Digitaliserat av Martin Fahlgren för Marxists Internet Archive.
Reaktionen på riksdagspartiernas namninsamlingsaktion visar den förändring som skett i stämningsläget under senare år, den utbredda förbittringen över den imperialistiska terrorn och den ökade beredskapen att 'göra något'.
Massan av dem som nu på ett eller annat sätt engagerar sig i namninsamlingsaktionen gör det därför att de upplever den som ett medel att uttrycka sin indignation över den amerikanska aggressionen.
Aktionen kan inte bedömas formalistiskt: efter bokstaven i det upprop som de fem riksdagspartierna vävt samman. Merparten av dem som sätter sitt namn under uppropet gör det snarare i protest mot den amerikanska terrorn än som en anslutning till den exakta formuleringen i de fem partiernas deklaration. De kan knappast vara insatta i den precisa innebörden i kravet på ett undertecknande av oktoberöverenskommelsen eller i maningen till FNs generalsekreterare. Det finns inte heller någon anledning att tro att mer än en snäv krets kring reaktionärerna Bohman & Boheman verkligen tolkar uppropet som en 'balanserad' maning till 'alla parter'.
Namninsamlingsaktionens viktigaste funktion ligger inte i själva namnundertecknandet och namninsamlandet utan i de värdefulla möjligheter den erbjuder till politiska diskussioner och politisk agitation kring teman som långt överskrider uppropets ramar (och initiativtagarnas avsikter).
Vi är i grunden positiva till den aktivering av arbetare, studerande och andra som namninsamlingsaktionen inneburit, vilket inte hindrar att vi ställer oss kritiska till uppropets exakta lydelse och aktionens utformning.
Att den socialdemokratiske partisekreteraren föreslår en namninsamling beror naturligtvis inte på bristande fantasi inom det socialdemokratiska partiets ledning; det avspeglar partiets legalistiska och parlamentariska karaktär. Man har valt en aktion som kan förankras i riksdagspartiernas kanslier och apparater.
Varken SAP eller borgarpartierna sticker under stol med detta. Det är deras självklara inriktning att länka in solidaritetsrörelsen med kampen i Indokina i 'samhälleliga banor'.
I radio och TV uttrycker socialdemokratiska småpåvar sin djupa tacksamhet över 'ungdomen' som visat vägen, 'men nu kan solidaritetsarbetet bli så mycket effektivare när de tunga partierna satt sig i rörelse'.
Vi kritiserar inte att namninsamlingen kommit till stånd. Med nuvarande styrkeförhållanden leder den till en bred aktivering som inte sker på annat sätt. Men det är vår uppgift som marxistiska revolutionärer att analysera upproret, att motarbeta de illusioner som för närvarande sprids om de borgerliga institutionernas och de fem partiernas karaktär, att påvisa otillräckligheten i denna aktion och att föra den vidare.
Vi kritiserar inte dem som undertecknar uppropet därför att de uppfattar det som ett fördömande av den amerikanska aggressionen. Dess exakta lydelse gör det dock omöjligt för RMF som organisation att underteckna det.
Själva uppropstexten innehåller en förrädisk maning till FNs generalsekreterare att ingripa, en maning som mystifierar FNs roll. (Minns FNs — och de svenska FN-soldaternas — kontrarevolutionära roll bl.a. i Korea och Kongo! )
Det är fel att uppfatta oktoberöverenskommelsen som ett 'fredsavtal' och inte som ett stilleståndsavtal. Vi är inte heller ense med textens inriktning att sätta fred i allmänhet i första rummet och inte ett omedelbart, totalt och villkorslöst slut på den amerikanska aggressionen. (Vi kräver inte bara ett slut på bombningarna över och under den 20e breddgraden utan på alla amerikanska krigshandlingar.)
Tillsammans utgör dessa svagheter och felaktigheter ett hinder för att RMF som revolutionärt marxistisk organisation skall kunna underteckna uppropet.
Vi kritiserar inte att det socialdemokratiska partiet och regeringen tar olika initiativ till materiellt och politiskt stöd åt det vietnamesiska folket. Men det är viktigt att förklara detta stöds begränsningar och hur den socialdemokratiska regeringen i ett imperialistiskt land som Sverige samtidigt som den räcker några fingrar åt det vietnamesiska folket och vissa andra folk som kämpar för sin befrielse, på tusen andra sätt bidrar till och befäster det imperialistiska förtrycket.
