klassens intressen är viktigast, inte organisationernas. Då arbetar vi för kommunismen som medlemmar av arbetarklassen, på våra arbetsplatser, i vara bostadsområden, i de organisationer som arbetarna bildar i kampen.
51. Varje organisation som anser att den skall tillföra arbetarklassen Sanningen och Medvetenheten och leda kampen för kommunismen måste bekämpas som representant för en borgerlig samhällsuppfattning. De kommer bara att bromsa och splittra arbetarklassens kamp. Den sociala revolution som omvälver samhällsförhållandena fordrar aktivitet från en hel klass, från hela arbetarklassen. Den kan aldrig genomföras av en minoritet, hur revolutionär den än utger sig för att vara. Borgerliga revolutioner däremot, som bara ersätter den ena maktklicken med den andra men inte i grunden förändrar de sociala förhållandena, kan mycket väl genomföras av små elitpartier. Men världen står i dag inte inför en borgerlig utan inför den proletära, den kommunistiska revolutionen.
52. Grundläggande för det kommunistiska samhället är att alla kvarlevor och uttryck av det borgerliga samhället eliminerats. Det innebär bl.a. att människors förtryck och behärskande av varandra måste upphävas till förmån för jämlika förhållanden mellan alla samhällsmedlemmar. Då är det naturligtvis en självklarhet (dock inte för diverse leninister-stalinister-trotskister-maoister-baptister) att vägen till detta icke-auktoritära samhälle måste vara icke-auktoritär. Revolutionen kan ej genomföras av en "generalstab" som dirigerar arbetarna; revolutionen kan bara vara massans verk. De organisationer, som arbetarklassen bildar för att utkämpa sin kamp för det klasslösa samhället, måste redan från början grunda sig på kommunistiska principer, om de alls skall ha någon möjlighet att bygga ett icke-auktoritärt samhälle. Vi kan inte i dag sia om vilka former de arbetarklassorganisationer kommer att ha som ska genomföra revolutionen (1905 i Ryssland bildades sovjeter, 1917 fabrikskommittéer, i Tyskland arbetarråd 1918 liksom i Ungern 1956, etc.), vad vi däremot kan göra är att påpeka det innehåll dessa organisationer nödvändigtvis måste ha om de skall kunna genomföra en kommunistisk revolution.
53. Detta innehåll måste med nödvändighet vara avpassat till målet. Alltså måste verkligt kommunistiska principer vara gällande, såsom inga bossar, cirkulering av arbetsuppgifter, ingen centralisering, inte heller hierarkier, ingen åsiktsmonopolisering, enhet mellan alla arbetare, oavsett yrke, ursprung, o.s.v.
54. Den proletära diktatur som kommer att upprättas i revolutionen är en diktatur som bara riktar sig mot kapitalismen och dess företrädare och mot alla rester av det borgerliga samhället, den kan absolut inte vara en diktatur över arbetarklassen eller en diktatur inom arbetarklassens led. Denna proletära diktatur kan bara utgöras av arbetarklassens egna organisationer, och den innebär på alla områden kamp mot alla borgerliga rester. Arbetarmakten kan inte bygga på den gamla borgerliga staten, denna måste oskadliggöras fullständigt, ty den har absolut inte några funktioner att fylla för arbetarklassen. Arbetarklassens egen makt kommer att skilja sig fullständigt från borgarstaten. Den proletära maktens uppgifter är tvåfaldiga, dels att avskaffa alla rester av det borgerliga samhället, dels att lägga grunderna till det klasslösa samhället.
55. I revolutionen kommer den medvetna arbetarklassen inte att vänta på borgarnas motattack. Arbetarklassen måste offensivt bekämpa borgarstaten, och den får inte bara låsa in sig i ockuperade fabriker. Fienden är dels det öppna våldet som utgörs av polis, militär, driftsvärn, hemvärn, m.m., dels parlamentet, partierna, fackföreningarna, kyrkan, och alla andra uttryck för borgerlig ideologi. Det öppna våldet måste bekämpas aktivt och den borgerliga ideologin och dess uttryck måste bekämpas medvetet på alla samhällets nivåer. Medvetenheten är absolut nödvändig för att kunna bemöta den väldiga ideologiska offensiv som alla dess institutioner kommer att rikta mot arbetarklassen när den tar till kamp (den tyska arbetarklassen 1918 var ej tillräckligt medveten för att kunna bemöta socialdemokratins kontrarevolutionära inflytande). Alla dessa mot arbetarklassen fientliga institutioner måste krossas och helt berövas alla möjligheter att göra sig gällande. Arbetarklassen har inte någon som helst nytta av borgerliga institutioner i byggandet av sitt nya samhälle, utan detta kommer att grundas på de organ som arbetarklassen själv bildar. Sålunda kan arbetarklassen inte ta över den borgerliga statens armé utan dess militära styrkor (för att bekämpa kontrarevolutionen) måste utgöras av den beväpnade arbetarklassen själv. Inte heller kan ex-vis fackföreningarna tillåtas bevara något inflytande då de ju splittrar arbetarna och då de är helt inomkapitalistiska och integrerade i den kapitalistiska statsapparaten. Banker, domstolar, alla den kapitalistiska statsmaktens styrande organ (departement, parlament, partier, ämbetsverk) måste fullständigt elimineras då de inte har några som helst funktioner att fylla i det kommunistiska samhället.
56. Revolutionen måste innebära en total omvandling av samhället enligt kommunistiska principer. Denna fullständiga omvandling måste ske redan från början, den får och kan inte uppskjutas. Produktionsförhållandena måste omedelbart förändras, ty med kapitalistiska sådana kan ett kommunistiskt samhälle omöjligt fungera. Det innebär att omvandlingen av samhället måste börja i ekonomin. Det går inte att bygga upp en arbetarmakt på en ekonomi som inte har förändrats fullständigt, den proletära makten innebär inte att bara ersätta den kapitalistiska statsmakten med en proletär sådan, utan att förändra den ekonomiska bas som staten och makten i sista hand vilar på. För att arbetarmakten skall bli fullständig och ha någon möjlighet att segra och överleva måste den framför allt innebära arbetarmakt i produktionen. Detta innebär att produktionsmedlen måste överföras till alla producenters gemensamma egendom. Detta är dock inte det samma som att produktionsmedlen överföres i statsmaktens händer (nationalisering) utan betyder att de skall överföras till de direkta producenterna (socialisering). Socialdemokratin och även bolsjevikerna ser nationaliseringar som medlet till socialismen, men socialismen är att arbetarna verkligen har den fullständiga kontrollen över produktionsmedlen och då måste denna kontroll vara förankrad hos arbetarna själva inte hos en statsmakt som står ovanför dem. Staten skall inte bara helt enkelt ersätta privatkapitalisterna (som i de statskapitalistiska länderna, typ Sovjet, Kina) utan produktionens organisering måste grundläggande förändras.
57. Att arbetarna gemensamt direkt förfogar över produktionsmedlen innebär att de samtidigt kommer att direkt förfoga över sin egen arbetskraft och över de producerade produkterna. Därigenom kommer de inte att vara behärskade av något utomstående, av någon kapitalist, privat eller statlig. I konsekvens med detta är det också helt nödvändigt att lönearbetet avskaffas. Så länge arbetarna är tvungna att sälja sin arbetskraft för en lön, så länge kommer de att vara behärskade av kapitalet. Ty att vara tvungen att sälja sin arbetskraft innebär att man inte har någon kontroll över sin egen livssituation och så länge som det sker kommer arbetskraften att förbli en vara som köps och säljs som alla andra varor. Så länge som lönearbetet existerar kommer arbetskraften att förbli en vara, och arbetsprodukterna kommer att vara skilda från producenterna. Och så länge som denna åtskillnad fortsätter, så länge finns kapitalismen kvar (kapitalism karakteriseras av just denna åtskillnad och inte av de juridiska formerna för ägandet, som leninister, maoister, m.fl., vill få oss att tro). Vad den proletära revolutionen således oundvikligen måste göra är att överföra produktionsmedlen i producenternas reella ägo och avskaffa lönearbetet, samt att avskaffa även produktionen av varor för en marknad (d.v.s. varor som säljs och köps). I det klasslösa samhället kommer man inte att producera för profit och försäljning (som i kapitalismen) utan där kommer produkterna att distribueras fritt och produceras efter behov. Det klasslösa samhället är det första mänskliga samhället i historien, i vilket folks behov kommer att tillgodoses fullständigt.