Varken DFFG-flygeln inom solidaritetsrörelsen eller den av KFMLr ledda strömningen har förstått att man både kan ställa sig positiv till den 'aktivering av arbetare, studerande och andra som namninsamlingsaktionen inneburit' och samtidigt kritisera riksdagspartiernas politik. Inte heller inser de att det endast är utifrån en sådan inställning som man kan undvika sekterism och opportunism.
Här — som så många gånger förr — utgör KFMLr och dess ungdomsorganisationer blott och bart en motpol till KFML/Vpk/ DFFG, en spegelbild av dessa organisationers brister. Genom att fördöma namninsamlingsaktionen i dess helhet, genom att reducera den till uteslutande ett socialdemokratiskt taskspeleri och politiskt jippo, fördömer KFMLr inte bara den socialdemokratiska politiken utan också alla dem som upplever insamlingen som ett — mer eller mindre begränsat — medel att uttrycka en protest mot USA-imperialisternas politik. Under mottot att inte kapitulera för den breda solidaritetsrörelsens låga nivå utan 'höja den' ställer sig KFMLr vid sidan av denna rörelse och avskär sig från den. Det kan inte vara ett effektivt sätt att 'bekämpa illusioner'.
I en politisk situation som kännetecknas av att folk på arbetsplatser och undervisningsanstalter vill 'göra något aktivt'; i ett läge där en avantgardistisk organisation har möjligheter som aldrig förr att agitera för och genomföra avancerade, politiskt skolande, aktioner och sprida kunskap om imperialismen ålägger sig DFFG å andra sidan frivilligt munkavlen och begränsar sin verksamhet till en energisk uppslutning bakom riksdagspartiernas namninsamling.
Vad hjälper det att DFFG i detta nu förfogar över hundratalet lokalgrupper och något tusental aktivister, när deras perspektiv inte når längre än till ett 'fredsavtal' för Vietnam? Fred, men på vems villkor, frågade DFFG Svenska Vietnamkommittén och Nationalinsamlingen för Vietnam för 6-7 år sedan. Frågan är inte mindre viktig idag. Fred? Ja, en fred som innebär imperialismens nederlag och befrielsekampens seger. Det förblir vårt perspektiv, vår målsättning. Den får inte fördunklas eller kompromissas bort i den 'nationella enighetens' intresse.
Vad hjälper det att DFFG har en potentiell styrka när denna kraft inte utnyttjas? När den huvudsakliga aktiviteten inriktas på krav till Nixon och vädjanden till den svenska regeringen i stället för självständig och aktiv handling?
Arbetet i solidaritet med den indokinesiska revolutionen får inte koncentreras till aktivitet i samband med namninsamlingsaktionen. Tyngdpunkten bör ligga på en annan nivå.
Det betyder att vi förutom stöd åt och initiativ till olika typer av massaktiviteter — inklusive de nationella demonstrationerna den 20.1 — bör satsa på fortsatt propaganda — kring den permanenta revolutionens teori och praktik, imperialismens karaktär och de Moskva-stalinistiska och maoistiska ledarskapens förräderi mot den indokinesiska revolutionen.
Men det betyder framförallt satsning på agitation för och genomförande av aktioner, som knyter an till det nuvarande stämningsläget och de positiva elementen i namninsamlingsaktionen, samtidigt som de belyser regeringens hyckleri eller på annat sätt innehåller moment av skolning och värdefulla erfarenheter:
Dessa exempel visar på vilket sätt en avantgardistisk organisation kan intervenera i den breda Indokina-rörelsen för närvarande. Att reducera sig själv till en hejaklack åt det som pågår just nu eller fördöma den begränsade, men breddade, aktivitet som namninsamlingsaktionen innebär som småborgerlig och reaktionär betyder i praktiken att avhända sig från varje möjlighet att ingripa i denna rörelse och föra den vidare.