58. Arbetarmakten, som upprättats i form av självständiga klassorganisationer, kommer att på basis av principiella och allsidiga diskussioner att upprätta planer för produktionen, både på lokal, regional och internationell nivå. Produktionen måste nu fullständigt ställas in på behoven hos världens folk. Det kommer säkert att innebära att vissa industrigrenar helt avskaffas, att andra läggs om mer eller mindre fullständigt och att om så behövs helt nya industrigrenar upprättas. Denna ekonomiska omvandlingsperiod måste leda till att en ny, kommunistisk arbetsdelning upprättas på jämlik basis mellan alla områden, i stället för den kapitalistiska arbetsdelningen som bygger på exploatering av råvaror och arbetskraft i synnerhet i nykolonierna.
59. Omvandlingsprocessen kommer med nödvändighet att medföra att arbetsprocessen förändras fullständigt, att den kapitalistiska arbetsdelningen mellan intellektuellt-manuellt, mellan tungt-lätt arbete, mellan män-kvinnor och mellan stad och land attackeras och upphäves. Det sker genom att arbetarklassen tillägnar sig det tekniska vetande som är nödvändigt för produktionen (i den mån den inte redan besitter detta), genom att automation utnyttjas, genom att jordbruket dras in i den spirande kommunistiska, planerade ekonomin och genom rotering av arbetsuppgifter.
60. Distributionen av konsumtionsvaror måste så snart som möjligt ske efter den kommunistiska principen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". En sådan kommunistisk fördelning bör under alla omständigheter genast kunna införas vad gäller hälsovård, undervisning, kommunikationer, postbefordran, telefon, radio, TV, tidningar, barnens uppfostran, o.s.v.
61. Den proletära makten, som inte är någon statsmakt i borgerlig mening, kommer att fortsätta existera enbart så länge som det finns rester kvar av det borgerliga samhället som måste bekämpas. När dessa rester helt försvunnit kommer den proletära diktaturen att övergå i klasslöshetens samhälle, det mål i vars riktning all rörelse i samhället (ekonomisk, politisk, social) efter revolutionen sker medvetet.
62. Det kommunistiska samhället kännetecknas av att det inte längre existerar några klasser, det finns bara fria individer som gemensamt äger och planerar produktionen. Detta gäller internationellt. Kommunismen kan bara vara internationell och den kommunistiska produktionen kommer då att vara inställd på den totala mänsklighetens behov. I detta internationella samhälle kommer det att inte att finnas någon permanent arbetsdelning, eller arbetsdelning som medför privilegier åt vissa; människorna kommer att kunna rotera mellan olika produktiva uppgifter och fördelningen sker uteslutande efter behov. Under kommunismen kommer automation och rationaliseringar att ske till människornas nytta och människan kommer att behärska maskinerna i stället för tvärtom. Dessutom kommer gränserna mellan arbete och fritid att försvinna. De produktiva uppgifterna kan inte längre upplevas som en plåga eftersom de bedrivs under helt fria förhållanden, där alla äger produktionsmedlen och där produktionen tillfredsställer allas behov och inte någons profit-"behov". På samma sätt försvinner skillnaderna mellan utbildning-produktion-fritid. All mänsklig verksamhet blir helt enkelt fri, skapande och utvecklande verksamhet. Ledprincipen måste vara att alla ska kunna uträtta allt. Det är också i stort möjligt med kommunismens utveckling även om det kan te sig som en utopi i dagens kapitalistiska samhälle.
63. I produktionen kommer inte heller någon arbetsdelning att existera - intellektuellt och manuellt arbete, ledning och produktion har sammansmält till en enda helhet - produktiv verksamhet. Produktionen måste dessutom ha gjort upp med alla kapitalistiska former som tidsstudier, ackord, löpande band, etc. Ett mycket omfattande skydds- och miljövårdande system måste värna om mänsklighetens och naturens intressen.