Politiska byrån 6.1.73
I MLK utvecklades under hösten -71 och våren -72 en opposition mot MLKs teori och praktik. Oppositionen förankrades främst i Västerbotten. De frågor den ställde ledde logiskt fram till en uppgörelse med hela MLKs (samt den övriga ml-rörelsens) politik. Ännu så länge har denna uppgörelse avsatt två dokument ”Om motsättningarna inom MLK”. Dokument nr 1 innehåller en analys av Kinas utrikespolitik, Dokument nr 2 tar upp Röd Front, Komintern samt den demokratiska centralismen.[1]
Oppositionen, som nu kallar sig för Lenin-gruppen, visar i dessa texter att den är en grupp som befinner sig under övergång från en ideologisk marxism till en revolutionär marxism. Dess teoretiska arbete skiljer sig helt och hållet från vad MLF-oppositionen i KFML presterat. MLFs magra och mycket ytliga papper kring sin brytning blir närmast tragiska i jämförelse med Leningruppens. Bägge brytningarna sker samtidigt, bägge uttrycker också en vilja att få till stånd en uppgörelse med KFMLs och MLKs ekonomism, dessa organisationers upphöjelse av ”enhetsfronten” till en strategi. Kamrater i både Leningruppen och i MLF har tidigare fr.a. utmärkt sig som rabiata anti-trotskister (Fahlgren – Wickman – Gustafsson).
Hur ska detta förklaras. Naturligtvis kan vi inte ge ett fullständigt svar, inte heller kan vi sitta och jämföra personliga kvaliteter, men vi kan antyda några betydelsefulla faktorer. MLF utvecklades i en organisation, som ett år tidigare hade upplevt en fullständig splittring i KFML(r) — en antites till KFML. MLFs frågor, dess problem och aktiviteter hamnade därför i marvattnet mellan KFML och KFML(r). MLF tvingades ( och tvingas) hela tiden att föra en diskussion på de villkor som ställs av dessa organisationer. KFML(r):s karakteristik av MLF som en ”efterbörd” till sin egen brytning är därför ovanligt träffande.
Leningruppens verksamhet utvecklades under helt andra förhållanden. Den kunde arbeta mer självständigt från det stalinistiska familjegrälet. Samtidigt var den tvingad att göra upp med en betydligt mer genomtänkt och genomarbetad ekonomism. Mot MLKs industriella gnagartillvaro var den tvungen att gå utanför både fabriksportar och nationsgränser. Den kunde på detta sätt undvika att gå i KFML(r)s redan upplöjda fåror. Dessa villkor har gett Leningruppen en möjlighet att inte bara konstatera stalinismens förödande inverkningar på arbetarrörelsens teori och praktik, den har också dragit slutsatser av sin insikt. Något som ironiskt nog lett till att en del av MLK med ett språng kastar sig förbi sina gamla VUF-kamrater i Förbundet Kommunist. Där FK tigit, svamlat eller undanhållit, där tar Lenin-gruppen ställning. Där FK efter mycket stönande lyckas klämma fram några avvaktande och sofistikerade fraser , där vräker Leningruppen på med en kaskad av analyser, uppgörelser och fördömanden. Så t.ex. i frågan om KKPs utrikespolitik där den lagt fram en noggrann analys.
Men allt ideologiskt bråte har ännu inte vräkts överbord. Här och var glimtar fram en eller annat ”maoism”. Om dessa finns i dokumenten av taktiska skäl eller inte, ska vi låta vara osagt, men lik fullt är det nödvändigt med en kommentar. Här ska vi nöja oss med att ta upp en fråga. I ett svar till MLKs PB i Kinafrågan skriver Tomas W: ”ja, det kinesiska kommunistiska partiets brott med och kamp mot den moderna revisionismen utgör tillsammans med kulturrevolutionens teori och praktik, milstolpar på vägen mot arbetarklassens frigörelse och socialismens totala seger.” Låt vara att KKPs brott med den moderna revisionismen (som väl börjar bli ganska gammal då den varit på modet ända sedan stalinismens seger över den revolutionära marxismen) var en milstolpe. Men samtidigt måste vi ha klart för oss att det är detta brotts pragmatiska karaktär som idag möjliggör KKPs kontrarevolutionära utrikespolitik. Vidare måste vi se att kulturrevolutionens teori och praktik inte var entydig. Vi kan där urskilja två processer. Den ena och egentliga milstolpen, symboliserad i den revolutionära ”Shanghaikommunen”, som upprättades den 6 febr. 1967, med Pariskommunen som förebild. Shanghaikommunen viktigaste principer var:
a) endast arbetare och revolutionära tjänstemän kunde väljas till ledande poster enligt principen om allmän och lika rösträtt.
b) den som valts till en post kunde avsättas av väljarna när som helst.
c) Kommunens ämbetsmän hade samma lön som vanliga arbetare.
d) armén skulle ersättas av en folkmilis.