64. Det kommer inte att existera någon statsapparat, några väpnade styrkor, eller politiska partier. Dessa institutioner har vid det laget förpassats till museum tillsammans med stenåldersyxan och spinnrocken.
65. Det innebär att det inte längre finns några privilegierade människor, grupper eller klasser. Samhället styrs inte av experter utan av de fria producenterna, d.v.s. av alla människor i och genom de organ och institutioner de upprättar för den skull, "fria associationer av fria och jämlika producenter" (Marx).
66. Men kommunismen är mer omfattande än så - den innebär helt nya umgängesformer och levnadsformer. Den borgerliga familjen, som är uttryck för klass- och könsförtryck, kommer att upplösas och ersättas med sociala umgänges- och samlevnadsformer, där människor inte kan betrakta varandra som egendom. Den fullständiga jämlikheten mellan man och kvinna förutsätter att barnuppfostran blir en uppgift för hela samhället, d.v.s. för alla fria människor.
67. Hela planeringen av det internationella samhället kommer att radikalt förändras och sådana skräckexempel till bostadsområden som de moderna förorterna och stadskärnorna utgör kommer inte längre att byggas. Boendeformerna kommer att vara helt annorlunda än de nuvarande människofientliga, främlingsskapande former arbetarklassen tvingas leva under under kapitalismen. I och med att den borgerliga familjen upplöses (d.v.s. ingen människa har längre någon äganderätt till eller bestämmanderätt över någon annan) försvinner också bostädernas isolering av människorna i små celler, och former av kollektivt boende uppkommer.
68. Detta system, det kommunistiska klasslösa samhället, är ingen utopi. Det är fullt möjligt att realisera och det är ekonomiskt sett det enda möjliga samhällssystem om utsugning, kriser, krig, arbetslöshet och fysisk och psykisk nedbrytning av arbetarklassen någonsin skall kunna avskaffas. Utöver det är det utifrån den överväldigande världsmajoritetens intresse det enda rättvisa och moraliskt riktiga samhället. Ekonomisk nödvändighet och rättvisa och moral sammanfaller till en enda enhet. Kommunismen står på dagordningen.
69. "Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet att deras mål bara kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Arbetarna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.
Arbetare i alla länder, förena er!"
Det klasslösa samhället, kommunismen, kan bara vara resultatet av arbetarklassens självständiga revolutionära handlande och måste innebära avskaffandet av lönearbetet, kapitalet, pengarna, marknaden, arbetsdelningen, staten och klasserna och överförandet av alla produktionsmedel till gemensam egendom med fördelning av produkterna åt var och en efter behov. Produktionen kommer att vara planerad och helt inriktad på att tillfredsställa människornas behov. Kommunismen är icke-auktoritär och kan inte genomföras på ett auktoritärt sätt.
Vi som ger ut material under namnet Internationell Arbetarkamp strävar efter att bidra till arbetarklassens revolutionära handlande och därför har det material vi ger ut tyngdpunkten på erfarenheter från tidigare och nuvarande arbetarkamp. Däremot är inte vårt syfte att leda och kommendera arbetarklassen, än mindre tillföra den SANNINGEN och MEDVETENHETEN, eftersom det enda som kan räknas som kommunistisk medvetenhet föds ur arbetarklassens revolutionära handlande. Det viktiga är inte att vi ger ut våra åsikter; det viktiga är att vi sprider åsikter. Följaktligen begränsar vi oss inte till att ge ut enbart eget material utan material som vi anser kan vara av intresse för kommunistisk medvetenhet (vare sig vi till 100% delar dessa åsikter eller ej!)
Har du synpunkter på de idéer vi för fram - stoppa dem för all del inte i malpåse och lägg på vinden utan vidarebefordra åsikterna till oss. Hör också av dig om du vill bidra i spridningen av det material vi ger ut.
Adressen är:
Internationell Arbetarkamp
Box 229
126 02 Hägersten 2
Last updated on: 3.14.2011