Dessa principer som innebär en återgång till proletär demokrati under proletariatets diktatur var en milstolpe ”på vägen mot arbetarklassens frigörelse”. Men den andra process, som fanns i kulturrevolutionen — KKPs agerande — symboliserades genom fördömandet av just Shanghai-kommunen: ”i fortsättningen kommer Centralkommittén...inte att tillåta utropandet av folkkommuner, men folket i Shanghai ska få svängrum (!) för sin verksamhet”. Det är helt nödvändigt att skilja mellan de kinesiska massornas kulturrevolution och KKPs kulturrevolution. Något som ännu bara går att göra mycket fragmentariskt, beroende på bristen på kunskap om vad som skedde. Men redan denna brist är en hård kritik.
MLKs ledning har ännu inte förmått svara Leningruppen. Den föredrar att syssla med tekniska beskrivningar på pappersrullar (se Stormklockans reportage om den ena eller andra pappersfabriken) i stället för att ge sig i kast med en politisk diskussion. Vi förstår dem, de har mycket att dölja.
LIN
KFML(r) anser tydligen att man bör bidra till ”hetsen mot Stalin”. För hur ska man annars kunna förklara att Proletärkultur nu utgivit den beryktade korta Stalinbiografin från personkultens värsta dagar, tillsammans med några andra ”tidsdokument” i samma anda.
Biografin, som första gången publicerades 1947 i Moskva, har också försetts med ett förord av KFML(r) s ordförande Frank Baude.
Vid publiceringen av ett historiskt dokument som Stalinbiografin, väntar man sig att få ett förord som försöker sätta in aktstycket i dess historiska sammanhang, som ett exempel på hur lågt marxismen-leninismen kunde sjunka under stalinismens värsta period. Men, ack, man bedrar sig!
Istället för att avslöja biografin, som en sammanvävning av lögn och verklighet i en sliskig, servil lovsång till ”vetenskapsmännens vetenskapsman”, ”geniernas geni” etc. för Frank Baude oss 25 år tillbaka och framställer skriften som en föredömlig redogörelse, som skall bidra till att ”skingra de dimridåer som den samlade världsbourgeoisin lägger ut” i frågan om Stalin. Tyvärr är resultatet att KFML(r) genom att ge ut Stalinbiografin enbart lagt ut dimridåer för sig själva.
Frank Baude lyckas faktiskt med konststycket att i sitt förord förneka att det överhuvudtaget fanns någon personkult under Stalinepoken. Stalin var enligt FB ”mycket tillbakadragen med sin egen person” och allt tal om personkult är bara ”lögner”. Några fel hos Stalin, det kan r:s ordförande inte alls upptäcka. För honom är inte bara Chrusjtjovs avslöjanden, utan också Mao och Kinas Kommunistiska Partis kritik mot Stalin bara förtal.
Låt oss rekapitulera några fakta om Stalin-epoken,
Åtskilliga städer och samhällen uppkallades efter Stalin (ex. Stalingrad, Stalino, Stalinsk, Stalinabad). Likaså fanns det i varje större samhälle ett Stalintorg och en Stalingata. De största företagen uppkallades efter Stalin. Stalinmonument och statyer restes över hela landet, för att inte tala om Stalins porträtt som fanns så gott som överallt. På Stalins 70-årsdag den 21 dec.
1949 sände man i Moskva t.o.m. till väders ett stort Stalinporträtt fäst vid ballonger och lät lysa upp bilden med stadens samtliga strålkastare. Stalin lät vidare uppkalla Stalinpriset, Marx-Engels-Lenin-Stalin-institutet etc. efter sig själv. I Sovjetunionens nationalsång ingick följande strof: ”Stalin uppfostrade oss till lojalitet mot folket. Han inspirerade oss till hårt arbete och stora gärningar.” Varje officiellt tal avslutades med smicker över Stalin. Dikter, böcker, sånger o.s.v. skrevs till Stalins ära etc. etc.
Stalin lät vidare förfalska historien för att framhäva sin egen roll. En av de största lovsångerna över Stalin, ”SUKP(b):s historia” från 1938 är enligt Stalinbiografin ”författad av Stalin och godkänd av en kommission av SUKP(b):s CK”. Detta kommenteras inte alls av Frank Baude som istället anser att ”Stalin var mycket tillbakadragen med sin egen person”. (Förordet, sid IV).
Nej, Frank Baude har rätt: ”Stalins livsverk kan inte raderas ut av en samling historieförfalskare” (Förordet sid IV), vare sig man heter Stalin, Jaroslavskij, Pospelov eller Frank Baude!
Frank Baude har, som redan påpekats, inte lyckats upptäcka ett enda fel hos Stalin eller i Stalinbiografin. Stalin framställs som mer eller mindre ofelbar. Inget av de misstag som Stalin begick under ens Lenins levnad finns nämnt med ett ord och som alla riktningar inom den internationella arbetarrörelsen idag brukar erkänna:
I mars 1917 opponerade sig Stalin mot Lenin när det gällde synen på den provisoriska regeringen och partiets uppgifter (Detta har t.o.m. Stalin gjort en halvhjärtad självkritik för — se Stalins Works vol 6, s. 348 — trots att det verkar vara ”glömt” i Stalinbiografin och i 1938 års upplaga av SUKP(b):s historia). Stalin gick emot Lenins teser i juli 1917, han försvarade Zinovjev och Kamenev mot Lenin och övriga bolsjeviker i oktober 1917 (när de två hade opponerat sig öppet i en icke-bolsjevikisk tidning mot partiets beslut att göra uppror). Stalin vacklade när det gällde Brest-Litovskfreden, han stödde ”krigsoppositionen” 1918-19, han motsatte sig vid upprepade tillfällen politbyråns beslut under inbördeskriget (vilket är fakta oavsett hur rövslickaren Vorosjilov än försöker höja Stalin till skyarna i en av bilagorna till KFML(r):s Stalinbiografi). 1922 gick Stalin emot Lenins förslag i nationalitetsfrågan och i frågan om monopolet på utrikeshandeln (en av de allra viktigaste frågorna under NEPs period). P.g.a. dessa och andra händelser under 1922 föreslog Lenin i sina ”Brev till kongressen” (Lenin Valda verk II:2) t.o.m. att Stalin borde avsättas från sin post som partiets generalsekreterare.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Stalins misstag blev inte färre efter Lenins död utan snarare tvärtom. Många kan inte ens med bästa vilja kallas för ”misstag”, brott och illdåd är riktigare beteckningar.
För Frank Baude är allt detta uppenbarligen fullständigt obekant. Vi kan emellertid ”trösta” kamraterna i KFML(r) med, att den syn på Stalin som framförs i Proletärkulturs biografi idag är närmast unik inom den revolutionära rörelsen i övriga delar av Europa. Detta faktum borde vara en inspirationskälla för de kamrater i (r) som fortfarande har kvar förmågan att tänka kritiskt, att ta upp kampen mot anti-marxistiska uppfattningar av den typ Frank Baude gör sig till talesman för i sitt förord. Tillräckligt med fakta för en sådan uppgörelse saknas inte — det är bara att plocka fram dem!
Bill
”Den som är likgiltig för sin rörelses historia, kan inte vara en klassmedveten arbetare” (Lenin)
1923 var Hitler en avdankad och misslyckad målare som slagit sig på politik och satt på ölstugorna och filosoferade. Han tog sig ett glas för mycket en kväll, och satte igång den farsartade ”ölstugekuppen” i Bayern. För det fick han sitta i fängelse något år. Tio år senare, 1933, blev han rikskansler i Tyskland och valdes på fullt legal väg till landets ledare.
Resten av historien känner vi alla: andra världskriget, koncentrationslägrens fasor, den krossade arbetarrörelsen i alla de länder som ockuperades av nazismen.
Men hur kunde Hitler ta makten? Hur kunde han manövrera sig fram till en ställning där vägen var fri från hinder? Hur kunde han göra det utan att möta ett tillräckligt motstånd ens från sina naturliga klassfiender, arbetarna? Hur kunde den bäst organiserade arbetarrörelsen i hela Europa – i Karl Marx’ Tyskland – ge upp utan strid? Vilka sociala, politiska och ekonomiska faktorer bestämde Hitlers makttillträde?
Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.
Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.
Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.
Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt. Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.
1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.
Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimardemokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.
Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetarklassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgerskapet var lierat med de gamla feodalklasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.
Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationalistiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.
Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.
Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska” [2] regimer: den var en massrörelse.
De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hantverkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.
Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för småborgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.
Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.
Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)
Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.
Vilken hållning intog då arbetarorganisationerna? Hur försökte de hejda fascismen?
Om socialdemokratin finns det inte mycket att säga. Den förde helt enkelt ingen kamp mot fascismen. Varför inte?
Den reformistiska ideologin bygger på tron att man gradvis kan ta över den kapitalistiska staten och att ekonomin efter hand mognar för socialismen. För reformisterna tillhörde ekonomiska kriser det förgångna. Det gjorde att man inte var beredd på den ekonomiska krisen 1929. Man förutsåg den inte, och kunde inte lägga fram en politik för att bekämpa den. Socialdemokratin vinner alltid sin styrka i en uppgångsperiod då den genom sitt klassamarbete kan erbjuda arbetarklassen materiella fördelar och säkrare levnadsvillkor. Men denna möjlighet försvinner i krisperioder. Under hela perioden 1929-33 minskade socialdemokratin stadigt i val efter val.
Socialdemokratin hade inte heller någon teori om fascismen. Man såg endast dess yttre sidor (hakkors, ledarmystik, rasism etc.) och kunde aldrig nå längre än till moralismer om människans ondska. Man förstod inte fascismens sociala bakgrund och såg inte vilka klasskombinationer den vilade på.
Socialdemokratin hade sin verksamhet begränsad till parlamenten och de olika representativa församlingarna i den borgerliga staten. Den kunde inte agera utanför dem. Den kunde inte mobilisera massorna till kamp mot fascismen. Visserligen hade de arbetarklassen som sin klassbas, men det var en passiviserad arbetarklass.
En aktivering av arbetarklassen innebar att socialdemokratin också förlorade sitt inflytande över den, att det speciella socialdemokratiska beteendemönstret och den reformistiska ideologin minskade i inflytande. Detta blev socialdemokratins dilemma under Weimarrepublikens dödskamp.
Fascismen kunde endast behålla sin makt genom att krossa varje form av proletär organisering, även de socialdemokratiska. Men socialdemokratin kunde inte mobilisera till kamp mot fascismen, ty just denna mobilisering innebar att det socialdemokratiska inflytandet underminerades. Socialdemokratin tvingades söka manövrera mellan två eldar – den kontrarevolutionära fascismen och den revolutionära kommunismen.
Socialdemokratins små möjligheter att handla kan illustreras med historien om ”Järnfronten”. Efter att ha avvisat alla förslag om en proletär enhetsfront, beslöt socialdemokraterna att upprätta en egen ”front”, som var indelad i kampgrupper, ”järnhänderna”. Genom att slå ihop de proletära organisationer man kontrollerade (inkl. idrottsorganisationerna) kunde man mönstra det imponerande antalet av 4,5 miljoner arbetare i denna front.
Men vad skulle man använda ”Järnfronten” till? För att beväpna arbetarna och slå ned de fascistiska provokatörerna? För att ringa in de nazistiska, halvmilitära trupperna och avväpna dem? Förvisso inte.
Järnfrontens främsta uppgift blev att driva en valkampanj till förmån för borgarnas presidentkandidat, Hindenburg, den man som sedermera skulle ge Hitler makten. Denna ”järnfront” kunde inte ens hindra utrensningen av socialdemokrater ur den preussiska delstatsförvaltningen 1931. Socialdemokratin kunde inte försvara arbetarna mot fascismen.
(Nästa avsnitt behandlar stalinismens dårhuspolitik inför fascismen)
[1] Dessa dokument finns på marxistarkiv.se: Debatt om Kinas utrikespolitik resp Debatt om strategi och taktik. Se även Om MLK-oppositionen. – Red
[2] Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp.